fredag 11 februari 2022

Massakern i Oradour sur Glane 1944 - modern historias största mordorgie på civila



Vägen in till Oradour sur Glane. Notera spårvägsbanan
 till höger i bild. 
I fonden kyrkans torn. Fotot taget 1938




Det är lördag morgon den 10 juni 1944. Vi befinner oss i den lilla franska staden Oradour-sur-Glane, en spårvagnsresa från den drygt 20 km österut liggande större staden Limoges i södra Frankrike.










Spårvägens ändhållplats i Oradour sur Glane
Förvisso såg vagnskorgarna annorlunda ut då!

Spårvagnsförbindelsen med Limoges är viktig för Oradour-borna eftersom den ger möjlighet till arbete i Limoges och boeende i en liten lugn stad på landet.








Spårvagnen ger också Limogesborna möjlighet till helgavkoppling i Oradours många kaféer och restauranger samt handel i de, trots kriget, välfyllda affärerna. 

Huvudgatan med spårvägsspåren till höger
Fotot taget 1932

I bakgrunden det lilla kaféet le Chêne (Eken) där vår berättare, ögonvittnet Robert Hébras, far Monsieur Hébras, var stamgäst

Den lantliga idyllen förstärks av att kaféer och utskänkningsställen ofta nog bara består av ett rum med 5-6 stolar och ett bord. Genomgående anses näringsidkarna mycket vänliga och kundtillvända. Avkopplande för såväl Oradourbor som besökare från Limoges är också att fiska i den tämligen fiskrika floden Glane. Oradourborna i gemen är dock lite förargade på dessa helgbesökares något högdragna attityd och manér - men de accepteras för affärerna skull!  

Kyrkan i Oradour sur Glane

Långt borta i nordvästra Frankrike, i Normandie, pågår sedan fyra dagar världens största amfibieinvasion med täcknamnet ”Overlord”. Invasionens soldater skall, tillsamman med de sovjetiska styrkor som anfaller det Tyska Tredje Riket österifrån, slutgiltigt krossa nazismens herravälde i Europa. Ännu faller dock hakkorsets skugga tungt över Europa, så ock över Oradour-sur-Glane.

Adolf Diekmann, vid fototillfället
Haupsturmführer (kapten) och har
därför tre "knappar" på kragspegeln.
Han avancerar senare och är vid
massakern i Oradour Sturmbannführer
(major och bataljonschef) och bär då
fyra "knappar" på kragspegeln.
Jfr bilden på Kämpfe!


Ouvertyren till det som skall komma utgörs av att den Franska motståndsrörelsen lyckats spränga järnvägsbron vid Saint-Junien i förhoppningen att försvåra tyska trupprörelser mot nordväst samt det faktum att en officerskollega till Sturmbannfüher SS (majoren) Adolf Diekmann, chef för 1:a bataljonen vid första regementet ”Der Führer” i SS-divisionen ”Das Reich”, blivit tillfångatagen och avrättad.













 

Sturmbannführer (major)
Helmuth Kämpfe

Kollegan, Sturmbannführer Helmut Kämpfe, också vid SS-divisionen ”Das Reich” avrättades den 10 juni på order av chefen för den kommunistiska motståndsrörelsen Marquis de Limousin, Georges Guingouin. Kämpfe brändes levande till döds inför publik…
Guingouin kände uppenbarligen inte till den gamla sannningen: "Du blir inte bättre än din fiende genom att vara lika moraliskt förfallen, grym och brutal som han!"







SS Brigadeführer
Heinz Lammerding
Chef SS-divisionen
"Das Reich" 

Sturmbannführer Diekmann anser nu att han handlar i sin divisionschefs, SS-Brigadefüher, generalmajor der Waffen-SS, Heinz Lammerding, anda när han planerar, och genomför, modern tids blodigaste hämnd- och terroraktion mot försvarslösa civila.










Första regementet, ”Der Führer”, bivackerar den 9 juni i Saint Junien. Tidigt på morgonen den 10 juni sammankallar bataljonschefen 1:a bataljonen, 1:a regementet ”Der Führer”, Sturmbannführer Diekmann delar av sin stab och ger order om en skyndsam planering för total förstöring av all bebyggelse i Oradour sur Glane. Han ger också order om att planen skall innefatta avrättning, på stället, av samtliga manliga innevånare. Kvinnor och barn skall, i avvaktan på order, spärras in i kyrkan.

Ovetandes om hur de svarta, dödsbringande, stormmolnen tornar upp sig över Saint-Junien, 10 km bort, börjar lördagslivet i Oradour sur Glane.

Det artar sig till en fin sommardag, fönsterluckor slås upp och släpper in ljus och luft, man äter frukost, barnen går till sin skoldag.

Men denna lördag kommer, trots morgonens och förmiddagens lugn, inte att bli någon annan lik - ingenstans på vår jord har någon någonsin, i modern tid, träffats av en så mordisk och ödeläggande storm som den som väntar innevånarna i Oradour sur Glane!














En av de sju människor som överlever den kommande stormen, Robert Hébras, har skrivit ner sina minnen från den ödesdigra dagen och vi skall nu följa hans berättelse om skeendet, timme för timme, den 10 juni 1944.


Halvbandvagn sdkfz 8, ursprungligen avsedd
som dragfordon för tunga artilleripjäser. Typen,
styrbara framhjul och bandaggregat, förekom
i ett flertal modeller för olika ändamål - bland
annat som trupptransportfordon
i pansarförband
Klockan 13:30 startar 1:a bataljonen ur SS-regementet ”Der Führer”, ca 180
man uppsuttna på halvbandvagnar, från förläggningen i Saint Junien. Kolonnen gjorde ett kort stopp i den lilla byn Hamlet där SS-Obersturmführer (löjtnant) Kahn adresserade sina män med orden: ”Idag kommer ni att få se blod flyta!” Han kommenderar sedan en mindre avdelning att genomsöka området närmast omkring Oradour och att föra dem de eventuellt finner in i staden.

Några få minuter senare strömmar halvbandvagnarna in i Oradour, infanteriet sitter av, och alla in/utfarter spärras med beväpnade poster.

Kl 14:15 Därefter tömdes husen på allt levande och folket beordrades gå till den stora öppna platsen, torget om man så vill, i stadens mitt.

Tyskarna angav som skäl att man ville göra en identitetskontroll - vilket i sig inte var ovanligt under ockupationsåren. På detta enkla sätt förhindrade man att någon större oro uppstod bland dem som samlades på den öppna platsen.

Genomgående ekade det tyska ”Schnell, Schnell, Schnell” (fort, fort, fort) genom gatorna och de flesta gick till torget som de vid tillfället var klädda. Mödrar med små barn struntade oftast i att ta ut barnvagnar på gatan för att tempot skulle behållas.

Kl 14:30 I denna fas uppträdde SS-soldaterna lugnt och vänligt. Jag (Robert Hébras, red. anm.) minns ett samtal mellan Monsieur (Herr) Compain, konditorn, och en SS-soldat. ”Jag har just satt in mina bakverk i ugnen och måste ta ut dem innan de blir förstörda.” SS-soldaten svarade på franska med stark tysk brytning: ”Oroa er inte, vi ordnar det.”

Andra lugnande faktorer var att SS-soldaterna t.o.m skjutsade gamlingar från hemmen till torget med halvbandvagnar!


Oradours innevånare samlade på
den öppna platsen i stadens mitt

Folkmassan på den öppna platsen bevakades av SS-soldater beväpnade med tre uppställda kulsprutor och, naturligtvis, sina gevär. 








Flickklassen i Oradour fotograferad någon vecka
före massakern

Under tiden hade andra SS-soldater uppsökt de olika skolorna för pojkar, flickor och förskolebarn. De uppmanade lärarna att skyndsamt ta barnen med sig till torget.





Pojkklassen med sin lärare

Det finns ingen förstahandsrapport om hur detta riktigt gick till. Alla vittnen, sånär som på knappt 8:a årige Roger Godfrin som lyckades undkomma SS, kom att mördas. Roger hade av sin mor instruerats att så snart han såg en SS-soldat skulle han fly - bort från staden. Skälet till denna förtänksamma instruktion kom sig av att familjen Godfrin tidigare förvisats av SS från sin tidigare bostad i byn Charly. När SS nu kom in i hans skola smet lille Roger ut genom en bakdörr, ut till åkerfälten. När han korsade floden Glane upptäcktes han av SS och blev påskjuten. Avståndet var dock långt och Roger Godfrin undgick att träffas.

KL 15:00 Några SS-soldater började ordna män och kvinnor i separata grupper. Barnen fördes till samma grupp som kvinnorna. Madame Rousseau hade en handikappad son som var kraftigt byggd och som fördes till männens grupp. Hon tog upp en argumentation med en av SS-männen och lyckades få pojken tillbaka. Därefter marscherades kvinnorna iväg - ut ur staden trodde de flesta…

Konversationen ibland oss män var livlig - så mycket hellre som SS-soldaterna uppträdde vänlig, om än bestämt.


Paul Julien "Emile" Desourteaux
Borgmästare i Oradour
En SS-officer kom fram till oss, gav order om tystnad och frågade sedan vem som var borgmästare. Monsieur Desourteaux steg fram. Officeren begärde sedan att borgmästaren skulle utse en gisslan. M. Desourteaux förklarade att han ställde sig till förfogande som gisslan, men att officeren fick lov att välja ut de andra - han tänkte inte göra det!

Samme officer frågade om vi hade några vapen. Två män angav att de hade sportgevär. Av hans minspel förstod vi att han inte frågade efter sådana. Han fortsatte dock: ”Vi vet att det finns vapen gömda här i Oradour. Vi skall göra en grundlig genomsökning av husen - de som är oskyldiga kommer att sättas på fri fot omedelbart.”

En suck av lättnad hördes och leendena återvände till våra ansikten - för trots allt hade några i folksamlingen börjat bli oroliga.

KL 15:30 Vår väntan kändes lång och några hade satt sig på trottoarkanten. Samtalen hade också tagit fart. Då kom samme officer som tidigare och kommenderade oss att bilda tre led med ansiktena mot väggen.

Kulsprutorna som var riktade mot oss tycktes vänta på order att spy ut död…

Vi förstod faktiskt inte vad de egentligen höll på med. Döda oss? Varför?

Att vi inte mördades på stället kan endast förklaras med att det är ett relativt stort arbete att skaffa undan omkring 300 kroppar… eld kan göra det avsevärt enklare…

Plötsligt vände sig några oss om och resten gjorde detsamma. Till stor förvåning för SS förenade jag mig med mina vänner och började samtala!



Strax därefter delade man in oss i sex grupper. Grupperna marscherades sedan iväg i olika riktningar. Jag trodde att de, för att förenkla bevakningen, skulle fösa in oss i olika lagerbyggnader medan de sökte igenom husen på jakt efter dolda vapen.


Min grupp var den största, omkring 60 man, och vi lämnade den öppna platsen sist av alla. Vi passerade Dessourteaux’s garage där ett antal män fösts in. Somliga stod faktiskt ännu nonchalant lutade mot de öppna garagedörrarna. Ingen visade någon oro trots att SS grupperat, och bemannat, två kulsprutor på den motstående trottoaren!

Vi fortsatte och jag såg en annan grupp män vid Milord’s lagerbyggnad. Min grupp gick mot kyrkogården då vi plötsligt kommenderades halt vid Laudy’s förrådsbyggnad. Vi föstes in där och vi beordrades att flytta några hästkärror för att bereda större plats för oss. 

Några av oss satt på stora höbalar tills en SS-soldat kommenderade alla att stå upp.

Framför oss, i dörröppningen, fanns två kulsprutor placerade. Vid vardera kulsprutan fanns två man, den ene sittande bakom vapnet den andre stående bredvid med patronbälten hängande över axeln.

Där stod vi, väntande, på vad? Det var varmt i lokalen och många suckade i värmen. Jag kände igen SS-soldaten vid den ena kulsprutan, en mycket fet man som oupphörligt stoppade in sockerbitar i munnen. Jag hade tidigare sett honom komma ut från Monsieur Faure’s hus med en sockerkartong i sin ena hand.

Vi väntade, allt samtal i gruppen hade upphört.

Kl 16:00 Plötsligt hörde jag en explosion. Detta var signalen! SS-soldaterna vid kulsprutorna öppnade eld… I krut- och blodstanken föll den ene efter den andre, huller om buller, på varandra. Detta var Helvetet på jorden! Kulsprutornas smatter upphörde när alla fallit - nu hördes gurglande och skrik från de som enbart sårats vid eldgivningen. Jag låg under en hög av män och visste faktiskt inte om jag var sårad. Blod droppade ner på min ena hand. Jag låg helt stilla, som om jag var död. Jag hörde fotsteg och knallarna från utdelade nådaskott till dem som inte ögonblickligen dödats. Jag kände en spikbelagd känga på min rygg - men jag rörde mig inte! Soldaten trampade vidare.

När jämmern upphört täckte SS-soldaterna oss med halm och löst trävirke. Sedan satte de eld på lagerbyggnaden. 

En röst vrålade ackompanjerad av lågornas frasande: ”Åh de djävlarna! De har skjutit av mitt enda ben!” Jag kände genast igen rösten, den tillhörde Monsieur Brissaud. Han hade förlorat det andra benet under Första Världskriget. Nu skulle han dö i lågorna.

Andra röster hördes också, skrikande i svåra plågor. Plötsligt hörde jag musik! Så makabert! Massavrättning till ackompanjemang av musik!

Elden spred sig snabbt till ljudet av de dånande lågorna - och till de olika ljuden från de som skulle dö.



Jag låg kvar, helt stilla, så länge jag kunde under de som låg döda ovanpå mig. När lågorna nådde mig var jag tvungen att försöka ta mig ut. Men hur? Jag fruktade varje ögonblick att bli skjuten. 

Hettan från branden hade tvingat SS-soldaterna att dra sig tillbaka - och detta blev min räddning. Jag kravlade mig fram och öppnade en liten dörr - men den ledde enbart till ett slutet rum. Jag öppnade en annan dörr - och frös till is när jag skönjde en skugga i nästa rum, ett stall. Tydligen förblev jag osedd, ty inget hände. 

Jag stängde dörren - och hörde plötsligt röster! Var de tyska eller franska? Strax kände jag igen rösterna, de tillhörde några av mina vänner, Det var Marcel Darthout, Yvon Roby, Clément Broussaudier och Matthieu Borie. Tre av oss fem var sårade, främst i benen. Ett märkligt faktum var att SS strax före det att eldgivningen startade hade  kommenderat alla att stå upp. Därmed hade de på tröskeln till förrådsbyggnaden grupperade kulsprutorna - kanske till följd av skyttarnas förbiseende - främst träffat offren i ben och underliv. Därav behovet av nådaskott - och möjligheten för några att förbli vid liv! 60 offer, liggande huller om buller, gjorde det avslutande mordarbetet vanskligt…

Vart skulle vi nu ta vägen? Elden spred sig i byggnaden och blev allt mer vildsint!

Borie, en kraftig murare, upptäckte att en av väggarna, av ålder, hade börjat rasa. Han slet tag i stenarna och hade snart nog åstadkommit ett hål stort nog för oss att ta oss igenom till nästa utrymme - en lada.

Från den omgivande staden hörde vi ljudet av flammorna, av fallande bjälkar, av sporadiska gevärsknallar när någon gavs ’coup de grace’ (nådaskottet), exploderande gasflaskor och höga rop från SS-mördarna!

Borie och jag gömde oss på toppen av en vedtrave i ladan, de tre andra klättrade på stegen upp till höskullen och gömde sig i höet.

Plötsligt öppnades dörren och två SS-soldater steg in. Den ene klättrade upp på stegen - han var bara en meter från mig och Borie när han stod på stegen. Han strök eld på en tändsticka vilken slocknade i vinddraget men nästa sticka tog fyr och han tände eld på halmen på skullen. När han kommit ner avfyrade han sitt gevär laddat med brandammunition (fosfor) mot taket som genast sattes i brand. Därefter lämnade de båda ladan. 

Vi väntade så länge som möjligt innan hettan från branden drevs oss att öppna den dörr där SS-soldaterna kommit in och gått ut. Där var en gårdsplan som vette mot den öppna platsen där vi några timmar tidigare samlats.

Vi fick ögonblickligen syn på två vakter som patrullerade vägen mot kyrkogården. När de hade ryggarna mot oss smet vi ut ur ladan och in i den närmaste lilla ”kaninburen”, ett litet rum där man förvarade kaniner som senare blev mat. 

Allt eftersom elden spred sig flyttade vi från kaninbur till kaninbur - inalles tre stycken.

Kl 19:00 Nu måste vi, till följd av den annalkande elden, lämna det sista gömstället av tre och, under över alla under, de patrullerande soldaterna såg oss inte när vi smög ut! VI VAR FRIA!


Under tiden..


Kl 17:00 Efterföljande undersökningar visar att nu började en jakt på överlevande som gömt sig i sina hem. Överallt i staden återfanns, nästa dag, liken efter dessa människor. Alla ögonvittnen skulle tystas - och så skedd nära nog fullt ut.

Vad hände då med kvinnor och barn som blivit förda till kyrkan?

Olika utredningar och några få rättegångar efter kriget har aldrig lyckats klarlägga vilka de ursprungliga orderna var. Sant är att stora mängder alkohol fanns tillgängliga för SS. Obersturmbannführer Diekmann skall ha varit daglig storkonsument av alkohol och kanske mordorgien påverkades av denna alkoholkonsumtion? Han hade tidigare gjort sig känd som en grym, hänsynslös slaktare… Ingen vet varför - men när männen väl mördats fullbordades tragedin. Alla skulle dö…

Det finns en enda överlevande från kyrkan, Madame Rouffanche, och hennes berättelse följer här!

”Vi fördes in i kyrkan, vi kvinnor och alla barnen. Somliga bar sina små barn på armen. Skolbarnen fördes också in i kyrkan sedan de beordrats ut från klassrummen. 

Vi, mer än 250 människor, väntade med stigande oro på vad som skulle hända. Omkring kl 16 bar några SS-soldater, ca 20 år gamla, in en låda från vilken det hängde trådar.

Utanför kyrkan hördes plötsligt kulsprutesmatter och därefter enstaka skott. Strax därefter nåddes vi av det egendomliga knastrandet från brinnande trä, från ljudet av störtande bjälkar och från murar som brast.

Några soldater satte eld på lådans hängande trådar och försvann ut genom kyrkdörren. Därefter ett dån och kyrkan fylldes av svart rök. Svart rök och skrik från de ännu, av explosionen, inte döda!

Människor sökte sig till de delar av kyrkan där man ännu kunde andas. Dörren till sakristian bräcktes och föll och människor sökte sig dit in. Jag följde dem och satte mig på ett trappsteg. SS, nu åter inne i kyrkan, såg denna tillflyktsort för de skräckslagna och sköt skoningslöst på allt som rörde sig. Min dotter stod intill mig och föll död över mig. Jag slöt mina ögon och väntade döden i nästkommande ögonblick.

Skjutandet upphörde och SS-soldater bar in halm och hö och strödde över de döda. Därefter kastade de kyrkbänkar, stolar och annat brännbart ovanpå och satte eld på allt.

I den tätnande röken lyckades jag, som var oskadd, osedd ta mig in bakom altaret. Med hjälp av en hög stol avsedd för att tända ljusen i kyrkans kronor hävde jag mig upp och ut genom det största av tre korfönster - vars målade glas tryckts ut av explosionen i kyrkan.

Direkt efter mig kom en kvinna med sitt barn tumlande ut från samma fönster.

Barnets skrik uppmärksammades av SS-soldater som omedelbart öppnade eld åt vårt håll. Kvinnan och hennes barn dödades och jag sårades. Hettan från den brinnande kyrkan avhöll dock mördarna från att närmare söka efter oss.

Jag kröp iväg, darrande av rädsla för vad som kunde komma, och gömde mig i en närbelägen ärtodling. Där blev jag kvar till kl 17 nästföljande dag då jag räddades.”

Kyrkan i Oradour någon dag efter massakern

Samtliga i kyrkan inspärrade, förutom Madame Rouffanche, mördades - den yngste var en baby endast en vecka gammal…







Hela Oradour var nu ett vrålande, brinnande eldhav, flammorna steg mot himlen samman med svart brandrök. Under sen eftermiddag kom en spårvagn från Limoges, under en teknisk rutintest, till Oradour men stannade vid bron över Glane. Monsieur Chaland steg av och började gå över bron. Han blev ögonblickligen skjuten och hans kropp kastades i Glane. SS sände därefter vagnen med dess passagerare av spårvägstekniker tillbaka till Limoges.

Kl 19:30 kom ännu en spårvagn till Oradour - denna gång full med passagerare. Den stannades och resenärerna beordrades att förbli ombord. En av SS-soldaterna satte av per cykel för att inhämta instruktioner. Vid hans återkomst beordrades innevånarna från Oradour, ca 20 personer, att stiga ut - övriga sändes tillbaka till Limoges.

De tjugo från Oradour fördes per fotmarsch till den närbelägna byn Bordes, till Masset’s bondgård där SS upprättat sitt högkvarter inför operationen mot Oradour.

Fångarna delades in i två grupper: kvinnor och män. Identitetspapper kontrollerads. Plötsligt var grupperna omgivna av SS-soldater som osäkrade sina gevär. En iskall fruktan grep fångarna - var detta slutet?

Efter mer än två timmar i denna förtvivlade fruktan, kom en SS-officer och scenen förändrades radikalt: De var alla fria att gå!

En SS-soldat skrek åt dem: ”Vi låter er gå. Ni kan tacka er lyckliga stjärna - för vi har slaktat alla i Oradour sur Glane!”


Här slutar berättelsen återgiven från Robert Hébras vittnesmål över massakern i Oradour sur Glane. 

Ingen av oss kan föreställa oss de syner som mötte dem som kom till det som fanns kvar av staden på eftermiddagen den 11 juni 1944. Brandröken blandades med den tjocka stanken av bränt människokött. Överallt låg döda kroppar efter de i slutjakten avrättade - och bakom brandsvärtade husmurar: förvridna, kolnade, rester av dem som ett dygn tidigare var livsglada människor som hoppades att invasionen i Normandie till sist skulle befria dem från det nazistiska oket.

Laudy's magasin efter branden



Laudy's magasin. Den lilla dörren var den som
Robert Hébras, direkt efter skjutningen, öppnade
och fann att den ledde till ett stängt rum!


Robert Hébras far, Monsieur Hébras, som nämns i en bildtexten där café le Chêne återfinns, räddades undan massakern av sitt arbete. Han var förman för de teknikgrupper som arbetare med underhåll av spårvägsbanan och dess rullande materiel. Monsieur Hébras reste till sitt arbete i Limoges med första spårvagnen på morgonen den 10 juni och kom tillbaka på kvällen - till rök, aska, död och förintelse.

När Sturmbannführer Diekmann senare avlade rapport till sin chef, chefen för SS-regementet ”Der Führer”, Standartenführer (överste) Stadler klargjorde denne att Diekmann skulle komma att ställas inför krigsrätt för handlandet i Oradour sur Glane. Möjligen insåg Stadler att Tyskland inte i dåvarande krigsläge var betjänt av handlingar som ytterligare förstärkte fransmännens fientlighet mot ockupationsmakten.

Sturmbannfüher Adof Diekmann undkom emellertid krigsrätten och dess dom i det att han, utan hjälm, träffades av en dödande granatskärva i huvudet den 29 juni 1944, 19 dagar efter den av honom beordrade massakern i Oradour sur Glane.

Övriga ansvariga chefer som SS Gruppenführer, General Lammerding eller kompanichefen, SS Haupsturmführer (kapten) Kahn drabbades inte av rättvisan med ett undantag: Untersturmführer (löjtnant) Heinz Barth.

Heinz Barth dömdes 1953, i sin frånvaro, till döden av fransk domstol. Han höll sig emellertid gömd men återfanns av östtyska underrättelsetjänsten Stasi i Gransee (ca 60 km norr om Berlin) och dömdes 1983 för deltagande i massakern i Oradour sur Glane.

Under rättegången medgav Barth att han under massakern i Oradour, vid minst 15 tillfällen, skjutit in bland fångarna. Han menade också att massakern, för hans del, enbart var en normal militär operation! Vid avkunnandet av domen, livstid i fängelse, lär han till rätten ha yttrat: Sorgligt, då får jag alltså inte träffa mina barnbarn!


Redaktören för Tidsspegeln gjorde ett besök i Oradour sur Glane den 11 december 2021. Ruinerna står ännu kvar - ett evigt minnesmärke över människans ondska. Av olika skäl har man städat bort brandresterna - kanske för att göra området mer tillgängligt för besökande. Något av närheten till katastrofen den 10 juni 1944 går emellertid förlorat genom denna städning. Kaos, mord på oskyldiga, har på något sätt förvandlats till ett ordnat minnesmärke. Läsaren bör ha detta i minne inför den här kommande bildredovisningen.


Anhöriga söker efter rester av sina släktingar.
På det vita tygstycket ligger funna benknotor

Så såg det ut då...










En last av kolnade människorester förs
till kyrkogården



Så här ser minnensmärket Oradour sur Glane ut idag..



För att göra vattnet odrickbart kastade SS
några av de mördades kroppar i brunnen
























Kyrkklockan smälte och rasade ner
Klockkläppen har lagts ovanpå bronsresterna



Genom fönstret i mitten flydde
Madame Rouffanche och den olyckliga
mamman med sitt barn







Den öppna platsen där
innevånarna samlades





Insamlade bilder föreställande några få av de i Oradour sur Glane
mördade den 10 juni 1944




Detta bildkollage avslutar artikeln om Oradour sur Glane. Berättelsen och bilderna visar hur kadaverdiciplin i förening med sinnets avtrubbning och nednötning under krigets hårda villkor omvandlar helt vanliga människor och gör dem till själlösa mördande automater. Ty från början var de 180 unga männen i 1:a bataljonen vid första regementet ”Der Führer” i SS-divisionen ”Das Reich” inget annat är vanliga tänkande människor - precis som du och jag! Historien manar oss att noga se upp med kadaverdiciplin och stöveltramp...

                                                                                               - Ω -


 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

lördag 29 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget Del III


Marskalken av Sovjetunionen
Georgij Zjukov 1944

Den 25 februari 1956, under den 20:e partikongressen, briserade en politisk bomb i Moskva. Chrusjtjov höll, vad som senare kom att kallas ett hemligt tal. Ett anförande riktat till enbart kongressmedlemmarna. I talet kritiserade han mycket hårt Stalin, hans på terror byggda makt samt personkulten runt honom. Han kritiserade, likaledes hårt, Stalins förmenta militära genialitet och anklagade honom för att bära ett ensidigt ansvar för de svåra åren med militära bakslag. Naturligtvis kritiserade han också den totalt hämningslösa slakten på militära befälhavare i slutet på 30-talet.

Chrusjtjov avslutade sitt anförande med orden: ”Inte Stalin utan partiet som helhet, den sovjetiska regeringen, vår hjältemodiga armé, dess begåvade ledare och tappra soldater, hela den sovjetiska nationen - där hittar ni dem som säkrade segern under det Stora Fosterländska Kriget!”

De församlade mötte detta tal med stormande, långvariga, applåder.

Talet publicerades aldrig i media men lästes upp vid partimöten runt om i Sovjetunionen. Förvirringen var stor, detroniserades "Lillefar" Stalin? Var han en simpel förbrytare som för egen vinnings skull förkvävt nationens folk? Var han ensam ansvarig för alla dessa, i Sovjetunionens namn, mördade? För alla dessa fängslade och till GULAG bortförda? Diskussionens vågor gick höga i partilokalerna.

Leninmausoleet, Röda Torget
Moskva
Lillefar Stalin som efter sin död 1953 balsamerades och placerades i glaskista bredvid självaste Lenin i det mausoleum vid Röda Torget i Moskva vilket byggdes för den balsamerade kroppen efter Vladimir Lenin vid dennes frånfälle 1924.

Lenin och Stalin i Leninmausoleet








Avstaliniseringen medförde dock att Stalin 1961 flyttades från denna hedersplats och fick sin grav, likt andra särskilt prominenta kommunister i Sovjetunionen, invid muren till Kreml.

Vid den 20:e partikongressen nådde så Zjukov ”den översta parnassen” då han valdes in som kandidatmedlem i partipresidiet. Därmed befann han sig i maktens centrum och kunde direkt påverka viktiga politiska beslut. Han ställde sig också bakom Chrusjtjovs avstaliniseringskampanj, samtidigt som han lovade att krigsmakten evigt skulle vara fosterlandet trogen.

Vid partikongressen presenterade Zjukov krav beträffande de sovjetiska, hemvändande, krigsfångarnas behandling. Han sa att Röda Arméns soldater aldrig givit upp en tum sovjetisk mark utan strid, (en vanlig åtalspunkt mot de hemvändande krigsfångarna) och fortsatte: ”Vi måste se till att all antipati mot de före detta krigsfångarna försvinner, ta avstånd från att de bestraffas utan laglig grund och göra slut på den misstro de utsätts för!”

I september 1955 beslutade regeringen att de som dömts till fängelse eller straffarbete (GULAG) för att de låtit sig tillfångatas skulle få amnesti. I april påföljande år sattes Zjukjov som ordförande i en kommission som skulle utreda fångarnas situation samt ta ställning till om de skulle återfå sina partiböcker. Kommissionen föreslog ett antal åtgärder för att få slut på diskrimineringen. Betalt för den tid de suttit inspärrade, pension till sig själva och till deras familjer och en propagandakampanj för att hedra deras hjältemodiga insatser under kriget.

Som konsekvens av detta utfärdade regeringen i september 1956 en order om att det dekret om amnesti som utfärdats ett år tidigare skulle följas in extenso!

Zjukovs nya ställning som presidiemedlem medförda att han involverades i partiets innersta arbete. På så sätt kom han att bli medansvarig för hanteringen av det frihetsvindar som, till följd av Chrusjtjovs hemliga tal vid 20:e partikongressen, svepte in över östblocket - och i synnerhet Ungern. 

Först ut var emellertid Polen där protestkravaller utbröt och bedömdes så svåra att polska säkerhetsstyrkor sattes in mot folket. I Poznan kulminerade våldet den 28 juni 1956 när säkerhetsstyrkorna, 10 000 man understödda av 400 stridsvagnar, öppnade eld mot omkring 100 000 demonstranter. 600 människor sårades och ett 70-tal dödades.

Wladyslaw Gomulka
Satt som politisk fånge
i fängelse 1951-54

Krisen löstes så småningom genom att återinsätta den tidigare kommunistledaren Wladyslaw Gomulka på posten som partiledare. (Gomulka satt åren 1951-1954 i fängelse anklagad för att vara högerreaktionär och motståndare till jordbrukets kollektivisering i Polen.) Gomulka försäkrade den nyanlände Chrusjtjov om Polens fortsatt kommunistiska styre och fortsatt medlem av den relativt nya försvarsalliansen Warsawapakten.

Men nu flammade frihetselden upp i Ungern! En antikommunistisk människomassa om 100 000 personer stormade den 23 oktober 1956 radiohuset i Budapest och satte huset i brand. Säkerhetsstyrkorna öppnade eld mot människomassan - och regeringen bad telegrafiskt Moskva om militärt stöd för att slå ner upproret.

Partipresidiet tillstyrkte denna begäran och Zjukov motiverade sitt stöd enligt följande: ”Läget är annorlunda än i Polen. Det är nödvändigt att använda truppor, utlysa undantagstillstånd och utegångsförbud.”

Sovjetiska trupper fanns stationerade i Ungern sedan krigsslutet med motiveringen att de skulle säkra försörjningsleden till sovjetiska trupper i det ockuperade Österrike.

Imre Nagy
Avrättad 1958

Den 26 oktober sattes de sovjetiska trupperna in. 30 000 soldater och 1000 stridsvagnar säkrade strategiskt viktiga platser i Budapest och spärrade gränsen mot Österrike. Läget stabiliserades något i och med att en ny regering med Imre Nagy i spetsen tog kommandot i Ungern. Röster höjdes för att dra tillbaka de sovjetiska trupperna men Zjukov ansåg att det vore att kapitulera för reformivrarna. Snart nog förändrades dock attityden från Moskva och Zjukov fick i uppdrag att utarbeta en ny plan för en militär insats. Det fanns tecken på att Imre Nagy var beredd att lämna Warsawapakten och förklara Ungern som neutral stat.


Grunden för planläggningen för ett förnyat militärt ingripande i Ungern förstärktes av att Storbritannien, Frankrike och Israel anföll Egypten i avsikt att återta kontrollen över Suezkanalen.

Egypten var allierat med Sovjetunionen och Zjukov sade vid ett möte i partipresidiet den 31 oktober: ”Om vi lämnar Ungern kommer de amerikanska, brittiska och franska imperialisterna att uppfatta det som en uppmuntran. De kommer att tolka det som en svaghet hos oss och gå på offensiven… Först Egypten sedan Ungern.”

Det sovjetiska militära ingripandet i Ungern började den 4 november 1956 och genomfördes lika beslutsamt som blodigt. 17 divisioner sovjetiskt infanteri, pansar och flyg rullade in över landet - i synnerhet över Budapest. Förlusterna på sovjetisk sida blev 2000 man, sårade och döda, medan Ungersk civilbefolkning och revoltörer räknade 25 000 förluster varav 5000 döda. 200 000 Ungrare lyckades fly till Österrike trots de sovjetiska gränsspärrarna.

János Kádár
Satt som politisk fånge,
i fängelse 1951-54

Imre Nagy ersattes med János Kádár och ”ordningen var återställd inom östblocket”. Sovjetunionens maktdemonstration i Ungern fick östblockets övriga frihetslängtande människor att bida den tid som komma skulle!

Zjukovs maktposition i partipresidiet stärktes avsevärt av hans handlande och beslutsamhet vid hanteringen av Ungernkrisen. På 60-årsdagen i december 1956 tilldelades han sin 4:e Lenin-orden och hyllades på tidningarnas förstasida - men molnen började så sakteligt hopa sig bakom hans rygg!

Ovetande om den annalkande faran blev Zjukov den som räddade Chrusjtjov undan ett misstroendevotum arrangerat av Molotov, Kaganovitj och Malenkov. Detta skedde med start den 18 juni 1957. Zjukov avslöjade under plenarmötet att Stalin, Molotov och Kaganovitj mellan den 27 februari 1937 och den 12 november 1938 personligen hade godkänt 38 679 avrättningar. På en enda dag hade Stalin och Molotov signerat en lista med 3 167 personer vilka skulle skjutas!

Utgången blev, för Chrusjtjov, lyckosam mest tack vare det stöd han fick från sin försvarsminister! ”Georgij, du räddade situationen, bara du kunde göra det!” lär Chrusjtjov efteråt ha yttrat - och tillade: ”Det skall jag aldrig glömma!”

Men glömma denna skuld var precis vad Chrusjtjov skulle göra några månader senare! Att det blåser mycket kalla vindar på toppen skulle Zjukov snart, än en gång, få erfara.

Förspelet grundades i en ideologisk konflikt med Chrusjtjov rörande spaningsflygning över sovjetunionen för att kontrollera efterlevnaden  av nedrustningsavtalet mellan de två länderna. USA hade framlagt en kompromiss i frågan och Zjukov ville anta kompromissen, Chrusjtjov inte. Resultatet blev att partipresidiet gick på Chrusjtjovs linje.

Nästa steg i det allt mer sluttande politiska planet inträffade när Zjukov befann sig på en utrikesresa till Albanien. Vid ett möte i partipresidiet den 17:e oktober kritiserades, i hans frånvaro, Zjukovs inställning till det politiska arbetet inom krigsmakten. Zjukov, som värnade om krigsmaktens rent militära kompetens, ansåg att det politiska arbetet skulle vara underordnat försvarsmaktens militära chefer. Han ansåg, med rätta, att de politiska officerarna saknad grundläggande militära kunskaper! Det är ställt utom tvivel att dessa anklagelser aldrig skulle framförts med mindre än Chrusjtjovs gett sitt medgivande.

Chrusjtjovs ”glömska” blev allt tydligare i och med att han avskedade general Sjtemenko från chefskapet för den militära underrättelsetjänsten. Skälet som anfördes var att Stjemenko tillsamman med Zjukov grundat en skola för utbildning av sabotörer utan att först tillfråga partipresidiet.

General Sergej Stjemenko


Stjemenko (eng. Shtemenko), som efter ett tidigare avskedande som biträdande chef för generalstaben till följd av sitt samröre med Lavrentij Beria, hade omplacerats och tilldelats uppdraget som stabschef för Sibiriens militärområde. Zjukov hade kallat hem honom till Moskva för att axla chefskapet för underrättelsetjänsten.

Det underliggande budskapet från Chrusjtjov var att Zjukov visat dåligt omdöme dels när han utnämnde Stjemenko, dels när han var med och bildade sabotörskolan - utan att inhämta partiets godkännande.

Zjukov anlände från Albanien den 26 oktober och, trots en svår influensa, deltog han i ett presidiemöte samma dag. Vid detta anklagades han för att söka skilja krigsmakten från partiet, för att söka ta åt sig för stor ära för framgångar i kriget, för att försöka samla på sig själv allt mer makt etc. Många höga militärer skyndade sig att ställa sig på Chrusjtjovs sida - somliga för att hämnas tidigare, förmenta, oförrätter. Chrusjtjov avrundade mötet med att påminna om Zjukovs bredvillighet att godkänna det amerikanska kompromissförslaget om spaningsflygningarna.

Marskalk Rodion Malinovskij
Försvarsminister 1957 till
sin (naturliga) död 1967
Mötet slutade med att presidiet beslöt att avsätta Zjukov från posten som försvarsminister samt att utse Rodion Malinovski till hans efterträdare.

Den 28 och 29 oktober sammanträdde centralkommittén för att godkänna åtgärderna mot Zjukov. Nya anklagelser om att underblåsa den gryende personkulten rörande Zjukov anfördes liksom tidigare och nya anklagelser om att söka förhärliga sig själv och ta åt sig för stor del av äran för framgångarna i kriget.

Liksom vi mötet i presidiet några dagar tidigare hölls avslutningsanförandet av Chrusjtjov. Han levererade nu beskyllningar gällande Zjukovs (förmenta) ansvar för Kievs kapitulation, för fiaskot vid Charkov 1942 samt problemen vid Stalingrad.

Han ansåg därtill att Zjukov visade sig obenägen att söka förstå modern militär teknologi!

Resultatet blev att Zjukov avsattes från posten som försvarsminister och att han uteslöts från såväl centralkommittén som presidiet. Han fick dock behålla sin partibok men var inom ett par veckor berövad all makt.

I samband med att han avskedades från sin ministerpost fick han av Chrusjtjov löfte om annan befattning - men därav blev intet, Chrusjtjov hade glömt allt! I stället beslutade partipresidiet i februari 1958 att pensionera honom. Han tillerkändes förutom pension generösa sjukvårdsvillkor, livvaktsskydd, rätt till personlig bil, rätt att behålla sin våning i Moskva samt fick behålla sin datja. Utöver detta fick han behålla rätten att bära uniform när han så ville!


Konstantin Simonov
Här krigskorrespondent
i Röda Armén


Den djupt sårade självkänslan botade Zjukov på soldatens eget sätt: han gick hem och sov! Till Konstantin Simonov (rysk författare, poet, krigskorrespondent) sa han: ”Jag var fast besluten att inte bli ett offer, inte bryta samman, inte kollapsa, inte förlora viljan att leva. När jag kommit hem tog jag en sömntablett. Jag sov flera timmar. Jag steg upp, jag åt samt tog en sömntablett och föll åter i sömn. Gick upp, tog en sömntablett och somnade. Så höll jag på i två veckor. I mina drömmar återupplevde jag allt som plågat mig. Jag argumenterade. Jag kämpade för mina uppfattningar. Jag sörjde - allt i sömnen. Sedan, efter två veckor, åkte jag ut och fiskade.”


Mindre angenämt i pensionärslivet var att han konstant övervakades av KGB. Han utgjorde ju ännu ett tänkbart hot mot Chrusjtjov och den rådande ordningen. Av bevarade KGB-rapporter kan vi läsa om hur Zjukov, i sitt hem, kritiserade Chrusjtjovs regim och karaktäriserade sin efterträdare marskalk Malinovskij som ”smilfink”. Han sade också att de politiska kommissariernas utökade makt försvagade krigsmakten.

När han tog sin familj på semester på Krim undersökte KGB hans datja noggrant för att komma över de memoarer som han förmodades skriva.

Leonid Brezjnev


I juni 1963 beslutade partpresidiet att sända den delegation ledd av Leonid Brezjnev till Zjukov för att varna honom för fortsatt kritisering av regimen. Om han inte omgående rättade in sig i ledet skulle han uteslutas ur kommunistpartiet och arresteras…

Vid besöket visade Zjukov ingen ånger, tvärt om förklarade han för Brezjnev att han inte kunde acceptera resolutionen som antogs vid plenumet i oktober 1957 eftersom han inte beretts möjlighet att försvara sig. Han var mest förbittrad över beskyllningen att han skulle varit en äventyrare. ”När var jag en äventyrare” sa han till Brezjnev ”I vilket sammanhang? Jag har tillhört partiet i 43 år, jag har kämpat i fyra krig, jag har offrat min hälsa för fosterlandet - och ändå skall jag ha sysslat med äventyrligheter. Var finns fakta om detta? Svaret är: Det finns inga sådana fakta!” Han svor vid besöket evig lojalitet gentemot partiet och försäkrade Brezjnev att denne inget hade att frukta i fråga om memoarerna.

Naturligtvis skedde också en grundlig historierevision med den uteslutande avsikten att förvandla Zjukov till en ”ickeperson”. Den vanliga raderingen ur historiska faktaböcker (sovjetisk variant med ”fakta för dagen”), bilder, målningar, filmer genomfördes systematiskt.


Historiens kvarnstenar maler dock tungt oberoende av världens tillfälliga herrar! Den 14 oktober 1964 var det Chrusjtjovs tur att gå över plankan, smutskastas och bli ännu en i Sovjethistoriens rad av ”ickepersoner”.

För Zjukov betydde Chrusjtjovs fall att vägen tillbaka från en ”ickeperson” till den av folket älskade, men av partiet förskjutne, Marskalken av Sovjetunionen nu, lite trevande, började. 

I mars 1965 skrev Zjukov ett brev till partiets ledning och hävdade att han borde få upprättelse eftersom han fallit offer för Chrusjtjovs diktatoriska ledning. Brevet synes inte ha besvarats men en månad senare återgav TASS ett inlägg från Marskalken av Sovjetunionen Konev.

Marskalk Ivan Konev


Konev menade att Zjukov förvisso hade sina brister men att han var en stor militär ledare som borde få sin rättmätiga plats under det kommande firandet av 20-årsdagen av segern över Tyskland i Det Stora Fosterländska Kriget. 

Zjukov fick mycket riktigt inbjudan till firandet och när han steg in i festsalen möttes han av stående ovationer. När den nye ledaren Brezjnev nämnde Zjukovs namn direkt efter Stalins blev applåderna starka och långa.

Påföljande dag stod Zjukov återigen samman med andra marskalkar och höga militärer på Leninmausoleet för att övervara den militära paraden.

Vid mottagningen i Kreml efter paraden applåderade gästerna när Zjukov tog plats vid sitt bord. Det stod klart att angreppen under Chrusjtjovs tid vid makten inte minskat Zjukovs popularitet. Han var, och skulle förbli, den store generalen som räddat Sovjetunionen från ett katastrofalt nederlag mot Hitler - och därmed lett landet till en storartad seger i detta förödande krig.

Zjukov kom emellertid aldrig mer att inneha något ämbete för Sovjetstaten. Han var dock en flitigt anlitad debattör och gav ett stort antal intervjuer. Han skrev också ett betydande antal artiklar som publicerades i sovjetiska tidningar. Han skrev också en diger (i engelsk översättning ca 1200 sidor) självbiografi. Ständig återkommande i denna biografi är soldatens trohet mot det land - och dess ledning - som gav honom livet!

Zjukov avled i Moskva den 18 juni 1974, i en ålder av 77 år. Bara några månader före sin bortgång skrev han ett förord till en bok skriven av veteraner från Det Stora Fosterländska Kriget. Orden skulle kunna avse Zjukov själv: ”Åren går. Många veteraner finns inte längre bland oss. Och hos många andra har åldern tagit ut sin rätt. Men veteraner ger aldrig upp. De behåller sitt ungdomliga sinnelag, de förblir outtröttliga.”

Efter Sovjetunionens upplösning den 26 december 1991 hedrades Marskalken av Sovjetunionen, av kompetenta bedömare ansedd som 1900-talets främste militäre befälhavare, den mest dekorerade sovjetiske soldaten någonsin, Georgij Zjukov med en ryttarstaty vid det centralt belägna Manegetorget i Moskva. Springaren är förvisso inte vit, som då vid segerparaden på Röda Torget 1945, utan bronsfärgad. Ryttarens stolta hållning tillhör dock en fältherre av format!


Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov
rider stolt sin springare med samma perfekta hållning
som när han red in på Röda Torget vid segerparaden
efter Det stora Fosterländska Kriget den 24 juni 1945


I och med denna artikel avslutas Tidsspegelns serie om Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Tidsspegelns största projekt hittills! Reserch-arbetet har varit omfattande - inte minst sökandet i Zjukovs 1200 sidor långa publicerade memoarer. Tidsutdräkten, 3/4 år, har varit besvärande och Redaktören har vid flera tillfällen haft tankar på att helt överge projektet! Det som trots alla svårigheter envist drivit arbetet framåt är Redaktörens fasta övertygelse "Har man tagit Fan i båten så får man också lov att ro honom iland!"

Bitvis skrämmande, men också intresseväckande, har bilden av sovjetstatens inre liv vuxit fram under arbetet - och jag hoppas att Tidsspegelns läsekrets har funnit Zjukovs liv lika mångfacetterat och fascinerande som Redaktören gjort!


                                                                                                - Ω -


 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.



fredag 28 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov. Åren efter kriget, Del II

Georgij Zjukov 1944


Zjukovs publicerade memoarer slutar i och med återkomsten från Berlin till Moskva i april 1946. I en opublicerad del beskriver han vad som hände efter Stalins död den 5:e mars 1953.




Nikolaj Bulganin
Avskedad av Chrusjtjov 1958,
utesluten ur Centralkommittén
samma år som "partifiende"






Den 4 mars 1953 fick han i Sverdlovsk ett brådskande samtal från Bulganing, nu minister för krigsmakten. Bulganin beordrade Zjukov att anmäla sig i Moskva påföljande dag.

För att förstå vad som nu är på gång skall vi översiktligt studera några spelare som pretenderade på att bli Stalins tronföljare i Sovjetunionen eller en del i dess absoluta toppskikt.



Nikita Chrusjtjov
Störtad i oktober 1964



På första plats finns Chrusjtjov vilken som politisk kommissarie verkat nära Zjukov i Ukraina, vid Leningrad och Stalingrad och som nu, som nära medarbetare till Stalin, betraktar sig som den givne efterföljaren till despoten. Chrusjtjov var därtill av Stalin utnämnd chef för Moskvas partiorganisation - och han tryckte sig därmed sitta säkert i sadeln.





Lavrentij Beria
Avrättad 1953


På första plats anser sig också den fruktade NKVD-chefen Lavrentij Beria vara.








Georgij Malenkov
Utesluten från politbyrån 1957
Utesluten från partiet 1961

Vi har därtill partitoppar som Bulganin, Malenkov, Molotov, Vasilevskij med flera…


Vjatjeslav Molotov
Utesluten från Centralkommittén 1957
Utesluten ur partiet 1961

Man behöver dock en folkets man, en hjälte med stjärnstatus i snart sagt varje rysk stuga, för att säkerställa den planerade ordningens genomförande. Zjukov är namnet kring vilket de sammansvurna enas. Zjukov skall legitimera den nya ordningen efter Stalin.


Alexandr Vasilevskij
Utrensad, i steg, av
Chrusjtjov1956-1957

Medan Stalin drar sina sista andetag den 5:e mars beslutar den innersta cirkeln att Bulganin skall utnämnas till Krigsminister med Zjukov och Vasilevskij som ställföreträdare. Malenkov skall bli premiärminister (ordförande i ministerrådet) och Molotov skall åter bli utrikesminister (en post som han innehaft 1939-1949). Ordförande är givetvis Chrusjtjov - den blivande nye ledaren för Sovjetunionen.

Men en viktig, och mycket farlig, spelare fanns där i skuggorna utanför denna cirkel: Lavretij Beria. Chef för NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Mannen som, direkt eller indirekt, hade flera liv på sitt samvete än vad vi kan räkna till! Stalins handgångne man vid upprättandet av det skräckvälde som kostade 20-40 miljoner sovjetmedborgares död. Mannen som hade en dossier med uppgifter, inte sällan inhämtade via hemlig avlyssning, av alla Stalins ministrar, militärer och ämbetsmän av betydelse. Mannen som tillhandahöll fabricerade ”bevis” vid de dödliga skenrättegångar som hölls under 30-talet. Mannen vars blotta namn ingav skräck!

På morgonen den 26 juni får Zjukov ett angeläget samtal från Bulganin. Han ombeds att omgående infinna sig i Kreml. När han kommer dit möts han av Chrusjtjov, Bulganin, Malenkov, Molotov och några andra höga partifunktionärer.

Malenkov informerar de församlade om att Lavrentij Beria hade konstaterats konspirera mot partiledningen och därför, utan dröjsmål, måste gripas.

Därpå frågade Chrusjtjov om någon tvekade inför det förestående. Beria var ju chef för en hel armé av NKVD-soldater, han kunde dessutom antas vara beväpnad vid konfrontationen. Zjukov steg fram och sa: ”Varför skulle vi tveka? Jag åtar mig uppdraget!” Han tillade: ”Jag är inte specialist på att arrestera folk, har faktiskt aldrig gjort det, men jag kommer inte att vackla.”

I all hast ordnade Zjukov att den befintliga vakten av NKVD-soldater i Kreml ersattes med personal från Röda Armén och Beria kallades till ett snabbinkallat extra möte med partiledningen. På en given signal steg Zjukov och några andra höga militärer in i mötesrummet och Zjukov personligen sade till Beria att han var arresterad och fängslade hans armar. Därefter fördes Beria ut ur rummet och vidarebefordrades av Röda Armésoldater, inte NKVD, till ett fängelse.

Beria konstaterades omgående skyldig till terrorism och kontrarevolutionär verksamhet, dömdes till döden och avrättades.

Zjukov sade senare, på fråga, att det viktigaste han uträttat i sitt liv var att arrestera Beria!

För att få en bild av historierevisionen i Sovjetunionen, där en mycket betydande person snabbt förvandlades till en ”ickepeson”, kan vi ta exemplet Lavrentij Beria. 

I den stora sovjetiska encyklopedin, Bolsjaja sovetskaja entsiklopedija fanns givetvis en omfattande artikel om Beria, Stalins högra hand och bödel. När Beria lämnat jordelivet med ett nackskott i Lubjankafängelset startade en landsomfattande utrensning av tidningsbilder, journalfilmer etc. Till registrerade innehavare av Den stora sovjetiska encyklopedin sändes ut en artikel om Barents hav, ett rakblad och en limtub. Mottagaren uppmanades skära ut artikeln om Beria ur encyklopedin och limma in en lika många blad omfattande artikel om Barents hav! 

Voià som fransmannen säger: Lavrentij Beria var försvunnen, hade aldrig existerat…

Den aktiva närvaron av höga Röda Armé-officerare vid Berias gripande signalerade en ny fas i relationen mellan partiet och armén efter Stalins död. Stalin hade demonstrerat ett behov av att framhäva sin absoluta makt och att framställa sig själv som den Den Store Härföraren vilken ledde landet till seger i Det Stora Fosterländska Kriget. Militären fick nu större självständighet inom sitt område - men partiet behöll givetvis den övergripande kontrollen!

Valet av Zjukov som handgriplig genomförare av Berias arrestering var givet. Zjukovs popularitet bland det sovjetiska folket var utan jämförelse - med honom vid sin sida kunde partiet (nu Chrusjtjov m fl) räkna med såväl folkets som Röda Arméns stöd.

Zjukovs nya befattning som vice krigsminister beslutades av Högsta Sovjet den 15 mars 1953. Krigsministeriet omdöptes samma dag till Försvarsministeriet och innefattade nu även flottan.

Som vice försvarsminister hade Zjukov en viktig befattning men han var ändå en ”andraplansfigur” inom det militära och politiska etablissemanget. Hans möjligheter att reellt påverka försvarspolitiken var ringa - för att inte säga obefintliga och han hade en tillbakadragen plats i det offentliga livet.

Intrigspelet inom kommunistpartiets ledning lade dock plötsligen bitarna på plats i maktspelet och i januari 1955 stod han, lite oväntat, på maktens översta plan i maktkampen efter Stalins död.

Dirigent var Chrusjtjov och hans taktpinne svepte skoningslöst bort premiärminister Gergij Malenkov vilken ersattes med försvarsministern Nikolaj Bulganin. Detta innebar att försvarsministerposten plötsligt blev ledig. 

Partipresidiet förordade Zjukov till posten. Zjukov, som besatt såväl djupa kunskaper rörande det militära som positiv karisma och energi, valdes i enlighet med presidiets förslag till Försvarsminister den 7 februari 1955.

Chrusjtjov visade sig snart vara en svår herre att tjäna. Han tålde dåligt att andra drog till sig strålkastarljuset och hans ombytliga humör, vilket påverkade hans beslutsfattande, visade sig fatalt för andra i hans närhet. Malenkovs avskedande hade i mycket sin grund i den personliga agg som Chrusjtjov hyste mot honom. Denna personliga fientlighet, och viljan att vara ensam på första parkett, drabbade även utrikesministern Molotov som fick sparken 1956 - och så, i oktober 1957, även Zjukov.

Chrusjtjovs politiska karriär började när han som 24-åring tjänstgjorde som politisk kommissarie i Röda Armén under inbördeskriget. Han arbetade sig uppåt i kommunistpartiet och utnämndes till chef för partiorganisationen i Moskva 1934. Stalin utnämnde honom till partisekreterare i Ukrainas kommunistiska parti 1937.

Hans karriärsköld fläckas svårt (internationellt) av hans deltagande i Katynmassakern i mars och april 1940.


Adolf Hitler
Tysklands Führer 1933-1945

Ett oftast bortglömt faktum är att efter det att Hitler låtit invadera Polen den 1 september 1939 så anföll Sovjetunionen Polen från öster den 17 september samma år. Detta skedde i enlighet med den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten från 23 augusti 1939.  Varför detta övergrepp så effektivt har undertryckts och glömts är en gåta!

När vapnen tystnat arresterade Sovjetsoldaterna polska militärer och intelligentia (vilka kunde tänkas utgöra ett framtida hot), förde dem till Katynskogen och avrättade dem. Totalt avrättades, på Stalins order, i Katynskogen, i olika fångläger och fängelser, ca 20 000 personer i samband med detta. Chrusjtjov och Beria föreslog vidare Stalin att man skulle deportera de mördades familjer till Kazakstan på 10 år. Så skedde också. Massgravarna i Katynskogen återfanns efter den tyska invasionen av Sovjetunionen den 22 juni 1941 och utnyttjades flitig av den Nazistiska propagandan.

Under Chrusjtjovs regeringsperiod skedde dock en rad positiva förändringar i Sovjetunionen. Tidigare sovjetiska soldater, av Tyskland tagna som krigsfångar, frigavs från fångläger där de som landsförrädare (som inte låtit sig dödas i strid med tyskarna) suttit sedan krigsslutet. De rehabiliterades och tillerkändes pension. Miljontals politiska fångar frigavs från arbetslägren som formade GULAG. Samhällsklimatet mjuknade för konstnärer, artister och författare. Det rent politiska livet omfattades också av dessa förändringens vindar - MEN kritisk granskning av partiet var - som förut - förbjuden.

I ömsesidig harmoni minskade Chrusjtjov och Zjukov den sovjetiska krigsmakten med 2 miljoner man. Chrusjtjov lär ha yttrat: ”Till skillnad från många tjockskallar i uniform insåg Zjukov nödvändigheten av att skära ner våra militära kostnader.”

Zjukov var också djupt engagerad i frågan om nedrustning. De båda supermakterna hade nu förmågan att förgöra varandra och Zjukov var av den uttalade uppfattningen att ett kärnvapenkrig skulle vara förödande.

Redan den 10 maj 1955 föreslog Sovjetunionen att Förenta Nationerna skulle inrätta en internationell kontrollkommission med uppgift att övervaka en betydande nedrustning vad beträffar vapenarsenalen och de väpnade styrkorna samt att initiera en process där kärnvapen förbjöds. Zjukov var en hängiven anhängare av denna tanke som i sig innebar en minskning av Röda Armén till 1,5 miljoner man.

Charles Bohlen, en gång brittisk ambassadör i Moskva, berättade att Zjukov vid en mottagning på brittiska ambassaden 1955 yttrat att ”kapprustningen var vettlös och farlig och att varje nytt krig skulle innebära ofattbar förödelse med tanke på utvecklingen av kärnvapen”.

Zjukov skötte sig mycket bra i sin nya roll som politiker och diplomat 1955. Han hade mognat och under sin tid i onåd efter kriget tillägnat sig en viss ödmjukhet - båda egenskaper han skulle få stor nytta av när han några år senare åter tvingades ut i iskylan!


Fortsättning följer i artikeln "Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del III."


                                                                                                - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

onsdag 26 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del I

Georgij Zjukov

När marskalken av Sovjetunionen, utsedd till Stalins ställföreträdare som chef för Röda Armén, Georgij Zjukov, red in på en vit springare på Röda Torget i Moskva för att ta emot Röda Armén vid segerparaden den 24 juni 1945, stod han på höjden av sin militära bana! Älskad av det Ryska folket - mer älskad än självaste ”lillefar” Stalin själv. Hans namn fanns på allas läppar - han var i folkets ögon den som fört Sovjetunionen till seger mot det nazistiska Tyskland under det Stora Fosterländska Kriget.
Av samtiden, och nu av moderna forskare, ansågs/anses han som den kanske störste härföraren under 1900-talet. Djärv, modig, rättvis, krävande samt förespråkare för en hård disciplin gentemot sig själv och mot underställda chefer och enskilda soldater.

Oaktat detta finns anledning till klander av Zjukov och andra militära sovjetiska chefer rörande de sovjetiska truppernas uppträdande mot den tyska befolkningen. Det var inte sällsynt att sovjetsoldaterna plundrade hem och hus och därtill våldförde sig på tyskarna. Våldtäkterna beräknas ha uppgått till 2 miljoner och riktades mot kvinnor och barn från 8 till 80 års ålder. Enbart i Berlin beräknas 100 000 kvinnor blivit våldtagna. Som ett resultat av alla dessa våldtäkter föddes ca 200 000 oönskade barn… många kvinnor dog dessutom till följd av misslyckade aborter.

Denna brist på disciplin kan förklaras med att sovjetsoldaterna ständigt matades med propaganda där nazisternas illdåd mot den ryska befolkningen tydliggjordes och där soldaterna manades till skoningslös kamp mot tyskarna.

Inför framryckningen till Oder utfärdade till exempel Zjukov en order till 1. Vitryska fronten där han skrev: ”Må olycka drabba mördarnas land. Vi skall hämnas fruktansvärt för allt!”

Ilja Ehrenburg i samspråk med sovjetiska
soldater i Königsberg 1945


Ilja Ehrenburg, framstående propagandist som drev en kampanj med avsikt att avhumanisera tyskarna (på samma sätt som nazisterna avhumaniserade judarna inför ”den slutgiltiga lösningen”), uppmanade i Röda Arméns tidning Krasnaja Zvezda soldaterna att: ”med våld bryta de germanska kvinnornas rashögmod och ta dem som rättmätigt byte”.

Det var sammantaget inte så konstigt att de militära befälhavarna tappade kontrollen över sina soldater. Så småningom, i synnerhet efter krigsslutet, återtogs kontrollen mot plundring, våld mot civilbefolkningen och våldtäkter genom stränga straff och till och med avrättningar. Det dröjde emellertid ända till 1947 innan ordningen inom detta område var fullt tillfredställande inom sovjetockuperade områden.

Inte ens Zjukov själv undgick att fläckas av denna brottslighet. I ett senare skede gav Stalin tillstånd till en hemlig husrannsakan i Zjukovs datja utanför Moskva. Det finns protokollfört att han tillskansat sig 70 guldsmycken, 740 silverföremål, 50 mattor, 60 målningar, 3700 m sidentyg och 320 pälsar! Zjukovs intresse för jakt manifesterades av fyndet av 20 handgjorda jaktgevär av det exklusiva engelska märket Holland&Holland.

Som chef för de sovjetiska ockupationsstyrkorna i Tyskland hade Zjukov många administrativa arbetsområden, dock fanns en skarp gräns: den förda politiken sköttes av Kommunistpartiet och det sovjetiska utrikesministeriet.

Inom ockupationsmakternas Kontrollråd representerade Zjukov Sovjetunionen och hade där en mer framträdande roll i samarbetet med västmakterna och vid styrandet av det ockuperade Tyskland.

General Eisenhower


I Berlin träffades Zjukov, i tjänsten, general Eisenhower. Relationerna dem emellan blev på det personliga planet mycket goda. Man kan tvivelsutan säga att två soldater med olika politisk bakgrund och uppfattning fann varandra i soldatandan.

I februari 1946 hölls val inom sovjetunionen till Högsta sovjet och Zjukov blev i kraft av sin popularitet, helt väntat, invald. Strax efter valet kallades Zjukov hem från Tyskland för att bli överbefälhavare för de sovjetiska markstridskrafterna. Formellt erhöll han denna post den 22 mars 1946.

Vad som därefter hände är något höljt i dunkel. Klart är att den som något studerat det inrikespolitiska livet i Sovjet strax inser att bakdanteri, avundsjuka, hämnd för gamla oförrätter (verkliga eller inbillade), rövslickeri och det klimat som ofelbart är följden av ett diktatoriskt envälde kan resultera i att även den mest meriterade för en uppgift ”åker ut i kylan”. 

Joseph Stalin


Kanske insåg Stalin att Zjukovs popularitet bland det sovjetiska folket utgjorde ett reellt hot mot hans egen maktposition? En position som genom ett despotiskt, ohämmat, våld enbart avsett att skapa fruktan, förorsakat 20-40 miljoner av hans undersåtars död?






Marskalk Alexander Novikov


Zjukovs undergång grundades vid förhören av den avsatte marskalken Alexander Novikov, nyss chef för det sovjetiska flygvapnet. Novikov gav följande bild av Zjukov: ”en ytterst makthungrig person som är helt uppfylld av sig själv, som älskar ära, kräver respekt, förväntar sig underdånighet och inte kan tåla mothugg”. Novikov beskrev också ingående Zjukovs vanvördiga omdömen om Stalin som överbefälhavare…

När Novikov släpptes ur fängelse efter Stalins död och rehabiliterades påstod han att dessa omdömen avtvingats honom efter pressande förhör…

Att soldaten Zjukov skulle, vare sig privat eller offentligt, kritiserat sin chef Stalin är föga sannolikt - eller närmast otänkbart! Tvärtom, och dokumenterat, behöll han livet igenom full respekt för sin överbefälhavare!

General Viktor Abakumov
Avrättad 1954

Emellertid, chefen för Säkerhetsministeriet, MGB, Viktor Abakumov, sände kopior på förhörsprotokollen till Stalin som, högst sannolikt, blev rasande.

Resultatet av detta blev att Zjukov efter bara 3 månader sparkades från sin post som chef för markstridskrafterna!

Till skillnad mot alla de höga officerare ofta med ett briljant strategiskt tänkande som den förste i raden av ”fosterlandsförrädare”, Tuchatjevskij (senare, liksom de flesta, postumt återupprättad) som blev avrättade efter skenrättegångar 1937 - 1938, slapp Zjukov undan nackskottet i Lubjankafängelset i Moskva.



Lavrentij Beria
Avrättad 1953

Under det som benämns ”Den Stora Terrorn” avrättades mellan 1934 - 1939 mer än 1 miljon sovjetmedborgare för påstådda brott - allt för att stärka Stalins makt! Några ställdes inför rätta och ”bekände” sina fabricerade brott efter lång och namnlös tortyr, andra sköts helt enkelt i nacken av NKVD efter en s.k. ståndrätt. Lavrentij Beria var Stalins bödel vilken utan någon som helst tvekan verkställde Stalins order.

Statistiken är skrämmande: avrättade inom Röda Armén blev, 1937 - 1938, 3 av 5 marskalkar, 14 av 16 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 60 av 67 armékårschefer, 136 av 199 divisionschefer, 221 av 397 brigadchefer, 11 av 11 vice försvarskommissarier, 75 av 80 ledamöter av Högsta militärsovjeten. Halva den sovjetiska officerskåren beräknas ha avrättats, omkring 35 000 man… på lägre befälsnivåer försvann, genom avrättning eller deportation till GULAG, flera 10 000-tal befattningshavare. Det var inte konstigt att Röda Armén kom till korta när nazityskland gick till angrepp den 22 juni 1941!

Inför den nu obekväme Zjukov tvekade själve Stalin och hans bödel, Lavrentij Beria chef för hemliga polisen och direkt ansvarig för alla dessa miljoner mord på oskyldiga! Hur skulle man oskadliggöra Folkets Hjälte, Moskvas, Leningrads, Stalingrads räddare och, till sist, Berlins erövrare? Sovjetunionens mest dekorerade soldat? Ja, inte genom nackskott i Lubjankafängelset… men hur?

Lösningen blev Zjukovs utnämning till chef för Odessas militärområde på Krim. På detta sätt visade också Stalin att han inte tolererade att någon, oavsett grad, inom den militära hierarkin ens kom i närheten av att sätta sig upp mot ”Lillefar”.

Om denna händelse skriver Zjukov: ”Jag insåg att de väntade på att jag skulle ge upp och att de räknade med att jag inte skulle stå ut en enda dag med att vara Områdeschef. Jag kunde inte låta detta hända. Berömmelse är naturligtvis berömmelse. Men det är också ett tveeggat svärd och ibland rispar det sår i en själv. Efter den här motgången gjorde jag allt för att förbli den jag alltid hade varit. I det såg jag min inre räddning.”

Men motgångarna var inte slut med detta. Bakdanteriet och rövslickeriet med strävan efter att omfattas av Stalins gunst fortsatte.

I februari 1947 blev Zjukov fråntagen sitt kandidatmedlemskap i kommunistiska partiets centralkommitté med motiveringen att han hade en partifientlig attityd.

En utredning om Zjukovs krigsbyte, som han själv deklarerade att han köpt för egna pengar, resulterade i att han den 20 januari 1948 av politbyrån, trots allt, förklarades godkänd för att få stanna i partiet - men det gods som kom från Tyskland skulle förverkas till staten. Samtidigt beslutades att han skulle förflyttas till ett mindre betydelsefullt militärområde.

Den 4 februari samma år utsågs han till chef för Uralbergens militärområde med Sverdlovsk som bas.

Tsar Nikolaj II med familj
Mördade av Bolsjeviker 1918

Sverdlovsk, en gång Jekaterinburg, har en egen mörk historia - det var här tsarfamiljens samtliga sju medlemmar, tsaren, hans hustru och fem barn, samt fyra familjen närstående hölls fängslade i Ipatjevhuset från våren 1918 till natten mellan 16 och 17 juli samma år. Order om likvidering av tsarfamiljen utfärdades sannolikt av Lenin.


Jakov Jurovski
Bolsjeviker under ledning av Jakov Jurovski mördade de arma människorna med bajonetter! Kropparna fördes till Koptjakiskogen där de styckades och kastades i två gravar. Dessa gravar återfanns 1979 och 2007 i den så kallade Griskultingravinen nära byn Koptjaki, 15 km norr om Jekaterinburg. Identiteten fastställdes med DNA och kvarlevorna finns nu begravda i Peter-Paulkatedralen i St Petersburg. 

Sverdlovsk återfick sitt gamla namn, Jekaterinburg, 1990.


Åter till Zjukov som lade skulden för beslutet om förflyttning till Sverdlovsk på Abakumov och på Beria.

Efter Stalins död 1953 arresterades Abakumov och anklagades för maktmissbruk och avrättades. Det är dock tvivelsutan så att Abakumov inte kunde ha fattat ett sådant beslut rörande den berömde Zjukov utan Stalins godkännande.

Därefter följde en systematisk litterär och bildmässig utplåning av Zjukov - faktiskt i stil med vad som skedde under faraonsk tid i Egypten. Bilder retuscherades, journalfilmer klipptes om, huvudpersonen (Zjukov) i romaner anonymiserades osv.

På en affisch som publicerades 1949 föreställande Stalin och hans närmaste böjda över kartor planerandes motoffensiven vid Stalingrad saknas Zjukov - som ju faktiskt var en av huvudpersonerna vid Stalingrad…

Till och med på målningar föreställande segerparaden i Moskva saknas Zjukov - han som uppsutten på en vit häst tog emot trupperna!

Bokstavligen alla artiklar, noteringar och bilder rörande Zjukovs framgångsrika och strategiskt taktiska kamp mot NaziTyskland försvann från det officiella Sovjetunionens arkiv.  Avsikten var att förvandla Sovjetunionens Främste Marskalk till en ickeperson! En man som aldrig funnits…


General Vasily Gordov
Avrättad 1950


Många lägre befälhavare i Zjukovs närhet förhördes och fängslades. För många blev straffet fängelse, för andra döden - så slutade t ex generalerna Gordov och Rybaltjenko sina liv sedan de avslöjats med att utbyta ”förrädiska kommentarer” rörande Stalins behandling av Zjukov… detta var verkligheten i Stalins värld, arbetarnas paradis! I Sovjetunionen värderades inte ett liv högt - allra minst om det på något sätt hotade Lillefar Stalins popularitet och makt!
General Filipp T. Rybalchenko
Avrättad 1950


Samtliga som drabbats i samband med kampanjen mot Zjukov rehabiliterades efter Stalins död, somliga dock postumt.

Zjukov, tillsammans med några andra höga officerare, blev 1950 återinvalda i Högsta Sovjet.


1952 utkom den andra utgåvan av ’Stora sovjetencyklopedin’ och här omnämns Zjukov i positiva ordalag och beröms för sina viktiga insatser för att verkställa Stalins planer under det Stora Fosterländska Kriget.

I oktober samma år genomfördes den 19:e partikongressen (den första sedan krigsslutet) och Zjukov återinsattes då som kandidatmedlem i Centralkommittén.


Fortsättning följer i artikeln "Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget, del II."


                                                                                                - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.