En artillerist föds...

Många är minnena från min vilda ungdom i Prästgårdens skugga... Här kommer en retrospektiv där de explosiva elementen dominerar!

Så småningom kom jag att genomgå 15 månaders utbildning vid A9 till Parkunderofficer och Närskyddstroppchef och hade sedan förmånen, under fyra drygt månadslånga krigsförbandsövningar (KFÖ), att träna mig och mina kamrater i konsten att överleva i en krigssituation. 

Vadå överleva säger någon lite överlägset? Jo, vid min första KFÖ sa Batterichefen när vi stod vid ett av våra förberedda krigsmål och majsolen log: "Nå, Renström, är du beredd att dö här..." 

Dessa ord kom att stanna i mitt inre, att klargöra vad vår utbildning syftade till, och formulera mitt eget Krigskredo: Det gäller inte att dö för vår frihet - det gäller att överleva och behålla vår frihet genom att döda vår fiende!

Nu åter till berättelsen om hur en artillerist föds! Jag återger huvudsakligen texten så som den en gång skrevs.

"Jag har berättat om hur den tändande gnistan förknippad med sprängmedel födde en eld som flammade allt vildare. Idag skall jag berätta om hur intresset för artilleriet, hobbyartilleriet, slog ut i full blom.

Som ni säkert förstår var tillgången på professionella sprängmedel som dynamit, nitrolit och tändhattar starkt begränsad och även den nödvändiga krutstubinen var en akut bristvara.

Detta senare löstes genom att jag via någon klasskamrat på läroverket och boendes i Forshaga fick information om att järnhandeln därstädes sålde krutstubin utan att ställa några frågor. Mina 2 år äldre och mopedburna kamrater Stig och Anders grenslade mopparna, styrde mot Forshaga och återvände med ett stort antal ringar med krutstubin vardera om 7,5 meter. Antalet var i själva verket så stort att järnhandelns förråd helt tömdes och än i dag har Stig några ringar kvar! Jag var vid detta tillfälle 13 år gammal...

På I2:s övningsområde fanns outtömliga mängder av tomma Mauserpatronhylsor – och även stora mängder av avskjutna Bazookahylsor, dvs själva höljet för raketgranatens motor. Vi hade sådana bazookas på A9 och som ni måhända minns var raketens brinntid så kort att avfyrandet mer förnams som en knall än som ett raketylande.

Åskknallens ande fanns inneboende i ogräsmedlet Klorex som fanns i färghandeln. Klorex innehåller syre som tillsamman med det brännbara ämnet socker brinner mycket fort och avger stora mängder förbränningsgaser. Tyvärr har man sedan flera år förstört detta hobbysprängarens favoritmedel och även om produkten finns kvar som ogräsbekämpningsmedel (totalmedel) är det helt odugligt som syregivare i sprängmedelsblandningar!

I källaren på Prästgården fanns ett mindre rum som var avsett som potatiskällare – det blev mitt hobbyrum sedan potatislåren försetts med ett passande lock av tillsågade brädor. På detta lock blandades Klorex och socker i ett kärl och sedan fylldes en mauserhylsa med blandningen. En bit stubin, max 4,5 cm, klipptes till, stubinen stacks ner i hylsan och linjetången trädde därefter fram på scenen. Man klämde försiktigt på hylsans hals så att den blev oval. Därefter tog man ett nytt tag med tången på ena sidan av hylsan. Detta var ett farligt moment och vi anammade tidigt tekniken att hålla tång med hylsa och stubin nere bakom vänster skinka – menandes att det var långt mycket bättre att få mässingssplitter i röven än i ögonen!

Tusentals patronhylsor genomgick denna hantering under de intensiva åren innan brudar och brännvin tog överhand. Trots att vi på A9 fick lära att den kortaste stubinen skulle vara 0,5 meter (löst packat krut i stubinen får den att rusa) var vi sällan över 4,5 cm (sportstubin var 3 cm) och vi hade turen att aldrig råka ut för någon olycka – i alla fall som berodde av stubinlängden!

Naturligtvis väckte framgången med mauserhylsorna stormande aptit på nya explosiva erövringar. Tomma kolsyrepatroner till Stigs kolsyrepistol borrades upp till stubinstorlek och eftersom det var stål i dessa hylsor blev knallen och sprängkraften så mycket större än med mauserpatronen i mässing.

En påskafton drev vi omkring i villaområdet Haga och släppte en kolsyrepatron i en hembyggd postlåda. Hembyggd är inte riktigt rätt, mannen hade byggt den i rostfritt stål på Skoghallsverken – man kan med fog säga att den var stulen – både som tid och material! Nå rättvisa skipades med kolsyrebomben och när vi lite senare drog förbi hade botten och lock ”gått åt helvete” och själva lådan stod som en flagga i storm ut från det rör som utgjorde stolpen!

Ville man ha extra sprängkraft - och därmed knall - fyllde man hylsan med kaliumklorat och svavel i stället för Klorex och socker…

Men artilleristen då, vart tog han vägen? Lugn, det kommer!

Aptiten växte som sagt och tyngre bomber så dagens ljus. 2½-tum vattenledningsrör var perfekt. Lämplig bit kapades av (ja, själva rörstumpen kom förstås från HSB-bygget) ändarna pluggades med kilade träpluggar och det obligatoriska 6 mm stubinhålet borrades mitt på röret. Grov ståltråd anbragd på längden och säkrad med märlor bromsade träpluggarna ännu mer. Laddningsrummet fylldes sedan med tesked via en tratt (endast fullblodsidioter försökte sig på att först fylla röret och sedan plugga igen…. tragiskt men lokalt steg intelligensnivån när knall och slamsor steg mot himlen…).

Knallen från denna rörbomb var imponerande!

Jag nämnde tidigare Bazookahylsorna från I2. Med hjälp av en rörtång och en stabil hyvelbänk skruvade man av ”toppen” på hylsan och drev sedan ner en anpassad träplugg i röret. Denna plugg behövde inte säkras – av två skäl: hylsan hade dels ett galler vid utloppet, dels en förträngning vid samma utlopp likt alla andra raketer. Plugg på plats, Klorex och socker in, hylstoppen stubinborrad och gängas därpå på….. 

Detta senare får mig än i dag att rysa. Vet ni varför? Jo, ett korn Klorex och ett korn socker i gängorna eller på toppen av hylsan och jag skulle inte skrivit dessa rader till er! Liksom tidigare nämnt om 2½-tums röret var detta en skön bomb!

En dag väcktes tanken på en kanon, haubits eller granatkastare. Något som kunde kasta fram vår bomb. Visionen var lite otydlig i början, men tog form!

Ett lämpligt eldrör i form av det tillgängliga 2½-tumröret togs fram. Eldröret pluggades stabilt i ena änden och försågs med ett vackert ”burklock” i koppar från en slaktad radioapparat. Tjusig var den denna pjäs!

Lavetten byggdes av resterna från ramverket till spaljén vid Prästgårdens kökstrapp. Eleveringsmöjlighet åstadkoms med en grov ståltråd och märlor i anpassade lägen, eldröret stödde mot denna ståltråd.

Granaten bestod av en träplugg som borrats med ett hålrum i toppen så att en mauserpatron kunde skjutas in. Granatens topp försågs därefter med en tyngd i form av stelnat bly (smält och stelnat i blyskopa, blyet förstås stulet från HSB-bygget) och i diametern passade precis på granatens topp. Ett 6 mm hål borrades i blyplätten för stubinen.

Avfyrandet var lite mer komplext än var som i dessa dagar gäller: först tände man drivladdningen som bestod av en mauserhylsa med förlängd stubin. Drivladdningen släpptes ner i eldröret. Därefter sattes granaten på plats i mynningen och ”drevs fast” med några slag av en träklubba och därefter antändes granatens stubin.

Kaaboom, bang!

Var allt rätt gjort fick man en luftbrisad över Vänerns vatten! Härligt, och så var artilleristen född!

Mellandagarshälsningar från Skyttegraven i De Norra Träskmarkerna.

623 Erland"

                                                    Ω