Glacier Girl

Glacier Girl, Glasiärbruden (soldaters något råa språkbruk), ett namn som tydligt bottnar i amerikanskt språkbruk! Vem, eller vad, var Glacier Girl? Luta dig tillbaka och låt mig berätta denna fantastiska historia!

P-38 Lightning. Ursprung: USA

Den 15 juli 1942 startade från USA med mål England sex st ensitsiga jaktflygplan av typ P-38 Lightning samt två st bombplan av typ B-17. Företaget var ett av många i den ständiga strömmen av krigsmateriel till stöd för den engelska krigsansträngningen. 

B-17 Flying Fortress. Ursprung: USA

Sammanlagt omfattade företaget 26 besättningsmän, 10 vardera för B-17 samt 6 piloter för P-38:orna. De flög från USA:s Presque Isle till Goose Bay i Kanada och därifrån till en flygbas på västra Grönland.
Gruppen leddes av Carl Rudder.

Från Grönland skulle man via en mellanlandning på Island till sist nå fram till slutmålet England. När gruppen kommit ut över Atlanten öster om Grönland drabbades den av oväder och beslöt avbryta och landa på samma bas på Grönlands västkust som de startat från. 

Väl med landkontakt på östra Grönland blev vädret så dåligt - och bränslebristen så påtaglig - att man beslöt sig för att nödlanda.

Piloten Brad McManus var den i gruppen som hade minst bränsle och blev därför den förste att landa. Han fällde ut landningsstället med avsikt att göra en normal landning och kanske därmed kunna starta när vädret blivit bättre. Efter 200 m i den lösa snön knäcktes dock nosstället och maskinen lade sig, efter en framåtvolt, på rygg. McManus klarade den omilda landningen med obetydliga skador.

Den 23-årige löjtnanten Harry L Smith var den andre i tur att landa. Han såg hur McMagnus landning misslyckade och beslöt därför att buklanda sin P-38. Smith drog av gasen på 200 fots (60 m) höjd, stängde bränslekranen, flöjlade propellrarna och gjorde en perfekt buklandning i den vårblöta snön på glaciären. Väl ute ur planet tog han av fallskärmen, sin flygarhjälm och slängde in nycklarna till P-38:ans huv i cockpit!

De övriga flygplanen landade därefter - lyckosamt - med indragna landningsställ.

De två B-17 maskinerna cirklade runt landningsplatsen i en knapp timmer för att sända SOS-signaler och ge positionsbestämning för undsättning.

Besättningsmännen hade en, sett efter omständigheterna, relativt bekväm tillvaro i de två B-17-maskinerna. Tre dagar efter nödlandningen fick de luftlandsatt proviant och efter nio dygn undsattes de av hundspann.

Trettiofem år senare, 1977, berättade Carl Rudder om "The Lost Squadron" (som företaget kom att kallas) för Roy Deagan som genast blev intresserad av att försöka bärga åtminstone en av P-38:orna. Ännu några år gick och så formade två av de tidigt kontaktade amerikanerna, Epps och Taylor, "The Greenland Expedition" som 1981 gjorde en första expedition till Grönland med avsikt att finna "The Lost Squadron".

De hade från de två B-17-besättningarna fått koordinaterna till nödlandningsplatsen där flygplanen övergavs 39 år tidigare - men de fann inget!

1988, efter resultatlöst sökande, medförde "Greenland Expedition Society" två kraftfulla radaranläggningar som kunde "se" genom isen. Inom några dagars systematiskt letande hade de funnit alla åtta flygplanen. Det blev nu uppenbart varför man vid tidigare expeditioner inte lyckats finna någonting: Den grönländska isen ligger inte stilla - och den byggs kontinuerligt på. Flygplanen påträffades drygt 3 km från landningsplatsen. En ångsond, en sorts isborr som smälte isen, bekräftade att man stött på metall - 79 meter under glaciärens yta!

En ångdriven "borr", the Super Gopher, smälte isen i en takt av 2-4 fot per timme och formade ett schakt med 1,2 meter i diameter. Smältvattnet pumpades allt eftersom bort. 1990 kom man så ner till B-17 bombaren "Big Stoop". Besvikelsen var stor när man fann att "Big Stoop" var ett av isen krossat vrak.....

Till följd av brist i kassakistan blev det ingen expedition 1991 men 1992, på femtioårsdagen av nödlandningen nådde man ner till en P-38 som visade sig vara Harry L Smith's maskin. Nycklarna till huven låg kvar i cockpit!

Färden från ytan ner genom istunneln till flygplanet var krävande: tänk dig att under 20 minuter bli nedsänkt genom en schakt som är 1,2 meter i diameter och 25 våningar djupt! Klaustrofobiker göre sig inte besvär!

En isgrotta, 15 meter i diameter smältes ut med hjälp av en hetvattenkanon och bortpumpning av smältvattnet. Därefter monterades flygplanet ner och hissades bit för bit upp till ytan. Till sist återstod bara en drygt 5 meter och tre ton tung mittsektion av flygplanet. 

Detta fordrade upptagning av ytterligare fyra hål vilka sedan bearbetades till ett gemensamt schakt. Den sista delen av vad som så småningom skulle bli "Glacier Girl" nådde åter dagens ljus den 1. augusti 1992, dryga 50 år efter nödlandningen på glaciären!

En omfattande renovering med syfte att återställa Glacier Girl till flygbart skick påbörjades tämligen omgående. Det visade sig att flygplanet var i sämre skick än väntat och många delar fick nytillverkas eller ersättas med delar från P-38 vrak.

Cockpit före.....

.... och efter restaurering.

Återinvigningen av Glacier Girl skedde på dagen 60 år efter nödlandningen på Grönland den 26 oktober 2002 med en 30 minuters flygning  inför en publik om 20 000 personer.


En film i fyra delar på YouTube ger fördjupad kunskap om Glacier Girl

Länk till del 1 Tid 20:33

Länk till del 2 Tid: 19:02

Länk till del 3 Tid: 19:10

Länk till del 4 Tid: 8:02

                                                                        - Ω -