fredag 27 augusti 2021

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - en överlevare på Sovjetunionens politiskt stormiga hav

Generalen som genom sina erfarenheter under uppväxten, sina inhämtade kunskaper och sin starka personlighet kom att förändra världshistorien genom den militära segern vid Chalchin-Gol i augusti 1939.

Notera att datumuppgifter i denna artikel varierar i och med att Zjukov i sina memoarer använder den Julianska kalendern vilken idag ligger 13 dagar efter den Gregorianska (av västvärlden använda) kalendern.


Marskalk Georgij Zjukov

När Georgij Zjukov, den 1 december 1896, föddes som andra barnet i en fattig bondstuga i Strelkovka 130 km SV om Moskva fanns inget som förebådade en Marskalks entré! Tvärtom, fadern Konstantin var en småbonde som drygade ut den magra inkomsten genom att laga traktens skor. Modern, Ustinja bidrog till hushållet genom ett idogt arbete med familjens små odlingar av hushållsväxter. 

En rysk bonde och hans familj kunde, med mössan i hand, vid denna tid bara på avstånd betrakta de bättre lottade jordägarna - aldrig för egen del ens hoppas på ett värdigare och mer välbärgat liv


Zjukovs barndom präglades av denna ständiga fattigdom, med dagligt arbete, med fysiska bestraffningar för gjorda fel - och med stunder av lycka när han var fri och kunde fiska eller jaga. 

Emellertid beklagade han sig aldrig över denna sin barndom utan sade tvärt om, långt senare, till sin dotter Anna: ”Ett hårt liv är den bästa skolan”. 

Redan som tolvårig, efter tre års folkskola, sändes Georgij år 1908 till Moskva som körsnärslärling hos sin morbror. Arbetsdagen var 12 timmar lång med en timmes lunchrast. Inte sälla fostrades lärlingarna med hugg och slag från sina mästare. 

1914 var lärlingstiden förbi och Zjukov hade då, genom självstudier drivna av egen kraft och självdisciplin, tillsamman med sin kusin Alexandr även förvärvat kunskaper i matte, geografi, ryska språket och populärvetenskap. Han hade dessutom nått en position där han hade en stabil inkomstkälla - och redan var förman för tre lärlingar.

Av Aleksandr, som studerat tyska språket hos släktingar i Leipzig, lärde han sig tala god tyska - något som han skulle ha stor nytta av under sin kommande militära karriär.

Under hela sitt liv höll Zjukov fast vid att utbildning och läsning var vägen till personlig framgång - en inställning som han förde vidare till sin familj. Vid sin död uppges han ha haft fantastiska 20 000 böcker i sitt privata bibliotek!


Hade det nu inte varit för en 19-årig serb vid namn Gavrilo Princip (bild t.v) skulle Georgij Zjukov sannolikt blivit en välbeställd körsnär med eget företag i Moskva. Men ödet ville alltså annorlunda. Gavrilo Princip var det verktyg som tände elden under den väldiga häxgryta som kom att gå till eftervärlden som Världskriget, senare Första Världskriget.


Europas östra del, Balkan och stormakten Österrike-Ungern, formligen kokade av politiska spänningar och Balkan kallades därför ofta ”Europas krutdurk”.

Serben Gavrilo Princip och den grupp ungdomar som han umgicks med ansåg att kejsardömet Österrike-Ungern bl a förtryckte slaver. Av detta skäl borde man utkräva hämnd genom ett attentat mot tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. Attentatet, som går under namnet 'Skotten i Sarajevo', genomfördes 28 juni 1914 och tronföljarparet avled av sina skador.

Arméerna i Europa stod rustade till tänderna och inget kunde hindra att Skotten i Sarajevo blev gnistan som tände en världsbrand.

Gnistans väg till världsbrand såg ut som följer:
  1. Ryssland ansåg år 1914 att Serbien var en av landets få allierade på Balkan och ville stödja landet om krig skulle bryta ut mellan Serbien och Österrike-Ungern. När det den 28 juli blev krig mellan dessa båda länder började Ryssland att mobilisera sin armé.
  2. I och med att Ryssland började förbereda sig för krig mot Österrike-Ungern betydde det i sin tur att Tyskland skulle dras med i kriget som allierat till Österrike-Ungern.
  3. När nu Ryssland mobiliserade räknade den tyska generalstaben med att Rysslands allierade Frankrike i sin tur skulle förklara krig mot Tyskland.
  4. För att undvika ett tvåfrontskrig ansåg den tyska militärledningen att man, medan Ryssland mobiliserade och förberedde sin armé, allra först borde koncentrera den tyska armén i ett anfall mot Frankrike.
  5. Tyskland startade i enlighet med detta det stora kriget genom ett massivt anfall mot Frankrike den 4 augusti 1914.
Den personliga effekten av kriget för Zjukovs del dröjde till augusti 1915 då han inkallades som värnpliktig kavallerist i tsarens armé. 1916 sårades han i strid av en exploderande mina och tilldelades två St Georgskors, dels för att ha tillfångatagit en tysk officer och dels för att ha sårats. Han hade också avancerat till underofficer.

1918 ansluter han sig till den efter revolutionen nybildade Röda Armén. 1919 blir han kandidatmedlem i Kommunistpartiet och såras för andra gången, nu i strid för 'De Röda' i ryska inbördeskriget.

1920 blir han fullvärdig medlem av Kommunistpartiet och avancerar till plutonchef och i oktober till skvadronchef (kapten inom kavalleriet).

1921 tilldelas han medalj för tapperhet i fält

1922 blir han skvadronchef vid 38. kavalleriregementet och nu börjar på allvar hans utbildning till röd befälhavare och till kommande innehavare av den, näst intill, absoluta makten i Sovjetunionen

1923 avancerar han i mars till stf chef vid 40. kavalleriregementet och sedan, samma år i juni, till chef för 39. Buzulukkavalleriregementet

1930 Befordran till chef för 7. Samaradivisionens 2. kavalleribrigad

1933 Befordran till chef för 4. kavalleridivisionen

1935 Erhåller Leninorden

1937 Utnämnd till chef för Vitryska militärområdets 3. kavallerikår

1938 Övertar i mars befälet för 6. kosackkåren i Vitryska militärområdet, utnämns i juli samma år till stf chef för Vitryska militärområdet

1939 Utnämns i juni till chef för 57. specialkåren i Chalchin-Gol. Specialkåren omvandlas i juli till 1. armégruppen med Zjukov som befälhavare. Samtidigt erhåller han kårchefs (generals) rang


Japan ockuperade redan 1932 Manchuriet och bildade marionettstaten Manchukuo. Japans intressesfär omfattade i detta skede Kina, Mongoliet och Sovjetunionen. I början av 1936 skrev Mongoliet och Sovjetunionen under ”Protokollet om ömsesidig hjälp” och året därpå förlades sovjetiskt trupp på mongoliskt territorium i trakterna av floden Chalchin-Gol.



Rött = Japan inklusive Korea. Grönt är ockuperade Manchuriet omvandlat till marionetstaten Manchukuo. Den röda pilen markerar Chalchin-Gol.


Här, vid Chalchin-Gol, börjar sista delen av Georgij Zjukovs resa från fattig, obeläst, bondgrabb till en hyllad megastjärna med ett steg kvar till den absoluta makten i Sovjetunionen.

Oroande information om ”otillfredsställande insatser” vid Chalchin-Gol fick Generalstaben att besluta om att sända ut en kvalificerade officer för att på plats få en bild av såväl Japanska som Sovjetiska åtgärder. Valet föll på Georgij Zjukov som fick ett fördefinierat uppdrag från Folkkommissarien för försvaret, Kliment Vorosjilov. Uppdraget, vid skrivandet utan adresserad mottagare, hade följande lydelse: ”… Att studera kårchefens (NV Feklenko) och hans stabs arbete i fråga om utbildning för strid, att undersöka vilka åtgärder kårchefen har vidtagit för att stödja sina underordnade i deras arbete med att göra sina enheter stridsberedda, att kontrollera bemanningen vid 57. kåren vad gäller styrka och sammansättning och att granska kårens beväpning och tillgång till nödvändig materiel. I de fall brister i utbildningen för strid upptäcks skall han i samarbete med kårchefen vidta omedelbara och kraftfulla åtgärder för att avhjälpa dessa.”

Zjukov beordrades den 1 juni (obs! Juliansk almanacka), på stående fot och per telefon från Moskva, att omedelbart lämna sitt dåvarande arbete som stf chef för Vitryska militärdistriktet och att infinna sig i Moskva dit han kom på förmiddagen den 2 juni. Han sökte genast upp Folkkommissarien för Försvaret Kliment Vorosjilov (som fö fick sparken 1940 efter misslyckandet i Finska Vinterkriget) och fick information om sitt uppdrag. 

I sina memoarer skriver Zjukov om detta möte: "Han (Vorosjilov, red anm) började med att fråga om min hälsa och sade sedan: Japanerna har korsat gränsen till Mongoliet med vilket vi har ett försvarsavtal signerat 12 mars 1938. Här är en karta som visar var Japaner och Mongoler nu står mot varandra med vapen i hand vid floden Chalchin-Gol, inne på Mongoliskt territorium. Därpå sa han: Jag tror de har startat ett mycket stort militärt vågspel! Hur som helst är det bara början. Kan Ni flyga dit omedelbart och om nödvändigt ta befälet över våra trupper?

Jag svarade att jag var beredd att resa omedelbart varpå han sa: Bra! Flygplanet väntar vid Centrala Flygfältet (Moskva) kl 16:00 idag!"

