torsdag 18 augusti 2022

Batteri Merville, del I

Under återresan till Sverige från RoadTrip Syd 21/22 styrde vi mot Normandie. Vi återbesökte de berömda platserna från invasionen den 6 juni 1944, Pointe du Hoc blev den första, den blodiga Omaha-stranden och den ovanliggande amerikanska krigskyrkogården i Colleville det andra, den sägenomspunna "Pegasus Bridge" över floden Orne där majoren Howard landande med glidflygplan i den lilla staden Bénouville, på något som kan karaktäriseras som en halv fotbollsplan alldeles vid bron strax efter midnatt den 6 juni blev det tredje, och kom vi så att tillbringa några dygn, alldeles vid havet, i Merville-Franceville.

I utkanten av Merville-Franceville, byggdes under Andra Världskriget en artilleriställning som ett led i konstruktionen av Atlantvallen. Idag är ställningens pjäsbunkrar ett museum över invasionen den 6 juni 1944.

Under planläggningen inför D-dagen betraktades Batteri Merville med sina förmodat 15,5 cm pjäser som ett allvarligt hot eftersom pjäsernas kunde beskjuta den brittiska landstigningen på Sword Beach - och havet där utanför.

Av denna anledning beslutades att batteriet skulle tystas genom en attack redan under natten den 6 juni. 

Byst i Mervillebatteriet
till minne av överstelöjtnant
Terence Otway


Uppdraget gavs åt 9. Parachute Battalion  (Fallskärmsjägarbataljonen) 
under befäl av överstelöjtnant Terence Otway som med en styrka om 600 man, med tunga understödsvapen transporterade av 9 st Horsa-glidplan, skulle ta och förstöra batteriet. Företaget övades grundligt i England, med fullskalemodell av Merville-batteriet, under såväl dag- som nattförhållanden. 

Som så mång av planerna för D-dagen havererade dock företaget när det väl satts igång - bataljonen fälldes och spreds över ett mycket stort område utanför den tänkta samlingsplatsen. Ett av glidflygplanen med tung materiel sköts ner, ett annat fick nödlanda på ett fält i England sedan bogserlinan slitits av.... Stigfinnarnas landningsljus fungerade inte... Kort sagt: Krig är ofta liktydigt med kaos - och här var kaos. För att bringa ordning i kaos krävs en stark ledare - och en sådan fanns verkligen på plats, Terence Otway! 

På återsamlingsplatsen inför anfallet fanns endast 150 man - utan tunga vapen.




Pjäsbunker I i Mervillebatteriet

Övlt Otway lät sig dock inte avskräckas. Han samlade sina män i avpassade anfallsgrupper och stormade framgångsrikt det för markstrid tungt beväpnade batteriet.








Uppgången till Bunker I:s yttre observationspost. Jfr planritning nedan!







Mervillebatteriet hade från början endast öppna pjäsplatser. Dessa ersattes så småningom av betongbunkrar för såväl pjäser som manskapsförläggning och ammunitionsförråd. 

Rommel med stab i Merville 6 mars 1944


Fältmarskalk Rommel inspekterade anläggningen den 6 mars 1944. Han fann därvid att endast två av pjäsbunkrarna var färdiga. Han befallde omgående Organisation Todt (OT, Tysklands byggkommando) att skyndsamt färdigställa bunkrar även för de två återstående pjäserna.



Till pjäsbunker nr 1, den största, användes 1330 kubikmeter betong, 63 ton armeringsjärn och 16 ton stål till portar och övrig skyddstäckning. 


Brittiskt spaningsfoto över Mervillebatteriet 31 mars 1944
















Planlösning över bunker typ H611, dvs Mervillebatteriets största bunker


När attacken på Mervillebatteriet framgångsrikt avslutats återstod endast 75 stridsdugliga soldater av de ursprungliga 150 på UFA, utgångsläget för anfall. Bataljonens övriga 450 man fanns utspridda någonstans över invasionsområdet.

Förlust av glidflygplanens materieltransport av fordon, tunga vapen och sprängmedel tvingade fram improviserade lösningar för att förstöra Merville-batteriets fyra haubitsar - dessa visade sig dessutom var av avsevärt klenare kaliber, och därmed skottvidd, än vad flygfototolkarna uppfattat. Batteriet bestod av fyra äldre tjeckiska 10 cm pjäser - med en maximal skottvidd om ca 8 km.

Som störningseld över engelsmännens landstigning på Sword Beach skulle de kunnat fungera - men inte för att avge tung verkanseld.

Alltnog: de ihopsamlade sprängmedlen, tyska och engelska, räckte till för att förstöra två pjäser - inte alla fyra, men batteriet var tystat inför landstigningen på morgonen den 6 juni 1944. Red anm: I de intervjuer som gjordes 43 år efter D-dagen förekommer olika meningar om huruvida ens någon av pjäserna demolerades. Det samlade intrycket nu, av dessa divergerade uppgifter, är att alla fyra pjäserna faktiskt lämnades intakta efter anfallet. Batteriet ansågs ju taget och nya uppgifter för övlt Otway väntade på att lösas omgående.

Britterna under ledning av övlt Terence Otway drog sig nu tillbaka för att kraftsamla inför andrahandsuppgiften: ett anfall på den närbelägna staden La Plein. Notera att alla trupprörelser i initialskedet syftade till att skapa kontroll över broar, vägkorsningar och övriga knutpunkter för att skapa ett brohuvud för de trupper, 160 000 man, med fordon, stridsvagnar, artilleripjäser, underhåll osv, som skulle komma att landsättas under morgonen och dagen den 6 juni 1944. De män som utgjorde spjutspetsen i anfallet kunde därmed inte bjudas någon vila!

Överstelöjtnant Otway ledde sin sammankrympta trupp (75 man) i anfallet på La Plein men anfallskraften räckte inte längre till. Halva staden togs - men sedan var det stopp.

Under tiden återbesatte tyskarna Merville-batteriet - och avgav med de återstående två pjäserna eld över britternas invasionsområde - Sword. Batteriet utsattes för ytterligare brittiska attacker men motstod dessa - med tunga förluster för engelsmännen. 

Först den 17 augusti, mer än två månader efter den första framgångsrika brittiska attacken den 6 juni, tystnade Batteri Merville för gott i samband med det allmänna tyska tillbakadragandet från invasionsområdet.

Här följer nu några bilder från Mervillbatteriet och det nuvarande museet. Bilderna är inte alltid av högsta kvalitet - men har i sammanhanget ett intresse.


Ett av de flygplan som användes vid fällningen av fallskärmsjägare och deras utrustning samt för bogsering av glidflygplan.
Typen, Douglas C-47, i civil version DC-3, är det mest tillverkade av alla
transportflygplan någonsin med drygt 16 000 exemplar. 


Pjäsbunkrarna II - IV samt en av de ursprungliga öppna pjäsplatserna
med en haubits. När bunkrarna var färdiga användes dessa
öppna pjäsplatser inte mer


Denna pjäs, av uppsättningen att döma en haubits, är troligen en
engelsk 14 cm medelsvår pjäs typ BL Mk3, kvarlämnad efter kriget...
och har just inget med Mervillebatteriet att göra...


Pjäsbunker II och III. Utsiktplattformen, ut över Sword Beach, på taket
till Bunker II är ett nutida bygge




Bakom den svarta pansarporten på Bunker I:s front döljer sig en av
Drakens fyra Tänder! Porten kunde sänkas ner i "bottenvåningen"
där även tomhylsor från eldgivningen kastades ner.
Pjäserna var väl skyddade mot inkommande eld


Här följer ett antal bilder från det museum som anläggningen nu formerar. I Bunker I visas en "skakande" bild och ljusshow. Jo, det är korrekt: Ljudet från pjäsens eldgivning är öronbedövande även för en gammal artillerist, ljusblixtar, kulspruteknatter - tom golvet i bunkern skakar! En stark upplevelse som väl illustrerar hur en strid upplevs inne i en pjäsbunker! Övriga bunkrar är inredda som utställningar för 9:e Parachute Battaljon vars sammankrympta numerär vid anfallets början bestod av 150 man i stället för 600...


Inne i pjäsbunkern. Mannen i bakgrunden använder en optisk
avståndsmätare



Överläggning i stabsbunkern




Förläggningsdelen i Bunker I. I bakgrunden observerar
en soldat omgivningen via ett periskop


Nedan fyra bilder över vapen som återfunnits i och kring Batteri Merville









En fallskärmsjägare stiger ut från sin C-47. I den ljusa "bagen" har
han personlig utrustning. Bagen hänger i en lina några meter
under soldaten och tar marken först. Därmed kan fallskärmen
minska fallhastigheten vid jägarens landning



Brittiska fallskärmsjägare



Den brittiska arméns standardunderstödsvapen: Bren kulsprutegeväret, konstruerat 1930 i Tjeckien och, efter vapenprov 1935, licensbyggt i
England i kaliber .303 (7,7 mm). Magasin: 30 patroner.
Eldhastighet 500 skott/min. Finns ännu i några arméer
även om produktionen upphörde 1971!



Interiör från cockpit i ett Horsa-glidflygplan. Här finns inga kontroller
utom för styrning och lossgöring av bogserlinan.
Glidflygplanet användes förutom för trupptransport för transport
av tyngre materiel som jeepar och lätta artilleripjäser, av
ammunition - och allt den trossmateriel som krävs för
att supporta landsatt trupp. En C-47 kunde faktiskt
bogsera upp till tre st av dessa glidflygplan




Återfunnen styrkolumn från ett Horsa-glidflygplan. Nere t.v. syns en
universalyxa för att - om nödvändigt - hugga sig ut efter kraschlandning...
ett vanligt slut på flygningen


I nästa avsnitt av Batteri Merville, del II, skall vi ta del av det livsöde som formade löjtnant Raimund Steiner, den siste befälhavaren vid Batteri Merville. Österrikaren som de hårda levnadsvillkoren efter annekteringen av Österrike, och mot hans grunduppfattning av nazismen, gjorde till tysk soldat - och officer.

 

                                                                                           - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

 

 

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

 

 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.














fredag 5 augusti 2022

U-båtsbunkern i Saint-Nazaire

Tidigt under andra världskriget insåg ledningen för den tyska flottan, Kriegsmarine, behovet av att kunna förlägga u-båtar till hamnar direkt vid Atlantkusten. Därigenom slapp man att fartygen skulle gå ut från, respektive in till, hamnarna vid Östersjökusten via Kielkanalen.


Storamiral Erich Raeder
Chefen Kriegsmarine
1939-1943

Chefen för Kriegsmarine, storamiral Erich Raeder, och chefen för u-båtsvapnet, Karl Dönitz hade en klar samsyn i denna fråga.

1943, sedan Raeder med starka ord sökt övertala Hitler om att inte låta skrota tyska flottans övervattensfartyg - och tvingats avgå, avlöstes han av Hitlers favoritofficer i tyska flottan: Karl Dönitz vilken befordrades till storamiral i rollen som chef för Kriegsmarine.







Storamiral Karl Dönitz
Chef Kriegsmarine
1943-1945.
Rikspresident i Tyskland
några veckor i maj
1945

Storamiral Karl Dönitz utnämndes 1945, i Hitlers testamente, till Tysklands Rikspresident och överbefälhavare för Krigsmakten (Wehrmacht). För sina krigsbrott dömdes Dönitz senare, vid den stora krigsförbrytarrättegången i Nürnberg, till 10 års fängelse i Spandau (Berlin).


Tillbaka till 1941! 

U-båtsbaserna längs Atlantkustens ockuperade länder bedömdes behöva inte enbart en bra hamn utan en väl skyddad sådan. Organisation Todt (OT), byggd av Fritz Todt, och efter hans oförklarliga flygolycka i Ostpreussen, av Hitler överlämnad till arkitekten och organisationsgeniet Albert Speer. OT fick uppdraget att bygga bombsäkra dockor för u-båtar i de franska hamnarna Brest, Lorient, Saint-Nazaire, La Rochelle och Bordeaux.

Även i Trondheim och Bergen (Norge) skulle det komma att byggas några bombsäkra u-båtsdockor - alla med 8 meter skiktade betongtak!

När Hitler och hans favoritarkitekt Albert Speer skissade på Tysklands nya huvudstad, Världshuvudstaden Germania (då Berlin), räknade men helt kallt med att de byggnader som skulle byggas 1935-1950 inte skulle kunna vara av sådan beständighet att de skulle nå Tredje Rikets, det tusenåriga rikets bortre jubiléum, utan sammanstörta! Vad som då, på fullt allvar, räknades med var: ruinvärdet! Det vill säga det historiska värde som dessa byggnader skulle ha likt Egyptens mångtusenåriga pyramider och tempel! För den som önskar gå vidare i ämnet rekommenderas Tidsspegelns artikelserie Ett stort uppdrag, samt Världshuvudstaden Germania del I, Världshuvudstaden Germania del II och till sist artikeln Bakom Världshuvudstaden Germania 

Med tvångsrekryterad personal byggde, i förbluffande hastighet, Organisation Todt de franskbaserade u-båtsbaserna i Brest, Lorient, Saint-Nazaire, La Rochelle och Bordeaux

Tidsspegeln redaktör har haft förmånen att under RoadTrip 21/22 besöka några av dessa frankrikebaserade baser. 

Av de storslagna planerna för Berlins omdaning återstår nu enbart några gatulampor längs den forna paradavenyn Charlottenburger Chausse, nu "Strasse des 17 juni" till minne av de arbetare som kallblodigt sköts ihjäl av Östtysk polis och Sovjetisk militär under ett uppror i Östberlin år 1953.


Schwerbelastungskörpern
i stadsdelen Tempelhof,
Berlin
Kvar i Berlin finns också "Schwerbelastungskörpern". En cylinder med en diameter på cirka elva meter byggdes med hjälp av franska krigsfångar 1941-1942 och den sträcker sig 18,2 meter ner i jorden till ett ett lager av stenmärgel. Ovanpå denna cylinder placerades en fribärande lastcylinder med en total höjd av 14 meter och en diameter på 21 meter. Med 12 650 ton belastar den strenmärgellagret med 12,65 kg per cm² på en golvyta av 100 m². Avsikten med bygget var att utröna huruvida marken skulle kunna bära den kolossala Triumfbåge som Speer ritat efter en ungdomsskiss utförd av Adolf Hitler. Schwerbelastungskörpern kallas också i folkmun "Det Natziklotz" (Nazistklotsen).




Till höger Hitlers skiss från tidigt 20-tal över den väldiga triumfbågen i Världshuvudstaden Germania (det omdanade Berlin). Byggnaden skulle ha en höjd på 117 meter och ett bredd om 170 meter - att jämföra Triumfbågen i Paris som är 50 meter hög!




Kvar av det Tusenåriga Rikets byggnader finns nu den aldrig helt färdigställda Partikongresshallen i Nürnberg, delar av Reichpartitagsgelände i samma stad (jfr Världshuvudstaden Germania del I) och dessa gigantiska u-båtsbunkrar! De senare närmast omöjliga att avlägsna till följd av sin enorma volym av armering och betong. Till u-båtsbunkern i Saint-Nazaire användes svindlande 480 000 kubikmeter betong. För att få en uppfattning om denna massa kan man tänka sig att lägga 480 000 träkuber med en meters sida i en lång rad. Om vi börjar med första lådan vid Tre-Riksröset längst uppe i norr kommer vi att passera Sinaihalvön och hamna ett gott stycke ute i Röda Havet innan vi placerar ut den sista lådan!

På några platser, t.ex Saint-Nazaire, har man under efterkrigsåren faktiskt inkorporerat bunkerkompexen med stadsbilden genom att använda (delar av bunkern) för museum och kulturevenemang.


Flygbild Dora I, år 2010

I Trondheim finns u-båtsbunkern Dora I och där har man helt sonika byggt på bunkern med två våningar vilka samman med tillbyggda huskroppar idag tjänar Trondheims kommun med lokaler för museum, bibliotek och kontor.





Markvy Dora I i Trondheim. Notera de tillbyggda
takvåningarna på själva bunkern samt
dess vidbyggda huskroppar











U-båtsbunkern i La Rochelle, eller mer exakt i La Pallice "kant i kant" med La Rochelle, har nu kommit så långt i sin nedbrytning till en ohanterlig ruin att den till följd av rasrisk är stängd för allmänheten. Orsaken är främst de massiva bombangreppen under kriget vilka skapade sprickor i det 8 meter tjocka taket - dock utan att tränga igenom. Konstruktionstekniken för taken var skiktade gruslager med mellanliggande armerad betong av olika typ. Nu har regnvatten trängt ner i dessa sprickor varvid armeringen långsamt förintas och det ruinvärde som beaktades vid projekteringen av Världshuvudstaden Germania närmar sig...

Här följer nu några bilder från Tidsspegelns besök i Saint-Nazaire den 2 april 2022.


U-båtsbunkern i Saint-Nazaire


Notera taktjockleken! 8 meter. Inga då använda flygbomber
hade förmåga att tränga igenom taket.



De olika dockfacken skildes av tjocka väggar. Varje fack skyddades av tunga metalldörrar mot från hamnbassängen kommande bombsplitter



Genom att bila bort kortväggarna (mot gatan) i flera av facken har anläggningen fått en klart öppnare mer tillgänglig "look"


Redaktörens hustru får tjäna som jämförelseobjekt till den bortbilade
väggens tjocklek!


Bassäng 10B i Saint-Nazaire. Vilka båtar seglade ut från denna kajplats för att
aldrig återkomma? Av Tysklands under kriget 1000 operativa u-båtar
ligger, med sina besättningar, 750 stycken på havets botten... Den högsta förlustsiffra något vapenslag någonsin noterat...


Varje bassäng skulle rymma en u-båt av t ex typ VII C med en
längd av 67,1 meter. De flesta öppna bassängerna är dock
till 1/3 igengjutna för att skapa golvyta


I bassängväggen ingjuten pollare för förtöjning av u-båten. Sannolikt
träddes en tross med ögla genom hålet i pollaren och lades
sedan över "stolpen". Varje bassäng hade flera sådana pollare
ingjutna i bassängväggen


Även här i Saint Nazarie pågår byggnadens nedbrytning till följd av rostande
armeringsjärn...


Det vilar nästan något sakralt över dessa väldiga salar, en gång
byggda för att underhålla Havets Vargar - vars byten var fartyg
och försvarslösa sjömän...


                                                                                             - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.


tisdag 31 maj 2022

Nazitysklands sista u-båtsprojekt. U-båt typ XXI - ett bildreportage!

U-2450 vid kaj i Bremerhaven. De båda "vingarna" föröver
är båtens djuproder. Båda de övre yttre torpedluckorna är öppna,
babords torpedlucka syns dock inte på bilden


Under de båda världskrigen var Tyska Flottans (Kaiserliche Marine under Första Världskriget, Kriegsmarine under Andra Världskriget) huvuduppgift att blockera Europa, och då främst England, från materiellt och personellt stöd från gentemot Tyskland fientligt sinnade stater. Uppgiften kom i båda krigen att främst genomföras med u-båtsvapnet.

Genom Versaillesfördraget som dikterades efter Tysklands nederlag i Första Världskriget förbjöds Tyskland att inneha u-båtar. Detta förbud kringgicks emellertid genom hemligt utvecklingsarbete utanför Tysklands gränser, t ex via det holländska NV Ingenieurskantoor voor Scheepsbouw, IvS som var en bulvanfirma för den stora tyska Krupp-koncernen. Ett aktivt tyskt utvecklingsarbete rörande u-båtar skedde också i hemlighet i Finland. Jfr Tidsspegelns artikel på länken Hemligt finsk-tyskt u-båtssamarbete


U-båt typ VIIC


Kriegsmarines verkliga arbetshäst under u-båtskriget på Atlanten under Andra Världskriget var u-båt typ VII vilken producerades i sammanlagt 703 exemplar. U-båtstypen genomgick  totalt sju utvecklingssteg. Det absolut flertalet båtar var av typ VIIC vilka byggdes i 568 exemplar. Jfr Tidsspegelns bildreportage på länken U-995, världens enda bevarade u-båt av typ VIIC





U-båtskriget under Andra Världskriget blev emellertid för Tyskland mycket kostsamt både vad beträffar fartyg och förlorade besättningar.

768 av Tysklands ca 1000 operativa u-båtar vilar idag med sina besättningar på havets botten. Detta innebär en förlustsiffra för vapnet om 75% - en i strid, till lands, till sjöss och i luften, oöverträffad siffra.

En kontinuerlig tysk utvecklingen av dels u-båtens tekniska installationer - dels dess produktions- och logistikmetoder resulterade i typ XXI (typ 21) en u-båt som tog det dramatiska steget från att vara en övervattensfarkost som vid behov kunde dyka - till en undervattensfarkost som vid behov kunde gå upp till ytan!

U-båt typ XXI skulle efter kriget komma att bli konstruktionsförebild för u-båtar av rysk Whiskey-klass, amerikansk Tang-klass och brittisk Porpoise-klass.

Läs mer om den revolutionerande u-båten typ XXI på Tidsspegelns länk

U-båt typ XXI - ett nytt koncept

I Bremerhaven ligger idag den enda bevarade u-båten av typ XXI. Dess identitet vid sjösättningen var U-2540, dess historia fascinerande. U-båten sänktes av sin besättning den 4 maj 1945 strax utanför Flensburg. Fartyget bärgades 12 år senare, genomgick helrenovering och användes under namnet Wilhelm Bauer av tyska Bundesmarine som forskningsfartyg fram till 1980. Därefter genomgick u-båten ännu en renovering - nu en återställning till originalskicket 1945. Sedan 1983 är fartyget ett flytande museum i Bremerhaven.

Ingen av u-båtarna typ XXI kom att genomföra något stridsuppdrag - därtill kom deras insats allt för sent. 

Inalles sjösattes 119 båtar av typ XXI. Sedan de övertagits av sina utsedda befälhavare skulle de utrustas och besättningen genomgå flera månaders utbildning i Östersjön innan de förklarades stridsklara. 

En av de få stridsklara u-båtarna just vid krigsslutet var U-3503. Under de kaotiska dagarna i början av maj 1945 fick U-3503 order om att via Helsingör, tillsamman med tre andra u-båtar, avsegla mot den stora u-båtsbunkern i Norska Trondheim. 

Den 5 maj, i Kattegatt, utsattes fartygen för bombanfall och beskjutning med automatkanoner av flygplan från RAF varvid ett flygplan sköts ner och en av u-båtarna sänktes. U-3503 dök och fortsatte sin färd mot Trondheim - med full dieseldrift och med snorkelmast uppe för dieslarnas luftförsörjning.

Snorkelmasten uppmärksammades dock bara någon timme efter det första angreppet av ännu ett RAF-plan vilket besköt snorkelmasten (huvudet) med automatkanoner. Detta fick som följd att snorkelhuvudet skadades. 

Dieselavgaser fyllde snabbt u-båten i sådan omfattning att alla utom 9 man rökförgiftades innan de fått på sina skyddsmasker. Fartygschefen, Oberleutnant zur See Hugo Deiring (24 år), beslöt i detta läge att söka svensk nödhamn. Läs om U-3503:s märkliga svenska öde på Tidsspegelns länk Andra Världskrigets U-båtsklimax



Ritning i två plan över u-båt typ XXI (Bilden är klickbar för förstoring)


Nedan följer data rörande typ XXI (från Wikipedia)

War ensign of Germany (1938-1945).svgTyp XXI
U 2540 i Bremerhaven
U 2540 i Bremerhaven
Allmänt
TypUbåt
VarvBlohm & Voss
AG Weser
Schichau
Operatörer Kriegsmarine
 Bundesmarine
 Frankrikes flotta
 Royal Navy
 USA:s flotta
 Sovjetunionens flotta
Byggda mellan1943 och 1945
I tjänst mellan1944 och 1982
Planerade381
Färdigställda119
Bevarade1
Tekniska data
Deplacement1621 ton
Deplacement i u-läge1819 ton
Längd över allt76,7 meter
Bredd överallt6,6 meter
Djupgående6,3 meter
Framdrift
Huvudmaskin2 x MAN M6V 40/46 6-cylindrig Dieselmotor
2 x SSW GU 365/30 elmotor/generator
2 x SSW GW323/28 elmotor för krypfart
Maskinstyrka4400 hk dieselmotorer
5000 hk elmotorer
646 hk krypmotorer
Propellrar2
Prestanda
Maxfart15,6 knop
Fart i u-läge17 knop
Dykdjup280 meter
Bunkerkapacitet250 ton olja
RäckviddI ytläge 15 500 nm vid 10 knop
I uläge 365 nm vid 5 knop[1]
Lastförmåga
Besättning57-60 man
Beväpning
Bestyckning6x 53cm torpedtuber i fören
Pansar17mm runt bryggan och luftvärnsvapnen.
Luftvärnsartilleri4x 20mm luftvärnskanoner monterade i två tvillingtorn i tornets fram- och bakkant
Torpeder20 torpeder
SensorerFuMO 65 radar, hydrofon i (droppen) under förskeppet, aktiv hydrofon (sonar)



Under RoadTrip Syd 21/22, en fem månaders husvagnsresa tor Upplands Väsby - Balerma på Spaniens sydkust, gjorde Redaktören med hustru besök på några militärhistoriskt intressanta platser i Europa. Ett av dessa besök skedde i Bremerhaven den 11 april 2022 ombord på U-2450. Nedanstående bilder är tagna vid detta besök.


U-2540, nu flytande museifartyg förtöjt i Bremerhaven


Notera skrovets strömlinjeform! Tornet droppformat. Ingen däckskanon,
Lv-pjäserna indragna i tornet. Bryggvakten behöver nu inte längre slåss mot vädrets makter


Babords övre yttre torpedlucka öppnad... klar för torpedskott!


U-2540 hade sex förliga torpedtuber stackade i sidled två och två.
De nedersta två tuberna ligger under de för museientrén
monterade durkplåtarna. (Golv för turister!)


Fartygsingenjörens hytt (3 bilder)




Text: se nedan!

Dukat som U-offmäss, men naturligtvis också kojplatser.
Till skillnad från tidigare u-båtar hade i typ XXI varje man ombord
en egen koj. Porslinet på hyllan upptill hade emellertid, med säkerhet,
en annan plats vid gång till havs!


Underbefälshytt


Radiohyttens innandöme - fotograferat via spegeln

Ännu en bild från radiohytten. Krypteringsmaskinen, Enigma, saknas dock!



Fartygschefens hytt


Väggklockan, som här är lös på skrivpulpeten, satt givetvis
väl synlig någonstans på väggen eller på ett skott i kaptenshytten.
De röda fälten på urtavlan markerar de tider då meddelanden
regelmässigt sändes från u-båtsbaserna på fastlandet


Chefens koj är inte större än de övrigas. Här dock blockerad av diverse
föremål från en senare tid!


Del av Manövercentralen. Djupstyrarnas stridsstationer


Alla dessa rattar, ventiler, mätare, säkringsboxar osv
hade en given funktion. De män som hade sina stridsstationer
här kände naturligtvis till funktionen för sina
reglage - men det fanns en man ombord som visste exakt
vad alla i båten förekommande manöverorgan, utrustningar
och mätare hade för funktion: fartygsingenjören
!
God två inom kunskapsområdet var fartygschefen själv.


Lejdarna leder, via tornluckan där uppe, från Manövercentralen till bryggan



Här, på denna minimala yta kallad Navigationsbordet,
fördes på sjökorten noggranna anteckningar
om fiendens och egen position


Bland andra ting i Manövercentralen: Varvtalsräknare
för babords och styrbords propellrar samt den
mycket viktiga klockan... här dock ett exemplar utan visare -
och troligen utan urverk eftersom hålet för 
uppdragningsnyckeln gapar tomt!


Överallt rör, ventiler och mätare...


I detta lilla utrymme, med fyra kokplattor, en utdragbar
avställningsyta, en ugn och två diskhoar skulle kocken
leverera lunch, middag och nattmat
för en besättning om 57-60 man

Extraplatta, kanske för potatiskitteln?

Två rejäla diskhoar


På väg mot maskinrummet via luckan i det vattentäta tryckskottet
i bildens mitt. På båda sidorna dörrar till förläggningshytter (jfr nedan)

Dukat för mellanmål? Notera att vid denna tid åt besättningen
i strikt åtskilda befälsgrupper! Officerare, underofficerare,
underbefäl och meniga matroser - varje grupp för sig i sitt kvarter.



Vid måltider fälldes överkojen ner mot väggen och bildade ryggstöd.
Notera att bordet har slingersarg samt att bordet har
två nedvikbara klaffar så att passage till kojerna underlättas
då man inte sitter till bords för att äta


Fallskyddet på kojerna är lätt löstagbart så att man kan sitta
bekvämt under måltid


Maskinrummet med de två 6-cylindriga MAN-dieslarna som
utvecklade 4400 hkr Bild från el-motorrummet saknas men
elmotorerna utvecklade 5000 hkr.
För krypfart vid tyst gång fanns en extra uppsättning
elmotorer som endast utvecklade 646 hkr


Kompressor för komprimering i tryckkärl av tryckluft till
blåsning (tömning) av dyktankarna


Planritningar över U-2540 som museifartyg med hål upptagna
i skrovet för att medge bekväm entré för besökare. Dieselmaskinrummet markerat med orange färg. Motsvarande ritningar fanns
uppsatta i de olika rummen, naturligtvis med det
aktuella utrymmet orangefärgat.


Längst akterut finns en av u-båtens tre toaletter -
minns att ombord fanns 57-60 man!
Dörren till aktertoaletten kan inte öppnas
med mindre än att luckan i det trycksäkra skottet
mellan el-motorrum och häckrum är stängd!
                                                                          

                                                                    - Ω -



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.