Det är lördag förmiddag och
4. lfhaubkompaniet, med ett traktoranspänt 4-pjäs 10,5 cm haubitsbatteri, fullgör
repetitionsutbildning under en 11 dagars fälttjänstvecka i Villingsberg 1980. Batteriet skall
under dagen öva och genomföra stridsmomentet snabbgruppering. Snabbgruppering
innebär att förbandet direkt från marschkolonn, på vägen, bröstar av pjäserna
oavsett skydd, och skjuter så snart pjäserna är eldberedda och fått sina
skjutvärden. Enligt Artillerireglementet skall eldgivning kunna ske inom 8
minuter från det att kommandot ”Snabbgruppering” givits.
Två unga kaptener på stat
är instruktörer och stridsdomare. Tyvärr har man glömt att avlysa skjutfältet
från obehöriga denna helg och momentet skall därför genomföras med salutskott -
inte med skarp ammunition. Naturligtvis påverkar detta truppens motivation att
utföra förelagd stridsuppgift.
Vår batterichef GS vet
emellertid råd. Han frågar de unga kaptenerna (övningsledarna) vilket tidskravet
för snabbgruppering av ett 10,5
cm batteri är och får till svar: 8 minuter. GS svarar
då: ”Då skall ni få se mitt batteri leverera eld inom 6 minuter - med ett
motkrav: vi genomför momentet en enda gång - sedan är det lördagsvila!”
De båda kaptenerna rådgör lite vilset med varandra och säger
sedan: OK!
GS samlar batteriet och
redogör för förutsättningarna och kraven. Han ”toppar lagen” dvs jämnar ut
numerären i pjässerviserna med, i momentet, sysslolös personal. Buren
utrustning skall vara ”mössa, bössa, mask” dvs hjälm, vapen och skyddsmask. Bandtraktorgruppens
förare, O, nu ingående som pjäsmanskap vid en av pjäserna, ropar på bred
dalmasdialekt: ”Menar du att vi ska snabbgruppera med masken på???” Svaret från
Batterichefen är förstås nej! Masken skall ligga i väskan som bärs över ena
axeln.
Med kaptenerna
överenskoms att batteriets snabbgrupperingstid skall mätas från det att
kommando ”snabbgruppering” ges till dess att första eldberedda pjäs avlossar
ett salutskott (de andra tre följer sedan efter, och skjuter allteftersom de är
eldberedda).
Som PU (Parkunderofficer)
är jag ansvarig för drift och skydd av 12 personbilar, 12 hjultraktorer med lika många släp, 3 lastbilar varav en med släp för bandtraktor, 1 bandtraktor och 2 mc. Totalt 42 fordon och fordonskombinationer. En spännande och tidvis krävande uppgift - men alltid sporrande! I detta moment dock hänvisad till att vara åskådare - en intresserad sådan.
Batteriet
förflyttar sig längs en skogsväg och så kommer plötsligt kommandot från
Batterichefen: ”Snabbgruppering”. Stridsmomentet brakar loss, pjässerviserna
frustar av adrenalinpåslag, vräker sig ut över drivkärrornas sidolämmar med en
explosiv kraft. Pjäser bröstas av, lavettben breds ut och förankras i
vägbanan/kanten med sina markspadar, ammunition langas fram, män med riktkäppar
och AK4:an piskande på ryggen stormar ut över den vattensjuka myren så att
vattnet sprutar i fontäner om fötterna, det svärs, skriks kommandon och så
brakar den första pjäsens salutskott av - i snabb takt följt av de andra tre
pjäsernas eldgivning.
Så, uppbröstning och återsamling. Nu emotsågs resultatet av övningen med
spänning! Skulle det bli långharvning eller ledig lördagseftermiddag?
”Ja” sa den ene av
kaptenerna” det tog förvisso inte 6 minuter som utlovat av Batterichefen, inte heller 8 minuter
som är målet enligt reglementet - utan 12 minuter”. Sedan dröjde han lite med
fortsättningen och många såg den möjliga lördagsledigheten skingras som röken
från salutskotten. ”Men”, fortsatte han ”alla har gjort en intensiv och bra insats
och om ni tänker efter vad just DU/NI kunde ha gjort snabbare, bättre och för
målet optimalt, tror jag att övningen gett önskat resultat! Vi avbryter därför
verksamheten här och nu och förbandet går enligt tidigare order till
förläggningsplatsen (någonstans i Villingsberg), maskerar fordon och kopplade
pjäser, reser förläggningstälten och tar helgvila - tills i morgon, söndag.
Middag serveras på förläggningsplatsen klockan 17. Slut.”
Ett befriat mummel samman med ett och annat bravorop sammanfattar truppens
känslor.
------------
Som PU har jag anvisat
parkeringsplatser för batteriets fordon och kommenderat maskering och
förläggningstjänst. Jag tar min PU-väska, denna fältgröna ”maxiportfölj” som
följer mig varthän jag än går i tjänsten. I dess inre finns personaltabell,
block med körordrar, underlag för förarbevis, pennor, anteckningsblock, en
slidkniv och tusen andra ”bra att ha saker”. Till de senare hör ett extra paket
cigaretter och två burkar starköl! Jag sätter mig, eller snarare halvlägger mig, ner vid en liten tall i vägkantens sluttning, tar av fältmössan och låter
vårsolen belysa de få delar av kroppen som inte täcks av uniformen. Ur
vapenrockens högra ficka fiskar jag fram cigaretter och tändstickor, tänder en
cigarett och söker mig ner i PU-väskan där jag strax finner en burk
törstsläckande starköl. Sannolikt i strid med reglementet öppnar jag burken och
tar en djup klunk. Reglemente eller inte, på denna plats är jag vid tillfället
högsta befäl och tar mig friheter inom den befälsruta som är min!
Jag hinner tre bloss på
cigaretten och två klunkar öl när någon kommer skrikande ur skogen: ”Du måste
skynda dig, vi har en där uppe i backen som är allvarligt skadad!” Fan, tänker
jag, nu har någon huggit sig i benet med en yxa under vedklyvning till
tältkaminen. Åter Fan, jag har ingen bil på platsen - alla är på
tjänsteuppdrag. En MC med förare är vad som står till buds - förutom traktorer
med släp samt en Ltgb 957, dragbil till bandtraktorsläpet.
Jag halvspringer i
anvisad riktning och finner traktorförare B liggande på marken vid sitt till
hälften maskerade ekipage och med svåra smärtor från höger fot och vad. Lättad
konstaterar jag att inget blod sprutar, inget skärsår orsakat av eggverktyg, det
ger oss lite mer tid…
Vad har hänt? Jo, B, som
funnit kronans kängor obekväma har ersatt dem med sina egna, väl ingådda, gummistövlar.
Vad B förbisett är att uniformsbyxornas krokar nedtill, avsedda att häktas i
kängorna, nu dinglar fria. När han under maskeringsarbetet skall stiga ner från
traktorns motorhuv och ner på höger framskärm fastar en krok i maskeringsnätet
och B störtar, i spagat, med hela sin kroppstyngd, på höger fot. Något har gått
sönder i foten - vi måste till sjukhuset i Karlskoga! Men var Fan finns en bil?
Snabbaste fordon är bandtraktorgruppens dragbil Ltgb 957 - men bandtraktorn är
lastad och det tar för lång tid att få detta ekipage körklart.
MC-ordonnasen G står plötsligt, som framtrollad, vid min sida. G är som en ivrig vallhund, städse på plats när och var han behövs, helt självgående - men alltid trogen sin uppgift. ”Jag vet var vårt
systerkompani är förlagt - hoppa upp på mc:n PU så far vi dit!”
Vi dundrar iväg på den
smala grusvägen och är inom kort framme hos systerkompaniet. Deras stabsbil, en
Volvo 145, ”är hemma” och jag beslagtar den omedelbart trots protester. Deras
bandtraktorbilsförare, en storväxt smed från Bofors, hoppar in som förare sedan vi kastat
ut stridspackningar, diverse sambandsutrustning och därefter snabbt återvänder
till platsen för B:s olycka. Ryggstödet i baksätet på 145:an fälls framåt, B dras på en fältkappa in på
lastgolvet, en filt blir huvudkudde och vi styr mot Karlskoga. Efter 150 meter ropar jag
”stopp” vid den lilla tallen där min starköl väntar på sin ägare. ”Här har du
lite tröst” säger jag till B som tacksamt tar emot min öl. Så fortsätter färden
i högsta fart mot Karlskoga.
Vi stannar vid akutintaget
och med en rullstol hjälper vi B in. En vänlig sköterska tar emot oss och ledsagar B in i ett
undersökningsrum. Efter en stund kommer hon åter och säger att vi mest troligt kommer
att få med oss B ”hem” efter röntgen och omlindning med elastisk binda.
Jag har nu återfått
”fältmässig kontroll” över hjärnkontoret och kommer, som i blixljus, underfund
med att på golvet bak, i den olåsta 145:an, ligger 4 stycken kulsprutepistoler!
Omedelbart sänder jag ut smeden från Bofors att hämta vapnen - innan någon
annan gör det!
Strax efter att den
storväxte mannen från Bofors åter kommit in i väntrummet, nu med två kpistar på vardera
axeln, kommer en läkare in i rummet. På norsksvenska säger han till
mottagningssköterskan: ”Va är det fatt syster, är de krig? Har de skytt på
varann?” Sedan försvinner han med ett smil in bakom dörren till ett
undersökningsrum.
Det går en stund och så
kommer mottagningssköterskan in i väntrummet. ”Tyvärr, röntgen visar att B har
”spräckt gaffeln” och måste opereras". Gaffeln är avslutningen på det grövre underbenet
mot fotens ben och vid kontakten med marken har B:s kroppsmassa varit för tung
för benkonstruktionen i vaden.
Därefter frågar hon när
vi senast åt och jag svarar att det är ca tre timmar sedan, ”men” säger jag, ”B
fick en starköl av mig - att trösta sig med på vägen hit".
Hon tittar mig
uppfordrande och anklagande i ögonen och säger vasst som rakblad: ”Och du skall vara befäl! Nu
måste vi magpumpa B bara för din obetänksamhets skull! Du borde veta att en
skadad inte skall äta eller dricka före undersökning av läkare!!!”
Magpumpning är ingen
behaglig upplevelse - det vet jag… Skamsen tittar jag i golvet och tar ett
snabbt adjö.
Jag har, dessbättre,
aldrig träffat B efter denna händelse - troligen skulle han ha haft något beskt
att säga mig - om en försommarljummen starköl och dess konsekvenser.
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
