Batteri Merville, del I

Under återresan till Sverige från RoadTrip Syd 21/22 styrde vi mot Normandie. Vi återbesökte de berömda platserna från invasionen den 6 juni 1944, Pointe du Hoc blev den första, den blodiga Omaha-stranden och den ovanliggande amerikanska krigskyrkogården i Colleville det andra, den sägenomspunna "Pegasus Bridge" över floden Orne där majoren Howard landande med glidflygplan i den lilla staden Bénouville, på något som kan karaktäriseras som en halv fotbollsplan alldeles vid bron strax efter midnatt den 6 juni blev det tredje, och kom vi så att tillbringa några dygn, alldeles vid havet, i Merville-Franceville.

I utkanten av Merville-Franceville, byggdes under Andra Världskriget en artilleriställning som ett led i konstruktionen av Atlantvallen. Idag är ställningens pjäsbunkrar ett museum över invasionen den 6 juni 1944.

Under planläggningen inför D-dagen betraktades Batteri Merville med sina förmodat 15,5 cm pjäser som ett allvarligt hot eftersom pjäsernas kunde beskjuta den brittiska landstigningen på Sword Beach - och havet där utanför.

Av denna anledning beslutades att batteriet skulle tystas genom en attack redan under natten den 6 juni. 

Byst i Mervillebatteriet
till minne av överstelöjtnant
Terence Otway

Uppdraget gavs åt 9. Parachute Battalion  (Fallskärmsjägarbataljonen) under befäl av överstelöjtnant Terence Otway som med en styrka om 600 man, med tunga understödsvapen transporterade av 9 st Horsa-glidplan, skulle ta och förstöra batteriet. Företaget övades grundligt i England, med fullskalemodell av Merville-batteriet, under såväl dag- som nattförhållanden. 

Som så mång av planerna för D-dagen havererade dock företaget när det väl satts igång - bataljonen fälldes och spreds över ett mycket stort område utanför den tänkta samlingsplatsen. Ett av glidflygplanen med tung materiel sköts ner, ett annat fick nödlanda på ett fält i England sedan bogserlinan slitits av.... Stigfinnarnas landningsljus fungerade inte... Kort sagt: Krig är ofta liktydigt med kaos - och här var kaos. För att bringa ordning i kaos krävs en stark ledare - och en sådan fanns verkligen på plats, Terence Otway! 

På återsamlingsplatsen inför anfallet fanns endast 150 man - utan tunga vapen.

Pjäsbunker I i Mervillebatteriet

Övlt Otway lät sig dock inte avskräckas. Han samlade sina män i avpassade anfallsgrupper och stormade framgångsrikt det för markstrid tungt beväpnade batteriet.

Uppgången till Bunker I:s yttre observationspost. Jfr planritning nedan!

Mervillebatteriet hade från början endast öppna pjäsplatser. Dessa ersattes så småningom av betongbunkrar för såväl pjäser som manskapsförläggning och ammunitionsförråd. 

Rommel med stab i Merville 6 mars 1944

Fältmarskalk Rommel inspekterade anläggningen den 6 mars 1944. Han fann därvid att endast två av pjäsbunkrarna var färdiga. Han befallde omgående Organisation Todt (OT, Tysklands byggkommando) att skyndsamt färdigställa bunkrar även för de två återstående pjäserna.

Till pjäsbunker nr 1, den största, användes 1330 kubikmeter betong, 63 ton armeringsjärn och 16 ton stål till portar och övrig skyddstäckning. 

Brittiskt spaningsfoto över Mervillebatteriet 31 mars 1944

Planlösning över bunker typ H611, dvs Mervillebatteriets största bunker

När attacken på Mervillebatteriet framgångsrikt avslutats återstod endast 75 stridsdugliga soldater av de ursprungliga 150 på UFA, utgångsläget för anfall. Bataljonens övriga 450 man fanns utspridda någonstans över invasionsområdet.

Förlust av glidflygplanens materieltransport av fordon, tunga vapen och sprängmedel tvingade fram improviserade lösningar för att förstöra Merville-batteriets fyra haubitsar - dessa visade sig dessutom var av avsevärt klenare kaliber, och därmed skottvidd, än vad flygfototolkarna uppfattat. Batteriet bestod av fyra äldre tjeckiska 10 cm pjäser - med en maximal skottvidd om ca 8 km.

Som störningseld över engelsmännens landstigning på Sword Beach skulle de kunnat fungera - men inte för att avge tung verkanseld.

Alltnog: de ihopsamlade sprängmedlen, tyska och engelska, räckte till för att förstöra två pjäser - inte alla fyra, men batteriet var tystat inför landstigningen på morgonen den 6 juni 1944. Red anm: I de intervjuer som gjordes 43 år efter D-dagen förekommer olika meningar om huruvida ens någon av pjäserna demolerades. Det samlade intrycket nu, av dessa divergerade uppgifter, är att alla fyra pjäserna faktiskt lämnades intakta efter anfallet. Batteriet ansågs ju taget och nya uppgifter för övlt Otway väntade på att lösas omgående.

Britterna under ledning av övlt Terence Otway drog sig nu tillbaka för att kraftsamla inför andrahandsuppgiften: ett anfall på den närbelägna staden La Plein. Notera att alla trupprörelser i initialskedet syftade till att skapa kontroll över broar, vägkorsningar och övriga knutpunkter för att skapa ett brohuvud för de trupper, 160 000 man, med fordon, stridsvagnar, artilleripjäser, underhåll osv, som skulle komma att landsättas under morgonen och dagen den 6 juni 1944. De män som utgjorde spjutspetsen i anfallet kunde därmed inte bjudas någon vila!

Överstelöjtnant Otway ledde sin sammankrympta trupp (75 man) i anfallet på La Plein men anfallskraften räckte inte längre till. Halva staden togs - men sedan var det stopp.

Under tiden återbesatte tyskarna Merville-batteriet - och avgav med de återstående två pjäserna eld över britternas invasionsområde - Sword. Batteriet utsattes för ytterligare brittiska attacker men motstod dessa - med tunga förluster för engelsmännen. 

Först den 17 augusti, mer än två månader efter den första framgångsrika brittiska attacken den 6 juni, tystnade Batteri Merville för gott i samband med det allmänna tyska tillbakadragandet från invasionsområdet.

Här följer nu några bilder från Mervillbatteriet och det nuvarande museet. Bilderna är inte alltid av högsta kvalitet - men har i sammanhanget ett intresse.

Ett av de flygplan som användes vid fällningen av fallskärmsjägare och deras utrustning samt för bogsering av glidflygplan.
Typen, Douglas C-47, i civil version DC-3, är det mest tillverkade av alla
transportflygplan någonsin med drygt 16 000 exemplar. 

Pjäsbunkrarna II - IV samt en av de ursprungliga öppna pjäsplatserna
med en haubits. När bunkrarna var färdiga användes dessa
öppna pjäsplatser inte mer

Denna pjäs, av uppsättningen att döma en haubits, är troligen en

engelsk 14 cm medelsvår pjäs typ BL Mk3, kvarlämnad efter kriget...

och har just inget med Mervillebatteriet att göra...

Pjäsbunker II och III. Utsiktplattformen, ut över Sword Beach, på taket
till Bunker II är ett nutida bygge

Bakom den svarta pansarporten på Bunker I:s front döljer sig en av

Drakens fyra Tänder! Porten kunde sänkas ner i "bottenvåningen"

där även tomhylsor från eldgivningen kastades ner.

Pjäserna var väl skyddade mot inkommande eld

Här följer ett antal bilder från det museum som anläggningen nu formerar. I Bunker I visas en "skakande" bild och ljusshow. Jo, det är korrekt: Ljudet från pjäsens eldgivning är öronbedövande även för en gammal artillerist, ljusblixtar, kulspruteknatter - tom golvet i bunkern skakar! En stark upplevelse som väl illustrerar hur en strid upplevs inne i en pjäsbunker! Övriga bunkrar är inredda som utställningar för 9:e Parachute Battaljon vars sammankrympta numerär vid anfallets början bestod av 150 man i stället för 600...

Inne i pjäsbunkern. Mannen i bakgrunden använder en optisk

avståndsmätare

Överläggning i stabsbunkern

Förläggningsdelen i Bunker I. I bakgrunden observerar

en soldat omgivningen via ett periskop

Nedan fyra bilder över vapen som återfunnits i och kring Batteri Merville

En fallskärmsjägare stiger ut från sin C-47. I den ljusa "bagen" har

han personlig utrustning. Bagen hänger i en lina några meter

under soldaten och tar marken först. Därmed kan fallskärmen

minska fallhastigheten vid jägarens landning

Brittiska fallskärmsjägare

Den brittiska arméns standardunderstödsvapen: Bren kulsprutegeväret, konstruerat 1930 i Tjeckien och, efter vapenprov 1935, licensbyggt i

England i kaliber .303 (7,7 mm). Magasin: 30 patroner.

Eldhastighet 500 skott/min. Finns ännu i några arméer

även om produktionen upphörde 1971!

Interiör från cockpit i ett Horsa-glidflygplan. Här finns inga kontroller

utom för styrning och lossgöring av bogserlinan.

Glidflygplanet användes förutom för trupptransport för transport

av tyngre materiel som jeepar och lätta artilleripjäser, av

ammunition - och allt den trossmateriel som krävs för

att supporta landsatt trupp. En C-47 kunde faktiskt

bogsera upp till tre st av dessa glidflygplan

Återfunnen styrkolumn från ett Horsa-glidflygplan. Nere t.v. syns en

universalyxa för att - om nödvändigt - hugga sig ut efter kraschlandning...

ett vanligt slut på flygningen

I nästa avsnitt av Batteri Merville, del II, skall vi ta del av det livsöde som formade löjtnant Raimund Steiner, den siste befälhavaren vid Batteri Merville. Österrikaren som de hårda levnadsvillkoren efter annekteringen av Österrike, och mot hans grunduppfattning av nazismen, gjorde till tysk soldat - och officer.

 

                                                                                           - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

 

 

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

 

 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.