lördag 31 augusti 2024

Brittiska Black Lancasters vs Amerikanska B-29. Berättelsen om valet av bärare av de första atombomberna

Många vet att de första två atombomberna släpptes från amerikanska B-29, Superfortress-bombplan, men det brittiska bombflygplanet Avro Lancaster B.I övervägdes faktiskt en tid som bärare av Bomben. I själva verket vidtog britterna superhemliga åtgärder för att bidra till den aktuella krigsansträngningen. Uppgifterna, som ligger till grund för denna artikel om det topphemliga brittiska projektet, Black Lancasters, är sammanställda av den brittiske doktorn i filosofi, militärhistorikern Mark Felton.


Fil Dr Mark Felton
Enligt Felton var skälet till projektet mycket enkelt: Trots att amerikanarna disponerade det då nya, och samtidigt världens största bombflygplan, Boeing B-29 Superfortress, kunde de inte leverera en atombomb över det Japanska målet eftersom inget av B-29:ans två bombrum var stora nog för en a-bomb! Vid konstruktionen av flygplanet 1940 hade man varit helt koncentrerad på den ytbombning med bomber i storleken 500 kg som användes för att krossa Tysklands städer.

Nu var det så att amerikanarna inte var helt ensamma i Los Alamos där bomben konstruerades under täcknamnet Project Manhattan. Där fanns även en Brittisk observations- och samarbetsgrupp. Så snart Britterna blev informerade om "transportproblemet" klargjorde man att det brittiska Avro Lancaster B.I, med mindre ändringar, redan bar Tallboy-bomber om 5200 kg och en längd om 6,4 meter. Flygplanet skulle därmed kunna användas för transport av atombomben till målet.

Projektledningen var givetvis intresserad av denna lösning, tidsramen var pressad - men de såg samtidigt problem med Lancasterns, i sammanhanget, korta räckvidd och låga maxhöjd i jämförelse med B-29. Det skall inte förnekas att somliga beslutsfattare dessutom såg det som en politisk vinst att atombomben förblev ett helamerikanskt projekt. Amerikanarna skapade därför projekt Silverplate vilket avsåg att konvertera ett antal B-29 så att de kunde fullgöra arbetet. Frågan var bara om detta projekt skulle hinna bli färdigt innan tiden runnit ut?


Avro Lancaster B.I var ett av de viktigaste bombplanen under andra världskriget 


Avro Lancaster B.I var ett brittiskt fyrmotorigt tungt bombplan som användes flitigt för bombning av Tyskland under andra världskriget. Med sin distinkta siluett och kraftfulla prestanda blev Lancastern ett av krigets mest kända och ikoniska flygplan.

Under andra världskriget var Lancaster B.I utan tvekan det bästa bombplanet. Det var känt för sin mångsidighet och användes i många uppdrag, förutom standard bombräder även maritima attacker (Jfr sänkningen av slagskeppet Tirpitz) samt rena specialoperationer.

Trots sitt formidabla rykte kan dock Lancasterns mest spännande uppdrag vara det som aldrig utfördes!

Avro Lancaster B.I byggdes av det brittiska flygföretaget Avro som också stod för konstruktionen. Flygplanet kom att bli en mycket betydelsefull del av RAF:s strategiska bombkampanj mot Tyskland.


Lancastern, något modifierad, var nära att bli det flygplan som
skulle släppa de första två atombomberna över Japan


Lancaster B.I var ett midvingat flygplan med tvåfenat stjärtparti. Flygplanet hade ett vingspann på 31 meter och en längd om 21 meter. Fyra Rolls-Royce Merlin-motorer på 1 460 hästkrafter vardera stod för framdrivningen. En normal besättning bestod sju personer: pilot, flygingenjör, bombfällare, navigatör, radiooperatör och två dedicerade kulspruteskyttar: akterskytt och ryggtornsskytt.

Flygplanet kunde, med en marschfart om 320 km/h, bära en bomblast på 6 350 kg med räckvidden 2 670 km. Topphastigheten var 450 km i timmen på maxhöjden 7 500 meter. 

Till följd av bristen på brittiska Rolls-Royce Merlin-motorer tvingades man inledningsvis använda även luftkylda radiella Bristol Hercules-motorer för att driva Lancastern. Dessa motorer visade sig emellertid ha sämre prestanda än Merlin-motorer. Så småningom överbryggade Packard-byggda Merlinmotorer från USA problemet med bristen på högpresterande motorer.

Lancastern kan spåra sitt specifika ursprung till utvecklingen av den tvåmotoriga Avro Manchester som skapades i slutet av 1930-talet. Manchester-bombplanet byggdes som svar på British Air Ministry Specification P.13/36 för ett medelstort bombplan för "världsomspännande användning" och som kunde bära en torped internt och utföra dykbombningar!

Avro Lancaster B.I konstruerades av Roy Chadwick och drevs alltså av fyra Rolls-Royce Merlin-motorer. Flygplanet var först tänkt som en uppgradering av det tvåmotoriga Avro Manchester. Manchestern visade sig dock mycket problematiskt i praktisk tjänst och avvecklades därför helt 1942 - Lancastern blev dess framgångsrika ersättare.


Avro Lancaster B.I PA474 under en RAF 
Battle of Britain minnesflygning


Avro Lancaster B.I togs i tjänst av RAF Bomber Command 1942, och när den strategiska bombkampanjen över Europa tog fart, fungerade det som det primära flygplanet för nattliga bombningar.

De stora bombutrymmena i flygplanet hade vanligtvis, för sådana "standarduppdrag" en blandad last av högexplosiva bomber, t ex den cylindriska 900–1 800 kg tunga sprängbomben eller flera 900 kg sprängbomber, och den återstående bomblasten då vanligtvis bestående av mindre - men många - brandbomber.

De flesta Lancasters hade ett motordrivet, bemannat, aktertorn med fyra 7,7 mm kulsprutor, ett motordrivet dubbelt 7,7 mm-torn på den övre bakre delen av flygkroppen samt två 7,7 mm-kulsprutor i nosen; ett fåtal flygplan hade också ett dubbelt 7,7 mm magtorn på flygkroppens undersida.

Bortsett från den berömda Dambuster Raid, den spektakulära bombningen med en specialdesignad studsande bomb mot tre betydande vattenmagasin i Ruhr-området, var en av deras svåraste roller sänkningen av det tyska slagskeppet Tirpitz den 12 november 1944. Det anfallet genomfördes av 31 Lancaster-bombare vilka släppte 5 400 kg tunga Tallboy-sprängbomber på fartyget som låg i den isolerade Kaafjorden i Norge.

Från mitten av 1943 utrustades Lancasterflottan med ett radarvarningssystem kallat Monica. Systemet var avsett att varna flygplanet från akterifrån kommande radarförsett tyskt nattjaktflyg. Snart nog hade tyska ingenjörer skapat en signalmottagare för det UHF-frekvens som britterna använde. Från detta ögonblick blev det brittiska motmedlet i praktiken ett tyskt medel för anfall bakifrån. I ungefär sex månader var RAF Bomber Command omedvetet om den tyska målsökningsförmågan och många bombplansbesättningar fick betala priset för denna okunnighet med sina liv.

Avro Lancaster var i många stycken mycket imponerande - men det var inte osårbart. Många plan gick under luftkriget förlorade - och med dem sina besättningar.

Statistiken visar att, under andra världskriget, omkom över 55 000 av de cirka 125 000 brittiska unga män som tjänstgjorde i flygtjänst i Bomber Command. Ytterligare 8 400 unga män sårades.

Cirka tiotusen besättningsmedlemmar, vilka lyckats rädda sig med fallskärm, blev krigsfångar i Tyskland. Detta innebar att den statistiska möjligheten att en besättningsman i en brittisk bombplansbesättning skulle komma ur kriget oskadd endast var cirka 2 av 5 eller 40 %.

Mer än hälften av de 7 377 Lancaster B.I som tillverkades förstördes av fientlig eld eller vid olyckor under flygträning. Endast ett av tjugo Lancaster-flygplan avslutade mer än hundra uppdrag under kriget.

Mer statistik: 1943 kunde endast en av fyrtio flygare förväntas överleva en andra omgång uppdrag om 30 flygningar… Oddsen att överleva var därmed mindre än för de soldater som vistades i första världskrigets skyttegravar...


Men hur var det nu med vilket flygplan som skulle bära atombomben till målen i Japan?

Enligt filosofie doktorn och militärhistorikern, britten, Mark Felton handlade det enbart om vilken tid som stod till förfogande innan det a-bomblastade flygplanet måste lämna startbanan. En rad faktorer skulle samverka för ett framgångsrikt genomförande av Manhattanprojektet.

Skulle tiden räcka till för de absolut nödvändiga modifieringarna av B-29 - eller skulle man satsa på Avro Lancaster? Tveklöst var det så att det fanns en mängd problem förknippade med Lancasterns kortare räckvidd (ev. lösning: lufttankning) och till följd av lägre operativ flyghöjd även behovet av skydd i form av eskorterande jakt.

Det definitiva svaret kunde endast fås om B-29:ans modifieringar hann genomföras - och att flygtester dessutom visade att flygplanet fortfarande var luftvärdig.

B-29 hade två bombrum 3,7 meter långa och 5,2 meter höga. Strax efter det att den första B-29:an levererats, den 1 juli 1943, upprättades planer på att modifiera några av dem så att de kunde bära en atombomb. En obehaglig upptäckt var att Little Boy-atombomben var 5 fot för lång för att passa in i något av B-29:ans två bombrum.

Flygplanet måste alltså byggas om på så sätt att de två bombrummen blev ett enda stort rum och att den centrala vingbalken, vilken gick rakt mellan bombrummen (och tvärs flygkroppen), fick en ny utformning och ny dragning.

Lancaster-bombplanet hade ett gigantiskt bombrum som tveklöst kunde hantera en så stor bomb. Av denna anledning ansågs det, om än under en kort tid, att detta var det enda möjliga flygplanet för jobbet.

Britterna startade därmed det, ännu 80 år efter händelsen, dimhöljda projekt Black Lancasters - vilket syftade till att genomföra nödvändiga modifieringar av Lancastern och att träna besättningar för uppdraget att fälla två atombomber över Japan. Bas för The Black Lancasters var det militära flygfältet Enstone Airfield norr om Oxford. Flygplanen var helt svartmålade och "existerade helt enkelt inte!"

Mark Felton har flera belackare rörande sin redogörelse för The Black Lancasters - dock finns kopplingar mellan The Manhattan Project, dess brist på kapabla flygplan och en politisk vilja att styra projektet till ett helamerikanskt sådant! 

Kanske kommer framtiden att visa huruvida dr Felton tagit miste eller inte... En sak framstår som kristallklar: England hade i två förödande krig lärt sig att krig ofelbart medför förluster, förluster som "The Yanks" aldrig lärde sig att acceptera. 

Den brittiska attityden till förluster i krig framstår tydligt av den engelske generalen Douglas Haigs dagbok där han på Sommeslagets (första världskriget) andra dag skriver: 

"Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades enbart på förmiddagen den 1 juli 1916...

Därmed kan förstås att ett eller annat flygplan förlorat - om så lastat med en atombomb - inte innebar något annat än förlusten av ett flygplan med besättning och last... 55 000 unga brittiska män dog med sina flygplan över Europa - varför skulle fjärran Östern vara annorlunda?

Militära ledare hade noga övervägt - och kommit fram till - att förorda den brittiska flygplanet Avro Lancaster, som Royal Air Force hade använt för att bära de 5-tons "Tallboy"-bomber som tillverkades 1944.


General
Leslie Richard Grooves Jr

Manhattan-projektets befälhavare, generallöjtnant Leslie Richard Groves Jr., och chefen för den amerikanska arméns flygvapen, general Henry H. Arnold, ville emellertid, av olika skäl, ha ett amerikanskt flygplan för uppdraget. Det är inte osannolikt att grunderna för detta var rent politiska.













General
Henry H. Arnold
Modifieringarna av B-29 innebar utvidgning av bombrummet och förstärkning av delar av flygplanets inre struktur, installation av ett kraftfullare elektriskt system för att stödja bombens komplexa mekanismer samt utvecklingen av en speciell bombfällningsmekanism för att säkerställa att bomben släpptes exakt på målet.

Dessa modifieringar skulle göra det möjligt för B-29:an att bära och släppa atombomberna med tillräcklig noggrannhet och tillförlitlighet för att uppnå de önskade militära målen.



Vilken var då de två första a-bombernas, Little Boy och Fat Man, konstruktion?

Grundläggande är att varje radioaktiv källa har en s.k. kritisk massa. När denna massa överträffas kommer en kärnreaktion, en explosion av enormt format, att inträffa. Samtidigt med explosionen frigörs radioaktiv strålning, en strålning som omedelbart, eller på sikt medför döden för allt levande!

Little Boy, bomben som släpptes på Hiroshima, förlitade sig på en kanonliknande mekanism där två subkritiska massor av Uran-235 sammanfördes när "granaten" (av Uran-235) avfyrades, träffade målet (av Uran-235) och med blixtens hastighet bildade en superkritisk massa vilket i sin tur initierade fissionsreaktionen.


Fat Man, bomben som släpptes över Nagasaki, använde en mer komplex design av implosionstyp, där ett skal av konventionella högexplosiva ämnen omgav en underkritisk massa av Plutonium 239. När det högexplosiva sprängämnet detonerades komprimerades Plutonium 239 till en superkritisk massa vilket utlöste fissionsreaktionen.


Avro Lancaster B.I sågs en gång som det bästa alternativet för att släppa Bomben.
Notera att bombdörrarna är öppna vilket ger en uppfattning om
storleken på bombrummet!


Lancastern saknade den hastighet och räckvidd som B-29 hade. Maxhastigheten för B-29 var 560 km/h, medan maxhastigheten för Avro Lancaster var 454 km/h.

B-29 hade en maximal räckvidd på 9 382 km, medan Avro Lancaster hade en maximal räckvidd på 4 073 km. Dessutom var maximal flyghöjd för B-29 cirka 9 707 meter medan maxhöjden för Avro Lancaster var 7 500 meter.

Dessa parametrar var de tekniska skälen till att man förordade det amerikanska B-29 - förutsatt att flygplanet kunde modifieras i tid.

Den 2 december anlände den första B-29:an till Wright Field, Ohio. Modifieringsarbetet startade omgående. Målet var att av de två bombrummen skapa ett enda, 10 meter långt, bombrum. Referens var en fullskalereplik av Little Boy som från början var cirka 5 meter lång men under arbetets gång förkortades till 3 meter.

Separata, dubblerade, bombfällningssystem installerades tillsammans med nya bombupphängningar och stöd för bomben.

Modifieringarna krävde mycket tid. Den första B-29-prototypen var inte färdig förrän den 20 februari 1944, efter mer än 6 000 arbetstimmar.

Militären började testa de olika bombkonfigurationerna så snart den första modifierade Silverplate B-29 anlände till Muroc Army Air Field i Kalifornien i mars.

Från vänster till höger atombomberna: Thin Man, Little Boy och Fat Man


En Little Boy-inspirerad 
(kanonprincipen) Thin Man-bomb  testades den 6 mars och två Fat Man-tester utfördes den 14 mars. Fat Man-formen visade aerodynamiska brister på grund av att bombens stjärtfenor inte var rätt utformade medan Thin Man-testet var framgångsrikt. Thin Man projektet övergavs emellertid efter att det upptäckts att den spontana klyvningshastigheten för kärnreaktorframställt plutonium var för hög för att kunna användas i en kanonliknande design. Problemet i sig orsakades av den höga koncentrationen av isotopen plutonium 240.

En av B-29:orna fick avsevärda skador när en Thin Man-bomb tappades under flygning till testområdet. Bomfällningsmekanismen modifierades därefter snabbt enligt det utförande som redan fanns på det brittiska Avro Lancaster.

En ny kontrollpanel, eller Vapenstation, utvecklades och byggdes in i cockpit på B-29:an för att övervaka bombens fällning och initieringen av detonationen under själva stridsuppdraget.

Den 22 augusti 1944, efter framgångsrik testning med olika bombformer, inleddes en produktionsfas av Silverplate B-29. De tre första Silverplate B-29 överlämnades till USAAF i mitten av oktober och flögs till Wendover Army Airfield i Utah.


Den 6 augusti 1945 klockan 08:15 exploderade världens första atombomb, typ Little Boy över ett civilt mål - den Japanska staden Hiroshima. Bomben bars dit av en Boeing B-29 Superfortress, Silverplate döpt till Enola Gay efter piloten överste Paul Tibbets mor. Bomben fälldes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken. 80 000 människor dog ögonblickligen.



Enola Gay konserverad på museum


Tre dagar senare, den 9 augusti 1945 kl 11:02 föll en andra helvetesbomb från himlen, nu av typen Fat Man, över Nagasaki. Mellan 60 000 och 80 000 människor dog ögonblickligen i explosionen - eller av strålskador någon av de närmaste dagarna.

Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan villkorslöst och det andra världskriget var därmed slut efter 6 års förödande krig och död på många kontinenter.




Enola Gay, flygplanet som fällde världens första atombomb

Till sist i denna redogörelse: B-29 valdes som bärare av de första atombomberna eftersom det var det mest avancerade och kapabla tunga bombplanet som fanns. Vidare hade flygplanet räckvidd för att flyga uppdraget från Tinian Island till Japans huvudö, förmågan att, efter ombyggnad av bombrummen, bära den stora och tunga a-bomben samt operativ flyghöjd hög nog för att föra fram och släppa bomben utom räckhåll för fiendens luftförsvar.


Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki resulterade i ett mycket stort antal dödsoffer direkt vid anfallen samt, till följd av strålskador, ett flertal dödsfall under ett stort antal år efter anfallen. Explosionerna medförde också en fullständigt ofattbar förstörelse av byggnader på marken.


Bombningarna av de Japanska städerna Hiroshima och Nagasaki är första och enda gången kärnvapen använts i väpnade konflikter.



Det ena av världens två ännu flygande B-29 Silverplate Superfortress




                                                                                                                - Ω -



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

fredag 16 augusti 2024

Berättelsen om Revolver-Harry

Av rubriken skulle man lätt kunna ledas vilse, och därmed tro, att Revolver-Harry var en gangster som stod på andra sidan lagen. Inget kan emellertid vara mer fel! Smeknamnet Revolver-Harry är känt och hedrat i alla kriminaltekniska och polisiära sammanhang världen över – och avser inget annat än svensken Harry Söderman. Begreppet Revolver-Harry förklaras längre fram i denna text!


Harry Söderman
Harry Söderman föddes 24 augusti 1902 och växte upp i Östersund. Fadern var
kronofogde och länsman med rykte om sig att vara en riktig hårding. Harry ville inte vara sämre än sin far och utvecklades till en mycket aktiv ung man med starkt intresse för fysik och kemi. Harry spåddes en lysande framtid – bara han dämpade sig lite. Men Harry skulle aldrig dämpa sig, och han kom att göra flera närmast otroliga karriärer - samtidigt!



Söderman i Mellanöstern.
Notera cykeln på kamelryggen!

Som ung man cyklade Harry Söderman från Sverige till Turkiet. Därifrån fortsatte han, med båt, sin cykelresa till bland annat Syrien och Irak. Under färden, som varade i nästan två år, försörjde han sig med resereportage som han postledes sände till avtalade svenska tidningar. Cykeln, med reparationssatser för punkterade däck, tillhandahölls av cykelfabrikanten Crescent vars VD Söderman uppvaktat för att be om denna cykelgåva -  i utbyte mot reklam för fabrikatet Crescent!

Med sikte på ett arbete inom pappers/massaindustrin utbildade Söderman sig under 1920-talet till kemist i Malmö och i Tyska Altenburg. I denna stad stad avlade han civilingenjörsexamen år 1924.

Redan tidigt hade Söderman kommit i kontakt med kriminaltekniskt arbete och kontakten i ämnet fördjupades under hans tid i Tyskland. Snart nog kom han underfund med att intresset för kriminalteknik överskuggade intresset för papperstillverkning!

Edmond Locard
1926 sökte han därför plats hos dåtidens främste kriminaltekniker - fransmannen Edmond Locard vid Lyons universitet. Vid detta lärosäte a
vlade han doktorsexamen år 1928 med en avhandling i ballistik i vilken han beskrev metoder för att identifiera från vilket vapen en viss kula avfyrats.

Han blev docent i kriminalteknik vid Stockholms universitet år 1930. Söderman reste därefter till USA för att ta del av de senaste rönen inom kriminaltekniken. 

Under året 1934 arbetade han som chef för staden NewYorks polislaboratorium. 

Han var redaktör för ”Nordisk kriminalteknisk tidskrift” från 1931, och generalsekreterare i ”Internationella akademin för kriminalvetenskaper” från 1938.

Söderman lämnade New York 1935 för att arbeta som lärare vid den Brittiska polishögskolan i Hendon.

1939 utsågs han till chef för den nystartade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA), vilken var föregångaren till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), idag Nationellt forensiskt centrum, NFC. Söderman innehade tjänsten vid SKA fram till 1953.

En liten detalj: 1937 blev den blivande barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren anställd som Södermans sekreterare!

Man skulle utan vidare kunna säga att Harry brände sitt ljus i båda ändar. Han sparade sig inte och betalade det ultimata priset för sin levnad redan den 16 mars 1956 i staden Tanger i Marocko. Därstädes, för en gångs skull i kretsen av sin familj, jagade han narkotikasmugglare när en hjärtinfarkt plötsligt ändade hans liv.


Harry Söderman är i kriminaltekniska kretsar världen över känd som Revolver-Harry. Vadan detta smeknamn? Jo, som tidigare nämnts i denna artikel doktorerade Söderman 1928 med en avhandling om ballistik*.

I avhandlingen presenterades metoder för att kunna koppla en avfyrad projektil (kula) till det vapen som projektilen avfyrats från. Kortfattat kan detta tydliggöras med att varje vapens lopp lämnar signifikanta spår på den projektil som lämnar vapnet vid avfyring. Genom att i ett för ändamålet, av Söderman, utvecklat mikroskop jämföra en på brottsplatsen, eller för den delen i brottsoffrets kropp, upphittad projektil med en under laboratoriemässiga förhållanden från det aktuella vapnet avfyrad projektil, kan man, likt jämförelser mellan fingeravtryck med nära nog 100% säkerhet, fastställa relationen mellan vapen och avfyrad projektil.

*Anm: Ballistik (grekiska ba'llein, "kasta") är läran om kastade kroppars eller med skjutvapen avfyrade projektilers rörelse i lufthavet.


Den 9 april 1940 ockuperades Danmark och Norge av tyska trupper. Danmark kapitulerade redan efter några timmar medan Norge höll ut i två månader. Detta skapade en viktig skillnad mellan de två länderna: i Danmark blev Statsledningen i form av Kungahuset samt hela regeringen i praktiken tyskarnas fångar under hela ockupationstiden medan den Norska Statsledningen inklusive stora delar av regeringen evakuerades till England och behöll därigenom den legala makten över Norge.


Från England styrde exilregeringen alla viktiga beslut rörande motståndsrörelsens, Hjemmefronten, aktiviteter.

Allt eftersom tyskarnas grepp om Norge hårdnade kom ett större antal flyktingar till Sverige. Inte sällan rörde det sig om mindre militära förband, kompletta med militär materiel. Antalet norska flyktingar under krigsåren 1940-1945 beräknas till ca 60 000 personer. Ett stort antal av dem utgjordes av vapenföra män hos vilka viljan att med våld återta Norge var stor.

Den norske kirurgen
Carl Semb

En av motståndsmännen som kommit till Sverige var en läkare och kirurg vid namn Carl Semb. Han insåg att något måste göras innan de otåliga flyktingarna
blev ett problem för värdlandet Sverige.


Med svenska regeringens goda minne organiserade Semb en rad hälsohem runt om i Sverige. Här skulle norrmännen vaccineras och få vila upp sig en tid, samtidigt som de fick ägna sig åt hälsosam fysisk träning och lyssna på uppbyggliga föredrag om kvällarna.

Vad svenska myndigheter i efterhand fick veta var att det i själva verket handlade om mönstring, på svensk mark, för en hemlig norsk armé och att föredragen bestod av kurser i
t. ex. hur man ljudlöst dödar en fiendesoldat...






Kjesäters slott, Vingåker

En mottagningscentral för norska flyktingar öppnades våren 1942 på Kjesäters slott utanför Vingåker i Södermanland. Här mönstrades flyktingarna innan de skickades vidare till hälsohemmen. Här försökte man också sålla bort quislingar och tyska agenter.

Våren 1942 fick chefen för Sveriges Kriminaltekniska Anstalt, Harry Söderman, en diskret förfrågan från norska exilregeringen i London. Norrmännen framlade saken som så: När de tyska ockupationstrupperna väl drivits ut ur Norge skulle man, för att upprätthålla lag och ordning, behöva ett stort antal poliser utan koppling till Vidkun Quislings Nasional Samling (NS) eller tysk nationalsocialism. Statens Kriminaltekniska Anstalt hade ju före kriget utbildat norska poliser i modern kriminalteknik. Skulle man inte kunna genomföra en polisutbildning av utvalda norska flyktingar vilka befann sig i Sverige? Med all diskretion... naturligtvis…

Harry Söderman - här
i militär "vinterskrud"


Harry Söderman svarade först nej. En sådan utbildning var oförenlig med Sveriges ställning som neutral stat...
Nu var det emellertid så att den tyska krigslyckan började arta sig till det sämre… själva saken kom därför i ett något nytt läge… Efter en tids betänkande samt konsultationer med företrädare för samlingsregeringen (läs: Tage Erlander) gav Söderman ett nytt svar, denna gång ett JA!

Den norska exilregeringen i London kunde inte någonstans i världen fått ett bättre svar! Söderman var som klippt och skuren för rollen som energisk, uppfinningsrik, outtröttlig ledare för denna stora operation. En bidragande orsak till hans ovanliga - och exceptionellt kreativa - organisationsförmåga låg säkert bottnad i hans utbildning till reservofficer i Svenska armén.

Södermans, under 20 och 30-talet uppbyggda, personliga, världsvida nätverk i polisiära kretsar kom flitigt till användning på andra världskrigets svagt upplysta bakgårdar. Harry var bekant med alla personer som var värda bekantskap - och de som inte tillhörde hans bekantskapskrets visste likafullt vem den udda svensken, Revolver-Harry, var!

Johannesbergs herrgård
Johannesberg
s herrgård vid Gottröra inte långt från Arlanda inköptes och förvandlades till kursgård. Mitt i sommaren, när större delen av den svenska samlingsregeringens ledamöter var på semester, lyckades det Revolver-Harry att dels utverka regeringens tillstånd för den norska polisutbildningen, dels att rekvirera 1000 kulsprutepistoler, 750 mausergevär, 750 automatpistoler samt ammunition till dessa vapen från försvarets förråd!


Statssekreterare Tage Erlander skrev i sin dagbok: Det är ingen dålig utrustning för de 70 man som han har tillstånd att utbilda.


Från Svenska regeringens sida var man orolig för att de norska s.k. polissoldaterna skulle komma att använda Sverige som bas för raider in i Norge - vilket i sin tur skulle kunnat provocera tyska motaktioner in i Sverige. ”Polistrupperna” fick därför direkt order av den Svenska regeringen att under inga omständigheter gå in i Norge – inte förrän den tyska ockupationsmakten antingen kapitulerat eller utrymt landet.


Verksamheten växte allt mer och kom att bedrivas på många platser. Vid krigsslutet fanns i Sverige ett antal norska, vapenmässigt grundläggande och militärat utrustade, infanteriförband om sammanlagt ca 13 500 man under täckmanteln: Polititropper.


Den svenska regeringen hade, undan för undan, lamt protesterat mot Revolver-Harrys allt mer växande organisation men fann sig ständigt ställd inför 'fait accompli' (fullbordat faktum) genomfört av den okonventionelle och initiativrike Söderman. Till den norska siffran tillkom 1500 dansk trupp utbildad på samma sätt som norrmännen - sammanlagt var de 15 000 man. 


På eftermiddagen den 30 december 1944 landade tio amerikanska Douglas C-47 flygplan på Kallax (F21 Luleå). C-47 var en militär version av världens mest tillverkade civila flygplan: Douglas DC-3. Flygplanen utgjorde den första synliga delen av operationen "Where and when".

Den 12 januari 1945 gjorde Polititropperne sin första insats. Rysk trupp hade rensat Kirkenäs från tyskar och nu behövdes en norsk ordningsmakt därstädes. 

Översten i USAF
Bernt Balchen
Under ledning av operationschefen för "Where and when", den norsk-amerikanske flyglegenden översten Bernt Balchen flögs en helnorska trupp, med vapen och allt, från Kallax till Kirkenes. 


Thor Heyerdahl och hans balsaflotte
Kon-Tiki 1947. Tillsamman med 4 övriga
"gastar" seglade Kon-Tiki i 101 dygn från Peru
i Sydamerika till Stilla Havets
polynesiska ö, Raroia
En av de som i första vågen flögs upp till Kirkenes var den senare välbekante forskaren och författaren Thor Heyerdahl (Expedition Kon-Tiki med fl forskningsföretag).







Flyghjälpen till Norge från Kallax fortsatte till augusti 1945 och kom att omfatta transporter av mer än 1500 norrmän och över 1300 ton militär materiel och proviant.

Genom den amerikanska baseringen av 10 st C-47 på Kallax blir 'de facto', F 21 det enda reguljära svenska förband som på svensk mark aktivt deltog i andra världskriget.



Utbildningen av 13 500 man norsk trupp (plus 1500 danskar) i Sverige krävde ett omfattande nät av utbildningsplatser. Uppställningen nedan ger en god uppfattning om volymen etablerade utbildningsläger och deras inriktning.


  1. Bataljon I. Övertorneå. Chef: Odd Mölster
  2. Bataljon II. Övertorneå
  3. Bataljon III. Baggböle i Njurunda landskommun. Chef: Kapten Ola Tvedt
  4. Bataljon IV. Öreryd. Chef: Axel Baumann
  5. Bataljon V. Övertorneå. Chef: Major Oliver Smith
  6. Bataljon VI. Bäckehagen, norr om Falun
  7. Bataljon VII. Skålmyra och Tappudden, Furudal. Chef: Niclas Baumann
  8. Bataljon VIII. Skålmyra, Furudal
  9. Bataljon IX. Tappudden, Furudal (ej klar före krigsslutet)
  10. Finnmarksbataljonen. Färna bruk, NV om Västerås
  11. Skjutplats och befälsskola, senare artilleriutb. Mälsåker, ONO om Stallarholmen
  12. Kustartilleri (”Hamnpolis”) och radiopersonal. Mauritzberg på Vikbolandet
  13. HS-bataljonen, skjutläger, samt utb. av sanitetspersonal och Milorg-specialister. Älgberget, N om Björbo, Dalarna
  14. Sanitetspersonal. Stråtenbo NNO om Borlänge, Dalarna
  15. Disciplin- och sorteringsläger. Tofta brunn, Sundborn, Dalarna
  16. Avdelning I (radio och telegrafi på långdistans). Mossebo, utanför Öreryd
  17. Kommandoträningsläger ("Vidarereiseforlegning"). Ählby, på Ekerö, V om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE ("Kompani Linge")
  18. Utb. av bilmekaniker, chaufförer, mc-ordonnanser och lottor. Berga, Turinge, Stockholms län
  19. Hästvårdare och signalister. Holmarudden, Erikslund, V om Ånge, Västernorrlands län
  20. Rikspolitiet och generalstabsofficerare. Johannesberg, Gottröra, Stockholms län
  21. Befäls-, signalist- och vapenteknikerutb. Runsten ("Torpet"), utanför Johannesberg, Gottröra, Stockholms län
  22. Militär hundskola. Stora Fors, Gottröra, Stockholms län
  23. Flygaspiranter. Skarpnäck, Stockholm
  24. Fallskärmshoppare och radiotelegrafister. Kallax (F21), S om Luleå, Norrbottens län
  25. Mottagningscentral, förhörs- och rekryteringskontor för polistrupperna och SOE. Kjesäters slott, Ö om Vingåker, Södermanlands län
  26. "Finse" (2.000 soldater för V Finnmark). Karesuando, finska gränsen NO om Kiruna
  27. Pionjärer (ingenjörsförband). Voxna, Ovanåker, V om Bollnäs, Hälsingland
  28. Trafikreglering och radiobiltjänst. Åkeshovs gård, Åkeshov, Stockholms län


De norska Polistruppernas förläggning, utbildning och utrustning i Sverige finansierades av den Norska exilregeringen i London. Erforderliga ekonomiska medel erhölls genom uttaxering från Den Norska Handelsflottan, den största i världen på denna tid!


De norska Polistruppernas första arbetsuppgift var, som tidigare beskrivits, Kirkenäs i Nordnorge. Tysklands totala sammanbrott närmade sig emellertid med snälltågshastighet.


Under veckorna i mars och april 1945 spekulerades i vida kretsar om huruvida den del av tyska armén som var förlagd i Norge, när den tiden kom, skulle kapitulera tillsammans med de tyska stridskrafterna på den europeiska krigsteatern. Antalet soldater i Norge var betydande: 450 000 till 500 000 man. Spänningen var stark när Tysklands Rikspresident, av Hitler i sitt testamente utsedd till arvtagare av det 1000-åriga Tyska Riket, Storamiral Karl Dönitz, den 8 maj förklarade Tysklands villkorslösa kapitulation på alla fronter.


Obergruppenführer (general) SS
Wilhelm Rediess
Någon dag innan detta datum hade Söderman, i all hemlighet, avtalat med sin personlige vän sedan 20-talet, Wilhelm Rediess, nu högste polisbefäl i Norge, om att dennes norska familj i tysthet skulle evakueras till Sverige mot att han undvek att verkställa ordern om arkebusering av ett flertal fångar på det ökända fängelset Grini utanför Oslo.

Operationen genomfördes framgångsrikt. För Obergruppenführer Rediess och den tyske befälhavaren över Norge, Rikskommissarien Josef Terboven, fanns emellertid inget annat alternativ än självmord. De båda avslutade sina liv genom att med handgranater spränga sig i en villa i Skaugum utanför Oslo.


Den 8 maj 1945 förklarade Revolver-Harryvia högtalarna på Grini - och som förste budbärare, "Fred i Europa, fred i Norge" och  förklarade för fångarna att de nu var fria att återvända till sina hem!


Harry Söderman var faktiskt inte bara Oslos, utan hela Norges, självutnämnde polismästare under dygnet 8-9 maj 1945!


Genom sin oförvägna, unika, personliga initiativkraft och sitt sedan dekader uppbyggda kontaktnät, framstår Harry Söderman som en mycket god universell  samhällsmedborgare. Hur kommer det sig då att han är näst intill okänd av en svensk allmänhet?


Svaret finns kanske i det svenska hanterandet av ett annat universellt fenomen -  ABBA. ABBA är en av världens mest hyllade musikgrupper - men inte i Sverige.


Här slår vi oss på våra stinna magar och förklarar frankt: Det är väl inte så märkvärdigt!!


Men det är det! Att ett litet land som Sverige förmår frambringa sådana internationellt förklarade storheter som Revolver-Harry och sedermera ABBA är stort!



                                                                                              - Ω -




Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!


måndag 5 augusti 2024

Ett flygfält skilt från tiden...


Hans Grade i en flygapparat byggd i hans
verkstad ca 1906
Rubriken till denna artikel kan vid ett första påseende verka märklig men under livets gång händer ting som vid en första konfrontation synes svåra – men efter förfluten tid, och i jämförelse med andra livshändelser, syns mer eller mindre obetydliga.

Jag skall nu berätta om vad som inträffade strax efter Den Kommunistiska Murens fall på gränsen mellan öst- och Västtyskland, dvs efter den 9 november 1989.

Tidens grå dimma gör det svårt att tidsmässigt exakt placera händelsen men jag föredrar att förlägga den till senvåren 1990.

Hustrun och jag är på väg söderut i vårt Europa och många platser av intresse styr vår rutt. Som så många gånger förut skall vi till sist faktiskt hamna i Meggen, Luzern, Schweitz.

Nu till berättelsens kärna! Vi övergår att skriva i ”presens”, dvs ett skrivsätt i nutid.

Hotel Fliegerheim, Borksheide
Medan jag, denna fjärran afton långt hemifrån, funderar över menyn i hotellets, Fliegerheim, restaurant far tankarna till första världskriget. Här flygutbildades faktiskt många av kejsarimperiets unga flygare såsom den Röde Baronen, von Richthofen, den senare väl bekante Hermann Göring och flygmästaren själv: Max Immelmann. Immelmann störtade in i evigheten den 18 juni 1916. von Richthofen föll från skyn den 21 april 1918...

Hermann Göring avslutade själv sitt  liv (som dömd Nazistisk krigsförbrytare i

Nürnbergrättegången) timmarna innan han skulle hängas den 15 oktober 1946.

I just detta hotell, där legendarerna tömt mer än en kanna Bier, har vi nu slagit oss till ro för kvällen.

Vid tiden för första världskriget fanns ännu ett gentlemannamässigt brödraskap inom flyget, och det berättas att de stupade tyskarna ovan vardera förärades en av motståndaren från himlen nedkastad krans!

Hermann Göring blev, för övrigt, Richthofendivisionens siste chef.

Vi fäster oss vid menyns jägarfilét med pfefferlingsås. Att det handlar om svamp förstår jag men vad är pfefferling? Kyparen gör så gott han kan – men vi förblir ovetande! Då går han ut i köket och kommer tillbaka med en KANTARELL! Pfefferling är alltså, på svenska, kantarell! Jo, är man bara öppen kan man få lära – och det tyska pfefferling stannar evigt i det tyska ordförrådet!

När vi ätit vår sena middag beslutar vi oss för att ta en promenad i hotellets omgivningar. Byn är förvisso inte stor men det första vi stöter på är en byst på en sockel föreställande en sedan länge borta flygare, Hans Grade. 

Grade var en av pionjärena inom det tyska flygväsendet och blev bl a den förste postflygaren i Tyskland. Han startade och drev dessutom en liten flygplansfabrik i Borksheide, 63 km sydväst om Berlin.

Vi vandrar vidare i kvällen och kommer ut till ett stort fält i vars ena långsida ett tvåvånings hyreshus residerar. Klockan närmar sig 23 på kvällen och jag får syn på en kvinna som sitter och röker i kvällsmörkret utanför huset. ”Är detta ett flygfält från 1914 frågar jag” och får ett jakande svar. Därpå frågar kvinnan om vi vill besöka fältets flygmuseum!! (Klockan 23!!) Naturligtvis svara jag JA! Hon fimpar cigaretten, går upp i lägenheten och hämtar nycklar och för oss till ett flygmuseum som vi i mörkret inte observerat. Hon låser upp grinden, slår till  huvudströmbrytaren och bjuder oss stiga in i frilandsmuseet som nu badar i ljus.

På fältet står en byggnadsminnesmärkt
Iljusjin-18 tillägnad Hans Grades minne.

Centralpjäsen är ett kolvmotordrivet fyrmotorigt ryskt Iljusjin-18 passagerarplan. Östtyska ”dårfinkar” från Interflug (Östtysklands flygbolag) har flugit detta plan hit och landat på det blott 800 meter långa gräsfältet. Någon start härifrån kommer aldrig i fråga!

Flygplanet är nu ett museum och vi förundras över artefakterna och låter oss bländas av en film som beskriver museet, dess skapare och den fantastiska landningen på ett gräsfält avsett för 1914-års flygplan....

Omtumlade lägger vi, frivilligt, varsin 10 Euro i flygplanets sparbössa, lämnar vår värdinna och vandrar hem till hotell Fliegerheim. Klockan är nu nära 24...

Många gånger sedan dess har jag funderat över vem hon var - denna kvinna som var vår ciceron en sen kväll i Borksheide. Vilket blev hennes öde när nu Östtyskland föll samman som det kommunistiska korthus det var? Vad hände med flygmuseet?


                                                                                                     - Ω -



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!