Pansarmuséet i Munster, del I, inledningen

Den första tyska stridsvagnen "Wotan"
från 1918. Replika, det enda bevarade
exemplaret i världen finns
i Brisbane, Australien

I den lilla Tyska staden Munster (ej att förväxla med Münster!) ligger sedan 1983 ett pansarmuseum, Deutsches Panzermuseum - ett av de större i världen. Utställningen tar sitt avstamp i året 1917 det år då Tyskland under WW1 formulerar sitt svar på den engelska "tank" som visade sig på slagfältet vid Cambrai den 20 november 1916.

Vid Första Världskrigets utbrott bestod arméernas beväpning i huvudsak av den enskilde mannens gevär med bajonett, av artilleri och av den nyligen introducerade kulsprutan. Den senare skulle bli Liemannens förnämsta verktyg då skörden skulle bärgas...

Första Världskriget förvandlades mycket snabbt från att vara ett rörligt krig med kavalleriet som spjutspets i formeln "rörlighet och eldkraft", till ett ställningskrig där soldaten var nedgrävd i tröstlösa, vattenfyllda, skyttegravar i Flanderns lera.

För att ta av fienden hållen terräng krävdes "enbart" två moment: uppmjukande artillerield och sedan, som engelsmännen sa: "Over the top" dvs upp över skyttegravens krön med hjälp av stegar och därefter framåt mot fiendens ställningar!

Artillerielden avsågs förvandla fiendens första linje, med skyttegravar och taggtrådshinder, till enbart granathål och söndertrasade stormhinder.

Det som saknades i beräkningarna var att fienden sällan befann sig i dessa skyttegravar utan var tillbakadragna till nästa, bakre, försvarslinje - eller helt enkelt befann sig i förhållandevis säkra förläggningsbunkrar upp till 20 meter under jord direkt vid första linjen.

När artillerielden lyfte för att belägga de bakre försörjningslinjerna och ställningarna med spärreld uppstod ett kort ögonblick av lugn i den omedelbara stridsterrängen. Under denna stridspaus störtade män med vapen och skarpslipade spadar i hand ut i det som tidigare varit skyttegravar, bemannade det som fanns kvar av skjutplatserna, eller sökte snabbt som vinden tillfälliga skydd i granatgropar.

Liemannens främsta verktyg, kulsprutegrupperna, riggade inom en kort minut sina dödsbringande vapen - och när, i exemplet, engelsmännen gick "Over the Top" hamrade dessa vapen, och den enskilde mannens gevär, tusentals glödheta projektiler mot de svagt hukande framryckarna. Om några nådde fram, och fienden inte greps av panik och flydde, avgjordes striden med bajonetter och skarpslipade infanterispadar.

Liemannen flinade åt vad han såg: stupad vid stupad, vid stupad. Ett gott dagsverke..

Verkligheten bakom
skyttegravsromantiken...

Om vi tittar på slaget vid Somme, den 1 juli till 18 november 1916, världshistoriens blodigaste slag, stupade den första dagen 20 000 britter och sårades 40 000. Sammantaget stupade eller sårades under detta slag nära 1 million unga män.

Under åtta dagar hade britter och fransmän, dygnet runt, beskjutit de i anfallsriktningen liggande tyska linjerna i en sådan omfattning att det ansågs att all taggtråd var pulveriserad och att just ingen fanns kvar i stridsterrängen av skyttegravar. 

Hur fel skulle inte detta förmodande vara! Taggtråd påverkas ringa av lufttrycket från exploderande granater - och de tyska soldaterna befann sig, mycket riktig, i sina skyddsrum 20 meter under jord.

Britterna bar dessutom full packning, ca 30 kg, eftersom de avsågs att efter första stridsdygnet förläggas på ny plats...

En kompanichef hade t.o.m, för tillfället ifråga, anskaffat en fotboll som han intalade sina män att de skulle kunna sparka framför sig under framryckningen över öde fiendeland.

Inledningsvis, vid Somme, avsåg man att skapa bräscher i försvaret, och eliminera de dödsbringande kulsprutorna, genom att helt enkelt spränga fiendens främsta linjer i luften genom s.k. minor. Brittiska gruvarbetare grävde tunnlar och iordningställde sprängkammare laddade med tonvis av sprängmedel under de tyska linjerna. Efter explosionen återstod av motståndaren endast en 90-100 meter vid krater, 30 meter djup, som det gällde att snabbast möjligt besätta! (Jfr artiklarna Minorna och Minorna II)

General, Sir, Douglas Haig

Generalen som ledde detta, världshistoriens blodigaste, slag hette Douglas Haig och han skrev i sin dagbok, på slagets andra dag: "Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades bara på förmiddagen den 1 juli 1916...

(Jfr artikeln En historisk Europaresa del V)

Little Willie, testrigg byggd 1915 i England
Blev stilbildare för alla kommande stridsvagns-
konstruktioner

Ny krigsmateriel, avsedd att bryta det förödande ställningskrig som kulsprutan skapat, hade emellertid konstruerats av engelsmännen. För att i görligaste mån dölja vad som var på gång blev namnet på den nya uppfinningen "tank" vilket enkelt låter sig översättas till den innehållslösa svenska ordet "tank" - dvs en behållare av något slag. 

Första fungerande stridsvagnen, engelska
Mark IV, år 1916
Besättning 8 man, två kanoner, fyra
kulsprutor

Bakom ordet fanns ett för infanteristen skräckinjagande metalliskt, på larvfötter genom gyttja och över skyttegravar gående, monster som spydde ut eld och död via två kanoner och fyra kulsprutor.

Strax efter klockan 06.00 den 20 november 1917 började 378 brittiska stridsvagnar typ Mark IV rulla mot sina utgångslägen för anfall längs en tio kilometer bred front helt nära staden Cambrei. Klockan 06.20 öppnade det brittiska artilleriet eld. Därefter började de brittiska stridsvagnarna rulla mot de tyska linjerna - Världens första stridsvagnsanfall var ett faktum!

Stridsvagn, typ Mark IV, bryter väg för infanteriet
genom stormhindren

Effekten blev initialt enorm, tyska soldater flydde hals över huvud. Det enda som bet på stålmonstren var direktträffar av artillerigranater - och gyttjan! Detta med gyttja kan inte överskattas - den fanns överallt och gjorde förflyttning svår, ja tom omöjlig, för stridsvagnarna. En stillastående stridsvagn slogs snart nog ut av den täta - eller direktriktade - artillerielden.

Sprängskiss stridsvagn Mark IV

Inuti stridsvagnen upplevde besättningen under anfall "helvetet på jorden". Det krävdes åtta man för att genomföra  stridsuppgifterna. Åtta man som vistades i ett helvetiskt larm från den i stridsrummet helt öppet monterade (underlättade smörjning under gång) 6-cylindriga motorn, motorvärme på 50 - 60 grader C i vagnen, krutgaser från kanoner och kulsprutor, avgaser från motorn och därtill ett helvetiskt larm från bandaggregat, inkommande projektiler och granatskärvor. Oväsendet var så högt att man hade tvingats utforma ett handteckensystem för att ge order i vagnen! Som om allt detta sammantaget inte vore mer än nog saknade vagnen varje form av fjädring. Detta innebar att besättningen ofta nog, under körning bland granatgropar och skyttegravar i det som för tillfället var ingen mans land, kastades omkring i vagnens dånande innandöme så att blodvite och kroppsskador uppstod!

Mark IV i kamp mot stridsfältets
granathål - och gyttjan

Till detta kom olika brister i materielens funktioner vilka vanligtvis ledde till stopp i stridslinjen med förlust av vagn och personal som resultat. Därtill kom obefintligt taktiskt tänkande beträffande samverkan mellan stridsvagnarna, egen trupp och eget artilleri.

Av tyskarna utslagen Mark IV. Vem bryr sig
om den stupade engelsmannen framför dem?

På kvällen den 20 november hade engelsmännen förlorat sammanlagt 65 stridsvagnar i strid. 71 vagnar hade därtill tekniskt gått sönder och 43 vagnar kört fast i gyttjan.

Förvisso hade engelsmännen ryckt fram 6 km under dagen, ett, efter på västfronten mätt, betydande terrängavsnitt hade erövrats men anfallet stoppades slutligen av ett tyskt artilleriförband som övat sig i att skjuta direktriktad eld från goda skjutplatser.

Pansaranfallet vi Cambrei blev både en framgång och ett misslyckande - men en ny stridsteknik hade fötts: pansaranfallet!

När "Eld upphör" på Västfronten blåstes den 11/11 kl 11 1918 avstannade utvecklingen av pansrade stridsfordon. Tyskland förbjöds i Versaillesfreden 1919 bl a att inneha pansrade stridsfordon. Det dröjde emellertid inte så länge innan Tyskland och Sovjetunionen överenskommit om ett strängt hemligt utvecklingsarbete på lika hemliga baser i Sovjetunionen. Här kom att utvecklas den pansartaktik och de vagnar som kom till bruk den 1 september 1939 när Hitler började sitt erövringskrig med anfallet på Polen. Här kom den tyska blivande generalöversten Heinz Guderian, som lite felaktigt brukar benämnas Pansarvapnet Fader, att aktivt delta och gå i skola. (Jfr En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet) På sitt sätt kan man sammanfatta pansartaktiken, som framgångsrikt användes i "Blitzkrieg" (Bixtkrig), som en ersättning för kavalleriet: Stor snabbhet förenad med stor eldkraft. En ytterligare plusfaktor i Blitzkrieg var att alla tyska stridsfordon var försedda med radiokommunikation. Därmed kunde taktiska kommandon blixtsnabbt nå ut till en pansarspjutspets. Ryska stridsvagnar saknade radio och tvingades överföra meddelanden med signalflaggor!

General Heinz Guderian i
Ryssland 1941

Heinz Guderian studerade emellertid, mycket noga, förutsättningarna för pansarstrid och utvecklade suveränt pansarvapnets användning - och blev en aktad specialist inom området. Han utgav ett flertal böcker och handledningar i ämnet pansartaktik och pansarstrid vilka noga studerats av omvärldens pansarofficerare. Han mest berömda bok är "Achtung Panzer!" som gavs ut 1937. Finns ingen pansarstridsskola i världen där denna bok inte ingår i studiematerialet!

Här avslutas inledningen till Deutsches Panzermuseum, Munster. Det innehållsrika bildreportaget från museets samlingar av pansarfordon kommer i del två i denna artikelserie.

                                                                                               - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Operation Tracer - en smått otrolig historia från WW2

Gibraltarklippan sedd från Redaktörens
balkong den 4 mars 2022

Gibraltarklippan, The Rock, reser sig brant, avvisande och mäktig, 426 meter över Medelhavets yta. Tillsamman med sin motsvarighet på södra sidan Gibraltar sund, Monte Hacho - under antiken Mons Abila - formerar den de från antiken kända Herakles Stoder.

Gibraltarklippan och den lilla halvö den ligger på har sedan 1704 varit i Brittisk ägo. Uppe på klippan, ovanför staden, finns en relativt stor population av frilevande apor. Ett mycket gammalt talesätt säger att så länge aporna finns på Gibraltar - så länge kommer också engelsmännen att vara herrar där!

Strategiskt är Gibraltarklippan av stor betydelse: alla fartygsrörelser in och ut ur Medelhavet kan observeras - och vid behov beskjutas. Sammanlagt genomkorsas klippan av mer än 40 km tunnlar och bergrum - många av dessa ännu under kontroll av Brittisk militär. Vissa rum och tunnlar är faktiskt, ännu idag, dolda av tidens töcken... rykten och sägner florerar... men ingen vet säkert... sökandet efter dessa rum och tunnlar fortgår av hängivna, av britterna ackrediterade, grupper...

Denna historia börjar när Andra Världskriget nått in i året 1940. Brittiska underrättelsetjänsten har skaffat fram informationer om en tysk plan med täcknamnet Operation Felix. Planen innebar att Tyskland skulle skaffa sig kontroll över Gibraltar och därmed skära av England från resten av det Brittiska samväldet. 

General Franco, här samman med Hitler 1938

Givetvis insåg Britterna att man för den händelse General Franco skulle göra gemensam sak med Tyskland och Italien skulle Britterna inte kunna hålla Gibraltar. Ur denna visshet kombinerad med den strategiska vikten av att kunna bevaka trupp och fartygsrörelser in och ut genom Gibraltar sund föddes Operation Tracer - en av Andra Världskrigets mest hemliga och osannolika planer vilken emellertid förbereddes in i minsta detalj! Man lät till och med ta fram en handbok vilken i detalj beskrev utrymmena, den tekniska utrustningen och dess handhavande, matportioner och deras tillagning, mediciner och den kirurgiska utrustningen, hantering av sår och fallskador, fysisk träning, fritidssysselsättningar, personlig hygien osv, i detalj! Där fanns också ett avsnitt om hur en avliden medlem av gruppen skulle balsameras och begravas (lös jord fanns för detta ändamål) i ett utrymme mellan den omsorgsfullt igensatta och maskerade tidigare ingången och själva "vardagsrummet".

Konteramiral
John Henry Godfreyer

Arbetet med Operation Tracer leddes av konteramiral John Henry Godfrey och förklarades vara av topphemlig karaktär - så hemlig att alla möten avhölls i konteramiral Godfreys privata hem i centrala London i stället för i hans tjänsterum i Whitehall. Godfreys personlige assistent var den senare så berömde skaparen av James Bond: Ian Fleming. Fleming var under Andra Världskriget kommendörkapten och underrättelseofficer med stabstjänst. 

Planen i sig var enkel: en liten grupp män skulle bo och arbeta i några få, nybyggda, utrymmen precis under Gibraltarklippans topp. Observationer skulle kunna göras in mot landsidan (hamnen och Spanien) och ut över Gibraltar sund. Iakttagelser skulle via radiokommunikation (telegrafi vid bestämda tidpunkter) kommuniceras med War Office i London.

Det definitivt udda med planen var att gruppen observatörer skulle muras in i berget på sådant sätt att deras närvaro inte skulle kunna upptäckas. De skulle heller inte vara i stånd att utan yttre hjälp lämna Gömslet. I total avskildhet från främmande trupp, som i detta krigsfall behärskade The Rock, skulle de kunna fortsätta rapportera till London i minst ett år. Förnödenheter som mat, tobak, alkohol, kläder, böcker, spel, mediciner, kirurgiska instrument etc, skulle för säkerhets skull räcka för 7 års isolering!

Gruppen beslöts bestå av sex man: en chef, två läkare och tre telegrafister. Den från början utvalde chefen (officeren) måste bytas ut då han vägrade att äta vid samma bord som de tre meniga telegrafisterna! Troligtvis var sanningen att han insåg att han inte var av rätta virket för att fungera som chef under givna premisser.

Efter noggranna undersökningar av lämplig plats i The Rock (Gibraltarklippan) började konstruktionsarbetet vid början av december månad 1941. Man hade beslutat att använda den del av befintliga tunnelsystem som kallas Lord Airey's Shelter som startpunkt för Operation Tracers nybyggda utrymmen. Självklart var detta bara ingången till det topphemliga utrymmet - en ingång som skulle muras igen och omsorgsfullt döljas med många meter sprängsten, med tegelstensmurad vägg samt tunnelns normala beklädnad av korrugerad plåt. Detta avslutande arbete skulle utföras sedan männen väl var inne i sina "arbetslokaler".

Bottenplan i gömslet för
Operation Tracer

Den centrala punkten i gömslet var vad vi kan kalla vardagsrummet. Ett rektangulärt rum 14 x 4,8 x 2,4 meter. I ena hörnet en större, i golvet nedsänkt, vattenho som fick sitt vatten från en innanför kortväggen befintlig vattenreservoar om 45 000 liter. Vattenreservoaren fylldes kontinuerligt upp med regnvatten. Golvet i vardagsrummet bestod av korkplattor - dels för att minimera stegljud, dels för att verka som isolering mot bergets kyla.

Uppgifter om möbleringen är idag knapphändiga: Tre våningssängar för de sex soldaterna, två olika generatorer för elektricitet till de tre blyackumulatorerna, vardera om 12V 120 Ah, avsedda för drift av sändarutrustningen och för belysning. Den ena generatorn var handvevad den andra drevs med pedaler och fotkraft. Den fotdrivna generatorn användes också, vid behov, för drift av ventilationsanläggningen. Den ursprungliga transmissionskedjan på detta fotaggregat var ersatt med en läderrem för att minimera ljudet vid "trampning". Självklart fanns där bord och stolar för de sex männen - men som sagt: detaljer om möbleringen saknas...

Nära ena långväggens slut en enkel dörr, några trappsteg och på vardera sidan ett litet rum. Det ena radiorummet, det andra toaletten med två porslinsfåtöljer.

De lila områdena utgör trappor
och tunnel till de två Op vilka alltså
ligger i berget en våning ovanför
"vardagsrummets" tak

Följer vi trappan uppåt delar den sig snart i två trappor: den ena, rakt fram, mot OpÖ (Observationspost Öst, ut mot Medelhavet) den andra vek av åt höger mot OpV (västerut, in mot hamnen och staden La Linea).

Den minimala, från landsidan
oupptäckbara, observationsspringan
i OpV. Bild inifrån

OpV hade endast en mycket smal observations-springa för att undgå upptäckt från land.

OpÖ inifrån efter återupptäckten 1997.
Vid plomberingen 1943 har
öppningen i bergväggen satts igen, här ses
ett mindre hål än det ursprungliga.
Längs trappans ena sida fanns det
rör som innehöll den 5,4 meter långa
antennen vilken sköts ut inför sändning
och därefter drogs in för att minimera
risken för upptäckt

OpÖ hade en öppning stor nog för en man att ta sig ut igenom och, på den svindlande bergshyllan där utanför, andas lite frisk luft! Vid OpÖ fanns också ett litet hål för en 5,4 meter lång stavantenn vilken skulle skjutas ut vid sändning. När antennen inte var i bruk drogs den in och förvarades i ett för ändamålet avpassat rör vid sidan av trappan.

Den utvalda gruppen män skolades och testades under simulerade förhållanden vid Romney Marsh i Kent, England. (Jfr, gärna, även artikeln om Romney Marsh i Levande artefakter)

George Murray Levick

Den mest meriterade av de män som fungerade som konsulter för Operation Tracer var den i Royal Navy inkallade George Murray Levick. Han var en av de män som deltog i Robert Scotts expedition till Sydpolen 1910. Scott och de flesta av hans män dukade under i Polarnattens stormar men Levick och fem andra män lyckades överleva i en snögrotta hela Polarvintern.

