 |
| Den första tyska stridsvagnen "Wotan" från 1918. Replika, det enda bevarade exemplaret i världen finns i Brisbane, Australien |
I den lilla Tyska staden Munster (ej att förväxla med Münster!) ligger sedan 1983 ett pansarmuseum, Deutsches Panzermuseum - ett av de större i världen. Utställningen tar sitt avstamp i året 1917 det år då Tyskland under WW1 formulerar sitt svar på den engelska "tank" som visade sig på slagfältet vid Cambrai den 20 november 1916.
Vid Första Världskrigets utbrott bestod arméernas beväpning i huvudsak av den enskilde mannens gevär med bajonett, av artilleri och av den nyligen introducerade kulsprutan. Den senare skulle bli Liemannens förnämsta verktyg då skörden skulle bärgas...
Första Världskriget förvandlades mycket snabbt från att vara ett rörligt krig med kavalleriet som spjutspets i formeln "rörlighet och eldkraft", till ett ställningskrig där soldaten var nedgrävd i tröstlösa, vattenfyllda, skyttegravar i Flanderns lera.
För att ta av fienden hållen terräng krävdes "enbart" två moment: uppmjukande artillerield och sedan, som engelsmännen sa: "Over the top" dvs upp över skyttegravens krön med hjälp av stegar och därefter framåt mot fiendens ställningar!
Artillerielden avsågs förvandla fiendens första linje, med skyttegravar och taggtrådshinder, till enbart granathål och söndertrasade stormhinder.
Det som saknades i beräkningarna var att fienden sällan befann sig i dessa skyttegravar utan var tillbakadragna till nästa, bakre, försvarslinje - eller helt enkelt befann sig i förhållandevis säkra förläggningsbunkrar upp till 20 meter under jord direkt vid första linjen.
När artillerielden lyfte för att belägga de bakre försörjningslinjerna och ställningarna med spärreld uppstod ett kort ögonblick av lugn i den omedelbara stridsterrängen. Under denna stridspaus störtade män med vapen och skarpslipade spadar i hand ut i det som tidigare varit skyttegravar, bemannade det som fanns kvar av skjutplatserna, eller sökte snabbt som vinden tillfälliga skydd i granatgropar.
Liemannens främsta verktyg, kulsprutegrupperna, riggade inom en kort minut sina dödsbringande vapen - och när, i exemplet, engelsmännen gick "Over the Top" hamrade dessa vapen, och den enskilde mannens gevär, tusentals glödheta projektiler mot de svagt hukande framryckarna. Om några nådde fram, och fienden inte greps av panik och flydde, avgjordes striden med bajonetter och skarpslipade infanterispadar.
Liemannen flinade åt vad han såg: stupad vid stupad, vid stupad. Ett gott dagsverke..
 |
| Verkligheten bakom skyttegravsromantiken... |
Om vi tittar på slaget vid Somme, den 1 juli till 18 november 1916, världshistoriens blodigaste slag, stupade den första dagen 20 000 britter och sårades 40 000. Sammantaget stupade eller sårades under detta slag nära 1 million unga män.
Under åtta dagar hade britter och fransmän, dygnet runt, beskjutit de i anfallsriktningen liggande tyska linjerna i en sådan omfattning att det ansågs att all taggtråd var pulveriserad och att just ingen fanns kvar i stridsterrängen av skyttegravar.
Hur fel skulle inte detta förmodande vara! Taggtråd påverkas ringa av lufttrycket från exploderande granater - och de tyska soldaterna befann sig, mycket riktig, i sina skyddsrum 20 meter under jord.
Britterna bar dessutom full packning, ca 30 kg, eftersom de avsågs att efter första stridsdygnet förläggas på ny plats...
En kompanichef hade t.o.m, för tillfället ifråga, anskaffat en fotboll som han intalade sina män att de skulle kunna sparka framför sig under framryckningen över öde fiendeland.
Inledningsvis, vid Somme, avsåg man att skapa bräscher i försvaret, och eliminera de dödsbringande kulsprutorna, genom att helt enkelt spränga fiendens främsta linjer i luften genom s.k. minor. Brittiska gruvarbetare grävde tunnlar och iordningställde sprängkammare laddade med tonvis av sprängmedel under de tyska linjerna. Efter explosionen återstod av motståndaren endast en 90-100 meter vid krater, 30 meter djup, som det gällde att snabbast möjligt besätta! (Jfr artiklarna Minorna och Minorna II)
 |
| General, Sir, Douglas Haig |
Generalen som ledde detta, världshistoriens blodigaste, slag hette Douglas Haig och han skrev i sin dagbok, på slagets andra dag: "Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades bara på förmiddagen den 1 juli 1916...
 |
| Little Willie, testrigg byggd 1915 i England Blev stilbildare för alla kommande stridsvagns- konstruktioner |
Ny krigsmateriel, avsedd att bryta det förödande ställningskrig som kulsprutan skapat, hade emellertid konstruerats av engelsmännen. För att i görligaste mån dölja vad som var på gång blev namnet på den nya uppfinningen "tank" vilket enkelt låter sig översättas till den innehållslösa svenska ordet "tank" - dvs en behållare av något slag.
 |
| Första fungerande stridsvagnen, engelska Mark IV, år 1916 Besättning 8 man, två kanoner, fyra kulsprutor |
Bakom ordet fanns ett för infanteristen skräckinjagande metalliskt, på larvfötter genom gyttja och över skyttegravar gående, monster som spydde ut eld och död via två kanoner och fyra kulsprutor.
Strax efter klockan 06.00 den 20 november 1917 började 378 brittiska stridsvagnar typ Mark IV rulla mot sina utgångslägen för anfall längs en tio kilometer bred front helt nära staden Cambrei. Klockan 06.20 öppnade det brittiska artilleriet eld. Därefter började de brittiska stridsvagnarna rulla mot de tyska linjerna - Världens första stridsvagnsanfall var ett faktum!
 |
| Stridsvagn, typ Mark IV, bryter väg för infanteriet genom stormhindren |
Effekten blev initialt enorm, tyska soldater flydde hals över huvud. Det enda som bet på stålmonstren var direktträffar av artillerigranater - och gyttjan! Detta med gyttja kan inte överskattas - den fanns överallt och gjorde förflyttning svår, ja tom omöjlig, för stridsvagnarna. En stillastående stridsvagn slogs snart nog ut av den täta - eller direktriktade - artillerielden.
 |
| Sprängskiss stridsvagn Mark IV |
 |
| Mark IV i kamp mot stridsfältets granathål - och gyttjan |
Till detta kom olika brister i materielens funktioner vilka vanligtvis ledde till stopp i stridslinjen med förlust av vagn och personal som resultat. Därtill kom obefintligt taktiskt tänkande beträffande samverkan mellan stridsvagnarna, egen trupp och eget artilleri.
 |
| Av tyskarna utslagen Mark IV. Vem bryr sig om den stupade engelsmannen framför dem? |
På kvällen den 20 november hade engelsmännen förlorat sammanlagt 65 stridsvagnar i strid. 71 vagnar hade därtill tekniskt gått sönder och 43 vagnar kört fast i gyttjan.
Förvisso hade engelsmännen ryckt fram 6 km under dagen, ett, efter på västfronten mätt, betydande terrängavsnitt hade erövrats men anfallet stoppades slutligen av ett tyskt artilleriförband som övat sig i att skjuta direktriktad eld från goda skjutplatser.
Pansaranfallet vi Cambrei blev både en framgång och ett misslyckande - men en ny stridsteknik hade fötts: pansaranfallet!
När "Eld upphör" på Västfronten blåstes den 11/11 kl 11 1918 avstannade utvecklingen av pansrade stridsfordon. Tyskland förbjöds i Versaillesfreden 1919 bl a att inneha pansrade stridsfordon. Det dröjde emellertid inte så länge innan Tyskland och Sovjetunionen överenskommit om ett strängt hemligt utvecklingsarbete på lika hemliga baser i Sovjetunionen. Här kom att utvecklas den pansartaktik och de vagnar som kom till bruk den 1 september 1939 när Hitler började sitt erövringskrig med anfallet på Polen. Här kom den tyska blivande generalöversten Heinz Guderian, som lite felaktigt brukar benämnas Pansarvapnet Fader, att aktivt delta och gå i skola. (Jfr En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet) På sitt sätt kan man sammanfatta pansartaktiken, som framgångsrikt användes i "Blitzkrieg" (Bixtkrig), som en ersättning för kavalleriet: Stor snabbhet förenad med stor eldkraft. En ytterligare plusfaktor i Blitzkrieg var att alla tyska stridsfordon var försedda med radiokommunikation. Därmed kunde taktiska kommandon blixtsnabbt nå ut till en pansarspjutspets. Ryska stridsvagnar saknade radio och tvingades överföra meddelanden med signalflaggor!
 |
| General Heinz Guderian i Ryssland 1941 |
Heinz Guderian studerade emellertid, mycket noga, förutsättningarna för pansarstrid och utvecklade suveränt pansarvapnets användning - och blev en aktad specialist inom området. Han utgav ett flertal böcker och handledningar i ämnet pansartaktik och pansarstrid vilka noga studerats av omvärldens pansarofficerare. Han mest berömda bok är "Achtung Panzer!" som gavs ut 1937. Finns ingen pansarstridsskola i världen där denna bok inte ingår i studiematerialet!
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
Utomordentligt intressant.
SvaraRadera