fredag 29 mars 2024

Vägen till Hitlers Wolfsschanze del V: Rustningsminister Albert Speer och kuppen den 20 juli 1944

Rustningsminister
Albert Speer

Tysklands rustningsminister sedan 1942, då dr Fritz Todt omkom i en aldrig helt förklarad flygolycka vid Wolfsschaanze, var Albert Speer. Speer hade såväl tjänstemässiga - som i vissa fall personliga - kontakter med flera av de inblandande i det misslyckade 20 juli-attentatet 1944. Detta förhållande samt att hans namn fanns som föreslagen - men aldrig vidtalad - rustningsminister i attentatsmännens ministerlista gjorde hans situation dagarna efter attentatet tvivelsam. 

Dagen efter attentatet kallades de viktigaste ministrarna till ett möte med Hitler i Wolfsschanze. I Speers fall manades han ta med sina två närmaste medarbetare - Dorsch och Sauer. Ingen annan minister fick någon anmaning att ta med någon medarbetare. Speer noterade att Hitler hälsade hjärtligt på Dorsch och Sauer - men gick närmast likgiltigt förbi Speer. På kvällen inbjöds Dorsch och Sauer till aftonte i Nya Te-huset, men Speer fick för första gången någonsin ingen sådan inbjudan. Han noterade också att det blev märkvärdigt tyst när han steg in i någon gemensamhetslokal i Wolfsschanze. Det låg nära till hands att han kom att tro att omgivningen på något för honom okänt sätt fått för sig att han var misstänkt delaktig i attentatet. Vem som skulle planterat sådana misstankar var inte lätt att veta - men Martin Bormann, Hitlers privatsekreterare, hade alltid känt sig hotad av Hitlers och Speers nära relation. Möjligen hade han här sett sin chans att svartmåla Speer?

Dagen efter ministermötet och kvällste-drickningen var Hitler åter precis som vanligt och hälsade Speer å det hjärtligaste! Molnen drog därmed bort från Speers himmel.

I Nürnbergrättegången 1946, där de mest framstående nazistiska ministrarna och ledarna rannsakades och dömdes, undgick Speer med en hårsmån att dömas till döden. Den sovjetiske domaren, Iona Nikitsjenko, ville se Speer dömd till döden för sina brott (bl a utnyttjande av slavarbetare) medan övriga domare: USA, Storbrittanien och Frankrike utdömde ett frihetsstraff om 20 år.

Speer och övriga fängelsedömda tillbringade sina straff i Spandau-fängelset, Väst-Berlin. 

Segrarmakterna, USA, Storbrittanien, Sovjetunionen och Frankrike, förvaltade fängelset en månad i taget. 

Förutom ungefär 60 soldater hade fängelset även civila fångvaktare, fyra fängelsedirektörer med adjutanter, fyra läkare, översättare, kockar, serveringspersonal med mera.

Sedan Speer frigivits efter sina 20 år 1966 var Rudolf Hess den ende fången i Spandau. Västmakterna försökte flera gånger verka för en frigivning av Hess men Sovjetunionen sade bestämt nej. Han skulle sitta av sitt livstidsstraff. Det verkliga skälet torde ha varit att Sovjetunionen (med sin fängelsepersonal) genom sin vakttjänst i Spandau var garanterade närvaro fyra månader om året i Väst-Berlin

Omedelbart efter det att den siste fången, Rudolf Hess, avlidit 1987 revs fängelset.


Nedanstående berättelse från timmarna i Berlin direkt efter attentatet är tagen ur Speers bok "Tredje Riket inifrån" [ISBN 91-0-058148-8] vilken skrevs i hemlighet på cigarettpapper, toapapper etc och sedan smugglades ut från fängelset. Boken skrevs under den första delen av hans tjugo år långa vistelse i Spandaufängelset, Berlin.

Speers berättelse om de dramatiska timmarna då Europas öde radikalt skulle kunnat ha förändrats börjar här:


Propagandaminister
Joseph Goebbels


".... Goebbels tog strax därpå farväl av oss. Både han och jag måste ägna oss åt våra plikter som ministrar även under dessa omständigheter. Efter en försenad lunch mottog jag i enlighet med tidigare överenskommelse envoyén Clodius från utrikesdepartementet. Han rapporterade hur vi skulle "säkra den rumänska oljan”  men innan samtalet var slut ringde Goebbels upp mig. Hans röst hade påtagligt förändrats sedan förmiddagen. Han lät upprörd och skrovlig: ”Kan ni omedelbart avbryta ert arbete? Kom till mig! Det är ytterst viktigt! Nej, jag kan inte säga något i telefon." 

Jag avbröt omedelbart sammanträdet och  begav mig omkring klockan sjutton till Goebbels. Han tog emot mig i sitt arbetsrum i första våningen i sin palatsliknande bostad söder om Brandenburger Tor. Han sade snabbt: "Jag har just fått meddelande från högkvarteret om att en militärkupp är igång i hela  riket. I den situationen vill jag ha er hos mig. Jag är ofta litet för snabb i mina beslut. Ni kan väga upp det med ert lugn. Vi måste handla överlagt.” Denna nyhet gjorde i själva verket mig lika upprörd som Goebbels. I ett nu mindes jag alla de samtal jag hade haft med Zeitzler och Guderian, med Wagner, Stieff, Fellgiebel, och Lindemann. 

Det utsiktslösa läget på alla fronter, framgångsrika invasionen, Röda arméns övermakt och inte minst det hotande sammanbrottet för vår drivmedelsförsörjning fick samband med minnena av vår ofta bittra kritik mot Hitlers dilettantism, mot hans motsägelsefulla beslut, mot hans oupphörliga förolämpningar av högre officerare och mot hans ständigt ringaktande sätt att tala. Jag föreställde mig visserligen inte att Stauffenberg, Olbricht och Stieff och de övriga i den gruppen hade utfört kuppförsöket. Jag hade förr tilltrott en man med ett koleriskt temperament av Guderians typ ett sådant dåd. Goebbels måste, som jag senare fick reda på, redan vid denna tidpunkt ha varit underrättad om att misstankarna riktades mot Stauffenberg. Dock teg han inför mig om detta. Och han talade lika litet om för mig att han strax innan jag kom hade talat med Hitler själv i telefon. Jag hade fattat mitt avgörande utan att känna till dessa sammanhang.

Jag ansåg att en statskupp skulle vara katastrofal i vårt läge. Jag hade inte heller något till övers för den moral som låg bakom en sådan. Goebbels kunde räkna på min hjälp.

Brandeburger Tor, Berlin


Fönstren i rummet vette mot gatan. Några minuter efter min ankomst såg jag soldater i full mundering - med stålhjälmar, handgranater i bältet och automatvapen i hand - röra sig i små grupper mot Brandenburger Tor. Där ställde de upp sina kulsprutor och hejdade all trafik - medan två av dem med kraftig beväpning begav sig till ingångsporten i muren och fattade posto där. Jag ropade åt Goebbels att komma. Han förstod omedelbart vad det betydde, försvann in i sitt angränsande 
rum, tog upp några piller ur en ask och stoppade dem i kavajfickan: ”För alla eventualiteters skull!” sade han och avslöjade tydligt att han befann sig i spänning.

Genom en adjutant försökte vi ta reda på under vilket befäl dessa poster stod. Men vi kom inte långt. Soldaterna vid muren visade sig föga meddelsamma och förklarade slutligen kort: ”Här kommer ingen in eller ut."

Telefonsamtal som Goebbels ringde åt alla håll gav förvirrande uppgifter. Trupper från Potsdam var redan på marsch mot Berlin och även garnisoner från landsorten, sades det, var på framryckning. Själv hade jag, trots att jag spontant fördömde resningen, en märkvärdig känsla av att bara stå bredvid utan att vara berörd, som om den nervöst beslutsamme Goebbels hela hektiska aktivitet inte angick mig. Stundtals föreföll läget närmast hopplöst, och Goebbels visade sig utomordentligt orolig.

Endast på grund av att telefonen fortfarande fungerade och radion inte sände ut några proklamationer av upprorsmännen drog Goebbels slutsatsen att den andra sidan ännu tvekade. I själva verket var det obegripligt, att de sammansvurna underlät att sätta kommunikationsmedlen ur funktion eller ta dem i bruk för sina egna ändamål. Ändå hade de flera veckor tidigare i en detaljerad tidsplan räknat med att inte bara arrestera Goebbels, utan också ockupera telefonstationen för interurbana samtal i Berlin, huvudtelegrafkontoret, SS-centralen, det centrala rikspostkontoret, de viktigaste sändarna kring Berlin och radiohuset. Det hade bara behövts några få soldater för att ta sig in hos Goebbels och utan strid finna ministern och arrestera honom, ty några pistoler var allt vi hade som skydd och beväpning. Goebbels hade troligen sökt förekomma sitt infångande genom att äta det cyankalium han hade i beredskap. Därmed hade de sammansvurnas farligaste motspelare varit borta.

Under dessa hektiska timmar var det också förvånande nog omöjligt för Goebbels att komma i förbindelse med Himmler, den ende som förfogade över tveklöst pålitliga enheter som kunde stoppa kuppen. Han hade alldeles uppenbart dragit sig undan, och Goebbels var så mycket mer oroad över detta som han förgäves försökte finna en klar orsak till det. Han uttryckte flera gånger sin misstro mot riksledaren och inrikesministern. Mig föreföll det som ett tecken på vilken osäkerhet som kännetecknade dessa timmar att Goebbels uttalade öppet tvivel till och med om Himmlers pålitlighet.

Hyste Goebbels misstro också mot mig, då han under ett telefonsamtal skickade ut mig i ett annat rum? Han lät mig märka sin skepsis tämligen öppet. Senare började jag förmoda att han kanske hade en känsla av att han hade den bästa kontrollen över mig genom att ha mig i sin omedelbara närhet. Framför allt som Stauffenberg redan var den mest misstänkte och de misstankarna automatiskt också föll på Fromm. Goebbels kände val till min vänskap med Fromm som han sedan länge öppet brukade beteckna som ”partifiende”. Även jag tänkte genast på Fromm. När Goebbels hade kört ut mig lät jag ringa upp växeln vid Bendlerstrasse och bad att få tala med Fromm, ty först och främst han måste kunna tala om detaljer. ”Generalöverste Fromm är inte tillgänglig”, fick jag veta. Jag visste inte då att han då satt inspärrad i ett rum vid Bendlerstrasse. ”Får jag då tala med hans adjutant." Jag fick reda på att ingen svarade på det numret. ”Får jag general Olbricht då.” Han kom genast till telefonen. “Vad är det som händer, herr general?” frågade jag i den skämtsamma ton som vi ofta brukat använda och som kunnat överbrygga besvärliga situationer. ”Jag måste arbeta men kvarhålls här hos Goebbels av soldater." Olbricht bad om ursäkt. ”Förlåt, när det gäller er är det ett misstag. Jag skall genast ordna upp det." Han lade på, innan jag hann fråga något mer.

Jag undvek att återberätta hela samtalet för Goebbels. Tonen och innehållet i samtalet med Olbricht tydde närmast snarast på ett samförstånd som hade kunnat väcka öppet misstroende hos Goebbels.

Under tiden kom Berlins vice distriktsledare Schach in i rummet där jag var. En bekant till honom vid namn Hagen hade just gått i god för det nationalsocialistiska sinnelaget hos major Remer vars bataljon en stund tidigare hade omringat regeringskvarteret. Goebbels försökte genast förmå Remer till en rådplägning.

Major, från 1945 generalmajor
Otto Ernst Remer


Remer hade nätt och jämnt hunnit gå med på en sådan, när Goebbels lät mig komma in i sitt arbetsrum igen. Han var full av tillförsikt om att han skulle kunna få över Remer på sin sida och bad mig vara närvarande. Han förklarade att Hitler var underrättad om det förestående samtalet. Han väntade på resultatet i 
högkvarteret och var i varje ögonblick redo att själv tala med majoren.

Major Remer trädde in. Goebbels verkade behärskad men nervös. Han tycktes veta att kuppförsökets och därmed också hans eget öde nu skulle avgöras. Allt var över och kuppen förlorad redan efter några få, märkligt odramatiska minuter.

Först och främst erinrade Goebbels majoren om dennes ed till Führern. Remer svarade med ett trohetslöfte till Hitler och partiet men tillfogade att Hitler var död. Till följd därav måste han utföra de order hans kommendant generallöjtnant von Haase hade givit. Goebbels kastade då fram det argument som avgjorde saken: "Führern lever.” Och då han märkte, hur Remer först blev häpen och sedan osäker byggde han ofördröjligen på med: ”Han lever! Jag talade med honom för bara några minuter sedan. En liten klick äregiriga generaler har satt igång en militärkupp. Vilken gemenhet! Den största gemenheten i historien” 

Möjligheten att Hitler fortfarande levde verkade befriande på denne hårt ansatte, irriterade man som hade verkställt ordern om inringning. Lycklig men fortfarande klentrogen stirrade Remer på oss. Goebbels gjorde nu Remer uppmärksam på det historiska ögonblicket, på det oerhörda ansvar inför historien som vilade på hans unga skuldror. Endast sällan hade en människa givits en sådan möjlighet. Det kom an på honom själv, om han ville ta vara på den eller förspilla den. Den som nu såg Remer och iakttog vilka förändringar som skedde hos honom vid dessa ord visste att Goebbels redan hade vunnit. Men nu spelade denne ut sin högsta trumf: ”Jag skall nu telefonera till Führern och ni kan också tala med honom. Führern kan väl ge er en order som upphäver orderna från er general?” slutade Goebbels i lätt ironisk ton. Därpå ringde han upp Rastenburg.

Goebbels kunde sätta sig i förbindelse med Führerns högkvarter via en specialledning från telefonväxeln i sitt departement. Inom några sekunder var Hitler på tråden. Efter några kommentarer om situationen räckte Goebbels luren till majoren. Remer kände ögonblickligen igen den dödförklarade Hitler och intog omedvetet enskild ställning med luren i handen. Det kom bara om och om igen: ”Ja, min Führer . . . Ja! Skall ske, min Führer!”

Därpå tog Goebbels hand om luren igen och lät Hitler berätta om utgången av samtalet. Majoren hade i stället för general Haase anförtrotts genomförandet av alla militära åtgärder i Berlin. Han hade också fått order att verkställa alla befallningar Goebbels utfärdade. En enda intakt telefonledning hade oåterkalleligen gjort slut på resningen.

Goebbels gick omedelbart över till motaktion och gav order om att alla medlemmar av bevakningsbataljonen, som man kunde få tag på, omedelbart skulle samlas i trädgården framför hans bostad. 

Upproret hade misslyckats men var ännu inte helt nedslaget, då Goebbels fram mot klockan sju på kvällen via radion lät offentliggöra att ett mordförsök med sprängämne hade begåtts mot Hitler, att Führern levde och att han redan hade återupptagit sitt arbete. Därmed hade han ännu en gång utnyttjat ett av de tekniska hjälpmedel som upprorsmännen under de gångna timmarna hade försummat med så ödesdigra följder.

Men vår förtröstan var bedräglig. Framgången föreföll åter osäker, när det strax därefter anmäldes för Goebbels att en pansarbrigad hade dykt upp på Fehrbelliner Platz och vägrade att rätta sig efter Remers order. Den lydde endast generalöverste Guderian: ”Den som inte lyder blir skjuten", löd dess militärt knappa meddelande. Pansarbrigadens stridskraft var så överlägsen att det inte bara var de närmaste timmarnas utgång som bestämdes av vilken inställning den skulle inta.

Det var betecknande för osäkerheten i vår situation att ingen tveklöst kunde säga om denna pansartrupp, mot vars styrka Goebbels inte kunde sätta upp någonting, hörde till upprorsmännen eller till regeringen. Också Goebbels och Remer ansåg det möjligt att Guderian var inblandad i kuppförsöket. Brigaden leddes av överste Bollbrinker. Då jag kände honom rätt väl försökte jag att få kontakt med honom per telefon. Det jag fick reda på var lugnande. Pansarfordonen hade kommit för att slå ned upproret.

Omkring etthundrafemtio soldater ur Berlins vaktbataljon, mest äldre män, hade under tiden ställt upp sig i trädgården till Goebbels hus. Innan ministern gick ut till dem sade han: ”Har jag också övertygat dem, då har vi vunnit spelet. Titta på nu hur jag får grepp om deml” 

Det hade blivit mörkt, och scenen upplystes endast genom en öppen dörr till trädgården. Ända från de första orden lyssnade soldaterna med största uppmärksamhet till det långa i grund och botten intetsägande tal som Goebbels höll.

Han visade sig hela tiden utomordentligt självsäker, helt och hållet som dagens segrare. Hans tal verkade på en gång tjusande och upphetsande, eftersom han gjorde något personligt av de välkända nötta fraserna. Jag kunde direkt läsa av i ansiktena vilket intryck talet gjorde och hur han vann männen framför sig inte genom order och hotelser utan genom att övertyga dem.

Strax före elva på kvällen kom överste Bollbrinker in i det rum jag hade fått mig anvisat. Han berättade att Fromm ville hålla ståndrätt med de av de sammansvurna som nu hade arresterats vid Bendlerstrasse. Det stod genast klart för mig att detta skulle komma att innebära en svår belastning för Fromm. Dessutom var det enligt min mening Hitler själv som skulle fälla avgörandet om vad som skulle ske med upprorsmännen. Litet efter midnatt gav jag mig i väg för att förhindra en exekution. I min bil satt också Bollbrinker och Remer. I det helt mörklagda Berlin låg Bendlerstrasse kraftigt upplyst av strålkastare - en overkligoch spökaktig bild. Det verkade samtidigt teatraliskt som en filmkuliss som belyses mitt i en mörk atelier. Långa skarpa skuggor gjorde byggnaden överdrivet skulptural.

När jag skulle svänga in på Bendlerstrasse fick jag anvisning av en SS-officer att stanna vid trottoarkanten på Tiergartenstrasse. Knappt urskiljbara stod i mörkret under träden Gestapochefen Kaltenbrunner och Skorzeny, Mussolinis befriare, omgivna av ett stort antal lägre ledare. Lika spöklikt som dessa gestalter tonade fram verkade också deras uppträdande. Ingen av dem slog ihop klackarna när de hälsade. Den kraftfullhet de annars brukade visa upp var försvunnen. Allt verkade dämpat, samtalet fördes med låg röst som i ett begravningssällskap. Jag förklarade för Kaltenbrunner att jag hade kommit för att stoppa Fromms ståndrätt. Men både Kaltenbrunner och Skorzeny, från vilka jag närmast väntat mig uttryck för hat eller triumf över den konkurrerande arméns moraliska nederlag, genmälde nästan likgiltigt att dessa händelser i främsta rummet var arméns angelägenhet: ”Vi vill inte blanda oss i det och under inga omständigheter ingripa. För övrigt har väl ståndrätten redan ägt rum.” Kaltenbrunner upplyste mig om att inga SS-styrkor skulle sättas in för att slå ned upproret eller verkställa rättens domar. Han hade till och med förbjudit sitt folk att gå in i byggnaden vid Bendlerstrasse. Varje ingripande av SS skulle skapa nya motsättningar till armén och förstora de spänningar som redan fanns. Sådana taktiska idéer som föddes av situationen, visade sig dock vara kortlivade. Bara några timmar senare var SS-organen i full gång med jakten på de inblandade arméofficerarna.

Kaltenbrunner hade knappt slutat, förrän en mäktig skugga blev synlig mot Bendlerstrasses starkt upplysta bakgrund. Med tunga steg kom Fromm alldeles ensam i full uniform mot oss. Jag sade farväl till Kaltenbrunner och hans svit och gick Fromm till mötes från mörkret under träden. ”Kuppförsöket är slut”, började han och behärskade sig med möda, ”jag har just givit militärområdeskommandona de nödvändiga orderna. För en stund var jag förhindrad att utöva befälet över hemmastyrkoma. Man låste faktiskt in mig i ett rum. Min stabschef, mina närmaste medarbetarel” Hans harm och oro blev märkbara, när han med ökande röststyrka rättfärdigade arkebuseringen av sin stab: ”Som domhavande var det min plikt att ofördröjligen hälla ståndrätt med alla de som var inblandade i kuppförsöket.” Plågat tillfogade han med dämpad röst: ”General Olbricht och min stabschef, överste von Stauffenberg, lever inte längre.”

Fromm ville närmast ringa upp Hitler. Förgäves bad jag honom att först komma med till mitt departement, men han tänkte söka upp Goebbels, trots att han lika väl som jag visste att denne endast hyste fientlighet och misstro mot honom. I Goebbels' bostad satt redan Berlins stadskommendant general Haase häktad. I min närvaro redogjorde Fromm kort för vad som hänt och bad Goebbels att förmedla ett samtal med Hitler åt honom. Men utan att svara bad Goebbels Fromm gå in i ett annat rum, varpå han satte sig själv i förbindelse med Hitler. När samtalet kom fram uppmanade han mig att lämna honom ensam. Efter ungefär tjugo minuter kom han ut genom dörren och kallade på en vakt, som ställdes framför det rum där Fromm uppehöll sig. Först efter midnatt dök Himmler, som dittills hade varit omöjlig att få tag på, upp hos Goebbels. Omständligt och helt oombedd motiverade han sin frånvaro med vad han sade var en gammal beprövad regel, när man skall slå ned uppror, nämligen att man alltid måste hålla sig borta från centrum och endast inleda motaktioner utifrån. Det var taktik. Goebbels tycktes acceptera det. Han visade sitt bästa humör och njöt av att med en detaljerad skildring av händelseförloppet låta Himmler förstå hur han praktiskt taget ensam hade bemästrat läget: "Om de inte hade varit så tafatta! De hade goda möjligheter. Vilka trumfkort! Men vilken barnslighet! När jag tänker på hur jag skulle ha gjort det! Varför ockuperade de inte radiohuset och spred de vansinnigaste lögner? Här ställer de vakter framför min port. Men kolugnt låter de mig telefonera till Führern och sätta igång allt! Inte ens min telefon tystade de! Att ha så många trumf på hand . . . Vilka nybörjare!" Dessa militärer, fortsatte Gocbbels, litade alltför mycket på det förlegade lydnadsbegreppet, enligt vilket varje order självklart skall följas av de underlydande officerarna och manskapet. Redan det hade dömt kuppförsöket till misslyckande. Ty de hade glömt, tillade han med en märkvärdig kylig belåtenhet, att tyskarna under de senaste åren tack vare den nationalsocialistiska staten har fostrats till politiskt tänkande: ”I dag är det inte längre möjligt att som dockor underkasta dem en generalsklicks order."

Goebbels tystnade abrupt. Som om han kände sig störd av min närvaro, sade han: ”Jag har några frågor att tala med riksledaren om i enrum, käre herr Speer! God natt!”


Som framgår av inledningen till denna artikeln tillhörde rustningsminister Speer under något halvdygn de misstänktas skara eftersom hans namn återfanns som en möjlig rustningsminister på de sammansvurnas lista över ministrar i en ny regering. Han arresterades dock aldrig - och misstankarna lades, efter diverse mer eller mindre diskreta undersökningar, åt sidan. Han fortsatte sitt arbete som rustningsminister fram till Tredje Rikes sammanbrott och fredsslutet den 8 maj 1945.

                                                                           - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar