fredag 14 april 2023

Radar före och under Andra Världskriget

 Radar är i nutiden en elektronisk apparat som finner sin användning på många områden. Vi har väderradar som på stort avstånd upptäcker och följer väderfronter och med dem följande, inte sällan, katastrofala väderfenomen som stormar, cykloner och tromber. Radar följer och leder dygnet runt flygplan över hela vår jord, radar upptäcker - och används för bekämpning av - fientliga angrepp från flygplan och fartyg, radar styr målsökande missiler som motmedel mot fientliga angrepp, radar finns i varje stridsflygplan för att upptäcka motståndare, radar finns ombord i alla handelsfartyg och krigsskepp för att upptäcka andra fartyg på mycket långt håll, radar används för inmätning av avfyrningsplatsen - och bekämpning - av motståndarens artilleri, radar används i sökandet efter intressanta jordartsmineraler, radar finns i moderna bilar för att hålla fart och avstånd - ja, listan kan göras lika lång och mångfacetterad som radarstrålarnas osynliga fingrar!

James Clerk Maxwell

Egentligen började 
allt som sammanhänger med elektronik och radio med en engelsk matematiker och fysiker vid namn James Clerk Maxwell (1831 - 1879).

1864 publicerade Maxwell uppsatsen Dynamical Theory of the Electromagnetic Field där han bl a definierade elektromagnetism - och därmed radiovågor - fastän han inte hade de tekniska förutsättningarna att i praktiska prov bevisa sina rön.

De erforderliga proven genomfördes emellertid år 1887 av Hermann von Helmholtz och Heinrich Hertz och Maxwells teorier från 1864 kunde därmed verifieras - radiovågor existerade!

Lustigt nog kunde varken Helholtz eller Hertz se någon egentlig nytta med sin upptäckt.

Guglielmo Marconi

En ung italiensk-brittisk man vid namn Guglielmo Marconi blev intresserad av Hertz arbeten och kunde 1895 demonstrera att han konstruerat en gnistsändare och radiomottagare som hade en räckvidd på några kilometer. Den 12 december 1901 kunde Marconi triumfera med att ha nått från Europa till Nord Amerika med en gnistinducerad radiosignal (elektromagnetisk signal). År 1909, blott 35 år gammal, delade han Nobelpriset i fysik med Ferdinand Braun. Den senare uppfann 1897 katodstråleröret som så småningom fick applikation som oscilloskopskärm och bildskärm i "Tjocktv" och i radarstationer.



För att verkligen släppa loss alla de de elektromagnetiska möjligheter som vi idag ser som självklara - om än förfinade - krävdes dock två ytterligare viktiga byggstenar: radioröret i form av dioden som likriktar en växelspänning och trioden som medger styrd förstärkning.

John Ambrose Fleming

Det första radioröret, dioden, uppfanns av engelsmannen John Ambrose Fleming 1904.






Diodröret, likriktaren av växelspänning.
En mycket viktig byggsten inom elektroniken


Lee de Forest

Det första förstärkarröret (trioden) uppfanns, och patenterades oberoende av varandra, av amerikanen Lee de Forest och österrikaren Robert von Lieben år 1906.


Robert von Lieben




Lee de Forest triodrör
Förstärkning av elektriska
signaler är nu möjlig!

von Liebens triodrör.
Samma funktion som
 de Forests rör, lika viktigt.
                       
Nu fanns byggstenarna på plats - men det ligger årtionden av arbete i laboratorierna innan en viss upptäckt kan erbjudas till den s.k. Marknaden, radion och senare radarn, utgjorde inga undantag!

Eftersom denna artikel koncentrerar sig på det som vi känner som Radar är det lämpligt att här ge denna uppfinning ett uniformt namn. Radar, en akronym från engelskans Radio Detection and Ranging men också ett palindrom som reflekterar radarns arbetssätt, vilket innebär riktnings-, höjd- och avståndsbestämning med radiovågor. 

Det var US Navy som myntade förkortningen Radar 1942. I England användes ursprungligen ordet Radiolocation eller förkortningen RDF - Range and Direction Finder. Tyskarna använde orden Peilfunk, Funkmess eller Funkmessgerät. I Sverige var den initiala benämningen Ekoradio.

I största hemlighet utvecklades under 1930- och 40-talet i t ex England, Tyskland, USA och Japan självständiga lösningar för radartekniken. Undantaget var England och USA som faktiskt utbytte forskningserfarenheter.

I det följande kommer namnet Radar genomgående att användas i artikeln även om detta namn på tekniken alltså såg dagens ljus i USA 1942.

Under krigsåren skedde en enorm utveckling av radarn i de ovan nämnda krigförande länderna. Landbaserade, fartygsbaserade och flygplanbaserade lösningar utvecklades. Men låt oss börja från början!

Christian Hülsmeyer

Den första radarliknande konstruktionen patenterades av den tyske ingenjören Christian Hülsmeyer redan 1904. Hans så kallade Telemobiloskop var främst avsett att, i mörker och nedsatt sikt, undvika kollisioner mellan fartyg och andra objekt på havet. 

Efter 1:a Världskriget växte en oro fram för överraskande flygburna anfall från den Europeiska kontinenten. Någon elektronisk, fungerande, uppfinning  fanns inte att tillgå och av denna anledning fick man luta sig mot den beprövade akustiken. 1928 byggde England, vid Greatstone, världens största akustiska lyssnarstation. Läs den fantasieggande artikeln om denna anläggning på länken Levande artefakter


Bilen med testutrustningen. En ombyggd
ambulans från 20-talet

Den 26 februari 1935 stannade en till karossen lite udda skåpbil invid ett fält utanför den lilla engelska byn Litchborough 100 km nordväst om London, England. Två män steg ur bilen, kontrollerade sina klockor och bar därefter ut några stolpar på fältet. 



De reste stolparna och spände trådar i vinkel mellan dem och anslöt sedan trådarna till vad som syntes vara elektrisk apparatur i bilens bakre utrymme. Åter en titt på klockorna och sedan slogs ett antal strömbrytare till. Stillheten bröts endast av några fåglars kvittrande. Männens uppmärksamhet riktades ömsom mot ett oscilloskop (ett elektriskt mätinstrument med ett katodstrålerör i stället för visare), ömsom mot horisonten i väster. Plötsligt pekade en av männen på oscilloskopet som nu visade två prickar på sin skärm. Den ena pricken hade ett fast värde, det andra rörde sig. Den andre mannen pekade mot en mörk prick vid horisonten - en prick som blev allt större för att till sist visa sig vara ett flygplan med kurs från väster och rakt mot dem!


Handley Page Heyford bombplan


De båda männen var Robert Wattson-Watt och hans assistent Arnold Wilkins och de hade just bevisat att ett flygplan kunde upptäckas med hjälp av radiovågor! Radiovågorna kom från BBC:s kortvågssändare i Daventry några kilometer NNV om Litchborough och flygplanet, ett Handley Page Heyford bombplan, tillhörde RAF.



Minnessten på platsen där radarns förmåga att upptäcka flygplan i
luften bevisades den 26 februari 1935



Stenens inskription

Robert Watson-Watt


Grunden till den moderna engelska radarteknikens snabba utveckling var ett rykte som sade att det nazistiska Tyskland uppfunnit en "dödsstråle" byggd på radioteknik och som på avstånd kunde stoppa bil- och flygplansmotorer och t.o.m. döda människor. Watson-Watt tillfrågades om korrektheten i detta rykte vilket han och hans assistent Arnold Wilkins på vetenskapliga grunder tydligt dementerade. 


Arnold Wilkins

Wilkins kom i samband med detta med idén att kunna upptäcka flygplan med hjälp av elektromagnetisk strålning i form av radiovågor. Watson-Watt fann idén intressant vilket ledde fram till det ovan beskrivna experimentet i Litchborough den 26 februari 1935.

Militären satte omedelbart sekretesstämpeln på upptäckten och teamet Watson-Watt och Arnold Wilkins gavs i uppdrag att i hemlighet vidareutveckla konceptet.

Samtidigt stoppades all vidare utveckling av den akustiska tekniken att förvarna om anfallande flygplan i enlighet med försöken i Greatstone (jfr ovan!)


Ferdinand Braun

En mycket viktig komponent i det blivande radarsystemet var  katodstråleröret. Detta var en uppfinning som föddes redan 1897 när tysken, sedermera Nobelpristagaren i fysik 1909, Ferdinand Braun presenterade ett med magnetspolar försett rör där den med hjälp av magnetfält styrbara elektronstrålen träffade en fosforbelagd yta vilken vid elektronstråleträffen lyste upp. Denna uppfinning skulle senare bli kontaktytan mot betraktaren av TV-bilder!






Chain Home- stationen i Poling, Sussex 1945

Watson-Watts forskning resulterade på kort tid i planerna på att bygga ett radarbevakningssystem längs Englands östra och södra kust i avsikt att få förvarning om ankommande fientliga flygföretag.  Engelsmännen byggde skyndsamt upp en kedja av radarstationer längs den engelska ost/sydkusten och döpte dem till Chain Home

De första radaranläggningarna arbetade med frekvenser inom kortvågsområdet på 20 – 55 MHz (MegaHertz) och ett dussin av dem var i full drift 1938. Varje station bestod av 3-4 st 110 meter höga ståltorn som bar upp antennlinorna. Stationen hade också 3-4 mottagartorn av trä. Dessa var 73 meter höga. Till stationen hörde givetvis teknikutrymmen och utrymmen för tjänstgörande personal. Vid krigsslutet 1945 fanns 40 sådana stationer med ca 30-40 km mellanrum längs Englands öst- och sydkust.

Den långa våglängden (6 - 15 meter) vid frekvenserna 20-55 MHz  var dock ett problem eftersom den inte kunde ge önskvärd upplösning på en CR(T)-bildskärm. Avståndsbedömningen blev av denna anledning besvärande inexakt. 


Harry Boot (t.v.) och John Randall
Kombinationen av hög frekvens och hög effekt (=räckvidd) löstes inte förrän John Randall och Harry Boot vid universitetet i Birmingham 1940 lyckades konstruera en kavitetsmagnetron vilken skapar mikrovågor med en våglängd som 
vid frekvensen tre gigahertz (GHz) är tio centimeter. Med en högre frekvens genereras en kortare våglängd och därmed uppnås högre precision. 





Original kavitetmagnetron
från 1940
Inom några månader hade kavitetsmagnetronen utvecklats så att den gav 25 kilowatts (kW) uteffekt, före utgången av 1941 över 100 kW och 1943 nådde man närmare 1 MW. Det inte minst fantastiska med kavitetsmagnetronen var att den var liten som en mindre bok och att dess antenn endast var några centimeter lång! Kavitetsmagnetronen blev i och med dessa egenskaper den viktigaste komponenten i nya radaranläggningar vilka nu kunde konstrueras och därefter monteras i nattjaktplan, i u-båtsbekämpningsplan och även i mindre eskortfartyg.

England saknade emellertid både finans- och tillverkningsresurser för storskalig produktion av kavitetsmagnetronen. Winston Churchill beslöt då att erbjuda uppfinningen till USA i utbyte mot ekonomiskt och finansiellt stöd. En amerikansk historiker beskrev det hela som "den mest värdefulla last som någonsin förts till våra kuster". Redan i mars 1941 började en massproduktion av kavitetsmagnetronen viket medförde att små kraftfulla radarstationer kunde monteras i flygplan, mindre fartyg och varhelst de behövdes. Naturligtvis innebar denna radikala förändring av vikt och volym att det även blev enkelt att producera mobila radarstationer.

Andra Världskrigets kanske viktigaste uppfinning, kavitetsmagnetronen, är i dagens radarstationer ersatt med den ännu effektivare klystronen. Men kavitetsmagnetronen finns ännu idag i oräkneliga exemplar jorden över i form av energialstraren i mikrovågsugnarna!


Den Tyska radarstationen Freya
Även i Tyskland, och för den delen i Japan, bedrevs ett omfattande forsknings och utvecklingsarbete inom radarområdet. Arbetet resulterade i de tyska radaranläggningarna Freya och Würtzburg. Freyastationerna tillverkades under kriget i mer än ettusen exemplar vilka utplaceras i den så kallade Kammhuber-linjen längs hela det ockuperade Europas västgräns. I avsaknad av den brittiska upptäckten av kavitetsmagnetronen 1940 kom Freya att, kriget igenom, vara hänvisad till en våglängd om 1,2 meter. Därmed var den faktiskt överlägsen Chain Home radarn som arbetade med en våglängd om 12 meter.  Upplösningen var alltså tio gånger bättre på en Freya-station än på en Chain Home-station. Omvänt var Chain Home ett nära nog komplett utbyggt förvarningssystem när Andra Världskriget startade den 1 september 1939 - medan antalet Freya-stationer var endast åtta.

Tysk mobil radarstation typ Würzburg A

1934 togs ett märkligt beslut i Nazityskland i det att den radartekniska utvecklingen ansågs obehövlig och att radar-projektpengar skulle användas till annat! Inom radiobolaget Telefunken var man av annan åsikt och forskningen med sikte på en eldledningsradar fortsatte utan statligt stöd med start 1935.

Resultatet av forskningen demonstrerades för Hitler 1939 varvid radarsystemet Würzburg, FuMG.39 omedelbart steg in från kylan!

Würzburgradarn arbetade med en klystron vilken gav en våglängd om 53-54 centimeter - en för den tiden mycket kort våglängd som gav en god upplösning och därmed en mätnoggrannhet om 25 meter vid maxräckvidden 29 km. Antenndiametern var 3 meter och antennskålen var vikbar på mitten för att underlätta transport. Würzburgradarn började levereras 1940.

Würzbugradarn typ A, C och D tillverkades under kriget i cirka 4000 exemplar. 


Würzburgradarn fanns också som stationär  eller järnvägsburen variant, 
Würzburg-Riese eller FuMG.65 Antenndiametern var hela 7,4 meter och räckvidden för direkt eldledning 70 km. Cirka 1500 Würzburg-Riese tillverkades under kriget.








Mellan 1937 och 1939 studerades och introducerades i England ASV Mk II radarn. Förkortningen ASV står för Air to Surfice Vessel dvs, översatt till svenska  "Flygburen radar för upptäckt av fartyg på ytan". Mk II står för Version 2.

En tysk Junkers J88 utrustad med radar
för nattjakt. 

Med andra ord en radaranläggning som, med viss möda, kunde rymmas i ett större flygplan. Framför allt var det antennskogen i flygplannosen som var ett problem. Självklart störde den flygplanets aerodynamik och det krävdes ett tyngre flygplan är Spitfire och Hurricane att bära denna "skog av pinnar". 




Tysk Me110 utrustad för med radar
för nattjakt
Tyvärr har redaktionen inte lyckats finna en enda bild på den engelska arbetshästen vid flyguppdrag över hav, flygbåten Short S.25 Sunderland, eller tungviktsnattjakten de Havilland Mosquito NF.Mk II utrustade med antennspröt för radar ASV Mk II.

Engelska flygplans skog av antennspröt för en radar som arbetade med metervågor var dock i princip densamma som för radarförsedda tyska flygplan. När den brittisk/amerikanska radarn övergick till centimetervågor (tack vare kavitetsmagnetronen) byggdes de utvändiga antennerna in i en radom i nosen på Mosquiton och S.25 Sunderland.


de Havilland Mosquito - Englands och Kanadas
tunga och snabba jakt/spanings- och bombflygplan.
Här har "meterradarn" ersatts med centimeterradar
och antennerna för denna finns inne i
nosen




















Short S.25 Sunderland
















Short S.25 Sunderland var ett mycket stort
flygplan vilket framgår av bilden. 















Flygbåten Short S.25 Sunderland var RAF:s Coastal Command verkliga arbetshäst - byggd för uppdrag över hav. Den hade två däck där det undre även innehöll bäddar för 6 besättningsmän (av normalt 11). Under upp till 14 timmar långa flygningar, t ex konvojtjänst, turades faktiskt besättningen om att sova. Givetvis fanns där också ett kök med kokmöjligheter och ett matrum.

Beväpningen bestod av: en 36 mm kanon, 910 kg bomber och/eller sjunkbomber, 16 kulsprutor, vara fyra sammankopplade monterade i stjärtpartiet.


Tyskland lyckade under kriget inte själva driva utvecklingen av radarn ner till centimetervågor utan fortsatte kriget igenom med den framåtriktade skogen av antennspröt på sina nattjaktplan.

Ett för England mycket viktigt strategiskt mål att bekämpa var de tyska u-båtarna  som bokstavligen hotade landets existens genom att sänka fartyg med förnödenheter på väg till England. Radarns fältmässiga entré var ur denna synvinkel mycket välkommen. U-båten var vid denna tid till sin karaktär ett övervattensfartyg som vid behov, och för en begränsad tid, kunde dyka. U-båten måste regelmässigt, under gång med de båda dieselmaskinerna, ladda sina ackumulatorer för att vara beredd att dyka och manövrera under vattenytan. För att undgå flyganfall inom vattenområden som låg inom RAF:s räckvidd, dvs i närheten av kusterna - inklusive u-båtsbaserna i ockuperade Frankrike, navigerade man ofta nog dagtid till och från operationsområdena ute i Atlanten i undervattensläge. Under natten gick man sedan upp till ytan för att åter ladda batterierna. Det var under denna nattliga förflyttningsfas som u-båten var sårbar för de radarbestyckade Sunderlandflygbåtarna och Mosquitonattjaktplanen.


Biscayakorset

För att få tillräcklig förvarning om ett annalkande flygplan, och därmed ett anfall, försågs u-båtarna med en radarvarnare kallad METOX efter sin tillverkare - ett företag i ockuperade Frankrike. METOX-antennen kallades vanligen av besättningen Biscayakorset eftersom den mest troliga platsen för ett flyganfall var när u-båtarna löpte in till, eller ut från, u-båtsbaserna i ockuperade Frankrike via just Biscayabukten! Biscayakorset var i grunden en enkel ramantenn där stommen bestod av trä och konstruktionen roterades för hand uppe i u-båtstornet. Nere i u-båten fanns den erforderliga mottagaren avstämd för våglängder runt 1,5 meter. En signalist försedd med hörlurar avlyssnade signalen från apparaten. Så snart en signal uppfattades på 8-10 km avstånd från flygplanet, snabbdök u-båten - och var därmed försvunnen.

1943 märkte u-båtscheferna att fiendens flygplan dök upp ur tomma intet. Ingen förvarning från METOX. Vilket var skälet till denna dödsfälla som invaggade u-båtsbesättningen i bedrägligt lugn? Engelsmän och Amerikaner visste svaret: centimeterradarns fältmässiga introduktion. Den konstruktion som, tack vare kavitetsmagnetronen, flyttat sändningsbandet till centimeter-vågor i stället för de ursprungliga meter-vågorna. METOX var med ens obrukbar!

Under en bombräd mot Köln natten mellan 2 och 3 februari 1943 kraschade ett brittiskt flygplan utrustat med den nya cm-radarn. Ur vrakresterna bärgades vitala radardelar och tyskarna fann hemligheten bakom de överraskande flygattackerna där METOX förblivit tyst: kavitetsmagnetronen och med den cm-radarn. 

Telefunken konstruerade med utgångspunkt från detta fynd radarvarnaren NAXOS (för cm-våglängd) vilken distribuerades till de tyska u-båtarna.

Krigslyckan för u-båtarna hade emellertid vänt ryggen åt Tyskland - inte minst genom den allt större närvaron av amerikanska korvetter och jagare, vilka kunde eskortera handelsfartygen (Se även Vägen till frihet - the Liberty Ships). Antalet i Atlanten disponibla hangarfartyg vilka kunde ge konvojerna ökat flygskydd hade också ökat. Sist men inte minst hade engelsmännen i Bletchley Park via (främst) matematikern Allan Turing knäckt den tyska ENIGMA-kodens uppbyggnad och funktion. U-båtarnas "lyckliga år" var förbi och vid krigsslutet 1945 låg ca 700 av Tysklands 1000 operativa u-båtar på havets botten - med sina besättningar. 
30 000 av 40 000 tyska u-båtsmän kom aldrig åter till hemmabasen.


I Sverige fanns 1939, inom en begränsad grupp militärer, viss kunskap om radarn. Någon apparatur fanns givetvis inte tillgänglig eftersom Tyskland, England och USA önskade vara ensamma om att äga denna fantastiska juvel! När sedan Andra Världskriget väl var ett faktum upphörde bokstavligen allt informationsutbyte med länder utanför den egna intressesfären rörande radarn och andra strategiska produkters konstruktion och tillverkning.

Under första halvåret 1940 inlöpte rapporter från krigsskådeplatserna som gjorde tydligt att uppfinningen, radar, hade stort strategiskt och taktiskt värde och man kom därvid till insikt om att i första hand örlogsflottans fartyg borde förses med radaranläggningar.

Radarns benämning i Sverige genomgick under denna tid olika faser såsom RL = Radio Lokalisering, RE = Radar Eko, ER = Eko Radio för att slutligen anamma den amerikanska akronymen Radar = Radio Detection and Ranging. 

Under 1940 kom den till Kungliga Marinförvaltningen inkallades radioingenjören Torsten Elmqvist från Svenska AB Trådlös Telegrafi, SATT att, i kraft av sina stora insikter i ämnet radioteknik, lämna en rad förslag till framtagningen av en svensk fartygsburen radar.

Ett av de största hindren att förbigå var bristen på sändarrör och bildskärmar (CRT). 

Experiment gjordes med att tillverka ett svenskt klystronrör - dock utan framgång. 

Magnetronen, som ju användes i radarn av Tyskland, England och USA, var vid denna tid mer eller mindre okänd i Sverige.

Nu sattes hoppet till en av Telefunken specialkonstruerad triod (jfr ovan) vilken gav "högsta möjliga effekt vid högsta möjliga frekvens". Ett enda sådant rör kunde återfinnas i Sverige och detta fick stå modell för en "piratkopia" framställd av Standard Radio och Telefon AB (SRT).

SRT tillverkade också det för systemet så väsentliga katodstråleröret (bildskärmen) och ett komplett laboratorieexemplar av den första svenska radarn testades på Bromma flygfält (där FRA hade en barack) i månadsskiftet mars/april 1942.

Den 17 maj 1942 skedde de första "skarpa" testarna till sjöss ombord på minsveparen Bredskär. Provverksamheten överflyttades därefter till ett av flottans rekvirerade hjälpfartyg, ångaren Norden, vilken fungerade som skolfartyg för utbildning i avståndsmätning med optiska instrument. Till stor glädje för testpersonalen visade det sig att den nya Ekoradion (radarn) hade bättre mätnoggrannhet än den optiska mätmetoden!

I samband med varvsöversyn vid nyåret 1942/43 installerades den första svenska radaranläggningen på pansarskeppet Drottning Victoria.

En fullskaledemonstration till havs ombord Drottning Victoria av Ekoradion, den 26 januari 1943, i närvaro av försvarsministern Per Edvin sköld, ÖB Olof Thörnell och alla försvarsgrenscheferna, har gått till hävderna på grund av ett förfärligt oväder där minst halv storm och snödrev gjorde den optiska sikten obefintlig. Väderläget tydliggjorde ovedersägligen skillnaden mellan de konventionella optiska mätutrustningarna och den väderoberoende Ekoradion.

Allteftersom stationerna i den ”fabrikstillverkade” provserien blev klara under våren 1943 placerades de ut för fortsatta prov och operativ drift på fartyg och även på fasta kustartillerianläggningar. Systemen förbättrades därigenom ytterligare.

I mars 1943 beställde Marinförvaltningen 15 ekoradio-stationer av den nu utvecklade typen. Leveranserna påbörjades i augusti 1943 och stationerna placerades på pansarskeppen, på jagarna och i kustartilleriets fasta anläggningar.

Dessa frekvensmodulerade ekoradiostationer fick beteckningen Ekoradio typ I eller ER Ia för fartygsbruk och ER Ib för kustartilleriet. Kustartilleriantennen hade måtten 7,5 x 2m och var monterad så att den med en elmotor kunde roteras horisonten runt eller manuellt riktas för noggrann målinmätning.

