Hammarbymordet 1913, del II

Inledning till Hammarbymordet, del II

Efter att ha läst tre böcker om Hammarbymordet finner Redaktören det motiverat att skriva en fördjupande artikel om detta juridiskt ouppklarade mord. Det är lämpligt att, som inledning till föreliggande artikel, del II, läsa den inledande artikeln i Tidsspegeln publicerad 2017, då under rubriken Mordapoteket. Nu rubricerad Hammarbymordet 1913, del I

Hammarby Apotek 1913

Som barn var jag flera gånger gäst hos morbror och moster - och mina kusiner - i Upplands Väsby. Snart nog blev jag bekant med Mordapoteket beläget borta vid landsvägen som vi skulle färdas vidare på med vår Mercedes 170 S under den fortsatta färden upp till fars föräldrahem i Medelpad. Året lär ha varit 1954 när denna första bekantskap med Mordapoteket skedde. Vad som hände den där aftonen 1913, då mordet begicks, berättades dock aldrig för oss barn. 

Som vuxen kom jag att bli bosatt i Upplands Väsby och händelserna i och kring Mordapoteket 1913 kom åter att sysselsätta mina tankar.

Apotekare Johan Erik Hallbergsson

Jag har förstås gjort besök i Mordapoteket och jag har besökt Hammarby kyrka där kronolänsman Hasselhuhn och apotekaren Hallbergsson vilar i gravar som är grannar med varandra.

Genom en artikel i lokaltidningen Mitt i Väsby kom jag att uppmärksammas på boken När länkarna brista av författaren, journalisten och hälsoprofilen Are Waerland.

Jag styrde mina steg till vårt Bibliotek och ur arkivets gömmor kom den tvådelade boken fram. Genast blev det klart att del II var den som uteslutande handlade om det som i kriminalhistorien benämns Hammarbymordet. För den oinvigde kanske ordet Hammarby går till hockey- och fotbollslag eller geografisk placering i Stockholms absoluta närhet, men här handlar det om en mångtusenårig bosättningsplats där människor byggde en kristen kyrka i sten redan på 1200-talet. Detta Hammarby ligger i nuvarande Upplands Väsby, öster om motorvägen E4 och dryga tre stenkast söder om Löwenströmska sjukhuset.

Löwenströmska sjukhuset har en egen historia kopplad till den svenska historien. De flesta känner till mordet på konungen Gustav III och kungamördaren Jacob Johan Anckarström. 

Konung Gustav III
död 1792

Jacob Johan Anckarström
kungamördare, avrättad 1792

Släkten Anckarström önskade skölja av sig den skuld till Sverige de hade i och med Jacob Johans mord på konungen den 16 mars 1792 och skänkte en större summa pengar för att inrätta ett sjukhus i Hammarby. De bytte samtidigt ut det nedsmutsade namnet Anckarström mot Löwenström.

Boken, När Länkarna Brista del 2 handlar uteslutande om mordet på apotekare Hallbergsson. I den mycket precisa boken, baserad på vittnesutsagor, på tidningsartiklar och på rättegångsprotokoll  presenterar Waerland grundande misstankar om att förövaren av mordet var en tillfällig, narkotikaberoende, läkare vid Löwenströmska sjukhuset som han namnar ”Dr X”.

Då boken publicerades 1924 resulterade det i att del II konfiskerades och Waerland dömdes till tre månaders fängelse och 10 000 kr i böter (334 00 kr idag) för ärekränkning av Dr X.

1952 utger advokaten och författaren Yngve Lyttkens sin bok Hammarbymordet. Han återger i denna huvudsakligen vad Waerland redan skrivit om italienarna Jaconelli och Valente som greps i Älvkarleby och vid hot om dödsstraff rannsakade i två rättegångar innan de befanns oskyldiga!

Synnerligen trovärdiga vittnen beedigade i båda rättegångarna att de två italienarna befunnit sig i Karbylund, ca 50 km norr om Uppsala och 100 km norr om Mordapoteket på kvällen den 1 december då apotekare Hallbergsson mördades med ett knivhugg i hjärtat.

Den som finner italienarnas verkliga vistelseort på den kväll då Hammarbymordet ägde rum var Valentes advokat, häradshövding Carlsson. Han och Jaconellis försvarare advokat Hellberg företar den 16 december 1913 en bilresa norrut, förbi Uppsala för att så småningom hamna i den av Jaconelli, vid tidigare samtal med advokaterna, angivna platsen Karbylund.

Enligt referat av denna bilresa i Stockholms Dagblad den 17 december 1913 har advokaterna under sin färd samtalat med ett 30-tal vittnen som säger sig att, under ed, kunna intyga att italienarna befunnit sig på vandring norrut. Starkaste vittnet torde nämndeman Erik Andersson och hans familj vara. De båda italienarna har nämligen beretts natthärbärge i Anderssons stall natten mellan den 1 och 2 december. De anlände till Anderssons gård vid  17-tiden den 1 december och kan därmed omöjligen ha befunnit sig i Väsby vid tiden för mordet!

Oaktat alla dessa vittnen driver kronolänsman Hasselhuhn och Stockholms polisdistrikt målet till dåtidens tingsrätt och hovrätt. Hasselhuhn för till och med in egenhändigt fabricerade bevis i det att han i Ebba Larssons gärningsmannasignalement tillägger att den misstänkte gärningsmannen bär trasiga skor. Hon har beskrivit mannens ansiktsform, huvudbonad, rock och byxor - så väl som nu dessa kan observeras i en fotogenlampas sken alltmedan hon blir knivskuren, men absolut ingenting om skodonens beskaffenhet eller utseende!

Det är nu snubblande nära att svenskt rättsväsende begår ett justitiemord - och vi måste fråga oss hur det är möjligt att en klåpare som kronolänsman Hasselhuhn tilläts att med alla medel söka driva två kringvandrande italienare i döden. Detta för att han skall framstå som Sveriges Sherlock Holmes? Trycket från media och från de väl pålästa försvarsadvokaterna gör emellertid att Hasselhuhn får underkänt i båda rättsinstanserna beträffande sin bevisning. 

Försvararen, häradshövding Carlsson, har tack vare personliga initiativ och betydande kunskaper tillsamman med advokat Hellberg förhindrat ett Svenskt justitiemord. 

Men vem var då mördaren, och vilket var motivet? Ingenting i apoteket hade bringats i oordning, ingenting saknades - kvar var bara det faktum att apotekare Hallbergsson knivhuggits intill hjärtat, störtat ut från apoteket i nedervåningen med en trasig revolver i ena handen och en flaska ’nervdroppar’ i den andra, sprungit uppför trappan till bostaden i övervåningen, med svikande röst sagt: ”Stäng dörren (till trappan), det är en galning där nere” för att därefter, sittande på en stol i köket, ge upp andan.

Revolvern hittas av köksan Jenny Haug på femte eller sjätte trappsteget i den smala och branta trappan. Den lilla flaskan med nervdropparna faller ur den dödes hand på golvet i köket. Den blir aldrig beslagtagen som bevismaterial utan tas om hand av den tillförordnade apotekaren vilken tömmer innehållet i avloppet, sköljer ur flaskan och ställer den på en hylla i apoteket samman med andra tomflaskor. 

Waerland målar i boken sin bild av vad som hänt i apoteket. Apotekare Hallbergsson är på väg att stänga apoteket och klockan är vid pass 19:35. In kommer någon som Hallbergsson känner sedan tidigare - Dr X. Den senare önskar få ett av honom själv utskrivet recept på kokain eller morfin expedierat. Hallbergsson känner till att Dr X missbrukar båda drogerna och nekar därför Dr X det begärda. Han erbjuder i stället ’nervdroppar’ som han tappar upp i en mindre flaska och sätter korken på plats. Nu utvecklar sig situationen blixtsnabbt. Dr X drar fram en revolver och hotar Hallbergsson med denna. Han MÅSTE få kokain för att dämpa sina abstinensbesvär. Hallbergsson som är en tämligen storväxt och orädd man griper om revolvern och vrider den ur angriparens hand. Denne drar då fram en kniv och stöter den i Hallbergssons bröst. Apotekaren flyr nu för sitt liv mot och uppför trappan till övervåningen. I detta livsskräckens ögonblick reagerar han med enbart flykt: händerna håller ännu revolvern och den lilla flaskan med nervdroppar. I övre änden på trappan finns en dörr och för att kunna öppna denna släpper han, den senare av köksan fröken Haug funna, revolvern - flaskan med nervdropparna finns ännu några ögonblick i hans andra hand.

Författaren Yngve Lyttkens presenterar i sin bok Hammarbymordet som gärningsman en sinnessvag figur som logerar hos sin släkting, fru Sundqvist, ägarinna till Väsbys tegelbruk och boendes i Tetorpet. Mannen heter Nils Gustaf Hjalmar Arnberg.

Arnberg ses ofta i skogspartiet mellan Mordapoteket och Väsby station, iklädd halvlång rock, mörka byxor och slokhatt, och han skrämmer ofta personer han möter med utsträckta armar och väser som en vildkatt.

Lyttkens misslyckas dock att, i beskrivningen av sin gärningsman, påvisa ett motiv till mordet på Hallbergsson. Inte heller ger han någon ledtråd till varifrån revolvern kommer. Ett är vidimerat: Något skjutvapen har aldrig funnits i Hallbergssons apotek eller hushåll. Makarna Hallbergsson har diskuterat detta och kommit fram till att ett skjutvapen för att skydda sig mot eventuella rånare helt enkelt inte är aktuellt.

Sexpipig Pepperbox

Revolvern kommer för övrigt att leva ett helt eget liv under åren efter mordet i Hammarby Apotek. Än beskrivs den som ’fempipig’ än som ’sexpipig’ vilket skulle peka på en sk ”pepper box” dvs snarare en pistol med fem eller sex i en cylinder uppborrade pipor med patronlägen vardera laddade med en patron, än som en ’äkta’ revolver med en roterande trumma för fem eller sex patroner och en enda pipa.

Revolver med trumma för 5 patroner

Besynnerligt är också att det i Hallbergssons trappa upphittade vapnet än beskrivs som Hammarbyrevolvern, än som 1913 års polisrevolver, än som 1914 års domstolsrevolver, än som 1924 års polisrevolver och att den i olika fysiska skepnader (!) vandrar genom rättsinstanserna som bevismaterial - för att till sist försvinna helt!

Waerland skriver i sin bok, När länkarna brista, när han intervjuade dåvarande kronolänsman, nu kommissarie, Hasselhuhn den 27 september 1924: ”Men när jag började tala om själva förloppet av mordet och gjorde en fråga om hur herr Hasselhuhn tänkt sig att mördaren använt revolvern, förklarade han, att mördaren ej haft någon sådan.

- Jovisst fanns det en sådan! (Waerland)

- Nej, det har jag aldrig hört talas om? (Hasselhuhn)

- Men kommissarien tog ju själv vara på den efter mordet!

- Tog jag vara på den?

- Ja, det gjorde kommissarien och gick t.o.m. en tid med den i fickan samt demonstrerade den mordkvällen för redaktör Laurin från Stockholmstidningen och sedan under rättegången, så att t.o.m. domaren, häradshövding Rothlieb, ansåg sig böra fråga om den var ofarlig.

- Neej! …. verkligen?

- Jo, allt det där står åtminstone i tidningsreferaten och rättegångsprotokollen

- Nå, då måste revolvern ännu ligga kvar här någonstans hos mig…

- Ja, det vore intressant att få se den! …

- Nej, den är kanske i förvar på domsagans kansli? …

Waerland skriver detta för att åskådliggöra att Hasselhuhns minne kanske inte var så tillförlitligt som man skulle kunna tro efter hans redogörelse för styrkan i Dr X alibi för mordkvällen - det alibi som fru Dahlén i förhör gav sin make då hon påstod att hon och maken gemensamt färdats med tåget från Stockholm kl 19:15 på kvällen den 1 december 1913.

I ett förhör med fru Dahlén, genomfört i Saltsjöbaden av poliskommissarie Berggren några dagar efter mordet, uppger hon att dr Dahlén och hon rest in till Stockholm den 1 december, för att besöka bekanta och släktingar. Hon har, efter makens påtryckningar, uppsökt apoteket i korsningen Schelegatan - Kungsholmsgatan för att där, mot recept utfärdat av maken, uthämta morfin eller kokain. Makarna har därefter uppsökt Rådhusrestauranten men att dr Dahlén kort efter att de satt sig till bords avvikit från lokalen och att de inte återsetts förrän på perrongen på Väsby station strax före kl 20.

I senare förhör förnekar fru Dahlén allt vad hon tidigare berättat för poliskommissarie Berggren vid besöket i Saltsjöbaden... Hon påstår till och med att hon inte - över huvud taget - känner Berggren. Det finns emellertid ett vittne till händelserna eftersom Berggren gjorde färden till Saltsjöbaden tillsammans med poliskommissarie Olof Nilsson. Nilsson var av förhörstaktiska skäl, som de båda polismännen diskuterat, inte närvarande vid förhöret med doktorinnan Dahlén utan väntade i deras tjänstebil. Nilsson tillstyrker att Berggren vid återfärden till Djursholm återgivit vad fru Dahlén berättat - samt att hon genast sagt sig känna igen honom sedan tidigare kontakter och att hon bjudit på kaffe.

Som ett eko från en usel amerikansk kriminalfilm hör man landsfogde Hägg i sin rapport angående Hammarbymordet kommentera den pensionerade poliskommissarie Berggrens ”.. för dödsfalls skull upprättade vittnesattest” (angående delar av Hammarbymordet, red anm) på följande sätt:

”Det torde böra uppmärksammas att herr E.L. Berggren, som vid ifrågavarande tillfälle var poliskommissarie i Djursholm, icke haft i uppdrag att verkställa undersökning i saken och sålunda ej heller befogenhet att utom sitt eget distrikt uppträda på tjänstens vägnar vadan hans samtal med fru Dahlén måste betraktas som ett fullständigt privat samtal.” Huruvida detta "privata samtal" hade värde som vittnesutsaga beaktade landsfogde Hägg över huvud taget inte - och man frågar sig varför. 

I boken När länkarna brista ger författaren oss en inblick och bas för sina misstankar mot Dr X där X står för Birger Dahlén.

Dr Dahlén innehar ett vikariat på Löwenströmska sjukhuset. Ganska snart upptäcker hans chef, överläkare Håkansson, att han fått en medeltung drogmissbrukare på halsen. Dr Dahléns vikariat är satt till och med november 1913. 

Löwenströmskas medicinförråds innehåll av morfin och kokain minskar snabbare än vad sjukhusets patienter förbrukar. Håkansson har då ett samtal om detta med Dahlén, som citerat från Waerlands intervju med överläkare Håkansson säger: ”Jag gjorde nu en anmärkning härom till min underläkare, som brusade upp och ställde till en högst obehaglig scen.”

Under Håkanssons semester har Dahlén ansvarat för medicinförrådet och överläkare Håkansson  noterar efter hemkomsten en betydande brist på kokain och morfin. Håkansson låter med anledning härav byta låset till förrådet och skapar nya rutiner för dess användning. I fortsättningen är han den ende som innehar nycklar till rummet.

Överläkare Håkansson tecknar vid intervjun en föga hedrande bild av sin underläkare, dr Dahlén. En till humöret obalanserad och oberäknerlig man som ofta avviker från sina tjänsteplikter vid sjukhuset. En man som ger många tecken på sitt kokain/morfinberoende - inte sällan tror han sig, i bakruset, vara förföljd. En man som inte drar sig för att hota sin överordnade (Håkansson) till livet… En man som, till sitt eget skydd mot omgivningens inbillade ondska, ofta nog går omkring med en laddad revolver i sin kavajficka… 

En man som av trovärdiga vittnen, som landsfiskal Thorild i Våmhus, vilken vid förhör hos landsfogde Nordlund i Falun betygar att dr Dahlén, förutom sitt drogberoende , även uppvisar markanta, av Thorild själv upplevda, tecken på mental obalans och en starkt uttalad förföljelsemani. Andra har betygat att dr Dahlén hyser ett starkt hat till apotekare som han anser motarbeta honom genom att ifrågasätta hans egna, till sig själv utfärdade, recept på morfin och kokain.

Dr Dahlén passar mycket väl in i den ram som ledde till att italienarna Valente och Jaconelli kom att häktas och två gånger rannsakas för mordet på apotekare Hallbergsson i Hammarby Apotek: En man med blekt avlångt ansikte klädd i mörk halvlång rock, mörka byxor och med en mörk slokhatt på huvudet. 

En man som obehagligt bra passar in i det signalement som den enda som sett gärningsmannen i Mordapoteket på kvällen den 1 december 1913 avgivit: tjänsteflickan Ebba Larsson.

Waerland uppger i sin bok att överläkare Håkansson, för att så långt möjligt söka stoppa dr Dahléns tillförsel av kokain och morfin, har ett allvarligt samtal med apotekare Hallbergsson.

Enligt Waerland reser överläkare Håkansson också in till Stockholm för att uppsöka Medicinalstyrelsen. Avsikten är att snarast möjligt bli befriad från dr Dahlén. Båda dessa händelser sker en dryg vecka före mordet på Hallbergsson.

Dr Dahlén har dagarna innan 1 december meddelats att han fått ett förordnande till Svärdsjö i Dalarna. På denna ort finns endast ett s.k. landsortsapotek och Dahléns möjligheter att anskaffa kokain/morfin för eget bruk är ytterligt begränsade.

Detta förhållande kan antas driva dr Dahlén att samla ett personligt lager av drogerna för att klara ”förvisningen” till Svärdsjö - och därmed även foga in honom i den ram som omger Hammarbymordet.

Det finns dock ett aber i denna placering: dr Dahlén ges ett alibi för mordkvällen av sin maka: de har båda varit i Stockholm och kommit till Väsby station kl 19:56 - alltså vid en tidpunkt då apotekare Hallbergsson redan är död.

Fru Dahlén har i förhör med kronolänsman Hasselhuhn berättat att makarna efter att gemensamt farit ner till Stockholm, så småningom skilts åt (oklart varför, red anm)) och sedan, som överenskommits tidigare, återvänt till Väsby med tåget från Stockholm kl 19:15. 

Anmärkningsvärt är att fru Dahlén berättar att hon inte sammanträffat med maken på tåget norrut utan först på Väsby station. Dr Dahlén avstår således från att söka kontakt med sin hustru under en 41 minuters lång kvällsresa till Väsby. Trots detta uppenbara hålrum i bevisets tyngd tas det, av Hasselhuhn, till intäkt för att dr Dahlén åkte med just detta tåg.

Waerland presenterar en annan teori än Hasselhuhn: dr Dahlén har på olika apotek i Stockholm sökt införskaffa kokain/morfin inför sin påtvingade vistelse i Svärdsjö. Framgången har varit begränsad - han har tidigare nekats och vid minst ett tillfälle har han blivit så upprörd, högljudd och hotfull att han sökt ta sig över apoteksdisken. I sin ansats har han blivit avbruten av inkommande kunder. Farmaceuten har efter denna episod starka obehagskänslor för att ensam arbeta i det berörda apoteket.

Dr Dahlén tar nu ett tidigare tåg än vad som överenskommits med hustrun till Väsby i avsikt att än en gång besöka Hammarby Apotek för att söka övertala Hallbergsson att ge honom de receptbelagda preparaten.

Hallbergsson nekar och ett gräl uppstår. I övervåningen hör tjänsteflickan Ebba Larsson, efter vad hon berättar för doktorinnan Håkansson dagen därpå på Löwenströmska, ett högljutt samtal nerifrån apoteket. Hon finner detta underligt och beslutar sig för att gå ner i undervåningen. Hon berättar för doktorinnan att hon tänker: ”Vad kan det vara i apoteket eftersom de är så högljudda. Jag måste gå ner för att se.” Innan hon hinner lämna övervåningen öppnas dörren till trappan och Hallbergsson staplar in. Resten av förloppet känner vi sedan tidigare.

Dr Dahlén dröjer sig, enligt denna teori, kvar i apoteket och spanar efter medicinskåpet som han dock finner låst. Nyckeln bär Hallbergsson på sig. Han hör steg i trappan, intar en dold position och knivskär, möjligen med avsikt att döda, Ebba Larsson som ju har sett - och möjligen identifierat - honom. Hon lyckas emellertid slita sig loss från den av narkotikabruk försvagade Dahlén, fly ut och tvärs över gatan till grannen, skollärare Berglund.

Dahlén inser att han måste lämna apoteket och beger sig skyndsamt till Väsby station för att möta sin hustru - och för att skaffa sig ett alibi.

Vägen, eller den upptrampade stigen, till stationen går mestadels i medlut - och i synnerhet den som flyr från en mordplats - tillryggalägger enkelt sträckan på 10 minuter eller rentav kortare tid.

Det är heller ingen konst att från norr ta sig in på stationsområdet och smyga sig upp på perrongen. Väl där har Dahlén dryga 5 minuter på sig att hämta andan inför mötet med hustrun - och påstå att de anlänt med samma tåg.

Enligt författaren och advokaten Yngve Lyttkens förnekar senare överläkare Håkansson flera av de uppgifter han tidigare lämnat till Waerland - eller menar att de missuppfattats.

Här står alltså ord emot ord - eller i förlängningen teori mot teori, Wareland kontra Lyttkens. Ett besvärande faktum är att Waerland dömts till tre månaders fängelse för att bristfälligt i sin bok dolt dr Dahléns identitet och att boken ifråga beslagtagits. Det finns också en uppenbar möjlighet att vissa vittnen i rådande läge föredrar att inte bli ytterligare inblandade i den tilltrasslade härvan genom att förneka tidigare utsagor och ändra sina vittnesmål.

Men, hur var det nu med det i Mordapotekets trappa till övervåningen funna skjutvapnet?

Var det en pistol eller en revolver? Hade det fem eller  sex pipor? Hade det patronlägen för fem eller sex patroner?

En pistol är, sedan mer än 100 år, ett skjutvapen med en fast pipa och ett magasin i kolven för ett antal patroner. En sådan pistol är vanligen halvautomatisk, dvs efter varje avfyring är pistolen beredd att avfyras igen. 

En revolver är ett skjutvapen där patronerna ligger i en roterande trumma och med en framför trumman belägen pipa. Varje skott förbereds genom att hanen eller avtryckaren dras tillbaka vilket får trumman att rotera och en patron linjeras med pipan. Skottet kan sedan, om hanen dragits tillbaka, avfyras genom ett tryck på avtryckaren - eller, om hanen inte är tillbakadragen från början, ges ett konstant tryck på avtryckaren varvid skottet avlossas när hanen är tillräckligt spänd och faller framåt. Inför en ny avfyring måste antingen hanen åter dras tillbaka eller avtryckaren släppas fram och åter tryckas in helt varvid processen fortsätter på detta sätt tills magasinet är tomt.

I olika referat från händelserna i Mordapoteket handskas skribenterna vårdslöst med uppgifterna om vilken sorts vapen som hittades i trappan i Mordapoteket.

Än märkligare blir förhållandet att de rättsvårdande instanserna vare sig förmår klara ut om vapnet, som mest sannolikt är en revolver, har fem eller sex kammare för patroner i trumman - eller vilken vapenfabrik som tillverkat revolvern! Naturligtvis finns inte heller något serienummer antecknat.

Före Lyttkens, och kanske som en konsekvens av Waerlands bok När länkarna brista, stiger ännu en man fram på den litterära arenan: Juris professorn i Uppsala, Vilhelm Lundstedt. Det kan synas lite märkligt att Lyttkens i sin bok Hammarbymordet ägnar all sin skrivarkraft till att mala ner Waerlands teorier om skeenden och skuld - och helt förbiser professor Ljungstedts kommentarer och frågeställningar. Materialet finns ju tillgängligt sedan 1926. Blir Lyttkens teorier så starkt ifrågasatta av professor Ljungstedts skarpa strålkastarljus över en tvåfaldigt misslyckad polisutredning att han helt undviker professorns skrift?

En av dessa tydliga brister och oklarheter gäller det skjutvapen som påträffades i Hallbergssons trappa på mordkvällen. Vem tillhörde detta skjutvapen? Vi har tidigare lärt att vapnet inte ens bestämdes till fabrikat, utförande eller arbetsfunktion. 

Indicier grundade på ett auktionsprotokoll från en auktion i Djursholm den 19 oktober 1910 tyder på att köparen av det därstädes utropade skjutvapnet var dr Dahlén. Det då försålda vapnet hade samma mekaniska defekt som det som upphittades på mordkvällen Hammarby Apotek.

Dr Dahlén åtalades aldrig för mordet i Hammarby Apotek den 1 december 1913. Därmed blev ej heller bevis och vittnesutsagor juridiskt prövade. Ett åtal med friande dom skulle för alltid avfört dr Dahlén från scenen - nu kvarstår gåtan: Vem var mördaren i Hammarby apotek?

Professor Lundstedt gör, med utgångspunkt från sina gedigna kunskaper i juridik, en grundlig genomlysning av hela Hammarbyaffären - och dess brister. Han sammanfattar sina synpunkter på de mest uppenbara bristerna i sin besvärsskrivelse ”Till Konungen” ingiven i juni 1926.

Han publicerar dessutom sin skrivelse tillsamman med egna kommentarer i sin 1926 utgivna bok Hammarby och Lagarnes Helgd.

I skrivelsens slutord står:

”Skulle Eders Kungl. Maj:t förordna om åtal mot dr Dahlén eller föranstalta om ny förundersökning, är det av yttersta vikt, att åklagare och polismyndighet inom Stockholms län hållas utanför saken. Så som denna utvecklats, torde deras jävighet få anses uppenbar. För avlägsnandet av de missförhållanden, som framträtt i Hammarbyaffären tarvas på intet sätt några processreformer eller eljest några nya lagar. Vad som krävs är att bestående lagar hållas i helgd.”

Litteraturförteckning:

Are Wareland: När länkarna brista, del 2, Almqvist & Wiksell 1924. 479 sidor

Yngve Lyttkens: Hammarbymordet, Bonniers 1952. 180 sidor

A.V. Lundstedt: Hammarby och lagarnes helgd, Wretmans Boktryckeri 1926. 69 sidor

Börje Heed: Brott som skakat Sverige, Info Books AB 190, Artikeln Hammarby apotek, 18 sidor

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress