I nordöstra Polen, öster om den medeltida ostpreussiska staden Rastenburg - sedan 1950 Ketrzyn i Polen - finns ett gods som heter Görlitz. På dess marker kom tusentals arbetare från Organisation Todt att under året 1940-1941 uppföra ett stort antal byggnader och enorma, helt flygbombsäkra, bunkrar. Syftet var att bygga en kommandoplats från vilken Adolf Hitler skulle leda kriget mot den ideologiska ärkefienden Sovjetunionen.
De tidigare redovisade ledningsplatserna med bombsäkra tunnlar för Hitlers Führersonderzug finns ej med på kartbilden ovan. Kartan anger dessvärre också en felaktig position för Görlitz och Wolfsschanze. Görlitz ligger i princip rakt öster om Rastenburg/Ketrzyn.
Wolfsschanzes yta var 2,5 kvadratkilometer. Antalet byggnader inom området var drygt 80 stycken. Byggnadsmaterialet varierade från armerad betong via tegel med betongtak till trä.
Åtta av byggnaderna var enorma, helt bombsäkra, betongbunkrar med upp till 8,5 meter tjocka tak och fyra-fem meter tjocka väggar. Samtliga Wolfsschanzes byggnader försågs med vattenburen värme från en värmecentral samt varmt och kallt vatten. Ledningarna för värme, varmvatten, kallvatten, avlopp, telefon och elektricitet var dragna i kanaler under jord. Några av byggnaderna hade luftkonditionering - klimatet kunde vara mycket varmt om sommaren!
Wolfsschanzes utbyggnad från stramt fältläger till någorlunda bekväm arbetsplats genomgick under åren 1940-1945 tre faser.
 |
Galeazzo Ciano |
Prägeln av fältläger bestod dock genom åren. Den italienske utrikesministern, greve Ciano, skrev efter ett besök i Varglyan: "Du ser inte en enda färgad stor fläck, inte ett enda livligt ljud. Förrummen är fulla av människor som röker, äter och resonerar. Lukt av kök, uniformer, tunga stövlar."
 |
Adolf Hitler |
Wolfschanzes geografiska läge verkar därtill ha varit mindre väl valt. Hitler klagade ofta över att "det sumpigaste, mest myggfyllda och klimatmässigt mest ogynnsamma området" hade valts. Med ironi tillade han: "Detta är förmodligen den billigaste fastigheten som erbjudits i hela Östra Preussen".
 |
Generalmajor Alfred Jodl |
Generalmajor Alfred Jodl uttryckte också sitt missnöje. "Det skulle ha varit svårt att ha hopp om att hitta en mer öde miljö - runt om bara lövskogar, sumpiga marker och sjöar med stillastående vatten."
De som arbetade i Wolfsschanze klagade generellt över de många flugorna och myggorna i det fuktiga området.
Christa Schroeder, en av Hitlers privatsekreterare, skrev i ett brev: "Men allt är fortfarande vackert, sånär som på myggorna. Mina ben är redan helt förstörda, de kliar och är täckta av stora bulor vilka myggorna ger oss. Tyvärr fungerar antiinflammatoriska läkemedel bara under en kort tid. Männen är tack vare sina långa skinnstövlar och tjocka uniform bättre skyddade från betten än vi. Deras enda sårbara punkt är halsen. Vissa går därför hela tiden runt med myggnät. I rummen är det inte så illa med de små bestarna. Om det dyker upp en mygga jagas den omedelbart... Den hemska myggplågan orsakar också Hitler mycket problem. (...) Flugsmällaren kom med tiden och den som inte gör annat går på myggjakt. De säger att de små myggorna kommer att ersättas av en betydligt obehagligare sort i slutet av juni. Sticken sägs vara ännu allvarligare. Gud hjälpe oss!"
Hitler försökte till och med skämta genom att säga att Luftwaffe borde ta itu med att skjuta ner myggor!
Ett misslyckat försök att bekämpa myggor beskriver i sina memoarer Hitlers chefspilot Hans Bauer: ”Det fanns också ett antal vattenpölar i omedelbar närhet av Hitlers boende. Där bodde många grodor och på kvällarna och nätterna startade en mäktig konsert. En kväll förblev det tyst. Det tog ett tag innan Hitler saknade grodornas kväkande och han frågade då vad som pågick. Det rapporterades till honom att man gått myggplågan inpå livet. Man hade hällt några hundra liter bensin i vattenpölarna... och grodorna hade inte hunnit sätta sig i säkerhet... de hade omkommit, konserten var över... Oräkneliga mygglarver hade också förintats, men många, många myggor fanns kvar, deras hämnd var skrämmande."
Hitler sade upprört: "Har man sett sådana idioter förut? Grodorna har lämnat oss, men myggorna är kvar! Grodorna äter mygglarver - tusentals varje dag! Nu är grodorna borta men myggorna finns kvar överallt!"
Skyndsamt genomförde man en rensning av gölarna, fyllde vid behov på nytt friskt vatten och återplanterade grodorna.
Wofsschanzes första fas var naturligtvis själva grundandet av ledningsbasen. Den genomfördes på ca 8 månader 1940-1941. Nicolaus von Below, Hitlers adjutant skriver i sin dagbok: "När vi kom hit fanns 10 luftskyddsbunkrar med två meter tjocka väggar. Bara en del av en sådan bunker kunde motstå ett bombanfall. I den "säkra delen" inrättades sovrum. Den främre delen av bunkern var av lättare konstruktionsmaterial och skyddade bara mot splitter. Denna del fick tjäna som arbetsrum."
Bunker under uppbyggnad. 'Kanalen' i riktning mot kamerankommer att innehålla el-ledningar samt rör för vatten och avlopp.
Bunker under uppbyggnad. 'Kanalen' i riktning mot kameran
kommer att innehålla el-ledningar samt rör för vatten och avlopp.
 |
Bunker avsedd att, förutom att vara personskydd, även tjäna som
Flak-bunker (luftvärnsbunker) med lv-kanoner på taket.
I förgrunden träd som skall planteras vid bunkern för att
åstadkomma naturlig grönska sommartid.
Taken på bunkrarna var försedda med gräsyta
och buskplantering.
 |
Kasino I, snart färdigbyggt
Riksmarskalk Hermann Görings luftskyddsbunker i förgrunden,
i bakgrunden hans bostad med expedition.
Noterbart är att Göring inte tillbringade en enda natt i Wolfsschanze!
Han vistades huvudsakligen i sitt fältresidens,
Rominten Heide, ca 90 km NNO Wolfsschanze. Jfr karta nedan
Red anm. Rominten Heide är ej att förväxla med Görings Karinhall, 65 km NO Berlin
Observera de konstgjorda 'maskeringsträden' till höger i bild!
Reichsjägerhof Rominten
Reichmarschall Hermann Görings fältresidens
90 km NNO Wolfsschanze.
Allt bränt till grunden den 20 oktober 1944 på order av Göring
Görings luftskyddsbunker var på taket försedd med
två luftvärnskanoner, en lv-kulspruta och två luftvärnsstrålkastare.
I förgrunden konstgjorda träd med kronor av maskeringsnät
Hitler talar med (till) arbetare från Organisation Todt (OT).
Wolfsschanze byggdes av säkerhetsskäl uteslutande
med tysk personal från OT
Stora delar av gångstråken inom Wolfsschanze var
uppbyggda med pergolaliknande tunnlar med dåtidens
nyhet: maskeringsnät av plastmaterial!
Med tanke på gräs och ogräs vid kanterna
av gångvägen är bilden tagen senare än 1945
Den andra byggfasen genomgicks åren 1942-1943. Under denna fas uppfördes ett större antal byggnader i tegel med betongtak. Dessa byggnader hade fönster som kunde tillslutas med stålluckor som skydd mot splitter och kringflygande byggnadsdelar... De stora bunkrarna fick tillbyggnader som tjänade som bostads- och arbetsrum. Vid denna tid fick Hitlers bunker även en större samlingssal tillbyggd.
Den tredje byggfasen genomfördes 1944. Då fick de största bunkrarna en massiv mantel av armerad betong med ett 0,5 meters gruslager mellan betonglagren för (explosions)stötupptagning. Alla ev fönster i bunkrarna försvann i och med denna ombyggnad.
