Attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman 1940

Den 23 augusti 1939 fick världen ett bryskt uppvaknande: Hitler och Stalin, ideologiska fiender, hade slutit en non aggressionspakt, en pakt där man deklarerade att inte angripa varandra.

Nonaggressionspakten undertecknas
av Tysklands utrikesminister
Ribbentrop.
I bakgrunden Stalin och Molotov

Pakten går under namnet "Molotov - Ribbentrop pakten". Vad världen inte fick veta var att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll som delade upp östra Europa i intresseområden. Tyskland garanterades fri hantering av större delen av Polen medan Sovjetunionen fick samma frihet rörande östra Polen, de Baltiska staterna samt Finland.

Nöjda herrar efter undertecknandet
Ribbentrop, Stalin och Molotov

Den 1 september 1939 började Tyskland sitt anfallskrig mot Polen. 

Vad som sällan uppmärksammas är att den 17 september anfölls Polen, österifrån av Sovjetunionen! 

Båda sidor begick efter genomförd ockupation krigsbrott genom att samla potentiella motståndsorganisatörer, såsom högre militärer, präster och politiska förgrundspersonen och avrätta dem!

Stalin var inte sen att använda sig av paktens tilläggsprotokoll. Den 30 november anföll Sovjetunionen, utan krigsförklaring, vårt grannland Finland.

Detta krig gick dock inte så som STAVKA planerat! Finländarna var bergfast besluta att med blod och sisu försvara den frihet från Ryssland som de vunnit 1917. Nikita Chrusjtjov (då politiska kommissarie - sedermera sovjetunionens ledare 1953-1964) skriver i sina memoarer: "Vi trodde att finländarna skulle sträcka vapen när de såg oss, varom inte skulle vi avfyra några skott och de skulle ge sig.... Vi hade artilleriammunition för tre dagars kampanj, det skulle räcka..." (Jfr artikeln Raatten tie - dödens väg)

I Sverige väcktes starka reaktioner för en svensk militär intervention till Broderlandets stöd. Samlingsregeringen under Per Albin Hansson avvisade dock detta och föredrog att hålla den svenska neutralitetens linje fullt ut.

Trots denna linje medgav man att militär personal skulle beviljas tjänstledighet för att ingå i det som skapades: Svenska Frivilligkåren. Viss materiel ställdes också till förfogande, tex de flygplan som bildade F19 och som baserades vid Sallafronten i norra Finland.

Totalt tjänstgjorde ca 9500 stridande svenskar i Finland. Svenska Frivilligkårens numerär uppgick till 8400 man vilka stred vid Märkäjärvi. Drygt 1100 man gick in i den finska armén. Av 8400 frivilliga i Frivilligkåren gav 38 män sina liv för broderlandet Finland.

Den 8 februari 1940 beslutade regeringen att Frivilligkåren fick omfatta 12 000 värnpliktiga och 540 man fast anställd militär personal. Kriget slutade dock 13 mars 1940 så den uppställda maxgränsen behövde inte uppfyllas.

Antalet frivilliga svenskar i Internationella Brigaderna i Spanska Inbördeskriget 1936-1939 var i jämförelse med Svenska Frivilligkåren blygsamt. Totalt rör det sig om ca 600 man. Av dessa stupade 164 man - en hög förlustsiffra sannolikt beroende på bristande utbildning samt undermålig befälsföring.

I Sverige var sympatierna för Finland och mot kommunisterna starka. Rädslan för kommunistiska 5:e kolonnare i händelse av ett Sovjetiskt anfall mot Sverige var så stark att speciella arbetsläger upprättades för internering av kända kommunister.

Norrskensflammas hus i Luleå

I Luleå hade den uttalat kommunistiska tidningen Norrskensflamman sina lokaler. Tidningens viktigaste instrument var tryckpressen vilken fanns i källarvåningen i det hus där Norrskensflamman disponerade. I bottenvåningen fanns redaktionslokalerna och en mindre tryckpress för affischer och flygblad. På våning två fanns bostäder. I vindsvåningen fanns ytterligare bostäder.

Norrskensflammans förstasida 1 december 1939
Kommentarer egentligen överflödiga... men
det var faktiskt Sovjetunionen som ställde 
territoriella krav på Finland!

Norrskensflamman tog aktivt ställning för Sovjetunionens överfall på Finland genom tvivelaktiga och tillrättalagda artiklar. Norrskensflamman ville t.o.m göra ren lögn till sanning genom att hävda att det var England och Frankrike som var skyldiga till andra världskrigets utbrott!! 

En majoritet av den svenska befolkningen ifrågasatte Norrskensflammans propaganda och existens nu när kriget kommit in på svenska knutar.

Myndigheterna sökte begränsa eller stoppa tidningens utgivning genom att så långt möjligt hindra tidningens tillgång till tidningspapper - Finlands sak var definitivt vår!

Omkring månadsskiftet januari-februari 1940 organiserades en informell Sexmannakommitté för bekämpande av kommunismen i Norrbotten. Naturligtvis ingick hanteringen av Norrskensflamman i deras agenda.

Kommittén bestod av:

Gunnar Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren, Luleå.
Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå.
Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå.
Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare.
Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren

I garnisonen i Boden fanns män som i linje med Sexmannakommitténs åsikter beslutade att med starka medel stoppa tidningens utgivning - helt enkelt genom att spränga Norrskensflammans viktigaste tillgång: tryckpressen.

Fasad mot Kungsgatan
Den svarta delen i botten är källarplanet.
Foto, båda bilderna: Polismuseet

Fronten avtagen. I källaren
tryckpressen. På bottenvåningen
redaktionslokaler. Våning 2 bostäder.
Syns ej på bilden: Vindsvåningen
med bostäder

På natten den 3 mars 1940 tog sig fem män in på Norrskensflammans tryckeri med hjälp av en nyckel som beslagtagits under en tidigare polisrazzia i fastigheten. De fem var fänrikarna Hans Borgström, Gösta Krendel och Thorsten Norström, alla vid Ing 3 i Boden. Därtill journalisten vid Norrbottens-Kuriren Gunnar Hedenström och en menig soldat, Jim Palmqvist. De tre fänrikarna hade specialkunskaper i sprängteknik.

Tidigt på natten genomförde attentatsmännen en generalrepetition i Norrbottens-Kurirens tryckeri. Gunnar Hedenström var, som tidigare angivits, anställd vid tidningen och hade därmed tillträde till tidningens lokaler. Fänrikarna studerade noga hur man bäst skulle anbringa en sprängladdning för att totalförstöra en  tryckpress.

Med den medförda nyckeln beredde sig vid 3-tiden tre man tillträde till huset - den 4:e stod vakt vid dörren. I en väntande bil fanns journalisten Hedenström som var representant för "Sexmannakommittén". Väl i det rum i källaren där tryckpressen stod anbringades, på lämpliga ställen, trotylstavar sammanbundna med varandra med pentylstubin för att uppnå en gemensam detonation av sprängmedlet. Pentylstubinen initierades med två sprängkapslar (tändhattar) vilka i sin tur initierades med två krutstubiner. Krutstubinerna längdanpassades till ca 5,5 meter vilket gav 6 minuters brinntid innan sprängkapslarna exploderade och bringade trotylen till detonation.

Attentatsmännen lämnade, omedelbart efter att stubinerna tänts, platsen med bil - huvudriktningen var Bodens Garnison.

Av aldrig klarlagda orsaker antändes vid detonationen, eller omedelbart därefter, hela Norrskensflammans byggnad. En sentida teori är att lagret av tryckfärg vilket förvarades i källarplanet samt vid tryckpressen, antänts vid detonationen. 

På andra våningen bodde fem personer vilka alla konstaterades omkomna till följd av rökförgiftning.

I vindsvåningen befann sig fem personen vilka dramatiskt, och i absolut sista stund, räddade sig undan elden med hjälp av sammanknutna lakan. Givetvis hade brandkåren sökt undsätta de nödställda men två gånger fattade de resta stegarna eld av den våldsamma branden i våningarna under. Lågorna slog ut genom fönstren likt blåslampor och antände trästegarna!

En betraktare av de bilder som idag återfinns och som sägs visa det brinnande huset måste ställa sig frågan om en del av bilderna är manipulerade...

Huset är här övertänt...

På bilden till höger synes tre av rummen på andra våningen vara i full brand medan rummen med de tre fönstren till vänster i bild inte brinner. Vindsvåningen är helt utbränd. Ingen brand verkar emellertid finnas i redaktionsrummen i bottenvåningen fast branden skall ha börjat i källarvåningen. Släckning pågår.

Endast den ena murstocken står kvar

Det fullständig nedbrunna huset där
Norrskensflamman hade sina lokaler
betraktas av nyfikna Lulebor

Harry Söderman, även kallad
Revolver-Harry

Redan samma dag fanns Statspolisen och representanter för det nybildade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA) under ledning av chefen för SKA, den legendariske Harry Söderman, på plats.

(Redaktionen rekommenderar Wikipedias artikel om Harry Söderman!)

Byggnadsresterna måste dock svalna innan en teknisk undersökning kunde startas.

Den 4 mars påbörjades den tekniska undersökningen. Södermans folk fann snart de utbrända krutstubinerna i brandresterna. Efter en tids sökande fann man också den handlare i Luleå som sålt stubintråden. Handlaren hade en kopia på Borgströms rekvisition där det framgick att han beställt 30 meter krutstubintråd för militärens behov. 

Den 16:e april greps fänrik Borgström. Några dagar senare greps de övriga i 5-mannagruppen. Häktningsskälet var misstanke om deltagande i ett sprängattentat mot Norrskensflamman.

Den 19:e april inträffade en sensation: Luleås stadsfiskal Ebbe Hallberg och kapten Uno Svanbom vid I 19 greps för misstanke om att ha deltagit i planeringen av attentatet. De båda ingick i "den informella Sexmannakommitén" enligt ovan. Samtliga gripna begärdes häktade.

Den 27:e april inleddes rättegångarna mot de häktade i Rådhusrätten, Luleå.

För attentatsmännen var det rättsliga läget bekymmersamt. Om de fälldes för mordbrand kunde de dömas till livstids straffarbete. Obduktionen av de omkomna hade dock visat (genom förekomsten av sot i lungorna) att dödsorsaken var själva branden - inte explosionen i källarplanet. Försvarsadvokaternas taktik blev att försöka påvisa att attentatsmännen inte haft för avsikt att orsaka eldsvåda. Branden var en olyckshändelse utanför deras kontroll. Syftet med sprängningen skulle endast ha varit att förstöra tryckpressen. 

Det lagrum som åklagaren yrkade straffansvar för var skadegörelse på annans egendom. Något ansvar för själva branden kunde inte yrkas eftersom det inte gick att leda i bevis att attentatsmännen anlagt den.

Den 21:a juni 1940 föll Rådhusrätten i Luleå första dom i målet:

Borgström, 2 års straffarbete

Norström, 1 år och 11 månaders straffarbete.

Krendel, 1 år och 10 månaders straffarbete.

Palmqvist, 1 år och 10 månaders straffarbete.

Domskäl: delaktighet i skadegörelse på annans egendom.

Fänrikarna förlorade sina militära grader samt avsattes från sina tjänster.

Den 20:e september 1940 föll Rådhusrättens andra dom i målet:

Svanbom, 2 års straffarbete. Han förklarades också avsatt från sin befattning som kapten.

Hedenström, 2 års straffarbete. 

Den 3:e februari 1941 föll Rådhusrättens tredje dom i målet: 

Rätten fann att stadsfiskal (polischef i Luleå) Hallberg varit delaktig i attentatet mot Norrskensflamman. Han befanns därmed skyldig till delaktighet i skadegörelse på annans egendom. Något straffansvar kunde emellertid inte utdömas eftersom han sinnessjukförklarats för åren 1939-1940.

Han dömdes dock för, i samband med utredningen om attentatet mot Norrskensflamman, uppdagad tidigare förskingring av bilskattemedel och bokföringsbrott till 1 år och 6 månaders straffarbete. Detta brott ansågs vara begånget under tid då Hallberg var fullt mentalt frisk. Hallberg förklarades också avsatt från sin tjänst som stadsfiskal.

Ytterligare två personer hade åtalats i målet, de var

Gösta Magnus Lundqvist, anställd vid Statens Informationsstyrelse. Han hade arbetat tillsammans med Hedenström på Frivilligbyrån. Åklagaren ansåg att det fanns bevis för att Lundquist kände till attentatsplanerna. Underlåtenheten att informera Polisen om planerna var då ett brott.

Han frikändes av rätten.

Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren. Medlem i 6-mannakommitén.

Även Lindgren var åtalad för att ha underlåtit att informera Polisen om attentatsplanerna.

Han frikändes av rätten.

Käranden i målet, Norrskensflamman, ansåg domarna vara alltför milda och överklagade Rådshusrättens domar till Hovrätten för Övre Norrland i Umeå.

Hovrätten godkände överklagandet och tog upp fallet.

Förhandlingarna i Hovrätten leddes av hovrättspresident Elliot. Han ansåg att han funnit ett lagrum som tillät betydligt högre straffansvar för skadegörelse på annans egendom jämfört med det som tillämpades i Rådhusrätten.

I maj 1941 föll domarna. Hovrätten skärpte i samtliga fall Rådhusrättens domar.

Kapten Svanbom och journalisten Hedenström dömdes till sju års straffarbete för grov skadegörelse. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström fick sex års straffarbete och menige soldaten (han som höll vakt) Palmqvist två år. Stadsfiskal Hallberg dömdes till 18 månader för den tidigare förskingringen av bilskattemedel.

Hovrättsdomen överklagades till Högsta Domstolen. Den 24:e oktober 1941 kungjordes att HD avvisat överklagandet. Därmed fastställdes Hovrättens dom.

Hallberg avled i mars 1941 i fängelset på Långholmen. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström benådades av samlingsregeringen PA Hansson (s) i juni 1944, kapten Svanbom och journalisten Hedenström benådades i maj 1945.

Det juridiska efterspelet till attentatet mot tidningen Norrskensflamman var därmed definitivt avslutat.

På Kungsgatan 32 i centrala Luleå, mellan två bostadshus, står ett monument rest till minne av de fem personer som den 3 mars 1940 föll offer vid attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Piteåkonstnären Toivo Lundmark har utformat skulpturen "Flammor av stål".

- Ω -

                                                 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

 

Historien om Munin, en Douglas DC-3 fabriksmodifierad till C-47, Andra Världskrigets flygande arbetshäst

Douglas C-47 "Skytrain"

I Fallskärmsjägarskolans gamla Läger, strax utanför murarna på Karlsborgs Fästning möter vi en silverglänsande fågel som vårdas ömt av Fallskärmsjägarklubben vilken består av soldater som tidigare tjänstgjort som Svenska Fallskärmsjägare. Fågeln är givetvis ett flygplan - men just detta flygplan har en bakgrundshistoria som knappast överträffas av något annat!

Om denna en gång C-47:a kunde tala skulle vi få höra besättning och hoppklara fallskärmssoldater med ansträngda röster viska om blixtrande djävulens tungor utslungade från jordens yta - eldtungor ackompanjerade av tungornas briserande luftvärnsgranater vilka får flygplanet att kränga och studsa hit och dit i mörkret. En och annan granatskärva skär som en skalpell genom flygplanskroppen. Någon blir träffad. Flygande kollegor störtar som brinnande facklor mot marken. Nu äntligen: Grönt Ljus! Lasten, fallskärmssoldaterna, tumlar ut i eldtungornas och de dödliga blixtarnas natt... Detta var verkligheten för det flygplan som så småningom, efter Andra Världskriget, skulle komma att ingå i det Svenska Flygvapnet och döpas till Munin.

Douglas DC-2

Flygplanstypen DC-3 utvecklades ur sin föregångare DC-2 som ett person- och transportflygplan.

Douglas DC-3

DC-3:an gjorde sin första provtur 17 december 1935 och gick i serieproduktion 1936. Det kom att bli ett av de, jorden runt, mest tillverkade flygplanen inom transportsektorn. I USA tillverkades några hundra flygplan av typen innan den amerikanska militären upptäckte dess fördelar.

Douglas C-47 "Skytrain" (i England Dakota). De vita ränderna målades
på alla Allierade invasionsflygplan 2 dagar före dagen D, Invasionen i Normandie

Den civila versionen DC-3 konverterades till ett flygplan betecknat som C-47 (C för Carrier=bärare) och tillverkades parallellt med DC-3. När Andra Världskriget var ett faktum rekvirerade USAAF (US Army Air Force) alla i USA i privat drift varande DC-3 samt lade embargo på all kommande produktion av flygplanet.

Den militära versionen C-47 fick en bred tvådelad lastdörr, förstärkt golv samt förstärkta vingar med något utökat vingspann. Lastkapaciteten ökade därmed - dock på bekostnad av topphastighet och flyghöjd.

Den militära versionen av DC-3, C-47, tillverkades i USA vid fabriker i Long Beach och Santa Monica, Kalifornien samt Oklahoma City i delstaten Oklahoma. Totalt byggdes 10 174 flygplan. Därutöver tillverkades på licens ca 5000 flygplan i Sovjetunionen och, före Andra Världskriget, ca 500 exemplar av Mitsubishi i Japan.

Vår C-47, blivande Munin, byggdes i Long Beach hösten 1942 med tillverkningsnummer 09103. Det genomgick godkänd kvalitetskontroll den 17 februari 1943 och levererades till US Army Air Force den 19 februari där det fick numret 42-32877. 

Red. anm: United States Air Force bildades 1947 då Arméns och Flottans dittills oberoende flygvapen sammanfördes till en enhet genom the National Security Act.

Trots noggrann efterforskning har inte det amerikanska smeknamn som vanligen tilldelades amerikanska flygplan och målades på flygplansnosen kunnat återfinnas av författaren till den späckade faktabok om Munin, vilken förre fallskärmsjägaren Lars Karlsson skapat. Den lilla boken heter:

"DC-3, TP79002 Munin under Andra Världskriget. En berättelse om 47th Trupptransport Skvadronen, dess flygplan och män" 

Boken ges ut av Fallskärmsjägarklubben och finns att köpa om Du under sommartid besöker Munin i Karlsborg.

Ur denna bok och från olika artiklar på Internet har Tidsspegeln inhämtat de i denna artikel redovisade fakta om flygplanet Munin.

Munin, i C-47 skepnad, kommer att delta under uppbyggnadsfasen av luftburen transportkapacitet inom US Army Air Force - och när denna organisation är fullt stridsberedd flygas till Nordafrika. Vägen dit gick i flera långa steg: Först till San Juan i Puerto Rico, därefter till Brittiska Guyana och därifrån till Belem i Brasilien. 

Varje flygpass omfattade ca 5 timmar i luften - därefter nattvila. Nästa mål var Natal på Brasiliens nordostspets. Här väntade två dagars vila innan den verkliga långflygningen tog sin början! En 9 timmars flygning tog Munin och hennes flygande kamrater till ön Ascension ute i Atlanten. Övernattning där och så 7 timmars flygning till Freetown i Sierra Leone på Afrikas västkust. 

Nästa steg är Dakar i Senegal och så åter 9 timmar i luften och man är äntligen vid målet: Marrakech i Marocko. Denna väg kom alltså mer än 300 flygplan av typen Douglas C-47 på sin långa väg från USA till Europa - och kriget!

Klar för långflygning!
Extratankar och flygstolar i en C-47

För att möjliggöra de riktigt långa flygningarna monterades extratankar (av varierande utförande) för flygbensin in i kabinen. Besättningen gavs dessutom möjlighet till vila i tillfälligt inmonterade flygplansstolar.

För Munin väntade nu krigets kalla verklighet. Flygplanet tillfördes 47th Troop Carrier Squadron (TCS) som omfattade 18 flygplan. Denna skvadron var en av fyra i 313th Troop Carrier Group (TCG) som alltså omfattade 72 flygplan.

313th TCG ingick med fyra andra TCG i 52nd Troop Carrier Wing (TCW) vilken omfattade 360 stycken C-47.

Tyskland hade med framgång, om än en blodig sådan, varit först med att under Andra Världskriget fälla fallskärmsburna infanterister över den grekiska ön Kreta. Tekniken överfördes till England och USA - och skulle nu användas vid språnget mot det naziockuperade Europa. För ändamålet återupprättades första världskrigets 82:a och 101:a amerikanska armédivisionerna - nu som "Airborne Divisions" (Luftburna Divisioner) om vardera ca 8500 man.

En rad C-47. Notera den dubbla lastdörren!

Divisionerna innefattade dels enheter som transporterades till landsättningsområdet med glidflygplan bogserade till målet av flygplanet Douglas C-47 "Skytrain" 

(i England "Dakota"), dels infanteri som fälldes med fallskärm från samma flygplanstyp.

Ofta betecknas i populärlitteraturen fallskärmsinfanteriet som "fallskärmsjägare" vilket är helt fel: fallskärmsjägarna, i synnerhet de svenska, opererar vanligen bakom fiendens linjer i självständiga grupper.

Två Airspeed Horsa glidflygplan
under bogserad start. Flygplanen är märkta
med brittiska nationalitetsbeteckningar

82:a och 101:a divisionerna bestod således av infanterister som antingen fälldes med fallskärm eller flögs fram till målet med bogserade glidflygplan typ Horsa eller Waco.

Waco-glidflygplan med amerikanska
nationalitetsbeteckningar

De båda framgångsrika divisionerna 82nd och 101st kom under kriget att vara de mest opererade och agerande spjutspetsarna i snart sagt alla amerikanska operationer mot tyskockuperade Europa.

C-47 Munin var med i dem alla! Anfallet på Sicilien med kodnamn Husky One, var det första uppdraget.

Divisionstecken för
82nd Airborn
Division

82nd Airborne Division, under 1:a Världskriget döpt till All American för att markera att soldaterna i divisionen kom från hela USA - 50 år efter Amerikanska Inbördeskriget, kom med trupptransportfartyg från USA till Casablanca den 20 maj 1943. De förflyttades därifrån till Kairouan i Tunisien. Denna stad utgjorde Utgångsläge För Anfall (UFA) mot Sicilien. Flygtransportör var 313th Troop Carrier Group där Munin alltså var ett av inalles 72 flygplan av typ C-47.

På UFA * inleddes en intensiv träning i mörkerflygning, bogsering av glidflygplan samt fällning av fallskärmstrupp och materiel. I den senare ingick även divisionsartilleriet bestående av 10,5 cm artilleripjäser vilket framfördes till sina grupperingsområden av de av C-47:or bogserade glidflygplanen.

Anfallet, den första stora flygoperationen för de Allierade, skedde natten den 9-10 juni 1943. 52nd ** Troop Carrier Wing där 47th Troop Carrier Squadron och därmed Munin ingick, disponerade sammantaget 227 stycken C-47. Uppgiften var att i ett överraskningsanfall transportera 505th Parachute Infantry Regiment (PIR) från 82nd "All American" Division till anfallsmålet på Sicilien. 

General George S Patton

82nd skulle ta och säkra de stränder där amerikanska 7:e Armén under general Patton skulle landsättas kl 02:45. Läs om general Patton på länk nedan.

De ca 2 100 männen i 505th PIR *** skulle också anfalla och ta ett flygfält i området.

Första start från Kairouan, Tunisien, skedde kl 20:15 och därefter löpande. Efter samling i formationer startade en 2½ timmes flygning över Medelhavet. 

Flyghöjden var inledningsvis 1000 fot (300 m) för att senare gå ner till 500 fot. Några flygplan konstaterades saltbestänkta vid återkomsten till Kairouan! 

Starka vindar splittrade formationerna och några flygplan drev ända in i engelska hoppzoner vid Avola. Vår Munin synes vara ett av dem. 23 flygplan fällde sina fallskärmsinfanterister så långt bort som 75 km från DZ. 

Av 226 startande C-47:or (ett flygplan kunde inte lämna startbanan till följd av tekniska problem) gick åtta stycken förlorade - 4 av dem med sina besättningar.

Munin fick denna natt sitt elddop! Två dagar senare inleddes Huskey Two med luftlandsättning av förstärkningar. 504th Parashute Infantry Regiment skall nu fällas vid Farello. 

144 C-47 transporterar 2 304 man fallskärmsinfanteri med materiel. Flygvägen går liksom föregående operation via Malta. 47th Troop Carrier Squadron och därmed Munin finns med. 

Första start är kl 19:00. Allt går väl tills 313th TCG:s ****  tredje formation skall fälla sin last - de möts av intensiv eld från egen trupp till lands och till sjöss! 

Sex flygplan med besättningar, infanterister och materiel går förlorade. I något som liknar desperation fälls personal lite var som helst! 47th deltar i uppdraget med 10 flygplan och fäller, trots kalabaliken, sin last som planerat vid Farello Air Field. Åtta flygplan väljer att återvända till hemmabasen utan att ha fällt.

Nu sker ett ödesdigert misstag! För att undgå eldgivning från marken styr många piloter efter fällningen ut över havet i stället för att ta den anbefallda hemrutten över land. 

Egna flottenheter som deltar i operationen har under dagen utsatts för sammanlagt 23 anfall av tyskt flyg och misstar nu de återvändande C-47:orna för ett tungt tyskt flyganfall! Skjutandet från alla typer av eldrör blir till vad som enklast kan beskrivas som en storm av finkalibriga projektiler och luftvärnsgranater.

Totalt skjuts 23 av de 144 flygplanen ner och 37 skadas svårt. Ett av flygplanen redovisade efter landning fler än 500 träffar. Ett av 47th TCS ***** deltagande C-47 gick vid denna katastrof förlorad tillsamman med sin besättning om 5 man - fem man i stället för normalt fyra eftersom en navigatör fanns med ombord.

Vår Munin uppvisade under uppdraget C-47:ans otroliga styrka! Men styrbords motor sönderskjuten över DZ ****** lyckades man med bara en motor återvända till hemmabasen - tre timmars flygning bort!

Den 23 augusti börjar 52nd Troop Carrier Wing, som ett led i förberedelserna för en attack mot italienska fastlandet, ombasera till baser på Sicilien. 47th TCS, och därmed Munin, lokaliseras därmed till flygfältet vid Sciacca dit man kommer 1 september 1943.

Invasionen av italienska fastlandet har fått kodnamn Operation Giant One. Anfallsmål var Salerno och datum 10 september. 47th TCS deltog med 9 flygplan varav Munin var ett. Påföljande dag genomfördes Giant Two. Då fälldes drygt 2000 man från 505th PIR av 131 C-47:or. Anfallsmålen var Stazione di Furbara och Cerceteri Air Fields.

Givetvis var Munin med i elden. Båda operationerna betecknades dock som relativt "enkla" - den italienska stridsviljan var uppenbarligen låg! Inga flygplanförluster inrapporterades under de två dagarna.

I detta läge fanns det bara fyra av 47th TCS 18 flygplan som deltagit i samtliga fyra operationer, Munin var ett av dem! Av alla 360 flygplanen i 52nd Troop Carrier Wing kan man bara identifiera ca 80 flygplan som deltagit i de dittills fyra operationerna.

Den 25 november lämnar hela styrkan Sicilien och återvänder till Tunisien, denna gång till en bas vid El Aouina. Vad bara några ytterst få högre officerare vet är att här inleds finslipningen av de i 52nd Troop Carrier Wing ingående förbanden inför den kommande invasionen av Centraleuropa! 

Momenten känns igen sedan tidigare träning men den lyhörde märker också att inslaget av diskret censur finns närvarande i vardagen.

Träningens ännu konturlösa syfte är alltså att förbereda 52nd Troop Carrier Wing för världshistoriens hittills största invasionsföretag: Invasionen i Normandie, Frankrike 1944.

Den 12 februari 1944 kommer orden om förflyttning till England. Dagarna innan har under hemlighetsmakeri och dunkla förklaringar många förberedelser gjorts vilket innebär att stuvningen av planen kan börjas redan påföljande dag.

Brådskande förses flygplanen åter med extratankar samt monteras pansarplåtar under pilotens och co-pilotens stolar.

Den 17 februari lyfter Munin och resten av 47th TCS med kurs mot det närbelägna - och bekanta - El Aouina vid Tunis.

Från El Aouina går färden till det likaledes bekanta Marrakech i Marocko. Nästa språng tas den 24 februari - nu till Gibraltar med en flygtid på bara 2 timmar.

I Gibraltar stannar man sex dagar innan 47nd TCS, kl 22:10 den 29 februari lyfter med destination St Mawgan Air Field i Cornwall i "västraste" England. Resrutten ligger ut över Medelhavet, väster om Portugal, över Biscaya och fram till England. Till destinationen kommer man, efter lite letande, tidigt på morgonen den 1 mars där ett kortare stopp görs för bränslepåfyllning, mat och lite vila innan skvadronen kl 14:30 lyfter mot slutmålet: Folkingham, Linconshire, 145 km ONO Birmingham, England.

Uselt väder med snöglopp och is i luften gör dock att man av misstag landar på de närbelägna Barkston-Heathbasen! (Red. anm: Där skulle man velat vara med i flygledartornet när 18 stycken helt oannonserade C-47 landade och radade upp sig!)

Sista biten av den långa flygningen fick man, till följd av detta missöde, snöpligt nog tillryggalägga med rekvirerade bussar fram till de väntande förläggningarna på Folkingham.

Förbandets markpersonal transporteras samman med materielen per båt till England. Överfarten från Afrika tar 10 dagar och man landstiger i Skottland den 15 mars. Återförening till ett stridsdugligt förband sker i Folkingham den 19 mars 1944.

Träning och åter träning står på dagsschemat - vilket f.ö. inte sällan är ett nattschema.

Fällning av trupp och materiel, instrumentflygning i mörker samt bogsering av glidflygplan typ Horsa och Waco är de viktigaste momenten - personlig fysisk träning inte att förglömma!

Alla vet att något mycket stort förbereds - dock vet ingen vad, var och när. Nya glidflygplan och piloter börjar anlända - och till sist även männen som skall utföra grovjobbet: de fullt stridsutrustade soldaterna i 82nd "All American" Airborne Division.

Folkinghambasen den 9 maj 1944

Folkingham med sina förläggningar är nu närmast hermetiskt tillslutet: inga brev, inga pubbesök absolut inga externa kontakter utom de mycket få som är betingade av tjänsten.

Här är några ord om glidflygplanen på sin plats. De flesta har sett filmbilder där glidflygplan kraschar i en hög av segelduk och metallspjälor. Man skulle kunna säga att filmmakarna älskar sådana spektakulära - men destruktiva - bilder! Verkligheten var emellertid en helt annan. 

De allra flesta glidflygplan som flög och landade under Andra Världskriget fullgjorde trots hårda odds sitt uppdrag utan missöden. Förlusterna var inte större bland dem än de var hos andra flygande enheter. 

Jämfört med fallskärmsfälld trupp var fördelarna därtill mycket stora: truppen landade på rätt plats, samlat med sin materiel och var stridsberedd minuterna efter landning. Glidflygplanen kunde dessutom medföra tung materiel som kulsprutor, granatkastare, ammunition, sjukvårdsutrustning, extra stridsförplägnad och t.o.m 10,5 cm haubitsar med ammunition och med jeepar som dragfordon.

Verkligheten för en luftlandsatt infanterist var en helt annan. Helt ensam i mörkret, kamrater och förstärkningsvapen försvunna, anfallsmålet i sämsta fall en eller flera tiotals kilometer bort, sällan nästgårds - Döden lurar överallt i mörkret. Det krävs ett starkt och stabilt psyke för att klara denna påfrestning!

Dagarna vid Folkingham går, säkerheten blir allt högre med beväpnade vakter vid alla speciella platser, kontor och verkstäder. Så, på morgonen den 4 juni kl 09:00 levereras beskedet: I morgon, måndagen den 5 juni, är dagen D!

Febril verksamhet utbryter på Folkinghambasen. Men så, vädret försämras snabbt och innan den pågående briefingen till flygarna är slut kommer ett nytt besked: D-dagen är flyttad 24 timmar framåt!

Kl 14:00 påföljande dag, den 5 juni, är flygarna åter samlade för genomgång. Vädret är något bättre och utsikterna för natten fyller minimikraven. Nu finns ingen återvändo! Om tio timmar gryr dagen D!

Kl 21 är alla tekniska förberedelser klara. Fallskärmsinfanteristerna från 82nd "All American", somliga grupper friserade och stridsmålade som en gång Amerikas urinnevånare, alla tungt utrustade med vapen och ammunition, väntar på att embarkera de 18 flygplanen i 47th TCS. Samma gäller de tre övriga skvadronerna i 313th TCG.

Kl 23 har samtliga avdelade män ur "All American" kommit ombord. 72 flygplan, hela 313th TCG med 1 296 stridsutrustade män är därmed startklara.

Precis kl 23:15 lyfter det första flygplanet. Ett efter ett, med 20 sekunders mellanrum, lyfter sedan de övriga flygplanen i gruppen och bildar sin stridsformeringen. Målet är området runt Sainte Mère Église i västra Normandie.

Divisionstecken för
101st Airborne Division

Stridsuppgiften är att, tillsamman med luftburna regementen ur 101st Airborne Division, "Screaming Eagles", ta och säkra den västra flanken av invasionsområdets stränder i Normandie.

Munin är tungt lastad med 18 stridsberedda soldater från 1:a och 3:dje bataljonen från 508th PIR. Dessa fälls på eller strax vid sina objekt - ackompanjerade av inkommande spårljus från finkalibrigt luftvärn och kulsprutor eller eld från handeldvapen.

Men Munin är inte ensam i natten! Transportuppdraget omfattar valda enheter ur 82nd All American och 101th Screaming Eagles divisionerna och sammantaget hoppar denna natt 6 420 man från 370 flygplan!

På Folkingham råder 5 timmar efter starten en rastlös väntan på återkomsten av flygplanen från 313th TCG. 

72 flygplan med besättningar samt last av soldater och utrustning startade från den regnvåta banan - vilka återkommer?

I gryningen, med början kl 04:36, kommer svaret då första flygplanet från 313th Troop Carrier Group sätter ner hjulen på banan på Folkinghambasen. Klockan 05:10 har samtliga återvändare landat. Alla, utom fyra, av flygplanen bär olika djupa sår och märken efter beskjutning - Munin är ett av de fyra lyckliga.

Av 72 startande kommer 69 flygplan tillbaka - 3 har gått förlorade. 12 platser förblev tomma vid frukostdukningen denna morgon, den 6 juni 1944...

Den 8 juni kl 03:10 startar startar Munin och de övriga 10 ännu flygdugliga flygplanen i 47th TCS för att genomföra materielfällning till marktrupperna i väster. Till följd av dåligt väder blir operationen mycket svår och flera flygplan måste återvända utan att ha fullgjort sitt uppdrag. Flera av planen träffas av stark finkalibrig eld från marken. Skvadronchefen tvingas, med knapp marginal, nödlanda på ett fält alldeles vid kanalkusten med en sönderskjuten motor.

Munin fäller sin last på rätt ställe och i rätt tid och flyger hem med ena motorns kylsystem sönderskjutet. 47th TCS platser vid lunchen på Folkinghambasen är ännu en gång fullt besatta.

Fältmarskalk
Bernard Montgomery

Nästa stora uppdrag för Munin är deltagande i Operation Market Garden. Planen är framtagen av fältmarskalk Montgomery och avser att via en snabb framstöt mot Tyskland och Ruhr via Holland förkorta kriget. Operation Market Garden består av delarna Market och Garden där Market är världshistoriens mest omfattande flygburna del - och Garden står för de markburna trupperna.

De luftburna truppernas stridsuppgift är att ta och hålla de för operationens genomförande livsviktiga broarna över de större vattendragen såsom Wilhelmina Canal, Zuid-Willemsvaart kanalen och floderna Maas, Waal och Rhen.

De flygburna anfallsspjutspetsarna utgörs av amerikanska 82nd, 101th, samt brittiska 1st Airborne divisionerna ur First Allied Airborne Army. Sammantaget skall 20 011 man fallskärmsinfanteri hoppa från 1051 flygplan och 14 589 luftburna soldater landsätts med 516 glidflygplan. Samtliga flygplan startar från England. De logistiska kraven är enorma!

Munin släpper sina soldater från 82nd "All American" i DZ vid Niejmegen där truppen skall ta och säkra den viktiga bron över Waal. Munin får ytterligare några granatskärvor och skotthål i skrovet under flygningen men landar efter uppdraget med resten av 47th Troop Carrier Squadron på Folkinghambasen. Skvadronen har även vid detta uppdrag förskonats från förluster...

Fällning av fallskärmstrupp under 
Operation Market Garden

Operation Market Garden blir ett fruktansvärt misslyckande med stor förluster för de Allierade. Lite märklig är att vid anfallen på Sicilien bli luftlandsättningarna mer eller mindre misslyckade - medan stridsuppgiften som helhet löses. Vid Operation Market Garden går luftlandsättningen, världshistoriens hittills största, som på räls - men stridsuppgiften som helhet blir en katastrof...

För Munin och hennes flygande kamrater närmar sig pensionsåldern - nya krafter står beredda. Munin utför ännu ett antal stridsuppdrag med fällning av materiel och förnödenheter samt en och annan transportflygning. Det är därmed absolut inte sagt att frasen "Old soldiers newer die - they just fade away (Gamla soldater dör aldrig - de bara bleknar bort) är giltig för Munin - därtill är transportbehoven allt för stora! Kriget krävde ständigt nya kraftansträngningar av de Allierade.