På pansarskeppen bestod sändarantennen av 4 dipolrader, med 8 dipoler i varje rad. Mottagarantennen bestod av 2 rader med 8 dipoler. Antennerna var monterade över varandra, med den totala dimensionen 2,82 x 2,17m.

Jagarnas sändar- och mottagarantenner bestod båda av 2 rader med 6 dipoler. De placerades efter varandra med totala dimensionen 0,75 x 4,2m.



ER Ia ”pansarskeppsmodell” på pansarskeppet Sverige. Notera hur antennen är monterad överst på stridsmärsen och saknar möjlighet att roteras. Bilder på pansarskeppet Drottning Victoria visar antennen monterad något lägre. Sannolikt skilde det mellan prototyp- och serieinstallationerna



ER Ia, radar av ”jagarmodell” på jagaren Malmö. Även denna är fast monterad ovanför avståndsmätaren. Troligen är en antenn monterad även på jagaren Sundsvall 
i bakgrunden, men bildkvaliteten är för dålig för observationen skall vara helt säker. Bildmaterialet för ER I är över huvud taget magert. Utrustningarna var strängt hemliga och troligen togs få detaljbilder av antenner eller andra enheter.

Radarn tog ett mycket stort steg framåt under Andra Världskriget främst genom den brittiska upptäckten av kavitetsmagnetronen - en upptäckt som gav De Allierade ett ointagbart försprång gentemot Axelmakterna. Historien lär oss dock att en fast beslutsamhet att lösa ett visst problem även ger små länder de verktyg som krävs för att spela på motståndarens planhalva!


- Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress



torsdag 13 april 2023

Papperslös svensk i Sverige idag - eller Moment 22

Detta är berättelsen om vad som väntar envar som, tex genom ett personrån, blir av med sina identitetshandlingar - i Sverige, idag, 2023.

Vår son Johan rånades i Stockholm sena kvällen/natten mellan tisdagen och onsdagen den 4/5 april 2023.

Rånarna var två negrer som missbrukade den Svenska Hjälpsamheten genom att droga sig med narkotika och leva som parasiter på det svenska samhället.

Johan lyckades fysiskt oskadad ta sig in på en 7/11-butik och tillkalla bilburen polis som tog upp en anmälan om övergreppet.

Rånarna hade tillskansat sig hans iPhone 12 i vars fodral förvarades körkort, SL-kort och 900 kr i kontanter. Plus ett och annat som brukar återfinnas i en gammaldags hederlig plånbok - fast detta var som sagts ett telefonfodral inte en plånbok...

Nu skulle man ju kunna tänka sig att "den snälla polisen" skulle kunna skjutsa en svensk skattebetalare, just rånad på allt inklusive SL-kortet, i ett Stockholm där Tunnelbanan nu slutat gå, skjuts till Centralstationen varifrån pendeltåg avgår norrut till hans bostad i Norrviken. Så icke. Den nyrånade fick bengå från Söder till sagda station där sista pendeltåget norrut just gått...

Utan pengar, utan SL-kort, utan telefon, utan ID-kort (Körkort) får han tillbringa de närmaste timmarna på en inomhusbänk avsedd för Arlandapendels resenärer - han slipper frysa men väktarna har upplyst honom om att om han somnar kastar de ut honom i nattkylan.

När norrgående morgonpendel kommer in till perrongen låter Spärrvakten den nyrånade passera och på egen risk (ev biljettkontrollanter) ta tåget norrut.

Ny gryr en ny dag och det gäller att spärra alla papper och förnya de värdebevis för svensk tillhörighet som rånarna nu satt sig i besittning av.

Genom Fars försorg får han en ny telefon (dvs Far får en ny iPhone 14 och sonen får fars gamla iPhone 13) och dessbättre går det att från säkerhetskopian på iCloud återställa alla telefonens data inklusive 700 konstnärligt tagna bilder.

Vad som inte går att återställa från iCloud är BankId - det gör man via sin bank. Men bankdosan från Swedbank ger ingen access till banken. Varför? Tack vara Fadern har Johan ju en ny telefon (utan den kan man lika gärna hoppa i Den Svenska Sjön) och kan ringa banken. Jodå: det finns ett fabrikationsfel på bankdosan och den måste bytas. En ny bankdosa kan dock endast erhållas på ett bankkontor MOT UPPVISANDE AV GILTIG LEGITIMATION! T ex det körkort som rånarna drog iväg med. Utan leg ingen dosa - utan dosa inget BankId. MOMENT 22!

Nå, idag har vi försökt åstadkomma ett nytt körkort. Far får vara med och, med hand på penna, försäkra att Johan är hans son och att de personuppgifter som skall ligga till grund för ersättningskörkortet är korrekta.

MEN, beakta att vi är svenskar i Sverige och som sådana måste behandlas med största försiktighet, DET NYA KÖRKORTET KOMMER SOM REKOMMENDERAT BREV OCH KAN BARA UTHÄMTAS AV MOTTAGAREN MOT UPPVISANDE AV GILTIG LEGITIMATION! Om det nu vore så enkelt som att man kunde öppna försändelsen och se på körkortsfotot att det är rätt mottagare så vore allt gott och väl - men nu är Johan ju en papperslös svensk och skall som sådan behandlas! ID-handlingen ligger i kuvertet med ID-handlingen, och detta kuvert kan endast öppnas om man företer giltig ID-handling.... (som ligger i kuvertet!) i sanning ett MOMENT 22, igen!

Så är vi på Apoteket för att få ut mycket viktig medicin till Johan. Naturligtvis frågar man efter id-handling men den for ju rånarna iväg med. "Har du polisanmälan på brottet?" "Ja, visst, men den kopian med diarienummer ligger i Kivra (eftersom polisen tog upp anmälan i bilen nattetid finns ingen papperskopia) och dit kommer man inte utan BankId". "Men du kan ge din Far fullmakt att ta ut medicin åt dig, det kan du göra på nätet.... fast då måste du ha BankId förstås"... Moment 22

Apotekschefen var dock mycket förstående och lämnade ut medicinerna med Fars körkort som säkerhet. En pragmatisk kvinna!

Nu återstår att lista ut hur man kan låta t ex Far lösa ut körkortet. Det lär finnas en väg som består i att man får en särskild medgivandeblankett per post från Transportstyrelsen, fyller i den och sedan återsänder den med post. Det krux som kan förutses är att denna process tar så lång tid i anspråk (vidimeras idag vi ansökan om nytt körkort) att det rekommenderade brevet med det nya körkortet hinner gå i retur till avsändaren... Då uppstår ett nytt Moment 22, eller ett Börja om från början, börja om på nytt...

Under tiden som detta byråkratiska kaos lever sitt eget liv samlas fakturor och viktiga meddelanden i Kivra och Klarna... förseningsavgifter tillkommer, hot om indrivning... Johan kan inget göra eftersom han inte har något ID - och för att få ett ID måste han ha ett ID... Moment 22...

Vad du nu än gör, käre läsare och läsarinna så skaffa dig omedelbart ett Nationellt ID-kort och förvara det väl skyddat. Det Nationella ID-kortet skall du aldrig, aldrig någonsin, bära med dig, det skall förvaras som ett stycke guld - ty guld är det värt om du förlorar ditt svenska körkort och ditt BankId.


- Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress












torsdag 30 mars 2023

Hammarbymordet 1913, del II

Inledning till Hammarbymordet, del II

Efter att ha läst tre böcker om Hammarbymordet finner Redaktören det motiverat att skriva en fördjupande artikel om detta juridiskt ouppklarade mord. Det är lämpligt att, som inledning till föreliggande artikel, del II, läsa den inledande artikeln i Tidsspegeln publicerad 2017, då under rubriken Mordapoteket. Nu rubricerad Hammarbymordet 1913, del I


Hammarby Apotek 1913

Som barn var jag flera gånger gäst hos morbror och moster - och mina kusiner - i Upplands Väsby. Snart nog blev jag bekant med Mordapoteket beläget borta vid landsvägen som vi skulle färdas vidare på med vår Mercedes 170 S under den fortsatta färden upp till fars föräldrahem i Medelpad. Året lär ha varit 1954 när denna första bekantskap med Mordapoteket skedde. Vad som hände den där aftonen 1913, då mordet begicks, berättades dock aldrig för oss barn. 

Som vuxen kom jag att bli bosatt i Upplands Väsby och händelserna i och kring Mordapoteket 1913 kom åter att sysselsätta mina tankar.

Apotekare Johan Erik Hallbergsson




Jag har förstås gjort besök i Mordapoteket och jag har besökt Hammarby kyrka där kronolänsman Hasselhuhn och apotekaren Hallbergsson vilar i gravar som är grannar med varandra.

Genom en artikel i lokaltidningen Mitt i Väsby kom jag att uppmärksammas på boken När länkarna brista av författaren, journalisten och hälsoprofilen Are Waerland.

Jag styrde mina steg till vårt Bibliotek och ur arkivets gömmor kom den tvådelade boken fram. Genast blev det klart att del II var den som uteslutande handlade om det som i kriminalhistorien benämns Hammarbymordet. För den oinvigde kanske ordet Hammarby går till hockey- och fotbollslag eller geografisk placering i Stockholms absoluta närhet, men här handlar det om en mångtusenårig bosättningsplats där människor byggde en kristen kyrka i sten redan på 1200-talet. Detta Hammarby ligger i nuvarande Upplands Väsby, öster om motorvägen E4 och dryga tre stenkast söder om Löwenströmska sjukhuset.

Löwenströmska sjukhuset har en egen historia kopplad till den svenska historien. De flesta känner till mordet på konungen Gustav III och kungamördaren Jacob Johan Anckarström. 

Konung Gustav III
död 1792

Jacob Johan Anckarström
kungamördare, avrättad 1792

Släkten Anckarström önskade skölja av sig den skuld till Sverige de hade i och med Jacob Johans mord på konungen den 16 mars 1792 och skänkte en större summa pengar för att inrätta ett sjukhus i Hammarby. De bytte samtidigt ut det nedsmutsade namnet Anckarström mot Löwenström.


Boken, När Länkarna Brista del 2 handlar uteslutande om mordet på apotekare Hallbergsson. I den mycket precisa boken, baserad på vittnesutsagor, på tidningsartiklar och på rättegångsprotokoll  presenterar Waerland grundande misstankar om att förövaren av mordet var en tillfällig, narkotikaberoende, läkare vid Löwenströmska sjukhuset som han namnar ”Dr X”.

Då boken publicerades 1924 resulterade det i att del II konfiskerades och Waerland dömdes till tre månaders fängelse och 10 000 kr i böter (334 00 kr idag) för ärekränkning av Dr X.


1952 utger advokaten och författaren Yngve Lyttkens sin bok Hammarbymordet. Han återger i denna huvudsakligen vad Waerland redan skrivit om italienarna Jaconelli och Valente som greps i Älvkarleby och vid hot om dödsstraff rannsakade i två rättegångar innan de befanns oskyldiga!

Synnerligen trovärdiga vittnen beedigade i båda rättegångarna att de två italienarna befunnit sig i Karbylund, ca 50 km norr om Uppsala och 100 km norr om Mordapoteket på kvällen den 1 december då apotekare Hallbergsson mördades med ett knivhugg i hjärtat.

Den som finner italienarnas verkliga vistelseort på den kväll då Hammarbymordet ägde rum var Valentes advokat, häradshövding Carlsson. Han och Jaconellis försvarare advokat Hellberg företar den 16 december 1913 en bilresa norrut, förbi Uppsala för att så småningom hamna i den av Jaconelli, vid tidigare samtal med advokaterna, angivna platsen Karbylund.

Enligt referat av denna bilresa i Stockholms Dagblad den 17 december 1913 har advokaterna under sin färd samtalat med ett 30-tal vittnen som säger sig att, under ed, kunna intyga att italienarna befunnit sig på vandring norrut. Starkaste vittnet torde nämndeman Erik Andersson och hans familj vara. De båda italienarna har nämligen beretts natthärbärge i Anderssons stall natten mellan den 1 och 2 december. De anlände till Anderssons gård vid  17-tiden den 1 december och kan därmed omöjligen ha befunnit sig i Väsby vid tiden för mordet!

Oaktat alla dessa vittnen driver kronolänsman Hasselhuhn och Stockholms polisdistrikt målet till dåtidens tingsrätt och hovrätt. Hasselhuhn för till och med in egenhändigt fabricerade bevis i det att han i Ebba Larssons gärningsmannasignalement tillägger att den misstänkte gärningsmannen bär trasiga skor. Hon har beskrivit mannens ansiktsform, huvudbonad, rock och byxor - så väl som nu dessa kan observeras i en fotogenlampas sken alltmedan hon blir knivskuren, men absolut ingenting om skodonens beskaffenhet eller utseende!

Det är nu snubblande nära att svenskt rättsväsende begår ett justitiemord - och vi måste fråga oss hur det är möjligt att en klåpare som kronolänsman Hasselhuhn tilläts att med alla medel söka driva två kringvandrande italienare i döden. Detta för att han skall framstå som Sveriges Sherlock Holmes? Trycket från media och från de väl pålästa försvarsadvokaterna gör emellertid att Hasselhuhn får underkänt i båda rättsinstanserna beträffande sin bevisning. 

Försvararen, häradshövding Carlsson, har tack vare personliga initiativ och betydande kunskaper tillsamman med advokat Hellberg förhindrat ett Svenskt justitiemord. 




Men vem var då mördaren, och vilket var motivet? Ingenting i apoteket hade bringats i oordning, ingenting saknades - kvar var bara det faktum att apotekare Hallbergsson knivhuggits intill hjärtat, störtat ut från apoteket i nedervåningen med en trasig revolver i ena handen och en flaska ’nervdroppar’ i den andra, sprungit uppför trappan till bostaden i övervåningen, med svikande röst sagt: ”Stäng dörren (till trappan), det är en galning där nere” för att därefter, sittande på en stol i köket, ge upp andan.

Revolvern hittas av köksan Jenny Haug på femte eller sjätte trappsteget i den smala och branta trappan. Den lilla flaskan med nervdropparna faller ur den dödes hand på golvet i köket. Den blir aldrig beslagtagen som bevismaterial utan tas om hand av den tillförordnade apotekaren vilken tömmer innehållet i avloppet, sköljer ur flaskan och ställer den på en hylla i apoteket samman med andra tomflaskor. 

Waerland målar i boken sin bild av vad som hänt i apoteket. Apotekare Hallbergsson är på väg att stänga apoteket och klockan är vid pass 19:35. In kommer någon som Hallbergsson känner sedan tidigare - Dr X. Den senare önskar få ett av honom själv utskrivet recept på kokain eller morfin expedierat. Hallbergsson känner till att Dr X missbrukar båda drogerna och nekar därför Dr X det begärda. Han erbjuder i stället ’nervdroppar’ som han tappar upp i en mindre flaska och sätter korken på plats. Nu utvecklar sig situationen blixtsnabbt. Dr X drar fram en revolver och hotar Hallbergsson med denna. Han MÅSTE få kokain för att dämpa sina abstinensbesvär. Hallbergsson som är en tämligen storväxt och orädd man griper om revolvern och vrider den ur angriparens hand. Denne drar då fram en kniv och stöter den i Hallbergssons bröst. Apotekaren flyr nu för sitt liv mot och uppför trappan till övervåningen. I detta livsskräckens ögonblick reagerar han med enbart flykt: händerna håller ännu revolvern och den lilla flaskan med nervdroppar. I övre änden på trappan finns en dörr och för att kunna öppna denna släpper han, den senare av köksan fröken Haug funna, revolvern - flaskan med nervdropparna finns ännu några ögonblick i hans andra hand.


Författaren Yngve Lyttkens presenterar i sin bok Hammarbymordet som gärningsman en sinnessvag figur som logerar hos sin släkting, fru Sundqvist, ägarinna till Väsbys tegelbruk och boendes i Tetorpet. Mannen heter Nils Gustaf Hjalmar Arnberg.

Arnberg ses ofta i skogspartiet mellan Mordapoteket och Väsby station, iklädd halvlång rock, mörka byxor och slokhatt, och han skrämmer ofta personer han möter med utsträckta armar och väser som en vildkatt.

Lyttkens misslyckas dock att, i beskrivningen av sin gärningsman, påvisa ett motiv till mordet på Hallbergsson. Inte heller ger han någon ledtråd till varifrån revolvern kommer. Ett är vidimerat: Något skjutvapen har aldrig funnits i Hallbergssons apotek eller hushåll. Makarna Hallbergsson har diskuterat detta och kommit fram till att ett skjutvapen för att skydda sig mot eventuella rånare helt enkelt inte är aktuellt.

Sexpipig Pepperbox

Revolvern kommer för övrigt att leva ett helt eget liv under åren efter mordet i Hammarby Apotek. Än beskrivs den som ’fempipig’ än som ’sexpipig’ vilket skulle peka på en sk ”pepper box” dvs snarare en pistol med fem eller sex i en cylinder uppborrade pipor med patronlägen vardera laddade med en patron, än som en ’äkta’ revolver med en roterande trumma för fem eller sex patroner och en enda pipa.

Revolver med trumma för 5 patroner

Besynnerligt är också att det i Hallbergssons trappa upphittade vapnet än beskrivs som Hammarbyrevolvern, än som 1913 års polisrevolver, än som 1914 års domstolsrevolver, än som 1924 års polisrevolver och att den i olika fysiska skepnader (!) vandrar genom rättsinstanserna som bevismaterial - för att till sist försvinna helt!

Waerland skriver i sin bok, När länkarna brista, när han intervjuade dåvarande kronolänsman, nu kommissarie, Hasselhuhn den 27 september 1924: ”Men när jag började tala om själva förloppet av mordet och gjorde en fråga om hur herr Hasselhuhn tänkt sig att mördaren använt revolvern, förklarade han, att mördaren ej haft någon sådan.

- Jovisst fanns det en sådan! (Waerland)

- Nej, det har jag aldrig hört talas om? (Hasselhuhn)

- Men kommissarien tog ju själv vara på den efter mordet!

- Tog jag vara på den?

- Ja, det gjorde kommissarien och gick t.o.m. en tid med den i fickan samt demonstrerade den mordkvällen för redaktör Laurin från Stockholmstidningen och sedan under rättegången, så att t.o.m. domaren, häradshövding Rothlieb, ansåg sig böra fråga om den var ofarlig.

- Neej! …. verkligen?

- Jo, allt det där står åtminstone i tidningsreferaten och rättegångsprotokollen

- Nå, då måste revolvern ännu ligga kvar här någonstans hos mig…

- Ja, det vore intressant att få se den! …

- Nej, den är kanske i förvar på domsagans kansli? …

Waerland skriver detta för att åskådliggöra att Hasselhuhns minne kanske inte var så tillförlitligt som man skulle kunna tro efter hans redogörelse för styrkan i Dr X alibi för mordkvällen - det alibi som fru Dahlén i förhör gav sin make då hon påstod att hon och maken gemensamt färdats med tåget från Stockholm kl 19:15 på kvällen den 1 december 1913.

I ett förhör med fru Dahlén, genomfört i Saltsjöbaden av poliskommissarie Berggren några dagar efter mordet, uppger hon att dr Dahlén och hon rest in till Stockholm den 1 december, för att besöka bekanta och släktingar. Hon har, efter makens påtryckningar, uppsökt apoteket i korsningen Schelegatan - Kungsholmsgatan för att där, mot recept utfärdat av maken, uthämta morfin eller kokain. Makarna har därefter uppsökt Rådhusrestauranten men att dr Dahlén kort efter att de satt sig till bords avvikit från lokalen och att de inte återsetts förrän på perrongen på Väsby station strax före kl 20.

I senare förhör förnekar fru Dahlén allt vad hon tidigare berättat för poliskommissarie Berggren vid besöket i Saltsjöbaden... Hon påstår till och med att hon inte - över huvud taget - känner Berggren. Det finns emellertid ett vittne till händelserna eftersom Berggren gjorde färden till Saltsjöbaden tillsammans med poliskommissarie Olof Nilsson. Nilsson var av förhörstaktiska skäl, som de båda polismännen diskuterat, inte närvarande vid förhöret med doktorinnan Dahlén utan väntade i deras tjänstebil. Nilsson tillstyrker att Berggren vid återfärden till Djursholm återgivit vad fru Dahlén berättat - samt att hon genast sagt sig känna igen honom sedan tidigare kontakter och att hon bjudit på kaffe.

Som ett eko från en usel amerikansk kriminalfilm hör man landsfogde Hägg i sin rapport angående Hammarbymordet kommentera den pensionerade poliskommissarie Berggrens ”.. för dödsfalls skull upprättade vittnesattest” (angående delar av Hammarbymordet, red anm) på följande sätt:

Det torde böra uppmärksammas att herr E.L. Berggren, som vid ifrågavarande tillfälle var poliskommissarie i Djursholm, icke haft i uppdrag att verkställa undersökning i saken och sålunda ej heller befogenhet att utom sitt eget distrikt uppträda på tjänstens vägnar vadan hans samtal med fru Dahlén måste betraktas som ett fullständigt privat samtal.” Huruvida detta "privata samtal" hade värde som vittnesutsaga beaktade landsfogde Hägg över huvud taget inte - och man frågar sig varför. 


I boken När länkarna brista ger författaren oss en inblick och bas för sina misstankar mot Dr X där X står för Birger Dahlén.

Dr Dahlén innehar ett vikariat på Löwenströmska sjukhuset. Ganska snart upptäcker hans chef, överläkare Håkansson, att han fått en medeltung drogmissbrukare på halsen. Dr Dahléns vikariat är satt till och med november 1913. 

Löwenströmskas medicinförråds innehåll av morfin och kokain minskar snabbare än vad sjukhusets patienter förbrukar. Håkansson har då ett samtal om detta med Dahlén, som citerat från Waerlands intervju med överläkare Håkansson säger: ”Jag gjorde nu en anmärkning härom till min underläkare, som brusade upp och ställde till en högst obehaglig scen.”

Under Håkanssons semester har Dahlén ansvarat för medicinförrådet och överläkare Håkansson  noterar efter hemkomsten en betydande brist på kokain och morfin. Håkansson låter med anledning härav byta låset till förrådet och skapar nya rutiner för dess användning. I fortsättningen är han den ende som innehar nycklar till rummet.

Överläkare Håkansson tecknar vid intervjun en föga hedrande bild av sin underläkare, dr Dahlén. En till humöret obalanserad och oberäknerlig man som ofta avviker från sina tjänsteplikter vid sjukhuset. En man som ger många tecken på sitt kokain/morfinberoende - inte sällan tror han sig, i bakruset, vara förföljd. En man som inte drar sig för att hota sin överordnade (Håkansson) till livet… En man som, till sitt eget skydd mot omgivningens inbillade ondska, ofta nog går omkring med en laddad revolver i sin kavajficka… 

En man som av trovärdiga vittnen, som landsfiskal Thorild i Våmhus, vilken vid förhör hos landsfogde Nordlund i Falun betygar att dr Dahlén, förutom sitt drogberoende , även uppvisar markanta, av Thorild själv upplevda, tecken på mental obalans och en starkt uttalad förföljelsemani. Andra har betygat att dr Dahlén hyser ett starkt hat till apotekare som han anser motarbeta honom genom att ifrågasätta hans egna, till sig själv utfärdade, recept på morfin och kokain.

Dr Dahlén passar mycket väl in i den ram som ledde till att italienarna Valente och Jaconelli kom att häktas och två gånger rannsakas för mordet på apotekare Hallbergsson i Hammarby Apotek: En man med blekt avlångt ansikte klädd i mörk halvlång rock, mörka byxor och med en mörk slokhatt på huvudet. 

En man som obehagligt bra passar in i det signalement som den enda som sett gärningsmannen i Mordapoteket på kvällen den 1 december 1913 avgivit: tjänsteflickan Ebba Larsson.


Waerland uppger i sin bok att överläkare Håkansson, för att så långt möjligt söka stoppa dr Dahléns tillförsel av kokain och morfin, har ett allvarligt samtal med apotekare Hallbergsson.

Enligt Waerland reser överläkare Håkansson också in till Stockholm för att uppsöka Medicinalstyrelsen. Avsikten är att snarast möjligt bli befriad från dr Dahlén. Båda dessa händelser sker en dryg vecka före mordet på Hallbergsson.

Dr Dahlén har dagarna innan 1 december meddelats att han fått ett förordnande till Svärdsjö i Dalarna. På denna ort finns endast ett s.k. landsortsapotek och Dahléns möjligheter att anskaffa kokain/morfin för eget bruk är ytterligt begränsade.

Detta förhållande kan antas driva dr Dahlén att samla ett personligt lager av drogerna för att klara ”förvisningen” till Svärdsjö - och därmed även foga in honom i den ram som omger Hammarbymordet.

Det finns dock ett aber i denna placering: dr Dahlén ges ett alibi för mordkvällen av sin maka: de har båda varit i Stockholm och kommit till Väsby station kl 19:56 - alltså vid en tidpunkt då apotekare Hallbergsson redan är död.


Fru Dahlén har i förhör med kronolänsman Hasselhuhn berättat att makarna efter att gemensamt farit ner till Stockholm, så småningom skilts åt (oklart varför, red anm)) och sedan, som överenskommits tidigare, återvänt till Väsby med tåget från Stockholm kl 19:15. 

Anmärkningsvärt är att fru Dahlén berättar att hon inte sammanträffat med maken på tåget norrut utan först på Väsby station. Dr Dahlén avstår således från att söka kontakt med sin hustru under en 41 minuters lång kvällsresa till Väsby. Trots detta uppenbara hålrum i bevisets tyngd tas det, av Hasselhuhn, till intäkt för att dr Dahlén åkte med just detta tåg.

Waerland presenterar en annan teori än Hasselhuhn: dr Dahlén har på olika apotek i Stockholm sökt införskaffa kokain/morfin inför sin påtvingade vistelse i Svärdsjö. Framgången har varit begränsad - han har tidigare nekats och vid minst ett tillfälle har han blivit så upprörd, högljudd och hotfull att han sökt ta sig över apoteksdisken. I sin ansats har han blivit avbruten av inkommande kunder. Farmaceuten har efter denna episod starka obehagskänslor för att ensam arbeta i det berörda apoteket.

Dr Dahlén tar nu ett tidigare tåg än vad som överenskommits med hustrun till Väsby i avsikt att än en gång besöka Hammarby Apotek för att söka övertala Hallbergsson att ge honom de receptbelagda preparaten.

Hallbergsson nekar och ett gräl uppstår. I övervåningen hör tjänsteflickan Ebba Larsson, efter vad hon berättar för doktorinnan Håkansson dagen därpå på Löwenströmska, ett högljutt samtal nerifrån apoteket. Hon finner detta underligt och beslutar sig för att gå ner i undervåningen. Hon berättar för doktorinnan att hon tänker: ”Vad kan det vara i apoteket eftersom de är så högljudda. Jag måste gå ner för att se.” Innan hon hinner lämna övervåningen öppnas dörren till trappan och Hallbergsson staplar in. Resten av förloppet känner vi sedan tidigare.

Dr Dahlén dröjer sig, enligt denna teori, kvar i apoteket och spanar efter medicinskåpet som han dock finner låst. Nyckeln bär Hallbergsson på sig. Han hör steg i trappan, intar en dold position och knivskär, möjligen med avsikt att döda, Ebba Larsson som ju har sett - och möjligen identifierat - honom. Hon lyckas emellertid slita sig loss från den av narkotikabruk försvagade Dahlén, fly ut och tvärs över gatan till grannen, skollärare Berglund.

Dahlén inser att han måste lämna apoteket och beger sig skyndsamt till Väsby station för att möta sin hustru - och för att skaffa sig ett alibi.

Vägen, eller den upptrampade stigen, till stationen går mestadels i medlut - och i synnerhet den som flyr från en mordplats - tillryggalägger enkelt sträckan på 10 minuter eller rentav kortare tid.

Det är heller ingen konst att från norr ta sig in på stationsområdet och smyga sig upp på perrongen. Väl där har Dahlén dryga 5 minuter på sig att hämta andan inför mötet med hustrun - och påstå att de anlänt med samma tåg.


Enligt författaren och advokaten Yngve Lyttkens förnekar senare överläkare Håkansson flera av de uppgifter han tidigare lämnat till Waerland - eller menar att de missuppfattats.

Här står alltså ord emot ord - eller i förlängningen teori mot teori, Wareland kontra Lyttkens. Ett besvärande faktum är att Waerland dömts till tre månaders fängelse för att bristfälligt i sin bok dolt dr Dahléns identitet och att boken ifråga beslagtagits. Det finns också en uppenbar möjlighet att vissa vittnen i rådande läge föredrar att inte bli ytterligare inblandade i den tilltrasslade härvan genom att förneka tidigare utsagor och ändra sina vittnesmål.

Men, hur var det nu med det i Mordapotekets trappa till övervåningen funna skjutvapnet?

Var det en pistol eller en revolver? Hade det fem eller  sex pipor? Hade det patronlägen för fem eller sex patroner?

En pistol är, sedan mer än 100 år, ett skjutvapen med en fast pipa och ett magasin i kolven för ett antal patroner. En sådan pistol är vanligen halvautomatisk, dvs efter varje avfyring är pistolen beredd att avfyras igen. 

En revolver är ett skjutvapen där patronerna ligger i en roterande trumma och med en framför trumman belägen pipa. Varje skott förbereds genom att hanen eller avtryckaren dras tillbaka vilket får trumman att rotera och en patron linjeras med pipan. Skottet kan sedan, om hanen dragits tillbaka, avfyras genom ett tryck på avtryckaren - eller, om hanen inte är tillbakadragen från början, ges ett konstant tryck på avtryckaren varvid skottet avlossas när hanen är tillräckligt spänd och faller framåt. Inför en ny avfyring måste antingen hanen åter dras tillbaka eller avtryckaren släppas fram och åter tryckas in helt varvid processen fortsätter på detta sätt tills magasinet är tomt.

I olika referat från händelserna i Mordapoteket handskas skribenterna vårdslöst med uppgifterna om vilken sorts vapen som hittades i trappan i Mordapoteket.

Än märkligare blir förhållandet att de rättsvårdande instanserna vare sig förmår klara ut om vapnet, som mest sannolikt är en revolver, har fem eller sex kammare för patroner i trumman - eller vilken vapenfabrik som tillverkat revolvern! Naturligtvis finns inte heller något serienummer antecknat.

Före Lyttkens, och kanske som en konsekvens av Waerlands bok När länkarna brista, stiger ännu en man fram på den litterära arenan: Juris professorn i Uppsala, Vilhelm Lundstedt. Det kan synas lite märkligt att Lyttkens i sin bok Hammarbymordet ägnar all sin skrivarkraft till att mala ner Waerlands teorier om skeenden och skuld - och helt förbiser professor Ljungstedts kommentarer och frågeställningar. Materialet finns ju tillgängligt sedan 1926. Blir Lyttkens teorier så starkt ifrågasatta av professor Ljungstedts skarpa strålkastarljus över en tvåfaldigt misslyckad polisutredning att han helt undviker professorns skrift?

En av dessa tydliga brister och oklarheter gäller det skjutvapen som påträffades i Hallbergssons trappa på mordkvällen. Vem tillhörde detta skjutvapen? Vi har tidigare lärt att vapnet inte ens bestämdes till fabrikat, utförande eller arbetsfunktion. 

Indicier grundade på ett auktionsprotokoll från en auktion i Djursholm den 19 oktober 1910 tyder på att köparen av det därstädes utropade skjutvapnet var dr Dahlén. Det då försålda vapnet hade samma mekaniska defekt som det som upphittades på mordkvällen Hammarby Apotek.


Dr Dahlén åtalades aldrig för mordet i Hammarby Apotek den 1 december 1913. Därmed blev ej heller bevis och vittnesutsagor juridiskt prövade. Ett åtal med friande dom skulle för alltid avfört dr Dahlén från scenen - nu kvarstår gåtan: Vem var mördaren i Hammarby apotek?


Professor Lundstedt gör, med utgångspunkt från sina gedigna kunskaper i juridik, en grundlig genomlysning av hela Hammarbyaffären - och dess brister. Han sammanfattar sina synpunkter på de mest uppenbara bristerna i sin besvärsskrivelse ”Till Konungen” ingiven i juni 1926.


Han publicerar dessutom sin skrivelse tillsamman med egna kommentarer i sin 1926 utgivna bok Hammarby och Lagarnes Helgd.

I skrivelsens slutord står:

Skulle Eders Kungl. Maj:t förordna om åtal mot dr Dahlén eller föranstalta om ny förundersökning, är det av yttersta vikt, att åklagare och polismyndighet inom Stockholms län hållas utanför saken. Så som denna utvecklats, torde deras jävighet få anses uppenbar. För avlägsnandet av de missförhållanden, som framträtt i Hammarbyaffären tarvas på intet sätt några processreformer eller eljest några nya lagar. Vad som krävs är att bestående lagar hållas i helgd.”






Litteraturförteckning:

Are Wareland: När länkarna brista, del 2, Almqvist & Wiksell 1924. 479 sidor

Yngve Lyttkens: Hammarbymordet, Bonniers 1952. 180 sidor

A.V. Lundstedt: Hammarby och lagarnes helgd, Wretmans Boktryckeri 1926. 69 sidor

Börje Heed: Brott som skakat Sverige, Info Books AB 190, Artikeln Hammarby apotek, 18 sidor


- Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress


Hammarbymordet 1913, del I (från 2017)

 Tidsspegelns redaktör kom redan i barndomen att stifta bekantskap med samhället Upplands Väsby, knappt 30 km norr om Stockholm. Hit, till mors syster Märta och hennes make Helge - och till kusinerna Kerstin och Thomas - bar oss vår Mercedes 170 S på vägen från Skoghall till sommarsemester hos fars syskon i lantliga Västergård - i Sundsvalls inland. Detta sommarens norrländska vattenhål med hästar, kor, höslåtter, de alltid lika lockande - och porlande - två bäckarna och med förunderligt rogivande rasslande av sporadiska regn på spåntak! Den som vore där igen!




Hammarby fd Apotek i dag
I Upplands Väsby ligger ännu vid Stockholmsvägen ett gult trähus i två våningar. Huset innehöll förr ett apotek i bottenvåningen och en apotekarbostad på övervåningen. Det officiella namnet var Hammarby Apotek men än idag benämns det av äldre Väsbybor Mordapoteket,
platsen för det ouppklarade mordet på apotekare Johan Erik Hallbergsson den 1 december 1913.






Hammarby Apotek 1913
Det är sen måndag kväll den 1 december 1913. Klockan är strax före 20 då 
Hallbergssons hustru (f.ö. den första kvinna i Sverige som avlade farmacie kandidatexamen!) hör makens rop från apoteket i nedervåningen.






Apotekare Johan Erik Hallbergsson
Strax därpå kommer Hallbergsson uppför trappan, vacklar in i privatvåningen, drar igen dörren och säger: "Håll igen den! Det är en galning där nere!"

Hallbergsson, som blöder kraftigt från ett sticksår ovanför hjärtat, leds in i köket av barnflickan Ebba Larsson, sjunker ner på golvet men lyfts av hustrun och hemhjälpen Jenny Haug upp på en köksstol. Sittande på denna stol avlider Hallbergsson.

Hallbergssons hustru beordrar barnflickan Ebba att skyndsamt, från apoteket, telefonera dr Håkansson och kalla på hans hjälp. "Törs jag det?" säger Ebba men beger sig omedelbart
därefter nedför trappan till undervåningen.

På trappans sista steg upptäcker hon, i ljuset från fotogenlampan, en man som griper tag i hennes högra arm och riktar ett slag mot hennes ansikte. Hon kände en svidande smärta och skrek: "Skall ni ta livet av mig?"


Ebba vittnar om att mannen (för det är en sådan!) bara avger "ett väsande ljud" och han riktar ett nytt slag mot hennes hals. Hon lyckas emellertid knuffa mannen så att han tappar balansen och springer sedan ut i vinterkvällen mot grannens, skolläraren Berglunds hus. "Apotekaren har blivit överfallen av en galning" säger hon innan hon, med sex sticksår i ansikte och hals, medvetslös sjunker till golvet.

Berglund alarmerar kronolänsman Gunnar Hasselhuhn vilken bröt sitt bridgeparti och som snart nog (trots hennes skador) kunde förhöra Ebba Larsson på det närbelägna Löwenströmska Sjukhuset - detta sjukhus som skänktes som en försoningsgåva av släkten Löwenström vars tidigare namn var Anckarström. Löwenströmmarna ville med denna handling och med namnbytet för alltid tvätta bort kopplingen till kungamördaren Jacob Johan Anckarström vilken var född 11 maj 1762 på Lindö Gård i Vallentuna, avrättad i Stockholm den 27 april 1792.

Ebba uppger att mannen varit omkring 165 cm lång med blekt långsmalt ansikte och med mörkt hår som stack fram under den mörka filthatten. Hans kläder var också mörka och hon hade särskilt noterat hans stirrande mörka ögon och att han väste som en katt.

Kronolänsman Hasselhuhn kom nu att leda en utredning som redan för början havererade. Bl a hade Hasselhuhn (som återgick till sitt avbrutna kortspel) underlåtit att spärra av mordplatsen. De från Stockholm anlända fyra kriminalteknikerna som medförde hund lär ha skakat på huvudena när de såg mordplatsen befolkad av nyfikna.

Hasselhuhn fabricerade själv (oklart varför) kompletterande egenskaper till Ebbas vittnesmål - kompletteringar som skulle komma att leda efterforskningarna till kringflackande vagabonder.



Valente och Jaconelli

Den 6 december anhöll sålunda länsman Fredriksson i Älvkarleö två kringvandrande musiker och kramförsäljande italienare, 19 årige Biagio Valente och 32-årige Guiseppe Jaconelli.










Av idag obegripliga anledningar har flera personer i rättsvårdande ställning jämkat på sanningar och lagt till osanningar - allt i strävan att få egna lagrar på bekostnad av oskyldigt dömda.

Fru Justitas heder upprätthölls dock av länsman Egerström som den 11 december ringde till stadsfiskal Andéhn i Uppsala och meddelade att de två italienarna den 1 december övernattat på hemmanet Karbylund 100 km från mordplatsen.

De båda italienarna biträddes vid rättegången av f.d. häradshövding Axel Carlsson och advokaten Wilhelm Hellberg. 

En enhällig tingsrätt (senare också hovrätt) underkände den 11 mars 1914 landsfiskal Hasselhuhns grumliga påståenden rörande mordet och vid frikännandet störtade Valentes mor fram till domaren, häradshövding Rothlieb, för att på sydländskt manér kyssa honom. Rothlieb lär då ha yttrat: Kyss inte mig, kyss Carlsson.

Men vem var då gärningsmannen vid mordet på apotekare Hallbergsson och den grova misshandeln av Ebba Larsson i Hammarby Apotek?

På "andra sidan skogen" (västerut) mot järnvägen sett från Hammarby Apotek låg Tetorpet en villa bebodd av det dåvarande tegelbrukets ägare fru Sundqvist. Sundqvist hade en inneboende, kusinen och journalisten Nils 
Arnborg. Arnborg var svårt sinnessjuk.

Referat (12 år efter mordet) från samtal med änkefru Magnusson: "På kvällarna kunde man se honom [Arnborg] springa i skogen mellan Tetorpet och Hammarby Apotek... Han hade en underlig vana att sträcka ut armarna mot den han mötte och väsa som en katt. Vem som helst kunde se att han inte var riktigt klok. Han hade stirrande ögon, gråblek hy och såg sjuk ut. Han var alltid mörkklädd, ibland i kostym, ibland hade han en grov långrock."

Huruvida namnet och människan Nils Arnbom är svaret på mordgåtan i Hammarby Apotek kommer aldrig att klarläggas. Indicier, spekulationer, förmodanden.... allt stannar därvid.

På kyrkogården vid Hammarby kyrka vilar de båda huvudpersonerna i morddramat i Hammarby Apotek, apotekaren Johan Erik Hallbergsson och kronolänsman Gunnar Hasselhuhn nära nog sida vid sida.

                                               
- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.