Zjukov skriver vidare: "Vi anlände till Tamtsak-Bulak på morgonen den 5 juni och begav oss till 57. Specialkårens stabsplats. Där mötte jag Kårchefen generallöjtnant Feklenko.

Zjukov fick en lägesrapport av Brigadkommendören Kushchev som var stabschef. Det framgick tydligt av dennes rapport att ledningen för 57. Specialkåren inte hade en aning om läget vid fronten! 

Zjukov frågade därefter Feklenko om denne ansåg att man kunde leda trupper på 120 km avstånd - det var nämligen avståndet mellan staben och fronten!

"Det är svårt att neka till att vi är lite långt ifrån" svarade Feklenko. "Och vad gör ni åt det?" frågade Zjukov. "Vi står i begrepp att begära in timmer och bygga en kommandopost" blev svaret. Det visade sig, skriver Zjukov, att ingen av stabsmedlemmarna, utom Regementskommissarien Nikishev, hade varit framme vid fronten. "Jag föreslår", sade Zjukov, "att chefen för 57. och jag omedelbart besöker fronten". Feklenko angav då att han väntade ett angeläget samtal från Moskva och föreslog att Nikishev skulle följa med i stället. 

Zjukovs besök vid fronten och intervjuer med ansvarigt befäl, även det Mongoliska, klargjorde terrängens beskaffenhet, de Japanska truppernas förmåga, beväpning och numerär. En viktig brist som Zjukov noterade var den närmast totala, och naturligtvis helt oacceptabla, bristen på spaning vid och bakom fiendens linjer.

Zjukov rapporterade sina iakttagelser till Folkkommissarien för Försvaret, Vorosjilov, tillsamman med en plan för att hålla ett brohuvud på Chalchin-Gol's östra sida samt förbereda ett motoffensiv från Mongoliskt territorium. Vorosjilov svarade påföljande dag med att godkänna planen samt att avlösa 57. Specialkårens befälhavare Feklenko med Zjukov själv.

Zjukovs nästa steg var att hos Generalstaben begära förstärkning av materiel och trupp. Detta beviljades omgående.

Konflikten vid Chalchin-Gol handlade initialt bara om huruvida själva floden med detta namn skulle vara gränsflod mellan Mongoliet och Manchukuo (Japansk erövrad lydstat, tidigare Manchuriet) eller om gränsen skulle ligga kvar 20-25 km längre österut i det som nu var Manchukuo. 

Det som verkligen stod på spel var emellertid kunskapen om vem av makterna Sovjetunionen och Japan som var den militärt starkaste. Svaret kunde endast erhållas vid en militär urladdning i området. Väpnade strider vid avsnittet hade förekommit sedan den 11 maj 1939 då Japan anföll en mongolisk postering i avsikt att ta området väster om gränsen mellan Manchukou och Mongoliet fram till floden Chalchin-Gol.


Zjukov grep sig energiskt an arbetet med att göra 57. kåren till den stridande enhet som den borde vara. Bland många konstaterade brister i Feklenkos truppföring var den svaga disciplinen, något som Zjukov inte kunde tolerera - så mycket hellre som han själv alltid och i alla lägen satte disciplinen mycket högt. För att statuera exempel lät han avrätta två soldater för feghet inför fienden och utfärdade en order som tydliggjorde att officerare och kommissarier allt framgent skulle hållas personligen ansvariga för sina enheters uppträdande i strid. Den som inte verkställde en meddelad order skulle ställas inför militärdomstol och straffas hårt - sannolikt med döden.

De som inte kände till Georgij Zjukovs bakgrund, där fadern bokstavligen bankade in begreppet disciplin i den unge Georgij, kunde uppleva honom som brutal och känslokall. För den som var väl insatt i sammanhangen framstod han emellertid som en krävande - men rättvis och rättfram ledare.

Striderna vid Chalchin-Gol intensifierades under juni och juli till följd av japanska anfall. Under dessa inträffade en "intern incident" i det att ställföreträdande Folkkommissarien för Försvaret, G.I. Kulik, som var på inspektionsbesök vid Chalchin-Gol, den 13 juli beordrade Zjukov att lämna flodens östra strand och dra sig tillbaka till den västra. Zjukov som var exemplariskt lojal mot överordnade påbörjade tillbakadragandet. När denna åtgärd nådde generalstaben i Moskva genom Zjukovs lägesrapporter fick denne omgående order om att avbryta processen.

Kulik fick dessutom en rejäl örfil i form av direkta order från Vorosjilov om att fortsättningsvis inte blanda sig i Zjukovs angelägenheter!

För att helt göra Zjukov fri från krav och påverkan från andra militära befälhavare i befälskedjan från Moskva till Chalchin-Gol ombildades 57. Specialkåren till 1. Armégruppen vilken var direkt underställd generalstaben i Moskva. Samtidigt befordrades Zjukov till kårchef vilket motsvarar generals rang i en västerländsk armé.

Japans dolda agenda för striderna vid Chalchin-Gol, vilka alltså inletts redan i maj 1939, var att skaffa en språngbräda för att utvidga kejsardömet med delar av vardera Sovjet, Kina och Mongoliet. När generalstaben i Moskva insåg detta hot beslutades att 1. Armégruppen under Zjukov skulle anfalla och fördriva japanska styrkor från Mongolisk mark.

Zjukov ställdes nu inför en mycket stor logistisk uppgift: han skulle samla och utrusta en styrka om 57 000 man vilka skulle disponera mer än 500 eldrör, 900 stridsvagnar och pansarfordon samt 500 bomb- och jaktflygplan.

På den japanska sidan fanns sammanlagt 75 000 soldater som disponerade ett likvärdigt antal eldrör och flygplan - men var klart underlägsna beträffande stridsvagnar och pansarfordon.

De logistiska uppgifterna för 1. Armégruppen blev inte mindre av att trupperna befann sig i ogästvänligt och närmast väglöst land. Närmaste järnvägsstation låg 2½ dygn bort (65-70 mil) med bil - och lika långt tillbaka. Transporterna genomfördes med ca 5000 lastfordon. Zjukov skriver i sina memoarer: "Vi använde alla tillgängliga fordon - även artilleri(drag)traktorer. Förarna utförde mirakel!"

Under dessa förutsättningar transporterades till grupperingsområdet vid Chalchin-Gol:

18 000 ton artilleriammunition

6 500 ton ammunition till stridsflyget

15 000 ton bensin och smörjolja

7 500 ton ved

4000 ton livsmedel

4000 ton andra förnödenheter


På ryskt manér genomfördes en mycket omfattande ”maskirovka”, dvs vilseledande aktioner för att lura fienden. Falsk radiotrafik, nattliga förflyttningar och anfallsgrupperingar, vilseledande lokala framstötar och spaning inom områden som inte skulle användas för anfall, nattliga träningsuppgifter för hela armégruppen, särskild ljudutrustning vars ljud liknade dem från stridsvagns- och flygplansmotorer. Denna ljudutrustning förledde japanerna i början till planlös beskjutning av områden med motorljud - sedan, när stridsvagnar och flygplan grupperades för anfall, tog man ingen notis om oljudet! 

1. Armégruppen lät t.o.m. framställa en handbok med titeln ”Vad den sovjetiske soldaten måste veta om försvarsstrid” vilken delades ut till trupperna. Syfte var att förleda japanerna att tro att 1. Armégruppen förberedde sig för att övervintra i sina ställningar. Men här var det i verkligheten inte fråga om försvarsstrid utan om en bred sovjetisk offensiv med syfte att krossa den japanska Kwantung-armén. Därmed skulle det japanska hotet mot främst Sovjetunionen och avtalsparten Mongoliet samt i viss mån även Kina elimineras.

Den 17 augusti hade alla sovjetisk/mongoliska förband passerat klargöringsfasen och Zjukov utfärdade sin generalorder om anfall vid Chalchin-Gol till 1. Armégruppen. Anfallet skulle inledas söndagen den 20 augusti kl 06:15. Datum hade valts ut med grund i att många höga japanska officerare antogs ha tagit ledigt denna dag eftersom inget sovjetiskt anfall väntades. Den Sovjetisk/Mongoliska anfallsbredden var 74 km - den Japanska fronten var 38 km med ett djup av 20 km där ett antal ställningslinjer grupperats för djupförsvar.


Japansk infanterigrupp paddlar över floden

Stridsterrängen kan karaktäriseras som öppen stepp men även delvis kuperad och bergig. Floden Chalchin-Gol är strid och genomsnittligen dryga 150 meter bred - även om den på vissa ställen mer liknar en sjö. 
(Jfr bild)

Mongoliska soldater under fram-
ryckning mot floden Chalchin-Gol




Sovjetiskt stridsvagnsanfall


Kartan nedan visar slagordningen vid Chalchin-Gol samt stridens förlopp från anfallets start 20 augusti 1939. Zjukovs strategiska reserv fanns utgångsgrupperad strax sydväst om hans högkvarter i Hamar Daba. Reserven bestod av starka motoriserade förband, inklusive stridsvagnar, som vid behov snabbt avsågs utnyttja de norra, respektive södra, grupperingarnas framgångar.

Anfallet var en klassisk dubbel omfattning via flankerna med uppgift att slå och förinta fienden. Det centrala anfallet, med i huvudsak infanteriregementen, avsågs binda Japanska trupper medan huvudanfallsriktningarna var från norr och söder och genomfördes med pansarspjutspetsar och mekaniserade förband - helt i enlighet med vad man kommit fram till i de taktiska studierna vid den tysk/ryska hemliga pansarbasen i Kama, (senare TEKO). Se vidare artikeln En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet



Den mekaniserade reserven sattes in på norra flanken i ett relativt tidigt skede i striden. Denna insats var aningen riskfylld eftersom reserven nu inte längre stod till förfogande för att möta ett överraskande motanfall från Japanerna. Reservens pansrade eldkraft och rörlighet kom att bli avgörande för stridens förlopp. 

Georgij Zjukov skriver i sina memoarer:

”Klockan 06:15 (den 20 aug. Gregoriansk almanacka. Red anm) öppnade vårt artilleri plötsligt kraftig eld mot fienden luftvärnsartilleri och luftvärnskulsprutor. Några kanoner sköt rökgranater mot de områden där vårt bombflyg skulle bomba. I området vid floden Chalchin-Gol växte dånet mer och mer från flygplan som närmade sig. 153 bombplan och över 100 jaktplan var i luften… Klockan 08:45 inledde artilleriet och granatkastare av alla kalibrar ett eldöverfall mot fiendemålen… Samtidigt utförde flyget ett nytt slag mot fiendens bakre led… Precis kl 09:00 när vårt bombflyg stormade fienden och bombade hans artilleri, sändes röda raketer upp i luften, vilket betecknade början för anfallet med alla styrkor. De attackerande förbanden som täcktes av artillerield störtade snabbt framåt.”

Utslagen Sovjetisk pansarvagn vid Chalchin-Gol














Stupande japaner vid Chalchin-Gol-fronten




Befälhavare vid Chalchin-Gol
Fr v G Sjtern, Mongolisk Marskalk C Tjojbalsan, G Zjukov
Bilden tagen innan Sjtern avkopplats som befäl över Zjukov
genom ombildandet av 57. Specialkåren till 1. Armégruppen och
utnämnandet av 
Zjukov till kårchef (general)
Operationen följde i stort plan, japanerna blev initialt helt överraskade och de sovjetisk/monogoliska styrkorna tog snabbt terräng från japanerna. Den 24 augusti gick dock japanerna till motanfall med avsikt att slå en bräsch genom den järnring av sovjetisk/mongoliska styrkor som inneslöt de japanska styrkor som befann sig norr om floden Chajlastyn-Gol. Försöket misslyckades totalt - mycket tack vare 6. stridsvagnsbrigadens insatser - och anfallet hade helt upphört den 27 augusti.

Samma dag (27 augusti) informerade Zjukov den 1. Armégruppen att fienden var i grunden slagen och förintad - vissa hårdnackade motståndsfickor återstod dock att rensa. Detta krigsarbete var slutfört den 31 augusti. 

Japanerna försökte emellertid vid två efterföljande tillfällen, den 4 och den 8 september, gå in i Mongoliet men tvangs genom kraftfulla motanfall att dra sig tillbaka. Luftstriderna fortsatte likaledes men upphörde efter att ett avtal om upphörande av krigshandlingarna i trakten av floden Chalchin-Gol undertecknats den 15 september 1939. Avtalet slöts mellan Sovjetunionen, Mongoliet och Japan och trädde i kraft den 16 september.


Slaget vid Chalchin-Gol skulle ha två betydelsefulla konsekvenser för den kommande utvecklingen av Andra Världskriget:


Konsekvens nr 1.

Japan övergav helt sin ambition att införliva Mongoliet och östra Sovjetunionen med det Japanska kejsardömet och riktade i stället blick och kraft söderut - där bl a olja fanns att hämta. För att nå sina mål måste Japan eliminera USA:s maktcentrum i Stilla Havet: Hawaii där den amerikanska Stilla Havsflottan med sina mäktiga hangarfartyg hade sin bas Pearl Harbor på ön Oahu. 



Det japanska anfallet på Pearl Harbor skedde som ett överraskningsanfall utan krigsförklaring drygt två år efter nederlaget vid Chalchin-Gol: den 7 december 1941. Tursamt nog för USA - och resten av världen - var hangarfartygen med sina eskortfartyg till havs vid anfallet och undgick därmed det öde som drabbade merparten av de ankrade slagskeppen och deras mindre eskortfartyg.

Anfallet på Pearl Harbor tvingade det dittills isolationistiska USA till inträde i kriget genom att förklara krig mot Japan den 8 december. I enlighet med Tremaktspakten förklarade Tyskland och Italien krig mot USA den 11 december. Andra Världskriget var nu ett faktum! USA:s inträde i kriget förändrade dramatiskt krigsproduktionen - och därmed utgången av den globala konflikten. Landets väldiga produktionsapparat, världens största, ställdes om till krigsproduktion av en omfattning som fienderna inte kunde möta. Till detta kom den stora kadern amerikanska soldater som nu gjorde massiv entré på alla världens krigsskådeplatser.


Konsekvens nr 2.

Trots åtaganden i "Tremaktspakten" 1940 mellan Tyskland, Italien och Japan biföll inte Japan Nazitysklands begäran senhösten 1941 om att öppna en andra front i öster genom anfall på Sovjetunionen. Japan hade i färskt minne erfarenheterna från Chalchin-Gol samt hade flyttat sin intressesfär - och kriget - till Sydostasien.


För Zjukovs del kom segern, i denna för Röda Armén första seger i en mellanstatlig konflikt, segern vid Chalchin-Gol, att betyda enormt mycket, både vad personlig utveckling beträffar och för den fortsatta vägen till den högsta makten i Sovjetunionen och till det Ryska folkets stora kärlek! Den senare skulle visa sig ovärderlig när avundsjukans och misstänksamhetens kalla vindar efter krigsslutet började blåsa över Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov.

Många krigshistoriker har jämfört Zjukov vid Chalching-Gol med Hannibal vid Cannea år 216 fKr. 2200 år har förflutit mellan slagen - men liksom Hannibal förintade en långt starkare Romersk fiende genom en dubbel omfattning, förintade Zjukov i augusti 1939 sin långt större fiende likaledes med en dubbel omfattning. Låt vara att Zjukov använde flyg, stridsvagnar och mekaniserade förband för sin seger - men taktiken var densamma!

Under slaget vid Chalchin-Gol visade Zjukov sina kvalitéer som militär ledare: han vinnlade sig om djup personlig kunskap rörande stridens växlande förutsättningar genom ingående studier av inhämtade spaningsresultat, om stark offensiv vilja, om nytänkande, om att uppnå maximal samverkan mellan de stridande förbanden såväl i luften som på marken och därtill förmågan att acceptera relativt stora förluster förutsatt att vinsten stod i proportion till dessa. 

Man kan härvid notera att det Ryska folket genom århundradena haft en annan syn på livet och döden än vad som är vanligt i västerlandet. Komprimerat kan detta ryska betraktelsesätt på den mest existentiella frågan sammanfattas i en travestering på Nils Ferlins dikt På Ahrendorffs tid: "Ja, man lever och dör, begravs utan kör - det är ingenting särskilt med det!"

Zjukov utmärkte sig också genom ett stort personligt lugn i alla krävande situationer och genom sin hårdhänta disciplin mot sig själv, mot underlydande chefer och mot sina soldater. Under slaget använde han mästerligt de nya metoderna i krigföring i form av djupa pansarframstötar - utvecklade från Mikhail Tukhachevskijs och Hans von Seeckts idéer vid den hemliga pansarbasen Kama (senare TEKO) i Sovjetunionen. (Jfr En glömd - eller rentav förträngd militär hemlighet)

Efter slaget vid Chalchin-Gol var Zjukovs militära karriär tämligen rak - och segerrik. Han utnämndes till generalstabschef den 14 januari 1940 men efter en stormig dispyt med Stalin rörande ett förslag om att (tillfälligt) dra tillbaka trupperna från Kiev avskedades han från posten den 29 juni 1941. Zjukov skriver i sina memoarer: Stalin blev rasande (över detta förslag) och skrek: "Hur kunde Ni komma på tanken att överlämna Kiev till fienden?" Jag tappade min behärskning och svarade: "Om Ni anser att jag, som chef för generalstaben, bara talar dumheter, så har jag inget här att göra. Jag ber att bli befriad från posten som chef för generalstaben och därefter bli sänd till fronten!" Stalin svarade (på klassiskt despotvis, red anm) "Om Ni ställer frågan så, kan vi klara oss utan Er..."

Zjukov fick gå och i slutet av juli 1941 fick han operativ fronttjänst genom utnämning till chef för Reservfronten som bestod av 6 armén -  omfattande ungefär 50 divisioner. Han sändes också, under en tid, till Leningrad (nu åter St Petersburg) för att som chef där stärka försvaret och bygga upp moralen under tyskarnas intensiva belägring av staden. 

Han utsågs dessutom, den 26 augusti samma år till Stalins ställföreträdare som högste chef för Röda Armén och till Stalins militäre problemlösare.  Han var också aktiv som chef i slaget om Moskva hösten/vintern 1941/42.

Med Reservfronten återtog Zjukov genom den s.k. Jelnaoffensiven den 2 september staden Jelna från tyskarna. Ett betydelsefullt slag för Röda Armén.

Han var närmaste chef under Stalin under striderna vid Stalingrad 1942/43 vilka ledde till tyska 6. arméns (under nyutnämnde fältmarskalken von Paulus) undergång och blev en vändpunkt i försvaret av Sovjetunionen. Slaget vid Stalingrad var mycket förlustbringande - för båda sidor sammantaget beräknas de till nära två miljoner människor.

Den 18 januari 1943 utnämns han till Marskalk av Sovjetunionen. Den 12 november 1944 utnämns han till chef för 1. Vitryska fronten. I denna roll erövrar han Warszawa i januari 1945 och inleder 16-19 april 1945 anfallet mot Berlin via Seelowhöjderna belägna 90 km öster om Berlin.

Inför detta slutanfall disponerade Zjukov 1 miljon soldater, 3059 stridsvagnar samt 16 934 artilleripjäser och granatkastare. Mot denna jättevåg av manskap och materiel ställdes den tyske generalen Gotthard Heinrici, chef för 9. armén, me112 143 soldater, 587 stridsvagnar och 2625 artilleripjäser.

Utgången kunde bara bli en i detta ett av de våldsammaste slagen under Andra Världskriget - även om de sovjetiska förlusterna blev höga. Beräkningar är mycket osäkra men säger ca 30 000 döda på den sovjetiska sidan mot 12 000 på den tyska (Uppgifter ur Wikipedia). Andra, betydligt högre, siffror anges av andra källor.

Stalin hade "ordnat" en kapplöpning mot Berlin där de två huvudtävlande var Zjukov med 1. Vitryska fronten och Ivan Konev med 1. Ukrainska fronten.

Zjukovs soldater hedrade sin befälhavare genom att ta Riksdagshuset i Berlin den 1 maj 1945 och han vann därmed denna "tävling". Han hade tidigare fått, och stärkte med detta ytterligare, det Ryska folkets oreserverade kärlek! Hans namn fanns på allas läppar. Detta kom, som vi senare skall se, över tid att två gånger bli hans fall och återupprättelse!


                                                                                        
Zjukov, på vit springare, vid segerparaden
 på Röda Torget, Moskva,
den 24 juni 1945
Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov, nådde sin militära karriärs absoluta höjdpunkt då han den 24 juni 1945, på Röda Torget i Moskva, uppsutten på en vit häst, tog emot de paraderande trupperna ur Röda Armén vid Segerparaden i Det Stora Fosterländska Kriget. Han gör då vad ingen tidigare någonsin gjort vid motsvarande ceremonier: Han rider genom Spasskijtornets port ut på Röda Torget och har uniformsmössan påMåhända en egensinnig markering av makt och ära?






Stalin stod med andra celebriteter på Leninmausoleets balkong

Bakomhistorien till Zjukovs paradritt säger att Stalin, som varande Röda Arméns överbefälhavare, skulle varit den som tog emot trupperna vid segerparaden. Vid en förövning inför paraden hade han provsuttit den aktuella hästen - och blivit avkastad! Han kom då att tänka på sin ställföreträdare, marskalk Zjukov, som faktiskt var kavallerist i botten och överlät den ceremoniella handlingen med den, i detta sammanhang obligatoriske ryttaren till häst, till Marskalken av Sovjetunionen Zjukov!


Några bilder från Segerparaden på Röda Torget, Moskva den 24 juni 1945




Erövrade tyska förbandsstandar kastas på marken...




Tidsspegeln kommer i den avslutande artikeln (del II ) om Georgij Zjukov att belysa hans politiskt dominerade karriär efter kriget, med en förbluffande berg- och dalbana - från Segerparaden på Röda Torget fram till hans död 1974.

- Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

måndag 16 augusti 2021

En glömd - eller rentav förträngd militär hemlighet...

I Versailles-freden efter första världskriget, dikterad av segrarmakterna England, Frankrike och USA, fastslogs att Tyskland var ensamt ansvarigt för första världskrigets utbrott. Förutom ett antal för Tyskland militära begränsningar fastställdes ett krigsskadestånd om 269 miljarder guldmark motsvarande 96 400 ton rent guld! Skulden skulle vara slutbetald 1984... Senare reducerades summan till motsvarande 47 304 ton rent guld - en summa som var slutbetald 2010.

Militärt beslutades att Tysklands armé, Reichsheer (arméns namn 1919-1935, marinen hette Reichsmarine; tillsamman bildade de Reichswehr) som mest fick uppgå till 100 000 man med ett klart definierat antal officerare. Arméns beväpning fastställdes också, bl.a. annat fick artilleriet inte omfatta pjäser med mer än 10,5 cm kaliber.

Flottan (Reichsmarine) begränsades och Tysklands framgångsrika ubåtsvapen totalförbjöds liksom flygvapnet och pansarvapnet.

Märkligt, och ödesdigert nog, saknades en effektiv apparat för kontroll av att dessa begränsningar efterlevdes.

Reichheers generalstab var inte sena att dra fördel av denna de allierades blunder!

I hemlighet framställdes på tyska ritbord nya militära flygplanstyper, ubåtar och stridsvagnar.

I tyska fabriker framställdes till och med "byggsatser" till militära flygplan och till stridsvagnar, de senare benämnda "traktorer".

Nya piloter utbildades inom civil luftfart och vid tyska segelflygskolor.

MEN, provning av ny materiel liksom den militära träningen i ny strategi och taktik krävde nya lösningar - inom Tyskland kunde den inte ske!

Ubåtsutvecklingen och träning av ubåtsbesättningar skedde genom ett hemligt avtal med Finland (se vidare artikeln Hemligt Finsk-Tyskt u-båtssamarbete) medan pansar- och flygverksamheten fick en annorlunda, i backspegeln sedd ytterst förvånande, lösning genom ett hemligt samarbetsavtal med den ideologiske fienden Sovjetunionen!

Avtalet gällde mellan 1922 och 1933 då det upplöstes av Tyskland nytillträdde Führer, Adolf Hitler.


Generalöverste
Hans von Seeckt


Den nya befälhavaren (1920-1926) över Reichheer generalöverste Hans von Seeckt (1866-1936), insåg tidigt behovet av att utveckla Tysklands militära förmåga - och han såg också vägen dit! Han genomförde också att Reichsheer blev vad man kallar "en stat i staten" dvs en organisation utanför politikernas kontroll.

Via den tidigare turkiske försvarsministern Enver Pasha kom han i kontakt med Röda Arméns överbefälhavare Leo Trotskij och samtal inleddes vilka resulterade i avtalet i Rapallo (Italien) den 16 april 1922. Grund för avtalet var de båda staternas erkännande av 1914 års gränser vilket i förlängningen innebar att Polen som självständig stat skulle upphöra.

Men generalöverste von Seeckt hade ytterligare planer: ett hemligt militärt samarbete med Sovjetunionen vilket skulle kringgå de restriktioner som Tyskland ålagts vid Versaillesfreden.

Trotskij insåg snart att Sovjetunionens Röda Armé hade mycket att lära av det militära Tyskland.

I enlighet med denna insikt fanns ett hemligt avsnitt i Rapallo-avtalet: Tyskland skulle få inrätta hemliga baser - och fabriker - i Sovjetunionen där de båda länderna skulle utveckla och testa ny militär materiel - och utveckla ny militär strategi och taktik! Detta hemliga avsnitt var huvudsakligen en affär mellan Reichheer och Sovjetunionen och involverade ytterst ringa den Tyska staten! Sålunda bekostades inte utgifterna för de kommande åtagandena i Sovjetunionen av Tyska staten utan av hemliga fondmedel som disponerades av Reichheer.

Generalöverste von Seeckts betydelse för den tyska arméns uppbyggnad och organisation kan inte överskattas! Fram till sin död 1936 stod han i allt väsentligt för hur den militära organisationen skulle byggas och för hur denna organisation strategiskt och taktiskt skulle användas för att ge Tyskland framgång i ett kommande krig - mot Frankrike. Föga anande han emellertid hur Hitler så småningom skulle komma att använda denna Europas starkast militärmakt!

I Sovjetunionen anlades 1923 inalles fyra strängt hemliga baser: en för flygverksamhet, en för pansarverksamhet och, faktiskt, två för utveckling av kemiska stridsmedel.

Samarbetet vid dessa baser kom att väsentligt modernisera Röda Armén och spelade därtill en central roll i utvecklingen av tysk militär strategi, taktik och teknik. Tillsammans möjliggjorde de den snabba tillkomsten av Wehrmacht efter att Hitler 1935 ogiltigförklarat Versaillesfredens villkor.

Utveckling och taktiska studier av stridsgaser genomfördes vid Podosinki nära Moskva och vid Tomka nära Samara, ca 70 mil ostsydost Moskva.

Tidigt insåg emellertid von Seeckt och andra att ett kommande krig inte skulle få samma förlopp som västfrontens skyttegravskrig. Därmed skulle användandet av stridsgas bli minimalt - för att inte säga omöjligt. Kraftsamlingen skulle i stället ägnas åt flyget och pansarutvecklingen. Lyckade försök gjordes emellertid för beläggande av stridsterrängen med kemiska stridsmedel medelst flygplan, men som sagt skyttegravskrig var inte troligt - men väl pansarframstötar, vid behov, understödda av flygbombning!

I Lipetsk, 50 mil sydost om Moskva, anlades en hemlig flygbas. Hit destinerades hemliga försändelser från Tyskland innehållande lådor med flygplansprototyper ritade på tyska ritbord - och hemligen byggda i tyska fabriker avsedda för civil luftfart. Väl i Lipetsk slutmonterades de och testflögs - utan hinder av Versaillesfördraget!

I Tyskland kunde ungdomar lära sig segelflygtekniken samt gavs pilotutbildning för motorflygplan vid civila flygskolor. Här, i Lipetsk, var utbildningen renodlat militär. Hit kom man som "turist", lärde sig militär flygning - inklusive störtbombning - liksom militär flygunderhållstjänst och återvände sedan från sin "semester" i Sovjetunionen som hemlig militär pilot, spanare, mekaniker, flygstridsledare osv. Självklart ingick taktiska studier rörande flygvapnets användning i utbildningen vid Lipetsk. Många av de ledande flygmilitära officerare som senare skulle bekläda höga poster i nazitysklands Luftwaffe gjorde sin tid i Lipetsk - antingen som föreläsare i strategi och taktik eller rentav som flygelev.

I Lipetsk lärde sig tyskarna likaså den av Röda Arméns Flygvapen utvecklade fallskärmsjägartekniken och störtbombningstekniken - båda skulle komma att användas i det kommande kriget!

