Pansarmuséet i Munster, del II, bilderna

Deutsches Panzermuseum, Munster ligger knappt 80 km söder Hamburg. Muséet öppnade 1983. Det är stort, mycket stort, och när hustrun och jag efter två timmar skulle passera en dörr som vi uppfattade som "Exit" läste vi texten på dörren som sa: "Passage till hallarna 3-5". Vi hade alltså dittills bara sett föremålen i hallarna ett och två! 2/5 av av muséets samlingar... Där och då blev det nödvändigt att ta beslutet om att bryta - vi är seniorer med 78 år på nacken och orken är lång ifrån densamma som vid 38... även om nyfikenheten på världen är densamma.

En läsare av Tidsspegeln, Kim S, rekommenderar en varm jacka vid besök vintertid. Ett klokt råd som också gäller höst och vår. Likaledes bör sommarskjortan kompletteras med en lättare jacka. Temperaturen i utställningshallarna är, liksom luftfuktigheten, anpassad för att minimera korrosion.

Ett stort antal av vagnarna är i körbart skick och ett löpande underhåll omfattar samtliga objekt.

Vid fotograferingen av objekten har jag systematisk även tagit en bild av den tekniska specifikation som finns vid varje objekt. Dessa bilder är av varierande kvalitet beroende på svårigheter med reflexer från den belysning som finns i taket. Med lite god vilja, och genom att zooma in i bilden, kan den intresserade ta del av dessa uppgifter - är man inte intresserad går man helt enkelt till nästa bild!

Den som är intresserad av svenska stridsfordon, till största delen pansar, rekommenderas att besöka Tidsspegelns artikel

Stridsfordonsmuséet Arsenalen

Nu till muséet i Munster och bilderna på utställningsobjekten!

Wotan såg ritbordets ljus 1917 i Tyskland och sattes in i strid 1918, inte långt före eld upphör den 11/11 kl 11 år 1918. Endast 20 vagnar hann byggas. Huruvida Wotan skall ses som en stridsvagn eller ett pansrat trupptransportmedel kan diskuteras. Besättningen var 18 -23 man, troligen en s.k. "Stossgrupp" som skulle ta den terräng som Wotan brutit väg för över ingenmansland och främsta linjens skyttegravar. Den utställda vagnen är en replik. Enda bevarade exemplaret av Wotan finns så långt bort som i Brisbaine, Australien

En pansrad vagn utvecklad för Tyska Schupo, Shutzpolizei. Den sociala

oron var stor i Tysklands 20-tal och polisen ansågs behöva en vagn som

denna vid t ex gatuupplopp. I händelse av krig skulle vagnen överföras

till armén och tjäna som kommunikationscentral (telegrafi).

Antal byggda 85. Vikt 12 ton

4-cylindrig motor, 74 hästkrafter

Panzerkampfwagen I, utförande A

Panzerkampfvagen 38(t) Vagnen utgör ett exempel på all den krigsmateriel

av tjeckiskt fabrikat som tillföll Tyskland efter "annekteringen" av 

Tjeckoslovakien

Ett av de mest framgångsrika tyska vapnen under Andra Världskriget: 8,8 cm Flak (Flugabwehrkanone) 18. Kanonen utvecklades i hemlighet, i Svenska verkstäder, av Krupp i samarbete med Bofors. Kanonen i sig fick många användningar bl a i versionen PaK 43, i Jagdtpanther och i stridsvagnen Tiger I. Som pansarvärnskanon var kanonen suverän: den sköt igenom allt pansar som användes på den europeiska stridsteatern. Dess enda brist var dess höga profil, dock kunde detta avtryck minskas genom en nedgrävd stridsställning.

Kettenkrad , en motorcykel med bandaggregat. Ursprungligen framtagen

som dragfordon för fallskärmsjägarnas- och bergsinfanteriets tunga

materiel

T.v Panzer III, utförande M

Halvbandvagn Sd.Kfz 251/7

Panzerkampfwagen IV, här i utförande G. Tysklands arbetshäst under Andra Världskriget. 8635 st tillverkade av samtliga versioner

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 blev en mycket obehaglig överraskning för

de tyska stridskrafterna som väntat sig möta en klart underlägsen fiende. När Ukraina förlorades flyttade man fabrik och produktion öster om Uralbergen dit tyskarna inte kunde nå. Vagnen betraktas idag som Andra Världskrigets bästa

och mest pålitliga vagn. Sammanlagt tillverkad, alla modeller, 84 070 stycken

Amerikansk stridsvagn typ Sherman

Sturmgeschütz III (Stormartilleri) utförande G

Panzerkampfwagen (PKW) VI, Tiger

PKW VI

PKW VI

Panzerkampfwagen V, Panter

Volkswagen Typ 166, Schwimmvagen

Kettekrad, igen

Jagdpanzer V, Jagdpanther

38 cm Sturmmörser, Tiger eller Sturmtiger

Notera en av vagnens raketgranater!

Goliath. Trådstyrd sprängladdningsbärare.

Elektrisk drift. 75 kg sprängladdning

Panzerkampfwagen VI Utförande B, Tiger II eller Königstiger

Hustrun, och Redaktörens ständige sekreterare sedan 52 år, 158 cm lång, 

får fungera som referens för vagnens storlek!

T 34-85, vidareutveckling av T 34 med bl a 85 mm kanon. Notera pil-

projektilen i patronen till höger.

Sovjetisk stridsvagn T-54 AM

Brittisk stridsvagn Centurion.

Vagnen ingick i Svenska Armén som Strv 81, 101, 102, 104 - varje uppräknad siffergrupp anger en betydande modellmodifiering genom, 

till dels brittisk, men huvudsakligen svensk, ombyggnad

Amerikansk stridsvagn M48 Patton II. Notera IR-strålkastaren med mottagare på eldröret. I förgrunden olika typer av ammunition till 90-millimeterskanonen.

Längst till vänster RSV-granat. RSV-granaten har stor genomslagskraft i t ex pansar. Funktionen uppnås genom ett distansrör för tändning av det sprängmedel som omger en metallisk, framåt öppen, kon (vanligen koppar

eller aluminium). Metallen förgasas när sprängämnet detonerar och bildar en mycket snabb (8-10 km/s) svetslåga som skär igenom pansaret. Inuti vagnen sker en tryckstegring (dödlig) samt skador på personal från kringflygande små fragment av pansarstål. Distansröret krävs för att "svetslågan" skall hinna bildas innan granaten demoleras mot stridsvagnsskrovet.

Sovjetisk stridsvagn T-55 AM. Notera snorkeln på tornets bakkant.

Ett imponerande vadardjup!

Tysk stridsvagn Leopard I A4. Notera vadartrumman! Framför vagnen olika ammunitionstyper. Alla med RSV-teknik

Östtysk variant på Kübelvagen! Trabant för krigsbruk. När Redaktören

arbetade i Moskva under Sommar OS 1980 döpte vi Trabanten till

"Stinkomobil". Detta på grund av att tvåtaktsmotorn verkade matas med olja blandad med bensin i stället för tvärt om! Eller var oljan av usel kvalitet?

Stank gjorde den hur som haver - märkbart!

Utställningen, i Hall II skulle det visa sig,

börjar nå slutet... men ytterligare tre väntade på besök...

Strax vid utgången från Hall II fanns utställningen verkliga pärla!

Den helsvenska Stridsvagn 103 - i detta fall utförande 103/c! Tyvärr lite undanskymd och utan fullständig redovisning av denna konstruktionsmässigt intressanta vagn vars besättning var endast tre man. Fem specifika nyheter som vagnen var ensam om var (1) de utvändigt, längs sidorna, monterade extradunkarna med drivmedel vilka också utgjorde ett skydd mot eventuellt mot sidorna inkommande RSV-granater. (2) Varje vagn var försedd med ett frontalt schaktblad som användes för att skapa en nedgrävd stridsställning. (3) Varje vagn hade inbyggd simförmåga genom den bälg som finns dold under en pansarsarg runt hela vagnen. (4) 10,5 cm kanonen var försedd med en laddautomat som medgav en teoretisk eldhastighet om 24 skott/minut. Olika bromsande omständigheter (t ex dammuppkast framför vagnen vid skjutning) reducerade dock den praktiska eldhastigheten till 13,5 skott /minut. (5) Vagnen kunde i strid faktiskt köras, riktas mot ett mål och kanonen avfyras av en enda man! Denne ende man kunde, om han så önskade, skjuta automateld med kanonen och två av de tre kulsprutorna. Den tredje kulsprutan manövrerades från vagnschefens roterbara observationshuv

"Svensken" visade sig var extra svårflörtad när det gällde att åstadkomma

reflexfria bilder på upplysningstavlorna. Genom att zooma i bilden kan man

dock, fältmässigt, ta del av tavlans innehåll

Där stod vi nu alltså, två fullmatade och tröttkörda Seniorer, och upptäckte att där fanns tre hallar till att besöka i Deutsches Panzermuseum Munster! Vad göra utom att anropa huvudkontoret och be om att få bryta! Begäran beviljades. Kanske blir det ett nytt besök till hösten - i så fall skall vi hoppa över Hallarna I och II och gå direkt till Hallarna III - V!

                                                                           - Ω -



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Pansarmuséet i Munster, del I, inledningen

Den första tyska stridsvagnen "Wotan"
från 1918. Replika, det enda bevarade
exemplaret i världen finns
i Brisbane, Australien

I den lilla Tyska staden Munster (ej att förväxla med Münster!) ligger sedan 1983 ett pansarmuseum, Deutsches Panzermuseum - ett av de större i världen. Utställningen tar sitt avstamp i året 1917 det år då Tyskland under WW1 formulerar sitt svar på den engelska "tank" som visade sig på slagfältet vid Cambrai den 20 november 1916.

Vid Första Världskrigets utbrott bestod arméernas beväpning i huvudsak av den enskilde mannens gevär med bajonett, av artilleri och av den nyligen introducerade kulsprutan. Den senare skulle bli Liemannens förnämsta verktyg då skörden skulle bärgas...

Första Världskriget förvandlades mycket snabbt från att vara ett rörligt krig med kavalleriet som spjutspets i formeln "rörlighet och eldkraft", till ett ställningskrig där soldaten var nedgrävd i tröstlösa, vattenfyllda, skyttegravar i Flanderns lera.

För att ta av fienden hållen terräng krävdes "enbart" två moment: uppmjukande artillerield och sedan, som engelsmännen sa: "Over the top" dvs upp över skyttegravens krön med hjälp av stegar och därefter framåt mot fiendens ställningar!

Artillerielden avsågs förvandla fiendens första linje, med skyttegravar och taggtrådshinder, till enbart granathål och söndertrasade stormhinder.

Det som saknades i beräkningarna var att fienden sällan befann sig i dessa skyttegravar utan var tillbakadragna till nästa, bakre, försvarslinje - eller helt enkelt befann sig i förhållandevis säkra förläggningsbunkrar upp till 20 meter under jord direkt vid första linjen.

När artillerielden lyfte för att belägga de bakre försörjningslinjerna och ställningarna med spärreld uppstod ett kort ögonblick av lugn i den omedelbara stridsterrängen. Under denna stridspaus störtade män med vapen och skarpslipade spadar i hand ut i det som tidigare varit skyttegravar, bemannade det som fanns kvar av skjutplatserna, eller sökte snabbt som vinden tillfälliga skydd i granatgropar.

Liemannens främsta verktyg, kulsprutegrupperna, riggade inom en kort minut sina dödsbringande vapen - och när, i exemplet, engelsmännen gick "Over the Top" hamrade dessa vapen, och den enskilde mannens gevär, tusentals glödheta projektiler mot de svagt hukande framryckarna. Om några nådde fram, och fienden inte greps av panik och flydde, avgjordes striden med bajonetter och skarpslipade infanterispadar.

Liemannen flinade åt vad han såg: stupad vid stupad, vid stupad. Ett gott dagsverke..

Verkligheten bakom
skyttegravsromantiken...

Om vi tittar på slaget vid Somme, den 1 juli till 18 november 1916, världshistoriens blodigaste slag, stupade den första dagen 20 000 britter och sårades 40 000. Sammantaget stupade eller sårades under detta slag nära 1 million unga män.

Under åtta dagar hade britter och fransmän, dygnet runt, beskjutit de i anfallsriktningen liggande tyska linjerna i en sådan omfattning att det ansågs att all taggtråd var pulveriserad och att just ingen fanns kvar i stridsterrängen av skyttegravar. 

Hur fel skulle inte detta förmodande vara! Taggtråd påverkas ringa av lufttrycket från exploderande granater - och de tyska soldaterna befann sig, mycket riktig, i sina skyddsrum 20 meter under jord.

Britterna bar dessutom full packning, ca 30 kg, eftersom de avsågs att efter första stridsdygnet förläggas på ny plats...

En kompanichef hade t.o.m, för tillfället ifråga, anskaffat en fotboll som han intalade sina män att de skulle kunna sparka framför sig under framryckningen över öde fiendeland.

Inledningsvis, vid Somme, avsåg man att skapa bräscher i försvaret, och eliminera de dödsbringande kulsprutorna, genom att helt enkelt spränga fiendens främsta linjer i luften genom s.k. minor. Brittiska gruvarbetare grävde tunnlar och iordningställde sprängkammare laddade med tonvis av sprängmedel under de tyska linjerna. Efter explosionen återstod av motståndaren endast en 90-100 meter vid krater, 30 meter djup, som det gällde att snabbast möjligt besätta! (Jfr artiklarna Minorna och Minorna II)

General, Sir, Douglas Haig

Generalen som ledde detta, världshistoriens blodigaste, slag hette Douglas Haig och han skrev i sin dagbok, på slagets andra dag: "Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades bara på förmiddagen den 1 juli 1916...

(Jfr artikeln En historisk Europaresa del V)

Little Willie, testrigg byggd 1915 i England
Blev stilbildare för alla kommande stridsvagns-
konstruktioner

Ny krigsmateriel, avsedd att bryta det förödande ställningskrig som kulsprutan skapat, hade emellertid konstruerats av engelsmännen. För att i görligaste mån dölja vad som var på gång blev namnet på den nya uppfinningen "tank" vilket enkelt låter sig översättas till den innehållslösa svenska ordet "tank" - dvs en behållare av något slag. 

Första fungerande stridsvagnen, engelska
Mark IV, år 1916
Besättning 8 man, två kanoner, fyra
kulsprutor

Bakom ordet fanns ett för infanteristen skräckinjagande metalliskt, på larvfötter genom gyttja och över skyttegravar gående, monster som spydde ut eld och död via två kanoner och fyra kulsprutor.

Strax efter klockan 06.00 den 20 november 1917 började 378 brittiska stridsvagnar typ Mark IV rulla mot sina utgångslägen för anfall längs en tio kilometer bred front helt nära staden Cambrei. Klockan 06.20 öppnade det brittiska artilleriet eld. Därefter började de brittiska stridsvagnarna rulla mot de tyska linjerna - Världens första stridsvagnsanfall var ett faktum!

Stridsvagn, typ Mark IV, bryter väg för infanteriet
genom stormhindren

Effekten blev initialt enorm, tyska soldater flydde hals över huvud. Det enda som bet på stålmonstren var direktträffar av artillerigranater - och gyttjan! Detta med gyttja kan inte överskattas - den fanns överallt och gjorde förflyttning svår, ja tom omöjlig, för stridsvagnarna. En stillastående stridsvagn slogs snart nog ut av den täta - eller direktriktade - artillerielden.

Sprängskiss stridsvagn Mark IV

Inuti stridsvagnen upplevde besättningen under anfall "helvetet på jorden". Det krävdes åtta man för att genomföra  stridsuppgifterna. Åtta man som vistades i ett helvetiskt larm från den i stridsrummet helt öppet monterade (underlättade smörjning under gång) 6-cylindriga motorn, motorvärme på 50 - 60 grader C i vagnen, krutgaser från kanoner och kulsprutor, avgaser från motorn och därtill ett helvetiskt larm från bandaggregat, inkommande projektiler och granatskärvor. Oväsendet var så högt att man hade tvingats utforma ett handteckensystem för att ge order i vagnen! Som om allt detta sammantaget inte vore mer än nog saknade vagnen varje form av fjädring. Detta innebar att besättningen ofta nog, under körning bland granatgropar och skyttegravar i det som för tillfället var ingen mans land, kastades omkring i vagnens dånande innandöme så att blodvite och kroppsskador uppstod!

Mark IV i kamp mot stridsfältets
granathål - och gyttjan

Till detta kom olika brister i materielens funktioner vilka vanligtvis ledde till stopp i stridslinjen med förlust av vagn och personal som resultat. Därtill kom obefintligt taktiskt tänkande beträffande samverkan mellan stridsvagnarna, egen trupp och eget artilleri.

Av tyskarna utslagen Mark IV. Vem bryr sig
om den stupade engelsmannen framför dem?

På kvällen den 20 november hade engelsmännen förlorat sammanlagt 65 stridsvagnar i strid. 71 vagnar hade därtill tekniskt gått sönder och 43 vagnar kört fast i gyttjan.

Förvisso hade engelsmännen ryckt fram 6 km under dagen, ett, efter på västfronten mätt, betydande terrängavsnitt hade erövrats men anfallet stoppades slutligen av ett tyskt artilleriförband som övat sig i att skjuta direktriktad eld från goda skjutplatser.

Pansaranfallet vi Cambrei blev både en framgång och ett misslyckande - men en ny stridsteknik hade fötts: pansaranfallet!

När "Eld upphör" på Västfronten blåstes den 11/11 kl 11 1918 avstannade utvecklingen av pansrade stridsfordon. Tyskland förbjöds i Versaillesfreden 1919 bl a att inneha pansrade stridsfordon. Det dröjde emellertid inte så länge innan Tyskland och Sovjetunionen överenskommit om ett strängt hemligt utvecklingsarbete på lika hemliga baser i Sovjetunionen. Här kom att utvecklas den pansartaktik och de vagnar som kom till bruk den 1 september 1939 när Hitler började sitt erövringskrig med anfallet på Polen. Här kom den tyska blivande generalöversten Heinz Guderian, som lite felaktigt brukar benämnas Pansarvapnet Fader, att aktivt delta och gå i skola. (Jfr En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet) På sitt sätt kan man sammanfatta pansartaktiken, som framgångsrikt användes i "Blitzkrieg" (Bixtkrig), som en ersättning för kavalleriet: Stor snabbhet förenad med stor eldkraft. En ytterligare plusfaktor i Blitzkrieg var att alla tyska stridsfordon var försedda med radiokommunikation. Därmed kunde taktiska kommandon blixtsnabbt nå ut till en pansarspjutspets. Ryska stridsvagnar saknade radio och tvingades överföra meddelanden med signalflaggor!

General Heinz Guderian i
Ryssland 1941

Heinz Guderian studerade emellertid, mycket noga, förutsättningarna för pansarstrid och utvecklade suveränt pansarvapnets användning - och blev en aktad specialist inom området. Han utgav ett flertal böcker och handledningar i ämnet pansartaktik och pansarstrid vilka noga studerats av omvärldens pansarofficerare. Han mest berömda bok är "Achtung Panzer!" som gavs ut 1937. Finns ingen pansarstridsskola i världen där denna bok inte ingår i studiematerialet!

Här avslutas inledningen till Deutsches Panzermuseum, Munster. Det innehållsrika bildreportaget från museets samlingar av pansarfordon kommer i del två i denna artikelserie.

                                                                                               - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Operation Tracer - en smått otrolig historia från WW2

Gibraltarklippan sedd från Redaktörens
balkong den 4 mars 2022

Gibraltarklippan, The Rock, reser sig brant, avvisande och mäktig, 426 meter över Medelhavets yta. Tillsamman med sin motsvarighet på södra sidan Gibraltar sund, Monte Hacho - under antiken Mons Abila - formerar den de från antiken kända Herakles Stoder.

Gibraltarklippan och den lilla halvö den ligger på har sedan 1704 varit i Brittisk ägo. Uppe på klippan, ovanför staden, finns en relativt stor population av frilevande apor. Ett mycket gammalt talesätt säger att så länge aporna finns på Gibraltar - så länge kommer också engelsmännen att vara herrar där!

Strategiskt är Gibraltarklippan av stor betydelse: alla fartygsrörelser in och ut ur Medelhavet kan observeras - och vid behov beskjutas. Sammanlagt genomkorsas klippan av mer än 40 km tunnlar och bergrum - många av dessa ännu under kontroll av Brittisk militär. Vissa rum och tunnlar är faktiskt, ännu idag, dolda av tidens töcken... rykten och sägner florerar... men ingen vet säkert... sökandet efter dessa rum och tunnlar fortgår av hängivna, av britterna ackrediterade, grupper...

Denna historia börjar när Andra Världskriget nått in i året 1940. Brittiska underrättelsetjänsten har skaffat fram informationer om en tysk plan med täcknamnet Operation Felix. Planen innebar att Tyskland skulle skaffa sig kontroll över Gibraltar och därmed skära av England från resten av det Brittiska samväldet. 

General Franco, här samman med Hitler 1938

Givetvis insåg Britterna att man för den händelse General Franco skulle göra gemensam sak med Tyskland och Italien skulle Britterna inte kunna hålla Gibraltar. Ur denna visshet kombinerad med den strategiska vikten av att kunna bevaka trupp och fartygsrörelser in och ut genom Gibraltar sund föddes Operation Tracer - en av Andra Världskrigets mest hemliga och osannolika planer vilken emellertid förbereddes in i minsta detalj! Man lät till och med ta fram en handbok vilken i detalj beskrev utrymmena, den tekniska utrustningen och dess handhavande, matportioner och deras tillagning, mediciner och den kirurgiska utrustningen, hantering av sår och fallskador, fysisk träning, fritidssysselsättningar, personlig hygien osv, i detalj! Där fanns också ett avsnitt om hur en avliden medlem av gruppen skulle balsameras och begravas (lös jord fanns för detta ändamål) i ett utrymme mellan den omsorgsfullt igensatta och maskerade tidigare ingången och själva "vardagsrummet".

Konteramiral
John Henry Godfreyer

Arbetet med Operation Tracer leddes av konteramiral John Henry Godfrey och förklarades vara av topphemlig karaktär - så hemlig att alla möten avhölls i konteramiral Godfreys privata hem i centrala London i stället för i hans tjänsterum i Whitehall. Godfreys personlige assistent var den senare så berömde skaparen av James Bond: Ian Fleming. Fleming var under Andra Världskriget kommendörkapten och underrättelseofficer med stabstjänst. 

Planen i sig var enkel: en liten grupp män skulle bo och arbeta i några få, nybyggda, utrymmen precis under Gibraltarklippans topp. Observationer skulle kunna göras in mot landsidan (hamnen och Spanien) och ut över Gibraltar sund. Iakttagelser skulle via radiokommunikation (telegrafi vid bestämda tidpunkter) kommuniceras med War Office i London.

Det definitivt udda med planen var att gruppen observatörer skulle muras in i berget på sådant sätt att deras närvaro inte skulle kunna upptäckas. De skulle heller inte vara i stånd att utan yttre hjälp lämna Gömslet. I total avskildhet från främmande trupp, som i detta krigsfall behärskade The Rock, skulle de kunna fortsätta rapportera till London i minst ett år. Förnödenheter som mat, tobak, alkohol, kläder, böcker, spel, mediciner, kirurgiska instrument etc, skulle för säkerhets skull räcka för 7 års isolering!

Gruppen beslöts bestå av sex man: en chef, två läkare och tre telegrafister. Den från början utvalde chefen (officeren) måste bytas ut då han vägrade att äta vid samma bord som de tre meniga telegrafisterna! Troligtvis var sanningen att han insåg att han inte var av rätta virket för att fungera som chef under givna premisser.

Efter noggranna undersökningar av lämplig plats i The Rock (Gibraltarklippan) började konstruktionsarbetet vid början av december månad 1941. Man hade beslutat att använda den del av befintliga tunnelsystem som kallas Lord Airey's Shelter som startpunkt för Operation Tracers nybyggda utrymmen. Självklart var detta bara ingången till det topphemliga utrymmet - en ingång som skulle muras igen och omsorgsfullt döljas med många meter sprängsten, med tegelstensmurad vägg samt tunnelns normala beklädnad av korrugerad plåt. Detta avslutande arbete skulle utföras sedan männen väl var inne i sina "arbetslokaler".

Bottenplan i gömslet för
Operation Tracer

Den centrala punkten i gömslet var vad vi kan kalla vardagsrummet. Ett rektangulärt rum 14 x 4,8 x 2,4 meter. I ena hörnet en större, i golvet nedsänkt, vattenho som fick sitt vatten från en innanför kortväggen befintlig vattenreservoar om 45 000 liter. Vattenreservoaren fylldes kontinuerligt upp med regnvatten. Golvet i vardagsrummet bestod av korkplattor - dels för att minimera stegljud, dels för att verka som isolering mot bergets kyla.

Uppgifter om möbleringen är idag knapphändiga: Tre våningssängar för de sex soldaterna, två olika generatorer för elektricitet till de tre blyackumulatorerna, vardera om 12V 120 Ah, avsedda för drift av sändarutrustningen och för belysning. Den ena generatorn var handvevad den andra drevs med pedaler och fotkraft. Den fotdrivna generatorn användes också, vid behov, för drift av ventilationsanläggningen. Den ursprungliga transmissionskedjan på detta fotaggregat var ersatt med en läderrem för att minimera ljudet vid "trampning". Självklart fanns där bord och stolar för de sex männen - men som sagt: detaljer om möbleringen saknas...

Nära ena långväggens slut en enkel dörr, några trappsteg och på vardera sidan ett litet rum. Det ena radiorummet, det andra toaletten med två porslinsfåtöljer.

De lila områdena utgör trappor
och tunnel till de två Op vilka alltså
ligger i berget en våning ovanför
"vardagsrummets" tak

Följer vi trappan uppåt delar den sig snart i två trappor: den ena, rakt fram, mot OpÖ (Observationspost Öst, ut mot Medelhavet) den andra vek av åt höger mot OpV (västerut, in mot hamnen och staden La Linea).

Den minimala, från landsidan
oupptäckbara, observationsspringan
i OpV. Bild inifrån

OpV hade endast en mycket smal observations-springa för att undgå upptäckt från land.

OpÖ inifrån efter återupptäckten 1997.
Vid plomberingen 1943 har
öppningen i bergväggen satts igen, här ses
ett mindre hål än det ursprungliga.
Längs trappans ena sida fanns det
rör som innehöll den 5,4 meter långa
antennen vilken sköts ut inför sändning
och därefter drogs in för att minimera
risken för upptäckt

OpÖ hade en öppning stor nog för en man att ta sig ut igenom och, på den svindlande bergshyllan där utanför, andas lite frisk luft! Vid OpÖ fanns också ett litet hål för en 5,4 meter lång stavantenn vilken skulle skjutas ut vid sändning. När antennen inte var i bruk drogs den in och förvarades i ett för ändamålet avpassat rör vid sidan av trappan.

Den utvalda gruppen män skolades och testades under simulerade förhållanden vid Romney Marsh i Kent, England. (Jfr, gärna, även artikeln om Romney Marsh i Levande artefakter)

George Murray Levick

Den mest meriterade av de män som fungerade som konsulter för Operation Tracer var den i Royal Navy inkallade George Murray Levick. Han var en av de män som deltog i Robert Scotts expedition till Sydpolen 1910. Scott och de flesta av hans män dukade under i Polarnattens stormar men Levick och fem andra män lyckades överleva i en snögrotta hela Polarvintern.

Förutom att leverera synpunkter och bestämma hur de sex männen skulle härda ut i sin isolering; mat, kläder, fysisk träning, fritidssysselsättning etc rekryterade Levick också det två läkare som skulle ingå i gruppen.

Till sist hade man de män "av rätta virket" som erfordrades och dessa transporterades till Gibraltar - alla med dagliga uppgifter i Klippan vilka dolde deras verkliga, topphemliga, uppdrag för den händelse The Rock ockuperades av fienden.

De män som fysiskt arbetat med färdigställandet av gömslet transporterades hem till England och hölls under uppsikt - självklart med ett underskrivet tystnadslöfte förenat med ett hot om repressalier för den händelse de skulle berätta om sitt arbete i Klippan.

Krigslyckan vände dock, Rommel besegrades i Afrika, Sicilien föll i de allierades händer och Operation Tracer bedömdes inte längre som nödvändig.

De sex männen befriades den 24 augusti 1943 från sitt uppdrag - men belades med fortsatt tystnadsplikt Matförråden (konserver) liksom medicinsk materiel delades ut till  trupperna och ingången till Operation Tracers "arbetslokaler" förseglades.

Gibraltarklippans 40 km långa tunnlar och utrymmen ruvar på många hemligheter - en av dem var ryktet om en hemlig observationspost, Operation Tracers utrymmen. Sökandet efter dessa lokaler pågick i årtionden.

1997 noterade en ackrediterad grottforskargrupp, Gibraltar Caving Group, efter två års sökande efter Operatin Tracers lokaler, ett besynnerligt vinddrag i tunneln Lord Airey's Shelter.

Ingången till Operation Tracers lokaler sett från

Lord Airey's Shelter. I utrymmet 

mellan den hitre väggen och valvbågen i

bakgrunden skulle en eventuellt avliden i

gruppen begravas

Vinden skulle visa sig komma från en ytterst noggrant igensatt öppning i tunnelväggen. När man avlägsnat den korrugerade plåten (droppskydd mot vatten), som täcker tunneltak och väggar, samt ett lager av tegelstenar och stenfyllning kunde man se resterna av en dörr - och så var Operation Tracers utrymmen återupptäckta! Orsaken till det inte tidigare noterade vinddraget visade sig vara att några trädörrar murknat och fallit från sina gångjärn och därmed öppnat upp för vindpassage från Gömslets observationsöppningar och in i Lord Airey's Shelter

Generalmajor
Richard "Windy" Gale

Efterforskningar hade lett fram till namnen på chefen, "Windy" Gale, och de två läkarna, Bruce Cooper och Arthur Milner - men de tre signalisterna är ännu i denna dag obekanta.

Läkaren Bruce Cooper

Något foto på den andre läkaren, Arthur Milner, som värvades för Operation Tracer av Bruce Cooper, har tyvärr inte kunnat återfinnas på Internet. Milner och Cooper möttes under studietiden och förblev nära vänner livet ut.

Här följer några bilder tagna i samband med upptäckten av "The Stay Behinde Cave" vilket idag är namnet på denna del av tunnelsystemen i The Rock.

Vardagsrummet med dörren till den igenmurade
ingången och det tilltänkta Begravningsrummet
till vänster. Utgången till radiorum, toaletter och
trapporna till OpV och OpÖ skymtar längst bort
till höger

Vardagsrummet. Vy från motsatt håll.
Notera korkplattorna på golvet

Golvplattorna av kork dämpade
stegljud och isolerade
mot bergets kyla

Vattengropen. Från den 45 000 liter
stora vattenbassängen bakom väggen
skulle allt vatten för matlagning, disk, dryck
och personlig hygien tas härifrån.
Den dolda bassängen efterfylldes
automatiskt av regnvatten

När man efter 54 år vred på
kranen kom först svart,
sedan kristallklart, vatten!

Trappan till observationsplatserna
Op V och Op Ö.
I bakgrunden dörröppningen
till radiorummet

Toalettrummet sett uppifrån trappan till Op
Till vänster radiorummet

Det fanns två toalettstolar - inte för att man
skulle sitta tillsammans och småprata utan
den ena var reserv ifall den andra skulle
haverera! 

Trapporna leder till vänster till Op Ö
och till höger till Op V

Vy över hamnen från Observationsplats Väster (Op V)

Bruce Cooper, 94 år gammal,
återvänder till
"The Stay Behinde Cave"

År 2008 återvände den siste levande av männen i Operation Tracer, läkaren och pensionerade Surgeon Lieutnant Commander Bruce Cooper, till The Rock och till de frilagda utrymmena för den grupp han ingått i. Även om minnet sviktade en aning mindes han rätt väl såväl lokalerna som det uppdrag han och hans kamrater var beredda att axla 66 år tidigare!

Redaktören ställer frågan: Finns sådana män idag som de som frivilligt anmälde sig för att muras in i en klipphåla för en tid av 1 - 7 år? Astronauter verkar kunna vara av Det Rätta Virket, kanske... men annars... 

                                                                                               - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.