JAS 39 Gripen - flygplanet som bär en symbol för styrka och vaksamhet

Gripen - en mycket gammal symbol
för styrka och vaksamhet. En grip (eller griffin) är
ett mytiskt djur med örnens framdel och lejonets bakkropp.

Från första linjerna på ritbordet till dagens E/F generation

När Sverige i slutet av 1970 talet stod inför behovet att ersätta både Draken och Viggen föddes idén om ett nytt slags stridsflygplan. Ett flygplan som inte bara skulle jaga, utan också slå mot markmål samt utföra spaning. Ett flygplan som skulle kunna baseras på vägar, vårdas och omladdas av värnpliktiga samt bära framtidens elektronik. 

Resultatet blev JAS 39 Gripen – ett av Sveriges mest omfattande industriprojekt och världens mest kostnadseffektiva stridsflygplan.

Ursprung och idé (1979–1982)

De befintliga flygplanen Draken och Viggen var tekniskt avancerade men dyra i drift, och de uppfyllde inte längre tidens nya krav. Förstudier inleddes 1979, och snart stod det klart att Sverige borde ha ett enhetsflygplan – ett system som kunde lösa jakt, attack och spaning från samma plattform.

Detta blev grunden för JAS konceptet, ett av de mest ambitiösa försvarsprojekten i svensk historia.

Beslutet som formade framtiden (1982)

År 1982 fattade riksdagen beslut om att starta JAS projektet. Industrigruppen JAS (IG JAS) bildades med Saab som huvudleverantör, tillsammans med Volvo Aero, Ericsson/GEC Marconi och FFV Aerotech. Projektet blev snabbt Sveriges största civilmilitära industrisatsning.

Gripen skulle:

• vara Mach 2 kapabel
• kunna operera från 800-metersbanor och vägbaser
• ha digitalt fly by wire
• vara billigare i drift än Viggen
• kunna ombeväpnas på 10 minuter av en liten, värnpliktig, klargöringsgrupp

Från ritbord till prototyp (1982–1988)

Under 1980 talet tog Gripen form. Konstruktionen blev ett flygplan med en frontvinge (canardvinge) samt en bärande deltavinge. Konstruktionen var avsiktligt instabil för att ge extrem manöverförmåga. Detta krävde ett avancerat digitalt styrsystem, ett av de första i sitt slag i Europa.

Motorval

Som motor valdes Volvo RM12, en licensbyggd och kraftigt modifierad version av General Electric F404.

Den gav:

• ca 81 kN dragkraft med efterbrännkammare
• förbättrad kompressor
• förstärkt turbin
• högre tolerans mot fågelkollisioner

RM12 blev en av Gripens mest lättskötta och pålitliga komponenter.

Internationella komponenter

Trots sin svenska identitet innehåller Gripen flera utländska delar:

• Motor: GE teknologi (General Electric, USA)
• Radar: Ericsson i samarbete med GEC Marconi (Storbritannien)
• Vapen: Robotarna AMRAAM, Sidewinder, Maveric (USA/UK/Frankrike)
• Elektronik: vissa delsystem från internationella leverantörer

Första flygningen (1988)

Den 9 december 1988 lyfte den första Gripenprototypen från SAABfältet i Linköping. Flygningen blev en milstolpe för svensk industri – Sverige hade därmed tagit steget in i den högsta klassen beträffande utvecklingen av stridsflyg.

Haverierna som förändrade allt

Linköping, 1989

Den andre februari 1989 visar sig Gripens inbyggda instabila
egenskaper bli för mycket för den dator som övervakar
flygningen och automatiskt justerar dennas parametrar. Flygplanet
totalhavererar men piloten, Lars Rådeström, slapp
undan Döden med en mörbultad armbåge!

Händelseförlopp

Vid landning, efter en provflygning, kraschade den första flygplansprototypen till följd av instabilitet. Flygplanet kom att rotera runt sin längdaxel och vingar etc slets av. Testpiloten, Lars Rådeström, överlevde mirakulöst nog. Sekvensen filmades av SVT-fotografen Katarina Lundblad. Orsaken till totalhaveriet var en kombination av aerodynamisk instabilitet och brister i styrsystemets mjukvara. Konsekvensen blev en omfattande omprogrammering av styrsystemet och resultatet blev en av världens mest robusta fly-by-wire lösningar. Fly-by-wire innebär att piloten i stället för wirar och en direktverkande styrspak styr med en joystick och el-motorer vid rodren. En viss position av joysticken ger precisa signaler till styrdatorn som räknar om signalerna till hur rodermotorerna skall röra sig för att motsvara joystickens läge. Styrdatorn kontrollerar dessutom att inte roderutslagen hotar flygplanets existens.

Stockholm, Långholmen 1993

Haveriet 8 juli 1993. Vi ser hur  flygplanet "stallar" till följd av för låg fart och för stor vinkelställd  bär/roderyta. Flygplanet bokstavligen stannar i luften och faller nedåt som en sten! Piloten, Lars Rådeström, har bara någon sekunds handlingstid till förfogande. Han väljer att skjuta ut sig vilket vi ser på den vänstra bilden Piloten räddade livet medan flygplanet föll ner, och förvandlades till skrot, på Långholmen i Stockholm

Händelseförlopp

Under en flyguppvisning i samband med Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti 1993 tappade piloten plötsligt kontrollen och flygplanet totalhavererade på Långholmen. Piloten, Lars Rådeström, sköt med sekundmarginal ut sig och överlevde. Ett femtontal personer på marken skadades lindrigt. Även detta haveri ledde till förbättringar i styrsystemet samt i några övriga system i planet som helhet. Efter dessa två händelser blev Gripen ett av världens mest stabila och förutsägbara stridsflyg.

Förbandstjänst i Flygvapnet (1996 - )

Den 9 juni 1996 togs Gripen i operativ tjänst. Flygplanet ersatte successivt Viggen och blev ryggraden i Flygvapnet. Gripen var nu redo för sin roll: ett flexibelt, kostnadseffektivt och högteknologiskt stridsflygplan för ett land med stora ytor och begränsad budget.

Tekniska data för Gripen A/C)

• Längd: 14,1 m (A/C), 14,8 m (B/D)
• Spännvidd: 8,4 m
• Höjd: 4,5 m
• Vingyta: 30 m²
• Tomvikt: 6 700–7 100 kg
• Max startvikt: 12 700–14 000 kg
• Maxhastighet: Mach 2
• Räckvidd: 1 500–3 000 km
• Maxhöjd: 20 000 m
• Stigförmåga: 330 m/s
• Lastförmåga: 3 600–5 600 kg

Beväpning:
• 1 st 27 mm Mauser BK (fast beväpning i jaktversionen,

     1700 skott/minut, antal skott 120 - 150 beroende av                         flygplansversion) 
• Rb 74 Sidewinder
• Rb 75 Maverick
• Rb 99 AMRAAM
• Rb 15F sjömålsrobot
• Meteor
• IRIS T
• KEPD 350 kryssningsrobot
• GBU 12 Paveway
• DWS 39

Sensorer och system

• Radar: PS 05/A
• EW system: avancerat motmedelspaket
• Datalänk: världsledande i nätverkskrigföring
• Cockpit: HUD, HUD.

HUD är ett systeminstrument som på plexiglashuven framför piloten  projicerar fart, höjd och riktning samt olika valbara sikten för vapen och mål.

HOTAS är gränssnitt mellan maskin och människa. Det består av ett system med en joystick och ett gasreglage. Alla viktiga knappar är samlade direkt på de båda reglagen vilket medför att piloten inte behöver byta till annat reglage för att till exempel byta vapen eller radarbild.

Versionerna – från A till F

Flygplan JAS 39 Gripen modell  A/B

Gripen A/B. Första generationen. Svensk standard, RM12-motor, begränsad NATO anpassning.

Flygplan 39 Gripen modell C/D

Gripen C/D. Introducerad 2003. NATO anpassad, lufttankningsbom, större lastförmåga, förbättrad avionik. Export till Ungern, Tjeckien, Sydafrika och Thailand.

JAS 39 Gripen E/F

JAS 39 Gripen E med Meteormissiler

Två rotar Gripen E i formationsflygning

Gripen E/F har genomgått en så stor utveckling att det i praktiken är ett nytt flygplan! F är en 2-sitsig version avsedd för utbildning samt för en traditionell förare/navigatör besättningen. Navigatören har idag fått utökade arbetsuppgifter bland annat Electronic Warfare (elektronisk krigföring). Flygplanet levereras från 2019. 

Nyheter:

• RM16-motor (utveckling av General Electric GE F414-motor)
• AESA radar
• Nytt EW system (Electric Warfare, telesystem för att störa ut fiendens radar och kommunikationssystem)
• Större flygkropp och mer bränsle
• Ökad lastkapacitet
• Panoramaskärm i cockpit
• Ny avionikarkitektur

Gripen E/F är byggd för framtidens stridsmiljö: elektronisk krigföring, långräckviddiga robotar och nätverksbaserad strid.

Export och global användning

Gripen används av:
• Sverige
• Brasilien
• Ungern
• Tjeckien
• Sydafrika
• Thailand

Den låga driftkostnaden – omkring 4 700 USD per flygtimme – gör den till världens mest kostnadseffektiva moderna stridsflygplan.

Gripens roll i dag

I 2020 talet har Gripen blivit ett exempel på smart luftstrategi: hög prestanda, låg kostnad, spridd basering (vägbaser), robust motor och dito elektronik.

Slutord

JAS 39 Gripen är inte bara ett stridsflygplan. Det utgör även ett tydligt bevis på svensk ingenjörskonst, industriell självständighet och ett uppdragstänkande byggt på realism och innovation. Från ritbordet 1979 till dagens (2026) JAS 39 Gripen E/F har flygplanet vidareutvecklats beträffade snabbhet, smidighet och kraftfullhet. JAS 39 Gripen är dessutom ständigt redo att utvecklas mot nya höjder. Flygplanet spås att, i ständigt vassare versioner, få en lång livstid i Svenska - och utländska - flygförband.

Källor: Privat bibliotek, Internet samt AI

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

Polenkrisen 1980 och ett inslag i Aktuellt

Radiohuset vid Gärdet i Stockholm
Byggnaden till höger i bild innehåller
flera studiolokaler avsedda för publik.

Platserna är två, dels Studio 16:s videobandrum i Radiohusets källare dels själva Studio 16, en våning upp i samma hus. Vi skriver året 1980, möjligen 1981. TV-studio nr 16 är liktydigt med Aktuelltstudion vilken en gång i svensk tv:s barndom huserade i potatiskällaren på det som en gång var artilleriregementet A1 vid Valhallavägen 117 i Stockholm.

Klicka i bilden för förstoring!

Sveriges Televisions första anläggningar fanns vid Vallhallavägen 117 i Stockholm. Området tillhörde ursprungligen artilleriregementet A1. I potatiskällaren belägen i hus nr 16 fanns G-studion, Aktuellts studio fram till 1969. Notera den "taklösa" byggnaden nr 17. Där fanns televisionens första studio, A-studion. Golvytan i A-studion var 289 kvadratmeter. När Studio 1 i TV-huset vid Gärdet i Stockholm stod färdig erbjöd den 1000 kvadratmeter fri yta - och blev därmed norra Europas största tv-studio!

Idag återfinns denna minnesskylt på ena gaveln till vad som en gång var A1:s
gymnastiksal, byggnad nr 17 på bilden ovan. 

I Studio 16 sitter nu reportern Einar von Bredow som skall "banda" (spela in) en rapport om läget i Polen där fackföreningen Soldaritet driver en stark frigörelsekamp mot det förhatliga Kommunistpartiet – en kamp som kommer att medföra att Sovjetväldet med sina tvångsmässigt anslutna satellitstater i östra Europa störtar samman.

Tillgängligt tidsfönster i studion är knappt – och därmed är bäddat för en kommande katastrof.

För att bringa ordning i hanteringen av de bandinspelade inslagen är 1-tums videobanden förinspelade med tidkod och svartruta. När ett inslag spelas in på bandet behålls tidkoden medan svartrutan ersätts med de nyinspelade bilden/ljudet. Tidkoden syns alltid i förtittarna (monitorer) i studion och videobandrummet. Koden består av timmar, minuter, sekunder och rutor.

Det är så bestämt att ett inspelat inslag alltid skall starta på tidkoden 10:00:00:00. Starttiden, för att säkert leverera en stabil bild, är för en 1-tums videbandmaskin knappt 3 sekunder. Det betyder att ett visst sändningsinslag av vidobandteknikern inför start skall ”parkeras” på tidkoden 09:59:56:00. Därefter lägger han upp fjärrstarten till studion som i monitorn också kan se att inslaget är rätt parkerat.

Två okränkbara regler är att det aktuella inslaget verkligen skall börja på tidkoden 10:00:00:00 samt att där bara får finnas ett inslag på bandet!

I studion sänder von Bredow en sista blick in i studiomonitorn för att kolla slipsen, bandet startas och på tidkoden 10:00:00:00 klipper bildmixern in studiobilden och von Bredow börjar sin rapport. Han kommer bara 15-20 sekunder in i inslaget innan han råkar ut för en felsägning och säger, med en svordom, jag tar om från början. Nu sker fas ett av det fatala misstaget som leder till katastrofen: tiden är som tidigare nämnts knapp och studion ropar till bandrummet (i strid med regelverket) LÅT BANDET GÅ, LÅT BANDET GÅ! Bandteknikern, dvs Redaktören av dessa rader, gör som tillsagt och bandet får rulla vidare. Denna gång går inslaget felfritt in på bandet.

Så kommer sändningen klocka 21. Det är inte bara i studion det varit lite stressigt denna kväll och det bäddar för nästa fas i katastrofens inledning. När jag får körschemat plockar jag samman de band som skall sändas från min maskin och noterar att von Bredows Polenrapport kommit på min lott. När så är dags laddar jag det aktuella bandet MEN HAR GLÖMT ATT DET FINNS TVÅ STARTER PÅ INSLAGET! Eftersom sådant ”inte förekommer” lägger jag rutinmässigt starten på 09:59:56:00. Ingen i studion noterar felet – och därmed är katastrofen ett faktum!

Bandet rullar igång, bildmixern lägger ut inslaget i sändning på tidkoden 10:00:00:00 och von Bredow börjar. När han kommer fram till sitt lilla misstag i texten utslungar han sin svordom och bilmixern reagerar blixtsnabbt och går i svart - dvs det blir "svart i rutan" i alla Aktuellttittande svenska hem... För ljudteknikern går det inte lika bra. Han sysslar med att ladda en ljudbandspelare och märker inte vad som händer…

Ut till de svenska Aktuellttittarna går följande harang (till svartruta) från Einar von Bredow: ”…. Fan det blev helt fel - jag tar om…, Polen befinner sig nu i en svår kris, militären har kallats in men de har ju inte ens knappar till sina uniformer… det är rena djävla realisationen!”

Nu har ljudteknikern återvänt till ljudbordet och dragit ner den regel som inslaget ligger på… Det blir tyst och svart i rutan något tiotal sekunder medan jag laddar om till rätt startpunkt och sändningen rullar sedan vidare på normalt sätt.

Märkligt nog talade ingen om denna ovanliga händelse efteråt – ingen klandrade heller mig för den felaktiga starten av inslaget.

Källa: Redaktörens egna upplevelser i TV:s tjänst

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

Beredskapen 1939–1945: Gränslandets tystnad, arméns väntan och själavårdens nödvändighet

När Europa kastades in i krig den 1 september 1939 stod Sverige inför ett historiskt vägskäl. Landet valde neutralitet, men neutralitet i en tid då stormakter trampade över gränser som om de vore streck i sanden krävde mer än diplomati. Det krävdes beredskap - en militär, politisk och psykologisk mobilisering som kom att prägla en hel generation. Längs den norska gränsen, särskilt i Värmlands djupa skogar, grupperades förband som skulle vara de första att möta en eventuell tysk invasion. Där, i tältens kyla och skogarnas tystnad, växte en unik militärkultur fram. Och mitt i denna kultur stod en gestalt som sällan beretts plats i historieskrivningen: fältprästen.

Kulsprutegrupp med kulspruta m/36

När Tyskland invaderade Norge den 9 april 1940 förändrades Sveriges strategiska läge över en natt. Den västliga gränsen, tidigare en lugn periferi, blev plötsligt en potentiell frontlinje. Sverige hade nu en aggressiv stormakt som granne. Regeringen och Försvarsstaben insåg att neutraliteten måste backas upp av en trovärdig militär närvaro.

40 mm luftvärnskanon m/36. Bofors i särklass
största exportprodukt. Kanonen fanns i snart
sagt alla länder.

Beredskapen blev därför inte bara ett militärt tillstånd. Den blev ett samhälls-tillstånd — en kollektiv vaksamhet där allt från järnvägar till kyrkor, från skolor till skogskojor, drogs in i ett undantagstillstånd som varade i sex år.

Värmland fick en särskild betydelse. Landskapet, med sina djupa skogar, glest befolkade bygder och strategiska vägar, var idealiskt för både försvar och infiltration. Här grupperades infanteri, artilleri, ingenjörstrupper och signalister. Här byggdes värn, här drogs telefonlinjer, här patrullerades skogsvägar dygnet runt.

Det var ett landskap där tystnaden kunde kännas tätare än någon annan stans. En tystnad som bar både naturens egen stillhet och den politiska nerv som uppstod när en armé väntade på något som kanske aldrig skulle komma.

Förbanden bodde ofta i tält - tjugo man i varje. Kaminer som sotade, ett ojämt jordgolv med ett lager halm mot markkylan, stenar som plågade ryggen tills de avlägsnades, kläder som aldrig riktigt torkade.

Vardagen var en blandning av rutiner och monotoni:

• patrullering
• vaktpass
• övningar
• vapenvård
• matlagning
• ordergivning

Men det fanns också en helt annan dimension som vi här kan kalla informationsvakuum: Många ensligt förlagda grupper, och för den delen även hela plutoner, saknades ofta en vanlig radio. Tidningar kom inte fram. Brev hemifrån tog veckor. Soldaterna levde i ett kunskapsmässigt mörker där världen utanför skogen var lika avlägsen som en annan planet. Rykten ersatte fakta. Fantasin fyllde tomrum. Osäkerheten blev en del av vardagen. Det var en märklig paradox: en armé som skulle försvara landet, men som ofta inte visste vad som hände i detta land eller i världen utanför.

Mitt i denna tumlande värld fanns fältprästen - en gestalt som bar ett ansvar av helt annan art än det officerarna bar.

Fältprästens generella uppdrag var tredelat:

Korum i fält någonstans i Sverige

Själavård

Varje dag, morgon och kväll, höll han korum (kortare militär gudstjänst) till vilken truppen vanligen var kommenderad.

Han var även den samtalspartner som lyssnade när någon t ex inte vågade tala med sin plutonchef. Han såg när en soldat bar mer oro än vad denne gav uttryck för. Soldaten kunde i sin tur tala med fältprästen om sin rädsla utan att det blev ett disciplinärende. Han kunde också tala om sina hemförhållanden, om äktenskapsproblem - ja om allt utan att detta blev "en visa på bygden" eftersom fältprästen hade absolut tystnadsplikt. Fältprästen var, mitt i stormen, en påminnelse om att även i en armé måste människan få vara människa.

Rapportskrivning

Fältprästen skulle därutöver regelbundet och skriftligt rapportera till sin närmast överordnade om:

• truppens allmänna moral
• personalärenden (utan att bryta sin tystnadsplikt!)
• alkoholbruk
• olovlig frånvaro
• disciplinära tendenser
• stämningar som kunde påverka stridsvärdet

Dessa rapporter är i dag ovärderliga historiska dokument. De visar en armé som inte bara väntade på en fiende, utan också kämpade mot det stationära fältlivets tristess, hemlängtan, osäkerhet och den märkliga känslan av att vara avskuren från resten av världen.

Fältprästen blev därmed både själavårdare och psykologisk sensor - en mänsklig seismograf som registrerade allehanda stämningar i förbanden.

Moralens landskap

Fältprästernas rapporter från beredskapsåren visar ett brett spektrum av mänskliga reaktioner:

• Kamratskapets styrka, där tältlivets täta tillvaro skapade en sorts grovt tillyxad familj i vilken inget privatliv existerade
• Alkoholens lockelse, särskilt vid permissioner, där ruset blev en flykt från fältlivets tristess och monotoni
• Olovlig frånvaro, ibland av förtvivlan över t ex ett äktenskap i undergång, ibland av ungdomlig dumdristighet
• Pliktkänslan, som hos många var starkare än rädslan för ett fientligt anfall
• Det Informationsvakuum, som gjorde att rykten ofta ersatte fakta

Sammantaget är fältprästens historia något som sällan berättas - historien om mannen som bar ett ansvar som kanske var större än hans egena livserfarenhet.

Neutralitetens paradox

En ensam svensk soldat på vakt någonstans i
Sverige

Sverige var neutralt, men beredskapen var allt annat än neutral. Den var ett ständigt pågående undantagstillstånd. Soldaterna visste att om tyskarna kom, skulle de vara de första att möta dem - ofta med bristfällig utrustning, ibland med föråldrade vapen, alltid med en överlägsen fiende framför sig.

Neutraliteten blev därmed en paradox:

I Sverige härskade freden - men landet levde med vetskapen att kriget kunde börja vilken dag som helst.

Det skapade en mentalitet av vaksamhet som även kom att prägla efterkrigstidens försvarsdoktrin.

Eftervärldens perspektiv

När kriget tog slut 1945 kunde Sverige blicka tillbaka på en tid som format nationen djupt. Beredskapen hade hållit landet utanför kriget, men den hade också skapat en kollektiv erfarenhet av disciplin, tyst uthållighet och en sorts stilla stolthet.

Förbanden i Värmland, med sina tält, sina patruller - och sina fältpräster, blev en symbol för denna uthållighet. De stod där i skogen - inte som hjältar i strid, utan som väktare av en fred som aldrig lät sig ifrågasättas.

Reflektion

Beredskapen var inte en heroisk krigshistoria i traditionell mening. Den var en historia om väntan, om tystnad, om människor som stod redo utan att veta om de någonsin skulle behöva agera. Den var en historia om moral, om disciplin, om små mänskliga svagheter och stora mänskliga styrkor.

Mitt i allt detta stod fältprästen - mannen som var en påminnelse om att även i en armé måste människan få vara människa!

Källor: Fältprästens, dvs min fars, berättelser, privat bibliotek samt AI

Appendix: En fältpräst i krig bär, om han så önskar, pistol för självförsvar. Min fars tjänstegrad var löjtnant och han bar pistol. Under hans utbildning på vapnet, pistol m/1907, inträffade följande episod:

9 mm pistol m/1907 licenstillverkad av
Husqvarna

Skjutinstruktören kommenderar "Med ett magasin ladda!" varpå eleverna trycker in det laddade magasinet i kolven på pistolen. Därpå kommenderar han "Gör mantelrörelse" varefter vapnet är skjutklart. Nästa moment är anläggning och avfyring. Skjutinstruktören mönstrar eleverna och upptäcker en förfärlig avvikelse: fältprästen, dvs min far (som hade stora händer fostrade i den norrländska timmerskogen), har tummen "uppfälld" bakom manteln! Vid avfyring kommer denna att rekylera med stor kraft och bryta fars tumme bakåt - utan hänsyn till ledband, brosk och senor! Instruktören ropar därför: "Men för faen pastorn, bort med tummen!" Motsägelsen mellan "faen" och "pastorn" får officerskamraterna att falla i hejdlöst skratt - men far slapp att besöka sjukhuset i Arvika!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

När maskinerna börjar tala och människan trots allt fortsätter att vara människa - med sin självklara plats överst på zigguraten!

Del av större severhall i Sverige

Det händer nu och då att tekniken tar ett språng framåt, ett språng i vars skugga vi människor måste stanna upp. Inte enbart av förundran, utan av den stilla oro som uppstår när något nytt rör vid det vi trodde var hugget i sten. Så var det när elektriciteten kom. Så var det när radion började tala i varje kök. Och så är det nu, när maskiner inte längre nöjer sig med att räkna - utan också börjar skriva, komponera musik, resonera och svara på våra frågor. Vad betyder detta för människan - står vi fortfarande vid rodret om 20-30 år?

Det finns ögonblick i historien då tekniken inte bara förändrar våra verktyg, utan själva vår föreställning om vad det innebär att vara människa. Tryckpressen gjorde det. Elektriciteten gjorde det, rymdflygningen gjorde det, Internet gjorde det. Och nu står vi inför ännu en sådan tröskel: artificiell intelligens.

För många är AI en källa till nyfikenhet. För andra en källa till oro. Men innan vi låter känslorna springa iväg med oss behöver vi förstå vad denna nya följeslagare egentligen är - och vad den inte är.

Serverhallar för Microsoft i Gävle. Strömförbrukningen är lika stor som för Gävle stad vintertid! 500 GWh - vilket räcker under ett år för 25 000 eluppvärmda villor...

Maskinhusen som blev serverhallar

När man talar om AI är det lätt att föreställa sig en sorts digital hjärna som sitter och tänker i ett hörn av Internet. Men sanningen är mer prosaisk - och samtidigt mer imponerande.

AI:n bor i serverhallar. Stora, väl kylda, byggnader där dator-processorerna arbetar i tystnad i motsats till i de gamla maskinhusen vid våra järnbruk. Där, under eld, rök och dunder från remmar och hjul, från hammare och blåsbälgar bearbetades järn till bruksföremål. Den absolut största skillnaden är att dagens maskiner inte smider järn, utan ettor och nollor...

När du skriver en fråga till AI färdas den via Internet till en datorhall. Där bearbetas den av en Språkmodell som tränats på enorma mängder text. Modellen känner igen mönster, inte mening. Den beräknar sannolikheter, inte avsikter.

Som helhet är det matematik, inte medvetenhet.

Hur en AI egentligen arbetar

En AI som Copilot gör tre saker:

Den tolkar texten du skriver - inte genom att förstå den, utan genom att känna igen språkliga mönster.

Den beräknar sannolika fortsättningar - ungefär som en skicklig schackspelare som ser flera drag framåt.

Den formar ett svar - sammanhängande, relevant och anpassat till sammanhanget.

Men den förstår inte. Den minns inte i mänsklig mening. Den vill ingenting.

Det är ur flera aspekter viktigt för oss att hålla fast vid detta, särskilt i en tid då många tillskriver tekniken mer än vad den förmår.

Vad vet AI:n om dig?

Bara det du själv berättar samt det du uttryckligen ber den att minnas. [Förutsättningen för att "minnas" är att du har ett konto hos Copilot. Kostar inget]

AI:n har ingen åtkomst till ditt liv, dina datorfiler eller dina tankar. Den är inte en spion. Den är inte en psykolog. Den är inte en övervakare.

Den är ett verktyg - och ett verktyg är aldrig mer än sin användare.

Autonomi är inte detsamma som egen vilja

I vår tid talas det ofta om autonoma vapensystem - drönare som själva väljer mål. Det låter dramatiskt, men den absoluta verkligheten är definitivt mindre dramatisk!

En självmordsdrönare som i slutfasen "väljer" mellan en stridsvagn och en trupptransport gör det inte för att den vill något. Den följer:

• förprogrammerade regler
• prioriteringslistor
• av sensorer registrerade indata
• matematiska tröskelvärden

Det är ett automatiserat beslutsfattande, inte ett avsiktligt, genomtänkt, beslutsfattande.

Det är i princip samma logik som finns i en brandvarnare: Den “väljer” att tjuta när röken når en viss nivå - men den har ingen egen vilja.

Det verkliga hotet ligger alltså inte i att AI får möjligheten att autonomt välja sina mål, utan i eventualiteten av att människor bygger system utan bromsar - system utan stoppknapp. System som saknar möjlighet till mänsklig styrning. System som är farliga därför att någon valde att göra dem farliga!

Det är därför man internationellt talar om:

Meaningful human control [Fritt översatt: Total mänsklig kontroll] Ett uttryck vars innebörd borde vara lika självklart som att en bil måste ha en ratt.

Under rubriken How can we keep robots under control [klicka på texten/länken] kan du lyssna till ett 15 minuter långt och givande föredrag av Dr Filippo Santoni de Sio, professor vid Universiteit van Nederland.

På våra villkor – men vems villkor är det?

När vi säger att AI ska utvecklas på våra villkor, menar vi människans villkor. Maskinen har inga egna. Den kan inte vilja något, inte kräva något, inte styra något. Den kan bara följa de ramar vi ger den.

Det är därför ansvaret alltid ligger hos oss. Tekniken är kraftfull, men den är inte fri att handla efter eget förstånd.

Blir människan - över tid - föråldrad?

Det är en fråga som återkommer, ofta med en underton av uppgivenhet. Men svaret är detsamma som när traktorn gjorde entré på åkrarna: hästen försvann inte, den fick andra uppgifter.

AI har förmågan att på begäran skriva en sorgsen dikt, men den har aldrig känt sorg. AI kan på begäran måla en bild av en solnedgång, men den har aldrig sett en solnedgång. AI kan ge goda råd, men den har aldrig levt ett liv.

Utan människans under 1000-tals år insamlade erfarenheter kan AI inte existera - och därmed kan vi säga att människan, mest sannolikt, kommer att befinna sig överst på zigguraten under mycket lång tid framöver - kanske för evigt. 

Det mänskliga värdet ligger inte i människan i sig, utan i den under hennes levnad samlade livserfarenheten. Här gör en av de två viktigaste upptäckterna en fantastisk entré: Skriftspråket! Skriftspråket som ger möjlighet att kommunicera över stora avstånd - skriftspråket som ger generationer möjlighet till erfarenhetsöverföring och därmed startar människans utveckling 

Vart är vi på väg?

Här må vi hoppas att det är rätt kopplat! 

Vi står inte inför en framtid där maskinerna tar över. Vi står inför en tid där människan får nya verktyg - och verkligheten blir lika omvälvande som i historiens hittills största  tekniska språng, upptäckten av elden samt konstruktionen av skriftspråket. 

AI:s och robotarnas utveckling är inte en fråga om att människan blir ersatt av dem. Det är en fråga om att växa tillsammans med tekniken - men alltid med människan hanterande kompassen!

AI är inte en ny levande art katalogiserad i Linnés system. Det är en ny form av verktyg. I likhet med alla andra verktyg är det människan som bestämmer hur AI-tekniken skall användas.

Om vi kommunicerar med en AI är det lätt att känna att något stort håller på att hända. Det stora är inte att maskinen blivit mer lik oss, det stora är att vi nu har ett verktyg som kan hjälpa oss att bli mer av det som vi redan är: nyfikna, skapande, tänkande - samtidigt som vi i alla lägen behåller, och kanske utvecklar - vår emotionella förmåga.

Den nya Maskinen må tala tala till oss, men det är människan som lyssnar, som tolkar - och som sedan väljer väg.

Källor: Internet, AI samt privat bibliotek

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

UC-5, tysk minutläggare 1915

Brittiskt prismanskap bordar den erövrade tyska minutläggningsubåten
UC-5. Notera de gallerförsedda luckorna som täckte de vertikala
minutkastningsrören, vilka var öppna mot havet - men spärrade för minorna.
Central News Photo Service

Hon var liten, oansenlig och byggd i hast. Ändå skulle den tyska ubåten UC‑5 bli en av Första världskrigets mest omtalade minläggare - inte för sin styrka, utan för sin förmåga att dyka upp där britterna ansåg sig som tryggast - i hemmavattnen. Sommaren 1915 tog hon sig in i Engelska kanalen, en bedrift som väckte både förvåning och oro, och som visade att även en blygsam kustubåt kunde rubba den brittiska, maritima, självbilden.

Bakgrund: En ubåt född ur desperation

När UC‑5 konstruerades våren 1915 befann sig Tyskland i ett strategiskt trångmål. Den brittiska blockaden ströp importerna, flottan var instängd i Nordsjön och varje större fartygsrörelse riskerade att sluta i katastrof. Lösningen blev inte fler slagskepp, utan något betydligt enklare: små, billiga kustubåtar som kunde bära minor dit större fartyg aldrig vågade sig.

UC‑I klassen var resultatet av denna nödvändighet. De var inga tekniska mästerverk - snarare flytande kompromisser. Trånga, långsamma och med begränsad räckvidd. Men de hade en fördel som vägde tyngre än alla brister: de kunde smyga. Och de kunde lägga ut sina tolv minor där de gjorde som mest skada, nämligen i farleder och hamninlopp vilka britterna betraktade som sina egna vardagsrum.

Att UC‑5 blev först ut i tjänst var egentligen en slump. Varven arbetade i olika takt, och numreringen följde beställningslistan snarare än byggordningen. Men slumpen skulle visa sig vara en god strateg - för det blev just UC‑5 som fick äran att öppna dörren till Engelska kanalen.

Besättningen: Män befriade från klaustrofobi

UC‑5 var ingen plats för klaustrofobiker. 14 man pressades samman i ett utrymme som mer liknade ett mekaniskt skrin än ett fartyg. Här fanns ingen romantik, ingen heroism i klassisk mening - bara oljelukt, svett, kondens och det ständiga dunket från dieselmotorn. Inne i skovet tilläts aldrig någon riktigt glömma hur tunn stålhuden var mellan dem och havet - mellan dem och döden.

Befälet på denna första resa fördes av Oberleutnant zur See Herbert Pustkuchen, en ung officer med mer beslutsamhet än tonvikt i namnet. Han var ingen flamboyant sjöhjälte, men han hade det som kriget krävde: kyla, disciplin och förmågan att fatta beslut i trånga lägen. Under honom tjänstgjorde en besättning av mekaniker, signalister och matroser som alla visste att deras chans att överleva inte låg i styrka, utan i precision.

Det var ett lag där varje man var utbytbar — men ingen fick fallera. I en ubåt av UC‑5:s storlek var misstag inte bara farliga; de var ofta slutgiltiga. Ändå var det just denna sorts besättningar som bar upp Tysklands undervattenskrigföring: unga män som accepterade att deras värld kunde krympa till några få kvadratmeter stål, så länge uppdraget blev utfört.

Tekniken: En minutläggare byggd för smygkrig

UC‑5 tillhörde den första generationen tyska kustminläggare, en klass som mer liknade mekaniska verktyg än fullvärdiga ubåtar. Konstruktionen var kompromissernas konst: allt som inte behövdes skalades bort, allt som behövdes pressades in.

Skrovet och maskineriet

Fartyget mätte knappt 34 meter från stäv till akter och hade ett deplacement som mer påminde om en större fiskebåt än en krigsmaskin. Driften sköttes av en enkel dieselmotor för gång i ytläge och en elektrisk motor för undervattensfärd. Hastigheten var blygsam - runt 6 till 7 knop under ytan - men det var inte fart som gjorde henne farlig utan osynlighet.

Minutrustningen

Det verkliga hjärtat i konstruktionen var de sex vertikala minschakten, placerade i förskeppet. Varje schakt rymde två minor, totalt tolv stycken. När ubåten gled fram i låg fart kunde besättningen släppa minorna en efter en, som en tyst rad av dödliga bojar som sjönk till botten och väntade på sitt byte.

Det var en teknik som krävde precision: fel djup, fel fart eller fel vinkel — och minan kunde fastna, skadas eller i värsta fall detonera för tidigt. Men när allt fungerade var resultatet förödande. En enda välplacerad minlinje kunde stänga en farled i veckor.

Navigationsutrustningen

Navigationshjälpmedlen var primitiva efter dagens mått. Sextant, kompass, logg och en besättning som litade mer på erfarenhet än instrument. Att ta sig in i Engelska kanalen med denna utrustning var inte bara en militär bedrift - det var en navigationsmässig våghalsighet.

Begränsningarna

UC‑5 hade också sina svagheter:

• kort räckvidd

• begränsad uthållighet

• begränsat utrymme

• mycket begränsad dykförmåga [i förhållande till större ubåtar]

Men i rätta händer - och med rätt uppdrag - var hon ett kirurgiskt instrument i ett krig som annars dominerades av grovkalibriga lösningar.

Genombrottet: In i Engelska kanalen

I gryningen den 21 augusti 1915 gled UC‑5 ut från Zeebrugge med kurs mot en av världens mest bevakade farleder. Engelska kanalen var inte bara en geografisk passage - den var ett brittiskt självförtroende i vattenform. Att en tysk kustubåt skulle ta sig in där ansågs närmast otänkbart.

Men UC‑5 var byggd för just det otänkbara.

Pustkuchen höll ubåten på grunt vatten, ofta så nära botten att skrovet skrapade sandbankarna. Navigeringen var ett spel med marginaler: tidvatten, strömmar, patrullerande jagare och den ständiga risken att fastna i fiskeredskap eller minor. Besättningen arbetade i tystnad, med en koncentration som bara uppstår när varje felsteg kan bli det sista.

När de nådde sitt mål - farleden utanför Harwich - började det verkliga arbetet. En efter en släpptes minorna från de vertikala schakten, sjönk genom det grumliga vattnet, minsänket lade sig tillrätta på botten, minan steg till förinställt djup [genom sin flytkraft]. Där skulle de ligga, minorna, osynliga och väntande likt en rad tysta vittnen till en ny sorts krigföring.

När UC‑5 vände hemåt hade hon inte bara fullgjort sitt uppdrag. Hon hade bevisat att Tyskland kunde tränga in i hjärtat av brittiskt territorialvatten. Det var en bedrift som fick eko långt bortom marinens kartbord.

Effekten: När minorna började tala

Plansch som beskriver hur just denna typ av
bottenförankrad mina fungerar.

De första rapporterna nådde brittiska amiralitetet som lösryckta fragment: ett handelsfartyg som försvunnit spårlöst, en minsvepare som aldrig återvänt, en fiskebåt som hittats söndersliten som av en osynlig hand. Det tog tid innan mönstret blev tydligt - men när det väl stod klart var det obestridligt: någon lade ut minor i Engelska kanalen.

Och inte var det någon stor oceangående ubåt. Det var något mindre, något närmare, något som kunde smyga in där brittiska sjöofficerare ansåg att fienden inte borde finnas. Men vad?

Minkroppen har egen flytförmåga. När minan fälls är minkropp och
bottensänke samt stabiliseringsarmarna att betrakta som en enhet. När sänket når botten fälls armarna ut för att stabilisera

minan. Samtidigt dras säkringssprinten ut och minan är nu armerad - färdig att vid påsegling explodera. Minan har egen flytkraft och söker sig upp mot ytan, men en vajer, som rullas ut från sänket,
fäst i minkroppen, bestämmer med hjälp av en hydrostatisk [vattentrycks] ventil hur långt vajern skall rullas ut. Minan måste alltså ställas in på det djup där den skall stanna innan den fälls. 1000-tals minor av denna typ finns ännu, efter två storkrig, i Östersjön...

UC‑5:s minfält började snabbt ge resultat. Fartygen som förliste var inga strategiska jättar, men de var tillräckligt många för att skapa oro. Varje förlust tvingade fram nya patruller, nya svepningar, nya försiktighetsåtgärder. Kanalen, som britterna betraktat som sin egen bakgård, blev plötsligt ett område där osynliga hot lurade under ytan.

Det var inte bara skadan som räknades - det var också symboliken. En liten tysk kustubåt i britternas eget badkar hade visat att den brittiska flottans grepp om sina egna vatten inte var absolut. Och det gjorde ont, långt in i amiralitetets självkänsla.

Men framgångar i krig är inte sällan en dubbel-eggad sabel. Ju mer skada UC‑5 åstadkom, desto mer beslutsamma blev britterna att hitta henne - och till slut gjorde de det.

Slutakten: När UC‑5 tystnade

I april 1916 hade UC‑5 gjort sitt. Hon hade lagt sina minor, undkommit patruller och skapat mer oro än hennes blygsamma dimensioner någonsin antytt. Men havet är en nyckfull allierad, och den 27 april 1916 tog det slut. Ubåten gick på grund på de förrädiska sandbankarna utanför Harwich — inte i ett hav av tjutande granater, utan helt stillsamt uppkörd på en sandbank som inte fanns där några timmar tidigare.

Besättningen försökte förtvivlat få UC-5 flott. Motorn arbetade, ballasttankar tömdes och fylldes, order ropades i den trånga stålcylindern. Men havet hade bestämt sig. UC‑5 satt fast som en fluga i den kåda som med tiden skulle bli en bärnsten.

När den brittiska jagaren HMS Firedrake närmade sig fanns bara en sak att göra: besättningen tände förberedda sprängladdningar i hopp om att förinta hemligheterna och sänka henne för gott. Därefter hoppade de i havet och bärgades av HMS Firedrake.

Men explosionerna blev svagare än planerat. Skrovet fick bristningar - men sjönk inte. Sannolikt berodde detta på att tornluckan lämnats öppen.

Britterna hade fått ett fynd.

Bärgningen: En triumf på torra land

UC-5 är bärgad och en 
trofé för Royal Navy

Med en blandning av ingenjörskonst och skadeglädje bärgade Royal Navy den skadade ubåten. UC‑5 sågs där hon steg ur havet som ett troféfångat rovdjur, som bogserades till London. Där placerades hon mitt i staden, på Horse Guards Parade, som en utställning över tysk hybris och brittisk skicklighet.

Tusentals människor köade för att se henne. Barn pekade. Veteraner skakade på huvudet. Pressen skrev spaltmeter.

Den lilla kustubåten som en gång smugit i skuggorna blev nu ett offentligt spektakel, en påminnelse om att även krigets mest dolda vapen kunde sluta sina dagar som kuriositeter.

Epilog: Ett märkligt efterspel

UC‑5:s skrov användes senare i krigsobligationskampanjer, där hon stod som ett rostigt bevis på att Tyskland kunde besegras även under ytan. När kriget var över försvann hon ur historien, skrotad och bortglömd — men hennes korta, intensiva karriär hade redan satt sina spår.

Hon var aldrig den största, snabbaste eller mest avancerade ubåten. Men hon var den första att tränga in i Engelska kanalen och hon var den enda som slutade sina dagar som en tillfällig publikattraktion i London.

Över Atlanten: UC‑5 som amerikansk reklampelare

Aktern på UC-5 i New York Citys Central Park år 1917 innan UC-5 fått den förliga
delen på plats inför utställningen därstädes. Storbritannien lånade ut ubåten till USA
för att hjälpa till med det andra Liberty Loan Drive. [Krigslån]

UC‑5:s märkliga fortsatta liv stannade inte i London. Efter att ha tjänat som publikattraktion och symbol för brittisk överhöghet till sjöss, monterades den aktra delen av skrovet ned och skeppades vidare till USA. I New York ställdes det ut som ett konkret, rostigt bevis på det tyska ubåtshotet - och som ett effektivt verktyg i kampanjen för amerikanska krigsobligationer.

Budskapet till besökarna var brutalt och tydligt: detta är fiendens vapen - och det krävs pengar, fartyg och beslutsamhet för att besegra denne fiende. UC‑5, som en gång smög anonymt ovan och under ytan, blev därmed också en del av den amerikanska opinionsbildningen, långt från de grunda sandbankarna utanför Harwich.

Sammanfattning

UC‑5 var en av Första världskrigets mest oväntade aktörer: en liten, trång och tekniskt enkel kustubåt som ändå lyckades rubba den brittiska maritima självbilden. Hon föddes ur tysk desperation, bemannades av unga män som arbetade i en stålcylinder knappt större än ett järnvägsvagn, och skickades ut för att lägga minor där fienden kände sig som tryggast.

Sommaren 1915 tog hon sig in i Engelska kanalen - en bedrift som ingen brittisk sjöofficer hade räknat med - och hennes minor började snart tala sitt dödligt, förödande språk. Fartygen som gick under i mörker och tjocka var kanske inte stora, men de var tillräckligt många för att visa att även en blygsam kustubåt kunde förändra ett helt operationsområde.

När UC‑5 slutligen gick på grund utanför Harwich var det inte slutet på hennes historia, utan början på ett märkligt efterspel. Britterna bärgade henne, ställde ut henne i London som ett troféfångat rovdjur och lät tusentals besökare vandra runt hennes söndersprängda skrov. Därefter skickades den aktra delen vidare till New York, där hon blev ett amerikanskt propagandavapen i kampanjen för krigsobligationer - en rostig påminnelse om det tyska ubåtshotet, mitt i Manhattan.

Så slutade UC‑5:s korta karriär: inte på havsbotten, utan som ett stycke vandrande krigshistoria. En liten ubåt som aldrig var byggd för att imponera, men som ändå lyckades lämna avtryck på två kontinenter.

Finalen: Ett litet fartyg med ett långt eko

UC‑5 var aldrig byggd för att bli ihågkommen. Hon var en provisorisk lösning, ett hastverk i stål, skapad för att fylla en taktisk lucka i ett krig som redan hade tappat all rimlighet. Ändå kom hon att lämna spår som sträckte sig långt bortom de grunda vatten där hon först gjorde sig känd.

Hon visade att även små fartyg kunde förändra stora strategier. Hon visade att brittisk självsäkerhet inte var ogenomtränglig. Hon visade, kanske mer än något annat, hur krigets maskiner ibland får ett efterliv som ingen konstruktör kunnat förutse.

Från Nordsjöns sandbankar till Londons paradplats. Från brittisk propaganda till amerikanska krigsobligationer. Från tyst smygare till offentlig sevärdhet.

När hennes skrov till sist skrotades var det utan ceremonier. Men hennes historia levde vidare - inte som en legend, utan som ett exempel på hur även de minsta kuggarna i krigets maskineri kan få en roll som sträcker sig långt utanför sin tekniska betydelse.

UC‑5 var liten... men hennes eko blev stort.

Källor: Internet samt AI

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!