Norskt tungvatten och Andra Världskriget

Över tid förändras det mesta som inte är hugget i sten! Idag används t ex beteckningen "Folköl" på ett öl som länge varit känt i Sverige som öl klass 2. Jfr "Sagan om Folkölet" (Klicka på länken!)

För många är det känt att Hitler och det ledande skiktet inom Nationalsocialismen hade sommarvisten i Bayerska Berchtesgaden. Fel igen! Platsen heter Obersaltzberg och ligger på 1000 möh vid foten av alpen Kehlsten. Avståndet till Berchtesgaden är ca 5 km.

På toppen av alpen Kehlstein, 1881 möh, ligger ännu Kehlsteinhaus, en gåva från NSDAP till Hitler på hans 50-årsdag.

Vägen dit, 6,5 km,  kostade i 2007 års penningvärde 150 miljoner Euro, eller 231 kKr per meter, och anses fortfarande vara ett oöverträffat ingenjörskonststycke! 












Huset på Kehlsteins topp kallas idag ofta felaktigt Örnnästet en namnförblandning med den engelska filmen Where the eagles dare (sv. Örnnästet) från 1968. Filmen har ingen som helst koppling till Kehlsteinhaus!

Kehlsteinhaus användes enbart för representativa syften - och Hitler besökte det faktiskt endast vid 14 dokumenterade tillfällen 1939-1945. Han ogillade höjdläget och den tunna luften... Namnet var under den "aktiva tiden" Diplomatvillan aldrig någonsin Örnnästet. 

Adlerhorst (Örnnästet) var namnet på det strikt hemliga bunkerkomplexet 40 km norr om Frankfurt am Main vid slottet Ziegenberg. Platsen byggdes som ledningsplats inför den planerade invasionen av England (Operation Seelöwe) 1940. Hitler använde området under Ardenneroffensiven i december 1944. Från Adlerhorst flyttade han slutgiltigt till bunkern under Rikskansliets trädgård i Berlin - en plats han inte skulle komma att lämna levande!

Se, här är redan tre exempel på hur det som inte är hugget i sten förändras över tid... det kommer ännu ett exempel lite längre fram i denna text!


Tungt vatten eller Deuteriumoxid - vad är nu det? Vatten är väl vatten? Eller... 

Så här enkelt är det! Vanligt vatten, det vi dricker och tvättar både oss och våra kläder i, är kemiskt uttryckt H₂O. Två atomer väte (H) och en atom syre (O). En ensam elektron "rusar runt" i skalet. Tillsamman bildar de vanligt vatten - förutsättningen för allt liv på jorden.

Normalt väte består av en proton och en elektron. Men naturen förser oss också med det som fått namnet Tungt väte, deuterium, vilket i kärnan består av en proton och en neutron samt, som vanligt, en elektron i det yttre skalet. Den kemiska beteckningen för föreningen med syre är D₂O, Deuterium-oxid. Tillskottet av en neutron till atomkärnan innebär att vätet i detta vatten blir dubbelt så tungt som i vanligt vatten. Det tunga vattnet, i sig, ökar dock i vikt bara ca 10 %.

Den dåtida utvinningen av tungvatten krävde stora mängder av elektricitet - elektricitet till billigt pris. Världens då största elkraftverk - det i norska Vemork uppfyllde kraven!

Många har hört talas om tungvattenframställningen i Rjukan... men det var alltså i det närbelägna Vemork det skedde! Återigen: upprepas en osanning tillräckligt ofta upplevs den till sist som sann!

Vemork ca 1935 med konstgödsel- och tungvattenfabriken 
i förgrunden

Under 30-talet första hälft erfor Norsk Hydro en gryende marknad för tungt vatten. Kraftverket i Vemork, då tidens största om 200 000 hkr och 280 meters fallhöjd,  framställde salpeter för konstgödsel och den utomordentliga tillgången på elkraft gjorde steget till Tungt Vatten mycket kort. I själva verket blev Vemork den största leverantören i världen av tungt vatten där andelen deuterium anrikats från den naturliga halten på 0,0155 % till över 99,75 %. 

Det största användningsområdet för tungt vatten är som moderator i tungvattenreaktorer, en reaktortyp som är extra gynnsam om man har för avsikt att framställa plutonium. Länder med kärnvapenambitioner visar ofta intresse för tungvattenreaktorer för att kunna producera vapenplutonium.

Tyskland drev under 30 och 40-talen atomforskning - med sikte på en atombomb. Ett vapen som skulle säkra slutsegern - och världsherraväldet - för nationalsocialismen.

Tungvattenproduktionen i Vemork blev därmed, efter invasionen av Norge den 9 april 1940, en strategisk ädelsten för Tyskland.

Givetvis oroades England av denna tyska forskning. Ett sätt att bromsa den tyska atomforskningen var att eliminera produktionsanläggningen för tungvatten i Vemork.

Genom Redaktörens förträfflige kusin, fallskärmsjägarkaptenen emeritus, skolläraren i Svenska på gymnasiet i A, ännu vid 75 års ålder aktive hoppare under sidenkupolen, Jörgen, har försett mig med en skrift benämnd Minne frå okkupasjonstida i Rauland utgiven av Rauland Historielag. I skriften redovisas bl a motståndsmannen Knut Dagalids minnen - inte minst rörande attackerna på Vemork och produktionen av Tungt Vatten.

Det är viktigt att komma ihåg att Hardangervidda är mycket stor och att antalet s.k. Hytter, små stormtåliga hus med eldstad och britsar, var betydande. De tyska ockupationstrupperna hade stora svårigheter att lokalisera dessa Hytter trots idoga försök med radiopejling av Hjemmefrontens kommunikationen med London.

Den fortsatta berättelsen och den givna informationen är huvudsakligen tagen från ovanstående skrift.

Under senare delen av 1942 hade man i England planlagt en sabotageaktion mot tungvattenanläggningen i Vemork. Som förberedelse för attacken släpptes 4 norska motståndsmän ner i fallskärm "på Vidda". De fyra skulle komma att utgöra kärnan i den attack som så småningom framgångsrikt genomfördes.

Förtruppen, vägvisarna, utgjordes av Jens Anton Poulsson, Knut Haugland - så småningom känd som en av besättningsmännen på balsaflotten Kon-Tiki, Arne Kjelstrup och Claus Helberg. Olyckligtvis hade piloterna inte funnit rätt landningsplats utan de fyra hade två dagars slit med att förflytta förnödenheter och hårdvara (vapen och ammunition), inalles 300 kg till UFA - dvs Utgångsläge För Anfall.

Men vad då "så småningom"? (Jfr ovan!) Jo, den i London planlagda aktionen fick ett tragiskt slut: Vädret stod inte aktionen bi. De 34 engelska elitsoldaterna i två glidflygplan måste pga bränslebrist överges av bogserarna ovanför Rogaland. De män som överlevde kraschen avrättades som sabotörer av tyskarna...

I London satt professor/major Leif Tronstad och formade en ny plan. Den hade som huvudtes att använda norrmän med stor lokalkännedom. Gruppen bestod av 6 män från Kompani Linge vilka luftlandsattes "på Vidda". Den 28 februari, på natten, anföll man Vemork och sprängde de processtankar som innehöll tungvatten. Operationen var en fullständig framgång - trots att inget enda skott avfyrades! Tusentals tyska soldater genomsökte de närliggande fjällområdena men fann intet! Hardangervidda är stor...

Effekten av anfallet blev dock i ett större perspektiv magert: efter bara tre månader var verksamheten åter igång.

Nu kände London att klockan tickade allt hastigare mot undergången - den av atomernas inneboende energi betingade undergången - kontrollerad av nazisterna.

Ett definitivt slag mot tungvattenproduktionen ansågs av strategerna vara ett massivt bombanfall mot Vemork.

Tungvattenfabriken efter bombanfallet november 1943

Den 16 november 1943 anföll därför 161 amerikanska flygplan och släppte nära ettusen tunga bomber mot Vemork-anläggningen.

Anfallet blev ett misslyckande: anläggningen ligger skyddad av höga berg och hela resultatet var att en generator slogs ut. Ett 20-tal civila dödades. 

Detta blev inledningen till den tredje - och slutliga - fasen i Nazitysklands drömmar om en tysk atombomb!

Motståndsrörelsen, Hjemmefronten, fick underrättelser om att Tyskland ämnade flytta tungvattenproduktionen till hemlandet. Förutom 10 ton leveransklart tungvatten skulle all nödvändig teknisk utrustning förflyttas till Tyskland.

Men Hjemmefronten hade andra planer!

Den 29 januari 1944 mottog den hemliga norska radiostationen på Hamrefjell information om den omedelbara flytten av Vemorks tungvattenutrustningen till Tyskland. Den efterföljande ordern löd: Sänk färjan "Hydro" oavsett kostnader i liv! (Färjan skulle frakta såväl utrustning som färdigt tungvatten)

Under ledning av Knut Haukelid, som deltagit vid den tidigare aktionen mot Vemork, planerades ett sprängattentat riktat mot den färja som nödvändigtvis måste anlitas för att forsla såväl teknisk utrustning som färdigt Tungt Vatten över Tinnsjø och vidare ut från Norge.

Den 20 februari 1944 avseglar D/S Hydro mot sin undergång. Väl ett gott stycke ute på Tinnsjø detonerar den tidsinställda sprängladdning som placerats ombord av team Haukelid. 14 människor följer färjan till graven på 400 meters djup  i Tinnsjø.

Denna händelse utgör det definitiva slutet på Tysklands strävan att bli en kärnvapenmakt.

Verksamheten i byggnaden för konstgödsel och tungvatten upphörde 1971 och Norsk Hydro rev (sprängde) anläggningen 1977.

Kraftstationen Vemork idag

                                                      Ω