torsdag 13 april 2023

Papperslös svensk i Sverige idag - eller Moment 22

Detta är berättelsen om vad som väntar envar som, tex genom ett personrån, blir av med sina identitetshandlingar - i Sverige, idag, 2023.

Vår son Johan rånades i Stockholm sena kvällen/natten mellan tisdagen och onsdagen den 4/5 april 2023.

Rånarna var två negrer som missbrukade den Svenska Hjälpsamheten genom att droga sig med narkotika och leva som parasiter på det svenska samhället.

Johan lyckades fysiskt oskadad ta sig in på en 7/11-butik och tillkalla bilburen polis som tog upp en anmälan om övergreppet.

Rånarna hade tillskansat sig hans iPhone 12 i vars fodral förvarades körkort, SL-kort och 900 kr i kontanter. Plus ett och annat som brukar återfinnas i en gammaldags hederlig plånbok - fast detta var som sagts ett telefonfodral inte en plånbok...

Nu skulle man ju kunna tänka sig att "den snälla polisen" skulle kunna skjutsa en svensk skattebetalare, just rånad på allt inklusive SL-kortet, i ett Stockholm där Tunnelbanan nu slutat gå, skjuts till Centralstationen varifrån pendeltåg avgår norrut till hans bostad i Norrviken. Så icke. Den nyrånade fick bengå från Söder till sagda station där sista pendeltåget norrut just gått...

Utan pengar, utan SL-kort, utan telefon, utan ID-kort (Körkort) får han tillbringa de närmaste timmarna på en inomhusbänk avsedd för Arlandapendels resenärer - han slipper frysa men väktarna har upplyst honom om att om han somnar kastar de ut honom i nattkylan.

När norrgående morgonpendel kommer in till perrongen låter Spärrvakten den nyrånade passera och på egen risk (ev biljettkontrollanter) ta tåget norrut.

Ny gryr en ny dag och det gäller att spärra alla papper och förnya de värdebevis för svensk tillhörighet som rånarna nu satt sig i besittning av.

Genom Fars försorg får han en ny telefon (dvs Far får en ny iPhone 14 och sonen får fars gamla iPhone 13) och dessbättre går det att från säkerhetskopian på iCloud återställa alla telefonens data inklusive 700 konstnärligt tagna bilder.

Vad som inte går att återställa från iCloud är BankId - det gör man via sin bank. Men bankdosan från Swedbank ger ingen access till banken. Varför? Tack vara Fadern har Johan ju en ny telefon (utan den kan man lika gärna hoppa i Den Svenska Sjön) och kan ringa banken. Jodå: det finns ett fabrikationsfel på bankdosan och den måste bytas. En ny bankdosa kan dock endast erhållas på ett bankkontor MOT UPPVISANDE AV GILTIG LEGITIMATION! T ex det körkort som rånarna drog iväg med. Utan leg ingen dosa - utan dosa inget BankId. MOMENT 22!

Nå, idag har vi försökt åstadkomma ett nytt körkort. Far får vara med och, med hand på penna, försäkra att Johan är hans son och att de personuppgifter som skall ligga till grund för ersättningskörkortet är korrekta.

MEN, beakta att vi är svenskar i Sverige och som sådana måste behandlas med största försiktighet, DET NYA KÖRKORTET KOMMER SOM REKOMMENDERAT BREV OCH KAN BARA UTHÄMTAS AV MOTTAGAREN MOT UPPVISANDE AV GILTIG LEGITIMATION! Om det nu vore så enkelt som att man kunde öppna försändelsen och se på körkortsfotot att det är rätt mottagare så vore allt gott och väl - men nu är Johan ju en papperslös svensk och skall som sådan behandlas! ID-handlingen ligger i kuvertet med ID-handlingen, och detta kuvert kan endast öppnas om man företer giltig ID-handling.... (som ligger i kuvertet!) i sanning ett MOMENT 22, igen!

Så är vi på Apoteket för att få ut mycket viktig medicin till Johan. Naturligtvis frågar man efter id-handling men den for ju rånarna iväg med. "Har du polisanmälan på brottet?" "Ja, visst, men den kopian med diarienummer ligger i Kivra (eftersom polisen tog upp anmälan i bilen nattetid finns ingen papperskopia) och dit kommer man inte utan BankId". "Men du kan ge din Far fullmakt att ta ut medicin åt dig, det kan du göra på nätet.... fast då måste du ha BankId förstås"... Moment 22

Apotekschefen var dock mycket förstående och lämnade ut medicinerna med Fars körkort som säkerhet. En pragmatisk kvinna!

Nu återstår att lista ut hur man kan låta t ex Far lösa ut körkortet. Det lär finnas en väg som består i att man får en särskild medgivandeblankett per post från Transportstyrelsen, fyller i den och sedan återsänder den med post. Det krux som kan förutses är att denna process tar så lång tid i anspråk (vidimeras idag vi ansökan om nytt körkort) att det rekommenderade brevet med det nya körkortet hinner gå i retur till avsändaren... Då uppstår ett nytt Moment 22, eller ett Börja om från början, börja om på nytt...

Under tiden som detta byråkratiska kaos lever sitt eget liv samlas fakturor och viktiga meddelanden i Kivra och Klarna... förseningsavgifter tillkommer, hot om indrivning... Johan kan inget göra eftersom han inte har något ID - och för att få ett ID måste han ha ett ID... Moment 22...

Vad du nu än gör, käre läsare och läsarinna så skaffa dig omedelbart ett Nationellt ID-kort och förvara det väl skyddat. Det Nationella ID-kortet skall du aldrig, aldrig någonsin, bära med dig, det skall förvaras som ett stycke guld - ty guld är det värt om du förlorar ditt svenska körkort och ditt BankId.


- Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress












torsdag 30 mars 2023

Hammarbymordet 1913, del II

Inledning till Hammarbymordet, del II

Efter att ha läst tre böcker om Hammarbymordet finner Redaktören det motiverat att skriva en fördjupande artikel om detta juridiskt ouppklarade mord. Det är lämpligt att, som inledning till föreliggande artikel, del II, läsa den inledande artikeln i Tidsspegeln publicerad 2017, då under rubriken Mordapoteket. Nu rubricerad Hammarbymordet 1913, del I


Hammarby Apotek 1913

Som barn var jag flera gånger gäst hos morbror och moster - och mina kusiner - i Upplands Väsby. Snart nog blev jag bekant med Mordapoteket beläget borta vid landsvägen som vi skulle färdas vidare på med vår Mercedes 170 S under den fortsatta färden upp till fars föräldrahem i Medelpad. Året lär ha varit 1954 när denna första bekantskap med Mordapoteket skedde. Vad som hände den där aftonen 1913, då mordet begicks, berättades dock aldrig för oss barn. 

Som vuxen kom jag att bli bosatt i Upplands Väsby och händelserna i och kring Mordapoteket 1913 kom åter att sysselsätta mina tankar.

Apotekare Johan Erik Hallbergsson




Jag har förstås gjort besök i Mordapoteket och jag har besökt Hammarby kyrka där kronolänsman Hasselhuhn och apotekaren Hallbergsson vilar i gravar som är grannar med varandra.

Genom en artikel i lokaltidningen Mitt i Väsby kom jag att uppmärksammas på boken När länkarna brista av författaren, journalisten och hälsoprofilen Are Waerland.

Jag styrde mina steg till vårt Bibliotek och ur arkivets gömmor kom den tvådelade boken fram. Genast blev det klart att del II var den som uteslutande handlade om det som i kriminalhistorien benämns Hammarbymordet. För den oinvigde kanske ordet Hammarby går till hockey- och fotbollslag eller geografisk placering i Stockholms absoluta närhet, men här handlar det om en mångtusenårig bosättningsplats där människor byggde en kristen kyrka i sten redan på 1200-talet. Detta Hammarby ligger i nuvarande Upplands Väsby, öster om motorvägen E4 och dryga tre stenkast söder om Löwenströmska sjukhuset.

Löwenströmska sjukhuset har en egen historia kopplad till den svenska historien. De flesta känner till mordet på konungen Gustav III och kungamördaren Jacob Johan Anckarström. 

Konung Gustav III
död 1792

Jacob Johan Anckarström
kungamördare, avrättad 1792

Släkten Anckarström önskade skölja av sig den skuld till Sverige de hade i och med Jacob Johans mord på konungen den 16 mars 1792 och skänkte en större summa pengar för att inrätta ett sjukhus i Hammarby. De bytte samtidigt ut det nedsmutsade namnet Anckarström mot Löwenström.


Boken, När Länkarna Brista del 2 handlar uteslutande om mordet på apotekare Hallbergsson. I den mycket precisa boken, baserad på vittnesutsagor, på tidningsartiklar och på rättegångsprotokoll  presenterar Waerland grundande misstankar om att förövaren av mordet var en tillfällig, narkotikaberoende, läkare vid Löwenströmska sjukhuset som han namnar ”Dr X”.

Då boken publicerades 1924 resulterade det i att del II konfiskerades och Waerland dömdes till tre månaders fängelse och 10 000 kr i böter (334 00 kr idag) för ärekränkning av Dr X.


1952 utger advokaten och författaren Yngve Lyttkens sin bok Hammarbymordet. Han återger i denna huvudsakligen vad Waerland redan skrivit om italienarna Jaconelli och Valente som greps i Älvkarleby och vid hot om dödsstraff rannsakade i två rättegångar innan de befanns oskyldiga!

Synnerligen trovärdiga vittnen beedigade i båda rättegångarna att de två italienarna befunnit sig i Karbylund, ca 50 km norr om Uppsala och 100 km norr om Mordapoteket på kvällen den 1 december då apotekare Hallbergsson mördades med ett knivhugg i hjärtat.

Den som finner italienarnas verkliga vistelseort på den kväll då Hammarbymordet ägde rum var Valentes advokat, häradshövding Carlsson. Han och Jaconellis försvarare advokat Hellberg företar den 16 december 1913 en bilresa norrut, förbi Uppsala för att så småningom hamna i den av Jaconelli, vid tidigare samtal med advokaterna, angivna platsen Karbylund.

Enligt referat av denna bilresa i Stockholms Dagblad den 17 december 1913 har advokaterna under sin färd samtalat med ett 30-tal vittnen som säger sig att, under ed, kunna intyga att italienarna befunnit sig på vandring norrut. Starkaste vittnet torde nämndeman Erik Andersson och hans familj vara. De båda italienarna har nämligen beretts natthärbärge i Anderssons stall natten mellan den 1 och 2 december. De anlände till Anderssons gård vid  17-tiden den 1 december och kan därmed omöjligen ha befunnit sig i Väsby vid tiden för mordet!

Oaktat alla dessa vittnen driver kronolänsman Hasselhuhn och Stockholms polisdistrikt målet till dåtidens tingsrätt och hovrätt. Hasselhuhn för till och med in egenhändigt fabricerade bevis i det att han i Ebba Larssons gärningsmannasignalement tillägger att den misstänkte gärningsmannen bär trasiga skor. Hon har beskrivit mannens ansiktsform, huvudbonad, rock och byxor - så väl som nu dessa kan observeras i en fotogenlampas sken alltmedan hon blir knivskuren, men absolut ingenting om skodonens beskaffenhet eller utseende!

Det är nu snubblande nära att svenskt rättsväsende begår ett justitiemord - och vi måste fråga oss hur det är möjligt att en klåpare som kronolänsman Hasselhuhn tilläts att med alla medel söka driva två kringvandrande italienare i döden. Detta för att han skall framstå som Sveriges Sherlock Holmes? Trycket från media och från de väl pålästa försvarsadvokaterna gör emellertid att Hasselhuhn får underkänt i båda rättsinstanserna beträffande sin bevisning. 

Försvararen, häradshövding Carlsson, har tack vare personliga initiativ och betydande kunskaper tillsamman med advokat Hellberg förhindrat ett Svenskt justitiemord. 




Men vem var då mördaren, och vilket var motivet? Ingenting i apoteket hade bringats i oordning, ingenting saknades - kvar var bara det faktum att apotekare Hallbergsson knivhuggits intill hjärtat, störtat ut från apoteket i nedervåningen med en trasig revolver i ena handen och en flaska ’nervdroppar’ i den andra, sprungit uppför trappan till bostaden i övervåningen, med svikande röst sagt: ”Stäng dörren (till trappan), det är en galning där nere” för att därefter, sittande på en stol i köket, ge upp andan.

Revolvern hittas av köksan Jenny Haug på femte eller sjätte trappsteget i den smala och branta trappan. Den lilla flaskan med nervdropparna faller ur den dödes hand på golvet i köket. Den blir aldrig beslagtagen som bevismaterial utan tas om hand av den tillförordnade apotekaren vilken tömmer innehållet i avloppet, sköljer ur flaskan och ställer den på en hylla i apoteket samman med andra tomflaskor. 

Waerland målar i boken sin bild av vad som hänt i apoteket. Apotekare Hallbergsson är på väg att stänga apoteket och klockan är vid pass 19:35. In kommer någon som Hallbergsson känner sedan tidigare - Dr X. Den senare önskar få ett av honom själv utskrivet recept på kokain eller morfin expedierat. Hallbergsson känner till att Dr X missbrukar båda drogerna och nekar därför Dr X det begärda. Han erbjuder i stället ’nervdroppar’ som han tappar upp i en mindre flaska och sätter korken på plats. Nu utvecklar sig situationen blixtsnabbt. Dr X drar fram en revolver och hotar Hallbergsson med denna. Han MÅSTE få kokain för att dämpa sina abstinensbesvär. Hallbergsson som är en tämligen storväxt och orädd man griper om revolvern och vrider den ur angriparens hand. Denne drar då fram en kniv och stöter den i Hallbergssons bröst. Apotekaren flyr nu för sitt liv mot och uppför trappan till övervåningen. I detta livsskräckens ögonblick reagerar han med enbart flykt: händerna håller ännu revolvern och den lilla flaskan med nervdroppar. I övre änden på trappan finns en dörr och för att kunna öppna denna släpper han, den senare av köksan fröken Haug funna, revolvern - flaskan med nervdropparna finns ännu några ögonblick i hans andra hand.


Författaren Yngve Lyttkens presenterar i sin bok Hammarbymordet som gärningsman en sinnessvag figur som logerar hos sin släkting, fru Sundqvist, ägarinna till Väsbys tegelbruk och boendes i Tetorpet. Mannen heter Nils Gustaf Hjalmar Arnberg.

Arnberg ses ofta i skogspartiet mellan Mordapoteket och Väsby station, iklädd halvlång rock, mörka byxor och slokhatt, och han skrämmer ofta personer han möter med utsträckta armar och väser som en vildkatt.

