Historien om Jeep-dunken, the Jerrycan

Om det funnits en enda enhet under andra världskriget som kunde beskrivits som absolut avgörande för de Allierades seger, men som praktiskt taget inte fick någon uppmärksamhet alls, skulle den enheten vara den överallt närvarande - men likafullt osynliga - the Jerrycan, eller på svenska Jeep-dunken.

Denna enkla behållare användes för transport av alla slags vätskor: från petroleumprodukter till dricksvatten. Jerrycan var den kritiska länken mellan de två PLUTO-systemen mellan Storbritannien och Frankrike och de stridande förbanden 1944-45. Denna länk - mellan bränsledepåerna och fronttrupperna - gjorde det möjligt för fordonen att få det bränsle de behövde för att förbanden skulle kunna lösa sina stridsuppgifter.

Redan före kriget hade Hitler varit väl medveten om att bränsleförsörjningen till Tysklands pansardivisioner var akilleshälen i planerna på blixtkrig. Han beordrade därför utveckling av en bränslebehållare utformad för att underlätta hanteringen samt för att minimera bränsleförluster under stridsförhållanden. 

Wehrmacht-Einheitskanister 

'Krigsmaktens-enhetsbehållare'

20 l plåtdunk tillhörig SS

Påskrift: 'Bränsle 20 l'

'Brandfarligt'

Resultatet blev Wehrmacht-Einheitskanister och den tyska armén hade tiotusentals av dessa specialkonstruerade behållare till hands när anfallet på Polen började den 1 september 1939. Bränsledunken hade platta rektangulära sidor och kallpressades i två halvor som svetsades ihop. Specifikationen angav att en soldat skulle kunna bära två fulla dunkar eller fyra tomma. Den hade därför tre parallella handtag upptill. Genom förstyvningspressningar i dunkens sidor blev denna relativt okänslig för oöm hantering (även fall) och kunde därtill staplas stående och liggande. Tömningspipen skyddades från skador genom sin indragna placering.

Andra egenskaper var flytkraft i vatten tack vare den luftkammare som vid fyllning bildades överst i dunken samt eliminering av behov av tratt tack vare en kort pip. Pipen stängdes med ett lock som säkrades med en speciell - men enkel - låsanordning. En packning gjorde locket tätt och tömning var enkel och smidig tack vare ett luftrör från pipen till luftutrymmet överst i dunken. Insidan av dunken var målad vilket gjorde att den kunde användas för både bränsle och vatten. 

Variant av förstyvningspressning
på tysk bränsledunk

Under sommaren 1939 inledde en amerikansk ingenjör vid namn Paul Pleiss, vilken precis avslutat ett tillverkningsjobb i Berlin, ett äventyr värdigt en spionroman när han övertygade en tysk kollega som hade tillgång till den tyska dunken att följa med honom landvägen till Indien. Tysken ombads att berika expeditionen med tre bränsledunkar för den lilla expeditionens vattenbehov - och med tillgänglig tillverkningsspecifikation för dunkarna!

Pleiss skickade så småningom en av sina tre tyska dunkar till krigsdepartementet i Washington, men de avvisade den. Befintliga 10 gallon (ca 40 l), cylindriska behållare från första världskriget ansågs vara tillräckligt bra. Den tyska dunken skickades emellertid vidare till Camp Holabird, Maryland, där man försökte tillverka en omarbetad kopia och, inte överraskande, slutade detta i ett misslyckande.

Den Brittiska Expeditionskåren i Norge 1940 kom emellertid i kontakt med den tyska dunken och det var där, i Narvikområdet, som de gav den dess berömda engelska namn: The Jerrycan - eller som den också skrevs Jerry can. "Jerry" var engelsmännens 'smeknamn' för en eller flera tyska soldater! 

I slutet av 1940 var Pleiss i London och blev tillfrågad av brittiska officerare om han visste något om Jerrydunkens design och tillverkning. Han lät sända efter den andra av sina tre dunkar till London, där åtgärder vidtogs för att tillverka exakta kopior. Produktionen gick dock initialt mycket trögt och så sent som i den nordafrikanska kampanjen hade allierade styrkor inga andra Jerrydunkar än de som de tog från fienden.

Brittisk 'ökentankning' (bensin) av stridsfordon
från 20 l plåtdunk avsedd för fotogen... tratt
var ett måste.

Under dagarna fram till slaget vid El-Alamein skeppades bränsle till britternas bakre linjer med järnväg från havet i 200 liters stålfat som ofta nog läckte, särskilt efter att ha hanterats ovarsamt av lokala arbetare. Bränslet överfördes sedan till de ökända 20 liters "bensindunkarna" som var fyrkantiga burkar gjorda av plåt och avsedda för lampfotogen. De var illa lämpade för bensin och den varma ökensolen kom plåten att expandera, sprängas i fogarna och läcka. Ett annat problem var att det behövdes en tratt för tömning vilket - vid avsaknad av sådan - resulterade i bränsleförluster på grund av spill. Det framstod klart att något annat måste till och det enda alternativet var den tyska Jerrycan.

Omlastning av bränsle från tankbilar till Jerrycan's någonstans i Tyskland

Slutligen började britterna massproduktion av Jerrydunken och på våren 1943 hade brittiska- och samväldesstyrkor i Nordafrika tagit emot 2 miljoner brittiskt tillverkade Jerrydunkar. Eftersom britterna snart var väl förtrogna med tillverkningen av Jerrydunkarna, kom de allierade överens om att britterna skulle få uppgiften att tillverka alla dunkar som behövdes för invasionen av Europa. I november 1944 förklarade USA:s president Roosevelt att utan "The Jerrycan" hade 1944 års allierade invasion av Europa inte varit möjlig.

Vid krigsslutet 1945 fanns det omkring 21 miljoner allierade Jerrydunkar i omlopp i hela Europa.

                                                                                          - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress