Skånska mord - Esarparn

Dog Hanna Andersson till följd av en olyckshändelse - eller bragtes hon om livet? Frågan är, och kommer evigt att förbli, obesvarad. Dramat i dammen vid Alberta Kvarn i Esarp, Skåne, räknas idag till de långa serien av oförklarade dödsfall där dunklet aldrig kommer att skingras.

Nils Andersson  t.h.

Nils Andersson blev kvarnägare då hans fostermor, och moster, i sitt testamente överlät kvarnrörelsen vid Alberta Kvarn i Esarp till honom. Han hade då arbetat "sedan barnsben" i kvarnen och var väl förtrogen med såväl drift som ägande.

I mitten av bilden Alberta Kvarn. Till höger boningshuset.Tvärs över vägen, framför kvarnen, den fatala kvarndammen vars vatten drev Albertas två turbiner

Han och fostermodern, Elna, bodde i ett större boningshus granne med  kvarnen.

År 1900 gifte sig Nils med Hanna Jönsson som medförde en icke föraktlig hemgift i boet: 6000 kr vilket i dagens (2017) penningvärde är ekvivalent med drygt 328 000 kr.


Nils Andersson kom att bli en föga populär person i Esarp - hans häftiga humör bidrog till detta. Vid ett tillfälle kom han utanför kvarnen i gräl med en 54-årig kvinna  och tappade så kontrollen att han med knytnävsslag slog ut tre av kvinnans tänder... För detta dömdes han av hovrätten till en månads fängelse.

Den 31 juli 1925 brann kvarnbyggnaden ner. Nils Andersson fick ut full försäkring och återuppbyggde kvarnen - givetvis nu moderniserad.

Tungorna löpte i Esarp. Fanns det möjligen ett samband mellan Veberödsmannen, Martin Svensson, som vid denna tid härjade som möllebrännare och försäkringsbedragare, och Nils Andersson...

År 1926 fick Andersson sitt körkort indraget 4 månader för rattfylleri. Han fick senare böta två gånger för liknande brott... Efter detta satte han sig aldrig bakom ratten - men lät bekosta sin mjölnardrängs, John Nilssons, körkort...

Nilsson bodde på kvarnen och kom, efter att ha fått sitt körkort, att även fungera som Nils Anderssons privatchaufför.

John Nilsson hade ytterligare en koppling till Nils Andersson: Han var halvbror till Edit Nilsson vilken sedan 15-års ålder haft ett förhållande med Nils Andersson!

Edit hade kommit till familjen Andersson som hembiträde men avskedats 1928 av Hanna Andersson sedan hon ertappats med att vittja Nils Anderssons kavajfickor i jakt på småmynt.

Nils Andersson var dock en sann lebeman som mer uppskattade en slank och villig amorin som Edit Nilsson framför sin milt sagt överviktiga hustru... Hanna Andersson var 170 cm lång och vägde vid tiden för sitt frånfälle 108 kg... 

Nils och Edit var inte direkt diskreta - eller sparsamma - med sina gemensamma upplevelser. Lördagen den 20 februari 1932 övernattade de som vanligt på hotell i Malmö. Det kunde lika gärna varit i Köpenhamn - de alternerade mellan nöjena i dessa två städer. Vid senare husundersökning hos Nils Andersson påträffades mer än 200 teaterbiljetter, restaurangnotor och hotellräkningar från parets äventyr.

På söndagskvällen den 21 februari hämtade kvarndrängen/privatchauffören John Nilsson halvsystern Edit och kvarnägaren Nils på hotell Monopol i Malmö. Efter att ha kört Edit till föräldrahemmet kom John och Nils till Alberta Kvarn och fick kvällsvard av Hanna. 

Sedan Nils uträttat en del sysslor på kontoret i kvarnbyggnaden återvände han till boningshuset och noterade att hustrun inte var hemma men att hennes ytterkläder hängde på plats i förstugan. Han förmodade att hon gått något ärende nästgårds. Vid 21-tiden blev han orolig och gick till två av granngårdarna för att fråga efter Hanna. Han fick dock ej någon klarhet om vart hustrun tagit vägen. Han gick därefter till sängs och somnade tämligen omgående.

På måndagsmorgonen var Hanna fortfarande försvunnen och hennes säng var orörd.

Nils Andersson gick då över till granngården och bad Astrid Nilsson laga frukost till honom samt kvarndrängarna John Nilsson och Elof Olsson.

Astrid saknade tämligen omgående kaffekitteln och begav sig tvärs över vägen till bryggan i kvarndammen. Där fann hon kittels lock fastfruset i bryggan samt utspilld kaffesump.

Då Hanna vid ett tidigare tillfälle fallit från den smala bryggan ner i kvarndammen framkastade hon att Hanna möjligen fallit i vattnet. Kvarndrängen Elof Olsson sökte med en räfsa i det mörka vattnet och snart nog hade han träffat på Hannas kropp.

Landsfiskalen tillkallades och kvarnägaren Nils Andersson anhölls snart nog,  och häktades en vecka senare, som skäligen misstänkt för att ha bragt hustrun om livet.

Några bevis, vare sig vittnesmål eller tekniska, för hans skuld fanns dock inte... och skulle aldrig någonsin kunna påvisas.

Likafullt seglade nu ännu en Svensk rättsskandal upp...

Vid rättegången, avhållen i Malmö Centralfängelse den 10 mars 1932, var Nils Andersson en på förhand dömd man. 

Till last i målet anfördes två saker:

• lantbrukaren Nils Sjölin vittnade om att han på kvällen den 21 februari, då han gästat en bekant som bodde i närheten av Alberta Kvarn hört två kvinnoskrik - det ena klart och gällt, det andra, en minut senare, ett mer långdraget och dovt... Han hade inte fäst sig vid iakttagelsen förrän han varsnat att Nils Andersson häktats för mord. Den sentide, opåverkade iakttagaren, måste förstås ställa sig frågande till utsagan då det uppmätta lyssningsavståndet uppgick till 400 meter. Brunstiga råbockars skällande liksom fasantuppars galande på mindre än halva det ifrågavarande lyssningsavståndet är långt mer troligt. Sjölins trovärdighet ifrågasattes dessutom starkt då man kunde visa att hans psykiska status inte medgav att han vittnade under ed...

Den avlidna Hanna Andersson. Lägg märke till
skrapsåret på halsens vänstra sida.

• på likets hals kunde, på vänster sida, observeras en skrapskada. Om denna vittnar obducenten professor Sjövall följande: "... tänkbart att märkena kunna hava åstadkommits genom tryck av den stora linningen till fru Anderssons livstycke, därest genom dragning i nackstycket av detta klädesplagg dess framdel kommit att skjutas uppåt halsen".

Då Nils Anderssons utsedde försvarare, advokat Wickman delgav honom obduktionsresultatet (e.g. skrapsåret på halsen) svarade den häktade helt lugnt: "Då måste hon väl ha fastnat i något under bryggan."

Som sagt: en rättsskandal seglade upp! Etablissemanget ville se Nils Andersson dömd och Den Enögda Svenska Rättvisan tittade i etablissemangets riktning!

Sålunda dömdes den tilltalade Nils Andersson till livstids fängelse för mord på hustrun Hanna Andersson. Domen överklagades till Göta Hovrätt som fastställde domen. 

Högsta Domstolen fastställde slutgiltigt, den 5 december 1932, underrätternas domslut.

Nils Andersson överfördes därefter från Malmö till Långholmens fängelse i Stockholm där han började arbeta i snickarverkstaden. Han blev snabbt funnen vara en tystlåten och foglig intern. Det hände ibland att en medfånge frågade varför han satt i fängelse på livstid och svaret var alltid detsamma: "Jag förstår ingenting. Det enda jag vet är att jag är oskyldig."

Åren flöt förbi, ett världskrig passerade obemärkt utanför Långholmens murar och den en gång så frodiga mannen magrade och blev, i brist på solsken, bleklagd. 

Men han hade inte givit upp hoppet att bli rentvådd och fri! När han en dag informerades om att han kunde söka nåd svarade han med fasthet: "Jag vill inte ha nåd, jag vill ha rättvisa!"

I all tysthet hade en ung advokat, Einar Bjure-Dehlén, börjat intressera sig för det fall som advokat Wickman vid advokatfirman Borgström&Wickman inte lyckats föra till ett för hans klient lyckosamt slut 1932.

När Bjure-Dehlén läst igenom alla gamla handlingar och protokoll tog han kontakt med Nils Andersson. När han senare återvände från Stockholm till Lund efter första mötet med Andersson var han övertygad: här hade ett justitimord begåtts!

En resningsansökning lämnades in till Högsta Domstolen den 11 februari 1946 men avslogs den 14 mars samma år.

Andersson skakade på huvudet och sa till advokat Einar Bjure-Dehlén "Där ser Ni, jag kommer aldrig att bli fri".

Men Bjure-Dehlén var inte den som gav upp! Redan den 29 april 1947 fick Högsta Domstolen ta emot en ny resningsansökan - nu kompletterad med nya bevis.

Den 21 oktober samma år beviljade en enig HD resning i målet vilket återvisades till Torna och Bara häradsrätt.

Onsdagen den 5 november startade den nya rättegången i samma domssal på Malmö Centralfängelse där den nu 69-årige Andersson 15 år tidigare dömts till livstids fängelse.

Ett flertal vittnen ändrade sina tidigare uppgifter, några ansågs opålitliga och några beslogs inför sittande rätt med osanningar...

Lördagen den 29 februari 1948, vid pass kl 12, började hovrättsassessor Otto Petrén läsa upp rättens 9-sidiga utslag inför en fullsatt sessionssal.

De sista raderna i utslaget lyder: "Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förkommit, finner häradsrätten det icke styrkt, att Nils Andersson uppsåtligen bragt Hanna Andersson om livet och ogillar förthy åklagarens i målet förda talan...".

Nils Andersson njuter friheten på krog i Lund.
Ännu bär han samma kostym och fluga som 1932!

Äntligen, ÄNTLIGEN, efter 16 år i fängsligt förvar, varav 15 år på Långholmen är Nils Andersson åter en fri man!

Vid en efterföljande presskonferens sa Andersson: "Det här utslaget borde ha fällts 1932. Visst känns det skönt att allting är över, men det är tråkigt att min hustru och jag skulle skiljas åt på detta sättet. Jag hyser ingen bitterhet mot de Esarpsbor som vittnat emot mig och jag anser att jag ej har några ovänner i Esarp."










Advokat Einar Bjure-Dehlén har dock inte glömt att hans klient borde gottgöras för det lidande han oförskyllt utsatts för. Ett skadestånd utkrävdes och högre instans än häradsrätten beslutade så småningom att det att vara frihetsberövad i ca 16 år skulle ersättas med 148 000 kr. 
I dagens penningvärde är detta 2 731 325 kr. 

Men häpnadsväckande: Från ersättningssumman, 148 000 kr avräknades advokatarvodet om 4 500 kr samt kost och log under 15 år på Långholmen!!! 

Sverige skulle inte vara Sverige om inte skatt betalades: Nils Anderssons skadestånd beskattades sålunda med 29 000 kr ...

Man tar sig för pannan! Mitt i Per Albins s.k. folkhem får en oskyldigt dömd sin ersättning för ett förstört liv reducerad till 31 000 kr - eller i dagens penningvärde 
572 102 kr... eller knappt 98 kr per dag i dagens penningvärde.

Oskyldig inspärrad i 16 år får alltså, på ersättningen, förutom advokatkostnad, betala kost och logi - och skatt! Är detta verkligen en rättsstat, detta Sverige, som upprepat har åsikter om andra nationers göranden och låtanden...

                                                             Ω

Flanderns fält...

Om en dryg månad är det 100 år sedan kanonerna, granatkastarna, de gigantiska minorna, handgranaterna, eldkastarna och kulsprutorna tystnade i Första Världskriget. 

Den plötsliga stillheten i Flanderns vattendränkta skyttegravar var bedövande. Var det verkligen sant? Hade det fruktansvärda slaktandet av Europas, och från 1917 Amerikas, ungdom upphört?

Klockan var precis 11 centraleuropeisk tid den 11 november 1918 (den elfte i elfte klockan elva) när vapnen tystnade. 

I krigets sista skälvande minuter försökte ännu några galna stridshingstar med befälsbefogenheter skaffa sig ära och namn genom ännu ett meningslöst anfall... 

I den obeskrivliga gula leran, vattnet, stanken av tidigare döda men aldrig begravda... stanken från gravar som granaterna öppnat... en egentligen fullständigt obeskrivlig värld som aldrig senare skådats... I denna värld skrek de sista sårade ut sin smärta och ångest liggande i Flanders lera under de närmaste timmarna efter klockan 11... den elfte i elfte... några skulle dö i sina leriga gravar... någon skulle bli den allra siste... 

Jodå, Andra Världskriget skulle utmärka sig med ett större antal förlorade liv, 50-85 miljoner inkluderat civilbefolkningens förluster - men soldaten förlorade sällan eller aldrig sitt liv under de otroligt plågsamma omständigheter som gestaltades i Första Världskrigets skyttegravar...

Brittisk kulsprutegrupp med dåtidens primitiva gasmasker...

.. en ofattbar artilleribeskjutning, gasutläggning, taggtråd, närstrid med bajonettanfall, motanfall, skarpslipade spadar, spikklubbor, de gigantiska minorna, eldkastarna och så liemannens förnämsta verktyg: kulsprutan...  

Nio miljoner unga män stupade i Flanderns skyttegravar... i det ofattbara leriga kraterlandskap som formade Flandern... området i norra Frankrike och södra Belgien...

I denna häxkittel av blod och död skrev den kanadensiske läkaren och överstelöjtnanten John McCrae en dikt som kom att bestå över tiden: In Flanders Fields. 

Dikten skapades den 3 maj 1915 men publiceringen, i londontidningen Punch, dröjde till 8 december samma år. 







Dikten har formen av en rondeau, ett versmått från den franska medeltiden och renässansen. 

The poppie är engelska för den röda vallmon som är så karakteristisk för de Franska och Belgiska fälten. På hösten, helst i november, kan du se denna lysande röda vallmo pryda minneskransar och små kors av trä med vallmon i mitten... främst i England men även i andra länder i Europa.


I England är en särskild dag, Rememberence day, tillägnad Great Britains i krig stupade... inte förvånande är Remeberance Day den 11 november...

Drottning Elisabeth lägger ner en krans i London på Remeberance Day

Det handskrivna originalet till In Flanders Fields av fältläkaren och överstelöjtnanten John McCrae

Läkaren och överstelöjtnanten
John McCrae

In Flanders Fields

In Flanders fields the poppies blow

    Between the crosses, row on row,

  That mark our place; and in the sky

  The larks, still bravely singing, fly

Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead.   Short days ago

We lived, felt dawn, saw sunset glow,

  Loved and were loved, and now we lie

      In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:

To you from failing hands we throw

  The torch; be yours to hold it high.

  If ye break faith with us who die

We shall not sleep, though poppies grow

      In Flanders fields.

Dikten i brons vid John McCrae memorial
i hans födelseort Guelph, Ontario, Kanada

Diktens djupa innebörd framställs på ett emotionellt gripande - och förståeligt -  plan av Leonard Cohen samman med den bildsatta deklamationen. Följ länken nedan! 

In Flanders Fields

                                                             Ω

Hemligt finsk-tyskt u-båtssamarbete

Den så kallade Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna (Ententen) och Tyskland och som undertecknades den 28 juni 1919 i Versailles, Frankrike – exakt på dagen fem år efter skotten i Sarajevo vilka utlöste Första Världskriget.

Krigshandlingarna mellan Tyskland och Ententen hade upphört klockan 11 den 11 november 1918, och befästes med vapenstilleståndet i Compiègneskogen.

Ett fredsavtal utformades av de segrande makterna och Tyskland tvingades sedan att helt enkelt underteckna fredsavtalet utan vidare förhandlingar.

Bild t.v: den engelskspråkiga utgåvan

Spegelsalen i slottet Versailles, Frankrike omedelbart innan undertecknandet av "Versaillesfreden" efter 1:a Världskriget.

Tyskland bar enligt avtalet det fulla ansvaret för att ha startat kriget och ålades att betala ett enormt krigsskadestånd till bl a Frankrike och Belgien vilka härjats svårast under kriget.

I januari 1921 fastställdes det totala krigsskadeståndet till svårfattbara 269 miljarder guldmark motsvarande drygt 96 400 ton guld. Avbetalningstidens slutår fastställdes till 1984. 

Senare 1921 reducerades summan till 132 miljarder guldmark (47 304 ton guld), vilket fortfarande var ett gigantiskt belopp. Betalningen av krigsskadeståndet avbröts under andra världskriget och den allra sista tyska utbetalningen ägde därför rum först år 2010 - 92 år efter eld upphör!

Versaillesfredens villkor, och det sätt som fredsavtalet kom till på, har av många historiker setts som en orsak till den tyska dolkstötslegenden, innebärande att den obesegrade tyska krigsmakten 1918 förråddes av sina tyska politiker, och till den tyska revanschismen under 1920- och 1930-talen. Sammantaget ledde dessa fenomen fram till det nationalsocialistiska maktövertagandet 30 januari 1933 och, så småningom, till andra världskriget.

Versaillesfreden innebar också att Tyskland förutom att avträda sina kolonier och vissa landområden i Europa ålades att begränsa sin krigsmakt till maximum 100 000 man och förbjöds att inneha tungt artilleri, stridsvagnar, u-båtar och flygvapen. Antalet tunga örlogsfartyg skulle desslikes minskas.

Vad som dock förbisågs i Versaillesfreden var att skapa och implementera effektiva kontrollmekanismer i avsikt att förhindra utvecklingen av tysk krigsindustri och tyskt strategiskt/taktiskt tänkande.

I hemlighet utvecklades därmed i mellankrigstiden tysklands militära förmåga inom alla militära områden: flyget utvecklades genom en omfattande civil segelflygplansutbildning, pansarvapnet utvecklade med - och hos - den kommande huvudmotståndaren Sovjetunionen, preussiskt militärt tänkande, som faktiskt premierade självständigt taktiskt uppträdande, fanns inom gränserna och u-båtsvapnet utvecklades tillsamman med Finland.

Militärteknisk utveckling av stridsvagnar, flygplan, artilleripjäser, handvapen, u-båtar, örlogsfartyg, torpeder, granater, radaranläggningar, radiosystem etc etc bedrevs, i hemlighet, på den tyska industrins ritbord – och ingen kontrollmekanism fanns att förhindra denna utveckling.

På Crichton-Vulcan-varvet i Finska  Åbo byggdes under det sena 1920- och det tidiga 30-talet ett antal u-båtar som då var de modernaste i sitt slag. I konstruktionen av u-båtarna deltog tyska ingenjörer aktivt. U-båtarna testades också av tyska besättningar som i hemlighet övade i Åbo skärgård. Samma ingenjörer och besättningar skulle sedan, under 1930-talets andra hälft, utgöra grunden för det nya tyska ubåtsvapnet.

Arbetet på Crichton-Vulcan-varvet var kontroversiellt. Efter Versaillesfördraget var Tyskland förbjudet att förfoga över ubåtar och över huvud taget fick ingen u-båtsrelaterad industri existera i Tyskland.

Tysklands u-båtsvapen hade under första världskriget - och särskilt från och med USA:s inträde i kriget 1917 då det oinskränkta u-båtskriget proklamerades - drivit ett urskillningslöst krig mot allt som seglade under fiende- eller neutral flagg och tillfogade särskilt England enorma förluster.

Under första världskriget sänkte tyska u-båtar allierade eller neutrala fartyg med ett sammanlagt tonnage på 12 850 815 ton. Enbart under april 1917 sänktes 155 brittiska fartyg av tyska ubåtar.Totalt sänktes 5 000 fartyg av u-båtar under första världskriget varvid 15 000 personer – sjömän och passagerare - omkom.

Under 1920-talet började tyska sjöofficerare i hemlighet aktivera ett ubåtsprogram. Man sände civila ingenjörer till länder som Spanien, Ryssland, Japan – och till det nyligen självständiga Finland.

Direkt efter finska inbördeskriget formade den finska marinen mycket ambitiösa program för sin örlogsflotta. Man hade ärvt några små och gamla fartyg av den ryska marinen och de var inte på långt när tillräckliga för de behov man såg sig ha.

Finska sjöofficerare tog fram ett förslag till örlogsprogram vilket beskrev en flotta som omfattade 95 fartyg varav fyra var 300-tons u-båtar. Dessa planer ansågs lite väl tilltagna, och olika nedbantade men fortfarande väldigt omfattande projekt för den framtida finska flottan presenterades och diskuterades.

De finländska varven började etablera kontakter med utlandet då man själv inte hade tillräcklig kunskap om marina fartyg.

Det första projektet man tänkte ge sig på var att lyfta upp den ryska u-båten AG-16 som låg på havsbottnen utanför Hangö.

Crichton-Vulcan renoverade under Första Världskriget ryska ubåtar i Åbo och efter inbördeskriget bärgade och planerade man renovering av de utanför Hangö självsänkta ryska u-båtarna.

U-båten AG-16 konstaterades efter bärgning vara i sådant skick att man kunde börja planera renovering. U-båtstypen var av AG Holland-klassen och var designad och konstruerad av amerikanska Electric Boat Company. Den var tillverkade i Kanada och transporterad i bitar genom hela Ryssland till Sankt Petersburg där bitarna till sist monterades samman.

Crichton-Vulcan sökte inför reparationerna tysk hjälp men förlorade reparationskontraktet till AB Sandviken som skulle reparera båten enligt Electric Boat Companys ritningar. Dessvärre reserverades i flottans budget inga medel för ändamålet och AG-16 kom aldrig att repareras.

Under tiden hade Crichton-Vulcan etablerat kontrakt med det holländska NV Ingenieurskantoor voor Scheepsbouw, IvS. IvS var en bulvanfirma för den stora tyska Krupp-koncernen. Tyskland och Holland märkte nu att det fanns en marknad för deras kunnande - och IvS sålde kunskap i att bygga u-båtar.

Crichton-Vulcan hade en besvärlig situation eftersom de mer eller mindre förlorat hela sin marknad i och med den ryska revolutionen. Deras hopp var att den finska flottan skulle satsa stort, ge varvet omfattande order, vilket i förlängningen skulle innebära att Crichton-Vulcan skulle kunna börja exportera militära fartyg.

Men så - 1926 - kom flottlagen, vilken dikterade storleken på den finska flottan - en storlek starkt förminskad i förhållande till de vidlyftiga planerna! Flottlagen bestämde den finländska örlogsflottans storlek till två pansarskepp och fyra ubåtar, varav den ena ubåten skulle vara av en mindre variant.

Crichton-Vulcan och IvS hade dock helt egna idéer. Man hade redan färdiga planer för tiotals (finska) fartyg. Man hade till och med färdiga beställningsblanketter för att upphandla en hel flotta! Pansarkanonbåt, motortorpedbåt, u-båt, och så vidare. Blanketterna var utskrivna med leveransdatum och allt färdigt ifyllt. (De ifyllda blanketterna finns i förvar i Åbo landskapsarkiv).

År 1926 fick Crichton-Vulcan beställning på att bygga en 493 tons ubåt. Snart fick varvet order om att bygga ytterligare två u-båtar av samma typ.

Vulcan-Crichton mottog en stor mängd tyska specialister: ingenjörer, montörer och  byggmästare så mycket hellre som man själv inte hade kunskap om att varken planera eller bygga en ubåt enligt de hårda krav som var förknippade med den nya typen av farkost.

Tyskland kanaliserade i görligaste mån alla beställningar till underleverantörer i Tyskland...

I Åbo arbetade, på varvets ritkontor, tre tyska ingenjörer under sex år med att framställa ritningarna. Byggandet leddes av en tysk skeppsbyggmästare, elektriska installationer leddes av en tysk specialist och installationen av motorerna övervakades också av en tysk expert.

Ytterligare ett tiotal tyska skeppsbyggare, montörer och ingenjörer arbetade vid tiden med u-båtarna.

Det fanns, i Åbo under slutet av 20-talet, tillräckligt många tyskar för att man skulle kunna prata om en tysk koloni. En tysk sjömanskyrka med egen tyskspråkig församling grundades i staden 1928… och alla var de u-båtsbyggare!

Grundkonceptet för den 493 ton tunga ubåten som formade Vetehinenklassen var väldigt likt den tyska mobiliseringsubåten C III. Alla centrala tekniska detaljer kring utrustning och vapen följde tyska krav från Första Världskriget.

En mobiliseringsubåt var en konceptubåt som snabbt kunde masstillverkas för den händelse marinen behövde mobiliseras. Den förvärvade kunskapen - och ritningarna - var strikt hemliga, Tyskland var ju förbjudet att ha u-båtar…

Den tyska riksdagen fick kunskap om den tyska marinens hemliga upprustning i den så kallade Lohmanskandalen 1927. Omfattningen av den hemliga tyska upprustningen blev dock internationellt känd först när det nationalsocialistiska partiet kom till makten år 1933. (Hitler förklarade Tyskland löst från Versaillesfredens villkor 1935)

Vetehinenklassens ubåtar skulle utgöra grunden för vad som sedan skulle bli den mycket framgångsrika tyska Typ VII-klassens u-båtar. Vetehinenklassen hade två förliga torpedtuber, två torpedtuber i aktern och möjlighet att bära 20 sjöminor. De hade diesel för 150 timmars operation i övervattensläge och batterierna räckte för 20 timmars elmotordrift i undervattensläge. De tre ubåtarna av Vetehinenklassen som konstruerades hette Vetehinen, Vesihiisi och Iku-turso.

Vid tiden konstruerades även en mindre ubåt som hette Saukko, även den enligt tyska specifikationer. Saukko konstruerades och byggdes dock inte av Crichton-Vulkan utan av Sandvikens Varv i Helsingfors.

När Vetehinenklassens u-båtar var färdigbyggda behövde de testas innan de överlämnas till finska flottan. Det fanns emellertid ingen i Finland som var kompetent att göra den sortens arbete så man hörde sig för hos IvS om de hade lämplig personal som kunde bistå – och det hade de!

Sommaren 1930 testades Vetehinen och systerfartygen av tyska utbildare och ubåtschefer vilka alla uppträdde som civila i Åbo. Testerna fortgick under de närmaste åren. Dessa tester är väldokumenterade - men man var både från finskt och tyskt håll, och även från IvS sida mån om att de skulle ske i tysthet.

Ett särskilt sekretessproblem var framträdande: radiotrafiken testbåtarna sinsemellan och med basen. Tyskarna hemföll ofta nog till att tala tyska vilket var synnerligen oönskat eftersom radiotrafiken förväntades vara avlyssnad!

Vetehinen sjösätts i Aura å den första juni 1930.
Foto: Sjöhistoriska institutet, Åbo Akademi.

Enligt dåtida tyska omdömen var Vetehinenklassen överlägsen alla andra u-båtar i världen gällande dykegenskaper, sjövärdighet och slagkraft (torpedbeväpning). Tyskarna hade tillgång till alla ritningar och provkörningsdata och kunde basera sitt eget, massiva, u-båtsbyggande på vad man lärt sig i Finland.

Efter att Vetehinenklassen visat sig fungera bra beställde Ingenieurskantoor voor Scheepsbouw, IvS, 1930 en prototyp på en 250-tons u-båt – Vesikko. Finland skulle få förstahandsmöjlighet att köpa u-båten även om det var IvS som betalade för arbetet.

Vesikko var alltså inte beställd av den finska flottan men tyskarna ville utreda hur de bäst byggde en kustubåt. Vesikko blev senare Typ II- ubåten och den ”föddes” genom CV-707-projektet i Åbo.

CV-707 (Crichton -Vulcan – 707) gavs till att börja med inget riktigt namn – projektet var kontroversiellt på en nivå som översteg det kontroversiella i att tyskar byggde u-båtar åt Finland i Finland. CV-707 byggdes inte för Finlands räkning, och även om det inte var officiellt var det underförstått att u-båten byggdes för Tyskland.

CV-707 sjösattes diskret i Aura å 1933 och var då världens absolut mest moder­na ubåt. Samma ledande tyska konstruktörer som hade arbetat med Vetehinenklassen deltog i konstruktionen av CV-707. Efter grundliga tester konstaterades att CV-707 motsvarade de krav Tyskland ställde på sina kommande kust-u-båta­r.

Läs om den fortsatta utvecklingen av ubåtar fram till "arbetshästen", u-båt typ VIIC på länk nedan

Tyska u-båtars utveckling

CV-707 övergick 1935 till finska flottan. 1936 döptes hon till Vesikko.

Bilden är sannolikt tagen efter jungfruturen med Vetehinen, Bilden är intressant eftersom den dokumenterar den tyska "civila" närvaron på Crichton-Vulkan- varvet sommaren 1930. I mitten Allan Staffans, varvschef vid Crichton-Vulcan. Vid hans vänstra sida de tyska ingenjörerna Heinrich Papenberg och Wilhelm Etzbach. Vid Staffans högra sida Eero Rahola och Akseli Raninen som representerade finska flottan. 

Foto: Sjöhistoriska institutet, Åbo Akademi.

År 1966 ändrade Crichton-Vulcan namn och blev Wärtsilä AB Åbo.


                                                          Ω

Krigsflygfält 16 Brattforsheden

Kanske har du funderat över varför den väg du färdas på plötsligt blir väldigt rak och bred samt är försedd med "fickor" i vardera änden. Svaret är att du färdas på minnen från kalla kriget då ett större antal krigsflygbaser anlades på - och vid - lämpliga vägar i Sverige. Avsikten var att öka det svenska flygvapnets uthållighet genom att flytta våra flygbaser från de fredstida flygflottiljernas fält - fält vilka med säkerhet skulle anfallas av en fiende. Genom att "flytta runt" de svenska flygplanen efter ett för fienden okänt mönster försvårades avsevärt en utslagning av flygvapnet. På vägbaserna tankades och laddades flygplanen med bomber, missiler och målsökande robotar allt efter behov. Denna tankning och omladdning skedde inte längs landningsbanan utan i förberedda fickor längs den väg som undantagslöst viker av (ut i skogen) från raksträckans båda ändar. Jfr Tidsspegelns artikel "Camp Century" (Länk till artikeln här) där den amerikanska tanken var att - i ett varierat mönster - flytta runt ett antal kärnvapenbestyckade raketer i 600 kompletta snösilos i Grönlands isskorpa - allt i avsikt att för Sovjetunionen omöjliggöra lokalisering av kärnvapenrobotarna! 


Tanken med krigsflygfält var dock inte ny - även om nyttjandet av befintliga, asfalterade, vägar var det.

Före, och under första delen av Andra Världskrigets Beredskap, anlades ett 40-tal krigsflygfält i Sverige. Dessa stod helt i samklang med det dåtida flyget som normalt använde öppna gräsfält utan asfaltbanor.

Vintern 1938-1939 genomfördes en omfattande undersökning av var sådana fält kunde anläggas. Utgångspunkt var två scenarier: Krigsfall I som innebar krig mot Tyskland samt Krigsfall II som innebar krig mot Sovjetunionen.

Främre krigsflygbaser, dvs sådana baser som låg nära landets gränser, skulle anläggas och redan i fred utrustas med drivmedels- och bombförråd, med förläggningar och signalutrustning samt i görligaste mån hållas hemliga.

Bakre krigsflygbaser skulle anläggas så djupt in i landet att fientligt bombflyg inte skulle kunna nå fram till dem samt vara belägna vid, eller i närheten av, väg, järnväg eller sjöförbindelse. Varje flygdivision skulle ha minst ett krigsflygfält att falla tillbaka på. Naturligtvis skulle även dessa fält ha motsvarande, redan i fred anlagda, förråd som de främre baserna.



Det finns idag endast ett, i originalskick, bevarat krigsflygfält i Sverige: Fält 16 Brattforsheden.

Du finner Fält 16 om du 18 km sydväst om Filipstad - längs väg 63 mot Karlstad - viker av 2 km söderut.

Fält 16 planerades som en bakre bas. Den 5 september 1939, då skogen på området var avverkad, startade  arbetet med att anlägga själva gräsfältet. Fältet beräknades vara färdigställt i oktober 1940 och gräsbevuxet - och därmed tjänstbart - sommaren 1941.

Då Norge ockuperades 9 april 1940 kom Krigsflygfält 16 att ligga i absolut främsta linjen. Genom forcering av arbetet (ytjustering och vältning) var delar av fältet användbart redan i juli 1940. Eftersom gräset inte var färdigvuxet uppstod dock svår dammbildning vid torr väderlek!

Under hösten 1940 färdigställdes delar av närskyddet med fyra stycken kulsprutevärn. Dessa kompletterades under de följande åren med fem luftvärnstorn och en rad andra anläggningar - t.ex skyddsrum. 1941 igångsattes arbetet med att uppföra 27 flygplansvärn i form av hästskoformade jordvallar vilka täcktes av maskeringsnät. Resterna av dessa jordvallar kan ännu ses runt fältet.

I slutet på 1941 kom fyra av flygvapnets standardbaracker på plats. 1943 kompletterades dessa med med en matsal med kokhus samt ett ladvärn. Alla dessa byggnader finns kvar.

Ladvärnet på Fält 16. Namnet har byggnadstypen fått eftersom det skall likna en lada - eller som i detta fall en ladugård! Notera de fejkade fönstren och portarna samt "linjen" längs hela "ladugårdens" front. Linjen markerar den del av fronten som kunde fällas ner så att flygplanen kunde rullas in/ut. Ladvärnet användes för väderskyddade reparations- och översynsarbeten på flygplanen.

Nästan öppet! (Bilden från annat ladvärn än det på Fält 16)

Bry dig inte om skrotet på golvet! På väggen sitter två lintrummor (vajer) med vevar och friktionsbroms(band) med hävstänger. Med hjälp av dessa kunde frontväggen fällas ner respektive vevas upp och stängas.

Säkerhetsanslag

Krigsflygfält 16 Brattforsheden
Infällt i mitten de på fältet baserade lätta bombplanen SAAB B 17
Nere till höger en bild på en av de sällsynta insekter som finns på och runt fältet

Efter Andra Världskriget moderniserades eller avvecklades krigsflygfälten i Sverige. Krigsflygfält 16 kom emellertid lite i skymundan - och inga åtgärder vidtogs för avveckling eller (större) ändringar. Detta fick till följd att fältet blev det enda i Sverige där tiden stått stilla! Samtliga supportbyggnader står kvar och fältet är röjt från den sentida, partiella, skogsplanteringen.

För att långsiktigt bevara Krigsflygfält 16 som en del av det militärhistoriska kulturarvet beslutade Länsstyrelsen Värmland 2003 att förklara området för kulturreservat. Syftet var att för framtiden bevara ett värdefullt kulturlandskap som präglas av den militära mobiliseringen under Andra Världskriget 1939-1945.

Kulturreservatet skall även skydda och bevara områdets natur - bland annat utrotningshotade insektspopulationer som tidigt fann en fristad på Fält 16.

Länsstyrelsen i Värmland är reservatsförvaltare och svarar för nödvändiga bestämmelser och föreskrifter samt fortlöpande skötsel av Krigsflygfält 16.

Avsikten med underhållet är inte att återställa Krigsflygfält 16 till beredskapsårens skick men i vissa fall utförs även återställningar till nyskick - som i nedanstående bildexempel där nedgångarna till rörskyddsrummet (i betong) i motståndsnäste 2 återuppbyggts. Detta skyddsrum hyste också en luftvärnscentral för stridsledning och samordning mellan de på fältet baserade jaktflygplanen och fältets luftvärn.

Den förmultnade vädertäckningen vid ingången till skyddsrummet i mot-ståndsnäste 2

Sprängskiss visande vädertäckning, trappa och förrum till rörskyddsrummet vid motståndsnäste 2. Notera att även naturbehoven tillgodoses!









Den restaurerade nedgången till skyddsrummet

Bilder från beredskapsåren...

En (större) variant av Spanska Ryttare vid Fält 16 - ett på 1500-talet utvecklat hinder mot fiendens kavalleri. Här avsett som landningshinder mot fientliga flygföretag - t ex anfall från glidflygplansburet infanteri.

Knappt skönjbart i den mörka bilden, och under maskeringsnät, står ett

SAAB B17, lätt bombflygplan

Tankning, från bensinfat, av jaktplanet J11, Fiat CR 42

Lätta bombplanet SAAB B17 får tillsyn på Fält 16. Mekanikern längst till höger läskar (drar rent loppet med läskstång) babord vinges 8 mm kulspruta.

Motoröversyn i det fria

Under de första verksamhetsåren fanns ingen matsal eller kokhus vid Fält 16. All bespisning och matlagning skedde i det fria!

SAAB B 17 väntar på startorder i skogen vid Fält 16. Besättningen är ombord, motorn igång - ett uppdrag väntar!

Luftvärn i form av 8 mm Ksp m/36 i dubbellavettage. Kulsprutan kunde, som alternativ, i singelversion förses med 6,5 mm pipa och marklavett - då främst avsedd för infanteriunderstöd.

Upptill: stridsberedd 7,5 cm halvautomatisk luftvärnskanon m/30 (Bofors). Notera att laddaren är beredd med en enhetspatron (laddningshylsa och granat)

Därunder: transportkärra med 250 kg minbomb.

Ett annorlunda transportsätt gör morgongymnastiken onödig! Utan tändrör är dock bomberna ofarliga!

Kulsprutevärn vid Fält 16. Kulsprutan, m/36 med 6,5 mm pipa, är avsedd att avge eld främst mot på fältet luftlandsatt fientlig trupp.

Den 1943 uppförda kok- och matsalsbaracken

Av lätt insedda orsaker fanns utanför fältets omedelbara omkrets ett betydande antal byggnader - som detta bombförråd.

Tempus fugit - Tiden flyr... 

Beredskapsårens Spanska Ryttare på Krigsflygfält 16 i förvandling...

                                                          Ω