Snabbgruppering och akut sjukhusbesök - ett lördagsminne från Villingsbergs Skjutfält 1980

Det är lördag förmiddag och 4. lfhaubkompaniet, med ett traktoranspänt 4-pjäs 10,5 cm haubitsbatteri, fullgör repetitionsutbildning under en 11 dagars fälttjänstvecka i Villingsberg 1980. Batteriet skall under dagen öva och genomföra stridsmomentet snabbgruppering. Snabbgruppering innebär att förbandet direkt från marschkolonn, på vägen, bröstar av pjäserna oavsett skydd, och skjuter så snart pjäserna är eldberedda och fått sina skjutvärden. Enligt Artillerireglementet skall eldgivning kunna ske inom 8 minuter från det att kommandot ”Snabbgruppering” givits.

Två unga kaptener på stat är instruktörer och stridsdomare. Tyvärr har man glömt att avlysa skjutfältet från obehöriga denna helg och momentet skall därför genomföras med salutskott - inte med skarp ammunition. Naturligtvis påverkar detta truppens motivation att utföra förelagd stridsuppgift.

Vår batterichef GS vet emellertid råd. Han frågar de unga kaptenerna (övningsledarna) vilket tidskravet för snabbgruppering av ett 10,5 cm batteri är och får till svar: 8 minuter. GS svarar då: ”Då skall ni få se mitt batteri leverera eld inom 6 minuter - med ett motkrav: vi genomför momentet en enda gång - sedan är det lördagsvila!”

De båda kaptenerna rådgör lite vilset med varandra och säger sedan: OK!

GS samlar batteriet och redogör för förutsättningarna och kraven. Han ”toppar lagen” dvs jämnar ut numerären i pjässerviserna med, i momentet, sysslolös personal. Buren utrustning skall vara ”mössa, bössa, mask” dvs hjälm, vapen och skyddsmask. Bandtraktorgruppens förare, O, nu ingående som pjäsmanskap vid en av pjäserna, ropar på bred dalmasdialekt: ”Menar du att vi ska snabbgruppera med masken på???” Svaret från Batterichefen är förstås nej! Masken skall ligga i väskan som bärs över ena axeln.

Med kaptenerna överenskoms att batteriets snabbgrupperingstid skall mätas från det att kommando ”snabbgruppering” ges till dess att första eldberedda pjäs avlossar ett salutskott (de andra tre följer sedan efter, och skjuter allteftersom de är eldberedda).

Som PU (Parkunderofficer) är jag ansvarig för drift och skydd av 12 personbilar, 12 hjultraktorer med lika många släp, 3 lastbilar varav en med släp för bandtraktor, 1 bandtraktor och 2 mc. Totalt 42 fordon och fordonskombinationer. En spännande och tidvis krävande uppgift - men alltid sporrande! I detta moment dock hänvisad till att vara åskådare - en intresserad sådan. 

Batteriet förflyttar sig längs en skogsväg och så kommer plötsligt kommandot från Batterichefen: ”Snabbgruppering”. Stridsmomentet brakar loss, pjässerviserna frustar av adrenalinpåslag, vräker sig ut över drivkärrornas sidolämmar med en explosiv kraft. Pjäser bröstas av, lavettben breds ut och förankras i vägbanan/kanten med sina markspadar, ammunition langas fram, män med riktkäppar och AK4:an piskande på ryggen stormar ut över den vattensjuka myren så att vattnet sprutar i fontäner om fötterna, det svärs, skriks kommandon och så brakar den första pjäsens salutskott av - i snabb takt följt av de andra tre pjäsernas eldgivning.

Så, uppbröstning och återsamling. Nu emotsågs resultatet av övningen med spänning! Skulle det bli långharvning eller ledig lördagseftermiddag?

”Ja” sa den ene av kaptenerna” det tog förvisso inte 6 minuter som utlovat av Batterichefen, inte heller 8 minuter som är målet enligt reglementet - utan 12 minuter”. Sedan dröjde han lite med fortsättningen och många såg den möjliga lördagsledigheten skingras som röken från salutskotten. ”Men”, fortsatte han ”alla har gjort en intensiv och bra insats och om ni tänker efter vad just DU/NI kunde ha gjort snabbare, bättre och för målet optimalt, tror jag att övningen gett önskat resultat! Vi avbryter därför verksamheten här och nu och förbandet går enligt tidigare order till förläggningsplatsen (någonstans i Villingsberg), maskerar fordon och kopplade pjäser, reser förläggningstälten och tar helgvila - tills i morgon, söndag. Middag serveras på förläggningsplatsen klockan 17. Slut.”

Ett befriat mummel samman med ett och annat bravorop sammanfattar truppens känslor.

------------

Som PU har jag anvisat parkeringsplatser för batteriets fordon och kommenderat maskering och förläggningstjänst. Jag tar min PU-väska, denna fältgröna ”maxiportfölj” som följer mig varthän jag än går i tjänsten. I dess inre finns personaltabell, block med körordrar, underlag för förarbevis, pennor, anteckningsblock, en slidkniv och tusen andra ”bra att ha saker”. Till de senare hör ett extra paket cigaretter och två burkar starköl! Jag sätter mig, eller snarare halvlägger mig, ner vid en liten tall i vägkantens sluttning, tar av fältmössan och låter vårsolen belysa de få delar av kroppen som inte täcks av uniformen. Ur vapenrockens högra ficka fiskar jag fram cigaretter och tändstickor, tänder en cigarett och söker mig ner i PU-väskan där jag strax finner en burk törstsläckande starköl. Sannolikt i strid med reglementet öppnar jag burken och tar en djup klunk. Reglemente eller inte, på denna plats är jag vid tillfället högsta befäl och tar mig friheter inom den befälsruta som är min!

Jag hinner tre bloss på cigaretten och två klunkar öl när någon kommer skrikande ur skogen: ”Du måste skynda dig, vi har en där uppe i backen som är allvarligt skadad!” Fan, tänker jag, nu har någon huggit sig i benet med en yxa under vedklyvning till tältkaminen. Åter Fan, jag har ingen bil på platsen - alla är på tjänsteuppdrag. En MC med förare är vad som står till buds - förutom traktorer med släp samt en Ltgb 957, dragbil till bandtraktorsläpet.

Jag halvspringer i anvisad riktning och finner traktorförare B liggande på marken vid sitt till hälften maskerade ekipage och med svåra smärtor från höger fot och vad. Lättad konstaterar jag att inget blod sprutar, inget skärsår orsakat av eggverktyg, det ger oss lite mer tid…

Vad har hänt? Jo, B, som funnit kronans kängor obekväma har ersatt dem med sina egna, väl ingådda, gummistövlar. Vad B förbisett är att uniformsbyxornas krokar nedtill, avsedda att häktas i kängorna, nu dinglar fria. När han under maskeringsarbetet skall stiga ner från traktorns motorhuv och ner på höger framskärm fastar en krok i maskeringsnätet och B störtar, i spagat, med hela sin kroppstyngd, på höger fot. Något har gått sönder i foten - vi måste till sjukhuset i Karlskoga! Men var Fan finns en bil? Snabbaste fordon är bandtraktorgruppens dragbil Ltgb 957 - men bandtraktorn är lastad och det tar för lång tid att få detta ekipage körklart.

MC-ordonnasen G står plötsligt, som framtrollad, vid min sida. G är som en ivrig vallhund, städse på plats när och var han behövs, helt självgående - men alltid trogen sin uppgift. ”Jag vet var vårt systerkompani är förlagt - hoppa upp på mc:n PU så far vi dit!”

Vi dundrar iväg på den smala grusvägen och är inom kort framme hos systerkompaniet. Deras stabsbil, en Volvo 145, ”är hemma” och jag beslagtar den omedelbart trots protester. Deras bandtraktorbilsförare, en storväxt smed från Bofors, hoppar in som förare sedan vi kastat ut stridspackningar, diverse sambandsutrustning och därefter snabbt återvänder till platsen för B:s olycka. Ryggstödet i baksätet på 145:an  fälls framåt, B dras på en fältkappa in på lastgolvet, en filt blir huvudkudde och vi styr mot Karlskoga. Efter 150 meter ropar jag ”stopp” vid den lilla tallen där min starköl väntar på sin ägare. ”Här har du lite tröst” säger jag till B som tacksamt tar emot min öl. Så fortsätter färden i högsta fart mot Karlskoga.

Vi stannar vid akutintaget och med en rullstol hjälper vi B in. En vänlig sköterska tar emot oss och ledsagar B in i ett undersökningsrum. Efter en stund kommer hon åter och säger att vi mest troligt kommer att få med oss B ”hem” efter röntgen och omlindning med elastisk binda.

Jag har nu återfått ”fältmässig kontroll” över hjärnkontoret och kommer, som i blixljus, underfund med att på golvet bak, i den olåsta 145:an, ligger 4 stycken kulsprutepistoler! Omedelbart sänder jag ut smeden från Bofors att hämta vapnen - innan någon annan gör det!

Strax efter att den storväxte mannen från Bofors åter kommit in i väntrummet, nu med två kpistar på vardera axeln, kommer en läkare in i rummet. På norsksvenska säger han till mottagningssköterskan: ”Va är det fatt syster, är de krig? Har de skytt på varann?” Sedan försvinner han med ett smil in bakom dörren till ett undersökningsrum.

Det går en stund och så kommer mottagningssköterskan in i väntrummet. ”Tyvärr, röntgen visar att B har ”spräckt gaffeln” och måste opereras". Gaffeln är avslutningen på det grövre underbenet mot fotens ben och vid kontakten med marken har B:s kroppsmassa varit för tung för benkonstruktionen i vaden.

Därefter frågar hon när vi senast åt och jag svarar att det är ca tre timmar sedan, ”men” säger jag, ”B fick en starköl av mig - att trösta sig med på vägen hit".

Hon tittar mig uppfordrande och anklagande i ögonen och säger vasst som rakblad: ”Och du skall vara befäl! Nu måste vi magpumpa B bara för din obetänksamhets skull! Du borde veta att en skadad inte skall äta eller dricka före undersökning av läkare!!!”

Magpumpning är ingen behaglig upplevelse - det vet jag… Skamsen tittar jag i golvet och tar ett snabbt adjö.

Jag har, dessbättre, aldrig träffat B efter denna händelse - troligen skulle han ha haft något beskt att säga mig - om en försommarljummen starköl och dess konsekvenser.

                                                                      - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Öster Silvberg, epilog

Jag har förespeglat läsarna en tredje del av äventyret Öster Silvberg och Gruvdrängens mystiska inflytande på nutida människor.

Åter är en fjällresa med husvagn aktuellt. Denna gång är vi emellertid på väg mot en skidsemester och kommer därmed söderifrån. Jag föreslår att vi, nu när det är vår i luften och snötäcket närmast obefintligt i dessa trakter, åter gör ett försök att besöka Gruvan och Ödekyrkogården i Öster Silvberg. Sagt och gjort, vi tar av västerut från Säter och klättrar snart uppför bergsryggen på den gamla vägen till Öster Silvberg - för vidare färd mot Gustavs. Vi övernattar uppe på berget, besöker Ödekyrkogården, ser det faschinerande gruvhålet med sitt gröna vatten och stiger så småningom ner i Helvetesgropen via den branta backe där vi körde fast förra gången vi besökte Öster Silvberg. Så kommer då stigningen, som tidigare berättats om med en korta ansats, en 90 graders vänsterkurva och sedan enbart uppför den 100 meter långa backen.

Efter ca 75 meter är det åter stopp! 740:ns drivhjul slirar och ekipaget - bil och husvagn - glider baklänges! Hur är detta möjligt? Jo, under den bara "grushinnan" lurar tjälen... is alltså! Vi åker kana på ett grusskikt under vilket vilket isen ligger...

Finns stunder då man önskar svära och förbanna, detta är en av dem! Jag backar försiktigt nedför backen under rätt kontrollerade former och krokar av släpet. Utan hjälp kommer vi dock inte härifrån.

I tystnaden hör jag, i riktning Gustavs, en arbetsmaskin, typ hjullastare, bröla. Sonen Johan och jag sätter oss i bilen, betvingar enkelt backen nu när 740:n är befriad från sitt 1,5 ton tunga släp och finner efter någon kilometer en lördagsarbetande man med hjullastare i ett grustag.

Jodå, han skall hjälpa mig och efter att ha krokat på husvagnen, kopplat en kedja till hjullastaren kommer vi galant uppför denna backe, med isskorpa under gruset, och är åter fria från Helvetesgropen.

När vi lossar dragkedjan till hjullastaren skymtar jag mellan de mörka granarna, och nedåt backen, en grå skugga och tycker mig åter höra Gruvdrängens ihåliga hostande...

På stund och ställe fick jag lova familjen att aldrig mer ta vägen över Öster Silvberg! Tyst, för mig själv, tänket jag att en fyrhjulsdriven bil nog skulle klara jobbet... men det är ännu oprövat!

                                                      - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

En rakryggad officer

Låt oss förflytta oss bakåt i tiden, till början av december 1964. Jag och trettioen kamrater ligger vid 5:e batteriet A9 för att utbildas till värnpliktiga underofficerare och senare krigsplaceras som Parkunderofficerare (senare Motorbefäl) eller Närskyddstroppchefer. Utbildningsgrenen kallas Skydd och Motor (SkyMot). På nedervåningen i Kasern 5 huserar de raska gossar som tillhör utbildningsgrenen Pjäs och B-plats (PoB) Vi skall nu tillsamman genomföra en övning med skarpskjutning på Remmene skjutfält sydväst om Herrljunga, Västergötland. Vår utbildning omfattar såväl 10,5 cm som 15,5 cm haubitsar - den senare vanligen kallad Fransyskan efter sitt ursprungsland Frankrike. För just denna fältövning disponerar vi ett traktoranspänt sexpjäsbatteri 10,5 cm haubitsar m/40.

10,5 cm haubits m/40

Utbildningsgrenen PoB bemannar pjäser och B-platstält (där skjutvärdena beräknas). PoB-folk bemannar också eldledningsfunktionen. Sysselsättningsgraden för denna grupp är nära 100 procent.

Caterpillar D4

Vi, SkyMot, formerar gruppen förare för förbandets samtliga fordon - hjultraktorer med släpkärror, en bandtraktorgrupp om tre man med en Caterpillar D4, dragbil Ltgb 957 (Myrsloken) och bandtraktorsläp - därtill en och annan last- och personbil. 

Ltgb 957 "Myrsloken"

De traktorer som drar pjäser har en särskild sorts släpkärra: en s.k. drivkärra. Denna kärra har egen växellåda, kardan och drivning på hjulen. En kort kardanstång överför kraft från traktorns kraftuttag till drivkärrans växellådan. Eftersom kärran saknar koppling kan dess växellåda endast manövreras om ekipaget står stilla. Att backa med denna fordonskombination: hjultraktor, drivkärra och pjäs är i det närmaste omöjligt!

Del av Centrala Utbildningsgruppen...

SkyMotgruppens numerär översteg förarbehovet och sysselsättnings-graden var därmed 60-70 procent. Övertalig personal formerade en s.k. Central Utbildnings-grupp - av oss kallad Åskådartropp. Under den veckolånga fältövningen roterades givetvis arbetsuppgifterna mellan eleverna - men Åskådartroppen var alltid bemannad av de friställda!

Vid denna tidpunkt var skarpskjutning ett vanligt förekommande moment - men Remmene blev ett bestående minne. Att få se ett sexpjäsbatteri, under en minut, skjuta luftbrisader med zonrör och se blixtarna från krevaderna, rökmolnen samt marken i målområdet formligen koka av splitternedslag! Bokstavligen ingen skulle ha kommit levande från detta!

Men Remmene skulle också bjuda på en annan upplevelse där en ung löjtnant elegant avslutade en överstes obehärskade kaskad av otidigheter riktade gentemot artilleriet - och mot oss artillerister.

Löjtnant Tor Almén, död i cancer 1981

Vi hade den fantastiska turen att som troppchef (numera plutonchef) få löjtnanten Tor Almén. Almén kunde reglementena - och förstod alltid att ur textmassan dra ut vad regelskrivaren avsett med sin text! Denna egenskap var inte alltför utmärkande för dåtida befäl oavsett grad. Almén var därtill en stor humanist - och en krävande chef. 









Almén kom att följa oss under 15 månader och stod alltid på vår sida vid konflikt med någon, oavsett tjänstegrad, som sökte "kacka" i hans bo!

Ett exempel på hans humanism: Vi sitter någonstans under en 5 minuters rökpaus. Samtalet rör sig om det militära tvånget och dess konsekvenser. Tiden går - och samtalet böljar. Så småningom säger lt Almén: "Jag ser att flera av er förstulet sneglar på sina klockor. Jag vet att vi nu har suttit här och resonerat i trettio minuter - men jag tycker att era funderingar är värda att begrundas och diskuteras!" En sådan chef vinner sin trupps förtroende - en chef som truppen, dvs vi, följer till vägs ände om så behövs!

Där är vi nu, Åskådartroppen, när plötsligt en infanteriöverste dyker upp, Chefen I 17, överste Claës Skoglund. Denne överste skulle gå till historien som "knäfallsöversten" då han kommenderade sitt regemente (inklusive befäl) att falla på knä medan han utgöt sig över, enligt hans mening, uppdagade utbildningsbrister. För detta tilltag med knäfallet skulle Skoglund erhålla en reprimand från Justitie Ombudsmannen (JO).

Lt Almén gör fältanmälan till översten och Skoglund börjar därefter sin straffdom över artilleriets män. "Ni artillerister har ingen uppfattning om hur man uppträder i stridsterrängen. Ni kommer farande med era fordon, fram till främsta linjen, likt Kleoptara på sin schäslong!" Sedär röt han, "den soldaten (pekar) med sitt kartstöd (det kartstöd som erbjöds oss, en obehandlad vit björkfanerskiva med olivgrönt vaxduksomslag) kommer att vara död inom 15 sekunder eftersom han visar en sådan måltavla (kartstödet) mot fienden. Sanningen är att vi infanterister kommer att få utkämpa striden utan stöd från artilleriet!"

Därefter vände han sig direkt till löjtnant Almén med orden: "Eller hur löjtnant, är det inte så?"

Almén gick upp i enskild ställning och svarade stramt: "Jag vet inte överste, jag kan bara svara för mig själv och min trupp. Vi motsvarar inte er beskrivning!"

Skoglund lämnade oss i vredesmod - och vi i Centrala Utbildningsgruppen var stolta över ha en officer och troppchef, Tor Almén, som stod för egna uppfattningar och som värnade om sin trupp!

                                                      - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Öster Silvberg, fortsättningen

Jag antydde i slutet av min uppskattade artikel att Gruvdrängen vid Öster Silvberg inte skulle lämna mig oberörd. Så skulle ske, detta är berättelsen...