Det totala antalet tyskar utbildade i Lipetsk låg kring ca 1000 man. Dessa kom sedan att utgöra stommen i det 1935 nybildade Luftwaffe.

Pansarvapnets utveckling, från att i första världskriget ha varit ett rent infanteristöd i form av rullande artilleri och dito kulspruteställning, till självständiga spjutspetsförband med uppgift att tränga djupt in på fiendens territorium och skapa kaos i hans bakre linjer - detta skedde i den topphemliga pansarbasen Kama (senare TEKO), i Kazan 80 mil öster om Moskva.

Här studerade sovjetiska officerare och ingenjörer, skuldra vid skuldra, med tyska officerare (inte sällan klädda i sovjetisk uniform!) ny strategi, taktik och teknisk stridsvagnsutveckling.

De tyska företagen M.A.N, Krupp och Daimler fanns givetvis på plats för att leverera prototyper till nya stridsvagnar - och göra ändringar föranledda av praktiska prov med kanoner, riktmedel, motorer och chassin.

Marskalken av Sovjetunionen
Mikhail Tukachevskij

Övergripande, strategiska, tankar levererades av Sovjetunionens främste, Marskalken av Sovjetunionens Mikhail Tukhachevskij samt Tysklands generalöverste Hans von Seeckt. Båda omfattades av en helt ny tanke: en starkt mekaniserad armé med ny organisation baserad på eldkraft och rörlighet. Armén skulle operera med pansarspjutspetsar på djupet av fiendens försvar. Båda ansåg också att ett starkt flygvapen, med bombflyg, var nödvändigt för att, vid behov, öppna väg för pansarförbanden.

I sina memoarer skriver Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov: "Marskalk Tukachevskij var ett ess i militärt tänkande, en stjärna av första magnituden bland Röda Arméns stora soldater."









Några rader om Den Stora Terrorn i Sovjetunionen:

Mikahil Tukhachevskij avrättades 1937 under "Den Stora Terrorn" iscensatt av Josef Stalin under andra halvan av 30-talet. Det beräknas att ca 1 miljon sovjetmedborgare föll offer för denna terror. 

Ur Wikipedia: "Utrensningarna (här de militära, redaktörens kommentar) skakade om den sovjetiska officerskåren i grunden, särskilt de högre befälsgraderna drabbades hårt av anklagelser om politisk opålitlighet, om kontrarevolutionära aktiviteter och annan förrädisk verksamhet. Detta ledde till organisatoriska svagheter i militären och akut brist på erfaren och kompetent personal i ledarskapsposition vilket skadade landets försvarsförmåga. När den stora utrensningen avslutades 1939 hade tre av fem marskalkar av Sovjetunionen, befälhavarna för alla Sovjetunionens militärdistrikt, 13 av 15 armébefälhavare, 50 av 57 kårchefer, 154 av 186 divisionschefer, åtta av nio amiraler och otaliga lägre officerare avrättats."

Dessa utrensningar skulle snart visa sig ha förödande negativ effekt på Sovjetunionens försvarsförmåga - både ur strategisk/taktisk och moralisk synvinkel.


Åter till det hemliga militära samarbetet:

I KAMA arbetade många toppteoretiker inom området pansarkrigföring som, från tysk sida, Heinz Guderian - ansedd som det moderna pansarvapnet fader, Oswald Lutz och Ernst Volckheim och från sovjetisk sida Mikhail Tukhachevskij och Vladimir Triandafillov. De kom därvid att utbilda den kommande generationens pansarofficerare, de mest namnkunniga under det kommande kriget var de blivande tyska generalerna Manstein, Model och Guderian själv.

Ett av rönen i KAMA var stridsvagnsradions betydelse för framgångsrika operationer. Från början hade kommunikationen skett med signalflaggor - en mycket riskfylld teknik inte minst för signalmannen som måste stå oskyddad i stridsvagnstornet!

Tyskland anammade omedelbart denna nya radioteknik viket i hög rad resulterade i blixtkriges enorma framgångar för de tyska pansarspjutspetsarna. Av oklar anledning förblev Röda Armén vid det gamla - kanske i brist på radiorör och fältmässigt stabila radioapparater.

De kooperativa sovjettyska anläggningarna var i funktion fram till 1933 då Hitler av ideologiska skäl avbröt samarbetet. Även om det direkta sovjet-tyska militära utvecklingsarbetet hade pågått mindre än ett knappt decennium, skulle dess inverkan bli enorm. Det hemliga tyska upprustningsprogrammet som initierades av Seeckt hade lagt grunden för en massiv expansion av den tyska militären. Tyska företag var beredda att påbörja massproduktion av flygplan, stridsvagnar - och ubåtar - som utvecklats från prototyper vilka i hemlighet testades 1926 till 1933. 

Sovjet hade för sin del fått, förutom kunskaper förvärvade vid de fyra hemliga anläggningarna, ett omfattande tyskt bistånd, både tekniskt och ekonomiskt, vid den industrialisering som så småningom skulle göra Röda Armén till världens största och mest mekaniserade militära styrka.

- Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.


lördag 20 mars 2021

En adresserad tomhylsa -- eller en möjlig kula för dig?

Några inledande ord...

Som operativ säkerhetschef vid Sverige Television blev jag understundom indragen i händelser av de mest märkliga slag. Min tystnad om dessa händelser har varit total under mer än 10 år men jag anser mig nu vara oförhindrad att delge en större krets insyn i vad som försiggick.

Detta med tystnad ja, under min tid försiggick mitt, och andras, säkerhetsarbete under ledorden ”Verka - utan att synas” i den fasta förvissningen om att det finns så många mentalt störda individer ”där ute” att information om hot på tidningarnas löpsedlar - liksom åtgärder mot dessa hot - så långt möjligt skulle undertryckas.

Naturligtvis offentliggör jag inga namn i mina berättelser - det skulle vara ett såväl etisk som moralisk självmord för den som ägnat en stor del av yrkeslivet åt att hjälpa människor som befunnit sig i nöd - och i vissa fall i svår ångest!


En adresserad tomhylsa - eller en möjlig kula för dig?

Jag hade just tömt mitt postfack och satt nu vid skrivbordet för att gå igenom morgonens brevskörd. Huvudsakligen bruna interpostpåsar låg framför mig på skrivbordet - men där fanns även några externa brev adresserade till mig. I en av de bruna internpostpåsarna låg ett förseglat brev ställt till en kvinnlig medarbetare. Brevet skilde sig något från det normala genom att där inne dolde sig något runt och relativt kort - sådär 25 millimeter... Adressatens namn var välkänt för mig.

Under min långa tjänstetid med säkerhetsarbete vid SVT, 20 år, kom jag till klarhet i vissa återkommande frågor, en av dessa var att den som regelbundet uppträder i TV-rutan förr eller senare kommer att utsättas för någon form av uppvaktning, vanligen från en representant för det motsatta könet. Denna uppvaktning, numera kallad stalkning, har en mångfasetterad form, här några exempel:

* Du är så vacker

* Du är så ful

* Du har så vackra kläder

* Du har så fula kläder

* Du har så rätt

* Du har så fel

* Jag skall mörda dig

* Jag vill gifta mig med dig

* Jag blir så kåt när jag ser dig

* Jag kräks när jag ser dig

* Du skall kokas levande i ett badkar med saltsyra

* Jag skall ordna så att du som straff blir våldtagen av sju negrer

* etc etc

Alla mina hjälpsökande som första gången drabbats av stalkning har uttryckt samma sak: Varför jag? vad har jag gjort? är jag och familjen säker till liv och lem? Hela jag känner mig smutsig, ja besudlad av en anonym person…

De drabbade har förvisso uppvisat varierade känslolägen men gemensamt för dem alla är den isande inre känslan av att vara observerad av - ja, VEM? av möjlig uttalad bestraffning? Till sist den förfärliga känslan av att ha blivit nedsmutsad, ungefär som när man drabbats av inbrott: en människa utan ansikte har grävt i mitt liv! Jag har själv upplevt detta.

Osäkerhet och rädsla blir, för den ’uppvaktade’, plötsligt en realitet som gräver och gnager i det innersta. ”Ingen har berättat om detta när jag sökte jobbet” har många sagt mig. 

Mottagaren av brevet, enligt ovan, hade vid ett möte, sagt mig att hon inte ville ta del av brev från okänd avsändare. Av denna anledning sände hon sådana brev vidare till mig. Instruktionen till mig var tydlig - men samtidigt tung och ansvarsfull: Innehåller brevet sådant som uppenbarligen är personligt till mig vill jag ha information om det. Brev med hot, frierier, förslag etc. vill jag inte veta något om. Gör vad du vill med dem - men berätta inget för mig!

Där satt jag faktiskt och skulle avgöra huruvida en uppenbar dåres skriverier skulle tas på allvar eller inte… ett felaktigt beslut kunde faktiskt innebära döden för adressaten. Nå, jag var ju tämligen insatt i den absoluta majoritetens snurriga skriverier - men absolut ingen vet hur en mentalt handikappads värld ser ut inifrån…

Jag skakade fram innehållet ur internpostpåsen och fick ett vitt adresserat och frankerat brev i handen. Kuvertet öppnades med en brevkniv och det ’mystiska’ innehållet rullade ut på mitt svarta skrivbordsunderlägg. En mässingsblank, avfyrad, 9 mm pistolpatron snurrade runt ett halvt varv och blickade med sitt tomma, svarta, öga mot mig… 

Fundersamt plockade jag ut ett dubbelvikt papper ur kuvertet, vek ut det och läste texten. Jag kan inte längre återge innehållet men innebörden var att hon som journalist med fel (påstådd) partifärg och fel rapportering skulle avrättas.

Sanningsenligt blev jag illa till mods - trots att typen av brev var långt ifrån ovanliga. Den normala hanteringsgången för sådana brev var genomläsning, värdering i förhållande till annan liknande post och därefter en sammanvägd riskbedömning. Vanligen förpassades sedan brevet till arkivskåpet där de kanske i framtiden kommer att utgöra grunden för en doktorsavhandling med fokus på hotbrev ställda till journalister.

Här resulterade riskbedömningen i att jag ringde min kontakt på Kriminalpolisen. Denne delade mina farhågor och ville att jag och brevadressaten snarast skulle bege oss till Polishuset på Kungsholmen för att göra en polisanmälan samt lämna fingeravtryck - förutom våra skulle sannolikt avsändarens fingeravtryck finnas på brevet och dess innehåll. Jag behöver väl inte skriva att avsändaren var anonym - men poststämpeln pekade på Malmö. 

Efter någon vecka fick jag besked: avsändarens DNA hade säkrats från frimärkets baksida där vederbörandes saliv återfanns i klistret. Dessutom hade vi sådan tur att avsändarens DNA redan fanns i polisens DNA-register. 

Mannen, för det var en sådan, anhölls och förhördes. Därvid framkom att han absolut inte menat att skrämma eller hota adressaten utan hade fått en idé till en film och hade velat testa upplägget genom detta anonyma brev.

Huruvida mannens förhörsberättelse stod i samklang med hans avsikt med brevet får vi naturligtvis aldrig full klarhet i - men tilltaget bedömdes av tingsrätten kunna sonas med 6 månaders fängelse!

Vid polisanmälan på Kungsholmen använde vi min, vid Östermalms Polisstation utvecklade, metod för att initialt sekretesskydda målsäganden. Metoden väckte viss förvåning på Kungsholmen - okänd som den var. Enkelt sammanfattat går det till såhär: En anmälan är i den stund den görs en offentlig handling och t ex Pressen kan begära ut den. För innehållet, sådant det framkommer i förhör, gäller dock Förundersökningssekretess. För att ’mörka’ målsägandens namn gjorde jag så, att jag och SVT stod som anmälare medan målsägarens namn ersattes med X. I ett tilläggsprotokoll till anmälan fanns X namngiven samt detaljer om det aktuella hotet. Tilläggsprotokollet blir aldrig offentlig handling. Först när ärendet gått till åtal (domstol) hävs förundersökningssekretessen - och brottet och dess juridiska konsekvenser blir offentliga.

Några dagar efter att domen fallit upptäckte jag till min förfäran en bildsatt artikel i någon av ’kvällsdrakarna’. Ansiktet på bilden var ’blurrat’ men för den som var bekant med den fotograferade var gestalten inte svår att känna igen, och texten beskrev förstås händelsen på kvällsdrakars vis.

Min första tanke var: Hur har detta kommit ut? Jag har ju faktiskt vidtagit alla mått och steg för att begränsa offentligandet av händelsen. Svaret infann sig genast: Efter laga dom är såväl händelsen som de inblandades namn och brottspåföljden offentliga.

Min andra tanke var: Hur många psykiskt instabila personer kommer nu att känna sig manade att skriva brev…?

Svensk press har en etikregel som anger att namn så långt möjligt skall undvikas i rättssaker - för såvitt inte namnet i sig är av allmänt intresse. I detta fall hade regeln följts och målsäganden förblev anonym inför allmänheten.

Jag rycktes ur mina funderingar av telefonens signal. Där var en upprörd kvinna som talade om att hon också fått ett liknande brev - dock utan patronhylsa. Vad hade jag gjort av denna sak? Var fanns brevet? Var det lämnat till polisen?

På bråkdelen av en sekund hade min hjärna återkallat händelsen med hennes brev. Så artigt jag kunde sökte jag därefter förklara att brevet i sig inte skiljde sig från övriga anonyma brev rörande motsvarande hot och därför lämnats utan åtgärd.

Nu blev hon arg som ett bi och menade att jag måste låta polisen analysera även hennes hotbrev för att se om det var samma gärningsman. Hon hotade mig också med att hon minsann skulle ta upp ärendet med min chef! Detta senare brydde mig just intet: min chef och jag hade inte alltid samma uppfattning om en specifik fråga och våra samtal kunde bli både långa och animerade. Diskussionerna slutade med en avvägning av våra åsikter. Ibland hade mina värden större tyngd än chefens, ibland var hans de tyngre. Ibland hade vi oförenliga uppfattningar och diskussionen slutade då med att jag sa: ”OK du är chef, jag är lojal och gör som du säger! Du vet i alla fall min mening”. Vi arbetade samman många år och hyste aldrig någonsin agg till den andre efter en hetsig diskussion.

Nå, det var en kort utvikning. Tillbaka till den arga damen i luren. Jag hade lärt av politiker att man inträngd i ett hörn, och utan tillgång till kloka rådgivare, bör göra ”en pudel”. Följande denna etablerade konst sa jag   - Ja, jag får be dig om ursäkt men brevet är sannolikt borta. Jag dock alltid ansvar för vad som sker eller inte sker inom mitt område och du är naturligtvis helt fri att ta upp frågan med min chef. Upprört avslutade hon samtalet…

Den trista sanningen var dock följande: Mitt skrivbord var sedan länge alltför belamrat med allehanda facktidskrifter och en diger samling av dokument och brev. Vanligen brev om vars innehåll man kunde tycka si eller så - och i väntan på det ögonblick då allt uppenbaras och beslut kan fattas lades de åt sidan - men de var för den skull inte bortglömda. Jag vill minnas att 1900-talets störste retoriker, Winston Churchill, brukade säga: ”80-90 procent av alla ärenden kan beslutas inom fem minuter, dvs genast - de övriga 10-20 procenten behöver måhända utredas och tar därmed lite mer tid i anspråk”.

Vad har nu Churchill, mitt skrivbord och det försvunna brevet för samröre? Jo, mitt skrivbord måste röjas och de eftersläpande kommentarerna till de många dokumenten borde sedan länge avlämnas. Jag tillämpade ’Churchills Princip’ och, minsann, på mindre än en timme var allt klart! 90 procent avklarat, 10 procent till fortsatt beredning. Bland de 10 procenten fanns det, i detta sammanhang efterfrågade, anonyma hotbrevet till den arga telefonrösten.

Då, när hanteringen av det nu efterfrågade brevet slutfördes, var eftermiddag och solen gassade. Innetemperaturen var hög och luften kvalmig. Brevet vägde i min hand. Min tidiga uppfattning om brevet fanns kvar - ingen åtgärd. Därefter gick det fort! Högra handen dök ner under skrivbordet och ett finger fann strömbrytaren på dokumentförstöraren som villigt startade. Höger hand hämtade sedan brevet från skrivbordsunderlägget och dök åter ner till dokumentförstöraren. Ljudet från maskinens skärande knivar kungjorde att brevet förvandlats till konfetti.

Naturligtvis kände jag efter samtalet en viss oro över att jag, då - tidigare alltså, förstört bevismaterial som skulle kunnat påverka den aktuella rättegången. Dock kunde man inte utan skriftjämförelse - och kanske DNA-test av frimärket - fastställa om breven hade samma avsändare. Men ’jämförelsebrevet’ hade med hjälp av dokumentförstöraren för alltid försvunnit…

Jag lyfte telefonluren och slog numret till utredande kriminalkommissarie på Kungsholmen för att dryfta ärendet. När han hört vad jag hade att berätta sa han med ett skratt:  - Ägna din tid till något annat än att fundera över detta. Gärningsmannen skulle inte fått en enda dags fängelse extra - även om det kunnat bevisas att det var han som skrivit det nu försvunna brevet!

Jag hörde aldrig mer något om saken - men visst vidtog jag åtgärder till förhindrande av en upprepning….

- Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

fredag 26 februari 2021

Hotfullt allvar eller TV-drama

Förste januari 2003 gick moderbolaget Sveriges Radio i graven och SVT blev ett eget aktiebolag med egen styrelse och egen VD. Jag fick det hedrande uppdraget att arbeta som Biträdande Säkerhetschef.

Personligen föredrar jag funktionsbeskrivningen 'Operativ Säkerhetschef' eftersom såväl den löpande driften som lösandet av allehanda akuta problem låg på mitt bord. 

Texten nedan härstammar från december 2003 och jag vet inte längre varför jag givit den en novellform - troligen skrev jag ner den till följd av dess osannolika innehåll! Givetvis är de inblandades namn fiktiva - men innehållet är i detalj beskrivet så som det en gång utspelade sig - för drygt 17 år sedan.


HOTFULLT ALLVAR ELLER TV-DRAMA?
 
- Jag vet inte hur jag skall börja, sade Kristina. Jag bara vet att jag inte har något med detta att göra. Hon satt framför mig i en av de tre besöksstolarna. Blond, lite tunn, ca 30 år gammal. Klädd i svarta långbyxor och en ljusblå blus. En röd tröja hängde över hennes axlar. Hon valde den högra stolen från mig sett. Därigenom kom hon också att se den hänförande utsikten genom fönstren - och jag kunde betrakta henne utan att behöva kisa i motljus. - Obehagligt är det när man dras in i andras kärleksaffärer, fortsatte hon. Särskilt som man inte känner förhållandena, och inte har skrivit vad andra tror att man skrivit. 

- Jo, sade jag lite dröjande, kan vi ta det från början? 

Kristina hade ringt mig några timmar tidigare, och vi hade kommit överens om en tid för möte. Min funktion var att ta hand om, och reda ut, alla de ’yttre störningar’ som vårt företag eller våra anställda kunde ställas inför. 

- Javisst, sade Kristina, jag blev uppringd av en ytligt bekant, en person som jag faktiskt hyr min lägenhet av här i Stockholm, och som nu bor i en helt annan del av landet. Hon sade sig ha fått en e-post från mig, vilken varnade för ett förhållande som hon inlett med en gemensam bekant till oss. Hon heter förresten Helena.

- E-post sade jag, den kan förstås spåras. Vilken e-postleverantör är det frågan om? 

- Hotmail. 

Hotmail är lite speciellt, där kan man teckna ett konto i vilket namn som helst, om bara detta inte redan är upptaget. Det innebär att det är fullt möjligt att sända e-brev från ”Kalle Anka” eller ”Konungen av Sverige”. Den okunnige mottagaren kan förledas tro att brevet kommer från den som står som avsändare, men så är alltså långtifrån fallet. Vad den ordinäre skojaren emellertid inte har klart för sig är att allt som sker på Internet loggförs, och att den som förmedlar ett meddelande eller en tjänst helst vill ha betalt för detta! Vem som än kopplar upp sig på Internet får ett så kallat IP-nummer vilket kopplas samman med anropets abonnemangsnummer. 

Utan denna koppling skulle Internetleverantören, t ex Telia eller Tele2, inte få betalt för det aktuella samtalet. När Hotmails server får ett anrop loggas detta dels hos Hotmail, dels hos Internetleverantören. Båda är bundna av sekretessavtal med kunderna, avtal som endast kan brytas genom förfrågan från polisen i respektive land. 

Kontakter i säkerhetsbranschen gör emellertid att man kan hjälpa utvecklingen på traven, utan att för den del sätta de lagliga aspekterna ur spel. 

- Om jag förstått det hela rätt, så har din hyresvärd fått ett e-brev med dig som uppgiven avsändare. Brevet varnar henne för en relation som hon inlett med en ny man, varför skulle hon få denna varning? 

- Jag vet inte, sade Kristina, det enda jag vet är att Helena nyligen arbetat med ett program om extrempolitiska, nynazistiska, yttringar. 

Jag tittar ut genom fönstren i mitt rum på 7:e våningen, en fantastisk utsikt över grässlätter och vatten, funderar en liten stund. Det är långt ifrån otroligt att de som finner sin ljusskygga sak skarpt belysta av Helenas arbete skulle vilja skada henne genom ett angrepp där hon är som mest sårbar: privat och i en ny relation med en annan människa. Jag har tidigare erfarenheter av motsvarande angrepp, fast just detta är något nytt - och, om man så, vill ovanligt raffinerat! 

Att ta en annans identitet och sedan utså misstro och splittring i en relation, föregivande att varningen kommer från en bekant! 

- Kan vi ta det från början igen, frågade jag? - Visst, sade Kristina, och repeterade vad jag egentligen redan visste. 

Några telefonsamtal senare hade jag kontaktat såväl Helena som polisen i hennes område och dessutom en spårningsfunktion för telekommunikation – en funktion som arbetar oberoende av vilken tjänsteleverantör det gäller. Helena fick, av mig, rådet att göra en polisanmälan om händelsen och den lokala polisen fick en kort information om vad som kunde förväntas. 

Eftersom man av mail-headern i Helenas e-brev kunde utläsa vilken-ipadress-som-gjort-vad-när var det inte så svårt att spåra avsändaren. Den aktuelle tjänsteleverantören letade i sin logg och gav mig ett positivt besked om träff. 

Naturligtvis lämnade han inte ut precisa data till mig, men han skulle utan betänkligheter lämna dessa uppgifter till polisen. Mitt nästa steg blev därför att knyta samman den polis som hanterade Helenas anmälan med leverantören ifråga. 

Kanske var det inte helt i överensstämmelse med reglerna när den utredande polismannen någon timme senare avslöjade det abonnentnummer som var registrerat för den aktuella sessionen, men han var å andra sidan glad över att få del av kunskaper om hur man hanterar den nya - datoriserade – brottsligheten. 

Nummerupplysningen gav mig besked om att abonnemanget tillhörde Birgitta. Riktigt varför jag som första åtgärd kontrollerade om Birgitta fanns i vår interntelefonkatalog kan jag inte återkalla i minnet – men det gjorde hon! 

Ett telefonsamtal till hennes chef och sedan ett till henne själv där vi kom överens om en mötestid några dagar senare. På utsatt tid kom hon till mitt rum. Blond, blåögd, påfallande god kroppshållning, ca 45 år. Enkelt men smakfullt klädd, naturligtvis lite osäker – det är ju inte var dag man kallas till samtal med Säkerhetsavdelningen och dessutom helt utan vetskap om varför! 

Jag hade bestämt mig för att vara rak och öppen och frågade, efter några inledande artiga fraser om den hänförande utsikten, - Hur kan du förklara att en e-post till Helena sänts från ditt hemabonnemang men med Kristina som avsändare? 

Hon ryckte till, tittade ut genom fönstren och efter en stund sa hon med låg röst: - Det låter kanske som ett uppslag till en TV såpa, men det är faktiskt sant. Hon fortsatte  - Skrivbordet bredvid mitt tillhör Ulla. Vanligen läser Ulla sina mail och stänger dem sedan. Men, som om hon ville att jag skulle se just detta brev, lät hon det ligga på skärmen, skrattade till och reste sig och gick sedan ut. 

Jag hade strax därpå ett ärende till postfacket och som jag passerade hennes skärm mycket nära kunde jag inte låta bli att titta. En romantisk varm bild förställande ett dukat bord för två med rött vin i glasen, levande ljus och med en stor text i rött med orden 'Tack för senast!' Det krävdes ingen ansträngning för att se vem som var avsändare, inte heller för att se att avsändaren visade ett djupare intresse för Ulla. 

- Om det inte varit för avsändarnamnet skulle jag glatt mig. Ulla önskade nämligen något annat än det singelliv hon levde. Men brevet kom från Sven, Sven som sånär hade förstört mitt eget liv! Sven som nu hade en intensiv relation med Helena! Som flyttat med henne till ett nytt liv! - Förstår du min frustration, frågade Birgitta. 

- Sven och jag träffades på arbetet, fortsatte Birgitta. Jag var gift, men Sven var så generös, så varm, så omtänksam. Snart nog föll jag i hans armar och kände mig pånyttfödd och sådär underbart kär att inga hinder mer finns, bara möjligheter. 

- Jag insåg att jag måste göra ett val – stanna i mitt äktenskap eller ge detta nya underbara en mer fast form. Det var inte lätt för mig, och visst kan man klandra att jag ens tillåtit mig hamna i denna valsituation. Till slut hade mitt beslut mognat: jag skulle lämna mitt gamla liv och starta om med Sven! 

Hon tittade ut, svalde några gånger, en tår rann utför kinden när hon fortsatte.    - Sven var helt oförstående, helt oförberedd på de förhoppningar han tänt hos mig. Hans mening var att vi skulle fortsätta som hittills, att tid skulle ge mer erfarenhet, att vi inte skulle förhasta oss. Fast det var mycket svårt att acceptera, förstod jag att jag bara varit en sorts tidsfördriv för Sven, en pojkleksak. 

- Jag hade prövat och omprövat mitt äktenskap, trott mig funnit en ny gemenskap, var beredd att bryta upp, allt för att, i avgörandets stund, finna att jag missuppfattat allt. Om du så vill: låtit mig förblindas av den kärlek som jag aldrig borde låtit röra vid mig! 

- Jag tror jag börjar förstå sammanhanget, sade jag eftertänksamt. Människor är människors gamman sägs det, men människor kan också vara upphov till sorg och smärta - och till oöverlagda handlingar. Birgitta fortsatte  - När jag såg mailet på Ullas skärm blev jag alldeles tom och kall invärtes. Mönstret upprepades, Sven var åter på jaktstigen. 

- Jag ville varna Helena, göra henne uppmärksam på att hon hade en relation med en man som uppenbarligen svek henne. Jag förstod att Helena inte skulle uppfatta ett brev från mig, Svens tidigare erövring, som annat än ett försök att svartmåla honom - därför skapade jag en Hotmail-adress i Kristinas namn, Kristina som ju också arbetar i vårt företag och som dessutom hyr en lägenhet av Helena. Kristina skulle Helena tro på – jag ville verkligen inget annat än varna henne och såg bara denna utväg. 

- Hm, sade jag och kände mig betryckt. Vem var jag att ifrågasätta de beslut som lett fram till vårt möte? Försiktigt lösgjorde jag mig från berättelsen om ett hårdhänt uppvaknande från en rosenröd dröm. Från en människas försök att hantera en känslomässigt stormig upplevelse. 

- Vi lämnar detta bakom oss, sade jag. Det är förvisso inget ärende för Säkerhetsavdelningen. Birgitta såg lättad ut, till och med ett litet leende svepte över hennes läppar. - Jag gjorde vad jag trodde var rätt, sade hon lite tyst, kanske var det inte så smart? 

- Låt oss inte gräva mer i detta nu sade jag, dagen är vacker, det är tid för lunch, vill du luncha med mig?

                                                           - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

lördag 13 februari 2021

Bilkaparen med den stora kniven

Några inledande ord...

Som operativ säkerhetschef vid Sverige Television blev jag understundom indragen i händelser av de mest märkliga slag. Min tystnad om dessa händelser har varit total under mer än 10 år men jag anser mig nu vara oförhindrad att delge en större krets inblick i vad som kunde hända.

Detta med tystnad ja, under min tid försiggick mitt, och andras, säkerhetsarbete under ledorden ”Verka - utan att synas” i den fasta förvissningen om att det finns så många mentalt störda individer ”där ute” att information om hot på tidningarnas löpsedlar - liksom åtgärder mot dessa hot - så långt möjligt skulle undertryckas. Ibland kunde det hända att information om hot mot person likafullt rann ut till pressen och en maskirovka (ryska för vilseledande åtgärder) blev nödvändig i ett försök att minimera skadan.

Följden av att ”Verka - utan att synas” missuppfattades - och missuppfattas än idag - av en och annan som att problemen inte existerade! Inget kunde vara mer felaktigt! Volymen attacker mot enskilda tjänstemän har ökat marginellt under tidsspannet då till nu. Då var jag ensam med problemen, nu finns en säkerhetsgrupp som delar på bördan. Synbarligen har man helt glömt ledorden ”Verka - utan att synas” och enligt byråkratins oskrivna lagar motiveras den egna existensen med en kontinuerlig produktion av mer eller mindre relevanta åtgärder - samt genom att göra reklam för den egna verksamheten.

Jag hade dock, som extern hjälp i arbetet, en omfattande spindelväv av personliga kontakter med såväl andra säkerhetschefer, med kriminalpolisen, säkerhetspolisen, MUST, media (utanför SVT) - samt, faktiskt, några diplomatiska kontakter med vad som vanligen betecknas som ”främmande makt”. Dessa senare, känsliga, kontakter förblir emellertid helt osynliga i mina berättelser.

Gemensamt för alla mina kontaktpersoner var detta att ”Verka utan att synas” - väl i vetskap om att braskande löpsedlar ”triggar” andra mentalt svaga individer ”där ute” att formulera hot mot människor med publika arbeten. Det är faktiskt relevant att, i sådana fall, tala om en mental kedjereaktion där ett hot genererar tre nya hot från tre andra personer. Dessa, till synes ”snurriga”, hot kan tyvärr inte negligera utan de måste klarläggas och på ett eller annat sätt åtgärdas.

Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra? myntade jag en gång i början av min säkerhetsbana. Denna mening grundades i att en anonym person skriftligt uttalat ett hot om att, genom en operation i underlivet på den hotade, åtgärda en namngiven persons allt för vidlyftiga sexuella utsvävningar! Vittne till denna operation skulle vara ingen mindre än kulturpersonligheten Harry Schein. Namn, datum, plats och klockslag var angivet i hotet… 

Givetvis insåg jag, och min rådgivare vid kriminalpolisen, att detta mest troligt var ett hot utan substans… MEN Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra? Är den angivna operationen i själva verket en brödkniv som körs upp i buken eller underlivet? Vem vill ensam fatta beslut om en relevant åtgärd eller helt enkelt negligera hotet? Jag tog i samråd med den hotade personen beslut om livvaktskydd från Säpo några timmar före respektive efter det utsatta klockslaget. Inget hände, varken då eller senare, och det var heller inte förväntat - men vi kände att vi vidtagit en relevant skyddsåtgärd!

Naturligtvis offentliggör jag inga namn i mina berättelser - det skulle vara ett såväl etisk som moralisk självmord för den som ägnat en stor del av yrkeslivet åt att hjälpa människor som befunnit sig i nöd - och i vissa fall i svår ångest!


Nu till berättelsen om Bilkaparen med den stora kniven!

När vi möter Bilkaparen står han på trottoaren vid det trafikljusreglerade övergångsstället på Valhallavägen vid Tekniska Högskolan. En bil med SVT-loggan på sidorna stannar för rött ljus vid övergångsstället. Bilen framförs av en kvinnlig SVT-anställd. Plötsligt rycks förardörren upp och en man med stirrande blick och allmänt vild uppsyn skriker: ”Kliv ur bilen kärring!” Han ger eftertryck åt sina ord genom att hotfullt vifta med en stor kniv.

Kvinnan kastar sig ut ur bilen och rånaren tar plats vid ratten. Han upptäcker kvinnans handväska på passagerarsätet, griper den och kastar ut den ur bilen samtidigt som han skriker: ”Ta väskan kärringdjävel, jag skall inte ha den!”

Under tiden har det blivit grönt ljus men Bilkaparen kommer inte ur fläcken. Motorn är tyst och död. Han är tydligen helt omedveten om de senaste landvinningarna inom biltekniken - i detta fall Keyless driving. 

Keyless driving (Nyckelfri körning) betyder att du inte behöver ha startnyckeln i tändningslåset för att starta motorn. Det finns faktiskt inget traditionellt tändningslås men väl ett litet fack med en återfjädrande lucka där man, om så önskas, kan trycka in den elektroniska nyckeldongeln vilken ersätter den traditionella nyckeln. 

För att starta motorn räcker det med att dongeln befinner sig inne i bilen! Så är fallet här: Kvinnan har dongeln i handväskan och den ovetande Bilkaparen kastar alltså ut nyckeln tillsamman med handväskan! Därmed kan han inte starta när det blir grönt ljus. 

Bakom SVT-bilen har nu en polisbil anslutit och besättningen i denna undrar varför inte framförvarande bil ger sig iväg vid grönt ljus. De stiger ur polisbilen och tolkar snabbt situationen varpå mannen, odramatiskt, grips på platsen. Gripandet grundas på misstanke om brott mot knivlagen, olaga hot, bilstöld och även misstanke om försök till grov misshandel.

Vid det efterföljande polisförhöret avger Bilkaparen följande förklaring till sitt handlande: Han har länge misstänkt, och nu ansett sig fått bekräftat, att Sveriges Television filmar av honom via TV-apparaten - (om vars konstruktion och funktion han uppenbarligen inte har en aning).

Filmerna visar sedan SVT på Internet - oklart på vilken http-adress liksom varför detta skulle ske. Nu hade han bestämt sig för att straffa Sveriges Television genom att kapa en av företagets bilar (med SVT-logga) och sedan köra ner den i Djurgårdsbrunnskanalen!

 Bilkaparen omhändertogs, akut, för psykiatrisk vård…

 Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra?

                                                            - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

onsdag 27 januari 2021

Internationella minnesdagen av Förintelsen

Idag är den internationella minnesdagen över alla de som mördades under Förintelsen. Om man håller ögonen öppna under en bilfärd genom Tyskland stöter man rätt ofta på en brun hänvisningsskylt med vita kanter. Texten är oftast "Gedenkstätte" (Minnesplats) och visar vägen till krigsgravplatser (det finns många...) och till koncentrationsläger. De senare räknades i hundratal sållade över Tyskland och av Tyskland ockuperade länder.  Huvudlägren, eller Stammlager hade ett flertal mindre Aussenlager och inte sällan låg dessa alldeles invid mindre städer och byar - och ändå förnekades deras existens efter kriget av de närboende.

I Polen låg de rena utrotningslägren Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Det mest kända är dock troligen Auschwitz, delat i två läger. Detta läger var ett kombinerat arbets- och utrotningsläger.

"Att se är att tro" är ett välbekant uttryck - och jag har sett...

Det är en tung känsla att stå på den perrong i Auschwitz II Birkenau och inse att här steg 1,1 miljoner människor ner på perrongen för sista gången i livet. Merparten av dem var döda inom 60 minuter från ankomsten och på väg "upp genom skorstenen" - vilket var de krematoriearbetande judarnas sarkastiska beskrivning av döden i ett utrotningsläger.

Märkligt är att det ännu i dessa dagar finns trögtänkta personer som förnekar att Förintelsen någonsin har skett! Man hyllar nazismen och Adolf Hitler - men förnekar ihärdigt det mördande som utgick från Hitlers hjärna. Redan i sin bok, Mein Kampf, antyder han vilket öde som väntar judar, zigenare, Untermenchen (undermänniskor) i allmänhet och oliktänkande. Man måste likaledes vara sällsynt bortkopplad för att inte förstå att absolut inget försiggick i NaziTyskland utan Hitler vetskap och godkännande!

Jag har besökt flera av dessa Dödens Boningar runt om i Tyskland och Polen och mina minnen finns redovisade i nedanstående artiklar i Tidsspegeln, mitt helt ideella och reklamfria e-magazin.

Vid mitt återbesök i Auschwitz för två år sedan noterade jag att Dödens Boningar omvandlats till turistattraktioner... Glänsande turistbussar i oändligt antal, bilparkeringar av mycket stora format, 60 minuters kötid för att få köpa entrébiljetter.... 

Nu visade det sig att man inte fick ströva omkring inom området Auschwitz I och tänka sina egna dystra tankar - allt skulle försiggå i grupp med guide! Guidningarna startade naturligtvis på bestämda klockslag - olika för olika guidespråk. 

Jag kan faktiskt vara tämligen formalistisk om så krävs och till sist gav den, med tanke på kön av väntande biljettköpare allt mer desperate biljettförsäljaren upp och sa: "Följ mig!". Därpå blev vi lotsade förbi alla spärrvakter och vi vandrade sedan tysta från kasern (lägret var, före kriget 1939, en Polsk militärförläggning) till kasern - hela tiden jagade av rabblande guider i täten för vederbörandes grupp. Om någon av turisterna dröjde ropade genast guiden - ledtider skulle hållas, nästa grupp väntade inte sällan i hälarna på den förra!

Vi var faktiskt de enda som besåg Auschwitz I på egen hand! Kanske minns man ännu idag Senioren som stödd på käpp och tålmodig husfru, ensamma och utan grupptillhörighet, sakta och eftertänksamt vandrade kring i Dödens Boning?


Länkar till tre läs- och tänkvärda artiklar i Tidsspegeln:

Auschwitz en Dödens boning

Fragment från Auschwitz

Buchenwald - en av Ondskans många platser



                                                   - Ω - 




Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 



I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.