Camp Century - en gång ett topphemligt projekt

Den som förflyttar sig 241 kilometer österut från den amerikanska flygbasen Thule på västra Grönland ser idag inget annat än ändlösa vidder med vit snö - men under snön i en frusen tidskapsel ligger de krossade resterna av ett av världens mest hemliga militära projekt: Camp Century.

Från Thule gick i juni 1959 ett formidabelt tåg bestående av stora truckar 
med motsvarande hjulsläp lastade med lika väldiga bandtraktorer, med slädar till dessa traktorer, med tre enorma snöslungor byggda i Schweiz, med midjestyrda dubbelbandvagnar för såväl person- som godstransport, med byggmateriel och maskiner, med 200 man militär personal samt, totalt för projektet, 6000 ton material och utrustning av olika slag! De färdades längs en knappt 5 km lång nybyggd väg som slutade där den Grönländska snön och isen började. Där skedde omlastning till slädar och bandvagnar för vidare transport till platsen där Camp Century skulle byggas.

Scenerna tydliggjorde att stormakten USA hade mycket starka tekniska och ekonomiska resurser. Dessa resurser skulle nu förverkliga projekt Camp Century - ett projekt med Janusansikte. 

Det officiell ansiktet var att bygga en forskningsstation som skulle studera arktisk meteorologi, snöns olika former, ta prover på de olika islagren ner till jordskorpan för att i dessa studera klimatiska förändringar under mycket lång tid samt för att testa en typanläggning för kommande arktiska forskningsstationer. 

Det andra ansiktet var länge bortvänt och det verkliga syftet med Camp Century skulle komma att vara absolut topphemligt i årtionden. Först 1997 blev berörda myndigheter i Danmark, till vilket Grönland som bekant hör, fullt ut införstådda med hemligheten bakom Camp Century.

Camp Century skulle formas av 23 st väldiga "diken" i den hårda arktiska snön - diken vilka skulle övertäckas med bågformade plåtar av korrugerat stål. Dessa plåtar skulle sedan i sin tur täckas med ett skyddande - och kamouflerande - lager av snö. Inuti tunnlarna skulle sedan prefabricerade bostads-, arbets-, och supportlokaler monteras.

Atomålderns tro på den slutliga lösningen på energiproblemet resulterade i att Camp Century skulle få energi från världens första fungerande mobila kärnreaktor. 

Den totala byggtiden för basen beräknades till omkring 14 månader. Kostnaden skulle landa på 7 920 000 dollar vilket inkluderade 5 700 000 dollar för den mobila atomkraftanläggningen - i 1959 års penningvärde. Omräknat till dagens (2014) svenska penningvärde är detta 778,9 miljoner kr.

För att kunna leva och arbeta under långa tider i arktiskt klimat krävs starkt skydd mot kyla, vind och snö, bra förläggningsplatser, riklig tillgång till varm och kallt vatten samt fungerande avlopp, god tillgång till elkraft och till värme, moderna hygienutrymmen av alla slag, bra köksresurser, stora förrådsutrymmen - t ex för mat - och sist men inte minst utrymmen för rekreation, motion och kontemplation.

Camp Century hade en grundplan som omfattade en centraltunnel med 22 st sidotunnlar. Centraltunneln döptes till Main Street och var hela 330 meter lång, 7,8 meter bred och 8,4 meter hög! Basens sammanlagda tunnellängd var 3200 meter.

I anläggningen skulle 80 - 200 personer, beroende på årstid, bo och arbeta bekvämt under "city"-förhållanden.

I sidotunnlarna skulle uppföras prefabricerade, isolerade, el-uppvärmda baracker för

bostäder
kök och matsal
duschar och toaletter
fritidsutrymmen, gym och teater
bibliotek och hobbyaffär
apotek
komplett operationssal med röntgenutrustning samt sjuksal med tio sängplatser
tvättinrättning
postkontor
vetenskapliga laboratorier
fryslager (mat)
förvaringstankar
kommunikationscentral
kraftproduktion med atomreaktor och/eller med dieselreservkraftverk
kapell
frisör
mm



Slutgiltig plan över Camp Century

Sprängskiss av Camp Century med snötäcket borta

Även sommartid kan vädret vara rätt grinigt...

Dikesfräsning med snöslunga

Reservutgång

Snölagret växte  i medeltal med 1,2 m varje år varför det var nödvändigt att forsla bort tonvis med snö från taken varje månad.

De bågformade takplåtarna läggs på plats

En tunnel inifrån

Lägg märke till bredd och takhöjd! Varje tunnel var av anläggningsskäl från början öppen i båda ändar. Öppningarna "murades" igen med snöblock vilka snart nog smälte samman. Dörrar och portar (även fordon förvarades av tekniska skäl (= kylan) inomhus.
Obehövliga tunnelramper fylldes sedan igen med snö.

Montering

Prefabricerade och standardiserade barracker monterades i tunnlarna. Barrackerna värmdes elektriskt - kärnkraften gav elström vars effekt var tre gånger så stor som basens toppförbrukning! Barrackerna sammanbands med ledningar för vatten, avlopp, ventilation och kommunikation. 
Alla ledningar för vatten måste isoleras och under isoleringen fanns elektrisk värmekabel.



Färdiga tunnelbarracker

Det färdigställda Camp Century hade alla faciliteter som erbjöds i en mindre stad - och kallades också för The City under ice.


















Vattenförsörjning

Vattenkällan byggdes genom att, i en därför avsedd sidotunnel, med hjälp av ånga driva ett schakt 36 meter ner i isen, smälta upp en kammare i vilken smältvatten kunde samlas upp och sedan hålla kammaren fylld med smältvatten genom en ångvärmespiral som (så småningom) värmdes av kärnreaktorn. Vattnet, 38 kubikmeter/dygn, som användes i Camp Century hade 2000 år tidigare fallit som snö i området!








I snötunnlarna måste värmen hållas så låg som möjligt för att inte tunnlarnas sidor skulle smälta och deformeras. Av denna anledning öppnades meterbreda kylschakt i tunnelbotten. Till dessa kylschakt pumpades överskottsvärmen från de olika lokalerna. Avloppsvattnet leddes orenat ner i andra tunnlar och schakt. Även radioaktivt kylvatten från reaktorn leddes på detta sätt bort från anläggningen.



Energiförsörjning

I projektet ingick att Camp Century skulle få sitt huvudsakliga kraftbehov från den helt nya, första fungerande, mobila kärnkraftsreaktorn i världen. Denna reaktor, framtagen av US Army med grund i US Navy u-båtsreaktorprogram, betecknades PM-2A. P stod för portable M för Medium Power, 2 för serienummer och A för fältinstallation. Totalt 8 reaktorer av denna typ byggdes varav 6 st kom att generera elektrisk kraft. Effekten för PM-2A var 2 megawatt plus kylvärmen som bl annat drev ångspiralen i vattenkällan.

10 juli 1960 anlände reaktorn med fartyg till Thule. I 27 containrar fraktades sedan 400 ton rör, reaktor och komponenter på traktordragna slädar till Camp Century. 

Reaktorns enskilt tyngsta del, 21 ton, under transport till snögränsen där bandtraktorer och slädar väntar.

På sjuttiosju dygn monterades och testades reaktorn till driftfärdigt skick. 

Nio timmar efter laddning med Uran 235 levererade reaktorn elektrisk energi.

Ganska snart upptäckte man att strålningen från reaktortanken på sikt var för hög till följd av det relativt lilla utrymmet mellan strålkälla och reaktorns manöverpaneler. Detta åtgärdades genom montering av  två tums blyplattor runt reaktortanken.

Reaktorn levererade kontinuerligt elkraft och ånga i trettiotre månader fram till 9 juli 1963 då den stängdes ner. Under de korta avbrotten för rutinunderhåll och reparationer levererades behövlig kraft från ett dieseldrivet reservkraftaggregat.






Skälen till nedstängningen var övergripande tekniska svårigheter för Camp Century som isbas samt rent ekonomiska. US Army beslutade att anläggningen inte längre skulle vara fullt ut operativ året runt utan enbart sommartid.

Relativt tidigt hade man noterat att glaciärisen inte var så stabil och orörlig som man antagit (jfr tidigare artikel om Glacier Girl) och att tunnlar och schakt behövde ett betydande kontinuerligt underhåll för att anläggningen skulle kunna fungera.

Atomreaktorn PM-2A demonterades sommaren 1964 och skeppades till USA tillsamman med kontaminerat material. 

Det av naturkrafterna betingade tekniska förfallet blev allt större och Camp Century övergavs helt och för gott 1966. Endast militärt intressant materiel togs tillvara - allt övrigt lämnades som det stod.

Sommaren 1969 gjorde ett team från US Army ett sista besök vid basen. Allt man fann var sammanstörtade tak, knäckta stolpar och krökta metallspant. Underliggande hus fyllda med möbler och teknisk utrustning krossades långsamt av tyngden från det alltmer växande snölagret (i medeltal 1,2 meter per år).


Var då projekt Camp Century enbart misslyckat? Tvärtom! Djupborrningen och upptagningen av borriskärnor nådde 1961 ner till fast mark 1892 meter under ytan! Dessa iskärnor kunde för första gången redovisa klimatiska förändringar löpande över 100 000 år. Faktum är att analyser av dåtida borrningsframgångar än i dag ger nya kunskaper om klimat och klimatförändringar liksom om den globala uppvärmning. Hur märkligt det tycks vara ger dessa isborrkärnor även kunskap om effekten av mot jorden instörtande kometer och meteoriter.

Men Camp Century hade som inledningsvis sagts ett Janusansikte. Vi har nu studerat det framvända ansiktet- nu skall vi betrakta det bortvända.

1960 flög ett kärvapenbestyckat US AirForce B-52 flygplan från strategiska bombkommandot över havet utanför Grönland. En brand uppstod ombord till följd av kortslutning i elektrisk materiel. Försöken att släcka hade ingen framgång och piloten i den rökfyllda cockpit insåg att han aldrig skulle kunna landa det alltmer svårflugna flygplanet. Han styrde då mot Air Base Thule och väl över den hoppade hela besättningen med fallskärm. Det herrelösa flygplanet fortsatte nordostvart med fyra armerade vätebomber ombord. Till sist kraschade det mot den Grönländska glaciärytan. 

Vid en kontrollerad sprängning av en kärnladdning utlöses fullständigt samtidigt en rad sprängladdningar som driver det dittills separerade klyvbara materialet samman tills den kritiska massan överskrids och bomben detonerar. Vid ett haveri som det nyss redovisade tänder de olika sprängladdningarna emellertid osynkront och i stället för en atomexplosion sprids det radioaktiva materialet för vinden som stoft. På Grönland var den kontaminerade ytan drygt 33 kvadratkilometer. Ytröjning av snölagret företogs och den kontaminerade snön smältes sedan och vattnet pumpades in i täta cisterner för transport till USA.

Vid mitten av 1990-talet avhemligades ett stort antal handlingar rörande USAs militära aktivitet vid Grönland. Danska utredare fick kopior på materialet och upptäckte medan man sökte information om B-52-olyckan 1960 bl a en graverande US Army-rapport daterade 1960 och kallad Strategic Value of the Greenland Ice Cap. Dokumentet visade på det verkliga syftet med Camp Century - och det var skrämmande. Under täcknamn Project Iceworm ville US Army i skuggan av det Kalla Kriget undersöka om det var möjligt att bygga raketsilor och baser för kärnvapenroboten Iceman i den Grönländska isskorpan. Iceman var baserad på den interkontinentala roboten Minuteman men var mindre och hade kortare räckvidd. Project Iceworm omfattade i första steget byggandet av hela 600 robotsilor och baser likt Camp Century utströdda över isvidderna. Den totala tunnellängden uppgick till 4000 km! Ytterligare tomma silor och baser skulle sedan komplettera Iseworm-systemet. Robotarna skulle när detta var klart flyttas mellan baserna i ett mönster som Sovjetunionen inte skulle kunna förutse. Vedergällningsförmågan skulle därmed vara säkrad. Danska staten fick först 1997 full visshet om det verkliga syftet med projekt Camp Century.

Under projekt Camp Century avvisade naturen genom den Grönländska isskorpans instabilitet Project Iceworm. Därmed bromsades den allt mer okontrollerade kärnvapenrustningen och världen blev en aning tryggare. Projekt Camp Century kan därmed sägas ha bidragit till en fredligare värld även om syftet en gång var ett annat!

En publik film, Research and Development Progress Report #6 framställd av US Army för att maximalt positivt exponera det framvända Janusansiktet finns på You Tube. Filmen är förförande och tekniskt spännande - men det frånvända ansiktet döljs naturligtvis totalt.... och de föregående Research and Development Progress Report nr 1-5 har aldrig funnits..... Filmens längd är 31 minuter. Till filmen

                                                                 - Ω -