Lyttkens misslyckas dock att, i beskrivningen av sin gärningsman, påvisa ett motiv till mordet på Hallbergsson. Inte heller ger han någon ledtråd till varifrån revolvern kommer. Ett är vidimerat: Något skjutvapen har aldrig funnits i Hallbergssons apotek eller hushåll. Makarna Hallbergsson har diskuterat detta och kommit fram till att ett skjutvapen för att skydda sig mot eventuella rånare helt enkelt inte är aktuellt.

Sexpipig Pepperbox

Revolvern kommer för övrigt att leva ett helt eget liv under åren efter mordet i Hammarby Apotek. Än beskrivs den som ’fempipig’ än som ’sexpipig’ vilket skulle peka på en sk ”pepper box” dvs snarare en pistol med fem eller sex i en cylinder uppborrade pipor med patronlägen vardera laddade med en patron, än som en ’äkta’ revolver med en roterande trumma för fem eller sex patroner och en enda pipa.

Revolver med trumma för 5 patroner

Besynnerligt är också att det i Hallbergssons trappa upphittade vapnet än beskrivs som Hammarbyrevolvern, än som 1913 års polisrevolver, än som 1914 års domstolsrevolver, än som 1924 års polisrevolver och att den i olika fysiska skepnader (!) vandrar genom rättsinstanserna som bevismaterial - för att till sist försvinna helt!

Waerland skriver i sin bok, När länkarna brista, när han intervjuade dåvarande kronolänsman, nu kommissarie, Hasselhuhn den 27 september 1924: ”Men när jag började tala om själva förloppet av mordet och gjorde en fråga om hur herr Hasselhuhn tänkt sig att mördaren använt revolvern, förklarade han, att mördaren ej haft någon sådan.

- Jovisst fanns det en sådan! (Waerland)

- Nej, det har jag aldrig hört talas om? (Hasselhuhn)

- Men kommissarien tog ju själv vara på den efter mordet!

- Tog jag vara på den?

- Ja, det gjorde kommissarien och gick t.o.m. en tid med den i fickan samt demonstrerade den mordkvällen för redaktör Laurin från Stockholmstidningen och sedan under rättegången, så att t.o.m. domaren, häradshövding Rothlieb, ansåg sig böra fråga om den var ofarlig.

- Neej! …. verkligen?

- Jo, allt det där står åtminstone i tidningsreferaten och rättegångsprotokollen

- Nå, då måste revolvern ännu ligga kvar här någonstans hos mig…

- Ja, det vore intressant att få se den! …

- Nej, den är kanske i förvar på domsagans kansli? …

Waerland skriver detta för att åskådliggöra att Hasselhuhns minne kanske inte var så tillförlitligt som man skulle kunna tro efter hans redogörelse för styrkan i Dr X alibi för mordkvällen - det alibi som fru Dahlén i förhör gav sin make då hon påstod att hon och maken gemensamt färdats med tåget från Stockholm kl 19:15 på kvällen den 1 december 1913.

I ett förhör med fru Dahlén, genomfört i Saltsjöbaden av poliskommissarie Berggren några dagar efter mordet, uppger hon att dr Dahlén och hon rest in till Stockholm den 1 december, för att besöka bekanta och släktingar. Hon har, efter makens påtryckningar, uppsökt apoteket i korsningen Schelegatan - Kungsholmsgatan för att där, mot recept utfärdat av maken, uthämta morfin eller kokain. Makarna har därefter uppsökt Rådhusrestauranten men att dr Dahlén kort efter att de satt sig till bords avvikit från lokalen och att de inte återsetts förrän på perrongen på Väsby station strax före kl 20.

I senare förhör förnekar fru Dahlén allt vad hon tidigare berättat för poliskommissarie Berggren vid besöket i Saltsjöbaden... Hon påstår till och med att hon inte - över huvud taget - känner Berggren. Det finns emellertid ett vittne till händelserna eftersom Berggren gjorde färden till Saltsjöbaden tillsammans med poliskommissarie Olof Nilsson. Nilsson var av förhörstaktiska skäl, som de båda polismännen diskuterat, inte närvarande vid förhöret med doktorinnan Dahlén utan väntade i deras tjänstebil. Nilsson tillstyrker att Berggren vid återfärden till Djursholm återgivit vad fru Dahlén berättat - samt att hon genast sagt sig känna igen honom sedan tidigare kontakter och att hon bjudit på kaffe.

Som ett eko från en usel amerikansk kriminalfilm hör man landsfogde Hägg i sin rapport angående Hammarbymordet kommentera den pensionerade poliskommissarie Berggrens ”.. för dödsfalls skull upprättade vittnesattest” (angående delar av Hammarbymordet, red anm) på följande sätt:

Det torde böra uppmärksammas att herr E.L. Berggren, som vid ifrågavarande tillfälle var poliskommissarie i Djursholm, icke haft i uppdrag att verkställa undersökning i saken och sålunda ej heller befogenhet att utom sitt eget distrikt uppträda på tjänstens vägnar vadan hans samtal med fru Dahlén måste betraktas som ett fullständigt privat samtal.” Huruvida detta "privata samtal" hade värde som vittnesutsaga beaktade landsfogde Hägg över huvud taget inte - och man frågar sig varför. 


I boken När länkarna brista ger författaren oss en inblick och bas för sina misstankar mot Dr X där X står för Birger Dahlén.

Dr Dahlén innehar ett vikariat på Löwenströmska sjukhuset. Ganska snart upptäcker hans chef, överläkare Håkansson, att han fått en medeltung drogmissbrukare på halsen. Dr Dahléns vikariat är satt till och med november 1913. 

Löwenströmskas medicinförråds innehåll av morfin och kokain minskar snabbare än vad sjukhusets patienter förbrukar. Håkansson har då ett samtal om detta med Dahlén, som citerat från Waerlands intervju med överläkare Håkansson säger: ”Jag gjorde nu en anmärkning härom till min underläkare, som brusade upp och ställde till en högst obehaglig scen.”

Under Håkanssons semester har Dahlén ansvarat för medicinförrådet och överläkare Håkansson  noterar efter hemkomsten en betydande brist på kokain och morfin. Håkansson låter med anledning härav byta låset till förrådet och skapar nya rutiner för dess användning. I fortsättningen är han den ende som innehar nycklar till rummet.

Överläkare Håkansson tecknar vid intervjun en föga hedrande bild av sin underläkare, dr Dahlén. En till humöret obalanserad och oberäknerlig man som ofta avviker från sina tjänsteplikter vid sjukhuset. En man som ger många tecken på sitt kokain/morfinberoende - inte sällan tror han sig, i bakruset, vara förföljd. En man som inte drar sig för att hota sin överordnade (Håkansson) till livet… En man som, till sitt eget skydd mot omgivningens inbillade ondska, ofta nog går omkring med en laddad revolver i sin kavajficka… 

En man som av trovärdiga vittnen, som landsfiskal Thorild i Våmhus, vilken vid förhör hos landsfogde Nordlund i Falun betygar att dr Dahlén, förutom sitt drogberoende , även uppvisar markanta, av Thorild själv upplevda, tecken på mental obalans och en starkt uttalad förföljelsemani. Andra har betygat att dr Dahlén hyser ett starkt hat till apotekare som han anser motarbeta honom genom att ifrågasätta hans egna, till sig själv utfärdade, recept på morfin och kokain.

Dr Dahlén passar mycket väl in i den ram som ledde till att italienarna Valente och Jaconelli kom att häktas och två gånger rannsakas för mordet på apotekare Hallbergsson i Hammarby Apotek: En man med blekt avlångt ansikte klädd i mörk halvlång rock, mörka byxor och med en mörk slokhatt på huvudet. 

En man som obehagligt bra passar in i det signalement som den enda som sett gärningsmannen i Mordapoteket på kvällen den 1 december 1913 avgivit: tjänsteflickan Ebba Larsson.


Waerland uppger i sin bok att överläkare Håkansson, för att så långt möjligt söka stoppa dr Dahléns tillförsel av kokain och morfin, har ett allvarligt samtal med apotekare Hallbergsson.

Enligt Waerland reser överläkare Håkansson också in till Stockholm för att uppsöka Medicinalstyrelsen. Avsikten är att snarast möjligt bli befriad från dr Dahlén. Båda dessa händelser sker en dryg vecka före mordet på Hallbergsson.

Dr Dahlén har dagarna innan 1 december meddelats att han fått ett förordnande till Svärdsjö i Dalarna. På denna ort finns endast ett s.k. landsortsapotek och Dahléns möjligheter att anskaffa kokain/morfin för eget bruk är ytterligt begränsade.

Detta förhållande kan antas driva dr Dahlén att samla ett personligt lager av drogerna för att klara ”förvisningen” till Svärdsjö - och därmed även foga in honom i den ram som omger Hammarbymordet.

Det finns dock ett aber i denna placering: dr Dahlén ges ett alibi för mordkvällen av sin maka: de har båda varit i Stockholm och kommit till Väsby station kl 19:56 - alltså vid en tidpunkt då apotekare Hallbergsson redan är död.


Fru Dahlén har i förhör med kronolänsman Hasselhuhn berättat att makarna efter att gemensamt farit ner till Stockholm, så småningom skilts åt (oklart varför, red anm)) och sedan, som överenskommits tidigare, återvänt till Väsby med tåget från Stockholm kl 19:15. 

Anmärkningsvärt är att fru Dahlén berättar att hon inte sammanträffat med maken på tåget norrut utan först på Väsby station. Dr Dahlén avstår således från att söka kontakt med sin hustru under en 41 minuters lång kvällsresa till Väsby. Trots detta uppenbara hålrum i bevisets tyngd tas det, av Hasselhuhn, till intäkt för att dr Dahlén åkte med just detta tåg.

Waerland presenterar en annan teori än Hasselhuhn: dr Dahlén har på olika apotek i Stockholm sökt införskaffa kokain/morfin inför sin påtvingade vistelse i Svärdsjö. Framgången har varit begränsad - han har tidigare nekats och vid minst ett tillfälle har han blivit så upprörd, högljudd och hotfull att han sökt ta sig över apoteksdisken. I sin ansats har han blivit avbruten av inkommande kunder. Farmaceuten har efter denna episod starka obehagskänslor för att ensam arbeta i det berörda apoteket.

Dr Dahlén tar nu ett tidigare tåg än vad som överenskommits med hustrun till Väsby i avsikt att än en gång besöka Hammarby Apotek för att söka övertala Hallbergsson att ge honom de receptbelagda preparaten.

Hallbergsson nekar och ett gräl uppstår. I övervåningen hör tjänsteflickan Ebba Larsson, efter vad hon berättar för doktorinnan Håkansson dagen därpå på Löwenströmska, ett högljutt samtal nerifrån apoteket. Hon finner detta underligt och beslutar sig för att gå ner i undervåningen. Hon berättar för doktorinnan att hon tänker: ”Vad kan det vara i apoteket eftersom de är så högljudda. Jag måste gå ner för att se.” Innan hon hinner lämna övervåningen öppnas dörren till trappan och Hallbergsson staplar in. Resten av förloppet känner vi sedan tidigare.

Dr Dahlén dröjer sig, enligt denna teori, kvar i apoteket och spanar efter medicinskåpet som han dock finner låst. Nyckeln bär Hallbergsson på sig. Han hör steg i trappan, intar en dold position och knivskär, möjligen med avsikt att döda, Ebba Larsson som ju har sett - och möjligen identifierat - honom. Hon lyckas emellertid slita sig loss från den av narkotikabruk försvagade Dahlén, fly ut och tvärs över gatan till grannen, skollärare Berglund.

Dahlén inser att han måste lämna apoteket och beger sig skyndsamt till Väsby station för att möta sin hustru - och för att skaffa sig ett alibi.

Vägen, eller den upptrampade stigen, till stationen går mestadels i medlut - och i synnerhet den som flyr från en mordplats - tillryggalägger enkelt sträckan på 10 minuter eller rentav kortare tid.

Det är heller ingen konst att från norr ta sig in på stationsområdet och smyga sig upp på perrongen. Väl där har Dahlén dryga 5 minuter på sig att hämta andan inför mötet med hustrun - och påstå att de anlänt med samma tåg.


Enligt författaren och advokaten Yngve Lyttkens förnekar senare överläkare Håkansson flera av de uppgifter han tidigare lämnat till Waerland - eller menar att de missuppfattats.

Här står alltså ord emot ord - eller i förlängningen teori mot teori, Wareland kontra Lyttkens. Ett besvärande faktum är att Waerland dömts till tre månaders fängelse för att bristfälligt i sin bok dolt dr Dahléns identitet och att boken ifråga beslagtagits. Det finns också en uppenbar möjlighet att vissa vittnen i rådande läge föredrar att inte bli ytterligare inblandade i den tilltrasslade härvan genom att förneka tidigare utsagor och ändra sina vittnesmål.

Men, hur var det nu med det i Mordapotekets trappa till övervåningen funna skjutvapnet?

Var det en pistol eller en revolver? Hade det fem eller  sex pipor? Hade det patronlägen för fem eller sex patroner?

En pistol är, sedan mer än 100 år, ett skjutvapen med en fast pipa och ett magasin i kolven för ett antal patroner. En sådan pistol är vanligen halvautomatisk, dvs efter varje avfyring är pistolen beredd att avfyras igen. 

En revolver är ett skjutvapen där patronerna ligger i en roterande trumma och med en framför trumman belägen pipa. Varje skott förbereds genom att hanen eller avtryckaren dras tillbaka vilket får trumman att rotera och en patron linjeras med pipan. Skottet kan sedan, om hanen dragits tillbaka, avfyras genom ett tryck på avtryckaren - eller, om hanen inte är tillbakadragen från början, ges ett konstant tryck på avtryckaren varvid skottet avlossas när hanen är tillräckligt spänd och faller framåt. Inför en ny avfyring måste antingen hanen åter dras tillbaka eller avtryckaren släppas fram och åter tryckas in helt varvid processen fortsätter på detta sätt tills magasinet är tomt.

I olika referat från händelserna i Mordapoteket handskas skribenterna vårdslöst med uppgifterna om vilken sorts vapen som hittades i trappan i Mordapoteket.

Än märkligare blir förhållandet att de rättsvårdande instanserna vare sig förmår klara ut om vapnet, som mest sannolikt är en revolver, har fem eller sex kammare för patroner i trumman - eller vilken vapenfabrik som tillverkat revolvern! Naturligtvis finns inte heller något serienummer antecknat.

Före Lyttkens, och kanske som en konsekvens av Waerlands bok När länkarna brista, stiger ännu en man fram på den litterära arenan: Juris professorn i Uppsala, Vilhelm Lundstedt. Det kan synas lite märkligt att Lyttkens i sin bok Hammarbymordet ägnar all sin skrivarkraft till att mala ner Waerlands teorier om skeenden och skuld - och helt förbiser professor Ljungstedts kommentarer och frågeställningar. Materialet finns ju tillgängligt sedan 1926. Blir Lyttkens teorier så starkt ifrågasatta av professor Ljungstedts skarpa strålkastarljus över en tvåfaldigt misslyckad polisutredning att han helt undviker professorns skrift?

En av dessa tydliga brister och oklarheter gäller det skjutvapen som påträffades i Hallbergssons trappa på mordkvällen. Vem tillhörde detta skjutvapen? Vi har tidigare lärt att vapnet inte ens bestämdes till fabrikat, utförande eller arbetsfunktion. 

Indicier grundade på ett auktionsprotokoll från en auktion i Djursholm den 19 oktober 1910 tyder på att köparen av det därstädes utropade skjutvapnet var dr Dahlén. Det då försålda vapnet hade samma mekaniska defekt som det som upphittades på mordkvällen Hammarby Apotek.


Dr Dahlén åtalades aldrig för mordet i Hammarby Apotek den 1 december 1913. Därmed blev ej heller bevis och vittnesutsagor juridiskt prövade. Ett åtal med friande dom skulle för alltid avfört dr Dahlén från scenen - nu kvarstår gåtan: Vem var mördaren i Hammarby apotek?


Professor Lundstedt gör, med utgångspunkt från sina gedigna kunskaper i juridik, en grundlig genomlysning av hela Hammarbyaffären - och dess brister. Han sammanfattar sina synpunkter på de mest uppenbara bristerna i sin besvärsskrivelse ”Till Konungen” ingiven i juni 1926.


Han publicerar dessutom sin skrivelse tillsamman med egna kommentarer i sin 1926 utgivna bok Hammarby och Lagarnes Helgd.

I skrivelsens slutord står:

Skulle Eders Kungl. Maj:t förordna om åtal mot dr Dahlén eller föranstalta om ny förundersökning, är det av yttersta vikt, att åklagare och polismyndighet inom Stockholms län hållas utanför saken. Så som denna utvecklats, torde deras jävighet få anses uppenbar. För avlägsnandet av de missförhållanden, som framträtt i Hammarbyaffären tarvas på intet sätt några processreformer eller eljest några nya lagar. Vad som krävs är att bestående lagar hållas i helgd.”






Litteraturförteckning:

Are Wareland: När länkarna brista, del 2, Almqvist & Wiksell 1924. 479 sidor

Yngve Lyttkens: Hammarbymordet, Bonniers 1952. 180 sidor

A.V. Lundstedt: Hammarby och lagarnes helgd, Wretmans Boktryckeri 1926. 69 sidor

Börje Heed: Brott som skakat Sverige, Info Books AB 190, Artikeln Hammarby apotek, 18 sidor


- Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress


Hammarbymordet 1913, del I (från 2017)

 Tidsspegelns redaktör kom redan i barndomen att stifta bekantskap med samhället Upplands Väsby, knappt 30 km norr om Stockholm. Hit, till mors syster Märta och hennes make Helge - och till kusinerna Kerstin och Thomas - bar oss vår Mercedes 170 S på vägen från Skoghall till sommarsemester hos fars syskon i lantliga Västergård - i Sundsvalls inland. Detta sommarens norrländska vattenhål med hästar, kor, höslåtter, de alltid lika lockande - och porlande - två bäckarna och med förunderligt rogivande rasslande av sporadiska regn på spåntak! Den som vore där igen!




Hammarby fd Apotek i dag
I Upplands Väsby ligger ännu vid Stockholmsvägen ett gult trähus i två våningar. Huset innehöll förr ett apotek i bottenvåningen och en apotekarbostad på övervåningen. Det officiella namnet var Hammarby Apotek men än idag benämns det av äldre Väsbybor Mordapoteket,
platsen för det ouppklarade mordet på apotekare Johan Erik Hallbergsson den 1 december 1913.






Hammarby Apotek 1913
Det är sen måndag kväll den 1 december 1913. Klockan är strax före 20 då 
Hallbergssons hustru (f.ö. den första kvinna i Sverige som avlade farmacie kandidatexamen!) hör makens rop från apoteket i nedervåningen.






Apotekare Johan Erik Hallbergsson
Strax därpå kommer Hallbergsson uppför trappan, vacklar in i privatvåningen, drar igen dörren och säger: "Håll igen den! Det är en galning där nere!"

Hallbergsson, som blöder kraftigt från ett sticksår ovanför hjärtat, leds in i köket av barnflickan Ebba Larsson, sjunker ner på golvet men lyfts av hustrun och hemhjälpen Jenny Haug upp på en köksstol. Sittande på denna stol avlider Hallbergsson.

Hallbergssons hustru beordrar barnflickan Ebba att skyndsamt, från apoteket, telefonera dr Håkansson och kalla på hans hjälp. "Törs jag det?" säger Ebba men beger sig omedelbart
därefter nedför trappan till undervåningen.

På trappans sista steg upptäcker hon, i ljuset från fotogenlampan, en man som griper tag i hennes högra arm och riktar ett slag mot hennes ansikte. Hon kände en svidande smärta och skrek: "Skall ni ta livet av mig?"


Ebba vittnar om att mannen (för det är en sådan!) bara avger "ett väsande ljud" och han riktar ett nytt slag mot hennes hals. Hon lyckas emellertid knuffa mannen så att han tappar balansen och springer sedan ut i vinterkvällen mot grannens, skolläraren Berglunds hus. "Apotekaren har blivit överfallen av en galning" säger hon innan hon, med sex sticksår i ansikte och hals, medvetslös sjunker till golvet.

Berglund alarmerar kronolänsman Gunnar Hasselhuhn vilken bröt sitt bridgeparti och som snart nog (trots hennes skador) kunde förhöra Ebba Larsson på det närbelägna Löwenströmska Sjukhuset - detta sjukhus som skänktes som en försoningsgåva av släkten Löwenström vars tidigare namn var Anckarström. Löwenströmmarna ville med denna handling och med namnbytet för alltid tvätta bort kopplingen till kungamördaren Jacob Johan Anckarström vilken var född 11 maj 1762 på Lindö Gård i Vallentuna, avrättad i Stockholm den 27 april 1792.

Ebba uppger att mannen varit omkring 165 cm lång med blekt långsmalt ansikte och med mörkt hår som stack fram under den mörka filthatten. Hans kläder var också mörka och hon hade särskilt noterat hans stirrande mörka ögon och att han väste som en katt.

Kronolänsman Hasselhuhn kom nu att leda en utredning som redan för början havererade. Bl a hade Hasselhuhn (som återgick till sitt avbrutna kortspel) underlåtit att spärra av mordplatsen. De från Stockholm anlända fyra kriminalteknikerna som medförde hund lär ha skakat på huvudena när de såg mordplatsen befolkad av nyfikna.

Hasselhuhn fabricerade själv (oklart varför) kompletterande egenskaper till Ebbas vittnesmål - kompletteringar som skulle komma att leda efterforskningarna till kringflackande vagabonder.



Valente och Jaconelli

Den 6 december anhöll sålunda länsman Fredriksson i Älvkarleö två kringvandrande musiker och kramförsäljande italienare, 19 årige Biagio Valente och 32-årige Guiseppe Jaconelli.










Av idag obegripliga anledningar har flera personer i rättsvårdande ställning jämkat på sanningar och lagt till osanningar - allt i strävan att få egna lagrar på bekostnad av oskyldigt dömda.

Fru Justitas heder upprätthölls dock av länsman Egerström som den 11 december ringde till stadsfiskal Andéhn i Uppsala och meddelade att de två italienarna den 1 december övernattat på hemmanet Karbylund 100 km från mordplatsen.

De båda italienarna biträddes vid rättegången av f.d. häradshövding Axel Carlsson och advokaten Wilhelm Hellberg. 

En enhällig tingsrätt (senare också hovrätt) underkände den 11 mars 1914 landsfiskal Hasselhuhns grumliga påståenden rörande mordet och vid frikännandet störtade Valentes mor fram till domaren, häradshövding Rothlieb, för att på sydländskt manér kyssa honom. Rothlieb lär då ha yttrat: Kyss inte mig, kyss Carlsson.

Men vem var då gärningsmannen vid mordet på apotekare Hallbergsson och den grova misshandeln av Ebba Larsson i Hammarby Apotek?

På "andra sidan skogen" (västerut) mot järnvägen sett från Hammarby Apotek låg Tetorpet en villa bebodd av det dåvarande tegelbrukets ägare fru Sundqvist. Sundqvist hade en inneboende, kusinen och journalisten Nils 
Arnborg. Arnborg var svårt sinnessjuk.

Referat (12 år efter mordet) från samtal med änkefru Magnusson: "På kvällarna kunde man se honom [Arnborg] springa i skogen mellan Tetorpet och Hammarby Apotek... Han hade en underlig vana att sträcka ut armarna mot den han mötte och väsa som en katt. Vem som helst kunde se att han inte var riktigt klok. Han hade stirrande ögon, gråblek hy och såg sjuk ut. Han var alltid mörkklädd, ibland i kostym, ibland hade han en grov långrock."

Huruvida namnet och människan Nils Arnbom är svaret på mordgåtan i Hammarby Apotek kommer aldrig att klarläggas. Indicier, spekulationer, förmodanden.... allt stannar därvid.

På kyrkogården vid Hammarby kyrka vilar de båda huvudpersonerna i morddramat i Hammarby Apotek, apotekaren Johan Erik Hallbergsson och kronolänsman Gunnar Hasselhuhn nära nog sida vid sida.

                                               
- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

fredag 10 februari 2023

Kodnamn Mulberry - nyckeln till framgång vid Invasionen av Västeuropa 1944



Initium...


Trupp från 48th Royal Marines går iland på 
Juno Beach den 6 juni 1944.
 Notera de två soldaterna i bakgrunden som
bär iland en liten motorcykel!
När världshistoriens största amfibieföretag, invasionen av Normandie, började under morgontimmarna den 6 juni 1944 tornade en invasionsflotta bestående av mer än 5000 fartyg upp sig framför ögonen på de tyska försvararna. Inom 24 timmar hade 150 000 soldater med utrustning av alla slag landstigit på de planerade invasionsstränderna. 

Landstigningen ackompanjerades av ett helvetiskt larm från kulsprutor, gevär,  visslandet från grova artillerigranater avfyrade från understödjande Allierade krigsfartyg,  på stränderna exploderande tyska granatkastargranater och försåtminor, tysk artillerield från nära och fjärran belägna batterier, vrålet från Allierade flygplansmotorer och massiva explosioner från flygbomber. Överallt på invasionsstränderna och i vattnet låg också de döda... tusende av dem... I skydd av strandvallarna låg därtill de mer eller mindre svårt sårade... och de döende... likväl som de som redan dött efter en sista smärtstillande spruta morfin och en stilla bön från förbandets fältpräst... 

Normandies stränder var indelade i landstigningszoner från väster till öster: de amerikanska Utah- och Omahastränderna, därnäst de engelska och kanadensiska Gold- Juno- och Swordstränderna.

Operation Overlord var sedan ett drygt år planerad - in i minsta detalj. Ett mycket viktigt moment var hur man försörjer trupperna med ammunition, tunga vapen, fordon, stridsvagnar, bränsle, sjukvårdsmateriel - och inte minst mat och kläder. Tusen och åter tusen logistiska detaljer som måste fungera för att striden skulle kunna bedrivas framgångsrikt!

Svaret är enkelt: man måste ha hamnar och kajer där godsvolymen, över en begränsad tid, räknas i miljontals ton - oräknat 2,5 miljoner man trupp.


Hamnen i Cherbourg med
sin väldiga redd, 15 
km2

Ett av de Allierade prioriterat anfallsmål, där tillgången på kajer och järnvägsspår för godstransport initialt kunde försörja trupperna, var staden Cherbourg längst ut på Cotentinhalvön. Hamnen i Cherbourg, djup nog för oceangående fartyg, har världens största konstgjorda redd (där fartyg skyddade från vädrets makter kan ankra i väntan på kajplats) omfattande 1500 hektar eller 15 kvadratkilometers yta. Vågbrytarna byggdes mellan åren 1783 och 1853 och Napoleon lät anlägga en flottbas här.

Ett sorgligt faktum är att Din fiende sällan eller aldrig låter Dig komma i besittning av en sådan pärla för såvitt den inte är totalt ramponerad genom sprängning av kajer, kranar och järnvägsspår. Så kunde det bli i Cherbourg - och så blev det.

"Att angöra en brygga" verkar vara en barnlek
jämfört med att röja upp i detta kaos!
Gare Maritime (Stationen vid havet)
Cherbourg, juni 1944

Preludium...


Dieppe ligger vid den upp-och-ner-vända
röda droppen på kartan
Strax före klockan 05 på morgonen den 19 augusti 1942 inleddes landstigningsfasen i Operation Jubilee eller, som den också kallats, Diepperäden.

Företaget omfattade totalt 6100 kommandosoldater varav 5000 kanadensiska, 1000 brittiska samt 50 Amerikanska Rangers. 

Avsikten var att trupperna skulle anfalla, ta och under en kortare tid hålla en mindre hamnstad för att utröna den tyska försvarsförmågan samt för att i någon mån blidka Stalin som ihärdigt påpekade behovet av en andra front.

Räden genomfördes/understöddes av 273 fartyg inkluderat 8 jagare från Royal Navy samt ca 600 flygplan från RAF och RCAF (Kanadensiska flygvapnet). Ett brittiskt stridsvagnsregemente deltog för att ge eldunderstöd. Orörliga, med larvbanden nersjunkna i sanden, blev de emellertid ett lätt byte för de tyska 88-mm kanonerna.

88:an under eldgivning i Nordafrika
88:orna var byggda för att vara luftvärnskanoner men visade sig under krigets gång vara ett enastående pansarvärnsvapen lika väl som flexibla allroundkanoner. 
Med halvautomatisk laddning kunde en tränad pjässervice uppnå en eldhastighet på 20 granater per minut.

88:an med dragfordon SdKfz 7
Pjäsen drogs av en halvbandvagn där hela servicen rymdes. Enda konstaterade nackdelen vid markstrid var pjäsens höga profil. Denna nackdel kompenserades väl av pjäsens mobilitet - den kunde faktiskt avfyras utan att den ens kopplades loss från halvbandtraktorn. 

Ett kvitto på konstruktionens effektivitet var att den så småningom kom att bli huvudbeväpning för Tiger-stridsvagnen. I detta utförande var kanonen emellertid, bland annat, försedd med elektrisk avfyring.


Dieppe-räden utvecklades emellertid för de Allierade, inom några timmar, till en katastrof där förlusterna i marktruppen i döda, sårade och tillfångatagna sammanlagt uppgick till ca 3600 man. Dessutom 100 flygplan - samt 62 döda, 30 sårade och 17 tillfångatagna flygare. En jagare och 33 landstigningsbåtar gick också förlorade och med dem 550 döda och sårade sjömän.

De tyska förlusterna var avsevärt mindre: armén förlorade 311 döda och 280 sårade. Flygvapnet förlorade 23 jaktflygplan och 25 bombflygplan. Huruvida besättningarna gick förlorade vid dessa nedskjutningar är inte bekant. Flottans förluster var begränsade till ett mindre u-båtsjaktfartyg.

Hela Operation Jubilee var över efter bara 10 timmar - och lämnade egentligen bara en nyttig lärdom: Räkna inte med att ta och hålla en funktionsduglig hamn - det är helt enkelt inte möjligt. Huruvida där fanns andra lärdomar att dra, vilka kunde rättfärdiga katastrofen, tvistas det om än idag bland militärhistoriker.


Preaparatio...


Englands premiärminister Winston Churchill och Viceamiralen John Hughes-Hallet uttalade gemensamt vid ett planeringsmöte inför Operation Overlord: "As there are no ports available to us, we shall take our own with us!" Översatt ungefär: "Eftersom inga hamnar är tillgängliga för oss skall vi ta med oss våra egna!" 

Churchill dikterade senare för sin sekreterare ett i brev:

“Piers for the use on beaches: They must float up and down with the tide. The anchor problem must be mastered………let me have the best solution worked out. Don’t argue the matter. The difficulties will argue for themselves.” 
Översatt ung: "Angående kajer för användning vid stränderna. De måste flyta upp och ner i takt med tidvattnet. Förankringsproblemet måste övervinnas.... låt mig få den bästa möjliga lösningen utarbetad. Sluta träta om saken. Svårigheterna kommer att tala för sin egen sak."

Startskottet hade därmed gått för konstruktion av världens första portabla hamnar.

Hamnproblemet delades snabbt i tre delar: Hur övervinna en tidvattenskillnad på 6-7 meter, hur ser mark- och bottenförhållandena ut på de tänkbara hamnstränderna, hur är möjligheterna att skapa utfarter från dessa stränder?

Misslyckandet i Diepp där stridsvagnarna omedelbart körde fast i den mjuka strandsanden och därefter förvandlades till brinnande facklor av den tyska granatelden var inte bortglömda... 

Hänsyn måste också tas till vattendjupet av den enkla anledningen att lasten skulle levereras av oceangående fartyg vilka krävde betydande vattendjup under kölen för att inte bottna vid ebb.

Första steget var att bestämma var dessa temporära hamnar skulle kunna byggas. Hamnarna fick täcknamnen Mulberry A (som i American) och Mulberry B (som i Brittish). Mulberry A planerades ligga strax väster om Omaha Beach medan Mulberry B planerades ligga direkt nedanför staden Arromanches.

Arromanches-les-Bains
Båda strandremsorna skulle hållas fria från landstigande trupp och materiel på D-dagen. För att säkerställa användbarheten av stranden vid/nedanför Arromanches beslöts att staden inte skulle utsättas för beskjutning med fartygsartilleri. Engelsmännen gavs i stället förstahandsuppgiften att, efter landstigningen på Gold Beach, med en omfattningsmanöver västerut, erövra staden från dess baksida.

Data rörande strand- och bottenförhållandena vid den tilltänkta artificiella hamnen samlades in natten 26/27 november 1943. 

Den 1/2 december gjordes motsvarande räd till västra Omaha Beach men en felnavigering förde dem drygt 2 km väster om målet för operationen. Här blev alltså nödvändigt med ett omtag - vilket skedde 25/26 december. Oturen var åter framme och företaget måste göra ännu en omstart den 28/29 december. 

Sista besöket i Arromanches skedde på nyårsafton 1943, då med den specifika uppgiften att ta prover på strandens sand för att fastställa bärigheten. Övriga planerade expeditioner ställdes in.


Problematis solvendis...


Olika konstruktionsförslag studerades parallellt med detta. Efter ett omfattande arbete innefattande byggandet och testandet av fullskaleenheter på några platser i England beslöts att hamnarna skulle byggas av tre huvudelement:

1. En från Atlantens vågor skyddad redd skapad av en yttre vågbrytarbarriär bestående av (vid Arromanches) 16 st utrangerade sänkta fartyg (stående på botten). Fartygen kompletterades med 146 st (vid Arromanches) för ändamålet byggda betongkassuner vilka också skulle sänkas och vila på havsbotten. En del av dessa kassuner skulle också förses med plattformar för luftvärnskanoner. Betongkassunerna, med kodnamn Phoenix, hade en längd om ca 60 meter, bredd 15 meter och höjd 18 meter. Vikten var 7700 ton. 

2. Stora flytande rektangulära plattformar (pontonkajer) vilka med hjälp av eldrivna vinschar kunde röra sig upp och ner längs ett i varje hörn av plattformen befintligt stålben som i sin tur vilade på havsbotten (jfr oljeplattformar). Fartygen skulle angöra dessa plattformar långsides och godset lastades huvudsakligen av med fartygets egna lastbommar direkt ner på väntande lastbilar.

3. Plattformarna förbands med fastlandet med hjälp av prefabricerade 24 meter långa broelement av stål vilka vilade på flytelement av stål eller betong. Dessa senare var förankrade i havsbotten med betongankare. Hållfasthet och flytkraft beräknades dels på vikten av flytelementet i sig, dels efter vikten hos dåtidens stridsvagnar (25 ton). På stranden byggdes en upphöjd av/påfartsramp där den avslutande brodelen vilade på en glidyta av stål. Denna enkla anordning tog upp brons relativa längdförändring till följd av tidvattenskillnaden vilken i Arromanges är 6,5 meter.

All materiel för Mulberryhamnarna skulle färdigställas i England - och det var brått! Fabriker och skeppsvarv utgjorde de främsta produktionsresurserna och mellan 40-45000 man var engagerade i arbetet.

Inför D-dagen den 6 juni 1944 formerades de ingående elementen till många långa flytande "tåg" vilka skulle bogseras över Engelska Kanalen av 100-tals bogserbåtar. 

På tidiga kvällen den 6 juni, dvs på D-dagen, satte sig denna något udda armada av fartyg, betongkassuner och broelement med pontoner, i rörelse över Kanalen med kurs mot byggplatserna för hamnarna Mulberry A och Mulberry B på den Normandiska kusten.

Redan på kvällen den 8 juni sänktes den första betongkassunen ner till havsbotten vid Arromanches - Mulberry A vid Omaha kom in som god tvåa den 9 juni!

Inom D+12 (dvs 18 juni) var båda hamnarna fullt operativa och kunde hantera vardera 7000 ton gods per dygn.

Men så kom då den ödeläggande stormen in från Atlanten den 19 juni. Mulberry A och B var konstruerade för ett relativt lugnt sommarväder men så slog stormen till med vindstyrkor på 6-8 Beaufort, dvs 17-25 meter/sek - det senare är full storm. Den svåraste stormen på 40 år var ett faktum. Vågornas kraft oerhörd. Det som var ämnat som en extra vågbrytare, 61 meter långa ståltuber med kodnamn Bombardon, slet sig och verkade som murbräckor slungade mot betongkassuner, kajplattformar och broelement.

När vinden stillnade den 22 juni var Mulberry A en förvriden skrothög! Mulberry B låg lite mer skyddad i förhållande till vindriktning och vågor och klarade sig - om inte helt - så långt mycket bättre.

Man beslutade omgående att överge Mulberry A och använda byggelement från denna havererade hamnanläggning för att reparera skadorna på hamnen i Arromanches.

För att kunna försörja de stridande trupperna med materiel behövdes dock den planerade landsättningskapaciteten vid Omaha. Eftersom de långgrunda sandstränderna medgav att man använda samma teknik som vid invasionen av Sicilien och Anzio på Italienska fastlandet - nämligen att använda specialbyggda landsättningsfartyg, LST (Landing Ship Tank) och stora pråmar vilka vid högvatten gick in mot stranden tills de grundstötte och sedan låta dem förbli grundstötta under lossningen och fram tills högvattnet gjorde dem flytande igen. LST fanns i olika utföranden men typiskt var fartyget 100 meter långt, 15 meter brett och hade flat botten med ett djupgående av endast 1,2 meter i fören. Djupgående ökade till ca 3 meter akterut och propellrar (2 st) och roder hade avbärare som skyddade mot skador vid grundsättningen. Förutom Omaha Beach användes också Utah Beach för de amerikanska landsättningarna. Den använda tekniken med fartyg och pråmar visade sig faktiskt, över tid, nå en högre produktionskapacitet än Mulberry-hamnen i Arromanches!

För att få ett begrepp om vilka förnödenhetsvolymer som var aktuella vid invasionen av Normandie/Europa gör vi nu ett enkelt räkneexempel: En soldat i fält behövde per dygn ca 2,5 kg förnödenheter bestående av ammunition, mat, kläder etc. För tusen man blir då behovet av förnödenheter 2,5 ton/dygn. 100 000 man behöver 250 ton och 1 000 000 man behöver 2 500 ton förnödenheter per dygn. Till denna siffra tillkommer ett antal ton representerade av fordon, stridsvagnar, artilleripjäser, artilleriammunition, fältsjukhus, sjukvårdsmateriel etc etc. Vid invasionens inledning beräknades att de två Mulberry-hamnarna, per dygn, vardera skulle ta emot 7000 ton gods av alla slag från angörande fartyg.


Nedan följer ett antal bilder från bygget av Mulberry B

Bygge av Phoenix-kassuner på ett varv i South Hampton, april 1944


Planskiss över Mulberry B


Sänkta fartyg, kodnamn Goosberrys, som vågbrytare utanför Arromanches,
juni 1944 


Betongkassuner, kodnamn Phoenix, med luftvärnsställningar.
Bristen på sänkbart fartygstonnage neutraliserades
med dessa 116 st betongjättar sänkta utanför Arromaches


Landfäste för det närmast land liggande 24 meter långa broelementet i
en av bryggorna vid Arromanches. Vid synranden krigsfartyg,
lastfartyg och Phoenixkassuner


Ett landfäste säkras med sprängsten. Här, i Arromanches, är tidvattnets
variation 6,5 meter!


En av 'bryggorna börjar ta form. Den ursprungliga strandskoningen får
ge vika för en utfartsväg från bryggan


1500 meter till fast land...


Två pontonkajer (brygghuvuden) och en
avlastningspråm. Notera pontonkajernas
4 förankringsben som möjliggjorde att
kajen höjde och sänkte sig med tidvattnet


Trupp på väg per lastbil från fartyg till land.
Notera de mörka stödbenen! Stadiga domkrafter
som står på havsbotten och håller brygghuvudet på plats


Färden in mot land, 1,5 km bort, har börjat


Bryggan in mot land medger inga möten


Flytkraften hos bryggornas pontoner motsvarade egenvikt
per del plus dåtidens tyngsta last: en stridsvagn.
Avstånd till landfästet vanligen 1,5 km



På väg mot okänt mål... på väg för att ge Europa frihet...


Kapacitet per hamn: 7000 ton per dygn!


Vy över hamnen i Arromanches


Flygfoto över hamnen i Arromanches
Vågbrytarna, dvs de sänkta fartygen och
Phoenixkassunerna, ligger till höger utanför bild


Fotografier från Mulberry A, dvs hamnen vid Saint-Laurent
(strax väster om Omaha Beach) är sällsynta.
Här är ett, föreställande ett brygghuvud (kajponton), scannat ur en bok,
en bild före stormen...


Stormen...



När hamnarna Mulberry A och Mulberry B var helt klara, och i nära nog full drift, utbröt den 19 juni den värsta stormen på 40 år. Stormen varade till den 21 juni. Vindstyrkorna uppgick till mellan 6 och 8 Beaufort vilket motsvarar 13-25 meter per sekund (storm råder vid 20 m/sek). Vågorna som rullade in från Atlanten blev allt högre och deras effekt på Mulberry A var förödande. 21 av 28 Phoenixkassuner blev helt förstörda sedan de utanför liggande, som en förstärkning av Phoenixvågbrytare och sänkta fartyg, 61 meter långa järncylindrarna (kodnamn Bombardon) slitit sig och likt murbräckor hamrat fartygsskrov och betongkassuner sönder och samman. Man beslöt omedelbart att överge Mulberry A och att använda oförstörda delar till reparation av Mulberry B.


De tre bilderna nedan visar resterna av Mulberry A





Efter stormen...


Femtio procent av transportkapaciteten mellan förråden i England och de stridande förbanden på det Europeiska fastlandet var satt ur spel som ett resultat av stormen. Den amerikanska "gå-på-andan" lät sig emellertid inte hindras av detta bakslag - trupperna var helt beroende av underhåll och materielersättning och uppgiften måste därför skyndsamt lösas. 

Snart nog kunde man konstatera att de sandiga stränderna på Omaha och Utah Beach var närmast perfekta för den landsättningsteknik som praktiserats vid invasionen av Sicilien och senare Anzio. Flatbottnade fartyg och rena pråmar, designade för uppgiften, kunde köras upp direkt på stranden och lossas - i harmoni med tidvattenflödet. Det kom, något överraskande, att visa sig att denna teknik gav ett högre produktionsresultat än den relativt komplicerade, och dyrbara, metod som använts vid skapandet av hamnarna Mulberry A och B.

Ett föga sofistikerat men i högsta grad funktionellt
sätt att landsätta trupp och materiel tillämpades
av amerikanerna sedan Mulberry A krossats
av stormen den 19-21 juni 1944

Foto från landstigningen på Sicilien

Mulberryhamnens uppbyggnad och funktion vid lossning
av gods. Modeller i Musée du Débarquement (D-day museum), Arromanches

Foto: Redaktören










Rester av Mulberry-hamnarna idag...


Enda kvarvarande minnet av Mulberry A, nedanför
Saint-Laurent, väster om Omaha Bech


Vid Arrromanches-les-Bain är spåren mer påtagliga...


En avlastningsponton vilar i sanden sedan snart 79 år...
Ute i havet kvarvarande Phoenix-kassuner


Vågbrytaren av Phoenixkassuner är fullt tydlig... de sänkta fartygen som
ingick i vågbrytaren har brutits ned av havets vågor... men resterna
av dem vilar under ytan


En rad pontoner som en gång bar upp broelementen för körbanan mellan
de "fyrbenta kajerna" och fastlandet...


Arromanches-les-Bains: En av alla dessa de många brospann som på
sina pontoner bogserades från England till Arromanches
för att bära brobanan mellan avlastningskajerna och fastlandet


Under och efter kriget användes brospann från
Mulberry-hamnen för att ersätta söndersprängda
järn- och landsvägsbroar i Europa



- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress