Många vet att de första två atombomberna släpptes från amerikanska B-29, Superfortress-bombplan, men det brittiska bombflygplanet Avro Lancaster B.I övervägdes faktiskt en tid som bärare av Bomben. I själva verket vidtog britterna superhemliga åtgärder för att bidra till den aktuella krigsansträngningen. Uppgifterna, som ligger till grund för denna artikel om det topphemliga brittiska projektet, Black Lancasters, är sammanställda av den brittiske doktorn i filosofi, militärhistorikern Mark Felton.
 |
Fil Dr Mark Felton |
Nu var det så att amerikanarna inte var helt ensamma i Los Alamos där bomben konstruerades under täcknamnet Project Manhattan. Där fanns även en Brittisk observations- och samarbetsgrupp. Så snart Britterna blev informerade om "transportproblemet" klargjorde man att det brittiska Avro Lancaster B.I, med mindre ändringar, redan bar Tallboy-bomber om 5200 kg och en längd om 6,4 meter. Flygplanet skulle därmed kunna användas för transport av atombomben till målet.
Projektledningen var givetvis intresserad av denna lösning, tidsramen var pressad - men de såg samtidigt problem med Lancasterns, i sammanhanget, korta räckvidd och låga maxhöjd i jämförelse med B-29. Det skall inte förnekas att somliga beslutsfattare dessutom såg det som en politisk vinst att atombomben förblev ett helamerikanskt projekt. Amerikanarna skapade därför projekt Silverplate vilket avsåg att konvertera ett antal B-29 så att de kunde fullgöra arbetet. Frågan var bara om detta projekt skulle hinna bli färdigt innan tiden runnit ut?
 |
Avro Lancaster B.I var ett av de viktigaste bombplanen under andra världskriget |
Avro Lancaster B.I var ett brittiskt fyrmotorigt tungt bombplan som användes flitigt för bombning av Tyskland under andra världskriget. Med sin distinkta siluett och kraftfulla prestanda blev Lancastern ett av krigets mest kända och ikoniska flygplan.
Under andra världskriget var Lancaster B.I utan tvekan det bästa bombplanet. Det var känt för sin mångsidighet och användes i många uppdrag, förutom standard bombräder även maritima attacker (Jfr sänkningen av slagskeppet Tirpitz) samt rena specialoperationer.
Trots sitt formidabla rykte kan dock Lancasterns mest spännande uppdrag vara det som aldrig utfördes!
Avro Lancaster B.I byggdes av det brittiska flygföretaget Avro som också stod för konstruktionen. Flygplanet kom att bli en mycket betydelsefull del av RAF:s strategiska bombkampanj mot Tyskland.
Lancaster B.I var ett midvingat flygplan med tvåfenat stjärtparti. Flygplanet hade ett vingspann på 31 meter och en längd om 21 meter. Fyra Rolls-Royce Merlin-motorer på 1 460 hästkrafter vardera stod för framdrivningen. En normal besättning bestod sju personer: pilot, flygingenjör, bombfällare, navigatör, radiooperatör och två dedicerade kulspruteskyttar: akterskytt och ryggtornsskytt.
Flygplanet kunde, med en marschfart om 320 km/h, bära en bomblast på 6 350 kg med räckvidden 2 670 km. Topphastigheten var 450 km i timmen på maxhöjden 7 500 meter.
 |
Lancastern, något modifierad, var nära att bli det flygplan som skulle släppa de första två atombomberna över Japan |
Lancaster B.I var ett midvingat flygplan med tvåfenat stjärtparti. Flygplanet hade ett vingspann på 31 meter och en längd om 21 meter. Fyra Rolls-Royce Merlin-motorer på 1 460 hästkrafter vardera stod för framdrivningen. En normal besättning bestod sju personer: pilot, flygingenjör, bombfällare, navigatör, radiooperatör och två dedicerade kulspruteskyttar: akterskytt och ryggtornsskytt.
Flygplanet kunde, med en marschfart om 320 km/h, bära en bomblast på 6 350 kg med räckvidden 2 670 km. Topphastigheten var 450 km i timmen på maxhöjden 7 500 meter.
Till följd av bristen på brittiska Rolls-Royce Merlin-motorer tvingades man inledningsvis använda även luftkylda radiella Bristol Hercules-motorer för att driva Lancastern. Dessa motorer visade sig emellertid ha sämre prestanda än Merlin-motorer. Så småningom överbryggade Packard-byggda Merlinmotorer från USA problemet med bristen på högpresterande motorer.
Lancastern kan spåra sitt specifika ursprung till utvecklingen av den tvåmotoriga Avro Manchester som skapades i slutet av 1930-talet. Manchester-bombplanet byggdes som svar på British Air Ministry Specification P.13/36 för ett medelstort bombplan för "världsomspännande användning" och som kunde bära en torped internt och utföra dykbombningar!
Avro Lancaster B.I konstruerades av Roy Chadwick och drevs alltså av fyra Rolls-Royce Merlin-motorer. Flygplanet var först tänkt som en uppgradering av det tvåmotoriga Avro Manchester. Manchestern visade sig dock mycket problematiskt i praktisk tjänst och avvecklades därför helt 1942 - Lancastern blev dess framgångsrika ersättare.
Avro Lancaster B.I togs i tjänst av RAF Bomber Command 1942, och när den strategiska bombkampanjen över Europa tog fart, fungerade det som det primära flygplanet för nattliga bombningar.
De stora bombutrymmena i flygplanet hade vanligtvis, för sådana "standarduppdrag" en blandad last av högexplosiva bomber, t ex den cylindriska 900–1 800 kg tunga sprängbomben eller flera 900 kg sprängbomber, och den återstående bomblasten då vanligtvis bestående av mindre - men många - brandbomber.
De flesta Lancasters hade ett motordrivet, bemannat, aktertorn med fyra 7,7 mm kulsprutor, ett motordrivet dubbelt 7,7 mm-torn på den övre bakre delen av flygkroppen samt två 7,7 mm-kulsprutor i nosen; ett fåtal flygplan hade också ett dubbelt 7,7 mm magtorn på flygkroppens undersida.
Bortsett från den berömda Dambuster Raid, den spektakulära bombningen med en specialdesignad studsande bomb mot tre betydande vattenmagasin i Ruhr-området, var en av deras svåraste roller sänkningen av det tyska slagskeppet Tirpitz den 12 november 1944. Det anfallet genomfördes av 31 Lancaster-bombare vilka släppte 5 400 kg tunga Tallboy-sprängbomber på fartyget som låg i den isolerade Kaafjorden i Norge.
Från mitten av 1943 utrustades Lancasterflottan med ett radarvarningssystem kallat Monica. Systemet var avsett att varna flygplanet från akterifrån kommande radarförsett tyskt nattjaktflyg. Snart nog hade tyska ingenjörer skapat en signalmottagare för det UHF-frekvens som britterna använde. Från detta ögonblick blev det brittiska motmedlet i praktiken ett tyskt medel för anfall bakifrån. I ungefär sex månader var RAF Bomber Command omedvetet om den tyska målsökningsförmågan och många bombplansbesättningar fick betala priset för denna okunnighet med sina liv.
Avro Lancaster var i många stycken mycket imponerande - men det var inte osårbart. Många plan gick under luftkriget förlorade - och med dem sina besättningar.
Statistiken visar att, under andra världskriget, omkom över 55 000 av de cirka 125 000 brittiska unga män som tjänstgjorde i flygtjänst i Bomber Command. Ytterligare 8 400 unga män sårades.
Cirka tiotusen besättningsmedlemmar, vilka lyckats rädda sig med fallskärm, blev krigsfångar i Tyskland. Detta innebar att den statistiska möjligheten att en besättningsman i en brittisk bombplansbesättning skulle komma ur kriget oskadd endast var cirka 2 av 5 eller 40 %.
Mer än hälften av de 7 377 Lancaster B.I som tillverkades förstördes av fientlig eld eller vid olyckor under flygträning. Endast ett av tjugo Lancaster-flygplan avslutade mer än hundra uppdrag under kriget.
Mer statistik: 1943 kunde endast en av fyrtio flygare förväntas överleva en andra omgång uppdrag om 30 flygningar… Oddsen att överleva var därmed mindre än för de soldater som vistades i första världskrigets skyttegravar...
Men hur var det nu med vilket flygplan som skulle bära atombomben till målen i Japan?
Enligt filosofie doktorn och militärhistorikern, britten, Mark Felton handlade det enbart om vilken tid som stod till förfogande innan det a-bomblastade flygplanet måste lämna startbanan. En rad faktorer skulle samverka för ett framgångsrikt genomförande av Manhattanprojektet.
Skulle tiden räcka till för de absolut nödvändiga modifieringarna av B-29 - eller skulle man satsa på Avro Lancaster? Tveklöst var det så att det fanns en mängd problem förknippade med Lancasterns kortare räckvidd (ev. lösning: lufttankning) och till följd av lägre operativ flyghöjd även behovet av skydd i form av eskorterande jakt.
Det definitiva svaret kunde endast fås om B-29:ans modifieringar hann genomföras - och att flygtester dessutom visade att flygplanet fortfarande var luftvärdig.
B-29 hade två bombrum 3,7 meter långa och 5,2 meter höga. Strax efter det att den första B-29:an levererats, den 1 juli 1943, upprättades planer på att modifiera några av dem så att de kunde bära en atombomb. En obehaglig upptäckt var att Little Boy-atombomben var 5 fot för lång för att passa in i något av B-29:ans två bombrum.
Flygplanet måste alltså byggas om på så sätt att de två bombrummen blev ett enda stort rum och att den centrala vingbalken, vilken gick rakt mellan bombrummen (och tvärs flygkroppen), fick en ny utformning och ny dragning.
Lancaster-bombplanet hade ett gigantiskt bombrum som tveklöst kunde hantera en så stor bomb. Av denna anledning ansågs det, om än under en kort tid, att detta var det enda möjliga flygplanet för jobbet.
Britterna startade därmed det, ännu 80 år efter händelsen, dimhöljda projekt Black Lancasters - vilket syftade till att genomföra nödvändiga modifieringar av Lancastern och att träna besättningar för uppdraget att fälla två atombomber över Japan. Bas för The Black Lancasters var det militära flygfältet Enstone Airfield norr om Oxford. Flygplanen var helt svartmålade och "existerade helt enkelt inte!"
Mark Felton har flera belackare rörande sin redogörelse för The Black Lancasters - dock finns kopplingar mellan The Manhattan Project, dess brist på kapabla flygplan och en politisk vilja att styra projektet till ett helamerikanskt sådant!
Lancastern kan spåra sitt specifika ursprung till utvecklingen av den tvåmotoriga Avro Manchester som skapades i slutet av 1930-talet. Manchester-bombplanet byggdes som svar på British Air Ministry Specification P.13/36 för ett medelstort bombplan för "världsomspännande användning" och som kunde bära en torped internt och utföra dykbombningar!
Avro Lancaster B.I konstruerades av Roy Chadwick och drevs alltså av fyra Rolls-Royce Merlin-motorer. Flygplanet var först tänkt som en uppgradering av det tvåmotoriga Avro Manchester. Manchestern visade sig dock mycket problematiskt i praktisk tjänst och avvecklades därför helt 1942 - Lancastern blev dess framgångsrika ersättare.
 |
Avro Lancaster B.I PA474 under en RAF Battle of Britain minnesflygning |
Avro Lancaster B.I togs i tjänst av RAF Bomber Command 1942, och när den strategiska bombkampanjen över Europa tog fart, fungerade det som det primära flygplanet för nattliga bombningar.