Familjen hade varit på skidsemester i Dalafjällen och var på väg söderut mot Frestaby där vi bor. Ett infall får mig att föreslå att vi skall besöka Öster Silvberg. Dåtida fanns ett mobiliseringsförråd där väster om Gustavs, på ett stenkasts avstånd från Gruvan och Ödekyrkogården. Planen framför förrådet erbjöd en utmärkt övernattningsplats för husvagnsfolk. Föregående dagar hade varit fria från nederbörd men när vi vaknade denna morgon vid Mobförrådet hade ett snöväder dragit fram över Dalarna. Ett drygt decimetertjockt nysnötäckte klädde granarna i vitt, liksom övrig natur - och vägen.

Vi åt vår frukost, skötte vår hygien, och fortsatta mot vårt delmål på hemresan - Öster Silvbergs Gruva och Ödekyrkogården.

Efter några kilometer går den smala vägen tämligen brant ner i en dal och den avslutas med en tvär högersväng. Nu är vi nere i Helvetesgropen - även om dess namn ännu inte har myntats!

Efter en tam högerkurva börjar en 300 meter brant stigning uppför åsen, upp mot Öster Silvberg.

Efter 100 meter är det stopp! 740:ns dubbade vinterdäck slirar i det decimeterdjupa snötäcket och vi börjar glida bakåt - med husvagn och allt. Jag trycker ner bromsen och ekipaget stannar. Drar åt handbromsen och vi glider åter baklänges! Med fotbromsen har jag stannat alla fyra hjulen men bilens handbroms verkar enbart på bakhjulen. Jag har upplevt detta långt tidigare i en tankbil på glid och förstår skillnaden - och förstår vad som krävs för att förhindra att vi trasas sönder mot begskärningen på vår högra sida. Hustrun kommenderas ut att dra åt husvagnens handbroms - och fordonskombinationen står stilla när jag lyfter fotbromsen!

En stunds begrundan - där Den svavelhostande Gruvdrängen åter synes skymta vid åsens krön…

Fan, hur löser jag detta? Vi måste åter ner i Helvetesgropen för att kunna ta oss härifrån! 100 meter baklänges med husvagnssläp på snötäckt underlag i en brant backe…

Ett gammalt militärt, brutalt, axiom säger ”Verkan går före skydd!” I enlighet med detta fördelar jag disponibla personella styrkor sålunda: Sonen Johan (10 år), sittande i det nu lediga högra framsätet, instrueras att hålla öga på att jag inte lägger höger flygel i vägens bergskärning. Hustrun instrueras att stiga upp på husvagnsdraget och på kommando lossa släpets handbroms.

OK vi Kör! Hustrun lossar handbromsen, jag hänger ut genom förardörrens fönster, sonen kollar högerflygeln och bergskärningen. Dottern Anna Maria (8) sitter tyst i baksätet….

Ett tämligen vilt rattande - bakåtfarande - med hustrun alltjämt stående på draget, och vi är åter i botten på det som nu heter Helvetesgropan, döpt av sonen Johan.

Nu gäller det att komma uppför den backe som lett oss ner i Helvetsgropen. Som ni kanske minns startar denna stigning med en kort anfart och sedan, efter 50 meter, en nära 90 graders vänsterkurva. Sålunda kan man inte ”ta sats” utan måste ha ett jämt driv genom kurvan och uppför backen. En absolut förutsättning för ett uppstigande ur Helvetesgropen utgörs av att ingen mötande trafik stör ansträngningen. Jag bengår därför uppför backen och stannar en mötande bil. ”Håll vägen fri” är mitt direktiv till denna förstående förare.

Så tillbaka i bilen, fokus på uppgiften, Start! Drivhjulen får inte börja spinna, vald växel är vald och kan inte skiftas… 740:ns motor morrar, ”spikar” efter några dragögonblick… nu är ”il momento de la veritas” (sanningens ögonblicka)… jag ser vår frälsare, trafikstopparen vid toppen av backen, som likt en tokig öser ut grus över vägen ur en sandlåda vid backens topp! Motorn spikar våldsamt, jag stirrar vilt framåt - och så till sist når vi krönet och är uppe igen...

Ingen, utom jag, känner svaveldoften från de högre, vid Öster Silvberg, liggande varphögarna och hör inte heller Gruvdrängens ihåliga hostande…

Inga foton dokumenterar dessa dramatiska ögonblick, men det kommer att visa sig att Gruvdrängen åter skall spela mig ett spratt…

                                                      - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Öster Silvberg: Krigstida gruppering av ett 10,5 cm artilleribatteri, Helvetesgropen och gruvdrängen...

Vid midsommartid, den 25 juni 1687, rasade Falu Koppargruva samman och det jättelika hålet Stora Stöten uppstod. Hålet mäter idag 300 - 400 meter i diameter och är 100 meter djupt. Märkligt nog omkom ingen människa vid raset - midsommarhelgen var arbetsfri och gruvan därmed tom på gruvdrängar, fogdar och bergsmän.

Vad få vet idag är att den i Sverige så uppskattade Falukorven har sitt ursprung just i Kopparberget. För att få bärkraftiga och hållbara linor till gruvhissarna (uppfordringsverken) användes garvade oxhudar vilka skars i strimlor och tvinnades samman till gruvlinor (rep). Kvar av oxarna, som drevs i hjordar till Kopparberget ända från Småland, blev stora mängder kött som, för den händelse det inte togs om hand och gavs hållbarhet, skulle förfaras. Köttet saltades därför och röktes. Under 1500-talet lärde sedan Dalmororna, av i Falun verksamma tyska bergsmän, att göra korv av det rökta oxköttet. Så uppstod Falukorven!

Helvetesgropen är dock något annat än Stora Stöten och Falukorv - och ligger några mil sydväst om Kopparberget.

Under militär rekognosering och krigsplanläggning för vårt artilleriförband kom jag till Öster Silvberg, som du finner om du reser från Borlänge söderut till Gustavs och tar av västerut på den gamla forvägen mot Säter.

Öster Silvberg är tidigast känt i ett privilegiebrev sedan 1354 och var under 14 och 1500-talet en brytningsplats för, just silver. En tillgång för den svenska statskassan - dock ej så långvarig. Totalt utvanns 91,3 kg rent silver men silvret var snart slut och gruvan förde en tynande tillvaro. Gruvverksamheten drevs emellertid i varierande omfattning vidare fram till tidigt 1920-tal. Det material som, efter det att silvret var slut, togs fram var främst svavelkis ur vilket koppar utvanns. Idag finns, som minnesmärke efter forna tiders slit med mänsklig kraft, ett 200 meter djupt, vattenfyllt, gruvhål och väldiga varphögar efter den senare brytningen av svavelkis.

Varphögar, rester efter brytning av svavelkis.

Jag kom en vacker och varm vårafton 1986 till Öster Silvberg under krigsplanering och sökande efter en skjutplats för vårt 10,5 cm artilleri (haubitsar) inom räckvidden broarna över Dalälven vid Borlänge samt Romme flygplats (Dala Airport).

Ett artillerikompani för lokalförsvar, ett s.k. lokalförsvarskompani (Lfhaubkomp)  bestod då av en E-pluton för eldledning, fyra 10,5 cm haubitsar m/39 vilka byggts av tyska Kruppverken - med hakkors och allt stämplat i stålet, b-platsgrupp som beräknade skjutvärdena, en bandtraktorgrupp som röjde b-platser och pjäsplatser samt plogade och bärgade. Där fanns givetvis en ammunitionsgrupp, en drivmedelsgrupp och, inte minst viktigt, en koktross. Sammantaget ett tämligen utrymmeskrävande ”sällskap” vars dragtraktorer, släpkärror och övriga fordon utgjorde en betydande samling - som därtill skulle förläggas flygskyddat! Ja, E-pluton såg vi inte mycket till - ej heller kompanichefen, KGL, - de samverkade med infanteriet och var därmed förlagda i främsta linjen. Drifttillförlitligheten hos deras fordon ingick dock i mitt ansvar.

Vid rekognoseringen eftersträvades naturligtvis att förbandet skulle ha en reträttväg. Otroligt nog hade detta förbisetts av tidigare planläggare. Sålunda skulle vi gruppera i sydöstra änden av Romme flygplats - längs en väg utan reträtt! Vi såg givetvis framför oss hur Sovjetmaktens flygplan skulle landa på flygplatsen, pansarvagnar rulla ut - och beskjuta oss med direktriktad eld i vår flank när vi sökte lämna grupperingsplatsen. Ett ”himmelsfärdskommando” kunde skönjas och min Batterichef GS frågade frankt: ”Nå Erland, är du beredd att dö här?” De orden stannade sedan dess för alltid i mitt sinne - och har väglett mig i det militära krigsarbetet. Det gäller nämligen inte att dö för sitt land - utan att förbli levande och låta fienden dö! Den som myntade dessa ord var generalen George S Patton i sitt berömda tal till Tredje Armén vars framgångsrike chef han var:”We have not come here to die for our country - we have come here to let the other bastards die for their country!”

I ”Helvetsgropen”, belägen i sänkan vid Mossbysjön, mellan landet sydväst om Gustavs och bergkammen som kröns av Öster Silvberg, fann vi en grupperingsplats som uppfyllde såväl skjutavstånd till våra definierade mål som kravet på skydd mot fientligt flyg - och en reträttväg.

Nyfikenheten, och spejarinstinkten, förde mig uppför åsen söderut från Helvetesgropen och fram till Öster Silvberg - till gruvan och till ödekyrkogården. Informationstavlan gav mig platsens historia.

Jag blev inte just förvånad över att finna en gammal gruva här, Bergslagen vimlar som bekant av gamla gruvhål, men över denna plats vilade, just denna afton, ett trolskt ljus.

Jag öppnade den rostiga grinden i kyrkogårdsmuren, gick in och satt mig på en grov bänk. En tydlig, och lätt andningsretande, svaveldoft fördes av den ljumma vinden från varphögarnas rester av svavelkis. Jag slöt ögonen och lyssnade till koltrastens melankoliska sång och såg, i det röda aftonljuset som silade in mellan ögonlocken, - såsom i en film - forna ting ta gestalt.

Där var det sedan länge rivna S:t Nicolai kapell, där rörde sig gråklädda människor på vägen utanför kyrkogårdsmuren, på väg någonstans… där stod några svartklädda människor gråtande vid en nyss igenskottad grav. Koltrastens sång ackompanjerade skeendet…

Jag vaknade upp ur drömmen, filmen, med ett ryck! Trevade i vapenrocken efter cigaretter och tändstickor och fick fyr på rökverket. Borta var S:t Nicolais kapell, borta var människorna - kvar var bara det trolska ljuset och koltrastens melankoliska sång över en ödekyrkogård.

Jag reste mig och gick mot utgången. Högerhanden fattade lite slentrianmässigt - och mitt i steget - grindens låshandtag och sedan blev det blev tvärt stopp. Jag backade lite, tryckte än en gång ner låsets handtag - men grinden gick inte att öppna! I den döende kvällssolen skymtade jag åter de gråklädda människorna och tyckte mig höra en gruvdrängs, av svavelångorna, ihåliga hostande..

Iförd fältuniform och grova kängor var det ingen större bedrift att klättra över kyrkogårdsmuren. Jag tände ännu en cigarett och gick tankfull till bilen. Hade Gruvdrängen spelat mig ett spratt - eller fanns det en naturlig förklaring till varför ett rostigt grindlås plötsligt strejkade när jag skulle lämna ödekyrkogården?

Skälet till min närvaro i Öster Silvberg, krigsplaneringen för vårt haubitsbatteri med supportfunktioner, tog snart överhanden i sinnet och händelsen inordnades i minnesarkivet.

Gruvdrängen - eller drängarna - skulle dock senare åter göra sig påminda…

                                                     - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Hangarfartyget USS Theodore Roosevelt och Coronaviruset

USS Theodore Roosevelt

I den säkerhetspolitiska balansen "worldwide" utgör de amerikanska hangarfartygen en mycket viktig kugge - samman med de amerikanska kärnvapenbestyckade atomubåtarna. 

USA har idag 11 atomdrivna hangarfartyg vardera med ca 90 flygplan ombord. Atomdriften gör att de är seglingsbara, utan avbrott, i 20-25 år. Besättningen utgörs av 3200 sjömän och 2480 flygare (piloter, mekaniker etc).



24 mars i år, två veckor efter att ha lämnat hamnen i Da Nang, Vietnam, konstaterades två sjömän smittade med Coronaviruset. Dessa flögs ut till sjukhusvård på ön Guam i Stilla Havet. Två dagar senare gick USS Theodore Roosevelt i hamn på flottbasen i Guam enligt ett tidigare schemalagt besök.

Fartygschefen kapten Brett E Crosier påkallade behovet av hjälp mot smittan men fick inte önskad respons på nödropet. I ett fyrsidigt brev, daterat 30 mars, och bl a ställt till The San Francisko Chronicle redogjorde kapten Croiser för det förväntade epidemiläget och efterlyste åtgärder från US Navy. Det enda svar han fick var att han befriats från befäl över hangarfartyget!

När han gick från bord för sista gången hyllades han av sin besättning som mannat reling och applåderade sin fd fartygschef!

Hur, och på vilka grunder - annat än ett lakoniskt "han svarade inte upp mot sitt befäl" - har inte angivits. En rad politiker har förklarat sig ha förtroende för kapten Croiser och protesterar mot att han fråntagit befälet över hangarfartyget USS Theodore Roosevelt. Huvuden kommer att rulla i denna affär...

Märkligt nog har inte ett ord om detta strömmat ut ur svensk radio eller tv. Redaktören vet ty båda mediebärarna går oavbrutet under dygnets ljusa timmar. 

Märkligt eftersom det visar hur bräcklig den strategiska balansen är. USS Theodore Roosevelt, och systerfartyg, har en viktig uppgift att fylla i Kinesiska sjön och haven däromkring.

Märkligt eftersom de kvarvarande 10 hangarfartygen, på sikt, också kommer att drabbas av Coronaviruset.

Märkligt eftersom händelsen tydligt visar att US Navy saknar beredskap för biologisk krigföring!

Märkligt eftersom denna rubbning, till följd av brister i skyddet inom US Navy, påverkar hela världen - inklusive lilla oskyldiga Sverige...

Varför får vi inget veta av våra rapportörer?


                                                     - Ω -       



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Vad en karta kan berätta...

Vad säger en karta? Ja, det beror av viken målgrupp som kartan riktar sig till! En standardkarta över Sverige, i skala 50- eller 100-tusendel, ger besked om orter, vägar, stigar, dalar, höjder, sjöar, älvar, åar, bäckar, sumpmarker eller helt enkelt en läsbar bild över den del av Sverige som ryms inom dess ramar. Andra kartor visar ekonomiska ytor som odlingsmarker och skogar. Den gamla Generalstabskartan i svart/grått/vitt återger 40-talets militära behov. Nya militära kartor är givetvis i färg, och visar med sitt definierade rutnät i x- och y-led nutida militärt intressanta uppgifter. I denna artikel skall vi ta del av en sådan karta - men inte en svensk dito utan en äkta Sovjetisk karta över en del av Sverige. 




Över tid har många artiklar skrivits i media rörande öststatsregistrerade täckta lastbilar "på avvägar", inte minst i närheten av krigsflygbaser (vägbaser) eller andra, fasta, försvarsinstallationer. Då och då har också i pressen uppmärksammats att det förekommer sovjetiska kartor över svenska platser av militärt intresse.

Vem minns inte rapporterna om "polska tavelförsäljare"? Unga män, med tavlor i hand som lokaliserade - och i hemmet uppsökte - stridspiloter och andra nyckelpersoner i det svenska försvaret. Syftet kan antas ha varit att förbereda mordoperationer mot dessa nyckelpersoner. En av Redaktörens bekanta, hemvärnschef i F, fick besök av en sådan försäljare. Han köpte en tavla för att kunna presentera den för högre militära chefer. Det skall särskilt noteras att han var den ende i sitt villaområde som fick sådant besök!

Den sovjetiska karta, över en del av Sverige, som vi nu skall studera köptes i St Petersburg av en annan bekant till Redaktören. Tidpunkten för köpet var något år efter sovjetimperiets fall och affären var Военная книжная торговля eller "Militärbokhandeln" på Nevsky Prospekt - paradgatan i St Petersburg.

Redaktören har av tekniska skäl delat den aktuella kartan i sex delar - och det viktigaste, förutom en helrysk beskrivning av en del av Dalarna, - är det som är tryckt upptill och nedtill på kartbladet.

Överst till vänster på kartan anges att koordinatsystemet är enligt 1942 års metod - sannolikt en sovjetisk sådan. Därunder står "Sverige län Kopparberg". Om vi detaljstuderar utsnittet ser vi att ingen möda sparats för att, på ryska, ange varje "händelse" på kartan. 

Överst på kartbladets mitt står
"Generalstaben"

I övre högra hörnet står något extra intressant: 

"Endast för tjänstebruk"! 
Därunder utgivningsåret 1976.

Texten, "Endast för tjänstebruk" visar att kartan inte var avsedd för sovjetiska bärplockare eller skogsvandrande turister i största allmänhet!

Textrutan nere till vänster anger tämligen
noggrant den magnetiska missvisningen
 enligt 1975 års mätningar

Kartbladets nedre mittdel anger i kartsammanhang triviala (men ack så viktiga) uppgifter om den använda skalan (här 1:100 000) samt en avståndslinjal. 

I kartans nedre högra del anges att underlag 

till denna karta är en karta i 
skala 1:50 000 utgiven 1970 och 71

Man anger också att visst material 

från 1971 och 1973 års kartor 

använts vid kartframställningen.

                  

Längst nere till höger anges att redaktören heter G. A. Kotjenivikov

Bland mycket annat kan noteras att där betydande vägar "skär" kartbladets ram så står där angivet hur långt avståndet är till nästa tätort i vägens riktning. Betydelsefull information i ett stressigt fältmässigt läge!

Det har alltid funnits så kallade (svenska) "nyttiga idioter" vilka lagt stor möda på att i tal och skrift söka bortförklara tecken på Sovjetunionens hemliga strävanden att införliva Sverige med sovjetimperiet. Studerar man den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna, det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten, och det därpå följande mordiska försöket att genom det 105 dagar långa Vinterkriget 1939/40 bemäktiga sig Finland så framstår det även för den mest klentrogne att en krigsplanläggning, stödd av krigsspel, riktade sig även mot Sverige.

Ryssland har under de senaste 20 åren systematiskt upprustat sin militärmakt för att återta det tomrum som Sovjetunionen lämnade efter sig. I denna upprustning ingår att säkra förmågan att skydda transportlederna till Ryssland via Atlanten och Barents Hav - och då främst till Murmansk. Genom att skära av Sverige på mitten (Gävle och västerut) kan man ockupera (åtminstone) landets norra halva och få baser för vidare avancemang mot Norge. Genom framskjutna baser i detta land kan man sedan effektivt säkra sina transportvägar till havs.

Det sovjetiska kartbladet i denna artikel visar (samman med många andra tecken) att Sovjetunionen hade allvarligt menade förberedelser för en ockupation av vårt land...

Vem tror att kartorna bränts upp av Putins regim? Vem tror idag att Ryssland är en sovande björn? Vem tror att förutsättningarna förändrats...


                                                     - Ω -      



Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.