Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga Del II

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del II

Länk till Del I här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

GARDESJÄGARBATALJONEN

I slutet av år 1929 utsågs Uno Fagernäs till kommendör för Gardesjägarbataljonen (GJB ) som då var förlagd till Vasa. Ralf Erik Klockars har i sin bok om GJB 1918-34 beskrivit denna händelse på följande sätt:

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".

Klockars fortsätter: Den nye kommendören var ju, som kompanichef och tf bataljonskommendör, en av GJB:s traditionsskapare och upplevde bataljonens tillblivelse fram till hösten 1918. Den bataljon som han nyss övertagit var dock någonting helt annat än den han lämnade 11 år tidigare. "Fichte" som Fagernäs hade kallats i Tyskland - och även långt senare - hade ju rötterna djupt i den svenskösterbottniska jorden och hade därmed alla förutsättningar att snabbt få ett förtroendefullt grepp om sina disciplar...

Det årliga minnet av Jägarnas ankomst till Vasa högtidlighölls den 25 februari 1930. Det var den nye kommendörens [Fagernäs] första årsdagsfirande och festligheterna refererades i tidningen Vasabladet på följande sätt: 

Gardesjägarbataljonen i Vasa firade sin årsdag i går med parad, kyrkogång och fester för officerare och manskap. Kasernbyggnaderna var, liksom många byggnader i stadens centrum, pryda med den finska flaggan. Klockan 12.50 uppställdes för parad på kaserntorget bataljonens första och andra kompani samt kulsprutekompaniet. Kommenderande officeren, kapten Boström, lämnade av trupperna till bataljonskommendören överstelöjtnant Fagernäs, som höll följande tal till bataljonens soldater:

"Gardesjägare! En person, som icke hyser aktning och respekt för sina föräldrar, är fel uppfostrad och saknar de elementära betingelserna för en sund och nyttig samhällsverksamhet. Ett folk, som förnekar sitt ursprung och ringaktar fädrens gärningar, ett folk utan pietet för arvet från svunna släktled, saknar blick och förståelse för de kulturbringande faktorerna och kontinuiteten i den historiska utvecklingen. I vår materialistiska och mekaniserade tid, som speciellt i detta land karaktäriseras av ett ofta hänsynslöst forcerat nydaningsarbete på samhällslivets olika områden, och vilket arbete mången gång avslöjar ett cyniskt förakt för gångna generationers livsideal och rättsbegrepp, har vi skäl att då och då allvarligt begrunda traditionens makt som positiv faktor i det mänskliga livet. En sådan stund, helgad åt förpliktande minnen, är för oss Gardesjägare, denna dag - bataljonens årsdag. Det behövs inga djupa psykologiska insikter för att fullt förstå ärorika traditioners sporrande inflytande och rika impulser på en truppenhets ambition och arbete. Vi veta det alla av egen erfarenhet.

Nu kan emellertid mången fråga sig: vilka traditioner äger denna bataljon? Ha vi någonting att yvas över framom andra truppenheter, har vår årsdag någon reell bas för en stoltare attityd och stramare hållning, för en käckare honnör än andra truppers årsdagar?

Det finns mycket berättigat i den kritik som i dag riktas mot den del av trupperna från vilken Gardesjägarbataljonen räknar sina anor. Det finns många sjuka punkter och föga vackra detaljer i Jägarrörelsen som kunna leverera stoff åt en kritiklysten granskare. Enskilda av dess representanter ha dessutom mången gång visat prov på en pösande stolthet av mindre sympatisk art, pockat på en respekt, som de som enskilda individer icke ha skäl att tillgodoräkna sig. Allt detta skall villigt erkännas. Men denna överlägsna kritik träffar trots allt endast mer eller mindre obetydliga detaljer. Det väsentliga i rörelsen, dess bärande idé dess positiva mål och resultat, går fri för en avog bedömares kitsliga anmärkningar. Den ampra kritiken träffar endast det bristfälliga instrument som förde den fosterländska idén till seger.

En kritik som förbiser detta och subjektivt sysslar med enskilda individers mänskliga svagheter, bottnar sist och slutligen i egen andlig fattigdom och framlägger bevis på en ytterst snäv historisk synvinkel hos kritikern.

En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv beredskap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i 27. Jägarbataljonen. Då jag i dag ser mig föranlåten att påpeka detta, sker det icke enbart i egenskap av anspråkslös representant för denna bataljon, utan som kommendör för Gardesjägarna och som försvarare av dess traditioner för vilka jag på denna dag fordrar tillbörlig respekt! 

Arvet efter 27. Jägarbataljonen befinner sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättesnöre för oss. Om vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även samtidigt den finländske krigarens ädlaste egenskaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de stolta ideal som nationalskalden frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens förberedelse och genomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt motta ett arv och så att säga leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt arbete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att Gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit!"

Det är (förhoppningsvis) med nutidsintresse och beundran man läser dessa ord framförda av en österbottnisk överstelöjtnant för nu 95 år sedan. Framställningen är minst sagt mästerlig. Bland finska generalkårens medlemmar fanns det säkert bara några få som kunde åstadkomma en dylik analys av Jägarrörelsen. Men Fagernäs tal säger också en hel del om honom själv som person och på hans sätt att tala till sina soldater. Lägg märke till medgivandet av en berättigad kritik mot vissa av Jägarrörelsens företrädare - men samtidigt ett skarpt fokus på den röda tråden i strävandena.

I ett annat och senare tal gick han till svidande vidräkning med den i hans tycke orealistiska fredsrörelse som svepte fram i Europa efter första världskriget. "Rotlösa ideologier, utan kontakt med det verkliga livet, enbart skada vårt sönderpolitiserade samhälle" sade Fagernäs i sitt tal. Men han klandrade också dem som inte ville foga sig i att åtlyda demokratiskt givna lagar utan i revolutionsivern försöka sätta sig över dessa och med våld ta den lagliga makten i sina händer. 

Kanske var det kännedomen om Uno Fagernäs inställning och lojalitet till statsmakten och landets regering som gjorde att han under Mäntsäläupprorets dagar fick sig tilldelad en synnerligen viktig, men också mycket känslig, uppgift. Gardesjägarbataljonen såsom truppenhet hade ett mycket gott anseende vilket med stor sannolikhet inverkade på beslutet att tilldela dem denna uppgift.

MÄNTSÄLÄUPPRORET 1932

Lapporörelsen som låg som bakgrund för Mäntsäläupproret hade sitt starkaste fäste i finska södra Österbotten. Mången av de officerare som fanns på ledande poster i armén, var beundrare av Lapporörelsens ideologi. Andra var osäkra, och valde att stå med fötterna i båda lägren. Till de senare hörde bland annat Den Vite Generalen [Mannerheim], som dels gav sitt stöd åt Lappo, men dels stod bakom landets lagliga regering. En del av officerarna gjorde sig oanträffbara för att invänta ett avgörande i läge - så gjorde garnisonschefen i Vasa, överste Juho Heiskanen, likaså cheferna i både Uleåborg och Seinäjoki.

Per Evind Svinhufvud
Finlands president 1931-1937

Inför denna situation fick Gardesjägarbataljonens kommendör Uno Fagernäs ett personligt telefonsamtal från president Svinhufvud. "Jag beklagar att jag måste vända mig till Er och Edra svenskspråkiga soldater och i denna situation på detta sätt bringa finnar till förnuft. Det finns ett par hundra revoltörer i Jyväskylä, som gör sig beredda att resa till Mäntsälä för att stöda de upproriska där. Jag [president Svinhufvud] ger överstelöjtnanten order om att avväpna revoltörerna i Jyväskylä."

Det blev bråda stunder för GJB:s kommendör. Lappoanhängarna i Vasa försökte på allt sätt förhindra att Fagernäs med sina trupper fick nödvändiga fortskaffningsmedel. Lappoanhängarna lade beslag på både bussar och bilar. Fagernäs beställde då ett extra tåg men hotades med att man skulle spränga den nödvändiga järnvägsbron vid Munakka station [mellan Vasa och Seinäjoki].

Fagernäs lät snabbt utrusta sitt tåg som ett litet pansartåg. Två kanoner placerades i öppen vagn bakom loket. Tolv tunga maskingevär var skjutklara i öppna vagnar i slutet av tåget. Fagernäs skriver i sin dagbok från denna tid: "När vi kom till Munakka var bron kvar och inga sprängare syntes till. Då vi anlände till Seinäjoki och sökte Skyddskårschefen hade denne flytt. Då jag kom till Distriktsstaben hade vicechefen begått självmord".

Expeditionen fortsatte därefter söderut. Då tåget passerade Alavus stod den lokale Skyddskårschefen på perrongen och gjorde honnör. I Haapamäki klev Fagernäs upp på ett lokomotiv och for sedan till upprorsnästet [i Jyväskylä]. Där kapitulerade trötta och skäggiga män utan motstånd. De visste redan då och där att spelet var förlorat!

Sålunda hade österbottniska trupper under ledning av en österbottnisk officer, medverkat till att Mäntsäläupproret kvästes redan innan det ledde till någon väpnad strid. Man kan förmoda att Fagernäs anseende steg - både inför rikets ledning och för de som kände till hans viktiga uppdrag. Själv valde han att inta en låg profil. Uppgifterna om hans ovanliga uppdrag finns bevarade i de anteckningar han lämnat efter sig. Det har även funnits enstaka värnpliktiga vittnen som berättat om den märkliga tågresan. De och deras kamrater gjorde sin värnplikt i Vasa och tjänstgjorde i den enhet som Fagernäs använde som attacktrupp - men lyckligtvis inte behövde använda annat än som säkringstrupp.

Gardesjägarbataljonen upplöstes år 1934 men dessförinnan hade Fagernäs fått kommendering till Tavastehus som distriktschef för Tavastehus militärdistrikt. Nu följde några lugnare år.

Det vilar ett svårgenomträngligt mörker över Uno Fagernäs avancemang inom det militära systemet. När blev han kapten, major eller överstelöjtnant? 

Vi vet genom militärorder från Gardesjägarbataljonens stab den 30 augusti 1929 att han redan då var överstelöjtnant.

”GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61.

2. Republikens President har medelst militärorder N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kommendör för GJB".0

Källorna skriver senare: "Den 6 december 1936 förlänades överstelöjtnant Uno Fagernäs generalstabsofficers grad och vägen till de högsta befälsposterna var faktiskt öppnad härigenom." 

Verkligheten var (och är) att ingen kunde förlänas generalstabsofficers grad. En sådan existerar helt enkelt inte. Generalstabsofficeren kunde (och kan än idag) vara allt från major till trestjärnig general!

Fagernäs närmade sig dock den  absoluta militära toppen när han av överbefälhavaren Mannerheim utnämndes till överste den 4 april 1940.

Troligen skulle Fagernäs ha förblivit i det övre mellanskiktet om inte kriget hade kommit emellan. Kanske drog också familjen hem tillbaka till Österbotten. Den 28 november 1938 överfördes han på egen begäran till Skyddskårsorganisationen och utnämndes till chef för Vasa Skyddskårsdistrikt. I denna befattning kvarstod han till hösten 1939 då han, den 10 oktober 1939 av Skyddskårsorganisationens chef generallöjtnant Lauri Malmberg, förordnades till Vasa skyddskårs distrikts krigstida chef.

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del I

 

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del I

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

 

Det fanns inte många tecken som tydde på att en blivande general hade sett dagens ljus, då Frans Uno Fagernäs föddes den 1 mars 1894 på Fagernäs hemman i Terjärv [fi: Teerjärvi]. Fadern var född 1857 och i hans andra gifte föddes Frans Uno som en av en tolvhövdad syskonskara. 

Terjärv vid den blå droppen, drygt
100 km NNO om Vasa i Finland.
Tips: Upplösningen i kartbilden ovan är usel.
Gå till "Kartplatsen - Lantmäteriverket".
Klicka på förstoringsglaset i listen till vänster och
skriv in "Terjärv"
Länk till Kartplatsen här!

Terjärv kyrka, 20-talet.
Bilden berättar: En kyrkväg mitt i byn skapad av hästhovar
[mittensträngen] och kärrhjul. Stenig mark lämnar stenblocken
vid vägkanten. Gärdesgården vittnar om att korna går fritt
men inte skall äta av besådda ytor med korn, havre, vete eller råg.
Telefon finns naturligtvis inte men väl elektricitet

Det finns inte många vittnesmål om Frans Unos uppväxtår - ingenting om varför han sattes i skola. Synbarligen var han den av syskonskaran som var mest begåvad och helt enkelt därför sattes i skola. 

Äldsta brodern Teodor fick utbilda sig till kantor och var förmodligen den som ansågs bära de bästa förutsättningarna för detta arbetsfält. En yngre broder Matts Fridolf (eller Fride) genomgick senare en predikantkurs och blev känd för sitt enastående minne och förmåga att kunna tränga in i djupa teologiska resonemang. I våra dagar skulle han säkert, med dessa förutsättningar, ha blivit teologie doktor och professor vid något universitet.

En viss bild av Unos uppväxtår får vi genom att citera den skildring av sina uppväxtår som han skrev i tidskriften Kuriren förmodligen någon gång på 1960-talet. Vi låter honom själv beskriva det på hans oefterhärmliga sätt:

”Jag fick min fosterländska fostran som skolpilt i min beundrade hembygd. Där plockade jag blåklint i skyhöga rågåkrar och hjortron på milsvida mossor. Jag åt blodröda åkerbär på blommande dikeskanter och ljusröda smultron på svindlande backsluttningar. Jag drack sockermättat och skummande spisöl ur skopa på många tredagarsbröllop…

Vår lärare, ”Professorn”, berättade ofta om Runeberg och Topelius i olika sammanhang. Vi fick den uppfattningen att de var halvgudar som väckt Finlands folk till nationellt självmedvetande och lärt det att älska sitt fosterland. ”Professorn”  berättade också om det ryska förtrycket - ett förtryck som kraftigt upprörde de äldre. Vi hade endast en dunkel aning därom. Men nu fick vi höra hårresande skildringar av en välinformerad man som visste allt om detta...."

... Jag [Uno Fagernäs] hade tidigare läst Fänrik Ståhls sägner, men mer eller mindre mekaniskt - utan att begripa innehållet. Men när "Professorn" deklamerade "Sveaborg" färgade ställföreträdande skam mina kinder. Han deklamerade "Döbeln vid Jutas" så sensibelt att solen åter lyste över ett fritt Finland. När han långsamt läste den sista sublima strofen med stark accent såg vi tårar i hans ögon.” 

[Ur Runebergs Döbeln vid Jutas, slutet:

Förborgat är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.]

Av Fagernäs målande skildring framgår också att han var mycket musikaliskt begåvad. Synbarligen visste också hans underordnade under krigsåren om hans enorma intresse för musik för när han fyllde 50 år fick han ett piano i gåva, ett piano som hans mannar hade samlat ihop pengarna till!

Artur Hedlund

Men vem var den märklige mannen som Uno Fagernäs beskriver som "Professorn" och som kom att ha en så pass stor inverkan på hans personlighetsutveckling? Allt tyder på att det var folkskolläraren Artur Hedlund [född 1875] som avar Unos stora idol och förebild. Hedlunds gård var vid den tiden ett litet "slott" – mätt med Terjärvförhållanden. Hedlund spelade piano och verkade som körledare och samlade ungdomarna runt omkring sig. Han var bosatt i Helsingfors, men kom varje sommar till hembygden och var då aktiv bland ungdomarna. Uppenbarligen är det han som för Uno var trollkarlen vilken så eftertryckligt kom att påverka hans karaktärsutveckling under ungdomsåren.

 

SKOLGÅNG I JAKOBSTAD

Uno sattes i skola i Jakobstad. Det var få ungdomar som på den tiden fick en sådan förmån. Han beskriver själv ombytet på följande sätt:

”Jag måste övergiva min kära hembygd för att kunna fortsätta min skolgång i Jakobstads realläroverk. Där blev mina lärare förvånade över mina litterära kunskaper och även mina insikter i flora och fauna. Då berättade jag med tindrande ögon om ”trollkarlen i Terjärv” [Professorn].

Jakobstads gymnasium [f.d. Realläroverket]
byggt 1904

På läroanstalten måste jag brottas med nya läroämnen. Med finska och franska, med tyska, engelska, och ryska, med logaritmer och rotutdragning - dock inte ur min rara skolflammas mun! Som lärare i ryska hade jag en stilig gardeskapten som vunnit sina sporrar i ett ryskt elitförband. Han lärde mig så mycket av Bobrikovs [f.d. hatad Rysk generalguvernör över Finland] modersmål att jag kunde förbanna dennes minne med ryska ord! Han var också min lärare i värjfäktning. Jag blev ingen mästare på värja. Men när jag blev student var jag dock så skicklig fäktare att jag lätt kunde ha mejat ned tsarens alla hatade hejdukar! Jag kunde inte då ana att jag tre år senare skulle döda tsarens soldater på tyska östfronten, inte med värja, men med ryskt gevär på rysk mark. Jag kunde inte heller ana att jag skulle möta min överlägsne motståndare i värjfäktning på samma plats och vid samma tidpunkt.

När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som kollaborator och kombattant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och intendent för en rysk armékår medan jag var simpel Gruppenführer i tyskt tjänst i Kurland och vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig frontutbildning.”

Så långt Unos berättelse från skoltiden och om hans senare sammanträffande med gardeskaptenen. Fagernäs kom att träffa honom ännu en gång - långt senare. Gardeskaptenen hade då avancerat till generalmajor i finska armén och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gardestrupp i samma armé. De möttes på en lyxrestaurang i Helsingfors. Ödet hade åter länkat ihop de frejdiga värjfäktarna från Fagernäs skoltid.

 

STUDENT

Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål, han examinerades som student vid Jakobstads Realläroverk. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger inte, men man torde inte göra någon större felbedömning om man antar att det samlade intrycket var gott!

I augusti 1914 utbröt första världskriget. Föga anade den unge studenten att det närmaste året skulle innebära radikala omställningar för honom… Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914 och han uppgav, enligt sitt militära stamkort, att han var medicine studerande. Men ett annat intresse fanns också i hans sinne, nämligen musikens. Utsikterna att slå sig på den banan var emellertid något mycket, mycket verklighetsbortvänt.

I fortsättningen skulle det emellertid inte bli vare sig läkar- eller musikstudier för under vintern 1915 hände märkliga saker...

JÄGARE

Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans fosterländska intresse förde honom i kontakt med Jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom som medlem, är inte bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovan skildrade "Professorn"!  Alltnog den 25 februari 1915 inträdde han i Pfadfinderkursens 1. kompani beläget i Lockstädter Lager i Nordtyskland. Han gjorde det tillsammans med ett par hundra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige, sökt sig till Tyskland för att få militärutbildning. 

Baktanken med denna utbildning var hos dem alla ett hopp om att en dag kunna medverka till att göra Finland till en självständig stat. Från Terjärv hade Frans Uno sällskap med åtminstone en kamrat: Ivar Bergström. I slutet av året anslöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet: Gåsjärv-Sigfrid, och Ivar Bergströms broder Tyko.

Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar - men få som skulle belysa enskilda Jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs - inte heller väckte han någon speciell uppmärksamhet.

Uno Fagernäs blev Hilfsgruppenführer i Jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och Aarne Sihvo. Gruppenführer blev han i början av 1916. Bataljonen kommenderas ut till östfronten för att få stridserfarenhet. Där kom Fagernäs att delta i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog han också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau vilket tyder på att hågen till det militära hade fått näring under Jägartiden.

 

General Aarne Sihvo

DELTAGANDE I FINLANDS FRIHETSKRIG 1918

Då det självständiga Finlands regering i januari 1918 tvingats att flytta till Vasa ställdes den inför många problem. Den i all hast av skyddskårer och under general Mannerheims ledning hoprafsade Vita armén började sitt arbete i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl behövde de unga män som i Tyskland, i Jägarbataljon 27, erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför skyndsamt hem till Finland. 

Redan den 11 februari 1918, medan de ännu befann sig på tysk mark, befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands armé. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg även om det inte, i sig, visade på att han var en blivande general.

Den 25 februari 1918 landsteg Jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan Jägarnas roll i den finska armén var klar eftersom det inte utan svårigheter gick att inordna en aktiv Jägarskara i en armé som leddes av officerare vilka tidigare tjänat i den kejserliga ryska armén. Fagernäs blev i början kompanichef i 1. Jägarregementets andra bataljon, senare bataljonens kommendör [Red anm: Med kommendör avses chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet t. ex en bataljon]. Den första större drabbning han medverkade i var striderna i Lempäälä söder om Tammerfors.

Under krig kan personalbrist genom att någon i befälskedjan stupar, eller på annat sätt faller ifrån, medföra plötsliga befordringar - så blev fallet för Uno Fagernäs inför stormningen av staden Viborg på Karelska näset.

Vi har tidigare lärt att en av Fagernäs kamrater, Olof Lagus, redan medan han befann sig i Tyskland befordrats till major och kommendör för 2. bataljonen i 1. Jägarregementet. Fagernäs hade rollen som en av kompanicheferna i samma bataljon. Nu händer följande:

Olof Lagus. Död under
oklara omständigheter
den 20 april 1918

I april 1918 följde sjuksköterskan Harriet Thesleff med Jägarkapten Olof Lagus' bataljon till Heinjoki på Karelska näset. Bataljonen skulle delta i stormningen av det av De Röda ockuperade Viborg. Harriet och Olof hade något som påminde om ett förhållande. Den 20 april begav sig Harriet, Lagus och Jägarmajor Nils Gadolin, troligen något berusade, ut på en utflykt från Ristseppälä gård. Harriet och Olof satt i en hästanspänd kärra, Gadolin red. En timme efter avfärd kom häst och kärra tillbaka med en främmande kusk och den döde Lagus. Några timmar senare kom Harriet och Nils tillbaka till Ristseppälä. Lagus hade dött av ett skott i huvudet. Vad som hade hänt - vådaskott, självmord eller mord utreddes aldrig.

Angående de fortsatta strider, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihetskrig del VIII, bl.a. följande skildring: 2. Jägarbataljonen [Fagernäs] inträffade den 23 april klockan 20 framför Kämärä station och gick omedelbart till anfall. Den nattliga striden varade till klockan 5 på morgonen, men fiendens motstånd kunde icke brytas, utan de röda gick till motanfall och förstärktes med ett från Säiniö-hållet kommande pansartåg. Bataljonen drabbades under striden av svåra förluster - 20 procent i döda och sårade. Först vid middagstiden den 24 april kunde stationen efter artilleribeskjutning erövrats. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö dit den anlände vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Liimatta [5 km] samt gruppering för anfall mot Viborg. Följande tre nätter, den 25-26 [april] samt nätterna 27-28 och 28-29 var bataljonen insatt i främre linjen vid stormningen av Viborg. Befälets energi och framåtanda samt manskapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer.

TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET

När Frihetskriget var till ända ställdes speciellt Jägarna inför ett val: antingen att ta stamanställning i det unga Finlands armé eller att återuppta de avbrutna studierna. Studietiden och studiemålen syntes emellertid långt borta i fjärran och de flesta Jägarna fann alternativet att ta tjänst som aktiva officerare mest lockande -  så också Uno Fagernäs. 

Jägarna skulle småningom komma att bli den ledande grupperingen inom armén. En kamp försiggick emellertid mellan Jägarna och de officerare som hade erhållit sin utbildning i Ryssland under kejsartiden. Efter hand kom det att bli Jägarna som innehade de högsta posterna, men även sinsemellan dem förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta senare var sannolikt orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till en tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarbataljon 18.

En annan omständighet som tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken. Denna var påtaglig under tjugotalet och trettiotalets första hälft. För att göra karriär i armén borde man då ha ett finskspråkigt namn. Av denna anledning fanns det de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå är Hjalmar Strömberg som bytte efternamn till Hjalmar Siilasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var det otänkbart att överge sin identitet. Även om han i Tyskland, av praktiska skäl, hade använt sig av ett främmande släktnamn skulle det aldrig ha kommit för honom att han på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt efternamn!  

I slutet av år 1918 flyttades Fagernäs till 1. divisionen. Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följande år befordrades han till major och blev småningom regementets underhålls och ekonomichef. Denna vakans skötte han fram till 1921 då han åter blev kommendör för regementets 2. bataljon.

 

MILITÄRA STUDIER

Generalen av artilleriet
Vilho Nenonen

Att Uno Fagernäs var en begåvning är mångomvittnat. För att kunna avancera inom den militära hierarkin var det nödvändigt att, utöver den utbildning Jägartiden redan gett, skaffa sig vidareutbildning. En del av Jägarna skaffade sig den högre militära utbildningen utomlands. När en Krigshögskola startats i Finland blev det enklare eftersom man kunde skaffa sig nödvändiga extrakunskaper på hemmaplan. Uno Fagernäs inskrevs i Krigshögskolan år 1925. Därförinnan hade han, 1923 och 1925, genomgått två artillerikurser för general Nenonen. 1925 till 1926 var han därtill 1. divisionens stabchef och befordrades 1926 till överstelöjtnant.

Anm: General Nenonen utvecklade under Vinterkriget ett eldledningskort som märkbart kom att underlätta eldledarens arbete. Under Fortsättningskriget utvecklade han en korrigeringstabell som gjorde att man kunde avfyra hundratals, i djupled grupperade, artilleripjäser i sekvens så att alla granater slog ner i målet [i stort sett] samtidigt. Detta skulle komma att delvis möjliggöra undret vid Ihantala där sovjettrupperna, till följd av artilleribeskjutning, stupade i sådan omfattning att deras anfall måste avslutas permanent! 

1926 utnämndes Fagernäs också till kommendör [chef]  för 2. Cykelbataljonen [PPP 2]. Krigshögskolans slutbetyg erhöll han 1927 och var nu mogen att ta hand om högre befälsuppdrag. Utnämningen till generalstabsofficer kom först 1936 - men därförinnan skulle mycket hända...

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                                - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del VI

Denna artikel i serien  Den Vita Döden vid Suomussalmi är en direkt  fortsättning från Del V. Länk till Del V här!

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra. TIPS! Klicka på ortsnamnet Suomussalmi [till höger om Uleåborg, till vänster om ryska gränsen] innan du börjar zooma i kartan föreställande hela Finland. Du slipper då leta dig fram "i hela Finland" till just Suomussalmi. 

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här! 

Krigets råa verklighet... Här är skogen full av stupade ryssar...

Ryssarna på bilden ovan är anonyma för kamerans kalla öga - men envar hade en far och en mor vilka i bästa fall fick ett stelt brev där budskapet var att sonen stupat för Stalin och Sovjetunionen...

Antalet stupade ryssar i Vinterkriget kommer aldrig att slutgiltigt fastställas. Siffrorna varierar betydligt mellan olika uppgiftslämnare. Dock: 163. och 44. gevärsdivisionerna omfattade sammanlagt 30 000 - 40 000 man. Få av dessa togs till fånga - än färre beräknas ha nått tillbaka till Sovjetunionen. En källa anger antalet stupade ryssar till 27 500 en annan 18 000. Uppgifterna varierar mellan olika uppgiftslämnare och forskare - och ingen vet, eller kommer att veta, vad som är rätt. Åratal efter Vinterkriget hittades kvarlevor av ryska soldater i de tysta skogarna...

Raate-vägen med avstickarna NO till Puras och SO mot Kuhmo. 

De blå markeringarna på kartan ovan visar var de viktigaste vägspärrarna upprättades längs Raate-vägen: i väster vid Kuomanjoki, i öster vid Purasjoki [joki = bäck, å eller älv]. På flera ställen byggde ryssarna ett stort antal bunkrar [s.k. korsur] av timmer och jord. Dessa tjänade både som befästningar [kulspruteställningar] och förläggningar. Ryssarnas perimeter sträckte sig från knappt 100 upp till 2000 meter norr och söder om vägen. 

Avståndet mellan Kuomanjoki och Purasjoki är ca 17 km. Här, mellan de blå markeringarna på kartan, stod 44. sovjetiska gevärsdivisionen i en lång kolonn, på väg västerut - och förintades i slaget vid Raate-vägen 1-7 januari 1940

Området mellan Kuomanjärvis östra strand och Matero var säkrat av finska patruller. Sovjetsoldaterna blev alltmer desperata och den 6 januari drev de sina övertaliga artillerihästar in i de av finnarna byggda taggtrådshindren och minfälten i ett försök att röja en väg - men till ingen nytta. Finnarna sköt metodiskt ner hästarna när de trasslade in sig i de snötäckta taggtrådshindren och kvar blev enbart söndersprängda hästkadaver som stelnade i snön och taggtråden.

Slagstyrka Mäkiniemi kämpade sig till slut fram till Raate-vägen och började rulla upp sovjetiska mottin - ett efter ett. 3/27 upprättade en ny vägspärr väster om den som hölls av 1/27 [Anm: 3/27 och 1/27 står som tidigare skrivits för 3. bataljonen respektive 1. bataljonen vid 27. infanteriregementet]

2/27 nådde också Raate-vägen efter att ha slagit ut ett flertal korsur [bunkrar] genom flankerande anfall.

Även SissiP1 nådde fram till vägen men ryssarna höll envist fast vid några bunkrar på SissiP1:s vänstra flank längs östra stranden av sjön Kuivasjärvi. 

Det sargade 1/27 höll bistert fast vid sin vägspärr trots de sovjetiska stridsvagnsattackerna.

Slagstyrka Kari återupptog sin attack riktning Kokkojärvi med 4:e Ersättningsbataljonen som huvudstyrka. Klockan 03:00 den 6 januari skar ett, med en tung kulsprutepluton och en pansarvärnskanon, förstärkt kompani ur 4:e Ersättningsbataljonen av Raate-vägen en mil öster om Kokkojärvi. Bara några timmar senare gick ryssarna till motattack med en stor styrka. Vägspärren, som förstärktes med resten av det finska kulsprutekompaniet och två infanteriplutoner, behöll dock den erövrade terrängen och motstod nya attacker från ryssarna kl 14:00.

Kn Harolas ErP15 skar kl 11:00 av Raate-vägen öster om Tyynelä efter en tre timmar lång strid. Röda arméns soldater började fly längs Puras-vägen samt längs Raate-vägen i riktning mot Purasjoki.

Överste Siilasvuo sände kn Paavolas Kev.Os22 till Matero-området för att stänga flyktvägen mot Puras. 

Nära Likoharju [öster om Tyynelä] gjorde de instängda ryssarna med stöd av stridsvagnar och artilleri flera anfall mot Slagstyrka Fagernäs. När så finnarnas pansarvärnskanoner plötslig inte fungerade blev de tvungna att falla tillbaka. Efter reorganisering gick de till motanfall och tog Purasjoki-bron som de höll fram till mörkret föll. Vid denna tidpunkt avdelade major Kari, på order från Siilasvou, bataljon 1/64 som förstärkning av Slagstyrka Fagernäs.

Sent på eftermiddagen samma dag utfärdade 44. sovjetiska gevärsdivisionens chef, Vinogradov, order med innebörden ”var och en för sig”. Klockan 02:00 den 7 januari fullbordades den sovjetiska paniken. Finska stridsgrupper smög sig i skydd av mörkret in i sovjetiska enheter och intog eldställning bakom och under förstörda sovjetiska fordon. Från dessa positioner öppnade de sedan eld mot fienden inifrån dennes egna linjer.

Trupper, fordon och hästar störtade fram och tillbaka mellan de finska vägspärrarna för att försöka fly. Finländarna betraktade fascinerat hur sovjetiska stridsvagnar körde över egen utrustning och t.o.m egna män i sina oorganiserade försök till flykt.

Sovjetiska styrkor nära Likoharju anföll och drev tillbaka ett finskt kompani ur 3/64. Strax därpå tvingades de överge tagen terräng som konsekvens av en beslutsam finsk motattack från det kompani de nyss tvingat retirera. 

Sovjetisk artillerield kom plötsligt från positioner inom Sovjetunionen. Som svar gick finska spaningspatruller österut över gränsen så långt som till Vasonvaara [cirka två mil] för att tysta de enheter som skjutit.

Tiden var dock ute för de ryska angriparna. Allt sovjetiskt motstånd upphörde kl 08:00 den 8 januari 1940.

När finnarna efter segern räknade sitt krigsbyte fann de att de hade erövrat 65 stridsvagnar, 437 lastbilar, 10 motorcyklar, 1 620 hästar, 92 fältkanoner, 78 pansarvärnskanoner, 13 luftvärnskanoner, 6 000 gevär, 290 kulsprutor och en stor mängd värdefull kommunikationsutrustning.

Från Piispajärvi i norr till Raate i söder summerade finländarna mellan 20 000 och 27 500 dödade sovjetiska soldater, 43 förstörda stridsvagnar samt 270 andra förstörda fordon. De finska förlusterna var 900 döda och 1770 sårade.

United Press journalist
James Aldridge

Den världsberömde journalisten James Aldridge från United Press rapporterade i New York Times att han klev över ryska lik som formade, ”ett kalejdoskop av kroppar..... 25 km långt.”

163. divisionens chef Zelendsov tog sig tillbaka till Sovjetunionen men han omkom vid bombningen av Louhi [i ryska Karelska Republiken] den 15 augusti 1941. Han undgick, genom sin flykt från slagfälten vid Suomussalmi, det öde som drabbade många anonyma soldater i hans division när de, i de kalla, tysta och snötyngda skogarna mötte Den Vita Döden vid Suomussalmi. Deras frusna eller ruttnande kroppar dök upp i skogarna veckor, månader eller till och med år senare...

44. divisionens befälhavare, Vinogradov, lyckades fly från undergången på Raate-vägen i en stridsvagn. Han nådde hem till Sovjetunionen där han omedelbart ställdes inför krigsrätt och tillsammans med två andra överlevande officerare från divisionen, Volkov and Pahomov, avrättades omedelbart efter domslutet. Anklagelsen var bl a att ha förlorat 55 fältkök till fienden... 

Militärt faktum är att genom förintandet av två kompletta ryska gevärsdivisioner vid Suomussalmi hejdades den ryska framryckningen i hela nordöstra Finland. 

Segrarens lön... att begrava de stupade...
När 44. gevärsdivisionen gick under vid Raate-vägen fick
mellan 14 000 och 17 000 unga Ukrainska pojkar sina massgravar i myrarna
längs vägen. Det är en förunderlig, smärtsam, känsla att på en spång gå ut över
myrens starrgräs och i aftonsolens sken tycka sig höra de döendes kvidande klagan...
Redaktören för Tidsspegeln vet, han har varit där...

Pansarvärnskanon? Kanske - men Finland hade bara en fungerande stridsvagn!

Materiel, materiel i oändlighet - och divisionschefen Vinogradov blev avrättad för att ha
förlorat 55 fältkök...

Liemannen har skördat vad andra sått... Hans lie skär obevekligt genom
stål och pansar - genom människans röda kött och genom hennes vita ben...

Vidden av den sovjetiska katastrofen vid Suomussalmi är svår
att ta in och förstå. Här hade man "tutat i" de unga
soldaterna att de skulle hälsas som "befriare ur slaveriet" - men nu
stod den finske bonden med vapen i hand och gav inte upp
en tumsbredd av sin mark till de s.k. "befriarna"...

Finns bara en bildtext: Total sovjetisk katastrof!

Hästen var ännu "motorn" i närmast alla truppslag under andra världskriget.
Här hästar som undgått att slaktas och ätas av de hungrande ryska trupperna

En sovjetisk kanon någonstans längs Raate-vägen.
Pjässervicen är död - eller kommer att dö - under sin flykt i
den isiga, mörka, granskogen...

Något om Sveriges militära Finlandshjälp...

Värvningsaffisch för
Svenska Frivilligkåren

De krigsvana finska förbanden avlöstes på Salla-fronten [vid Märkäjärvi ONO om Rovaniemi] den 26 februari 1940 av 8260 soldater, inklusive 707 norrmän, från Svenska Frivilligkåren. Det nyupprättade flygförbandet Svenska frivilligflottiljen i Finland, F19. F19 baserades i Veitsiluoto söder om Kemi med totalt 29 flygplan, de flesta skänkta av Svenska staten. Flottiljen bestod av 250 man och två lottor. De flög sitt första stridsuppdrag redan den 10 januari 1940, samma dag som de ombaserades till Veitsiluoto!

Ett kollage av värvnings-
affischer

Tack vare de svenska insatserna kunde fem finska bataljoner samt två artilleribatterier [mer än Frivilligkårens egen styrka] frigöras och sättas in i de hårda striderna på Näset.

33 män ur Frivilligkåren gav sina liv i kampen för Finlands frihet, 50 sårades i strid och omkring 130 drabbades av frostskador. Svenska frivilligflottiljen räknade under 62 dygns tjänst tre, i strid, stupade piloter.

Den svenska materiella hjälpen till Finland under Vinterkriget var betydande:

Från svenska militära förråd överlämnades till Finland [utöver frivilligkårens materiel] bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser, 256 000 granater samt 8 flygplan.

Den 11 mars 1940 nådde, trots tappert finskt motstånd, de sovjetiska styrkorna utkanten av Viipuri (Viborg). Den 12 mars anhöll finnarna om fred. Den 13 mars 1940 trädde vapenstilleståndet i kraft.

Tyvärr blev kriget som helhet inte så segerrikt för finländarna som utfallet av Slaget om Suomussalmi gav en antydan om. Ingen kan dock förneka att de hade utkämpat den effektivaste striden i detta område.

Där fanns likafullt en mycket viktig politisk seger: av de tre baltiska länder som förhandlade med Sovjetunionen 1939-40 förblev inget en fri nation utan ställdes under Sovjetunionens "beskydd och förmyndarskap". Endast Finland förblev som följd av två utkämpade krig, Vinterkriget och Fortsättningskriget, en fri nation!

Slaget om Suomussalmi presenteras ännu på Militärhögskolor runt om i världen som ett skolexempel på hur en liten styrka som är kunnigt ledd och strider i bekant terräng kan segra över en numerärt och materiellt vida överlägsen fiendestyrka.

Dock, förutsättningen för alla segrar är främst den enskilde soldatens motivation.

Den finske soldaten motstod såväl psykisk som fysisk påfrestning av ett slag som vi moderna människor inte kan föreställa oss - likafullt gick han segrande ur striden. Vad drev honom genom Vinterkriget?

Jo, Motivation efter 108 år av ryskt styre [1809-1917]. Motivation efter ett blodigt inbördeskrig [1918] Motivation att förbli en fri nation! [från 1917] 

Efter Motivation kommer Den Finska Sisun! En järnvilja, sprungen ur en urgammal hård kamp för livet - en vilja vilken inte accepterar den egna kroppens bön om att skonas från yttre och inre påfrestningar!

Du har just läst den 6:e och sista delen i serien Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länkar till tidigare artiklar finns här nedan.

                                                                                    - Ω -

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del I här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV här!
Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V här!

Källor till hela serien: Generallöjtnant Hjalmar Siilasvou, Slaget om Suomussalmi; Mika Kulju, Suomussalmi 1940 Röda armen och den vita döden; Teemu Keskisarja, Döden vid Raatevägen; Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!