måndag 27 april 2020

Öster Silvberg, fortsättningen


Jag antydde i slutet av min uppskattade artikel att Gruvdrängen vid Öster Silvberg inte skulle lämna mig oberörd. Så skulle ske, detta är berättelsen...

Familjen hade varit på skidsemester i Dalafjällen och var på väg söderut mot Frestaby där vi bor. Ett infall får mig att föreslå att vi skall besöka Öster Silvberg. Dåtida fanns ett mobiliseringsförråd där väster om Gustavs, på ett stenkasts avstånd från Gruvan och Ödekyrkogården. Planen framför förrådet erbjöd en utmärkt övernattningsplats för husvagnsfolk. Föregående dagar hade varit fria från nederbörd men när vi vaknade denna morgon vid Mobförrådet hade ett snöväder dragit fram över Dalarna. Ett drygt decimetertjockt nysnötäckte klädde granarna i vitt, liksom övrig natur - och vägen.

Vi åt vår frukost, skötte vår hygien, och fortsatta mot vårt delmål på hemresan - Öster Silvbergs Gruva och Ödekyrkogården.

Efter några kilometer går den smala vägen tämligen brant ner i en dal och den avslutas med en tvär högersväng. Nu är vi nere i Helvetesgropen - även om dess namn ännu inte har myntats!

Efter en tam högerkurva börjar en 300 meter brant stigning uppför åsen, upp mot Öster Silvberg.

Efter 100 meter är det stopp! 740:ns dubbade vinterdäck slirar i det decimeterdjupa snötäcket och vi börjar glida bakåt - med husvagn och allt. Jag trycker ner bromsen och ekipaget stannar. Drar åt handbromsen och vi glider åter baklänges! Med fotbromsen har jag stannat alla fyra hjulen men bilens handbroms verkar enbart på bakhjulen. Jag har upplevt detta långt tidigare i en tankbil på glid och förstår skillnaden - och förstår vad som krävs för att förhindra att vi trasas sönder mot begskärningen på vår högra sida. Hustrun kommenderas ut att dra åt husvagnens handbroms - och fordonskombinationen står stilla när jag lyfter fotbromsen!

En stunds begrundan - där Den svavelhostande Gruvdrängen åter synes skymta vid åsens krön…

Fan, hur löser jag detta? Vi måste åter ner i Helvetesgropen för att kunna ta oss härifrån! 100 meter baklänges med husvagnssläp på snötäckt underlag i en brant backe…

Ett gammalt militärt, brutalt, axiom säger ”Verkan går före skydd!” I enlighet med detta fördelar jag disponibla personella styrkor sålunda: Sonen Johan (10 år), sittande i det nu lediga högra framsätet, instrueras att hålla öga på att jag inte lägger höger flygel i vägens bergskärning. Hustrun instrueras att stiga upp på husvagnsdraget och på kommando lossa släpets handbroms.

OK vi Kör! Hustrun lossar handbromsen, jag hänger ut genom förardörrens fönster, sonen kollar högerflygeln och bergskärningen. Dottern Anna Maria (8) sitter tyst i baksätet….

Ett tämligen vilt rattande - bakåtfarande - med hustrun alltjämt stående på draget, och vi är åter i botten på det som nu heter Helvetesgropan, döpt av sonen Johan.

Nu gäller det att komma uppför den backe som lett oss ner i Helvetsgropen. Som ni kanske minns startar denna stigning med en kort anfart och sedan, efter 50 meter, en nära 90 graders vänsterkurva. Sålunda kan man inte ”ta sats” utan måste ha ett jämt driv genom kurvan och uppför backen. En absolut förutsättning för ett uppstigande ur Helvetesgropen utgörs av att ingen mötande trafik stör ansträngningen. Jag bengår därför uppför backen och stannar en mötande bil. ”Håll vägen fri” är mitt direktiv till denna förstående förare.

Så tillbaka i bilen, fokus på uppgiften, Start! Drivhjulen får inte börja spinna, vald växel är vald och kan inte skiftas… 740:ns motor morrar, ”spikar” efter några dragögonblick… nu är ”il momento de la veritas” (sanningens ögonblicka)… jag ser vår frälsare, trafikstopparen vid toppen av backen, som likt en tokig öser ut grus över vägen ur en sandlåda vid backens topp! Motorn spikar våldsamt, jag stirrar vilt framåt - och så till sist når vi krönet och är uppe igen...

Ingen, utom jag, känner svaveldoften från de högre, vid Öster Silvberg, liggande varphögarna och hör inte heller Gruvdrängens ihåliga hostande…

Inga foton dokumenterar dessa dramatiska ögonblick, men det kommer att visa sig att Gruvdrängen åter skall spela mig ett spratt…



                                                      - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.







söndag 19 april 2020

Öster Silvberg: Krigstida gruppering av ett 10,5 cm artilleribatteri, Helvetesgropen och gruvdrängen...


Vid midsommartid, den 25 juni 1687, rasade Falu Koppargruva samman och det jättelika hålet Stora Stöten uppstod. Hålet mäter idag 300 - 400 meter i diameter och är 100 meter djupt. Märkligt nog omkom ingen människa vid raset - midsommarhelgen var arbetsfri och gruvan därmed tom på gruvdrängar, fogdar och bergsmän.


Vad få vet idag är att den i Sverige så uppskattade Falukorven har sitt ursprung just i Kopparberget. För att få bärkraftiga och hållbara linor till gruvhissarna (uppfordringsverken) användes garvade oxhudar vilka skars i strimlor och tvinnades samman till gruvlinor (rep). Kvar av oxarna, som drevs i hjordar till Kopparberget ända från Småland, blev stora mängder kött som, för den händelse det inte togs om hand och gavs hållbarhet, skulle förfaras. Köttet saltades därför och röktes. Under 1500-talet lärde sedan Dalmororna, av i Falun verksamma tyska bergsmän, att göra korv av det rökta oxköttet. Så uppstod Falukorven!

Helvetesgropen är dock något annat än Stora Stöten och Falukorv - och ligger några mil sydväst om Kopparberget.

Under militär rekognosering och krigsplanläggning för vårt artilleriförband kom jag till Öster Silvberg, som du finner om du reser från Borlänge söderut till Gustavs och tar av västerut på den gamla forvägen mot Säter.




Öster Silvberg är tidigast känt i ett privilegiebrev sedan 1354 och var under 14 och 1500-talet en brytningsplats för, just silver. En tillgång för den svenska statskassan - dock ej så långvarig. Totalt utvanns 91,3 kg rent silver men silvret var snart slut och gruvan förde en tynande tillvaro. Gruvverksamheten drevs emellertid i varierande omfattning vidare fram till tidigt 1920-tal. Det material som, efter det att silvret var slut, togs fram var främst svavelkis ur vilket koppar utvanns. Idag finns, som minnesmärke efter forna tiders slit med mänsklig kraft, ett 200 meter djupt, vattenfyllt, gruvhål och väldiga varphögar efter den senare brytningen av svavelkis.

Varphögar, rester efter brytning av svavelkis.


Jag kom en vacker och varm vårafton 1986 till Öster Silvberg under krigsplanering och sökande efter en skjutplats för vårt 10,5 cm artilleri (haubitsar) inom räckvidden broarna över Dalälven vid Borlänge samt Romme flygplats (Dala Airport).

Ett artillerikompani för lokalförsvar, ett s.k. lokalförsvarskompani (Lfhaubkomp)  bestod då av en E-pluton för eldledning, fyra 10,5 cm haubitsar m/39 vilka byggts av tyska Kruppverken - med hakkors och allt stämplat i stålet, b-platsgrupp som beräknade skjutvärdena, en bandtraktorgrupp som röjde b-platser och pjäsplatser samt plogade och bärgade. Där fanns givetvis en ammunitionsgrupp, en drivmedelsgrupp och, inte minst viktigt, en koktross. Sammantaget ett tämligen utrymmeskrävande ”sällskap” vars dragtraktorer, släpkärror och övriga fordon utgjorde en betydande samling - som därtill skulle förläggas flygskyddat! Ja, E-pluton såg vi inte mycket till - ej heller kompanichefen, KGL, - de samverkade med infanteriet och var därmed förlagda i främsta linjen. Drifttillförlitligheten hos deras fordon ingick dock i mitt ansvar.

Vid rekognoseringen eftersträvades naturligtvis att förbandet skulle ha en reträttväg. Otroligt nog hade detta förbisetts av tidigare planläggare. Sålunda skulle vi gruppera i sydöstra änden av Romme flygplats - längs en väg utan reträtt! Vi såg givetvis framför oss hur Sovjetmaktens flygplan skulle landa på flygplatsen, pansarvagnar rulla ut - och beskjuta oss med direktriktad eld i vår flank när vi sökte lämna grupperingsplatsen. Ett ”himmelsfärdskommando” kunde skönjas och min Batterichef GS frågade frankt: ”Nå Erland, är du beredd att dö här?” De orden stannade sedan dess för alltid i mitt sinne - och har väglett mig i det militära krigsarbetet. Det gäller nämligen inte att dö för sitt land - utan att förbli levande och låta fienden dö! Den som myntade dessa ord var generalen George S Patton i sitt berömda tal till Tredje Armén vars framgångsrike chef han var:”We have not come here to die for our country - we have come here to let the other bastards die for their country!”

I ”Helvetsgropen”, belägen i sänkan vid Mossbysjön, mellan landet sydväst om Gustavs och bergkammen som kröns av Öster Silvberg, fann vi en grupperingsplats som uppfyllde såväl skjutavstånd till våra definierade mål som kravet på skydd mot fientligt flyg - och en reträttväg.

Nyfikenheten, och spejarinstinkten, förde mig uppför åsen söderut från Helvetesgropen och fram till Öster Silvberg - till gruvan och till ödekyrkogården. Informationstavlan gav mig platsens historia.

Jag blev inte just förvånad över att finna en gammal gruva här, Bergslagen vimlar som bekant av gamla gruvhål, men över denna plats vilade, just denna afton, ett trolskt ljus.

Jag öppnade den rostiga grinden i kyrkogårdsmuren, gick in och satt mig på en grov bänk. En tydlig, och lätt andningsretande, svaveldoft fördes av den ljumma vinden från varphögarnas rester av svavelkis. Jag slöt ögonen och lyssnade till koltrastens melankoliska sång och såg, i det röda aftonljuset som silade in mellan ögonlocken, - såsom i en film - forna ting ta gestalt.




Där var det sedan länge rivna S:t Nicolai kapell, där rörde sig gråklädda människor på vägen utanför kyrkogårdsmuren, på väg någonstans… där stod några svartklädda människor gråtande vid en nyss igenskottad grav. Koltrastens sång ackompanjerade skeendet…

Jag vaknade upp ur drömmen, filmen, med ett ryck! Trevade i vapenrocken efter cigaretter och tändstickor och fick fyr på rökverket. Borta var S:t Nicolais kapell, borta var människorna - kvar var bara det trolska ljuset och koltrastens melankoliska sång över en ödekyrkogård.

Jag reste mig och gick mot utgången. Högerhanden fattade lite slentrianmässigt - och mitt i steget - grindens låshandtag och sedan blev det blev tvärt stopp. Jag backade lite, tryckte än en gång ner låsets handtag - men grinden gick inte att öppna! I den döende kvällssolen skymtade jag åter de gråklädda människorna och tyckte mig höra en gruvdrängs, av svavelångorna, ihåliga hostande..

Iförd fältuniform och grova kängor var det ingen större bedrift att klättra över kyrkogårdsmuren. Jag tände ännu en cigarett och gick tankfull till bilen. Hade Gruvdrängen spelat mig ett spratt - eller fanns det en naturlig förklaring till varför ett rostigt grindlås plötsligt strejkade när jag skulle lämna ödekyrkogården?

Skälet till min närvaro i Öster Silvberg, krigsplaneringen för vårt haubitsbatteri med supportfunktioner, tog snart överhanden i sinnet och händelsen inordnades i minnesarkivet.

Gruvdrängen - eller drängarna - skulle dock senare åter göra sig påminda…


                                                     - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.





onsdag 8 april 2020

Hangarfartyget USS Theodore Roosevelt och Coronaviruset

USS Theodore Roosevelt
I den säkerhetspolitiska balansen "worldwide" utgör de amerikanska hangarfartygen en mycket viktig kugge - samman med de amerikanska kärnvapenbestyckade atomubåtarna. 

USA har idag 11 atomdrivna hangarfartyg vardera med ca 90 flygplan ombord. Atomdriften gör att de är seglingsbara, utan avbrott, i 20-25 år. Besättningen utgörs av 3200 sjömän och 2480 flygare (piloter, mekaniker etc).



24 mars i år, två veckor efter att ha lämnat hamnen i Da Nang, Vietnam, konstaterades två sjömän smittade med Coronaviruset. Dessa flögs ut till sjukhusvård på ön Guam i Stilla Havet. Två dagar senare gick USS Theodore Roosevelt i hamn på flottbasen i Guam enligt ett tidigare schemalagt besök.

Fartygschefen kapten Brett E Crosier påkallade behovet av hjälp mot smittan men fick inte önskad respons på nödropet. I ett fyrsidigt brev, daterat 30 mars, och bl a ställt till The San Francisko Chronicle redogjorde kapten Croiser för det förväntade epidemiläget och efterlyste åtgärder från US Navy. Det enda svar han fick var att han befriats från befäl över hangarfartyget!

När han gick från bord för sista gången hyllades han av sin besättning som mannat reling och applåderade sin fd fartygschef!

Hur, och på vilka grunder - annat än ett lakoniskt "han svarade inte upp mot sitt befäl" - har inte angivits. En rad politiker har förklarat sig ha förtroende för kapten Croiser och protesterar mot att han fråntagit befälet över hangarfartyget USS Theodore Roosevelt. Huvuden kommer att rulla i denna affär...

Märkligt nog har inte ett ord om detta strömmat ut ur svensk radio eller tv. Redaktören vet ty båda mediebärarna går oavbrutet under dygnets ljusa timmar. 

Märkligt eftersom det visar hur bräcklig den strategiska balansen är. USS Theodore Roosevelt, och systerfartyg, har en viktig uppgift att fylla i Kinesiska sjön och haven däromkring.

Märkligt eftersom de kvarvarande 10 hangarfartygen, på sikt, också kommer att drabbas av Coronaviruset.

Märkligt eftersom händelsen tydligt visar att US Navy saknar beredskap för biologisk krigföring!

Märkligt eftersom denna rubbning, till följd av brister i skyddet inom US Navy, påverkar hela världen - inklusive lilla oskyldiga Sverige...

Varför får vi inget veta av våra rapportörer?


                                                     - Ω -       



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 



I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

fredag 3 april 2020

Vad en karta kan berätta...


Vad säger en karta? Ja, det beror av viken målgrupp som kartan riktar sig till! En standardkarta över Sverige, i skala 50- eller 100-tusendel, ger besked om orter, vägar, stigar, dalar, höjder, sjöar, älvar, åar, bäckar, sumpmarker eller helt enkelt en läsbar bild över den del av Sverige som ryms inom dess ramar. Andra kartor visar ekonomiska ytor som odlingsmarker och skogar. Den gamla Generalstabskartan i svart/grått/vitt återger 40-talets militära behov. Nya militära kartor är givetvis i färg, och visar med sitt definierade rutnät i x- och y-led nutida militärt intressanta uppgifter. I denna artikel skall vi ta del av en sådan karta - men inte en svensk dito utan en äkta Sovjetisk karta över en del av Sverige. 




Över tid har många artiklar skrivits i media rörande öststatsregistrerade täckta lastbilar "på avvägar", inte minst i närheten av krigsflygbaser (vägbaser) eller andra, fasta, försvarsinstallationer. Då och då har också i pressen uppmärksammats att det förekommer sovjetiska kartor över svenska platser av militärt intresse.

Vem minns inte rapporterna om "polska tavelförsäljare"? Unga män, med tavlor i hand som lokaliserade - och i hemmet uppsökte - stridspiloter och andra nyckelpersoner i det svenska försvaret. Syftet kan antas ha varit att förbereda mordoperationer mot dessa nyckelpersoner. En av Redaktörens bekanta, hemvärnschef i F, fick besök av en sådan försäljare. Han köpte en tavla för att kunna presentera den för högre militära chefer. Det skall särskilt noteras att han var den ende i sitt villaområde som fick sådant besök!

Den sovjetiska karta, över en del av Sverige, som vi nu skall studera köptes i St Petersburg av en annan bekant till Redaktören. Tidpunkten för köpet var något år efter sovjetimperiets fall och affären var Военная книжная торговля eller "Militärbokhandeln" på Nevsky Prospekt - paradgatan i St Petersburg.

Redaktören har av tekniska skäl delat den aktuella kartan i sex delar - och det viktigaste, förutom en helrysk beskrivning av en del av Dalarna, - är det som är tryckt upptill och nedtill på kartbladet.




Överst till vänster på kartan anges att koordinatsystemet är enligt 1942 års metod - sannolikt en sovjetisk sådan. Därunder står "Sverige län Kopparberg". Om vi detaljstuderar utsnittet ser vi att ingen möda sparats för att, på ryska, ange varje "händelse" på kartan. 


Överst på kartbladets mitt står
"Generalstaben"



I övre högra hörnet står något extra intressant: 

"Endast för tjänstebruk"! 
Därunder utgivningsåret 1976.

Texten, "Endast för tjänstebruk" visar att kartan inte var avsedd för sovjetiska bärplockare eller skogsvandrande turister i största allmänhet!






Textrutan nere till vänster anger tämligen
noggrant den magnetiska missvisningen
 enligt 1975 års mätningar




Kartbladets nedre mittdel anger i kartsammanhang triviala (men ack så viktiga) uppgifter om den använda skalan (här 1:100 000) samt en avståndslinjal. 











I kartans nedre högra del anges att underlag 
till denna karta är en karta i 
skala 1:50 000 utgiven 1970 och 71
Man anger också att visst material 
från 1971 och 1973 års kartor 
använts vid kartframställningen.
                  
Längst nere till höger anges att redaktören heter G. A. Kotjenivikov


Bland mycket annat kan noteras att där betydande vägar "skär" kartbladets ram så står där angivet hur långt avståndet är till nästa tätort i vägens riktning. Betydelsefull information i ett stressigt fältmässigt läge!

Det har alltid funnits så kallade (svenska) "nyttiga idioter" vilka lagt stor möda på att i tal och skrift söka bortförklara tecken på Sovjetunionens hemliga strävanden att införliva Sverige med sovjetimperiet. Studerar man den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna, det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten, och det därpå följande mordiska försöket att genom det 105 dagar långa Vinterkriget 1939/40 bemäktiga sig Finland så framstår det även för den mest klentrogne att en krigsplanläggning, stödd av krigsspel, riktade sig även mot Sverige.

Ryssland har under de senaste 20 åren systematiskt upprustat sin militärmakt för att återta det tomrum som Sovjetunionen lämnade efter sig. I denna upprustning ingår att säkra förmågan att skydda transportlederna till Ryssland via Atlanten och Barents Hav - och då främst till Murmansk. Genom att skära av Sverige på mitten (Gävle och västerut) kan man ockupera (åtminstone) landets norra halva och få baser för vidare avancemang mot Norge. Genom framskjutna baser i detta land kan man sedan effektivt säkra sina transportvägar till havs.

Det sovjetiska kartbladet i denna artikel visar (samman med många andra tecken) att Sovjetunionen hade allvarligt menade förberedelser för en ockupation av vårt land...

Vem tror att kartorna bränts upp av Putins regim? Vem tror idag att Ryssland är en sovande björn? Vem tror att förutsättningarna förändrats...


                                                     - Ω -      



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.














tisdag 21 januari 2020

Julaftonsmorgon på SAQ Grimeton

Radiostationen Grimeton
Sverige har, när detta skrivs, 15 st världsarv - ett av dem är Radiostationen Grimeton 15 km öster om Varberg.
Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia.

För att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tillkom Unescokonventionen om skydd för världens kultur- och naturarv vid FN-organets general-konferens 1972. Sedan dess har denna viktiga internationella överenskommelse undertecknats av 193 stater som alla därmed förbinder sig att uppfylla konventionens krav och förpliktelser. Genom att underteckna Unescokonventionen åtar sig länderna att vårda och bevara viktiga kultur- och naturarv inom det egna territoriet och att stödja andra länder i deras ansträngningar att bevara vårt gemensamma världsarv. 


Under 1:a Världskriget noterades att kabelförbindelsen (Atlantkabeln) mellan Europa och Amerika var underdimensionerad. Den textmassa som, till följd av kriget, behövde överföras mellan kontinenterna var långt större än vad förbindelsen var dimensionerad för.

Sveriges Riksdag fattade 1920, mot bakgrund av detta, beslut om att bygga en radioförbindelse för telegrafi med Nordamerika.

Byggarbetet inleddes hösten 1922. Sändarstationen skulle byggas i Grimeton (15 km öster om Varberg) och mottagarstationen i Kungsbacka. Denna geografiska splittring minimerade att stationerna störde varandra. Vid valet av Grimeton som plats för sändarstationen vägdes också militära aspekter in - bl a avståndet till havet där fientligt fartygsburet artilleri utgjorde ett hot.

SAQ, stationens internationella telegrafibeteckning, Grimeton bestod ursprungligen av två identiska, elektromekaniska, Alexandersonsändare. Avsikten med detta arrangemang var att kunna upprätthålla en oavbruten telegramtrafik till Amerika - oavsett service eller haverier. Tvillingsändaren skrotades dock under 60-talet.

Ytterligare information om SAQ Grimeton finns i Tidsspegelns artikel

Radiostationen SAQ Grimeton - ett svenskt världsarv




Notera de höga hattarna!
Här finns inget utrymme för toppluvor och undertröjor!

Grimetons första sändning till Amerika skedde den 1:e december 1924 och den ståtliga invigningen skedde den 2:e juli 1925 i närvaro av HMK Gustav V.











I en tidningsartikel från starten 1924 stod att läsa: "... i Maskinsalen sköts allting på automatisk väg. Människor har i det allra närmaste gjort sig överflödiga..." Ack ja, hur långt från verkligheten var inte detta yttrande! Man kan ju, såhär efteråt, fundera över vad reportern egentligen uppfattade av det han såg?

Telegramtrafiken var under de följande åren intensiv och ännu under 2:a Världskriget var sändaren i full drift. Telegramsändningar till Amerika, och mottagning av telegram (Kungsbacka) genomfördes dygnet runt denna tid.

Stationens militära betydelse under 2:a Världskriget tydliggörs av de kamoflageåtgärder som vidtogs under krigsåren 1939-1945: all grönska (buskar, häckar, träd, vildvin på bostadshusen) lämnades oklippt, gångvägar, gångstråk och grusplaner gräsbesåddes, taket på sändarstationen täcktes med sandsäckar, fönstren togs bort och sattes igen. Anläggningens byggnader skyddsmålades i grön färg - allt för att försvåra flygspaning och öka hållbarheten mot flygbombning.

Hjärtat i radiostationen utgörs av en Alexanderson-alternator, en elektromekanisk maskin helt i avsaknad av radiorör! Hjälpaggregaten för kylning, motstånd, ventilation och förmagnetisering var många - och krävde ständig tillsyn, inte minst med smörjkannan!

En radiosändare behöver också en antenn. I Grimetons fall ett sammankopplat, linjerakt, nät om sex radiomaster om vardera 127 meters höjd. Varje sådan mast har på toppen en tvärbrygga om 46 meter i vilken de åtta matarlinorna hänger. Antenngatans längd är 2000 meter och under den, nedgrävt i jorden, finns 20 000 meter (jo, du läste rätt: 20 mil) kopparkabel vilka utgör ett förstärkt jordplan.


Mastarbetare Bo Johansson skrapar rost någon
gång på 1950-talet

Antenntornen kräver regelbundet underhåll. Varje torn skrapades med stålskrapor, mönjades och täcktes med s.k. pansarfärg. Färgåtgången är betydande: varje torn krävde 400 kg blymönja och 1200 kg pansarfärg. Ändtornen (torn 1 och 6) väger ca 160 ton per styck medan mellantornen (2-5) väger vardera ca 130 ton. Ändtornen är kraftigare byggda för att kunna ta upp antennlinornas dragkraft i sida. Antenntornen är konstruerade av professor Henrik Krüger.








Mastarbetarna Ivar Olsson och Oscar Svensson under matpaus
någon gång på 1930-talet. Utsikten är hänförande!

En anläggning av denna typ behöver stor energitillförsel - Grimetonsändaren tar därmed in 50'000 V (50kV) från stamnätet vilka transformeras ner till lämpliga spänningar. Den ursprungligen, till antennen, utmatade effekten var 200 kW, men med ålderns rätt kör man nu endast 80 kW. 
Ett räkneexempel:  Redaktörens eluppvärmda villa förbrukar drygt 29000 kWh per år. Omräknat ger det att Grimeton, under körning på full effekt, på sex dygn förbrukar årskonsumtionen el-energi för den aktuella villan.

Ett nätverk om totalt nio radiostationer likt Grimeton byggdes över hela världen 1918-1924, men av dessa finns idag endast Grimeton kvar.

Sedan telegrafikommunikationen med Amerika avtynat till följd av andra kommunikationsmedel (t ex satelliter) kvarstod Svenska Marinens behov av kommunikation med sina u-båtar. Radioförbindelse med en u-båt i u-läge är endast möjlig med långvågssändare - och Grimetons frekvens, 17,2 kHz och med våglängden 17,2 km passar utmärkt för sådan kommunikation. Ny sändarutrustningen installerades med tiden men de enorma antennerna var desamma!
Anm För kommunikation med havsgående u-båtar på avsevärda dykdjup använder sig stormakterna nu av frekvenser ned till 7-8 kHz eller ca 43 km våglängd.


Radiostationen Grimeton förvaltas sedan 2003 av Stiftelsen Världsarvet Grimeton, med TeliaSonera, svenska staten genom länsstyrelsen i Hallands län och Varbergs kommun som stiftare. Stiftelsens huvudsakliga ändamål är att äga, vårda, bevara och göra anläggningen, i form av de kultur- och industrihistoriska miljöer, inventarier och tekniska föremål, tillgänglig för såväl vetenskaplig forskning som allmänhet.

1996 bildades den ideella föreningen Alexander – Grimeton Veteranradios Vänner. Föreningens syfte är att bevara, dokumentera och levandegöra sändarutrustningen vid Grimeton Radiostation. Föreningen står också för det kunnande och den personalstyrka som krävs för att genomföra sändningar från stationen. I studiecirklar och arbetsgrupper vidareförs kunskaper för drift och skötsel av sändare och maskiner.

SAQ Grimeton's meddelanden hörs i etern vid två officiella tillfällen under året: Alexandersondagen, söndagen i skiftet juni/juli samt julaftonssändningen kl 09 (GMT+1) på morgonen den 24 december.


Vad får då människor likt Redaktören och hans husfru att resa 550 km till Grimeton för att övervara en julaftonmorgonssändning från SAQ? Jo, helt enkelt nyfikenhet och kunskapstörst! Att på plats uppleva hur en 95-årig "Gammal Dam" (operatörernas samlingsbenämning på maskintekniken) långsamt och stegvis väcks till liv och, via sina majestätiska antenntorn, med sina signaler når ut med en julhälsning till stora delar av världen!



Kaffe, lussebullar och SAQ:s speciella radiokaka med
stationssignalen SAQ i chokladsträngar



Hjärtat i anläggningen: Alexandersonalternatorn.
Närmast kameran elmotorn på 500 hkr
Anläggningens kompletta vikt: 50 ton!

Mellan motor och alternator ligger växellådan där ett motorvarv
växlas upp till ca tre alternatorvarv


Alternatorn där högspänningsfrekvensen 17,2 kHz genereras

Kylvattenpumparna
Kylvattnet tas - och återvinns - från en kylvattenbassäng


Vätskemotstånden
Hjälpaggregaten


I förgrunden vätskemotstånd, i bakgrunden kylluftfläktar

Manövertavlans vänstra tredjedel

Manövertavlans mitt- och högra del.
Notera att alla knivbrytare på tavlan har en
spänning på (minst) 400 volt!
Stor försiktighet rekommenderas - eller
HÅLL FINGRARNA I STYR!

Grimetontomtarna Jan och Anders genomför stegvis stationens uppstart.
Jan är dessutom konferencier och når den intresserade
publiken trådlöst via hörlurar som dämpar det minst sagt

höga ljudet i Maskinsalen!







Volt-, ampere- och frekvensinstrument närmar sig
de nödvändiga värdena. Frekvensmätaren allra överst
visar 16,97 kHz. Finjusteringar av alternatormotorns varvtal sker
fram till SAQ:s fastställda frekvensvärde: 17,2 kHz

Högfrekvenskretsarna för avstämning och nyckling.
De elektriska ledarna utgörs av kopparrör







Up, up and away! Signalvägen, via kopparrören, till antennerna!

Operatörsbordet i Maskinsalen. Den vänstra telegrafnyckeln är
den som kommer att användas vid julaftonsmorgonsändningen


Enmansteamet Fredrik sköter Internetsändningen (Youtube)
av evenemanget

Den 82-årige telegrafisten Lars Kålland förbereder
sitt sista pass med telegrafnyckeln på Grimeton

Hallands Nyheter uppmärksammade julaftonsmorgonens sändning
Journalisten Rebecka Kvint intervjuar tre tomtar
från Veteranradions Vänner


Jan adresserar rutinerat de morgontidiga åskådarna och
och berättar om startprocedurens alla faser



Lars Kålland avvaktar sändningsstarten kl 09:00, GMT +1
GMT står för Greenwich Mean Time, dvs tiden vid nollmeridianen
som löper genom Greenwich-observatoriet i England
Notera den lilla grå burken bakom telegrafprintern. Den sänder oavbrutet
morsesignalen "V" via en hålremsa, en sorts paussignal på SAQ-frekvensen 17,2 kHz

Frekvensen 17,2 kHz är nära...


Klockan är sekunderna före 09:00.
Lars Kålland kopplar in sändarnyckeln

SAQ:s julbudskap nycklas ut i världsalltet med van hand!


En klippa vilar lugnt efter fullbordat värv!



Lars Kålland avtackas efter fullbordad telegrafivakt av
såväl Grimetons Veteranradios Vänner som Världsarvet Grimeton
båda genom Jan Steinbach
En obesegrad mästare lämnar ringen...

50 kV transformatorhuset, antennlinor och
den första av sex förlängningsspolar (på marken th 

om transformatorhuset)


Det första av de sex majestätiska, 127 meter höga,
antenntornen krönta av den 46 meter breda
bryggan



QSL-kort för SAQ Grimeton


Länk till SAQ:s julaftonssändning 2019 (Youtube, 42 min):

SAQ Julsändning 2019
  

                                             - Ω -