Curtiss-Wright C-46

I januari 1945 står det emellertid klart att Munins tid i Andra Världskriget kommit mycket nära sitt slut. Under februari anländer mest varje dag C-47:ans efterträdare, Curtiss-Wright C-46. Detta flygplan var också tvåmotorigt men hade större kabinvolym mot C-47 och lastkapaciteten ökad från 4 till 6 ton. Flygplanet var dessutom försett med två lastdörrar, en på var sida av flygplanskroppen, vilket var en tillgång vid fallskärmsfällning samt vid i och urlastning av gods. C-46 saknar dock självtätande bränsletankar - en brist som kommer att medföra flera förluster. Konstruktionen är dessutom i betydande grad mer sårbar för beskjutning än vad gäller den trygga arbetshästen C-47. Detta medför ytterligare förluster vid stridsuppdrag.

Sent i februari 1945 lämnar den sista C-47:an 47th Troop Carrier Squadron och  lämnade därmed också krigets hårda vardag. Munin kom dock att bli kvar i ockuperade Tyskland och flög sannolikt många transportuppdrag under året efter krigsslutet 1945.

Exakt vad som hände Munin efter kriget är emellertid inte glasklart. Många C-47 flögs hem till USA, avvecklades från US Army Airforce, och kom efter Andra Världskriget att ingå i många länders flygvapen. C-47 blev också populärt i den allt större floran av civila flygbolag. De flesta byggdes då om till passagerarflygplan och återfick beteckningen DC-3.

En ledtråd till Munins ankomst till Sverige får vi i ett brev från en bekant till Tidsspegelns redaktör med anledning av artikeln om Flygvapnets utanför Gotland 1952 nedskjutna signalspaningsplan Hugin. (Se länkar nedan!) 

Han skriver:"Tack för intressant läsning. Just den DC-3:an har en stark anknytning till min familj. 1946 köpte min far, i egenskap av VD för Skandinaviska Aero, SAA, tre stycken C-47 av amerikanerna som då ockuperade Tyskland.

C-47:orna flögs till  Norrtälje och Bromma där de konverterades till DC-3. En av de tre registrerades som SE-APZ och fick namnet Pollux och ingick tillsammans med de andra samt ytterligare en DC-3 i SAA:s flygande flotta. 

Meningen var att man skulle öppna ett antal flyglinjer men staten ville ha monopol, så alla koncessioner tillföll statliga SILA. 

Efter ett par år med charter och transportflyg köptes SAA upp av SILA och ABA varur SAS sedan uppstod. 

SE-APZ, Pollux, flögs av SILA under något år men såldes sedan till Flygvapnet och blev Tp 79  79001 Hugin. Tyvärr fick min far aldrig uppleva Pollux återkomst från den halvsekellånga vilan på Östersjöns botten. Han gick bort redan 1983."

1949 såldes sannolikt den stridsärrade, från C-47 konverterade, DC-3:an Munin i samma affär som blivande  Tp 79, 79001 till Flygvapnet, nu som Tp 79, 79002. Maskinen byggdes om för användning av Försvarets Forskningsanstalt (FOA) och fick det i artikeltexten ovan konsekvent använda namnet Munin.

Efter avslutad tjänst i Flygvapnet gjordes en bytesaffär: Munin byttes mot en flygmotor som gick till Flygvapenmuseet och Munin gick till Motormuseet i Skokloster. Den 12 juli 1983 flögs det av Åke Jansson och Björn Ek från Skå Edeby till en åker vid Skokloster och ställdes permanent upp utanför slottet. Detta blev den sista flygningen för Munin. 

Inom Fallskärmsjägarklubben i Karlsborg började så småningom en tanke gro. Visst vore det fint att ha en DC-3 uppställd den gamla lägerplatsen i Karlsborg - som ett ståtligt minnesmärke över Jägarnas närvaro och utbildning. Men var fanns ett tillgängligt flygplan? Den gamla trotjänaren, Fallskärmsjägarnas DC-3 Örnen visste man fanns i Afrika - men att köpa och ta Örnen hem till Sverige var och förblev en utopi.

Men visst fanns väl andra möjligheter? En äkta Fallskärmsjägare känner egentligen ingen gräns för det utförbara! 

Så kom då Det Ultimata Tillfället i och med att Munin skulle säljas. Detta blev klart i och med Motormuseets flytt från Skokloster till Simrishamn och Fallskärmsjägarklubben blev ny ägare till Munin på våren 2009.

Men hur skulle Munin transporteras till Karlsborg? Flygning var inte att tänka på! Nu är det så att Skokloster ligger vid Mälaren och Karlsborg vid Vättern - en sjöled bestående av Mälaren, en sträcka på Östersjön, Göta Kanal och sist Vättern, finns däremellan. Se där: en innovativ lösning är född hos projektets eldsjälar!

Män med intresse för mekanik strålade samman vid Skokloster och snart nog var motorer och vingar demonterade. Med en mobilkran lyftes så flygkroppen ombord på en pråm och färden mot Karlsborg kunde börja.

Väl i Karlsborg gällde den omvända ordningen och Munin reste sig majestätiskt, likt en gång Fågel Fenix, ur den bildliga askan!

Men en sak fattades när fågeln stod upprest: Glansen av polerat aluminium! Jägare tog sig glatt an uppgiften att åter bringa fram strålglansen i Munins flygkropp och vingar. Här gällde polermedel, trasor och enbart handpåläggning...  Invändigt restaurerades maskinen till det skick som övriga maskiner hade vid sin tjänst på Fallskärmsjägarskolan.

Den stridserfarna Munin uppställd i Lägret vid Karlsborgs fästning

Årligen, under några sommarveckor, kan Du besöka Munin och, av erfarna svenska tidigare fallskärmsjägare, ta del av maskinens historia - både den från Andra Världskriget och den senare i Svenska Flygvapnet.

Länkar till relaterade artiklar:

Flygvapnets flygplan Tp 79, Hugin, svarar inte på anrop...

Om det Svenska signalspaningsplanet Hugin som sköts ner av Sovjetunionen på internationellt vatten i Östersjön 1952.

TP 79 Hugin - bilderna

Ett bildreportage från Flygvapenmuseum på Malmslätt där det bärgade vraket    efter Hugin finns utställt.

Svensk Fallskärmsjägare

Berättelsen om den svenske greven Eric G:son Lewenhaupt som klassades som svenskt kronvrak men blev officer i brittisk tjänst under Andra Världskriget och  1951 rådgivare till major Nils Ivar Carlborg när denne skulle bygga upp                Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg.

Mannen som, i flera avseenden, landade på andra sidan och likafullt blev odödlig - John Steele

John Steele var en av de män ur 82nd Airborne Division som luftlandsattes vid    Sainte Màire Église den 6 juni 1944. Hans officiella historia har dock ifrågasatts på senare tid.

Mannen utan fruktan

En kort beskrivning av pansargeneralen George S Patton - mannen som 1945        kunde ha förändrat Europas historia.

Asterisker i texten:

* UFA, Utgångläge för anfall

** nd för second, andra

*** PIR, Parashute Infantry Regiment, fallskärmsinfanteriregementet

**** TCG, Troop Carrier Group bestående av 4 st Troop Carrier Squadron (TCS) - en av dem 47th TCS där Munin ingick.

***** TCS, Troop Carrier Squadron

****** DZ, Drop Zone, fällningsområde.

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress

Flykten med den Norska Guldreserven 1940

Pol III, här som valfångstfartyg före
Andra Världskriget.
Notera harpunkanonen i fören.

Vi befinner oss, när berättelsen om den Norska Guldreserven börjar, ombord på den Norska bevakningsbåten Pol III som seglar i Oslofjordens mynning strax före midnatt den 8 april 1940. Pol III är en gammal ombyggd valfångare och står under befäl av kapten Leif Welding Olsen.

Plötsligt upptäcker utkiken mörka fartygsskuggor med kurs in i fjorden. Den Norska Marinen har utfärdat radioorder om skärpt uppmärksamhet med anledning av brittiska informationer om att tyska flottenheter med släckta lanternor sett stäva nordvart i Kattegatt.

Kapten Welding Olsen beordrar signalmatrosen att med morselampan begära identiteten hos fartygsskuggorna. Jalusierna framför morselampan klapprar - men skuggorna förblir mörka skuggor i natten.

Welding Olsen ger då order om att skjuta varningsskott med förliga 76 mm kanonen - det första skottet i den tyska Operation Weserübung var därmed avlossat. Det skulle komma att bli tusende fler innan Norge kapitulerade. Jfr artikeln Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format.

Skador på Pol III efter beskjutning
från tyska fartyg 8 april 1940

Pol III hinner sända ett kort radiomeddelande till staben i Oslo innan en torpedbåt ur Blüchers skyddsskärm nedkämpar bevakningsbåten.

 

Kapten Welding Olsen

Kapten Leif Welding Olsen blir vid den korta striden dödligt sårad och är därmed Norges förste stupade soldat i Andra Världskriget.

Den tyska generalstaben hade under flera år studerat hur man skulle kunna säkra de svenska järnmalmsleveranserna via den isfria utskeppningshamnen i Narvik och hur man skulle säkra kontrollen över Norra Ishavet - och därmed kontrollen över fartygsvägarna till Sovjetunionens viktigaste importhamn, det isfria Murmansk. Tillgången på svensk järnmalm var av yttersta betydelse för den Tyska rustningsindustrin - kort uttryckt: utan malm inget krig!

Resultatet av studien blev Operation Weserübung, ett blixtanfall mot Danmark och Norge med startdatum den 9 april 1940. Danmark i sig hade bara ett värde för Tyskland, nämligen tillgången till framskjutna flygbaser för Luftwaffes bomb- och transportflygplan under operationen norrut. Englands Royal Navy, vid den tiden världens utan jämförelse största militära flotta, utgjorde ett betydande hot mot sjöburna transporter från Tyskland till Norge. Därur springer behovet av relativt säkra lufttransporter under Operation Weserübung.

 

Nu tillbaka till Oslofjordens mynning vid midnatt 8-9 april 1940!

Tunga tyska kryssaren Blücher
203 meter lång, bredd 21,3 m. Fart 32,5 knop
Huvudbeväpning 8x20,3 cm kanoner
Luftvärn* 12x10,5 cm kanoner
Besättning 1382 man.
Vid färden mot Oslo under Operation Weserübung
fanns drygt 2400 man ombord

Skuggorna som kapten Welding Olsen observerat - och skjutit varningsskott emot - är den tyska invasionsflottan med tunga kryssaren Blücher som flaggskepp. Målet för invasionsflottan är Oslo.

Den tyska flottenheten fortsatte efter incidenten med Pol III in i Oslofjorden med kryssaren Blücher som tätfartyg.

Oscarsborg Fästning

Oslofjordens inre övergår gradvis till en mycket trång farled. I Dröbaksundet är fjorden som smalast och där ligger Oscarsborg Fästning på två små öar, Norra och Södra Kaholmen, mitt i sundet. Fästningen stod färdig 1853 - och var som vanligt med fästningsbyggen omodern redan när den togs i bruk!

Oscarsborg byggdes emellertid om strax före år 1900 för att möta utvecklingen av tidens artilleri. Huvudbeväpningen blev tre Krupptillverkade 28 cm pjäser i öppna pjäsbrunnar på Södra Kaholmen samt ett underjordiskt torpedbatteri på Norra Kaholmen.

En av Oscarsborgs tre 28 cm kanoner

Pjäserna kommer att benämnas Moses, Aron och Josva. Sina bibliska namn fick de i samband med ett missöde i Kristianias (nu Oslo) hamn varvid en av kanonerna, med en vikt på 43,9 ton, föll i vattnet och sedan - i likhet med den bibliske Moses - räddades ur vassen!

28 cm pjäsen sidriktas med "fartygsratten" till vänster, nedtill. Höjdriktning sker på pjäsens vänstra (bortvända) sida. Notera kranen mitt i bild. Med den lyftes den 240 kg tunga granaten upp till pjäsens slutstycke där den ansattes (fördes in i eldröret) med hjälp av en ansättare (stång) av trä. Därefter laddades ett antal krutkarduser beroende av skjutavståndet. Slutstycket är försett med en slagtändare och en spänd hane. Nu väntar den drygt 12 man starka pjässervisen på eldorder - ett ryck i avfyringssnöret och granaten rusar iväg mot målet med 685 m/s

Överste Birger Eriksen

Fästningen Oscarsborg bemannades den 9 april 1940 av kustartilleriets befälsskola. Fästningskommendant var den då 65-årige översten Birger Eriksen.

Ett generellt handlingsmönster i händelse av främmande fartyg på norskt vatten saknades. Överste Eriksen var dock av den gamla skolan och fattade egna beslut i avsaknad av order uppifrån.

När Blücher kl 04:21 befann sig mitt för Oscarsborg beordrade överste Eriksen eld med kanonerna Moses och Aron. Två pansarspränggranater om 240 kg vardera framdrivna av en krutladdning om 56 kg, rusade fram de 1400 meterna mot Blücher. Den ena granaten träffade strax under kryssarens brygga, den andra ett större lager av flygbränsle i tunnor vilket antändes och orsakade en storbrand.

I direkt samband med den förödande kanonelden beordrade överste Eriksen torpedskott från fästningens underjordiska torpedbatteri på Norra Kaholmen. Två 45 cm torpeder m/15 styrde, på fyra meters djup och med 35 knops fart, mot Blücher. Båda torpederna träffade midskepps och sprängde hål i kryssarens undervattensskrov. Vatten forsade okontrollerat in och Blüchers dödskamp hade börjat.

Blücher har kantrat.
Kort efter att denna bild tagits
går hon till botten!

Klockan 06:23, två timmar efter att den första granaten träffat, kantrar Blücher och sjunker strax därefter. Ca 1000 tyska matroser och infanterister mister livet i Oslofjordens kalla vatten - 1400 lyckas ta sig iland.

Därmed går denna text vidare med huvudberättelsen - Flykten med den Norska Guldreserven 1940.

Artikeltexten grundas huvudsakligen på Norske Banks egen historieskrivning rörande flykten med guldreserven.

När beskedet kom att förmodat tyska örlogsfartyg var på väg in i Oslofjorden natten till den 9 april 1940 rekvirerades i all hast nödvändiga fordon och beordrades ett antal banktjänstemän att föra guldet bort från Oslo.

Vis av händelserna med den Spanska guldreserven 1936 (jfr artikeln Världshistoriens största stöld) hade bankdirektör Nicolai Rygg redan 1938 ombesörjt att guldet - 49,6 ton - var ordnat, vägt och packat så att det med kort varsel var klart för avtransport.

Naturligtvis förekom ett visst kaos utanför Norges Bank i Oslo. De rekvirerade lastbilarna måste tankas fulla av nyväckta bensinstationsföreståndare, rekvisitioner skrivas under, förare och bilar måste registreras och sist men inte minst måste bilarna lastas och varje last registreras. Till varje lastbil avdelades en banktjänsteman som i all hast beväpnats med en pistol.

Två timmar före tyskarnas försenade ankomst till Oslo lämnade lastbilarna staden på väg norrut.

Färden gick på senvintriga och bitvis tjällossade vägar till Lillehammer. Där omlastades guldet, under noggrann kontroll av tjänstemännen från Norges Bank, till ett rekvirerat tåg med destination Åndalsnes beläget vid havet i Romsdalsfjorden.

Brittiska lätta kryssaren Galatea.
Längd 154 m, bredd 16 m. Fart 32 knop
Huvudbeväpning 3x2 152 mm kanoner
Luftvärn* 4 st 102 mm kanoner

I Åndalsnes lastades i all hast åtta ton av det norska guldet ombord på den vid kaj liggande brittiska kryssaren Galatea som därefter avgick direkt till London.

För en sentida betraktare är det lätt att glömma att Norge, när detta händer, befinner sig i fullt krig med Tyskland. 

Samma gäller för England som vid tiden, via Royal Navy, söker evakuera egen trupp och värdefull materiel från Norge. 

Brittiska strategiska beslut vägde då tyngre än guldet i den Norska Guldreserven. Galatea riskerade att när som helst, liggande vid kaj, anfallas av tyskt bombflyg! Varje minut var därför dyrbar!

Brittiska lätta kryssaren Glasgow
Längd 180 m, bredd 18,8 m. Fart 32 knop
Huvudbeväpning 4x3 152 mm kanoner
Luftvärn* 4x102 mm kanoner

I Molde, nordväst om Åndalsnes (jfr karta ovan!), ligger HMS Glasgow. Här finns ännu en möjlighet att rädda den kvarvarande delen av Guldreserven undan tyskarna - vilka nu hänsynslöst jagar Guldet, ofta nog direkt i bakhasorna på tjänstemännen från Norges Bank.

Den brittiska klockan tickar emellertid obönhörligt vidare och Glasgow får order om att snarast möjligt segla till Tromsö med Kung Haakon, kronprins Olav och regeringen Nygaardsvold ombord. 

Tjänstemännen som ledsagar Guldreserven är tröttkörda men med ännu en viljeansträngning lyckas de transportera det kvarvarande Guldet till Molde och ännu en del i all hast lastat ombord på kryssaren Glasgow. Lastningen får avbrytas när Glasgow tagit ombord den dyrbara mänskliga lasten (jfr ovan!) och kastar loss med kurs Tromsö. Glasgowguldet landsattes så småningom i Skottland och fördes med tåg till London.

Men ännu var inte Guldresan slut för tjänstemännen i Norges Bank, ännu fanns en betydande mängd guld att rädda undan tyskarna.

I Molde lastades därför en del av det kvarstående guldet ombord på kustbåten Driva, resten på åtta lastbilar - alla med kurs på Gjemnes nordost om Molde.

Driva utsattes under färden för ett flygangrepp av en tyska Heinkel He 111, och sattes på grund. Skadorna var dock inte värre än att man kunde hålla sig flytande och fortsätta mot målet, Gjemnes.

I Gjemnäs lastades guldet ombord på fem trålare som gick till norra Fröya där det lastades om till de två större trålarna Alfhild II och Stölvåg. Dessa fartyg förde sedan Guldet till Tromsö.

Fröya ligger nordost om Gjemnäs på kartan till höger. Uppgift om vilken ort som omlastningen verkligen gjordes i saknas - Sistrande är emellertid öns huvudort. Vi får anta att det var därifrån transporten till Tromsö startade.

Alfhild II och Stölvåg hade en huvudsakligen händelselös resa längs Norges långa kust upp till Tromsö. Av kartan till vänster framgår den slutliga etappen samt Den Norska Guldreservens hela flyktväg undan tyskarna - från Oslo till Tromsö.

Tromsö var faktiskt under några hektiska veckor 1940 Norges huvudstad genom att kungahus och regering befann sig där.

22 april 1940 blev det i regeringssammanträde på Stuguflåten i Lesja beslutat att Norges Banks huvudkontor skulle ligga på mark som kontrollerades av norska styrkor. Huvudkontoret flyttades därför först till Molde, sedan till Tromsö. Tyskarna närmad sig emellertid från söder och den 10 juni 1940 flyttades kontoret till London.

Den 28-årige Thore Boye, ung jurist i Utenriksdepartementet, senare ambassadör, skriver i sin dagbok:

” … Några timmar tidigare, när vi lade ner våra ryggsäckar i lastrummet, hade vi sett att det låg ett antal små trälådor där. Menige Nordahl Grieg** berättade att han och de andra soldaterna hade i uppdrag att föra Norges guld i säkerhet.

Hälften av Norges Banks guld låg emellertid kvar på kajen när Glasgow lämnade ett brinnande Molde, med kungen, kronprinsen och regeringen ombord.

Det kvarvarande guldet fördelades bland de fem fiskebåtarna. I början gick vi bara på natten och låg tysta i en och annan vik på dagarna. Vi hade fisknät, fisklådor och annan utrustning liggandes på däck och försökte se ofarliga ut.

Det var några tyska plan som vi vinkade till. Tyskarna är seriösa och anständiga människor som inte kunde föreställa sig att det var på detta sätt som Norges guldreserv transporterades.

Vi hade en trevlig resa norrut, och anlände till Tromsö den 8 maj. Men på eftermiddagen den 6 juni fick jag en hint om att det var över. Kryssaren Devonshire hade anlänt till Tromsö.

Tunga, brittiska, kryssaren Devonshire
Längd 192,8 m. Bredd 20,1 m. Fart 32 knop.
Huvudbeväpning 4x2 20,3 cm kanoner
Luftvärn* 4 st 102 mm kanoner

På eftermiddagen följande dag, den 7 juni, skulle kungen, kronprinsen och regeringen gå ombord och segla mot Storbritannien. Klockan 16 på eftermiddagen nästa dag, den 7 juni, träffades vi (tjänstemän vid Norges Bank, red anm) vid koldockan i Tromsö, där kryssaren Devonshire låg.

Kungen gick ombord, och kronprinsen. Statsminister Nygaardsvold och de andra ministrarna var där, liksom stortingspresidenten Hambro. Norges Bank gick ombord med Arnold Ræstad som huvudman. Av departementens tjänstemän från Oslo var det åtta man som tog steget ut i det stora okända och följde efter. Det var ett svårt beslut och i många månader efteråt frågade vi oss själva om vi hade gjort rätt… ”

Det i Tromsö kvarvarande guldet lastades slutligen på den engelska kryssaren Enterprise som förde guldet till Plymouth i England. Därifrån skickades det till London och införlivades med det redan tidigare anlända Norska Guldet.

Tack vare överste Eriksens handlande då han, helt på eget initiativ, öppnade eld mot den tyska invasionsflottan och sänkte kronjuvelen, den tunga tyska kryssaren Blücher, fördröjdes den tyska inmarschen i Oslo med sex timmar. Ombord Blücher fanns såväl den trupp som skulle ta Oslo som en musikkår som, uppför Karl Johan och fram till kungliga slottet, skulle gå i täten för invasionsstyrkan. Med två timmars marginal till den tyska inmarschen i Oslo lämnade såväl konungahuset som regering och Guldreserv den norska huvudstaden!

Här slutar Tidsspegelns artikel om de 49,6 ton guld som utgjorde Norges Guldreserv 1940. Eftersom även Englands öde vid denna tid stod på spel vidaresändes guldet så småningom till Kanada och USA - men det är en annan historia!

* Samtliga i artikeln redovisade fartyg har utöver 102-105 mm luftvärnskanoner inte sällan ett antal Bofors 40 mm luftvärnskanoner samt mer finkalibriga luftvärnsvapen.

** I texten ovan nämns den norske skriftställaren, poeten och författaren Johan Nordahl Grieg. Nordahl Grieg stupade 1943 då det bombflygplan, där han ingick i besättningen, blev nedskjutet norr om Berlin.

Johan Nordahl Grieg

Länk till Wikipediaartikel om Nordahl Grieg

 

- Ω -

                                                   

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress

 

 

.