De stora bombutrymmena i flygplanet hade vanligtvis, för sådana "standarduppdrag" en blandad last av högexplosiva bomber, t ex den cylindriska 900–1 800 kg tunga sprängbomben eller flera 900 kg sprängbomber, och den återstående bomblasten då vanligtvis bestående av mindre - men många - brandbomber.
De flesta Lancasters hade ett motordrivet, bemannat, aktertorn med fyra 7,7 mm kulsprutor, ett motordrivet dubbelt 7,7 mm-torn på den övre bakre delen av flygkroppen samt två 7,7 mm-kulsprutor i nosen; ett fåtal flygplan hade också ett dubbelt 7,7 mm magtorn på flygkroppens undersida.
Bortsett från den berömda Dambuster Raid, den spektakulära bombningen med en specialdesignad studsande bomb mot tre betydande vattenmagasin i Ruhr-området, var en av deras svåraste roller sänkningen av det tyska slagskeppet Tirpitz den 12 november 1944. Det anfallet genomfördes av 31 Lancaster-bombare vilka släppte 5 400 kg tunga Tallboy-sprängbomber på fartyget som låg i den isolerade Kaafjorden i Norge.
Från mitten av 1943 utrustades Lancasterflottan med ett radarvarningssystem kallat Monica. Systemet var avsett att varna flygplanet från akterifrån kommande radarförsett tyskt nattjaktflyg. Snart nog hade tyska ingenjörer skapat en signalmottagare för det UHF-frekvens som britterna använde. Från detta ögonblick blev det brittiska motmedlet i praktiken ett tyskt medel för anfall bakifrån. I ungefär sex månader var RAF Bomber Command omedvetet om den tyska målsökningsförmågan och många bombplansbesättningar fick betala priset för denna okunnighet med sina liv.
Avro Lancaster var i många stycken mycket imponerande - men det var inte osårbart. Många plan gick under luftkriget förlorade - och med dem sina besättningar.
Statistiken visar att, under andra världskriget, omkom över 55 000 av de cirka 125 000 brittiska unga män som tjänstgjorde i flygtjänst i Bomber Command. Ytterligare 8 400 unga män sårades.
Cirka tiotusen besättningsmedlemmar, vilka lyckats rädda sig med fallskärm, blev krigsfångar i Tyskland. Detta innebar att den statistiska möjligheten att en besättningsman i en brittisk bombplansbesättning skulle komma ur kriget oskadd endast var cirka 2 av 5 eller 40 %.
Mer än hälften av de 7 377 Lancaster B.I som tillverkades förstördes av fientlig eld eller vid olyckor under flygträning. Endast ett av tjugo Lancaster-flygplan avslutade mer än hundra uppdrag under kriget.
Mer statistik: 1943 kunde endast en av fyrtio flygare förväntas överleva en andra omgång uppdrag om 30 flygningar… Oddsen att överleva var därmed mindre än för de soldater som vistades i första världskrigets skyttegravar...
Men hur var det nu med vilket flygplan som skulle bära atombomben till målen i Japan?
Enligt filosofie doktorn och militärhistorikern, britten, Mark Felton handlade det enbart om vilken tid som stod till förfogande innan det a-bomblastade flygplanet måste lämna startbanan. En rad faktorer skulle samverka för ett framgångsrikt genomförande av Manhattanprojektet.
Skulle tiden räcka till för de absolut nödvändiga modifieringarna av B-29 - eller skulle man satsa på Avro Lancaster? Tveklöst var det så att det fanns en mängd problem förknippade med Lancasterns kortare räckvidd (ev. lösning: lufttankning) och till följd av lägre operativ flyghöjd även behovet av skydd i form av eskorterande jakt.
Det definitiva svaret kunde endast fås om B-29:ans modifieringar hann genomföras - och att flygtester dessutom visade att flygplanet fortfarande var luftvärdig.
B-29 hade två bombrum 3,7 meter långa och 5,2 meter höga. Strax efter det att den första B-29:an levererats, den 1 juli 1943, upprättades planer på att modifiera några av dem så att de kunde bära en atombomb. En obehaglig upptäckt var att Little Boy-atombomben var 5 fot för lång för att passa in i något av B-29:ans två bombrum.
Flygplanet måste alltså byggas om på så sätt att de två bombrummen blev ett enda stort rum och att den centrala vingbalken, vilken gick rakt mellan bombrummen (och tvärs flygkroppen), fick en ny utformning och ny dragning.
Lancaster-bombplanet hade ett gigantiskt bombrum som tveklöst kunde hantera en så stor bomb. Av denna anledning ansågs det, om än under en kort tid, att detta var det enda möjliga flygplanet för jobbet.
Britterna startade därmed det, ännu 80 år efter händelsen, dimhöljda projekt Black Lancasters - vilket syftade till att genomföra nödvändiga modifieringar av Lancastern och att träna besättningar för uppdraget att fälla två atombomber över Japan. Bas för The Black Lancasters var det militära flygfältet Enstone Airfield norr om Oxford. Flygplanen var helt svartmålade och "existerade helt enkelt inte!"
Mark Felton har flera belackare rörande sin redogörelse för The Black Lancasters - dock finns kopplingar mellan The Manhattan Project, dess brist på kapabla flygplan och en politisk vilja att styra projektet till ett helamerikanskt sådant!
Kanske kommer framtiden att visa huruvida dr Felton tagit miste eller inte... En sak framstår som kristallklar: England hade i två förödande krig lärt sig att krig ofelbart medför förluster, förluster som "The Yanks" aldrig lärde sig att acceptera.
Den brittiska attityden till förluster i krig framstår tydligt av den engelske generalen Douglas Haigs dagbok där han på Sommeslagets (första världskriget) andra dag skriver:
"Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades enbart på förmiddagen den 1 juli 1916...
Därmed kan förstås att ett eller annat flygplan förlorat - om så lastat med en atombomb - inte innebar något annat än förlusten av ett flygplan med besättning och last... 55 000 unga brittiska män dog med sina flygplan över Europa - varför skulle fjärran Östern vara annorlunda?
Militära ledare hade noga övervägt - och kommit fram till - att förorda den brittiska flygplanet Avro Lancaster, som Royal Air Force hade använt för att bära de 5-tons "Tallboy"-bomber som tillverkades 1944.
 |
General Leslie Richard Grooves Jr |
Manhattan-projektets befälhavare, generallöjtnant Leslie Richard Groves Jr., och chefen för den amerikanska arméns flygvapen, general Henry H. Arnold, ville emellertid, av olika skäl, ha ett amerikanskt flygplan för uppdraget. Det är inte osannolikt att grunderna för detta var rent politiska.
 |
General Henry H. Arnold |
Dessa modifieringar skulle göra det möjligt för B-29:an att bära och släppa atombomberna med tillräcklig noggrannhet och tillförlitlighet för att uppnå de önskade militära målen.
Vilken var då de två första a-bombernas, Little Boy och Fat Man, konstruktion?
Grundläggande är att varje radioaktiv källa har en s.k. kritisk massa. När denna massa överträffas kommer en kärnreaktion, en explosion av enormt format, att inträffa. Samtidigt med explosionen frigörs radioaktiv strålning, en strålning som omedelbart, eller på sikt medför döden för allt levande!
Little Boy, bomben som släpptes på Hiroshima, förlitade sig på en kanonliknande mekanism där två subkritiska massor av Uran-235 sammanfördes när "granaten" (av Uran-235) avfyrades, träffade målet (av Uran-235) och med blixtens hastighet bildade en superkritisk massa vilket i sin tur initierade fissionsreaktionen.
Fat Man, bomben som släpptes över Nagasaki, använde en mer komplex design av implosionstyp, där ett skal av konventionella högexplosiva ämnen omgav en underkritisk massa av Plutonium 239. När det högexplosiva sprängämnet detonerades komprimerades Plutonium 239 till en superkritisk massa vilket utlöste fissionsreaktionen.
Lancastern saknade den hastighet och räckvidd som B-29 hade. Maxhastigheten för B-29 var 560 km/h, medan maxhastigheten för Avro Lancaster var 454 km/h.