Hela anläggningen präglades av tysk noggrannhet och preussisk puts.
Förutom rena bunkrar och byggnader uppföra av tegel fanns också ett stort antal traditionella hus uppförda i timmer. Genomgående skapades en angenäm, varm, bostadskänsla i samtliga byggnader genom att rum och korridorer antingen var utförda i timmer eller boisserade, dvs klädda med naturfärgat trä.
Notera bevakningsmannen (soldaten) till höger i bild. Dessa män från Leibstandarte Adolf Hitler bevakade dygnet runt alla byggnader i Wolfsschanze.
Myggplågan var ett gissel för de flesta.
Männen hade det förhållandevis bra eftersom
uniformen och stövlarna stoppade moskiternas
anfall - men de runt 20 kvinnorna i Wolfsschanze
var mycket utsatt eftersom de bar kjol. De vakter, likt
ovanstående man, som hade stationär posttjänst utomhus
skyddade ofta ansikte och nacke med ett speciellt myggnät!
Notera maskeringsnätet på taket. Det verkar vara lite i oordning...
Ett av många arbetsrum i Wolfsschanze
Enkelsovrum för officer. Notera handfatet
till höger i bild
Hitlers matsal i Kasino I (nr 13b på kartan nedan). Här åt Hitler med
sina närmaste medarbetare - och i förekommande fall med gäster.
Ofta nog hade han emellertid enskilda måltider med gästerna
i sin privata matsal vilken låg i direkt anslutning till hans bunker.
Kasino I hade ytterligare en matsal för de övriga
medarbetarna i Sperrkreis I
Rum för samvaro i Nya Te-huset som låg
i direkt anslutning till Kasino I (nr 13b på kartan nedan)
Hitler själv anlände med sitt Führersonderzug Amerika till Wolfsschanze den 24 juni 1941. Då var kriget mot Sovjetunionen två dagar gammalt. Han skulle, med korta avbrott, förbli i Wolfsschanze i 837 dagar - sedan förflyttade han sitt högkvarter, FHQ, till Rikskansliet i Berlin. Där skulle han stanna till sin död genom självmord den 30 april 1945.
När det militära läget påfordrade en flytt av FHQ Wolfsschanze västerut till Zossen (49 km syd Berlin) tillkallades experter på sprängnings- och förstörelsearbeten.
Det beräknas att mellan 6 och 8 ton sprängämnen per objekt krävdes för att de stora bunkrarna skulle kollapsa. Mindre bunkerliknande hus krävde mindre laddningar för att förstöras - även om inte alla helt sammanstörtade,
Hur många ton sprängmedel som förbrukades är till dags dato obekant, men otroligt stora mängder krävdes för att ödelägga hela Wolfsschanze.
Syftet med denna förstörelse var inte att begrava nationalsocialismen utan fastmer att förhindra att sovjetarmén skulle kunna använda byggnaderna för eget bruk. Ett skolexempel på "brända jordens taktik".
I Wolfsschanze arbetade ca 2100 man militär personal. För att föra ett krig i den aktuella storleksordningen behövdes emellertid inte bara en Führer, det fordrade också en mängd organ som verkställde Führerns order. Flera av dessa militära organ fanns därför grupperade i Wolfsschanzes närhet. Se nedanstående kartbild!
Översättning av siffrorna på kartan
1 FHQ Wolfsschanse, Varglyan, Hitlers ledningsplats
2 Hans Lammers fälthögkvarter. Hans Lammers, tämligen osynlig i historien, var mellan 1933 och 1945 chef för Rikskansliet och direkt underställd Adolf Hitler. Just genom sin närhet till Hitler hade han bl a stort inflytande över den tyska polisens verksamhet.
3 Huvudkvarter för OKH, Oberkommando des Heeres, tyska arméns högsta ledning. Platsen hade kodnamn Mauerwald. Chef för OKH var 1941-1945 Adolf Hitler
4 Utrikesminister Joachim von Ribbentrops fälthögkvarter
5 Heinrich Himmlers (SS-Reichführer) fältkommandoställe Possersen
6 Abwehr, tjänsteställe. Abwehr var den militära underrättelsetjänsten med ansvar för spionage, kontraspionage och sabotage. Abwehr drev sin verksamhet i den gamla preussiska 1800-talsborgen Festung Boyen
7 Oberkommando der Luftwaffe (OKL), flygvapnets överkommando
8 Abwehr, tjänsteställe Walli II
9 Luftwaffes generalstab, kodnamn Robinson
10 Generalfältmarskalk Hermann Görings uppehållsplats, Reichsjägerhof Rominter - ej att förväxla med "Karinhall" som låg ca 90 km nordnordost om Berlin
landar på totalt 10 000-15 000 man militär personal. Vi bör härvid komma ihåg att förutom de "rent militära tjänstemännen" fanns ett närskydd bestående av 500-1000 man stridsberedda soldater.
Översiktbild av Wolfsschanzes omgivningar. De röda markeringarna avser de avreglade områdena Sperrkreis I-III
Wolfsschanze var indelat i tre behörighetszoner (Sperrkreis I-III). I den innersta behörighetszonen levde Hitler med sin livvakt ur divisionen Leibstandarte Adolf Hitler, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel, generalöverste Alfred Jodl samt den "brune eminensen" Martin Bormann. Läs mer om (den okände) Martin Bormann i den tredelade artikelserien Martin Bormann, Nazismens Brune Eminens. Länken leder till del I.
Wilhelm Keitel Alfred Jodl Martin Bormann
Hitlers ständiga skuggor var generalöverste Wilhelm Keitel, från 1938 till 1945 chef för den tyska krigsmaktens överkommando OKW, generallöjtnant Alfred Jodl, chef för Wehrmachsts operationsstab (WFSt) samt Martin Bormann, chef för partikansliet från 1941. Från 1943 var Bormann även Adolf Hitlers privatsekreterare. I denna funktion kom han att ha mycket stort inflytande över vem/vilka som över huvud taget fick träffa Führern - och därmed över såväl de militära som de partipolitiska beslut som Hitler fattade.
Plan över Wolfsschanze med sina tre behörighetszoner ('Sperrkreise').
Det lila området markerar Wofsschanzes skydd
av personminor, 54 000 sådana röjdes efter kriget!
Byggnad nummer 13 i Sperrkreis I är Hitlers bunker
Med hjälp av nedanstående karta skall vi nu göra en mindre rundtur, huvudsakligen i Sperrkreis I. De röda, blåa och gula prickstreckade linjerna är föreslagna turistpromenadvägar. Kartan nedan har fått egen länk vilken öppnar kartan i ett nytt fönster. På så sätt blir det enkelt att växla mellan skärmbilderna. Klicka här för att öppna kartan i nytt fönster!
1. SS-eskorttrupp samt Rikssäkerhetstjänsten, RSD. Idag restaurang och hotell.
2. SS-eskorttrupp samt Rikssäkerhetstjänsten, RSD
3. 'Lagebaracke' ung. sammanträdesbarack. Platsen där attentatet mot Hitler förövades den 20 juli 1944
4. Reichsicherheitsdienst, RSD. Rikssäkerhetstjänsten
5. SS-eskorttrupp dedicerad Hitlers personliga tjänst
6. Gästbunker. Här bodde Hitlers gäster vid besök i Wolfsschanze
7. Stenografisternas lokaler. Dessa byggnader var byggda av tegel, vanligen med stålluckor för fönstren för att skydda mot kringflygande bombsplitter och finkalibrig eld. Den tyska benämningen är 'baracke' även om detta ord i svensk översättning leder lite fel
8. Arbetslokaler för Hitlers livvaktschef Johann Rattenhuber. Rattenhuber innehade denna tjänst, chef för RSD, 1933-1945
9. Arbetslokaler för förbindelseofficerare (mellan truppslagen inom hären)
10. Förrådsrum
11. Martin Bormanns luftskyddsbunker
11a. Bastu
11b. Martin Bormanns hus
12. Bunker med luftvärnskanoner på taket
13. Hitlers bombsäkra bunker (hans bostad). Vidbyggt bunkern fanns matsal, kök arbetsrum och en större mötes/samlingslokal
13a. Nya Tehuset
13b. Kasino I. Här fanns Hitlers vardagsmatsal samt en matsal för de som arbetade inom Sperrkreitz I
13c. Gamla Tehuset
14. Branddamm
15. Riksmarskalk Görings hus
16. Riksmarskalk Görings luftskyddsbunker
17. Bostad och ämbetslokaler Chefen för Wehrmachsts operationsstab (WFSt), generallöjtnant Alfred Jodl
18. Kasino II. Matsalar för de som arbetade i Sperrkreitz II och III
19. Arbetslokaler och luftskyddsbunker för OKW:s (Oberkommando der Wehrmacht) chef, fältmarskalk Wilhelm Keitel
20. Adjudantur för krigsmaktens personalmyndighet (Heerespersonalamt)
21. Luftskyddsbunker/arbetslokaler för Underrättelse- och Teleprinterfunktioner
22. Garage
23. Rikspresschefens, SS-Obergruppenführer (motsv. general) Otto Dietrich, tjänstelokaler och luftskyddsbunker
24. Förbindelsestab Oberkommando der Luftwaffe, OKL
25. Förbindelsestab Oberkommando der Kriegsmarine, OKM
26. Luftskyddsbunker för personal i allmänhet
27. Kasern för Führerns eskortbataljon
28. Rustningsmininster Albert Speers hus (tidigare Fritz Todt)
29. Utrikesminister Joachim von Ribbentrops förbindelsestab
Framsidan på Hitlers bunker i Wolfsschanze
Adolf Hitler oroade sig ständigt för ett luftangrepp på Wolfsschanze utfört av hans fiender. Av denna anledning förstärktes hans bunker upprepade gånger. I sin slutversion hade bunkern 8,5 meter tjockt betongtak med 4 meter tjocka väggar. I detta 'mausoleum', fanns bara ett sovrum, en liten hall, ett badrum och ett arbetsrum. Bunkern mätte hela 67 x 38 meter i basen! Vidbyggt bunkern, med splitterskyddande väggar och med stålluckor för fönstren, fanns Hitlers privata kök och matsal, ett arbetsrum samt sammanträdesrum och en samlingslokal.
Vy över Hitlers bunker i Wolfsschanze. Den centrala delen av bunkern
var närmast kvadratisk, med 36x36 m sida. Bunkern var 11 meter hög
och sträckte sig 7 meter under markytan. I källarvåningen fanns
en för denna bunker egen panncentral, kolbox,
ventilationsaggregat mm. Vidbyggt, men ej bombsäkert,
var Hitlers privata kök, matsal, arbetsrum, sammanträdesrum
och en större möteslokal.
Planskiss över en av bunkrarna i Wolfsschanze. De angivna måtten stämmer inte med Hitlers bunker. Mycket tyder på att det är Martin Bormanns bunker men det kan också vara Keitels. Den senares bunker är emellertid helt sammanrasad och dess utseende är omöjligt att identifiera. Det sista alternativet är Hermann Görings bunker - men ingångarnas lokalisering stämmer inte med ingångarna till hans bunker.
Detta skulle enligt bildtext vara Hermann Görings luftskyddsbunker. Mot detta påstående står ingångarnas placering.
(Jfr ovanstående bilder på Görings bunker). Rumsindelning och frånvaron av toalettutrymme ger två möjligheter: antingen är bunkern den ena halvan av en tillflyktsort vid flyganfall för envar i Sperrkreis II, Allgemeiner Luftschutzbunker - eller, så tillhör den någon som bor i en bunkern vidstående/närliggande bostad, ergo Martin Bormann eller generalfältmarskalk Wilhelm Keitel.
Det finns mycket få interiörbilder från Hitlers privata bunker. Planritning saknas också. Det finns emellertid en beskrivning av Hitler sovrum i bunkern av Alfonz Schults som arbetade i Wolfsschanze som radiooperatör. Schults skriver: "....Hitler hade ännu inte anlänt till Wolfsschanze då jag en morgon gick förbi hans bunker och fann att den endast bevakades av en gammal bekant, en SS-officer från Säkerhetstjänsten. På något sätt lyckades jag övertala honom om att släppa in mig i bunkern för att se Chefens - ja, han kallades ofta så internt - sovrum. Efter viss tvekan följe han mig in - vi riskerade ju båda 'Kopf und Nacke' [huvud och hals] för detta tilltag.
