Några svenska bajonetter och Fairbairn-Sykes stridskniv

Detta är berättelsen om en kniv, en dolk, vars enda uppgift var att tjäna som redskap för att döda - inte själlösa kreatur - utan människor.

Tidsspegelns Redaktör är innehavare av en samling knivar, dolkar och bajonetter - några avsedda som arbetsredskap, andra som en kombination av arbetsredskap och stickvapen i närstrid - några få enbart för att effektivast möjligt döda en människa i en annan uniform...

Det är fascinerande att betrakta dessa välgjorda instrument - somliga av dem enbart i Dödens tjänst. Där har vi en bajonett m/1914 (för gevär m/1896, Mauser) och där en, för de flesta svenska soldater välkänd, svensk bajonett m/1896 (för gevär m/1896, Mauser). Eller varför inte sabelbajonetten för svenska flottans gevär från 1867?

Bajonett m/14

Bajonett m/96

Bajonett m/67

Gemensamt för de stickvapen som skulle anbringas på geväret var att de med åren blev allt mer avkortade. 57 cm klinglängd på m/1867 blir 33 cm på bajonett m/14 för att på m/96-39 bli 21 cm. 

Märkligt nog hade inget av dessa vapen, som ju soldaten dagligen bar på, en från fabriken slipad egg - varför de endast kunde brukas som just stickvapen.

Under grundutbildningens 15 månader på A9 sade en kväll en kamrat till Redaktören för Tidsspegeln: "Erland, det finns en slipsten i källaren på Kasern 8. Nu får det vara slut med att bära en värdelös kniv i stridsselen - kom så slipar vi våra bajonetter!" Sagt och gjort - i strid med reglementet - slipade vi ena eggen på våra bajonetter och hade plötsligt en högst ändamålsenlig kniv i stridsselen! Ett regelbrott som vi aldrig ångrade...

I Redaktörens samlingen finns dock en kniv, en dubbelslipad dolk, som så tydligt enbart tillverkades för att döda - och som, av detta skäl, ger den normale betraktaren obehagliga känslor: Fairbairn-Sykes stridskniv.

William Fairbairn i polisuniform som
biträdande polismästare i Shanghai

William Fairbairn antogs vid kungliga brittiska marinkåren 1901 och kom snart nog att kommenderas till Korea där hans intresse för kampsporter - inklusive bajonettfäktning väcktes. Redan 1907 lämnade han marinkåren och blev konstapel i Shanghais poliskår. 1927 blev han polisinspektör där. Efter att ha råkat ut för en svår misshandel på någon av Shanghais bakgator började han intressera sig för att - på basis av olika kampsporter - utveckla ett självförsvarssystem för polisen. Fairbairns arbete resulterade i en polisförsvarstaktik som han döpte till Defendu - en teknik som än idag studeras av många utövare. En handbok i Defendu publicerades 1926 och 1931 kom uppföljaren Scientific Selfdefence. 

Eric Sykes, bl a MI6-agent

William Fairbairn hade en nära vän vid namn Eric Sykes som var ledare för Shanghaipolisens tungt beväpnade och, av honom själv och Fairbairn, tränade Piketstyrka. 

Vid denna tid formligen myllrade Shanghais gator, efter mörkrets inbrott, av beväpnade kriminella aktörer med allsköns verksamheter - rån, prostitution, tung narkotika, inbrott, beställningsmord... på sin agenda.

Fairbairn och Sykes rensade med Piketen undan de kriminella helt enkelt genom att använda deras egna metoder: eldstrid genomförd av hårt tränade och känslomässigt kalla skyttar... Piketens medlemmar lämnade mycket sällan några levande kriminella på valplatsen...

Vid sidan av polisarbetet (halvtid) sysslade Sykes med fastighetsaffärer och var tillika hemlig agent för Storbritanniens underrättelse-tjänst, MI6. 

William Fairbairn som självförsvarsutbildare
för bl a SOE- och OSS-agenter

Vid krigsutbrottet 1939 erhöll både Fairbairn och Sykes officersfullmakter i brittiska armén och fick ansvar för självförsvars-utbildningen av kommandosoldater, SOE-agenter och OSS-agenter.











Natt, några smygande steg och anfallaren når vaktposten bakifrån, en hand över ansiktet, ett knä i ryggen och så det dödande sticket i halspulsådern. Offret är medvetslöst inom 2 sekunder, död inom 4...

...att lära sig döda för att överleva... en sida ur Fairbairns 
nakna instruktionsbok All-in fighting från 1942

I november 1940 träffade Fairbairn och Sykes direktören för Wilkinson Sword för att diskutera utvecklingen av en närstridskniv för kommandostyrkorna. Det fastställdes att den nya kniven skulle ha ett tungt fäste med nätskuret handtag, dubbeleggad klinga samt en parerstång som skyddade knogarna och tummen.

Ofta nog används ordet "stilett" för att beskriva ett vapen som detta. Stiletten är emellertid ett rent stickvapen medan Fairbairn-Sykeskniven förutom att sticka även har förmågan att skära. Detta senare är en viktig egenskap för ett kommandovapen som även skall kunna skära av halsen på fienden - eller tillfoga denne dödliga skärsår på andra delar av kroppen (punkterade kroppspulsådror, jfr ovan).

Fairbairn ansåg att klingan skulle vara minst 150 mm lång för att garantera att den förmådde tränga igenom en tysk soldats kappa och vapenrock samt skada hans innanför dessa liggande vitala organ. 

Fairbain-Sykes första modellen

De först serietillverkade Fairbairn-Sykes kommandoknivarna (första modellen, två modeller till skulle följa) har en klinglängd om 175 mm. 

Kniven är blankpolerad och har en lätt S-formad parerstång. Klingbröstet är platt och etsat (jfr nedan). Handtaget är av kryssräfflad svarvad mässing.
Knivslidan har ett enkelt knäppe (läderband med tryckknapp) och doppskon är av blankt förkromat stål. Två slitsar medger att kniven fästes i bältet. Notera de fyra läderstropparna på den vänstra slidan. Dessa var avsedda för att sy fast slidan på uniformen. I många fall skars stropparna bort i samband med uniformspersedelns första tvätt!

Närbild på klingbröstet med etsningar

Klingbröstet (den del av klingan som ligger närmast parerstången) hade på ena sidan texten "The F-S Fightingknife" och på andar sidan Wilkinson Swords firmaemblem - båda etsade i stålet. 

Parerstången har en lätt S-form.








Standardelementen i Fairbairn-Sykes kniv av första modellen är:

• sänksmidd klinga
• stansad parerstång
• svarvat handtag
• knapp, den "mutter" som förenade klingans tånge (förlängning)  med skaftet, av mässing.

De första stridsknivarna av märket Fairbairn-Sykes byggdes förmodligen för hand. Klingan slipades och polerades, tången skruvgängades och klingbröstet försågs med etsade märkningar. Därefter polerades och förnicklades parerstången, handtaget, knappen och doppskon. Delarna sammanfogades därefter för hand och slutligen avsynades den färdigställda kniven.

1941 tilldelades 3. kommandobataljonen de första
Fairbairn-Sykes stridsknivarna 

Det individuellt optimala sättet att bära kommandokniven
utprovades noga av soldaterna

Wilkinson Sword hade emellertid andra krigsproduktioner än Fairbairn-Sykes kniv och det förelåg därför ett behov av att rationalisera knivproduktionen dels för att frigöra personal för andra uppgifter, dels för att tillgodose det ökade behovet av kommandokniven. De handgjorda delarna ersattes nu med med maskingjorda och den förenklade produktionen gjorde det möjligt att använda mindre kvalificerad personal vid slutmonteringen av kniven.

Ändringarna på andra modellen var 

• klingbröstet togs bort varvid den effektiva, dubbelslipade, eggen blev längre
• den S-formade parerstången ersattes med en rak stång
• det svarvade handtaget ersattes med ett gjutet
• de båda emblemen på klingbröstet ersattes med emblem direkt på klingan

Fairbairn-Sykes stridskniv, modellerna 2½ och 3. Övergången till modell 3
skedde, liksom vid tidigare modelländringar, glidande. Nära knappen ser vi siffrorna 2 respektive 3. Gjutformarna var gjorda för fyra handtag. Varje handtag var av kvalitetsspårningsskäl numrerade 1-4. Den glidande övergången förklarar att klingorna (2) och (3) ännu har kvar den platta V-formade ansatsen närmast handtaget. För att ytterligare förvirra en samlare har den nedre kniven ett nätskuret handtag och klingan har etsningen "FS"

I oktober 1942 förenklades knivslidans utförande genom att knäppet, som upptill höll handtaget mot slidan, ersattes av ett resårband. Detta var en klar försämring genom att resårbandet ganska snabbt förlorade sin spänst och många knivar gick därigenom förlorade i fält.

Vid denna tid började man också tillverka knivar med svartoxiderat handtag, parerstång och doppsko (nederst på slidan).

Behovet av knivar ökade stadigt. Skälet härtill kan bl a sökas i att kniven var ändamålsenlig även för andra förband än just kommandoförbanden och specialtrupper som SAS och OSS. Ryktbarheten gjorde kniven ikonisk och detta medverkade naturligtvis till den ökade efterfrågan. Trots att kniven nu också tillverkades av flera andra än Wilkinson Sword behövde produktionstakten ökas och styckepriset minskas. Under 1943 genomfördes några rationaliserande modifieringar vilka ledde till Fairbairn-Sykes, tredje modellen (jfr bild ovan!). Modifieringarna var:

• mässingshandtaget (mässing var en krigsnödvändig metall) ersattes med ett formgjutet handtag av kopparpläterad zinklegering
• det finskurna nätmönstret på handtaget ersattes med tvärgående rillor
• den platta V-formade ansatsen på klingans bakre del (mot handtaget) togs bort
• klingan blev, som helhet, maskintillverkad
• kniven och slidans doppsko blev svartoxiderade

Fairbairn-Sykes stridskniv modell 3

Personlig anpassning av handtaget på en kniv
av modell 3. Handtaget har slipats på båda sidorna
så att innehavaren - även i mörker - vet att knivbladet ligger
rätt i handen...

Fairbairn-Sykes stridskniv rönte stor uppmärksamhet och kniven tillverkades under och efter kriget i många länder - med lokala avvikelser i utförandet.

Redan under kriget såldes kniven i Wilkinson Swords Londonbutik till privatpersoner. Den kunde då fås med olika etsningar på klingan.
Nedanstående kniv var en sådan beställning från en amerikansk frivillig pilot i en av RAF Eagle Squadrons.

                                           
                                                     - Ω -