B-29 hade en maximal räckvidd på 9 382 km, medan Avro Lancaster hade en maximal räckvidd på 4 073 km. Dessutom var maximal flyghöjd för B-29 cirka 9 707 meter medan maxhöjden för Avro Lancaster var 7 500 meter.
Dessa parametrar var de tekniska skälen till att man förordade det amerikanska B-29 - förutsatt att flygplanet kunde modifieras i tid.
Den 2 december anlände den första B-29:an till Wright Field, Ohio. Modifieringsarbetet startade omgående. Målet var att av de två bombrummen skapa ett enda, 10 meter långt, bombrum. Referens var en fullskalereplik av Little Boy som från början var cirka 5 meter lång men under arbetets gång förkortades till 3 meter.
Separata, dubblerade, bombfällningssystem installerades tillsammans med nya bombupphängningar och stöd för bomben.
Modifieringarna krävde mycket tid. Den första B-29-prototypen var inte färdig förrän den 20 februari 1944, efter mer än 6 000 arbetstimmar.
Militären började testa de olika bombkonfigurationerna så snart den första modifierade Silverplate B-29 anlände till Muroc Army Air Field i Kalifornien i mars.
Grundläggande är att varje radioaktiv källa har en s.k. kritisk massa. När denna massa överträffas kommer en kärnreaktion, en explosion av enormt format, att inträffa. Samtidigt med explosionen frigörs radioaktiv strålning, en strålning som omedelbart, eller på sikt medför döden för allt levande!
Little Boy, bomben som släpptes på Hiroshima, förlitade sig på en kanonliknande mekanism där två subkritiska massor av Uran-235 sammanfördes när "granaten" (av Uran-235) avfyrades, träffade målet (av Uran-235) och med blixtens hastighet bildade en superkritisk massa vilket i sin tur initierade fissionsreaktionen.
Fat Man, bomben som släpptes över Nagasaki, använde en mer komplex design av implosionstyp, där ett skal av konventionella högexplosiva ämnen omgav en underkritisk massa av Plutonium 239. När det högexplosiva sprängämnet detonerades komprimerades Plutonium 239 till en superkritisk massa vilket utlöste fissionsreaktionen.
 |
Avro Lancaster B.I sågs en gång som det bästa alternativet för att släppa Bomben. Notera att bombdörrarna är öppna vilket ger en uppfattning om storleken på bombrummet! |
Lancastern saknade den hastighet och räckvidd som B-29 hade. Maxhastigheten för B-29 var 560 km/h, medan maxhastigheten för Avro Lancaster var 454 km/h.
B-29 hade en maximal räckvidd på 9 382 km, medan Avro Lancaster hade en maximal räckvidd på 4 073 km. Dessutom var maximal flyghöjd för B-29 cirka 9 707 meter medan maxhöjden för Avro Lancaster var 7 500 meter.
Dessa parametrar var de tekniska skälen till att man förordade det amerikanska B-29 - förutsatt att flygplanet kunde modifieras i tid.
Den 2 december anlände den första B-29:an till Wright Field, Ohio. Modifieringsarbetet startade omgående. Målet var att av de två bombrummen skapa ett enda, 10 meter långt, bombrum. Referens var en fullskalereplik av Little Boy som från början var cirka 5 meter lång men under arbetets gång förkortades till 3 meter.
Separata, dubblerade, bombfällningssystem installerades tillsammans med nya bombupphängningar och stöd för bomben.
Modifieringarna krävde mycket tid. Den första B-29-prototypen var inte färdig förrän den 20 februari 1944, efter mer än 6 000 arbetstimmar.
