fredag 30 september 2016

Den iskalla Döden vid Suomussalmi och Raatevägen

Den 30 november 1939 gick sovjetiska trupper över den Finska gränsen - från Ishavet i norr till Finska Viken i söder. Enligt de hemliga delarna av Ribbentrop-Molotovs nonagressionsavtal i augusti 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen tillhörde Finland och de Baltiska staterna, liksom östra Polen, den Sovjetiska intressesfären. Stalin önskade sedan länge utvidga sitt imperium västerut - och som första land att erövras stod nu Finland i tur. De Baltiska staterna införlivades med våld i Sovjetunionen under 1940.

Krigsutbrottet föregicks av en påstådd finländsk artilleribeskjutning av Mainila by den 26 november 1939 där dödsoffer, enligt Sovjetunionen, skulle ha krävts. Skjutande artilleri tillhörde dock inte Finland utan Röda Armén... Tekniken var känd sedan Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 då polska soldater påstods ha överfallit en tysk radiostation.... Sovjet liksom Nazityskland var dock arrangörerna av båda dessa s.k. incidenter.

Den Sovjetiska planen var att skära av Finland på mitten och därmed tvinga finnarna till ett tvåfrontskrig. Snittet mellan de två delarna planerades gå från Raate - Suomissalmi i öster till Uleåborg i väster. Stalin hade gett Stavka (det sovjetiska militära överkommandot) 12 dagar som tidsgräns för denna operation.

Vad Stalin och hans generaler totalt underskattat var Finsk sisu, finsk terräng (stora skogar) och General Vinter, generalen vars trupper bestod av hård kyla och meterdjup snö!!

Nikita Chrustjov (sovjetunionens ledare från 7 september 1953 - avsatt vid statskupp 14 oktober 1964), då politisk officer i Röda Armén, skrev i sina memoarer: "Vi trodde att finnarna vid blotta åsynen av oss (Röda Armén) skulle höja händerna i luften, om de - mot förmodan - inte gjorde det skulle vi skjuta några skott varpå de omedelbart skulle kapitulera." 

Utifrån denna övertro på Röda Armén och samtidigt grova underskattning av finsk sisu och General Vinter planerade man för artilleriammunition, gevärsammunition, bränsle och mat för ett 12 dagars fälttåg...

Hur fel var inte detta!

163:e och 44:e sovjetiska divisionerna, tillsammans ca 44 000 man med artilleri och pansar, avdelades för anfallet västerut vid Finlands midja, mot Uleåborg. Efter det för finnarna överraskande anfallet bromsades 163:e divisionen vid Suomissalmi kyrkby. Finnarna under befäl av översten, sedermera generalen, Hjalmar Sillasvuo, brände byn för att inte ge Röda Armén något uppvärmt natthärbärge och gick därefter till skidburna motanfall. Röda Armén flydde - och dog - på de frusna sjöarna och i de iskalla skogarna (minus 40 grader) österut.

Finnarna skapade den s.k. mottitaktiken (motti=skogbruksterm för 1 kbm timmer) där anfallande Sovjetiska förband skars av i lämpligt stora bitar (mottin) vilka sedan kringrändes och förintades.

De finländska trupperna saknade under vinterkriget i princip all tung materiel såsom pansarvärnspjäser, artilleripjäser, granatkastare och stridsvagnar - men de hade sisu, och förmåga att förflytta sig ljudlöst på skidor i snötäckta skogar, de hade några kulsprutor och uppfann därtill den s.k. molotovcocktailen - ett vapen bestående av en glasflaska med flytande brännbart innehåll samt en tygtrasa som "kork" eller måhända en gengaständsticka fastsatt med isoleringsband. Trasan/gengaständstickan antändes och flaskan slungades mot sovjetiska pansarvagnar som gick under i rök och eld. Hårdbiten sisu tillsamman med Molotovkocktails och buntladdningar blev av sovjetsoldaterna fruktat vapen...






"Den Vita Döden" härjade också bland sovjetsoldaterna - finska prickskyttar tog i dagsljus sin plötsliga tull av inkräktarna. Den främste av de finska skarpskyttarna kallades mycket riktigt för "Vita Döden" (ryska Belaja Smert). Hans dopnamn var Simo Häyhä. Simo Häyhä släckte 505 Rödarmisters liv innan han själv träffades i vänster käke av en sovjetisk explosiv kula. 















Han överlevde händelsen men hans tid som prickskytt var över. Simo Häyhä använde endast gevär med standardriktmedel, han ansåg att kikarsikten riskerade att röja hans position genom reflexer samt att han måste exponera sig själv (huvudet) mer med kikarsikte.












Den 44:e sovjetiska gevärsdivisionen, uppställd i en 30 km lång kolonn på Raatevägen och oförmögen att vända eller kringgå finnarnas trädblockader, maldes sakta ner under januari 1940... Ett av finnarnas primärmål var Röda arméns fältkök. Utan varm mat i 20-40 graders kyla försvagas såväl stridsvilja som förmåga... 55 sovjetiska fältkök gick förlorade... liksom hela den 44:e divisionen. Dess befälhavare lyckades fly till Sovjet men ställdes inför krigsrätt - bland annat för att ha förlorat 55 st fältkök! Han dömdes till döden - och avrättades - för denna förlust.




De sovjetiska 163:e och 44:e divisionerna lämnade efter sig betydande mängder materiel: stridsvagnar, artilleripjäser, gevär, kulsprutepistoler, kulsprutor, ammunition mm vilka kom att utgöra ett väsentligt tillskott till Finlands försvarsförmåga.

Jag har varit på Raatevägen och känt den svindlande tanken av att under myrarnas gungande ängsgräs vilar evigt, i omärkta gravar, mer än 18 000 ryska pojkar...

De ryska pojkarna förlorade sina liv - finnarna behöll genom sin sisu och sina personliga offer sin frihet!


                                                                    Ω