Förutom att leverera synpunkter och bestämma hur de sex männen skulle härda ut i sin isolering; mat, kläder, fysisk träning, fritidssysselsättning etc rekryterade Levick också det två läkare som skulle ingå i gruppen.

Till sist hade man de män "av rätta virket" som erfordrades och dessa transporterades till Gibraltar - alla med dagliga uppgifter i Klippan vilka dolde deras verkliga, topphemliga, uppdrag för den händelse The Rock ockuperades av fienden.

De män som fysiskt arbetat med färdigställandet av gömslet transporterades hem till England och hölls under uppsikt - självklart med ett underskrivet tystnadslöfte förenat med ett hot om repressalier för den händelse de skulle berätta om sitt arbete i Klippan.

Krigslyckan vände dock, Rommel besegrades i Afrika, Sicilien föll i de allierades händer och Operation Tracer bedömdes inte längre som nödvändig.

De sex männen befriades den 24 augusti 1943 från sitt uppdrag - men belades med fortsatt tystnadsplikt Matförråden (konserver) liksom medicinsk materiel delades ut till  trupperna och ingången till Operation Tracers "arbetslokaler" förseglades.

Gibraltarklippans 40 km långa tunnlar och utrymmen ruvar på många hemligheter - en av dem var ryktet om en hemlig observationspost, Operation Tracers utrymmen. Sökandet efter dessa lokaler pågick i årtionden.

1997 noterade en ackrediterad grottforskargrupp, Gibraltar Caving Group, efter två års sökande efter Operatin Tracers lokaler, ett besynnerligt vinddrag i tunneln Lord Airey's Shelter.

Ingången till Operation Tracers lokaler sett från

Lord Airey's Shelter. I utrymmet 

mellan den hitre väggen och valvbågen i

bakgrunden skulle en eventuellt avliden i

gruppen begravas

Vinden skulle visa sig komma från en ytterst noggrant igensatt öppning i tunnelväggen. När man avlägsnat den korrugerade plåten (droppskydd mot vatten), som täcker tunneltak och väggar, samt ett lager av tegelstenar och stenfyllning kunde man se resterna av en dörr - och så var Operation Tracers utrymmen återupptäckta! Orsaken till det inte tidigare noterade vinddraget visade sig vara att några trädörrar murknat och fallit från sina gångjärn och därmed öppnat upp för vindpassage från Gömslets observationsöppningar och in i Lord Airey's Shelter

Generalmajor
Richard "Windy" Gale

Efterforskningar hade lett fram till namnen på chefen, "Windy" Gale, och de två läkarna, Bruce Cooper och Arthur Milner - men de tre signalisterna är ännu i denna dag obekanta.

Läkaren Bruce Cooper

Något foto på den andre läkaren, Arthur Milner, som värvades för Operation Tracer av Bruce Cooper, har tyvärr inte kunnat återfinnas på Internet. Milner och Cooper möttes under studietiden och förblev nära vänner livet ut.

Här följer några bilder tagna i samband med upptäckten av "The Stay Behinde Cave" vilket idag är namnet på denna del av tunnelsystemen i The Rock.

Vardagsrummet med dörren till den igenmurade
ingången och det tilltänkta Begravningsrummet
till vänster. Utgången till radiorum, toaletter och
trapporna till OpV och OpÖ skymtar längst bort
till höger

Vardagsrummet. Vy från motsatt håll.
Notera korkplattorna på golvet

Golvplattorna av kork dämpade
stegljud och isolerade
mot bergets kyla

Vattengropen. Från den 45 000 liter
stora vattenbassängen bakom väggen
skulle allt vatten för matlagning, disk, dryck
och personlig hygien tas härifrån.
Den dolda bassängen efterfylldes
automatiskt av regnvatten

När man efter 54 år vred på
kranen kom först svart,
sedan kristallklart, vatten!

Trappan till observationsplatserna
Op V och Op Ö.
I bakgrunden dörröppningen
till radiorummet

Toalettrummet sett uppifrån trappan till Op
Till vänster radiorummet

Det fanns två toalettstolar - inte för att man
skulle sitta tillsammans och småprata utan
den ena var reserv ifall den andra skulle
haverera! 

Trapporna leder till vänster till Op Ö
och till höger till Op V

Vy över hamnen från Observationsplats Väster (Op V)

Bruce Cooper, 94 år gammal,
återvänder till
"The Stay Behinde Cave"

År 2008 återvände den siste levande av männen i Operation Tracer, läkaren och pensionerade Surgeon Lieutnant Commander Bruce Cooper, till The Rock och till de frilagda utrymmena för den grupp han ingått i. Även om minnet sviktade en aning mindes han rätt väl såväl lokalerna som det uppdrag han och hans kamrater var beredda att axla 66 år tidigare!

Redaktören ställer frågan: Finns sådana män idag som de som frivilligt anmälde sig för att muras in i en klipphåla för en tid av 1 - 7 år? Astronauter verkar kunna vara av Det Rätta Virket, kanske... men annars... 

                                                                                               - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Massakern i Oradour sur Glane 1944 - modern historias största mordorgie på civila

Vägen in till Oradour sur Glane. Notera spårvägsbanan
 till höger i bild. I fonden kyrkans torn. Fotot taget 1938

Det är lördag morgon den 10 juni 1944. Vi befinner oss i den lilla franska staden Oradour-sur-Glane, en spårvagnsresa från den drygt 20 km österut liggande större staden Limoges i södra Frankrike.

Spårvägens ändhållplats i Oradour sur Glane
Förvisso såg vagnskorgarna annorlunda ut då!

Spårvagnsförbindelsen med Limoges är viktig för Oradour-borna eftersom den ger möjlighet till arbete i Limoges och boeende i en liten lugn stad på landet.

Spårvagnen ger också Limogesborna möjlighet till helgavkoppling i Oradours många kaféer och restauranger samt handel i de, trots kriget, välfyllda affärerna. 

Huvudgatan med spårvägsspåren till höger
Fotot taget 1932

I bakgrunden det lilla kaféet le Chêne (Eken) där vår berättare, ögonvittnet Robert Hébras, far Monsieur Hébras, var stamgäst

Den lantliga idyllen förstärks av att kaféer och utskänkningsställen ofta nog bara består av ett rum med 5-6 stolar och ett bord. Genomgående anses näringsidkarna mycket vänliga och kundtillvända. Avkopplande för såväl Oradourbor som besökare från Limoges är också att fiska i den tämligen fiskrika floden Glane. Oradourborna i gemen är dock lite förargade på dessa helgbesökares något högdragna attityd och manér - men de accepteras för affärerna skull!  

Kyrkan i Oradour sur Glane

Långt borta i nordvästra Frankrike, i Normandie, pågår sedan fyra dagar världens största amfibieinvasion med täcknamnet ”Overlord”. Invasionens soldater skall, tillsamman med de sovjetiska styrkor som anfaller det Tyska Tredje Riket österifrån, slutgiltigt krossa nazismens herravälde i Europa. Ännu faller dock hakkorsets skugga tungt över Europa, så ock över Oradour-sur-Glane.

Adolf Diekmann, vid fototillfället
Haupsturmführer (kapten) och har
därför tre "knappar" på kragspegeln.
Han avancerar senare och är vid
massakern i Oradour Sturmbannführer
(major och bataljonschef) och bär då
fyra "knappar" på kragspegeln.
Jfr bilden på Kämpfe!

Ouvertyren till det som skall komma utgörs av att den Franska motståndsrörelsen lyckats spränga järnvägsbron vid Saint-Junien i förhoppningen att försvåra tyska trupprörelser mot nordväst samt det faktum att en officerskollega till Sturmbannfüher SS (majoren) Adolf Diekmann, chef för 1:a bataljonen vid första regementet ”Der Führer” i SS-divisionen ”Das Reich”, blivit tillfångatagen och avrättad.

 

Sturmbannführer (major)
Helmuth Kämpfe

Kollegan, Sturmbannführer Helmut Kämpfe, också vid SS-divisionen ”Das Reich” avrättades den 10 juni på order av chefen för den kommunistiska motståndsrörelsen Marquis de Limousin, Georges Guingouin. Kämpfe brändes levande till döds inför publik…

Guingouin kände uppenbarligen inte till den gamla sannningen: "Du blir inte bättre än din fiende genom att vara lika moraliskt förfallen, grym och brutal som han!"

SS Brigadeführer
Heinz Lammerding
Chef SS-divisionen
"Das Reich" 

Sturmbannführer Diekmann anser nu att han handlar i sin divisionschefs, SS-Brigadefüher, generalmajor der Waffen-SS, Heinz Lammerding, anda när han planerar, och genomför, modern tids blodigaste hämnd- och terroraktion mot försvarslösa civila.

Första regementet, ”Der Führer”, bivackerar den 9 juni i Saint Junien. Tidigt på morgonen den 10 juni sammankallar bataljonschefen 1:a bataljonen, 1:a regementet ”Der Führer”, Sturmbannführer Diekmann delar av sin stab och ger order om en skyndsam planering för total förstöring av all bebyggelse i Oradour sur Glane. Han ger också order om att planen skall innefatta avrättning, på stället, av samtliga manliga innevånare. Kvinnor och barn skall, i avvaktan på order, spärras in i kyrkan.

Ovetandes om hur de svarta, dödsbringande, stormmolnen tornar upp sig över Saint-Junien, 10 km bort, börjar lördagslivet i Oradour sur Glane.

Det artar sig till en fin sommardag, fönsterluckor slås upp och släpper in ljus och luft, man äter frukost, barnen går till sin skoldag.

Men denna lördag kommer, trots morgonens och förmiddagens lugn, inte att bli någon annan lik - ingenstans på vår jord har någon någonsin, i modern tid, träffats av en så mordisk och ödeläggande storm som den som väntar innevånarna i Oradour sur Glane!

En av de sju människor som överlever den kommande stormen, Robert Hébras, har skrivit ner sina minnen från den ödesdigra dagen och vi skall nu följa hans berättelse om skeendet, timme för timme, den 10 juni 1944.

Halvbandvagn sdkfz 8, ursprungligen avsedd
som dragfordon för tunga artilleripjäser. Typen,
styrbara framhjul och bandaggregat, förekom
i ett flertal modeller för olika ändamål - bland
annat som trupptransportfordon
i pansarförband

Klockan 13:30 startar 1:a bataljonen ur SS-regementet ”Der Führer”, ca 180

man uppsuttna på halvbandvagnar, från förläggningen i Saint Junien. Kolonnen gjorde ett kort stopp i den lilla byn Hamlet där SS-Obersturmführer (löjtnant) Kahn adresserade sina män med orden: ”Idag kommer ni att få se blod flyta!” Han kommenderar sedan en mindre avdelning att genomsöka området närmast omkring Oradour och att föra dem de eventuellt finner in i staden.

Några få minuter senare strömmar halvbandvagnarna in i Oradour, infanteriet sitter av, och alla in/utfarter spärras med beväpnade poster.

Kl 14:15 Därefter tömdes husen på allt levande och folket beordrades gå till den stora öppna platsen, torget om man så vill, i stadens mitt.

Tyskarna angav som skäl att man ville göra en identitetskontroll - vilket i sig inte var ovanligt under ockupationsåren. På detta enkla sätt förhindrade man att någon större oro uppstod bland dem som samlades på den öppna platsen.

Genomgående ekade det tyska ”Schnell, Schnell, Schnell” (fort, fort, fort) genom gatorna och de flesta gick till torget som de vid tillfället var klädda. Mödrar med små barn struntade oftast i att ta ut barnvagnar på gatan för att tempot skulle behållas.

Kl 14:30 I denna fas uppträdde SS-soldaterna lugnt och vänligt. Jag (Robert Hébras, red. anm.) minns ett samtal mellan Monsieur (Herr) Compain, konditorn, och en SS-soldat. ”Jag har just satt in mina bakverk i ugnen och måste ta ut dem innan de blir förstörda.” SS-soldaten svarade på franska med stark tysk brytning: ”Oroa er inte, vi ordnar det.”

Andra lugnande faktorer var att SS-soldaterna t.o.m skjutsade gamlingar från hemmen till torget med halvbandvagnar!

Oradours innevånare samlade på
den öppna platsen i stadens mitt

Folkmassan på den öppna platsen bevakades av SS-soldater beväpnade med tre uppställda kulsprutor och, naturligtvis, sina gevär. 

Flickklassen i Oradour fotograferad någon vecka
före massakern

Under tiden hade andra SS-soldater uppsökt de olika skolorna för pojkar, flickor och förskolebarn. De uppmanade lärarna att skyndsamt ta barnen med sig till torget.

Pojkklassen med sin lärare

Det finns ingen förstahandsrapport om hur detta riktigt gick till. Alla vittnen, sånär som på knappt 8:a årige Roger Godfrin som lyckades undkomma SS, kom att mördas. Roger hade av sin mor instruerats att så snart han såg en SS-soldat skulle han fly - bort från staden. Skälet till denna förtänksamma instruktion kom sig av att familjen Godfrin tidigare förvisats av SS från sin tidigare bostad i byn Charly. När SS nu kom in i hans skola smet lille Roger ut genom en bakdörr, ut till åkerfälten. När han korsade floden Glane upptäcktes han av SS och blev påskjuten. Avståndet var dock långt och Roger Godfrin undgick att träffas.

KL 15:00 Några SS-soldater började ordna män och kvinnor i separata grupper. Barnen fördes till samma grupp som kvinnorna. Madame Rousseau hade en handikappad son som var kraftigt byggd och som fördes till männens grupp. Hon tog upp en argumentation med en av SS-männen och lyckades få pojken tillbaka. Därefter marscherades kvinnorna iväg - ut ur staden trodde de flesta…

Konversationen ibland oss män var livlig - så mycket hellre som SS-soldaterna uppträdde vänlig, om än bestämt.

Paul Julien "Emile" Desourteaux
Borgmästare i Oradour

En SS-officer kom fram till oss, gav order om tystnad och frågade sedan vem som var borgmästare. Monsieur Desourteaux steg fram. Officeren begärde sedan att borgmästaren skulle utse en gisslan. M. Desourteaux förklarade att han ställde sig till förfogande som gisslan, men att officeren fick lov att välja ut de andra - han tänkte inte göra det!

Samme officer frågade om vi hade några vapen. Två män angav att de hade sportgevär. Av hans minspel förstod vi att han inte frågade efter sådana. Han fortsatte dock: ”Vi vet att det finns vapen gömda här i Oradour. Vi skall göra en grundlig genomsökning av husen - de som är oskyldiga kommer att sättas på fri fot omedelbart.”

En suck av lättnad hördes och leendena återvände till våra ansikten - för trots allt hade några i folksamlingen börjat bli oroliga.

KL 15:30 Vår väntan kändes lång och några hade satt sig på trottoarkanten. Samtalen hade också tagit fart. Då kom samme officer som tidigare och kommenderade oss att bilda tre led med ansiktena mot väggen.

Kulsprutorna som var riktade mot oss tycktes vänta på order att spy ut död…

Vi förstod faktiskt inte vad de egentligen höll på med. Döda oss? Varför?

Att vi inte mördades på stället kan endast förklaras med att det är ett relativt stort arbete att skaffa undan omkring 300 kroppar… eld kan göra det avsevärt enklare…

Plötsligt vände sig några oss om och resten gjorde detsamma. Till stor förvåning för SS förenade jag mig med mina vänner och började samtala!

Strax därefter delade man in oss i sex grupper. Grupperna marscherades sedan iväg i olika riktningar. Jag trodde att de, för att förenkla bevakningen, skulle fösa in oss i olika lagerbyggnader medan de sökte igenom husen på jakt efter dolda vapen.

Min grupp var den största, omkring 60 man, och vi lämnade den öppna platsen sist av alla. Vi passerade Dessourteaux’s garage där ett antal män fösts in. Somliga stod faktiskt ännu nonchalant lutade mot de öppna garagedörrarna. Ingen visade någon oro trots att SS grupperat, och bemannat, två kulsprutor på den motstående trottoaren!

Vi fortsatte och jag såg en annan grupp män vid Milord’s lagerbyggnad. Min grupp gick mot kyrkogården då vi plötsligt kommenderades halt vid Laudy’s förrådsbyggnad. Vi föstes in där och vi beordrades att flytta några hästkärror för att bereda större plats för oss. 

Några av oss satt på stora höbalar tills en SS-soldat kommenderade alla att stå upp.

Framför oss, i dörröppningen, fanns två kulsprutor placerade. Vid vardera kulsprutan fanns två man, den ene sittande bakom vapnet den andre stående bredvid med patronbälten hängande över axeln.

Där stod vi, väntande, på vad? Det var varmt i lokalen och många suckade i värmen. Jag kände igen SS-soldaten vid den ena kulsprutan, en mycket fet man som oupphörligt stoppade in sockerbitar i munnen. Jag hade tidigare sett honom komma ut från Monsieur Faure’s hus med en sockerkartong i sin ena hand.

Vi väntade, allt samtal i gruppen hade upphört.

Kl 16:00 Plötsligt hörde jag en explosion. Detta var signalen! SS-soldaterna vid kulsprutorna öppnade eld… I krut- och blodstanken föll den ene efter den andre, huller om buller, på varandra. Detta var Helvetet på jorden! Kulsprutornas smatter upphörde när alla fallit - nu hördes gurglande och skrik från de som enbart sårats vid eldgivningen. Jag låg under en hög av män och visste faktiskt inte om jag var sårad. Blod droppade ner på min ena hand. Jag låg helt stilla, som om jag var död. Jag hörde fotsteg och knallarna från utdelade nådaskott till dem som inte ögonblickligen dödats. Jag kände en spikbelagd känga på min rygg - men jag rörde mig inte! Soldaten trampade vidare.

När jämmern upphört täckte SS-soldaterna oss med halm och löst trävirke. Sedan satte de eld på lagerbyggnaden. 

En röst vrålade ackompanjerad av lågornas frasande: ”Åh de djävlarna! De har skjutit av mitt enda ben!” Jag kände genast igen rösten, den tillhörde Monsieur Brissaud. Han hade förlorat det andra benet under Första Världskriget. Nu skulle han dö i lågorna.

Andra röster hördes också, skrikande i svåra plågor. Plötsligt hörde jag musik! Så makabert! Massavrättning till ackompanjemang av musik!

Elden spred sig snabbt till ljudet av de dånande lågorna - och till de olika ljuden från de som skulle dö.

Jag låg kvar, helt stilla, så länge jag kunde under de som låg döda ovanpå mig. När lågorna nådde mig var jag tvungen att försöka ta mig ut. Men hur? Jag fruktade varje ögonblick att bli skjuten. 

Hettan från branden hade tvingat SS-soldaterna att dra sig tillbaka - och detta blev min räddning. Jag kravlade mig fram och öppnade en liten dörr - men den ledde enbart till ett slutet rum. Jag öppnade en annan dörr - och frös till is när jag skönjde en skugga i nästa rum, ett stall. Tydligen förblev jag osedd, ty inget hände. 

Jag stängde dörren - och hörde plötsligt röster! Var de tyska eller franska? Strax kände jag igen rösterna, de tillhörde några av mina vänner, Det var Marcel Darthout, Yvon Roby, Clément Broussaudier och Matthieu Borie. Tre av oss fem var sårade, främst i benen. Ett märkligt faktum var att SS strax före det att eldgivningen startade hade  kommenderat alla att stå upp. Därmed hade de på tröskeln till förrådsbyggnaden grupperade kulsprutorna - kanske till följd av skyttarnas förbiseende - främst träffat offren i ben och underliv. Därav behovet av nådaskott - och möjligheten för några att förbli vid liv! 60 offer, liggande huller om buller, gjorde det avslutande mordarbetet vanskligt…

Vart skulle vi nu ta vägen? Elden spred sig i byggnaden och blev allt mer vildsint!

Borie, en kraftig murare, upptäckte att en av väggarna, av ålder, hade börjat rasa. Han slet tag i stenarna och hade snart nog åstadkommit ett hål stort nog för oss att ta oss igenom till nästa utrymme - en lada.

Från den omgivande staden hörde vi ljudet av flammorna, av fallande bjälkar, av sporadiska gevärsknallar när någon gavs ’coup de grace’ (nådaskottet), exploderande gasflaskor och höga rop från SS-mördarna!

Borie och jag gömde oss på toppen av en vedtrave i ladan, de tre andra klättrade på stegen upp till höskullen och gömde sig i höet.

Plötsligt öppnades dörren och två SS-soldater steg in. Den ene klättrade upp på stegen - han var bara en meter från mig och Borie när han stod på stegen. Han strök eld på en tändsticka vilken slocknade i vinddraget men nästa sticka tog fyr och han tände eld på halmen på skullen. När han kommit ner avfyrade han sitt gevär laddat med brandammunition (fosfor) mot taket som genast sattes i brand. Därefter lämnade de båda ladan. 

Vi väntade så länge som möjligt innan hettan från branden drevs oss att öppna den dörr där SS-soldaterna kommit in och gått ut. Där var en gårdsplan som vette mot den öppna platsen där vi några timmar tidigare samlats.

Vi fick ögonblickligen syn på två vakter som patrullerade vägen mot kyrkogården. När de hade ryggarna mot oss smet vi ut ur ladan och in i den närmaste lilla ”kaninburen”, ett litet rum där man förvarade kaniner som senare blev mat. 

Allt eftersom elden spred sig flyttade vi från kaninbur till kaninbur - inalles tre stycken.

Kl 19:00 Nu måste vi, till följd av den annalkande elden, lämna det sista gömstället av tre och, under över alla under, de patrullerande soldaterna såg oss inte när vi smög ut! VI VAR FRIA!

Under tiden..

Kl 17:00 Efterföljande undersökningar visar att nu började en jakt på överlevande som gömt sig i sina hem. Överallt i staden återfanns, nästa dag, liken efter dessa människor. Alla ögonvittnen skulle tystas - och så skedd nära nog fullt ut.

Vad hände då med kvinnor och barn som blivit förda till kyrkan?

Olika utredningar och några få rättegångar efter kriget har aldrig lyckats klarlägga vilka de ursprungliga orderna var. Sant är att stora mängder alkohol fanns tillgängliga för SS. Obersturmbannführer Diekmann skall ha varit daglig storkonsument av alkohol och kanske mordorgien påverkades av denna alkoholkonsumtion? Han hade tidigare gjort sig känd som en grym, hänsynslös slaktare… Ingen vet varför - men när männen väl mördats fullbordades tragedin. Alla skulle dö…

Det finns en enda överlevande från kyrkan, Madame Rouffanche, och hennes berättelse följer här!

”Vi fördes in i kyrkan, vi kvinnor och alla barnen. Somliga bar sina små barn på armen. Skolbarnen fördes också in i kyrkan sedan de beordrats ut från klassrummen. 

Vi, mer än 250 människor, väntade med stigande oro på vad som skulle hända. Omkring kl 16 bar några SS-soldater, ca 20 år gamla, in en låda från vilken det hängde trådar.

Utanför kyrkan hördes plötsligt kulsprutesmatter och därefter enstaka skott. Strax därefter nåddes vi av det egendomliga knastrandet från brinnande trä, från ljudet av störtande bjälkar och från murar som brast.

Några soldater satte eld på lådans hängande trådar och försvann ut genom kyrkdörren. Därefter ett dån och kyrkan fylldes av svart rök. Svart rök och skrik från de ännu, av explosionen, inte döda!

Människor sökte sig till de delar av kyrkan där man ännu kunde andas. Dörren till sakristian bräcktes och föll och människor sökte sig dit in. Jag följde dem och satte mig på ett trappsteg. SS, nu åter inne i kyrkan, såg denna tillflyktsort för de skräckslagna och sköt skoningslöst på allt som rörde sig. Min dotter stod intill mig och föll död över mig. Jag slöt mina ögon och väntade döden i nästkommande ögonblick.

Skjutandet upphörde och SS-soldater bar in halm och hö och strödde över de döda. Därefter kastade de kyrkbänkar, stolar och annat brännbart ovanpå och satte eld på allt.

I den tätnande röken lyckades jag, som var oskadd, osedd ta mig in bakom altaret. Med hjälp av en hög stol avsedd för att tända ljusen i kyrkans kronor hävde jag mig upp och ut genom det största av tre korfönster - vars målade glas tryckts ut av explosionen i kyrkan.

Direkt efter mig kom en kvinna med sitt barn tumlande ut från samma fönster.

Barnets skrik uppmärksammades av SS-soldater som omedelbart öppnade eld åt vårt håll. Kvinnan och hennes barn dödades och jag sårades. Hettan från den brinnande kyrkan avhöll dock mördarna från att närmare söka efter oss.

Jag kröp iväg, darrande av rädsla för vad som kunde komma, och gömde mig i en närbelägen ärtodling. Där blev jag kvar till kl 17 nästföljande dag då jag räddades.”

Kyrkan i Oradour någon dag efter massakern

Samtliga i kyrkan inspärrade, förutom Madame Rouffanche, mördades - den yngste var en baby endast en vecka gammal…

Hela Oradour var nu ett vrålande, brinnande eldhav, flammorna steg mot himlen samman med svart brandrök. Under sen eftermiddag kom en spårvagn från Limoges, under en teknisk rutintest, till Oradour men stannade vid bron över Glane. Monsieur Chaland steg av och började gå över bron. Han blev ögonblickligen skjuten och hans kropp kastades i Glane. SS sände därefter vagnen med dess passagerare av spårvägstekniker tillbaka till Limoges.

Kl 19:30 kom ännu en spårvagn till Oradour - denna gång full med passagerare. Den stannades och resenärerna beordrades att förbli ombord. En av SS-soldaterna satte av per cykel för att inhämta instruktioner. Vid hans återkomst beordrades innevånarna från Oradour, ca 20 personer, att stiga ut - övriga sändes tillbaka till Limoges.

De tjugo från Oradour fördes per fotmarsch till den närbelägna byn Bordes, till Masset’s bondgård där SS upprättat sitt högkvarter inför operationen mot Oradour.

Fångarna delades in i två grupper: kvinnor och män. Identitetspapper kontrollerads. Plötsligt var grupperna omgivna av SS-soldater som osäkrade sina gevär. En iskall fruktan grep fångarna - var detta slutet?

Efter mer än två timmar i denna förtvivlade fruktan, kom en SS-officer och scenen förändrades radikalt: De var alla fria att gå!

En SS-soldat skrek åt dem: ”Vi låter er gå. Ni kan tacka er lyckliga stjärna - för vi har slaktat alla i Oradour sur Glane!”

Här slutar berättelsen återgiven från Robert Hébras vittnesmål över massakern i Oradour sur Glane. 

Ingen av oss kan föreställa oss de syner som mötte dem som kom till det som fanns kvar av staden på eftermiddagen den 11 juni 1944. Brandröken blandades med den tjocka stanken av bränt människokött. Överallt låg döda kroppar efter de i slutjakten avrättade - och bakom brandsvärtade husmurar: förvridna, kolnade, rester av dem som ett dygn tidigare var livsglada människor som hoppades att invasionen i Normandie till sist skulle befria dem från det nazistiska oket.

Laudy's magasin efter branden

Laudy's magasin. Den lilla dörren var den som
Robert Hébras, direkt efter skjutningen, öppnade
och fann att den ledde till ett stängt rum!

Robert Hébras far, Monsieur Hébras, som nämns i en bildtexten där café le Chêne återfinns, räddades undan massakern av sitt arbete. Han var förman för de teknikgrupper som arbetare med underhåll av spårvägsbanan och dess rullande materiel. Monsieur Hébras reste till sitt arbete i Limoges med första spårvagnen på morgonen den 10 juni och kom tillbaka på kvällen - till rök, aska, död och förintelse.

När Sturmbannführer Diekmann senare avlade rapport till sin chef, chefen för SS-regementet ”Der Führer”, Standartenführer (överste) Stadler klargjorde denne att Diekmann skulle komma att ställas inför krigsrätt för handlandet i Oradour sur Glane. Möjligen insåg Stadler att Tyskland inte i dåvarande krigsläge var betjänt av handlingar som ytterligare förstärkte fransmännens fientlighet mot ockupationsmakten.

Sturmbannfüher Adof Diekmann undkom emellertid krigsrätten och dess dom i det att han, utan hjälm, träffades av en dödande granatskärva i huvudet den 29 juni 1944, 19 dagar efter den av honom beordrade massakern i Oradour sur Glane.

Övriga ansvariga chefer som SS Gruppenführer, General Lammerding eller kompanichefen, SS Haupsturmführer (kapten) Kahn drabbades inte av rättvisan med ett undantag: Untersturmführer (löjtnant) Heinz Barth.

Heinz Barth dömdes 1953, i sin frånvaro, till döden av fransk domstol. Han höll sig emellertid gömd men återfanns av östtyska underrättelsetjänsten Stasi i Gransee (ca 60 km norr om Berlin) och dömdes 1983 för deltagande i massakern i Oradour sur Glane.

Under rättegången medgav Barth att han under massakern i Oradour, vid minst 15 tillfällen, skjutit in bland fångarna. Han menade också att massakern, för hans del, enbart var en normal militär operation! Vid avkunnandet av domen, livstid i fängelse, lär han till rätten ha yttrat: Sorgligt, då får jag alltså inte träffa mina barnbarn!

Redaktören för Tidsspegeln gjorde ett besök i Oradour sur Glane den 11 december 2021. Ruinerna står ännu kvar - ett evigt minnesmärke över människans ondska. Av olika skäl har man städat bort brandresterna - kanske för att göra området mer tillgängligt för besökande. Något av närheten till katastrofen den 10 juni 1944 går emellertid förlorat genom denna städning. Kaos, mord på oskyldiga, har på något sätt förvandlats till ett ordnat minnesmärke. Läsaren bör ha detta i minne inför den här kommande bildredovisningen.

Anhöriga söker efter rester av sina släktingar.
På det vita tygstycket ligger funna benknotor

Så såg det ut då...

En last av kolnade människorester förs
till kyrkogården

Så här ser minnensmärket Oradour sur Glane ut idag..

För att göra vattnet odrickbart kastade SS
några av de mördades kroppar i brunnen

Kyrkklockan smälte och rasade ner
Klockkläppen har lagts ovanpå bronsresterna

Genom fönstret i mitten flydde
Madame Rouffanche och den olyckliga
mamman med sitt barn

Den öppna platsen där
innevånarna samlades

Insamlade bilder föreställande några få av de i Oradour sur Glane
mördade den 10 juni 1944

Detta bildkollage avslutar artikeln om Oradour sur Glane. Berättelsen och bilderna visar hur kadaverdiciplin i förening med sinnets avtrubbning och nednötning under krigets hårda villkor omvandlar helt vanliga människor och gör dem till själlösa mördande automater. Ty från början var de 180 unga männen i 1:a bataljonen vid första regementet ”Der Führer” i SS-divisionen ”Das Reich” inget annat är vanliga tänkande människor - precis som du och jag! Historien manar oss att noga se upp med kadaverdiciplin och stöveltramp...

                                                                                               - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.