söndag 27 december 2020

Påskaftonsmannen

Under 41 år tjänade Redaktören för Tidsspegeln vid Sveriges Television AB. Stationeringsorten var Stockholm men den senare delen av anställningen förde mig upprepade gånger till 26 av företagets 27 dåtida verksamhetsorter, från Kiruna i norr till Karlskrona i söder. Vid avtackningen i samband med min pensionering vid mars månads utgång 2010 hedrade företagets VD, Eva Hamilton, mig med sin närvaro. Jag dristade mig då att fråga: "Eva, har du besökt alla våra anläggningar runt om i Sverige?" Svaret blev nej - beledsagat av ett varmt leende. "Men det har jag!" sa jag triumferande. Med detta påstående gjorde jag mig skyldig till en vit lögn: jag hade aldrig besökt kontoret i Sälen - bemannat av en enda man!

Under de sista 17 åren av min anställning vid SVT hade jag uppdraget som biträdande säkerhetschef respektive operativt säkerhetsansvarig. Ansvarsområdet innefattade personsäkerhet, egendomssäkerhet samt brandsäkerhet - från Kiruna till Karlskrona. Det säger sig självt att resorna blev många - så många att min starka flygrädsla totalt kom av sig! Självklart fanns det flera små incidenter under flygningarna - men jag hade en grundregel som sade mig att så länge flygvärdinnorna såg oberörda ut fanns inget skäl till oro!

Den mest dramatiska händelsen förtjänar dock att berättas. Vi går ombord enligt tidtabell med destination Luleå. Maskinen, en Boeing 737, taxar ut till startbanan, svänger upp, kaptenen ger fullgas och man känner det häftiga trycket mot ryggstödet förorsakat av accelerationen. Därefter full broms och tvärstopp. Kaptenen meddelar att några röda varningslampor tänts och att vi måste gå tillbaka till gaten för en kontroll av orsaken. En halvtimmes väntan och så ger vi oss ut mot startbanan. Fullgas - och än en gång en hård inbromsning! Kaptenen meddelar att varningslamporna än en gång tänts samt att detta är "En NO GO situation". Tillbaka till gaten och debarkering. Efter en timmes väntan kommer så en annan maskin till gaten och vi kommer iväg till resmålet. Detta var det slutliga testet beträffande min flygrädsla - jag kände absolut ingenting förutom att jag var lite störd över att ha missat knappt två timmar av dagsschemat...

Jag kom under åren att, på ett eller annat sätt, möta mentalt störda individer som "uppvaktade" främst våra programledare. Jag skapade uttrycket "uppvaktning" innan begreppet "stalker" gjorde entré i svenskt språkbruk och lagbok. Uppvaktningen hade en mycket stor spännvidd: missriktad kärlek, sexuella fantasier - inte sällan kopplade till våldsfantasier, åsikter om kläder, om kroppsform, om frisyr, om åsikter - även dem som förmedlades med ursprung från annan, om snart sagt allt... inklusive hot till livet. 

Efter drygt tio års sekretess känner jag mig fri att berätta några av de mer spektakulära händelserna under mina arbetsår - givetvis utan att avslöja namnen på de drabbade!

Vi börjar med Påskaftonsmannen - en av många, på ett eller annat sätt, mentalt störda individer som nu och då besvärade våra anställda - och därmed blev en del av mitt arbete.

Det är alltså Påskafton och klockan är sådär 18:30 när SVT:s telefonväxel ringer mig och säger: "Vi har en man i telefon som söker en kvinna på nyhetsredaktionen. Han har ringt flera gånger och hon vill inte tala med honom - alldenstund han är obekant. Vad skall vi göra?" "Koppla honom till mig så får jag prata med honom" svarar jag, och tillägger: "om han ringer fler gånger så koppla honom direkt till mig".

Några knäpp i luren och jag säger: "Hej det är Erland, vem är du?" Svaret blir något otydligt eftersom mannen brister ut i svordomar och skriker - bland annat att han inte vill tala med mig utan med NN. Jag bryter hans kanonad och säger att NN inte vill tala med honom - och att han måste respektera denna önskan. Följden blir ett nytt raserianfall med okvädningsord och diverse hotelser riktade mot mig för den händelse han inte blir framkopplad till NN.

Nu var det så att jag råkade ha ett minimalt - med dock - mått av psykologi i min ryggsäck och för första gången använde jag ett verktyg ur ryggsäcken - ett verktyg ägnat att bryta just den sortens tankekedjor och beteenden som uppringaren visade. Mitt i hans svada sa jag: "Vad åt du till frukost i morse?" Tystnaden i luren blev total! Så sa han: "Va faan har du med det att göra?" "Jo", sa jag "jag är mycket intresserad av människors frukostvanor. Själv åt jag ett löskokt ägg, en smörgås med ost, te och ett glas apelsinjuice". En stunds tystnad, så sa han:"Du är inte klok!" och återföll i sin kanonad av invektiv och hotelser - samt slängde på luren.

Efter en och en halv timme var det åter dags. Samme man, samma önskemål om att få tala med NN. Samma avböjande från mig. Åter ett raseriutbrott denna gång med hotelser till livet för mig. Jag tog till "psykologitricket" igen. Eftersom vi befann oss i deklarationstider sa jag mitt i kanonaden: "Har du deklarerat än?" "Va, är du inte klok - vad har du med det att göra?" "Jo", sa jag "om några dagar är det dags att lämna in årets inkomstdeklaration - och jag har inte gjort min än. Därför är jag nyfiken på om du är klar med din?" Tystnade blev nu lite längre än vid föregående "samtal" (det var ju mest enkelriktat) därefter började han åter skrika - denna gång med mordhotelserna i förgrunden. Så, tvärt, var luren ännu en gång påkastad och samtalet brutet.

Nu var det ju påskafton och supén var avnjuten - och till den ett passande antal snapsar av OP Anderssons prima akvavit. Läppjandes på en gin-tonic sa jag till hustrun: "Om han ringer en gång till kommer jag att säga att i hans kläder skulle jag noga se mig över axeln - flera gånger - nästa gång jag gick ut i kvällsmörkret. Jag skulle noga titta efter en mörkklädd man i svart hatt och iförd svarta handskar...".

Hustrun svarade bestämt: "DET GÖR DU INTE!!! I ditt arbete är du alltid i tjänst och representerar därmed Sveriges Television!"

Jag suckade, tröstade mig med GT:n och försjönk i mörka tankar.

Klockan 23 var det ånyo dags. Samme man, samma skrikande, svärande och utslungande av hotelser. MEN, efter ca 45 sekunder tystnar han tvärt och säger därefter i normal samtalston: "Erland, jag respekterar ditt arbete. Du är helt OK och jag lovar att jag aldrig någonsin mer skall ringa eller på annat sätt besvära NN".

Jag blev faktiskt överraskad, men fann mig rätt snabbt och sa: "Menar du verkligen det?" Han svarade: "Ja, jag lovar att aldrig mer besvära NN!"

"I så fall" sa jag "tycker jag att vi skall önska varandra en Glad Påsk!". 

"Glad Påsk" svarade han - och med ett "hej då" la han på luren.

Mannen ifråga höll sitt ord och hörde aldrig mer av sig, vare sig till NN eller SVT.


                                                   - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar