Pansarmuséet i Munster, del II, bilderna

Deutsches Panzermuseum, Munster ligger knappt 80 km söder Hamburg. Muséet öppnade 1983. Det är stort, mycket stort, och när hustrun och jag efter två timmar skulle passera en dörr som vi uppfattade som "Exit" läste vi texten på dörren som sa: "Passage till hallarna 3-5". Vi hade alltså dittills bara sett föremålen i hallarna ett och två! 2/5 av av muséets samlingar... Där och då blev det nödvändigt att ta beslutet om att bryta - vi är seniorer med 78 år på nacken och orken är lång ifrån densamma som vid 38... även om nyfikenheten på världen är densamma.

En läsare av Tidsspegeln, Kim S, rekommenderar en varm jacka vid besök vintertid. Ett klokt råd som också gäller höst och vår. Likaledes bör sommarskjortan kompletteras med en lättare jacka. Temperaturen i utställningshallarna är, liksom luftfuktigheten, anpassad för att minimera korrosion.

Ett stort antal av vagnarna är i körbart skick och ett löpande underhåll omfattar samtliga objekt.

Vid fotograferingen av objekten har jag systematisk även tagit en bild av den tekniska specifikation som finns vid varje objekt. Dessa bilder är av varierande kvalitet beroende på svårigheter med reflexer från den belysning som finns i taket. Med lite god vilja, och genom att zooma in i bilden, kan den intresserade ta del av dessa uppgifter - är man inte intresserad går man helt enkelt till nästa bild!

Den som är intresserad av svenska stridsfordon, till största delen pansar, rekommenderas att besöka Tidsspegelns artikel

Stridsfordonsmuséet Arsenalen

Nu till muséet i Munster och bilderna på utställningsobjekten!

Wotan såg ritbordets ljus 1917 i Tyskland och sattes in i strid 1918, inte långt före eld upphör den 11/11 kl 11 år 1918. Endast 20 vagnar hann byggas. Huruvida Wotan skall ses som en stridsvagn eller ett pansrat trupptransportmedel kan diskuteras. Besättningen var 18 -23 man, troligen en s.k. "Stossgrupp" som skulle ta den terräng som Wotan brutit väg för över ingenmansland och främsta linjens skyttegravar. Den utställda vagnen är en replik. Enda bevarade exemplaret av Wotan finns så långt bort som i Brisbaine, Australien

En pansrad vagn utvecklad för Tyska Schupo, Schutzpolizei. Den sociala

oron var stor i Tysklands 20-tal och polisen ansågs behöva en vagn som

denna vid t ex gatuupplopp. I händelse av krig skulle vagnen överföras

till armén och tjäna som kommunikationscentral (telegrafi).

Antal byggda 85. Vikt 12 ton

4-cylindrig motor, 74 hästkrafter

Panzerkampfwagen I, utförande A

Panzerkampfvagen 38(t) Vagnen utgör ett exempel på all den krigsmateriel

av tjeckiskt fabrikat som tillföll Tyskland efter "annekteringen" av 

Tjeckoslovakien

Ett av de mest framgångsrika tyska vapnen under Andra Världskriget: 8,8 cm Flak (Flugabwehrkanone) 18. Kanonen utvecklades i hemlighet, i Svenska verkstäder, av Krupp i samarbete med Bofors. Kanonen i sig fick många användningar bl a i versionen PaK 43, i Jagdtpanther och i stridsvagnen Tiger I. Som pansarvärnskanon var kanonen suverän: den sköt igenom allt pansar som användes på den europeiska stridsteatern. Dess enda brist var dess höga profil, dock kunde detta avtryck minskas genom en nedgrävd stridsställning.

Kettenkrad , en motorcykel med bandaggregat. Ursprungligen framtagen

som dragfordon för fallskärmsjägarnas- och bergsinfanteriets tunga

materiel

T.v Panzer III, utförande M

Halvbandvagn Sd.Kfz 251/7

Panzerkampfwagen IV, här i utförande G. Tysklands arbetshäst under Andra Världskriget. 8635 st tillverkade av samtliga versioner

Den sovjetiska stridsvagnen T-34 blev en mycket obehaglig överraskning för

de tyska stridskrafterna som väntat sig möta en klart underlägsen fiende. När Ukraina förlorades flyttade man fabrik och produktion öster om Uralbergen dit tyskarna inte kunde nå. Vagnen betraktas idag som Andra Världskrigets bästa

och mest pålitliga vagn. Sammanlagt tillverkad, alla modeller, 84 070 stycken

Amerikansk stridsvagn typ Sherman

Sturmgeschütz III (Stormartilleri) utförande G

Panzerkampfwagen (PKW) VI, Tiger

PKW VI

PKW VI

Panzerkampfwagen V, Panter

Volkswagen Typ 166, Schwimmvagen

Kettekrad, igen

Jagdpanzer V, Jagdpanther

38 cm Sturmmörser, Tiger eller Sturmtiger

Notera en av vagnens raketgranater!

Goliath. Trådstyrd sprängladdningsbärare.

Elektrisk drift. 75 kg sprängladdning

Panzerkampfwagen VI Utförande B, Tiger II eller Königstiger

Hustrun, och Redaktörens ständige sekreterare sedan 52 år, 158 cm lång, 

får fungera som referens för vagnens storlek!

T 34-85, vidareutveckling av T 34 med bl a 85 mm kanon. Notera pil-

projektilen i patronen till höger.

Sovjetisk stridsvagn T-54 AM

Brittisk stridsvagn Centurion.

Vagnen ingick i Svenska Armén som Strv 81, 101, 102, 104 - varje uppräknad siffergrupp anger en betydande modellmodifiering genom, 

till dels brittisk, men huvudsakligen svensk, ombyggnad

Amerikansk stridsvagn M48 Patton II. Notera IR-strålkastaren med mottagare på eldröret. I förgrunden olika typer av ammunition till 90-millimeterskanonen.

Längst till vänster RSV-granat. RSV-granaten har stor genomslagskraft i t ex pansar. Funktionen uppnås genom ett distansrör för tändning av det sprängmedel som omger en metallisk, framåt öppen, kon (vanligen koppar

eller aluminium). Metallen förgasas när sprängämnet detonerar och bildar en mycket snabb (8-10 km/s) svetslåga som skär igenom pansaret. Inuti vagnen sker en tryckstegring (dödlig) samt skador på personal från kringflygande små fragment av pansarstål. Distansröret krävs för att "svetslågan" skall hinna bildas innan granaten demoleras mot stridsvagnsskrovet.

Sovjetisk stridsvagn T-55 AM. Notera snorkeln på tornets bakkant.

Ett imponerande vadardjup!

Tysk stridsvagn Leopard I A4. Notera vadartrumman! Framför vagnen olika ammunitionstyper. Alla med RSV-teknik

Östtysk variant på Kübelvagen! Trabant för krigsbruk. När Redaktören

arbetade i Moskva under Sommar OS 1980 döpte vi Trabanten till

"Stinkomobil". Detta på grund av att tvåtaktsmotorn verkade matas med olja blandad med bensin i stället för tvärt om! Eller var oljan av usel kvalitet?

Stank gjorde den hur som haver - märkbart!

Utställningen, i Hall II skulle det visa sig,

börjar nå slutet... men ytterligare tre väntade på besök...

Strax vid utgången från Hall II fanns utställningen verkliga pärla!

Den helsvenska Stridsvagn 103 - i detta fall utförande 103/c! Tyvärr lite undanskymd och utan fullständig redovisning av denna konstruktionsmässigt intressanta vagn vars besättning var endast tre man. Fem specifika nyheter som vagnen var ensam om var (1) de utvändigt, längs sidorna, monterade extradunkarna med drivmedel vilka också utgjorde ett skydd mot eventuellt mot sidorna inkommande RSV-granater. (2) Varje vagn var försedd med ett frontalt schaktblad som användes för att skapa en nedgrävd stridsställning. (3) Varje vagn hade inbyggd simförmåga genom den bälg som finns dold under en pansarsarg runt hela vagnen. (4) 10,5 cm kanonen var försedd med en laddautomat som medgav en teoretisk eldhastighet om 24 skott/minut. Olika bromsande omständigheter (t ex dammuppkast framför vagnen vid skjutning) reducerade dock den praktiska eldhastigheten till 13,5 skott /minut. (5) Vagnen kunde i strid faktiskt köras, riktas mot ett mål och kanonen avfyras av en enda man! Denne ende man kunde, om han så önskade, skjuta automateld med kanonen och två av de tre kulsprutorna. Den tredje kulsprutan manövrerades från vagnschefens roterbara observationshuv

"Svensken" visade sig var extra svårflörtad när det gällde att åstadkomma

reflexfria bilder på upplysningstavlorna. Genom att zooma i bilden kan man

dock, fältmässigt, ta del av tavlans innehåll

Där stod vi nu alltså, två fullmatade och tröttkörda Seniorer, och upptäckte att där fanns tre hallar till att besöka i Deutsches Panzermuseum Munster! Vad göra utom att anropa huvudkontoret och be om att få bryta! Begäran beviljades. Kanske blir det ett nytt besök till hösten - i så fall skall vi hoppa över Hallarna I och II och gå direkt till Hallarna III - V!

                                                                           - Ω -



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Pansarmuséet i Munster, del I, inledningen

Den första tyska stridsvagnen "Wotan"
från 1918. Replika, det enda bevarade
exemplaret i världen finns
i Brisbane, Australien

I den lilla Tyska staden Munster (ej att förväxla med Münster!) ligger sedan 1983 ett pansarmuseum, Deutsches Panzermuseum - ett av de större i världen. Utställningen tar sitt avstamp i året 1917 det år då Tyskland under WW1 formulerar sitt svar på den engelska "tank" som visade sig på slagfältet vid Cambrai den 20 november 1916.

Vid Första Världskrigets utbrott bestod arméernas beväpning i huvudsak av den enskilde mannens gevär med bajonett, av artilleri och av den nyligen introducerade kulsprutan. Den senare skulle bli Liemannens förnämsta verktyg då skörden skulle bärgas...

Första Världskriget förvandlades mycket snabbt från att vara ett rörligt krig med kavalleriet som spjutspets i formeln "rörlighet och eldkraft", till ett ställningskrig där soldaten var nedgrävd i tröstlösa, vattenfyllda, skyttegravar i Flanderns lera.

För att ta av fienden hållen terräng krävdes "enbart" två moment: uppmjukande artillerield och sedan, som engelsmännen sa: "Over the top" dvs upp över skyttegravens krön med hjälp av stegar och därefter framåt mot fiendens ställningar!

Artillerielden avsågs förvandla fiendens första linje, med skyttegravar och taggtrådshinder, till enbart granathål och söndertrasade stormhinder.

Det som saknades i beräkningarna var att fienden sällan befann sig i dessa skyttegravar utan var tillbakadragna till nästa, bakre, försvarslinje - eller helt enkelt befann sig i förhållandevis säkra förläggningsbunkrar upp till 20 meter under jord direkt vid första linjen.

När artillerielden lyfte för att belägga de bakre försörjningslinjerna och ställningarna med spärreld uppstod ett kort ögonblick av lugn i den omedelbara stridsterrängen. Under denna stridspaus störtade män med vapen och skarpslipade spadar i hand ut i det som tidigare varit skyttegravar, bemannade det som fanns kvar av skjutplatserna, eller sökte snabbt som vinden tillfälliga skydd i granatgropar.

Liemannens främsta verktyg, kulsprutegrupperna, riggade inom en kort minut sina dödsbringande vapen - och när, i exemplet, engelsmännen gick "Over the Top" hamrade dessa vapen, och den enskilde mannens gevär, tusentals glödheta projektiler mot de svagt hukande framryckarna. Om några nådde fram, och fienden inte greps av panik och flydde, avgjordes striden med bajonetter och skarpslipade infanterispadar.

Liemannen flinade åt vad han såg: stupad vid stupad, vid stupad. Ett gott dagsverke..

Verkligheten bakom
skyttegravsromantiken...

Om vi tittar på slaget vid Somme, den 1 juli till 18 november 1916, världshistoriens blodigaste slag, stupade den första dagen 20 000 britter och sårades 40 000. Sammantaget stupade eller sårades under detta slag nära 1 million unga män.

Under åtta dagar hade britter och fransmän, dygnet runt, beskjutit de i anfallsriktningen liggande tyska linjerna i en sådan omfattning att det ansågs att all taggtråd var pulveriserad och att just ingen fanns kvar i stridsterrängen av skyttegravar. 

Hur fel skulle inte detta förmodande vara! Taggtråd påverkas ringa av lufttrycket från exploderande granater - och de tyska soldaterna befann sig, mycket riktig, i sina skyddsrum 20 meter under jord.

Britterna bar dessutom full packning, ca 30 kg, eftersom de avsågs att efter första stridsdygnet förläggas på ny plats...

En kompanichef hade t.o.m, för tillfället ifråga, anskaffat en fotboll som han intalade sina män att de skulle kunna sparka framför sig under framryckningen över öde fiendeland.

Inledningsvis, vid Somme, avsåg man att skapa bräscher i försvaret, och eliminera de dödsbringande kulsprutorna, genom att helt enkelt spränga fiendens främsta linjer i luften genom s.k. minor. Brittiska gruvarbetare grävde tunnlar och iordningställde sprängkammare laddade med tonvis av sprängmedel under de tyska linjerna. Efter explosionen återstod av motståndaren endast en 90-100 meter vid krater, 30 meter djup, som det gällde att snabbast möjligt besätta! (Jfr artiklarna Minorna och Minorna II)

General, Sir, Douglas Haig

Generalen som ledde detta, världshistoriens blodigaste, slag hette Douglas Haig och han skrev i sin dagbok, på slagets andra dag: "Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades bara på förmiddagen den 1 juli 1916...

(Jfr artikeln En historisk Europaresa del V)

Little Willie, testrigg byggd 1915 i England
Blev stilbildare för alla kommande stridsvagns-
konstruktioner

Ny krigsmateriel, avsedd att bryta det förödande ställningskrig som kulsprutan skapat, hade emellertid konstruerats av engelsmännen. För att i görligaste mån dölja vad som var på gång blev namnet på den nya uppfinningen "tank" vilket enkelt låter sig översättas till den innehållslösa svenska ordet "tank" - dvs en behållare av något slag. 

Första fungerande stridsvagnen, engelska
Mark IV, år 1916
Besättning 8 man, två kanoner, fyra
kulsprutor

Bakom ordet fanns ett för infanteristen skräckinjagande metalliskt, på larvfötter genom gyttja och över skyttegravar gående, monster som spydde ut eld och död via två kanoner och fyra kulsprutor.

Strax efter klockan 06.00 den 20 november 1917 började 378 brittiska stridsvagnar typ Mark IV rulla mot sina utgångslägen för anfall längs en tio kilometer bred front helt nära staden Cambrei. Klockan 06.20 öppnade det brittiska artilleriet eld. Därefter började de brittiska stridsvagnarna rulla mot de tyska linjerna - Världens första stridsvagnsanfall var ett faktum!

Stridsvagn, typ Mark IV, bryter väg för infanteriet
genom stormhindren

Effekten blev initialt enorm, tyska soldater flydde hals över huvud. Det enda som bet på stålmonstren var direktträffar av artillerigranater - och gyttjan! Detta med gyttja kan inte överskattas - den fanns överallt och gjorde förflyttning svår, ja tom omöjlig, för stridsvagnarna. En stillastående stridsvagn slogs snart nog ut av den täta - eller direktriktade - artillerielden.

Sprängskiss stridsvagn Mark IV

Inuti stridsvagnen upplevde besättningen under anfall "helvetet på jorden". Det krävdes åtta man för att genomföra  stridsuppgifterna. Åtta man som vistades i ett helvetiskt larm från den i stridsrummet helt öppet monterade (underlättade smörjning under gång) 6-cylindriga motorn, motorvärme på 50 - 60 grader C i vagnen, krutgaser från kanoner och kulsprutor, avgaser från motorn och därtill ett helvetiskt larm från bandaggregat, inkommande projektiler och granatskärvor. Oväsendet var så högt att man hade tvingats utforma ett handteckensystem för att ge order i vagnen! Som om allt detta sammantaget inte vore mer än nog saknade vagnen varje form av fjädring. Detta innebar att besättningen ofta nog, under körning bland granatgropar och skyttegravar i det som för tillfället var ingen mans land, kastades omkring i vagnens dånande innandöme så att blodvite och kroppsskador uppstod!

Mark IV i kamp mot stridsfältets
granathål - och gyttjan

Till detta kom olika brister i materielens funktioner vilka vanligtvis ledde till stopp i stridslinjen med förlust av vagn och personal som resultat. Därtill kom obefintligt taktiskt tänkande beträffande samverkan mellan stridsvagnarna, egen trupp och eget artilleri.

Av tyskarna utslagen Mark IV. Vem bryr sig
om den stupade engelsmannen framför dem?

På kvällen den 20 november hade engelsmännen förlorat sammanlagt 65 stridsvagnar i strid. 71 vagnar hade därtill tekniskt gått sönder och 43 vagnar kört fast i gyttjan.

Förvisso hade engelsmännen ryckt fram 6 km under dagen, ett, efter på västfronten mätt, betydande terrängavsnitt hade erövrats men anfallet stoppades slutligen av ett tyskt artilleriförband som övat sig i att skjuta direktriktad eld från goda skjutplatser.

Pansaranfallet vi Cambrei blev både en framgång och ett misslyckande - men en ny stridsteknik hade fötts: pansaranfallet!

När "Eld upphör" på Västfronten blåstes den 11/11 kl 11 1918 avstannade utvecklingen av pansrade stridsfordon. Tyskland förbjöds i Versaillesfreden 1919 bl a att inneha pansrade stridsfordon. Det dröjde emellertid inte så länge innan Tyskland och Sovjetunionen överenskommit om ett strängt hemligt utvecklingsarbete på lika hemliga baser i Sovjetunionen. Här kom att utvecklas den pansartaktik och de vagnar som kom till bruk den 1 september 1939 när Hitler började sitt erövringskrig med anfallet på Polen. Här kom den tyska blivande generalöversten Heinz Guderian, som lite felaktigt brukar benämnas Pansarvapnet Fader, att aktivt delta och gå i skola. (Jfr En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet) På sitt sätt kan man sammanfatta pansartaktiken, som framgångsrikt användes i "Blitzkrieg" (Bixtkrig), som en ersättning för kavalleriet: Stor snabbhet förenad med stor eldkraft. En ytterligare plusfaktor i Blitzkrieg var att alla tyska stridsfordon var försedda med radiokommunikation. Därmed kunde taktiska kommandon blixtsnabbt nå ut till en pansarspjutspets. Ryska stridsvagnar saknade radio och tvingades överföra meddelanden med signalflaggor!

General Heinz Guderian i
Ryssland 1941

Heinz Guderian studerade emellertid, mycket noga, förutsättningarna för pansarstrid och utvecklade suveränt pansarvapnets användning - och blev en aktad specialist inom området. Han utgav ett flertal böcker och handledningar i ämnet pansartaktik och pansarstrid vilka noga studerats av omvärldens pansarofficerare. Han mest berömda bok är "Achtung Panzer!" som gavs ut 1937. Finns ingen pansarstridsskola i världen där denna bok inte ingår i studiematerialet!

Här avslutas inledningen till Deutsches Panzermuseum, Munster. Det innehållsrika bildreportaget från museets samlingar av pansarfordon kommer i del två i denna artikelserie.

                                                                                               - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.