Jag botaniserar lite i min dator och finner nu och då en berättelse från min ungdom... Varsågoda, här är ännu en bekännelse!
"Jag var bara
11 år, senvinterns namn var 1955. Granne med Prästgården var en stor tomt
som röjdes för att bereda plats för folktandvård och provinsialläkarmottagning
med tillhörande bostäder.
Doktorns hus
skulle bli två våningar. Ett bygge är en spännande plats, idag stängt med
staket och avvisande skyltar – då helt öppet. Stubbar drogs bort med handdrivna
stubbrytare (minns ni?) och tryckluftborrar genomkorsade det frilagda berget
som därefter under bastanta gummimattor lyftes mot himlen med hjälp av
nitrolit, en gråvit variant av den röda bittermandeldoftande dynamiten.
Denna min
första dag på sprängteknikens dånande stig befann jag mig vid gropen för
doktorns blivande hus. En av sprängarbetarna tömde en brun papperspåse på
elektriska tändare och kastade sedan påsen. Jag tyckte att den föll tungt och
när ”gubbarna” njöt sin välförtjänta frukost smög jag till platsen och fann
till min glädje att påsens tunga fall berodde på att där var en tändare kvar!
Bland
”kvarlåtenskapen” fanns också en halv gubbe nitrolit!! Vilken lycka! I
träslöjden på Skoghalls skola tillverkade jag en liten kub av plywood i vars
”lock” borrades ett 6 mm
hål för el-tändaren. Den halva nitrolitpatronen proppades in i kuben, locket
spikades på (huvva, det kunde slutat med en smäll) och el-tändaren fördes in
genom hålet i locket.
Gul
sprängtråd för el-tändning hade man i massor och beväpnade med kuben, tråden
och ett 4,5 volt batteri (modells större, om ni minns dem) från en av
Prästgårdens reservlyktor drog vi unga blivande dynamitarder till foten av
Himlabacken. Vi grävde ner kuben i snön, rullade ut den gula sprängtråden, tog
skydd och anslöt batteriet. BAADOOM!! Lyckan var total och vägen framåt låg
ljus – för den som enbart tänkte i explosioner!
Nästa stora händelse på vägen mot mästarbrevet i
sprängkunskap var ”Skithuskuppen”.
Min längste
kamrat i tid och rum, Anders, idag 196 cm lång och med första bekantskap 1947 hade
spanat in förhållandena vid HSB-bygget i vårt grannskap. I en traditionell
trälåda låst med ett Optimus-lås och med nyckeln till detta lås liggande vid
lådans undre framkant förvarades handförrådet av tändhattar och sprängmedel i
en traditionell plåtlåda för verktyg.
Kl 10 en
söndagsförmiddag skred vi till verket: fram med nyckeln, upp med låset, lyft ut
plåtlådan och in med den i ett mycket närbeläget skithus. Hänglåset som satt
vid ena sidan av handtagsbyglarna dög vi inte till att betvinga (långt
senare skulle det bli uppenbart hur ett Optimus-lås fungerade!) men Anders som
var den starkare av oss två drog isär handtagen så att mina tunna händer kunde
fiska upp tändhattar och sprängpatroner. När detta var klart gick jag ut från
skithuset och till dess baksida och Anders räckte mig ”godsakerna” via
fjölhålet!
Nu var det
dags att återställa – men det var inte bara vi som var intresserade av de
blivande bostäderna även om skälen var lite varierade!
Anders fanns
sig instängd på skithuset medan nyfikna spekulanter strömmade till. Till sist
fattade han ett beslut: han gick helt sonika ut, fram till närmaste par och
frågade vad klockan var. Fick ett svar och sa: Oj, då måste jag hem!
Söndagen
tillbringades i ångest: givetvis tyckte vi oss se att alla visste att dådet
utförts av prästens och skollärarens pojkar. Vi följde med min mor på ett besök
hos någon av församlingens åldringar och väl hemkomna och med mörkret fallet
smög vi tillbaka till brottsplatsen, tog plåtlådan från skithuset och ställde
den tillbaka i trälådan som åter låstes och nyckeln lades på sin plats.
Detta blev starten till en "sprängfylld" karriär :-)
Ω
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar