Den observante iakttagare som, i Berlin, färdas västerut längs Strasse des 17. Juni från Brandenburger Tor och mot det preussiska monumentet Siegessäule och vidare mot Carlottenburger Tor kommer att notera förekomsten av formgivna gatlyktor - som vi vet brukar sådana lyktor vanligen vara grå och anonyma...
Om vi ett ögonblick dröjer vid gatunamnet Strasse des 17. Juni (17. junigatan) kanske vi undrar vad som var så märkligt med just detta datum?
Runt om i världens huvudstäder finns gator som likt denna namnats efter ett visst datum. Cinco de Mayo i Mexico City är en av dem. Denna aveny fick namnet 5. Maj efter det framgångsrika motståndet mot franska ockupationstrupper just denna dag i staden Puebla år 1862!
Avenyn Strasse des 17. Juni hade tidigare det förnäma namnet Charlottenburger Chausee och var under Tysklands nazisttid också känd som Die Ost-West Achse (Öst-Väst-axeln) - en paradgata skapad av Albert Speer för trupparader i Tysklands huvudstad. Avenyn skulle också komma att ha en central roll i den planerade Världshuvudstaden Germania. Som ett av många led i omskapandet av Berlin flyttades monumentet Siegessäule från sin ursprungliga plats utanför Riksdagshuset till nuvarande plats 1938-1939.
Bilden: Berlin, Strasse des 17. Juni Bilden tagen från monumentet Siegessäule mot Brandenburger Tor. I bakgrunden TV-tornet vid Alexander Platz.
Siegessäule uppfördes 1864 till minne av Preussens seger i kriget mot Danmark.
Från början var Siegessäule, ritad av arkitekten Heinrich Strack, enbart en pelarkolonn.
Efter Preussens seger över Frankrike i kriget 1870-1871, vilket ledde till Tysklands enande 1871, placerades den förgyllda Victoriastatyn, ritad av Friedrich Drake, och en under denna belägen utsiktsplattform på toppen av kolonnen. Monumentet återinvigdes 1873 av Kaiser Wilhelm I och Otto von Bismarck.
Efter andra världskrigets slut ville fransmännen riva Siegessäule vilket britter och amerikaner motsatte sig. Fransmännen fick nöja sig med att en skylt som informerade om det franska nederlaget i 1870-1871 år krig avlägsnades!
Siegessäule anses idag vara en av Berlins främsta sevärdheter.
Uppgifterna går lite isär om när Albert Speer togs upp i den inre kretsen av ledande nationalsocialister, kretsen allra närmast Hitler. 1934 verkar dock vara ett stabilt årtal. Endast 29 år gammal möter han Hitler på en byggarbetsplats i Berlin, blir inbjuden till lunch och står sedan - helt oförberett - plötsligt på den yttersta parnassen. Här skall han vistas tills Tyskland förvandlats till grus och aska 1945. Dels i rollen som GBI, Generalbauinspektor (Generalbyggnadsinspektör) dels som formidabel rustningsminister efter tidigare riksministern för vapen och ammunition, Fritz Todt, som omkom i en flygplansolycka den 8 februari 1942.
Todts flygplan exploderade och störtade i gryningen direkt efter start från Hitlers kommandoplats (Wolfschanze, Varglyan) i Rastenburg (från 1950 Ketrzyn) i östra Polen. Orsaken till haveriet blev, trots ingående utredningar, aldrig klarlagt.
Kanske Hitler eller någon av hans närmaste helt enkelt röjde undan den energiske, men envise och föga hanterbare, Fritz Todt - som faktiskt kvällen före haveriet öppet hade deklarerat för Hitler att kriget mot Sovjetunionen inte kunde vinnas!
Anhängare av denna teori pekar som ett indicium på detta att Hitler utnämnde Albert Speer till Todts efterträdare inom 5 timmar efter det att han informerats om den dödliga olyckan. Alla Tyska flygplan som användes av höga partifunktionärer/ministrar hade en inbyggd sprängladdning att detoneras i den händelse flygplanet skulle tvingas nödlanda på fientligt territorium. Kanske var det denna laddning som utlöstes genom en ren olyckshändelse eller utlöstes den till följd av ett attentat? Ögonvittnen till olyckan uppger att flygplanet exploderade i luften direkt efter start. Det kan noteras att flygplanet - på Hitlers direkta instruktion - provflögs tidigt på morgonen före avfärden mot Berlin.
Obergruppenführer SA (general i armén), Fritz Todt skapare av, och ledare för, den statliga gigantiska bygg-organisationen, Organisation Todt (med som mest 1,5 miljoner arbetare varav många tvångsarbetare från ockuperade länder)
förärades statsbegravning den 12 februari 1942 och Hitler talade själv vid båren.
Hitlers nära relation till Speer är väl känd. Han (Hitler) såg i Speer den konstnär och arkitekt han själv aldrig kunde bli. Den djupa relationen mellan de båda männen - en relation byggd på basen av den arkitektoniska bron - skulle bestå fram till Hitlers självmord kl 15:30 den 30 april 1945.
Givetvis hårdnade relationen - och blev mer "affärsmässig" - sedan Speer utnämnts till rustningsminister. Dock: Speer lämnade aldrig uppdraget som GBI och det uppges att Hitler - kriget igenom - aldrig syntes så lugn och harmonisk som när han och Speer i timmar studerat ritningar och modeller över kommande byggen.
Ett utmärkt exempel på Speers privilegieställning är när Hitler under mars 1945 via sin ständigt närvarande sekreterare Obergruppenführer SA Martin Borman informeras om att Speer systematiskt saboterar den Führerorder som fastslår att i områden som måste avträdas till fienden skall all - bokstavligen all - infrastruktur förstöras. Broar, järnvägar, industrier, telefonstationer, elförsörjning, vattenförsörjning, avloppsnät, pumpstationer.... allt! Speer inser att detta innebär det tyska folkets totala undergång - och försöker med alla tillgängliga medel förhindra såväl militära - som civila - befälhavares (gauleiters) verkställande av denna Führerorder av den 19 mars 1945.
(Nedan följer ett sammandrag av mötet med Hitler föranlett av Speers sabotering av förstörelseordern så som det beskrivs i Gitta Sereny's referensverk "Albert Speer och sanningen" (fachinerande tegelsten omfattande 811 sidor).
Speer kallas alltså till Führerbunkern under Rikskansliets trädgård den 29 mars (1945) och möter en vredgad Hitler som frankt förklarar att detta brott mot en Füherorder är högförräderi och att Speer kommer att få dra konsekvensen av detta (=avrättning). Speer säger att inga hänsyn skall tas till hans person men vädjar för det tyska folket som redan fått utstå så mycket - och som modigt och uthålligt kämpat för Tysklands seger. Hitlers stämningsläge slår om, hans vrede avklingar och han inser (där inne) att han är beroende av Speer, av känslomässiga, av partipolitiska och av rustningsskäl.
Han vädjar nu till Speer: "Ni är väl ändå övertygad om slutsegern" säger han. "Nej, min Führer" svarar Speer. "Jag tror inte längre på en slutseger för Tyskland och jag vägrar att vara en av dessa jagsägare som omger Er!"
Hitler vädjar nu: "Nog kan ni väl tro att kriget kan vinnas?" Speers svar är nekande.
Efter att ha påmint Speer om att Fredrik den Store räddades från nederlaget i sista ögonblicket sa Hitler: Om ni åtminstone kunde hoppas att vi inte är förlorade; visst kan Ni väl hoppas? Då vore jag nöjd."
En lång paus uppstod och klockan tickade på två - så reste sig Hitler abrupt och sa:" Ni får 24 timmar att tänka över Ert svar." Speer fick gå utan handslag.
Följande dag, 30 mars 1945 möttes de två igen. Speer hade skrivit ett 29 sidor lång brev som han tänkt överlämna till Hitler - men sa helt enkelt: "Min Führer, jag står ovillkorligt bakom er!"
Hitlers ögon tårades och han sträckte ut handen - något han inte gjort vid Speers entré i rummet.
Speer sa: "Det skulle vara till stor hjälp om Ni genast bekräftade att jag har fullmakt att verkställa Er förordning av den 19 mars (destruktionsordern)." Speer skrev själv dokumentet som efter några få justeringar undertecknades av Hitler. I och med detta kom Speer, som med dokumentet i hand kunde fortsätta att förhindra genomförandet av Füherorden om den brända jorden... , att förhindra Tysklands totala undergång!
Med referatet av detta händelseförlopp i mars 1945 vill jag tydliggöra Hitlers djupa - och sällsynta - emotionella koppling till Albert Speer.
Hitlers brist på emotionella kopplingar till närstående tydliggörs emellertid när han den 1 juli 1934 låter avrätta sin mångårige stridskamrat SA-chefen Ernst Röhm arresterad under De Långa Knivarnas Natt (29-30 juni 1934). Många andra av Hitlers gamla partikamrater mörades denna sommarnatt.
Samma dag som Hitler gifter sig med Eva Braun (29/4 1945) låter han, i Rikskansliets trädgård, avrätta sin svåger - Gerli Brauns (Evas syster) man Gruppenführer (generallöjtnant) Hermann Fegelein - för desertering och påstått samröre med Himmler och hans försök att - utan Hitlers medgivande - åstadkomma en separatfred med de västallierade. Ragnarök...
Hitler hade många arkitekter med angivna ansvarsområden. Någon svarade för monumentalbyggen i Linz (Hitlers födelsestad), en annan för München etc. etc... Speer ansvarade för omdaningen av Nürnberg, NSDAP:s partiort och - framför allt: för Berlin, den blivande Welthaupstadt Germania.
Årligen hölls i september i Nürnberg NSDAP:s partidagar (Reichparteitage). Partidagarna högtidlighöll bl a minnet av den misslyckade Ölkällarkuppen i München 1923.
Albert Speer fick Hitlers uppdrag att ge partidagarna maximal glans: och Hitler blev inte besviken! Speer gjorde en magnifik plan för hur området kring Zeppelinfeldt skulle bebyggas.
Nedan: Vykort över Reichparteitagsgelände (fritt översatt: Rikspartidagarnasområde) sett från norr. Intressant detalj: Nederst står på kortet i liten stil Arch. Prof. Speer. Speer var vid tiden för danandet av Reichparteitagsgelände en helt oprövad arkitekt - och innehade definitivt ingen professur!
Nedan en traditionellt (norr är uppåt) återgiven skiss av Reichparteitagsgelände i Nürnberg.
Centralt ser vi Grosse Strasse (färdigställd 1939 men till följd av kriget aldrig använd för sitt ändamål), en 2 km lång och 40-60 meter bred paradgata på betongunderlag belagt med granitplattor i växelvis mörkgrå/ljusgrå sten. Detta växelmönster var avsett att underlätta för marscherande trupp att hålla riktningen. Plattorna är kvadratiska med en kantlängd om 1,2 meter - avpassade för steglängden i preussisk noggrann marsch!
Väster om Grosse Strasse ser vi på kartan den planerade, men aldrig byggda, Deutsches Stadion.
I bildens (t.v.) mitt ser vi Grosse Strasse, uppe till höger skymtar Märtzfeldt. I mitten Deutsches Stadion.
Deutches Stadion var ämnad att bli världens största arena med plats för svindlande 405 000 åskådare. Som jämförelse idag tar vi den nu största stadion, den i Prag, med plats för 250 000 åskådare.
Stadion hade måtten 540x455 meter och framför den skulle finnas en förgård om 360x180 meter vilken via en trappa med bredden 150 meter ledde ner till Grosse Strasse.
Inför detta monumentala bygge ville man skaffa visshet om genomför-barheten av projektet.
Av denna anledning uppfördes i sluttningen på en lämpligt (noggrannheten var fastställ inom några få grader) brant ås i (närbelägna) Hirschbach-Oberklausen en delmodell av stadion i skala 1:1. Modellen hade sittplatser för 42 000 åskådare!
Man byggde även en järnvägsstation i skala 1:1 för att få en bild av rörelsemönster och förmåga att betjäna alla tänkta åskådare .
Åsen, med dess byggnadsrester är idag byggnadsminnesmärkt.
Modell av Deutsches Stadion.
Öster om Grosse Strasse, och snett ovanför (på översiktsplanen) Deutsches Stadion ligger det vi oftast ser på UFA:s Wochenschaufilmer från nazityskland: Zeppelinfeld med Zeppelintribüne.
Ett imponerande arkadavslut krönte podiet på Zeppelin Haupt Tribüne som med plats för 70 000 personer och en talartribun för Hitler byggdes åren 1935-1937. På fältet framför tribunen fanns plats för 250 000 man.
Den väldiga mötesplatsen omramades av vallar som på "insidan" hade bänkar för publiken. Vallarna bröts, runt om, av rektangulära, flaggstångskrönta, souterräntorn samt omgavs av 150 st luftvärnsstrålkastare som i kvällsmörkret gav en mäktig, av ljuspelare inramad, mytisk gemenskap till partimötets deltagare!
Många bilder finns från parader och möten på Zeppelinfeldt. Tänkvärd - i sitt sammanhang - är kanske denna där Arbeitsfront
(Arbetsfronten) paraderar med spadar på axeln!
Naturligtvis var entrén, Goldenen Saal, till Zeppelin Haupt Tribüne mer än magnifik! "All ära till Führern!" Redaktören av dessa rader har varit där och sett glansen - dock är entrébyggnaden numera, pga rasrisk, stängd för allmänheten.
Längst upp på kartan, och öster om Grosse Strasse, ligger ännu en av de mycket få byggnader som återstår efter Tredja Rikets deklarerat 1000-åriga existens. Det är Kongresshalle i Nürnberg tänkt att vara nazismens själva vagga och bestående trygghet.
Detta är vad som blev av Kongresshalle i Nürnberg innan kriget stoppade alla monumentalbyggen. Övertäckningen, och därmed kongressalen, av det som idag är en en stor "öppen innergård" blev aldrig klar. I denna sal skulle 50 000 personer kunna få sittplats! Byggnaden är klädd med svensk granit. Faktum är att stenbrytningen i Sverige under 30-talet (och början på 40) till stor del levererades till Tyskland. Efter kriget fanns betydande volymer bearbetad sten - betald av Tyskland - i svenska stenhuggerier... och som nu kunde säljas en andra gång!
Modell av Kongresshalle
 |
| Interiör från Kongressalen |
Längst upptill (norrut) på vår kartskiss över Reichparteitagsgelände ligger (den militära) paradplatsen Luitpoldarena. Den består av en öppen uppställningsplats för trupper, en talartribun med läktare för hedersgäster, en stenlagd gata från denna tribun och till Ehrenhalle ett minnesmärke ursprungligen uppfört till ära av de i första världskriget fallna - men efter nationalsocialisternas maktövertagande 30 januari 1933 inkorporerades minnesmärket att gälla även de 16 personer som stupade i Ölkällarkuppen 1923. På Luipoldarena kunde så många som 150 000 man ställas upp för att svära trohet till Blutfahne (Blodsfanan), ett standar som räddades undan vi Ölkällarkuppen 1923. Alla SA- och SS-standar invigdes här genom beröring med Blutfahne.
Hitler, Röhm och Himmler vid en minnesceremoni för fallna framför Ehrenhalle inom Reichparteitagsgelände i Nürnberg. Talartribunen (dit Hitler och de andra koryféerna strax skall återvända) i bakgrunden.
 |
| Ehrenhalle idag |
Detta avslutar Världshuvudstaden Germania del I. Mycket mer finns att tillägga om avsikten med monumentalbyggena i Nürnberg. Det finns mycket att inhämta på Internet, inte minst från siten Third Reich in Ruins.
Redaktionens längsta, och mest omfattande, arbete hittills är härmed halvvägs till final - del II återstår ju! Redaktören, dvs jag, har tillbringat oräknerliga timmar i garaget, mekande med gamla fordon. På fråga från hustrun har jag svarat att det arbetet tar "några timmar"... Hade jag insett att jag 8-10 timmar senare, hungrig, törstig och med blodiga knogar skulle lämna garaget hade jag aldrig gått dit!
Exit!
Ω
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar