Beredskapen 1939–1945: Gränslandets tystnad, arméns väntan och själavårdens nödvändighet

När Europa kastades in i krig den 1 september 1939 stod Sverige inför ett historiskt vägskäl. Landet valde neutralitet, men neutralitet i en tid då stormakter trampade över gränser som om de vore streck i sanden krävde mer än diplomati. Det krävdes beredskap - en militär, politisk och psykologisk mobilisering som kom att prägla en hel generation. Längs den norska gränsen, särskilt i Värmlands djupa skogar, grupperades förband som skulle vara de första att möta en eventuell tysk invasion. Där, i tältens kyla och skogarnas tystnad, växte en unik militärkultur fram. Och mitt i denna kultur stod en gestalt som sällan beretts plats i historieskrivningen: fältprästen.

Kulsprutegrupp med kulspruta m/36

När Tyskland invaderade Norge den 9 april 1940 förändrades Sveriges strategiska läge över en natt. Den västliga gränsen, tidigare en lugn periferi, blev plötsligt en potentiell frontlinje. Sverige hade nu en aggressiv stormakt som granne. Regeringen och Försvarsstaben insåg att neutraliteten måste backas upp av en trovärdig militär närvaro.

40 mm luftvärnskanon m/36. Bofors i särklass
största exportprodukt. Kanonen fanns i snart
sagt alla länder.

Beredskapen blev därför inte bara ett militärt tillstånd. Den blev ett samhälls-tillstånd — en kollektiv vaksamhet där allt från järnvägar till kyrkor, från skolor till skogskojor, drogs in i ett undantagstillstånd som varade i sex år.

Värmland fick en särskild betydelse. Landskapet, med sina djupa skogar, glest befolkade bygder och strategiska vägar, var idealiskt för både försvar och infiltration. Här grupperades infanteri, artilleri, ingenjörstrupper och signalister. Här byggdes värn, här drogs telefonlinjer, här patrullerades skogsvägar dygnet runt.

Det var ett landskap där tystnaden kunde kännas tätare än någon annan stans. En tystnad som bar både naturens egen stillhet och den politiska nerv som uppstod när en armé väntade på något som kanske aldrig skulle komma.

Förbanden bodde ofta i tält - tjugo man i varje. Kaminer som sotade, ett ojämt jordgolv med ett lager halm mot markkylan, stenar som plågade ryggen tills de avlägsnades, kläder som aldrig riktigt torkade.

Vardagen var en blandning av rutiner och monotoni:

• patrullering
• vaktpass
• övningar
• vapenvård
• matlagning
• ordergivning

Men det fanns också en helt annan dimension som vi här kan kalla informationsvakuum: Många ensligt förlagda grupper, och för den delen även hela plutoner, saknades ofta en vanlig radio. Tidningar kom inte fram. Brev hemifrån tog veckor. Soldaterna levde i ett kunskapsmässigt mörker där världen utanför skogen var lika avlägsen som en annan planet. Rykten ersatte fakta. Fantasin fyllde tomrum. Osäkerheten blev en del av vardagen. Det var en märklig paradox: en armé som skulle försvara landet, men som ofta inte visste vad som hände i detta land eller i världen utanför.

Mitt i denna tumlande värld fanns fältprästen - en gestalt som bar ett ansvar av helt annan art än det officerarna bar.

Fältprästens generella uppdrag var tredelat:

Korum i fält någonstans i Sverige

Själavård

Varje dag, morgon och kväll, höll han korum (kortare militär gudstjänst) till vilken truppen vanligen var kommenderad.

Han var även den samtalspartner som lyssnade när någon t ex inte vågade tala med sin plutonchef. Han såg när en soldat bar mer oro än vad denne gav uttryck för. Soldaten kunde i sin tur tala med fältprästen om sin rädsla utan att det blev ett disciplinärende. Han kunde också tala om sina hemförhållanden, om äktenskapsproblem - ja om allt utan att detta blev "en visa på bygden" eftersom fältprästen hade absolut tystnadsplikt. Fältprästen var, mitt i stormen, en påminnelse om att även i en armé måste människan få vara människa.

Rapportskrivning

Fältprästen skulle därutöver regelbundet och skriftligt rapportera till sin närmast överordnade om:

• truppens allmänna moral
• personalärenden (utan att bryta sin tystnadsplikt!)
• alkoholbruk
• olovlig frånvaro
• disciplinära tendenser
• stämningar som kunde påverka stridsvärdet

Dessa rapporter är i dag ovärderliga historiska dokument. De visar en armé som inte bara väntade på en fiende, utan också kämpade mot det stationära fältlivets tristess, hemlängtan, osäkerhet och den märkliga känslan av att vara avskuren från resten av världen.

Fältprästen blev därmed både själavårdare och psykologisk sensor - en mänsklig seismograf som registrerade allehanda stämningar i förbanden.

Moralens landskap

Fältprästernas rapporter från beredskapsåren visar ett brett spektrum av mänskliga reaktioner:

• Kamratskapets styrka, där tältlivets täta tillvaro skapade en sorts grovt tillyxad familj i vilken inget privatliv existerade
• Alkoholens lockelse, särskilt vid permissioner, där ruset blev en flykt från fältlivets tristess och monotoni
• Olovlig frånvaro, ibland av förtvivlan över t ex ett äktenskap i undergång, ibland av ungdomlig dumdristighet
• Pliktkänslan, som hos många var starkare än rädslan för ett fientligt anfall
• Det Informationsvakuum, som gjorde att rykten ofta ersatte fakta

Sammantaget är fältprästens historia något som sällan berättas - historien om mannen som bar ett ansvar som kanske var större än hans egena livserfarenhet.

Neutralitetens paradox

En ensam svensk soldat på vakt någonstans i
Sverige

Sverige var neutralt, men beredskapen var allt annat än neutral. Den var ett ständigt pågående undantagstillstånd. Soldaterna visste att om tyskarna kom, skulle de vara de första att möta dem - ofta med bristfällig utrustning, ibland med föråldrade vapen, alltid med en överlägsen fiende framför sig.

Neutraliteten blev därmed en paradox:

I Sverige härskade freden - men landet levde med vetskapen att kriget kunde börja vilken dag som helst.

Det skapade en mentalitet av vaksamhet som även kom att prägla efterkrigstidens försvarsdoktrin.

Eftervärldens perspektiv

När kriget tog slut 1945 kunde Sverige blicka tillbaka på en tid som format nationen djupt. Beredskapen hade hållit landet utanför kriget, men den hade också skapat en kollektiv erfarenhet av disciplin, tyst uthållighet och en sorts stilla stolthet.

Förbanden i Värmland, med sina tält, sina patruller - och sina fältpräster, blev en symbol för denna uthållighet. De stod där i skogen - inte som hjältar i strid, utan som väktare av en fred som aldrig lät sig ifrågasättas.

Reflektion

Beredskapen var inte en heroisk krigshistoria i traditionell mening. Den var en historia om väntan, om tystnad, om människor som stod redo utan att veta om de någonsin skulle behöva agera. Den var en historia om moral, om disciplin, om små mänskliga svagheter och stora mänskliga styrkor.

Mitt i allt detta stod fältprästen - mannen som var en påminnelse om att även i en armé måste människan få vara människa!

Källor: Fältprästens, dvs min fars, berättelser, privat bibliotek samt AI

Appendix: En fältpräst i krig bär, om han så önskar, pistol för självförsvar. Min fars tjänstegrad var löjtnant och han bar pistol. Under hans utbildning på vapnet, pistol m/1907, inträffade följande episod:

9 mm pistol m/1907 licenstillverkad av
Husqvarna

Skjutinstruktören kommenderar "Med ett magasin ladda!" varpå eleverna trycker in det laddade magasinet i kolven på pistolen. Därpå kommenderar han "Gör mantelrörelse" varefter vapnet är skjutklart. Nästa moment är anläggning och avfyring. Skjutinstruktören mönstrar eleverna och upptäcker en förfärlig avvikelse: fältprästen, dvs min far (som hade stora händer fostrade i den norrländska timmerskogen), har tummen "uppfälld" bakom manteln! Vid avfyring kommer denna att rekylera med stor kraft och bryta fars tumme bakåt - utan hänsyn till ledband, brosk och senor! Instruktören ropar därför: "Men för faen pastorn, bort med tummen!" Motsägelsen mellan "faen" och "pastorn" får officerskamraterna att falla i hejdlöst skratt - men far slapp att besöka sjukhuset i Arvika!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!