Dessa betongbefästningar skyddade också kanoner, haubitsar och kulsprutor med kupoler av mycket tjockt och segt pansar - med vapenöppningar förslutbara med pansarluckor maximerades därtill skyddet mot inkommande eld.
Inte sällan förekom höj och sänkbara vapentorn (även för dubbla artilleripjäser, se bild till vänster) där den välvda "pansarhatten" i nedsänkt läge närmast gjorde pjäserna osårbara för inkommande eld.
Kampen om medel och motmedel exemplifieras väl av den tyska mörsaren (haubitsen) "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) med den mer militäriska beteckningen 42 cm M-Gerät 14. (Bild till vänster)
Här gör vi ett stopp i Tjock Bertha-artikeln för att enkelt beskriva de olika artilleripjäsernas karakteristika!
En mörsare (av ty Mörser) är en kastbanepjäs med kort eldrör och stor kaliber.
Elevationen uppgår vanligen till mer än 45 grader. Utgångshastigheten är relativt låg: 300-350 m/s. Skottvidden sällan över 10 km. Projektilbanan formar en hög båge.
En haubits är också en kastbanepjäs men med längre eldrör än mörsaren. Standardkalibrar är 105 mm och 155 mm. Utgångshastigheten runt 350-400 m/s. Praktisk skottvidd för 105 mm haubits är (ca) 10,5 km och för 155 mm haubits (ca) 15,5 km. Projektilbanan är bågformig.
En kanon är en flackbanepjäs med en närmast "horisontell" projektilbana (jämfört med haubitsen). Eldröret är avsevärt längre än haubitsens och ger därmed granaten en mycket högre utgångshastighet. Projektilhastigheten vid mynningen ligger typiskt på ca 800-900 m/s. Praktisk skottvidd 25-35 km. Projektilbanan är flack - men måste givetvis följa fysikens lagar (tyngdkraften drar projektilen mot marken från det ögonblick den lämnar eldröret) vilket innebär att ju längre bort målet befinner sig desto större måste eldrörets elevationen vara.
En utlösande faktor för framtagningen av tyskt belägringsartilleri utgjorde rysk-japanska kriget och i synnerhet då den japanska belägringen av ryska Port Arthur. Japanerna lyckades bryta igenom fästningsmurarna först sedan de fört fram 28 cm kustförsvarshaubitsar.
Tyskland insåg behovet av ännu tyngre artilleripjäser för att betvinga de massiva franska och belgiska befästningarna. Efter att ha studerat ett antal prototyper färdigställdes i början av 1914 slutversionen av belägringspjäsen 42 cm M-Gerät 14. Tillverkare var Kruppkoncernen. Pjäserna fick i soldat- och folkmun namnet "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) efter hustrun till Kruppkoncernens ägare Gustav Krupp. Bertha Krupp var knappast tjockare än brukligt bland dåtidens damer - "Tjocka" syftade i stället på pjäsens kaliber!
42 cm M-Gerät 14, Dicke Bertha hade anseenliga dimesioner!
Vikt: 43,55 ton
Projektilvikt: 820 kg
Total längd: 6,72 m
Eldrörslängd: 5,04 m
Skottvidd: 12,5 km
Kaliber: 42 cm
Elevation: 75 grader
Sidriktning: 4 grader
Totalt tillverkades 12 pjäser av denna typ, dock tillverkades några med kalibern 30,5 cm detta för att öka skottvidden. Med mindre kaliber minskade emellertid mängden sprängmedel i granaten vilket naturligtvis minskade effekten i målet.
Att "Tjocka Bertha" var en mäktig pjäs framgår av följande bilder.
 |
| Vapenexercis, Rekylhäminrättningen (vaggan) upphissad |
 |
| Rekylhäminrättningen sänks på plats på lavetten |
 |
| Eldröret på plats |
 |
| Laddövning, granaten på väg in i eldröret |
 |
| 42 cm spränggranat till Tjocka Bertha. Vikt 820 kg |
 |
| Laddhylsa och transportkorg. Jfr storleken med kasken på korgen! |
 |
| Granater uppställda på pjäsplats |
 |
| Marschfärdiga! |
 |
| Tjocka Bertha transportfärdig. Lavett och eldrör var för sig. |
 |
| Sprängd för att inte falla i fiendens händer! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar