Bäckebotorpeden - och sedan...

Det var den 13 juni 1944 klockan 15:15. Bonden på gården Gräsdal, Bäckebo, dryga 20 km NNV Kalmar, Robert Gustafsson och hans son Ivar arbetade ute på ägorna när de utan förvarning hörde en öronbedövande detonation från ovan. De tittade upp mot himlen och såg österut en skur av silverglänsande fragment falla ner över skogen. Träd knäcktes och fönsterrutor splittrades i hela bygden.

Nedan: Nedslagsplatsen som den ser ut idag.

Förvåningen och förvirringen var stor! De tillskyndande fann ett 5 meter brett och 1,5 m djupt hål i marken. I detta hål, och runt omkring, låg förvridna större och mindre metallbitar och rester av tingestens hölje var spridda som blänkande höstlöv över marken. Hemvärn och militär kom till platsen och området spärrades av. Att det rörde sig om en flygande tingest blev snart uppenbart - men vad? Kunde det vara en raket - eller lufttorped som man sa på den tiden? Och varifrån kom den? Ett idogt samlande av vrakdelar vidtog och man knackade till och med dörr för att spåra upp delar som lokalbefolkningen tagit hem som souvenirer. Totalt samlades det in 2010 kg metallskrot vilket fördes till Stockholm för analys.

Nedslagsplatsen 1944, fast varför Hitler finns med på fotot är outrett!
En undersökningskommission om tre personer tillsattes, där professorn  vid Kungliga Tekniska Högskolan, Gustav Boestad, stod för den tekniska kunskapen.

Den 19 juli 1944 var kommissionens rapport färdig och man hade
fått en mycket god bild av lufttorpeden. Gustav Boestad hade till och med lyckats göra en första principiell konstruktionsritning.

Även hans slutsatser om hur vätskeraketmotorn fungerade skulle visa sig riktiga! Beträffande vikt, bränslemängd och övriga data låg Boestad förbluffande rätt: lufttorpedens längd angavs som minimum 7,5 m ( i verkligheten 14 meter), diametern sattes till 1,5 m (1,64 m) och vikten till 7 200 kg (skall vara 12 400 kg). Boestad uppskattade höjden över marken vid explosionen till 1500 m. Märkning på vrakresterna visade att dessa var tyska. Flygspaning med bomb/spaningsflygplanet Caproni avslöjade att Tyskland låtit bygga en provskjutningsanläggning på Penemünde, en tämligen låganvänd ö vid Östersjökusten. Engelsmännen var naturligtvis mycket intresserade av att studera vrakdelarna och den 30 juli 1944 startade ett flygplan från Bromma lastat med 2010 kg fyndrester. Destination England.

Hur började då detta drama - och hur slutade det?

I slutet på 20-talet köpte en ung student, Wernher von Braun, en bok av den tyske raketpionjären Herman von Oberths, titeln var Raketen i den interplanetära rymden (1923). von Braun fann genast sin livsuppgift och han knöts 1930 till Berlins Universitet där von Oberths undervisade samt bedrev raketmotorforskning.

von Braun doktorerade i april 1934 och blev en ansedd och kunnig raketexpert. Under slutet av 1934 hade von Brauns grupp lyckats skjuta upp två vätskeraketer vilka nådde 2200 meters, respektive 3500 meters höjder. 

Forskningsarbetet drevs åren 1935-1937 vidare med en större raket, A (A för Aggregat)-3 men dessa arbeten kröntes inte med framgång. Under denna tid fick dock forskarna nya, ändamålsenliga, lokaler i Peenemünde. En idealisk plats vad gällde avskildhet samt med Östersjön som målområde.

Som ett led i forskningen byggdes en något mindre modell av A-4 kallad A-5. Fram till 1941 hade man faktiskt avfyra inte mindre än 70 st A-5 raketer.

I mars 1942 var man så framme vid första skottet med det kommande Vergeltungswaffe (vedergällningsvapen) A-4. En raket som skulle kunna bära en stridsspets om 1000 kg Amatol. För att nå huvudmålet London borde raketen flyga 300 km. I oktober detta år nådde den 3:e A-4 raketen en största flyghöjd om 80 km och en distans om 193 km. Aggregat 4 började nu benämnas V-2.


Raketmotorn var förstås av vätsketyp och förbränningsmedlet var alkohol och hade flytande syre som oxidationsmedel.

Styrningen bestämdes av tre gyroskop som påverkade dels 4 st små roder ute på respektive fena samt fyra st keramiska plattor som satt vertikalt monterade direkt vid raketmotorns utloppsdysa. Med dessa keramiska plattor kunde små justeringar göras genom att raketstrålen flyttades. Styrsystemet kompletterades av en gyrokompass som höll raketen riktad mot målet.

Motorn var den kraftfullaste som konstruerats vid denna tid. Ett av de största problemen var att få fram tillräckliga mängder alkohol och syre för att åstadkomma den behövliga dragkraften. Detta löste von Braun och hans team med hjälp av två turbinpumpar vardera om 580 hkr. Pumparna måste dock även de förses med bränsle och syregivare - raketen gick ju så högt att luftens syre blev för tunt. Turbinerna fick därför sin kraft från väteperoxid och kaliumpermanganat löst i vatten. Brinntiden för huvudmotorn var 60 - 70 sekunder beroende av flygtiden till målet. Flyghöjd 88 km, räckvidd 320 km. Högsta hastighet 5760 km/h. Nedslagshastighet 2880 km/h. Den höga hastigheten vid nedslaget (nära 3 ggr ljudhastigheten) gjorde raketen ljudlös!



Den massiva bombningen av Tyskland gjorde att planer på två gigantiska robotbaser övergavs. I stället konstruerades en mobil avfyringsramp, Meillerwagen, som enkelt kunde transporteras till fastställd avfyringsplats och klargöras för avfyring. Klargöringstiden från ankomst till skott var mycket tilltalande och Meillervagnen var utmärkt för att föra ett rörligt krig till skydd mot flygplan och bomber.

Bombkriget medförde också behovet av skyddade fabriker.

Mittelwerk var en underjordisk fabriksanläggning under berget Kohnstein, cirka två km sydväst om staden Niedersachswerfen i Niedersachsen i Tyskland. Anläggningen användes under andra världskriget av Tyskland för att framställa V-2-raketen, men även andra vapensystem. Anläggningen byggdes i en före detta gipsgruva och drivmedelsanläggning. Anläggningen bemannades av fångar från det närbelägna koncentrationslägret Dora-Mittelbau. Mittelwerk indelades i tre sektioner: Nordwerk som användes för att bygga Junkers-motorer, Mittelwerk I där man byggde V-2 och Mittelwerk II där V-1 sattes samman.

Med början den 8 september 1944 och fram till krigsslutet 8 maj 1945 avfyrades ca 3000 V-2 raketer mot främst London men även städer som som Amsterdam och faktiskt en bomb över Paris. Träffsäkerheten var som man kan förvänta sig låg varför V-2 lämpade sig bäst för terrprbombning av stora ytmål - städer. Antalet dödade på marken uppskattas till 9000 personer (civila/militärer) och produktionen med slavarbetare beräknas ha kostat 12 000 liv.

                                                                       - Ω -