Sovrummet var mycket spartanskt inrett. En enkel fältsäng*, en bokhylla med två böcker, ett klädskåp, ett litet bord med en telefon samt två stolar. Jag var intresserad av vad sorts litteratur 'Chefen' hade - besviken kunde jag konstatera att det endast var två böcker om magsjukdomar."
* Sannolikt innebär ordet 'fältsäng' inte det vi känner som en rektangulär, hopvikbar, ram med fyra korta ben och med kanvasduk spänd över ramen - utan en enkel vardaglig säng med madrass, lakan, kudde och täcke.
Arkitekten Herrman Giesler erinrar sig ett besök i Hitlers bunker: "Hitler sov på en fältsäng i sin bunker. Vid huvudänden stod ett lågt bord. På detta låg en stapel av underrättelser, rapporter, lägeskartor några böcker och en telefon. Ovanför (sängen) fanns en rörlig vägglampa vars ljus strålade ut över de vitgrå betongväggarna och gav det lilla rummet en overklig känsla av gravkammare. Det lätt surrande ventilationssystemets friskluft kämpade mot den typiska betonglukten i bunkern.
Bristen på foton från Hitlers bunker är närmast total. Här nedan är dock två som anges vara från Hitlers arbetsrum i bunkern.
Hitlers arbetsrum i hans bunker; nr 13 på kartan ovan
I arbetsrummet: Hitler i samtal med (fr.v.),
Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop,
Walther Hewel (chef Ribbentrops personliga stab),
Slavko Kvaternik, ÖB Kroatiens väpnade styrkor,
Wilhelm Keitel, chef OKW
Gamla Te-huset; nr 13c på kartan ovan
Nya Te-huset; nr 13a på kartan ovan.
Albert Speer skriver: "I Sperrkreis I fanns ett Te-hus.
Dess inriktning avvek på ett angenämt sätt från
FHQ:s allmänna nykterhet. Här kunde man träffas
över ett glas Vermouth, här väntade fältmarskalkar inför
sina möten med Hitler. Själv undvek han (Hitler) detta rum
och därmed undvek han också umgänget med generaler
och stabsofficerare vid Wehrmachts Överkommando"
Wolfsschanze hade ett betydande
kommunikationsnät, dels inom området,
dels med yttervärlden - här telefonväxeln
Radiorummet i Wolfsschanze. Via radiokommunikation hade Hitlers stab direktkontakt med trupperna.
Hans sporadiska tal till nationen Tyskland gick dock per
telefontråd till de olikasändarstationerna i Riket
 |
Överste Claus von Stauffenberg |
Den 20 juli 1944 utfördes i Wolfsshanze ett sprängattentat med avsikt att röja Hitler ur världen. Genomföraren var överste Claus Schenk von Stauffenberg. Fyra personer dödades - men Hitler överlevde med ringa skador. En oerhörd jakt på de inblandade i attentatet inleddes.
 |
Generalfältmarskalk |
En av de misstänkt medsvurna var nationalhelgonet generalfältmarskalk Erwin Rommel, Ökenräven kallad. Han tvingades att i tysthet begå självmord och fick i gengäld fribrev för sin familj samt en av NaziTysklands tre ståtliga statsbegravningar. Givetvis höll Hitler tal... och sörjde en stupad hjälte!
Tidsspegelns fjärde och avslutande artikel i serien Vägen till Wolfsschanze kommer i sin helhet att ägnas åt 20 juli-attentatet, dess genomförande och konsekvenser.
Rommels flaggdraperade katafalk: 10,5 cm leFH18
Denna haubits är hästdragen vilket ses på
'förridarna' på den korta, två-hjuliga vagn som tar upp
haubitsens uppbröstade lavettvikt.
Red anm: Hästar var på tysk sida i andra världskriget långt mer vanliga än vi idag förstår. Det talas ofta om "blixtkrig" med pansarspjutspetsar. Detta äger sin riktighet - men det efterföljande infanteriet marscherade sig huvudsakligen igenom kriget till fots precis som tidigare generationer soldater.
En tysk infanteridivision bestod av 16 860 man. Divisionen disponerade (bl a) 5375 hästar men bara 536 lastbilar. Hästar drog artilleripjäser samt kärror med en stor del av förnödenheter som ammunition och allehanda intendenturvaror.
På platser bakom frontlinjen byggdes häststallar enligt fastställda ritningar. Dessa standardritningar användes också för att bygga bostadsbaracker i koncentrationslägren. I till exempel Auschwitz byggdes många hundra sådana häststallar. I ett utrymme avsett för 52 hästar tvingades där och på andra ställen upp till 2000 fångar ha "sitt hem"....
Minnesmärke på den plats i Wolfsschanze där Claus von Stauffenberg
genomförde attentatet den 20 juli 1944.
Bilden ovan visar de kvarvarande resterna av järnvägsstationen
och perrongen - perrongen som en gång vimlade av uniformerad
personal med tjänst i Wolfsschanze och vanligtvis med Hitler främst
i egenskap av gästmottagare
Varglyans järnvägsstation var förlagd inom Sperrkreis II. Här stannade Hitlers Führersonderzug Amerika när han första gången anlände till Wolfsschanze den 24 juni 1941.
Hit kom, då och då, andremannen i det Tredje Riket, Riksmarskalken Herrman Görings Sonderzug Asien, 1943 omdöpt till Pommern 1, från det tämligen närbelägna jaktgodset Rominten Heide, hit kom celebriteter och ledande män från Tysklands allierade eller - som i det oberoende Finlands fall, marskalk Mannerheim, högste befälhavare för Finlands armé (Mannerheim utsågs 1944 till Finlands president).
Marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim och Hitler
på perrongen i Wolfsschanze den 29 juni 1942.
I bakgrunden fältmarskalk Wilhelm Keitel
Slovakiens president Jozef Tiso besöker
Wolfsschanze 20 oktober 1941. I bakgrunden
Alexander von Dörnberg, Protokollsansvarig
Utrikesdepartementet
Här ser vi kung Boris III av Bulgarien på Wolfsschanzes perrong
På denna suddiga bild ser vi Hitler med uppvaktning
vänta på en gäst...
mottagandet av en gäst...
Bilden har ingen textförklaring...
Här väntar Hitler, stående på en regnvåt perrong,
timmarna efter sprängattentatet den 20 juli 1944.
Den ankommande gästen är Italiens diktator
Benito Mussolini
till Wolfsschanze. Hitler hälsar med vänster hand.
Högerarmen/handen skadades vid attentatet samma dag,
den 20 juli 1944, och blev aldrig helt bra
I takt med de sovjetiska truppernas avancemang västerut kom FHQ Wolfsschanze med dess militära etableringar i form av olika för kriget nödvändiga funktioner (jfr karta ovan) i ett alltmer ohållbart läge. De 20 november, när sovjettrupperna var på 100 km avstånd, lämnade Hitler för alltid Wolfsschanze. Komplexet övertogs av staben för 4. armén ledd av general Friedrich Hossbach.
Ödesdagen för Wolfsschanze stod den 24 januari 1945 då generalfältmarskalk Keitel gav order om att platsen/området skulle överges och sprängas. Tyska pionjärer stod för förstörelsearbetet och det beräknas att de väldiga bunkrarna laddades med 8 ton sprängmedel vardera.
Hitler passerar med sin bilkaravan på väg tillflygfältet.
Vaktpersonalen gör Stortysk hälsning och bommen är lyft.
Så såg det ut då...
... och så ser det ut nu. Notera fästet för
spärrposteringens bom!
När Redaktören med hustru Agneta besökte Wolfsschanze i maj 2006 fanns där inget annat än en parkeringsplats, där vi betalade en parkeringsavgift, en souvenirshop samt 'skogsstigar' som slingrade sig in mellan de söndersprängda objekten. Idag har en av de byggnader som 'överlevt' sprängningarna i januari 1945 renoverats och blivit ett hotell - och många av 'skogsstigarna' har fått beläggning av marktegel.
De militärhistoriskt intresserade (eller bara nyfikna) besökarnas antal har vuxit enormt. Samma fenomen kunde vi iaktta när vi för några år sedan återbesökte Auswitz I och II. Där vi 10 år tidigare varit nästan 'ensamma' stod nu ca 100 turistbussar och biljettkön var 50 minuter lång. Man fick inte längre vandra i sin egen takt och meditation utan var tvungen att ingå i en grupp som med en ledare stressade runt... Vi lurade dock systemet och blev, kanhända, de sista besökarna någonsin som gick enskilt. Faktum är att vi ett flertal gånger 'blev överkörda' av en grupp som manades på av sin guide! Det var med blandade känslor vi konstaterade att Dödens Boningar förvandlats till en turistattraktion!
Här inkvarterades en gång SS-eskorttrupp samt en
del av Rikssäkerhetstjänsten.
Numera hotell och restaurang
Entrétrappa och gavel till SS eskorttrupps - samt
Rikssäkerhetstjänstens förläggning (nr 2 på kartan ovan)
vidbyggd del (obekant vad den innehöll)
Martin Bormanns hus (nr 11B)
Martin Bormanns luftskyddsbunker (nr 11)
Sydsidan av Hitlers bunker (nr 13) Ingen risk att väggen
välter: den sträcker sig 7 meter ner i jorden!
Riksmarskalk Hermann Görings hus (nr 15)
Enligt uppgift bodde Göring inte en enda natt i Wolfsschanze!
Han använde sitt Sonderzug Asien för den korta transporten
till Rominten Heide, 90 km bort, där han hade sitt jaktslott
Riksmarskalk Görings luftskyddsbunker (nr 16)
Chefen Wehrmachsts operationsstab,
Generalöverste Alfred Jodls, arbetslokaler och bostad (nr 17)
Rustningsminister mm Albert Speers
bostad (nr 28)
Stenografernas arbetslokal (nr 7). Stenograferna hanterade
klassificerad hemlig information och deras arbetslokaler
hade därför en extra intern skyddszon med vakter
och taggtrådsstängsel runt byggnaden
Till sist ett kollage av, huvudsakligen okommenterade, bilder som formerar ruinkomplexet Wolfsschanze.
Hitlers bunker (nr 13). Till höger resterna av privat kök och matsal
Generalfältmarskalk Wilhelm Keitels totalt sammanstörtade bunker (nr 19).
Keitel var den som 24 januari 1945 gav order om att Wolfsschanze skulle sprängas
Några av bunkrarna hade luftvärnsställningar på taket. Vägen dit gick via dessa utvändiga stegar
Luftskyddsbunker för Underrättelse- och Teleprinterfunktioner (nr 21)
Hitlers bunker (nr 13). Till höger resterna av hans privata kök och matsal
Bildmaterialet från dessa söndersprängda kolosser gör det lätt att förstå att så kallade Slagfältsarkeologer har intet att hämta på denna plats. Allt av värde (ekonomiskt såväl som historiskt) har långt innan Wolfsschanze blev en turistattraktion dammsugits av traktens polacker i jakt på byggnadsmaterial som kunde användas för att reparera hus förstörda av kriget.
Wolfschanze står idag som ett monument över människans dårskap - härifrån leddes under 3½ år världshistoriens hittills största krig. Ett krig som kostade miljoner människor, soldater som civila, deras liv - och ofattbara materiella värden gick till spillo. Platsen är ett gigantiskt, krossat, byggnadsverk till vanärat minne av de män som bar ansvar för detta krig.
I dåtiden vilade ansvaret på de män som hade Hitler och nationalsocialismen som sin ledstjärna - i nutiden agerar starka revanschistiska krafter i Ryssland vilka önskar återfå Sovjetunionens tyranniska makt över folk och stater... och de tvekar inte inför kriget som verktyg för att nå framgång i denna strävan...
Måtte dessa krafter aldrig nå sina mål!
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar