Krut vs elektricitet

Artikeltiteln kanske verkar besynnerlig, krut har ju använts i många hundra år för att driva raketer, kulor från handeldvapen (även kulsprutor) och projektiler från kanoner av varierande kaliber mot såväl murar som levande objekt. Ja, det är faktiskt så att kineserna torde ha uppfunnit krutet så tidigt som vid mitten av 1000-talet. Krutet nämns för första gången i skrift 1046 och de första raketerna gör entré i skrifterna år 1232 då kineserna slår tillbaka ett mongoliskt anfall med s.k. "eldpilar".

Eldvapnen utvecklades mot ständigt grövre pjäser och/eller högre eldhastigheter och längre räckvidd. 

Den ultimata belägringspjäsen hittills är "Schwerer Gustav" byggd av Krupp och i tjänst 1941-1945. Kanonen var järnvägsburen (dubbla spår erfordrades), 47,3 meter lång och med en vikt om ofattbara 1350 ton! Kalibern var 80 cm och granaten vägde 7,1 ton! Den maximala skottvidden var 47 km och pjäsen hade en total bemanning om över 3500 man (inklusive luftvärn).

80 cm granat (den största i världen). Vikt 7,1 ton




















Den vapentekniska forskningen och utvecklingen i NaziTyskland var enorm. Intresset för snabb- och långskjutande kanoner, främst för luftvärnsbruk, var stort. 

Man hade tidigt klart för sig att krutets förmåga att driva en projektil över 
2000 m/s var obefintlig med förhandenvarande krutingredienser. Blickarna vändes därför mot elektromagnetism och dess förmåga att accelerera en projektil.

En av de mer svårbemästrade problemen var tillgången på energikällor. Mobila sådana fanns inte och lösningarna koncentrerades därför på fasta luftvärnsinstallationer.

En prototyp i 1/3 skala byggdes och framgångsrika tester utfördes. Försöken visade att det var möjligt att i en tub (eldrör) om 200 cm accelerera en 12 grams projektil till 1100 km/h.

Principen är att låta projektilen med sina fenor vila på två strömförande skenor. Fysikaliskt har vi en linjär elektrisk motor med en, i detta fall, acceleration om 30 000 g! Som kraftkälla användes (bl a) blyackumulatorer med en effekt om 9000 kW.

Krigsslutet innebar emellertid också slutet för forskningen om elektromagnetiska kanoner - eller.....

Vi vet sedan tidigare att tyska forskare direkt efter kriget, och som en följd av "brain drain"- programmet erbjöds tjänst inom US.

Det har varit relativt tyst för gemene man om eventuella framsteg med elektromagnetiska kanoner - de tillskrevs Star War! Men i dagarna har US Navy offentliggjort att en ny era inom vapentekniken stundar. Man har framgångsrikt utvecklat den 70 år gamla kunskapen om elektromagnetiska vapen och kommer inom de närmaste åren att ha operativa elektromagnetiska kanoner installerade på amerikanska krigsfartyg!

  Elektrokanonen

Här är en länk till US Navy och den otroliga nya kanonen! Klicka här.

Här är ännu en länk, kanske mest propagandainformation om US Navy - men också om den nya revolutionerande elektrokanonen. Klicka här.

Just när vi tror att gränsen är nådd flyttas perspektivet från det som nyss var horisonten till det som ligger bortom!

                                                      Ω

Fu-Go faller över USA

Det är lördag den 5 maj 1945. Pastorn i Christian Alliance Church, Archie Mitchell, med havande fru och fem barn från Mitchells församling i Bly är ute på en picnick-tur med bil. De stannar för att rasta i det gröna vid Klamath Falls ca 26 km  från Bly i delstaten Oregon. Medan Mitchell parkerar bilen går hustrun och barnen ut i en solbelyst glänta för att breda ut picknick-filten. Hustrun, Elyse Mitchell, ropar till Archie att de funnit något som liknar en stor ballong på platsen där de skall lägga ut filten. Archie ropar att de inte skall röra den men ögonblicket därpå sliter en våldsam explosion sönder den idylliska stillheten. Pastor Mitchell skyndar fram och finner att hans fru och de fem barnen, mellan 11 och 13 år, ligger döda runt en mindre krater i marken.

Under de föregående knappt 7 månader har till myndigheterna, från västra USA, rapporterats om oförklarliga explosioner och om stora ballonger. Av militära och sociala skäl har man emellertid nära nog fullständigt lyckats undertrycka information om dessa ballonger till den amerikanska allmänheten.

Nu, när ballongerna krävt sina första dödsoffer, lyfter man efter en månad på sekretessen för att förhindra att fler aningslösa amerikaner skall få sätta livet till vid nya ballongfynd.

När de första ballongerna inrapporterades förmodades Japan vara den nation som låg bakom - och ballongerna antogs uppsända från Japanska u-båtar utanför USAs västkust.

I vrakresterna av en av de först upptäckta ballongerna fann man små barlastsäckar med sand. Sanden analyserades av geologer och man kunde konstatera att den kom från en viss bestämd plats på östsidan av den Japanska huvudön!

Nu rullades hela den fantastiska historien om Fu-Go (Väderburna Vapen) upp.

Japanerna hade studerat det som så småningom kom att döpas till Jet Strömmar och fann mycket kraftiga vindar som blåste från väster till öster över Stilla Havet på drygt 10 000 meters höjd. Tanken på att utnyttja dessa strömmar tog form i Fu-Go projektet.

En vätgasballong med en diameter på 10 meter och en total höjd om 21 meter konstruerades.

Lasten bestod av 36 sandsäckar som barlast, fyra st brandbomber om 5 kg och en 15 kg sprängbomb. Tanken med brandbomberna var att anlägga skogsbränder men jetströmmarna är som kraftigast från november och sex månader framåt - och då är skogen ofta snötäckt och över huvud taget svårantändlig.

Ballongen skulle flyga på 35 000 ft (10 500 m) och följa jetströmmen med drygt 200 km/h (125 miles/h).

En lufttrycksmätare (aneroid) reglerade den maximala flyghöjden via en ventil som släppte ut vätgas ur ballongen och därmed fick ballongen att sjunka. En annan lufttrycksmätare utlöste vid mininivån på 25 000 ft (7 500 m) en liten sprängladdning som frigjorde två diametralt placerade (för jämviktens skull) barlastsäckar och ballongen steg. Efter 3½ till 5 dygn var ballongen inne över det amerikanska fastlandet och varje gång som ballongen nu sjönk ner till 25 000 ft frigjordes en brandbomb. Avslutningsvis fällde ballongen sprängbomben samtidigt som en krutstubin tändes och en liten sprängladdning antände vätgasen i ballongen samtidigt som ytterligare en laddning sprängde styrenheten.

Principskiss över Fu-Go med barlast- och bombställ.

Reglermekanism, barlast och bomblast i Fu-Go

Sprängbomb om 15-kilo från en Fu-Go

Mellan november 1944 och april 1945 sände Japan upp 9 300 Fu-Go's varav ca 1000 nådde sina mål i västra USA - alla fullgjorde emellertid inte sin flygburna destruktiva uppgift.

Japan bibringades genom den amerikanska sekretessen tron att hela projektet var förfelat - endast en exploderande Fu-Go rapporterades ju - och de avbröt därför projektet i april 1945.

Militära planer fanns för att ladda Fu-Go med kemiska/biologiska stridsmedel, bl a mjältbrandbakterier. Den Japanske kejsaren Hirohito tillstyrkte dock inte denna användning.

Det senaste fyndet av en Fu-Go i USA rapporterades så sent som 2014.






De sex döda vid Klamath Falls var USAs enda förluster på den Nordamerikanska kontinenten under andra världskriget. Japanska skolbarn, som användes för att limma samman ballonghöljena till Fu-Go, har bett det amerikanska folket om ursäkt för sitt destruktiva bidrag till krigsansträngningarna.

                                                                          - Ω -

Märkliga vapen II

Idag kommer tillbakablicken att riktas på det föga kända tyska undervapnet V3, en fast artilleripjäs med enorm skottvidd. Principen testades först i USA under 1860-talet men övergavs till följd av då oöverstigliga tekniska problem.

Principen grundar sig på ett mycket långt eldrör, 130 m, med längs röret anbragda sidokammare med laddningar, som sedan projektilen passerat, antändes och gav ett betydande energitillskott.
Mynningshastigheten för projektilen låg på 1500 meter per sekund (mot ca 330 m/s för granaten från 10,5 cm haubits) och skottvidden blev därmed mycket lång, 165 km.
Bilden visar testanläggning för V3, med täcknamnet "Hochdruckspumpe", vid Zalesie på ön Wolin vid östersjökusten, alldeles intill gränsen mellan Tyskland och Polen. Lägg märke till trappan till höger om eldröret.

Kvarvarande rester av provskjutningsanläggningen på Wolin.

Projektilen för kanonen "Hochdruckspumpe" utgjordes av en 15 cm fenstabiliserad granat med en vikt på 140 kg.

Hitler blev omedelbart förtjust i idén och gav order om att 50 eldrör skulle byggas och riktas mot London.

Platsen för anläggningen blev Mimoyecques i Pas de Calais regionen. I kalkklippan sprängdes tunnlar stora nog för att medge dragning av räls för hela ammunitionståg. Sidotunnlar med 600 mm spårvidd förband skjutplatserna med huvudtunneln och ammunitionsförråden. Anläggningen var projekterad för 25 V3 eldrör. Skotthastigheten skulle vara 600 projektiler per timme. Winston Churchill ansåg senare att om anläggningen kommit i drift skulle den utgjort ett mycket allvarligt hot mot London, kanske det allvarligaste.


V3 bunkern i Mimoyecques

Till vänster i bilden de 125 meter långa lutande schakten för eldrören. Schakten avslutades med en 30 m lång och 5 meter tjock betongplatta med smala springor för projektilerna. Dessa öppningar kunde förslutas med stålskivor.

Lutningen på eldrören var 50 grader, sidriktningen 299 grader vilket var riktningen till Westminster Bridge i London. Skottvidden kunde ökas eller minskas beroende av drivladdningens storlek. Arbetena påbörjades i september 1943 men kom aldrig att färdigställas till följd av massiva bombinsatser från de allierade - vilka faktiskt inte visste vad de bombade! Platsen övergavs i september 1944.

Anläggningens infarter sprängdes så småningom av de allierade den 9 och 14 maj 1945 utan fransmännens godkännande. de Gaulle blev rasande eftersom han ansåg att detta var ett angrepp på Frankrikes självständighet. Emellertid hade Churchill med flera blivit informerade om anläggningens potentiella framtida hot (Sovjetunionen) mot England och gett sitt samtycke. Idag har infarterna röjts och anläggningen är ett museum öppnat 2010.

Planskiss över V3 bunkern i Mimoyecqes

Blev det då ingen fältmässig användning av V3? Jo, två kanoner byggdes faktiskt vilka besköt Luxemburg  från december 1944 till februari 1945.  Dessa kanoner hade  avsevärt kortare eldrör, 50 meter med 12 sidokammare, och de var baserade i Lampaden 13 km syd ost om Trier (Tyskland).

                                                      - Ω -

Märkliga vapen I

När jag nu lämnar de historiska u-båtarna är min avsikt att titta lite på den tyska vapenutvecklingen under VK2 (kort för andra världskriget kopplat till det engelska WW2) inte minst med fokus på märkliga vapen.

Här ett ett exempel ur floran! "Krummlauf". Gatustrider eller strider där fienden är gömd och där gott skydd finns för eget infanteri men där vapenverkan förutsätter exponering födde idén! Jo faktiskt! En tillsats togs fram som gjorde det möjligt att skjuta runt hörn med dels StG44 (Sturmgewehr 44, en förebild för ryska AK47), dels MG42 (Maschinengewehr 42, kulspruta ännu i bruk hos vissa krigsmakter!) Tyvärr har jag inte funnit någon bild på MG 42 med Krummlauftillsatser men väl på StG 44.



















StG44 med Krummlauftillsats

Det fanns pipor krökta i 30, 45, 60 och 90 grader. Det är lätt att förstå att en krökt pipa slits mycket hårt av kulan och 30 graderskrökningen medgav ca 300 skott innan pipan var slut. Gränsen vid 45 grader var ca 160 skott. En annan aspekt av den krökta pipan var att kulan delvis föll sönder varför en sorts hagelgevärsprofil uppstod. Flera försök gjordes att få kulan hel genom loppet bl a genom att borra hål i "innersvängen" för att minska gastrycket och även rekylen, men förgäves.

I sentida "skjuta runt hörnet" applikationer har man valt att montera vapnet (vanligen en pistol) i en anordning som gör att detta kan riktas och avfyras från skydd.

                                                      - Ω -