Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens del II

Pfeffer von Salomon
SA-ledare 1926-1930

Det var i slutet av oktober 1928 som Martin Bormanns lyckliga stjärna tändes i och med att han kallades till München för att ikläda sig rollen som SA-ledaren (Ernst Röhms företrädare) kapten Pfeffer von Salomons sekreterare och allt i allo!

Ernst Röhm SA-ledare 1931-1934
Död under De Långa Knivarnas Natt
1 juli 1934

Bormann installerade sig bakom ett köksbord i det spartanska SA-högkvarteret intill Hitlers lika spartanska högkvarter på Schellingstrasse 50 i München. Som tidigare sagts verkade Martin Bormann under denna första tid i många roller: maskinskrivare, betjänt, redaktör, arkivarie, intendent och ambulerande försäljare av tidningen Der Nationalsozialist. 

Martin Bormann

Av sin omgivning betecknades Bormann som "unbedeutlich" (obetydlig) - men skenet bedrog i allra högsta grad: han ägde ovanligt god iakttagelseförmåga, var synnerligen anpassningsbar och utförde sina uppgifter mycket plikttroget - även de mindre trevliga... 











För att hjälpa SA:s slagskämpar med sjukhuskostnader (för skador erhållna "i tjänsten" vid gatuslagsmål med socialister och kommunister) instiftade partiet en hjälpkassa (Hilfskasse) till vilken varje medlem årligen var pliktig att erlägga 30 pfennig. Denna Hilfkasse omfattade 390 000 medlemmar och blev därmed en betydande ekonomisk tillgång för Partiet. Bormann var som klipp och skuren för att administrera denna kassa och hade inom två år 100 man under sitt befäl. 

Adolf Hitler
Führer

Rudolf Hess
Führerns ställföreträdare

Hermann Göring
Chef för tyska flygvapnet

Joseph Goebbels
Propagandaminister

Robert Ley
Chef för Deutsche Arbeitsfront DAF

Alfred Rosenberg
Nationalsocialismens chefsideolog

Hela den dåvarande nazistiska toppen, Hitler, Hess, Göring, Goebbels, Rosenberg och Ley, saknade i egentlig mening sinne och intresse för ekonomi vilket ytterligare stärkte Bormanns position. Enkelt uttryckt: för att få ekonomiskt stöd från Partiet var man tvungen att vara vän med Martin Bormann!

När Nationalsosialisterna genom riksdagsval kom till makten 30 januari 1933 började Martin Bormanns väg mot den absoluta makten - mot positionen som Den Brune Eminensen.

Führerns ställföreträdare, Nationalsosialisternas andre man, Rudolf Hess behövde en Stabsleiter (stabsledare) och åter var Martin Bormann som klippt och skuren för rollen. Hess fann i Bormann de egenskaper han själv saknade: förslagenhet, beslutsamhet, brutalitet, arbetskapacitet och verklighetsförankring. Därtill konsten att genom diskreta intriger skapa nätverk av nyttiga förbindelser. Bormann lämnade Hilfskasse åt andra och ägnade sin nya herre all uppmärksamhet och plikttrohet.

I denna nya roll, skyddad av Rudolf Hess storhet som Rikets Andre Man, byggde Bormann undan för undan - och närmast osynligt - en betydande maktposition.

Hess var avgjort mer intresserad av höga titlar än av att utöva den makt och de åligganden som var förknippade med dem. Detta maktvakum utnyttjade Bormann diskret men ytterst skickligt så att duon Hess - Bormann verkade i symbios: Hess bar upp titlarna och Bormann verkställde titlarnas maktåligganden.

Under förevändning av att han företrädde Hess och Partiet var Bormann ständigt närvarande i Rikskansliet i Berlin och i Hitlers villa Berghof på Obersaltzberg (nära Berchtesgaden i Bayern).

Hitler var mycket nöjd med denne föredömlige "hovman" som, till skillnad från de ändlösa, ofta obehagliga, principdiskussionerna med Hess, föredrog noggrant förberedda ärenden vilket resulterade i ett enbart "ja eller nej beslut" för Führern!

Bormann och Hitler kom på detta sätt - och i detta avseende - mycket nära varandra, något som snart skulle gagna Bormann.

Martin Bormann agerade i teorin i Hess namn - han var på sätt och vis "ställföreträdarens ställföreträdare" och utan att ana oråd såg Hess hur Bormann agerade till synes för att öka Hess makt.

En milstolpe blev när Bormann i Hess namn övertog förvaltningen av Adolf-Hitler-Spende der Deutchen Wirtshaft (Adolf Hitlers fond för den tyska ekonomin). Tyska industrimän med Gustav Krupp (kanonkungen) i spetsen skänkte medel för disposition enligt eget gottfinnande till Führern. Ett verkligt ymnighetshorn att tömma favörer ur för Hitler!

Undan för undan växte Den Brune Eminensen (det Nationalsocialistiska partiets uniform, som Bormann bar, var brun) fram och ökade omärkbart sin egen makt. När Hitler i sitt specialtåg anlände till Wien i mars 1938 för att bekräfta Österrikes "Anschluss" åtföljdes han som en skugga av en servil - men effektiv - kortväxt man. Ingen visste egentligen vem han var - förutom att vara Hess närmaste man - men han utförde också direkta uppdrag för Hitler som kassör, byggherre, sekreterare, förtrogne sam Grindvakt. Detta med "Grindvakt" skall förstås som att Bormann - på Hitlers uppdrag - förhindrade oönskade partigängares tillgång till Hitler.

På samma sätt ingick Bormann och hans sekretariat i specialtågets tio vagnar när Tjeckoslovakien annekterades och när Polens öde beseglades under fälttåget i september 1939.

Bormann lyckades med det som ingen tidigare lyckats med: han följde sin herre obrutet - och vanligen osynligt - och verkade i hans namn ända till slutet 1945.

Resterna av Hess Bf 110 i Skottland

Bormanns stjärna flammade till och lyste därefter ännu klarare när hans herre Rudolf Hess oväntat och oförklarat den 10 maj 1941 i hemlighet, ensam, äntrade ett tvåmotorigt jaktplan av typ Bf 110, flög till England och dalade i fallskärm ner i Skottland - allt för att mäkla fred mellan Tyskland och England.

Hitler blev ursinnig, förklarade Hess sinnesrubbad och fråntog honom alla ämbeten och titlar.

Vem kände nu bättre i nazityskland de plikter och befogenheter som vilat på Rudolf Hess än hans diskrete "ställföreträdare", Martin Bormann - den man som i tysthet och diskression verkställt Tysklands Andremans alla plikter och åtaganden?

Hitler utnämnde Martin Bormann som Rudolf Hess ersättare men avskaffade samtidigt titeln som Führerns ställföreträdare.

Fortsättning följer i "Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens" Del III



                                                    Ω