Militären började testa de olika bombkonfigurationerna så snart den första modifierade Silverplate B-29 anlände till Muroc Army Air Field i Kalifornien i mars.
 |
| Från vänster till höger atombomberna: Thin Man, Little Boy och Fat Man |
En Little Boy-inspirerad (kanonprincipen) Thin Man-bomb testades den 6 mars och två Fat Man-tester utfördes den 14 mars. Fat Man-formen visade aerodynamiska brister på grund av att bombens stjärtfenor inte var rätt utformade medan Thin Man-testet var framgångsrikt. Thin Man projektet övergavs emellertid efter att det upptäckts att den spontana klyvningshastigheten för kärnreaktorframställt plutonium var för hög för att kunna användas i en kanonliknande design. Problemet i sig orsakades av den höga koncentrationen av isotopen plutonium 240.
En av B-29:orna fick avsevärda skador när en Thin Man-bomb tappades under flygning till testområdet. Bomfällningsmekanismen modifierades därefter snabbt enligt det utförande som redan fanns på det brittiska Avro Lancaster.
En ny kontrollpanel, eller Vapenstation, utvecklades och byggdes in i cockpit på B-29:an för att övervaka bombens fällning och initieringen av detonationen under själva stridsuppdraget.
Den 22 augusti 1944, efter framgångsrik testning med olika bombformer, inleddes en produktionsfas av Silverplate B-29. De tre första Silverplate B-29 överlämnades till USAAF i mitten av oktober och flögs till Wendover Army Airfield i Utah.
Den 6 augusti 1945 klockan 08:15 exploderade världens första atombomb, typ Little Boy över ett civilt mål - den Japanska staden Hiroshima. Bomben bars dit av en Boeing B-29 Superfortress, Silverplate döpt till Enola Gay efter piloten överste Paul Tibbets mor. Bomben fälldes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken. 80 000 människor dog ögonblickligen.
Tre dagar senare, den 9 augusti 1945 kl 11:02 föll en andra helvetesbomb från himlen, nu av typen Fat Man, över Nagasaki. Mellan 60 000 och 80 000 människor dog ögonblickligen i explosionen - eller av strålskador någon av de närmaste dagarna.
Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan villkorslöst och det andra världskriget var därmed slut efter 6 års förödande krig och död på många kontinenter.
Bombningarna av de Japanska städerna Hiroshima och Nagasaki är första och enda gången kärnvapen använts i väpnade konflikter.
Den 6 augusti 1945 klockan 08:15 exploderade världens första atombomb, typ Little Boy över ett civilt mål - den Japanska staden Hiroshima. Bomben bars dit av en Boeing B-29 Superfortress, Silverplate döpt till Enola Gay efter piloten överste Paul Tibbets mor. Bomben fälldes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken. 80 000 människor dog ögonblickligen.
 |
Enola Gay konserverad på museum |
Tre dagar senare, den 9 augusti 1945 kl 11:02 föll en andra helvetesbomb från himlen, nu av typen Fat Man, över Nagasaki. Mellan 60 000 och 80 000 människor dog ögonblickligen i explosionen - eller av strålskador någon av de närmaste dagarna.
Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan villkorslöst och det andra världskriget var därmed slut efter 6 års förödande krig och död på många kontinenter.
.jpg) |
Enola Gay, flygplanet som fällde världens första atombomb |
Till sist i denna redogörelse: B-29 valdes som bärare av de första atombomberna eftersom det var det mest avancerade och kapabla tunga bombplanet som fanns. Vidare hade flygplanet räckvidd för att flyga uppdraget från Tinian Island till Japans huvudö, förmågan att, efter ombyggnad av bombrummen, bära den stora och tunga a-bomben samt operativ flyghöjd hög nog för att föra fram och släppa bomben utom räckhåll för fiendens luftförsvar.
Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki resulterade i ett mycket stort antal dödsoffer direkt vid anfallen samt, till följd av strålskador, ett flertal dödsfall under ett stort antal år efter anfallen. Explosionerna medförde också en fullständigt ofattbar förstörelse av byggnader på marken.
Bombningarna av de Japanska städerna Hiroshima och Nagasaki är första och enda gången kärnvapen använts i väpnade konflikter.
 |
Det ena av världens två ännu flygande B-29 Silverplate Superfortress |
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar