- Ω -
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
Välkommen till Tidsspegeln! Målet med detta e-magazin är att med spegelns hjälp reflektera och belysa såväl militärt tekniskt intressanta lösningar som händelser som vi glömt. Händelser som kanske inte ligger så långt tillbaka i tiden men vilka i bruset av allt nytt kommit att skymmas av tidens gång. Det är min förhoppning att du finner innehållet i Tidsspegeln såväl berikande som intressant. Tidsspegelns layout är anpassad efter Google Chrome. Väl mött i Tidsspegeln! Erland
- Ω -
Några inledande ord...
Som operativ säkerhetschef vid Sverige Television blev jag understundom indragen i händelser av de mest märkliga slag. Min tystnad om dessa händelser har varit total under mer än 10 år men jag anser mig nu vara oförhindrad att delge en större krets inblick i vad som kunde hända.
Detta med tystnad ja, under min tid försiggick mitt, och andras, säkerhetsarbete under ledorden ”Verka - utan att synas” i den fasta förvissningen om att det finns så många mentalt störda individer ”där ute” att information om hot på tidningarnas löpsedlar - liksom åtgärder mot dessa hot - så långt möjligt skulle undertryckas. Ibland kunde det hända att information om hot mot person likafullt rann ut till pressen och en maskirovka (ryska för vilseledande åtgärder) blev nödvändig i ett försök att minimera skadan.
Följden av att ”Verka - utan att synas” missuppfattades - och missuppfattas än idag - av en och annan som att problemen inte existerade! Inget kunde vara mer felaktigt! Volymen attacker mot enskilda tjänstemän har ökat marginellt under tidsspannet då till nu. Då var jag ensam med problemen, nu finns en säkerhetsgrupp som delar på bördan. Synbarligen har man helt glömt ledorden ”Verka - utan att synas” och enligt byråkratins oskrivna lagar motiveras den egna existensen med en kontinuerlig produktion av mer eller mindre relevanta åtgärder - samt genom att göra reklam för den egna verksamheten.
Jag hade dock, som extern hjälp i arbetet, en omfattande spindelväv av personliga kontakter med såväl andra säkerhetschefer, med kriminalpolisen, säkerhetspolisen, MUST, media (utanför SVT) - samt, faktiskt, några diplomatiska kontakter med vad som vanligen betecknas som ”främmande makt”. Dessa senare, känsliga, kontakter förblir emellertid helt osynliga i mina berättelser.
Gemensamt för alla mina kontaktpersoner var detta att ”Verka utan att synas” - väl i vetskap om att braskande löpsedlar ”triggar” andra mentalt svaga individer ”där ute” att formulera hot mot människor med publika arbeten. Det är faktiskt relevant att, i sådana fall, tala om en mental kedjereaktion där ett hot genererar tre nya hot från tre andra personer. Dessa, till synes ”snurriga”, hot kan tyvärr inte negligera utan de måste klarläggas och på ett eller annat sätt åtgärdas.
Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra? myntade jag en gång i början av min säkerhetsbana. Denna mening grundades i att en anonym person skriftligt uttalat ett hot om att, genom en operation i underlivet på den hotade, åtgärda en namngiven persons allt för vidlyftiga sexuella utsvävningar! Vittne till denna operation skulle vara ingen mindre än kulturpersonligheten Harry Schein. Namn, datum, plats och klockslag var angivet i hotet…
Givetvis insåg jag, och min rådgivare vid kriminalpolisen, att detta mest troligt var ett hot utan substans… MEN Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra? Är den angivna operationen i själva verket en brödkniv som körs upp i buken eller underlivet? Vem vill ensam fatta beslut om en relevant åtgärd eller helt enkelt negligera hotet? Jag tog i samråd med den hotade personen beslut om livvaktskydd från Säpo några timmar före respektive efter det utsatta klockslaget. Inget hände, varken då eller senare, och det var heller inte förväntat - men vi kände att vi vidtagit en relevant skyddsåtgärd!
Naturligtvis offentliggör jag inga namn i mina berättelser - det skulle vara ett såväl etisk som moralisk självmord för den som ägnat en stor del av yrkeslivet åt att hjälpa människor som befunnit sig i nöd - och i vissa fall i svår ångest!
Nu till berättelsen om Bilkaparen med den stora kniven!
När vi möter Bilkaparen står han på trottoaren vid det trafikljusreglerade övergångsstället på Valhallavägen vid Tekniska Högskolan. En bil med SVT-loggan på sidorna stannar för rött ljus vid övergångsstället. Bilen framförs av en kvinnlig SVT-anställd. Plötsligt rycks förardörren upp och en man med stirrande blick och allmänt vild uppsyn skriker: ”Kliv ur bilen kärring!” Han ger eftertryck åt sina ord genom att hotfullt vifta med en stor kniv.
Kvinnan kastar sig ut ur bilen och rånaren tar plats vid ratten. Han upptäcker kvinnans handväska på passagerarsätet, griper den och kastar ut den ur bilen samtidigt som han skriker: ”Ta väskan kärringdjävel, jag skall inte ha den!”
Under tiden har det blivit grönt ljus men Bilkaparen kommer inte ur fläcken. Motorn är tyst och död. Han är tydligen helt omedveten om de senaste landvinningarna inom biltekniken - i detta fall Keyless driving.
Keyless driving (Nyckelfri körning) betyder att du inte behöver ha startnyckeln i tändningslåset för att starta motorn. Det finns faktiskt inget traditionellt tändningslås men väl ett litet fack med en återfjädrande lucka där man, om så önskas, kan trycka in den elektroniska nyckeldongeln vilken ersätter den traditionella nyckeln.
För att starta motorn räcker det med att dongeln befinner sig inne i bilen! Så är fallet här: Kvinnan har dongeln i handväskan och den ovetande Bilkaparen kastar alltså ut nyckeln tillsamman med handväskan! Därmed kan han inte starta när det blir grönt ljus.
Bakom SVT-bilen har nu en polisbil anslutit och besättningen i denna undrar varför inte framförvarande bil ger sig iväg vid grönt ljus. De stiger ur polisbilen och tolkar snabbt situationen varpå mannen, odramatiskt, grips på platsen. Gripandet grundas på misstanke om brott mot knivlagen, olaga hot, bilstöld och även misstanke om försök till grov misshandel.
Vid det efterföljande polisförhöret avger Bilkaparen följande förklaring till sitt handlande: Han har länge misstänkt, och nu ansett sig fått bekräftat, att Sveriges Television filmar av honom via TV-apparaten - (om vars konstruktion och funktion han uppenbarligen inte har en aning).
Filmerna visar sedan SVT på
Internet - oklart på vilken http-adress liksom varför detta skulle ske. Nu hade
han bestämt sig för att straffa Sveriges Television genom att kapa en av
företagets bilar (med SVT-logga) och sedan köra ner den i
Djurgårdsbrunnskanalen!
Idag är den internationella minnesdagen över alla de som mördades under Förintelsen. Om man håller ögonen öppna under en bilfärd genom Tyskland stöter man rätt ofta på en brun hänvisningsskylt med vita kanter. Texten är oftast "Gedenkstätte" (Minnesplats) och visar vägen till krigsgravplatser (det finns många...) och till koncentrationsläger. De senare räknades i hundratal sållade över Tyskland och av Tyskland ockuperade länder. Huvudlägren, eller Stammlager hade ett flertal mindre Aussenlager och inte sällan låg dessa alldeles invid mindre städer och byar - och ändå förnekades deras existens efter kriget av de närboende.
I Polen låg de rena utrotningslägren Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Det mest kända är dock troligen Auschwitz, delat i två läger. Detta läger var ett kombinerat arbets- och utrotningsläger.
"Att se är att tro" är ett välbekant uttryck - och jag har sett...
Det är en tung känsla att stå på den perrong i Auschwitz II Birkenau och inse att här steg 1,1 miljoner människor ner på perrongen för sista gången i livet. Merparten av dem var döda inom 60 minuter från ankomsten och på väg "upp genom skorstenen" - vilket var de krematoriearbetande judarnas sarkastiska beskrivning av döden i ett utrotningsläger.
Märkligt är att det ännu i dessa dagar finns trögtänkta personer som förnekar att Förintelsen någonsin har skett! Man hyllar nazismen och Adolf Hitler - men förnekar ihärdigt det mördande som utgick från Hitlers hjärna. Redan i sin bok, Mein Kampf, antyder han vilket öde som väntar judar, zigenare, Untermenchen (undermänniskor) i allmänhet och oliktänkande. Man måste likaledes vara sällsynt bortkopplad för att inte förstå att absolut inget försiggick i NaziTyskland utan Hitler vetskap och godkännande!
Jag har besökt flera av dessa Dödens Boningar runt om i Tyskland och Polen och mina minnen finns redovisade i nedanstående artiklar i Tidsspegeln, mitt helt ideella och reklamfria e-magazin.
Vid mitt återbesök i Auschwitz för två år sedan noterade jag att Dödens Boningar omvandlats till turistattraktioner... Glänsande turistbussar i oändligt antal, bilparkeringar av mycket stora format, 60 minuters kötid för att få köpa entrébiljetter....
Nu visade det sig att man inte fick ströva omkring inom området Auschwitz I och tänka sina egna dystra tankar - allt skulle försiggå i grupp med guide! Guidningarna startade naturligtvis på bestämda klockslag - olika för olika guidespråk.
Jag kan faktiskt vara tämligen formalistisk om så krävs och till sist gav den, med tanke på kön av väntande biljettköpare allt mer desperate biljettförsäljaren upp och sa: "Följ mig!". Därpå blev vi lotsade förbi alla spärrvakter och vi vandrade sedan tysta från kasern (lägret var, före kriget 1939, en Polsk militärförläggning) till kasern - hela tiden jagade av rabblande guider i täten för vederbörandes grupp. Om någon av turisterna dröjde ropade genast guiden - ledtider skulle hållas, nästa grupp väntade inte sällan i hälarna på den förra!
Vi var faktiskt de enda som besåg Auschwitz I på egen hand! Kanske minns man ännu idag Senioren som stödd på käpp och tålmodig husfru, ensamma och utan grupptillhörighet, sakta och eftertänksamt vandrade kring i Dödens Boning?
Länkar till tre läs- och tänkvärda artiklar i Tidsspegeln:
Buchenwald - en av Ondskans många platser
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
TV-husets entré, Oxenstiernsgatan 34 Stockholm |
Autentisk bild från en övervakningskamera. Helikoptern står parkerad på den begränsade takytan invid taklanterninen på G4S värdedepå i Västberga |
Den minimala landningsytan för Helikoptermannen vid TV-husets långvägg. Landningsplatsen inringad. (Bilden är klickbar!) |
- Ω -
Under 41 år tjänade Redaktören för Tidsspegeln vid Sveriges Television AB. Stationeringsorten var Stockholm men den senare delen av anställningen förde mig upprepade gånger till 26 av företagets 27 dåtida verksamhetsorter, från Kiruna i norr till Karlskrona i söder. Vid avtackningen i samband med min pensionering vid mars månads utgång 2010 hedrade företagets VD, Eva Hamilton, mig med sin närvaro. Jag dristade mig då att fråga: "Eva, har du besökt alla våra anläggningar runt om i Sverige?" Svaret blev nej - beledsagat av ett varmt leende. "Men det har jag!" sa jag triumferande. Med detta påstående gjorde jag mig skyldig till en vit lögn: jag hade aldrig besökt kontoret i Sälen - bemannat av en enda man!
Under de sista 17 åren av min anställning vid SVT hade jag uppdraget som biträdande säkerhetschef respektive operativt säkerhetsansvarig. Ansvarsområdet innefattade personsäkerhet, egendomssäkerhet samt brandsäkerhet - från Kiruna till Karlskrona. Det säger sig självt att resorna blev många - så många att min starka flygrädsla totalt kom av sig! Självklart fanns det flera små incidenter under flygningarna - men jag hade en grundregel som sade mig att så länge flygvärdinnorna såg oberörda ut fanns inget skäl till oro!
Den mest dramatiska händelsen förtjänar dock att berättas. Vi går ombord enligt tidtabell med destination Luleå. Maskinen, en Boeing 737, taxar ut till startbanan, svänger upp, kaptenen ger fullgas och man känner det häftiga trycket mot ryggstödet förorsakat av accelerationen. Därefter full broms och tvärstopp. Kaptenen meddelar att några röda varningslampor tänts och att vi måste gå tillbaka till gaten för en kontroll av orsaken. En halvtimmes väntan och så ger vi oss ut mot startbanan. Fullgas - och än en gång en hård inbromsning! Kaptenen meddelar att varningslamporna än en gång tänts samt att detta är "En NO GO situation". Tillbaka till gaten och debarkering. Efter en timmes väntan kommer så en annan maskin till gaten och vi kommer iväg till resmålet. Detta var det slutliga testet beträffande min flygrädsla - jag kände absolut ingenting förutom att jag var lite störd över att ha missat knappt två timmar av dagsschemat...
Jag kom under åren att, på ett eller annat sätt, möta mentalt störda individer som "uppvaktade" främst våra programledare. Jag skapade uttrycket "uppvaktning" innan begreppet "stalker" gjorde entré i svenskt språkbruk och lagbok. Uppvaktningen hade en mycket stor spännvidd: missriktad kärlek, sexuella fantasier - inte sällan kopplade till våldsfantasier, åsikter om kläder, om kroppsform, om frisyr, om åsikter - även dem som förmedlades med ursprung från annan, om snart sagt allt... inklusive hot till livet.
Efter drygt tio års sekretess känner jag mig fri att berätta några av de mer spektakulära händelserna under mina arbetsår - givetvis utan att avslöja namnen på de drabbade!
Vi börjar med Påskaftonsmannen - en av många, på ett eller annat sätt, mentalt störda individer som nu och då besvärade våra anställda - och därmed blev en del av mitt arbete.
Det är alltså Påskafton och klockan är sådär 18:30 när SVT:s telefonväxel ringer mig och säger: "Vi har en man i telefon som söker en kvinna på nyhetsredaktionen. Han har ringt flera gånger och hon vill inte tala med honom - alldenstund han är obekant. Vad skall vi göra?" "Koppla honom till mig så får jag prata med honom" svarar jag, och tillägger: "om han ringer fler gånger så koppla honom direkt till mig".
Några knäpp i luren och jag säger: "Hej det är Erland, vem är du?" Svaret blir något otydligt eftersom mannen brister ut i svordomar och skriker - bland annat att han inte vill tala med mig utan med NN. Jag bryter hans kanonad och säger att NN inte vill tala med honom - och att han måste respektera denna önskan. Följden blir ett nytt raserianfall med okvädningsord och diverse hotelser riktade mot mig för den händelse han inte blir framkopplad till NN.
Nu var det så att jag råkade ha ett minimalt - med dock - mått av psykologi i min ryggsäck och för första gången använde jag ett verktyg ur ryggsäcken - ett verktyg ägnat att bryta just den sortens tankekedjor och beteenden som uppringaren visade. Mitt i hans svada sa jag: "Vad åt du till frukost i morse?" Tystnaden i luren blev total! Så sa han: "Va faan har du med det att göra?" "Jo", sa jag "jag är mycket intresserad av människors frukostvanor. Själv åt jag ett löskokt ägg, en smörgås med ost, te och ett glas apelsinjuice". En stunds tystnad, så sa han:"Du är inte klok!" och återföll i sin kanonad av invektiv och hotelser - samt slängde på luren.
Efter en och en halv timme var det åter dags. Samme man, samma önskemål om att få tala med NN. Samma avböjande från mig. Åter ett raseriutbrott denna gång med hotelser till livet för mig. Jag tog till "psykologitricket" igen. Eftersom vi befann oss i deklarationstider sa jag mitt i kanonaden: "Har du deklarerat än?" "Va, är du inte klok - vad har du med det att göra?" "Jo", sa jag "om några dagar är det dags att lämna in årets inkomstdeklaration - och jag har inte gjort min än. Därför är jag nyfiken på om du är klar med din?" Tystnade blev nu lite längre än vid föregående "samtal" (det var ju mest enkelriktat) därefter började han åter skrika - denna gång med mordhotelserna i förgrunden. Så, tvärt, var luren ännu en gång påkastad och samtalet brutet.
Nu var det ju påskafton och supén var avnjuten - och till den ett passande antal snapsar av OP Anderssons prima akvavit. Läppjandes på en gin-tonic sa jag till hustrun: "Om han ringer en gång till kommer jag att säga att i hans kläder skulle jag noga se mig över axeln - flera gånger - nästa gång jag gick ut i kvällsmörkret. Jag skulle noga titta efter en mörkklädd man i svart hatt och iförd svarta handskar...".
Hustrun svarade bestämt: "DET GÖR DU INTE!!! I ditt arbete är du alltid i tjänst och representerar därmed Sveriges Television!"
Jag suckade, tröstade mig med GT:n och försjönk i mörka tankar.
Klockan 23 var det ånyo dags. Samme man, samma skrikande, svärande och utslungande av hotelser. MEN, efter ca 45 sekunder tystnar han tvärt och säger därefter i normal samtalston: "Erland, jag respekterar ditt arbete. Du är helt OK och jag lovar att jag aldrig någonsin mer skall ringa eller på annat sätt besvära NN".
Jag blev faktiskt överraskad, men fann mig rätt snabbt och sa: "Menar du verkligen det?" Han svarade: "Ja, jag lovar att aldrig mer besvära NN!"
"I så fall" sa jag "tycker jag att vi skall önska varandra en Glad Påsk!".
"Glad Påsk" svarade han - och med ett "hej då" la han på luren.
Mannen ifråga höll sitt ord och hörde aldrig mer av sig, vare sig till NN eller SVT.
- Ω -
Vindtunnelmodell av SAAB 1300-71D eller SAAB 36. |
Modell av en svenskkonstruerad, flygburen, taktisk atombomb |
SAAB 105, Sk60 |
SAAB 32, Lansen |
I Sverige licensbyggd RM 5A1 (Rolls-Royce Avon Mk21) med EBK 52. |
Lansens flygkropp med koordinater i x-,y- och z-led inlagda. Systemets origo, där alla koordinatvärden är noll, befinner sig strax framför frontrutan och en bit ner i flygkroppen (centrallinjen). |
Vindtunnelmodell av SAAB 1300-71D eller SAAB 36. |
Modell av en svenskkonstruerad, flygburen, taktisk atombomb |
En rote SAAB 32 Lansen stiger mot skyn! |