Det är viktigt för formningen av vår egen nutida historia att vidmakthålla minnet av det förgångna - i detta fall Finlands kamp för frihet och oberoende. Det är vi, de nu levande, som skall förmedla minnet av vårt Broderlands kamp. Vi skall också högtidlighålla minnet av de svenskar som var villiga att strida intill döden i kampen mot en imperialistisk kommunistisk diktatur: Sovjetunionen.
Följ även länken Svenska Finlandsfrivilliga 1939-1944
 |
| Svenska frivilliga i Finland 1939-1944 |
Kartan visar svenska frivilliginsatser under Vinterkriget och Fortsättningskriget.
I norr Sallafronten under Vinterkriget 1939-1940. I sydväst Hangöfronten, i mitten slutstriderna vid Tali-Ihantala 1944 och längst i öster Jandeba vid Svirfronten alla tre under Fortsättningskriget 1941-1944.
Till Sallafronten förlades Svenska Frivilligkåren - vilken också kom att omfatta 19. Flygflottiljen (F19) Frivilligkåren räknade 12000 man inklusive drygt 700 norrmän. 8000 man inställde sig till tjänstgöring - ytterligare 4000 man var färdiga att tillföras kåren då freden kom den 13 mars 1940.
I och med fredsslutet i Vinterkriget upplöstes Svenska Frivilligkåren.
När Fortsättningskriget bröt ut den 25 juni 1941 ställde sig åter svenska medborgare till förfogande för krigstjänst i Finland. Antalet var dock avsevärt färre än vid Vinterkrigets utbrott de 30 november 1939. Förklaringen kan antas vara att det nu i viss mån handlade om ett anfallskrig mot Ryssland. Förvisso handlade det i första hand om att återta vad Sovjetunionen ockuperat efter Vinterkriget - men Finlands krig övergick efter återtagandet av dessa områden till anfall och därefter till ett ställningskrig vilket - till förmån för vapenbrodern Tyskland - band betydande sovjetiska trupper. Även den svenska regeringens attityd till Finland var nu en helt annan - och avvisande - än under Vinterkriget.
Ett av de sovjetiska kraven i fredsslutet 1940 var att få arrendera Hangöudd vid Finlands sydvästra udde. Den aggressiva sovjetiska närvaron i området medförde ett finskt behov av en bevakningsbataljon längs den nya gränsen (som ryssarna grundligt befäste).
Efter krigsutbrottet 25 juni 1941 anmälde sig ca 2800 svenska frivilliga till krigstjänst i Finland. Efter gallring från svenskt och finskt håll återstod ungefär 900 man. Dessa formerade Svenska Frivilligbataljonen - eller som den också kallades Hangöbataljonen. Bataljonen övertog finska förbands krigsuppgifter vid Hangöfronten och blev, den 4 december 1941 kl 08:00, faktiskt först med att hissa den finska flaggan i Hangö på återtagen finsk mark.
Enligt dekret från Finlands marskalk Mannerheim upplöstes Svenska Frivillig-bataljonen därefter och återvände i triumf till Stockholm den 20 december 1941.
Många av Frivilligbataljonens medlemmar ansåg dock att krigsarbetet inte var slutfört i och med återtagandet av Hangö. På Frivilligbyrån i Stockholm inkom därtill ett antal nya anmälningar till krigstjänst i Finland. Sammantaget ledde detta till att Finlandskommittén beslöt att sätta upp Svenska Frivilligkompaniet.
Totalt tjänstgjorde under kompaniets verksamhetstid, 1942-1944, 404 man. Av dessa stupade 41 man medan 84 sårades. Medeltjänstgöringstiden var 9 månader men 9 man tjänstgjorde under kompaniets hela verksamhetstid.
Frivilligkompaniet underställdes JR 13 (Jalkaväkirykmentti 13; Infanteriregemente 13) och förlades på Svirfronten i ödemarkerna öster om Ladoga, söder om floden Svir, till ett avsnitt vid den av ställningskriget etablerade gränsån Jandeba .
Kompaniets först utsedde chef var löjtnant Uggla som dock drabbades av svår sjukdom och fick snabbersättas av en t.f. chef: den danske premiärlöjtnanten William Planck som tidigare tjänstgjort som "svensk frivillig" i Frivilligkåren och vid Frivilligbataljonen.
Till ny, ordinarie, chef utsågs kaptenen vid I 14, Hälsinge regemente, Rickard Nilsson.
Den 28 januari 1942, under premiärlöjtnant Plancks ledning, avreste Svenska Frivilligkompaniet från Åbo och anlände till Podporozje mitt på landtungan mellan Ladoga och Onega. Podporozje var vid denna tid en militär centralpunkt för många finska förband. Här fanns underhållsfunktioner såsom förråd av förnödenheter och ammunition, kantiner, staber, verkstäder, tvättinrättningar, bagerier - och en biograf!
Kompaniet inkvarterades i Podporozje utan att tilldelas några omedelbara stridsuppgifter. Detta inverkade menligt på truppens moral - vi skall komma ihåg att de frivilliga inte kontrakterat sig för en sysslolös tillvaro bakom stridslinjen utan för - just strid!
Dock tarvades förberedelser före stridsfasen! Vapen skulle skjutas in, förmågan att åka skidor utökas, tältslagning - även vintertid - finslipas, skidburet anfall övas in... detaljerna var många men den svenska truppen längtade efter strid mot bolsjevikerna och var lättlärd!
 |
| Kapten Rickard Nilsson |
Den 16 februari 1942 anlände så Frivilligkompaniets förste (av 3) chef, kapten Nilsson, till Podporozje. Han hade tänkt ta befälet över kompaniet med von Döbelns och Frivilligkårens valspråk: Ära, skyldighet och vilja men insåg att ett annat uttryck, Jag vet icke om denna trupp kommer att skrämma fienden, men - vid Gud - mig skrämmer den! bättre svarade mot truppens andliga puts och kraft.
Emellertid: redan den 19 februari fick kapten Nilsson och Svenska Frivilligkåren i uppdrag att "täppa till luckan" i bevakningslinjen mellan JR 13:s 1. och 2. bataljon vid gränsån Jandeba.
Notera att kn Nilsson inte bär gradbeteckningar. Detta för att försvåra för motståndarens krypskyttar - och göra honom mindre framträdande vid ett eventuellt tillfångatagande. Över höger bröstfickslock bär han Frivilligkompaniets tecken i metall med de två korslagda tallkvistarna och Svenska riksvapnets Tre kronor .
Längs hela Svirfronten, 180 km mellan Ladoga och Onega, fanns hundratals stödjepunkter. Oaktat detta fanns många "kryphål" i försvarslinjen.
 |
| Svirfrontens stödjepunkter längs gränsån Jandeba (del I) |
 |
| Svirfrontens stödjepunkter längs gränsån Jandeba (del II) |
 |
| Stödjepunkten Viktor |
Stödjepunkten Viktor (bild ovan) får vara illustration till ovanstående! Runt hela stödjepunkten löper flerradiga taggtrådshinder. Oftast var dessa minerade med rörminor. På utsatta ställen tillkom tramp/trådminor. På kartans nedre del finns tre tunga understödsvapen grupperade. Nederst, i mitten, finns en "Y"-symbol med en prick. Tecknet står för en kulspruta - eller som den benämns på finlandssvenska "maskingevär". På vardera flankerna finns två "Y"-symboler (utan prick!) för kulsprutegevär, eller på finlandssvenska "snabbeldsgevär". De två vapentyperna bemannades vanligen av avdelad finlandssvensk personal (finska armén) - helt enkelt för att kompetensen för dessa vapen, helt eller delvis, saknades hos Frivillighetskompaniet. Understödsvapnen är så placerade att de har flankerande eld framför stödjepunkten som huvuduppgift. Understödsvapnen skall också kunna avge flankerande eld i riktning mot grannstödjepunkterna! Personalreserv och poster anges med prickar. Förläggning utgjordes från början av papptält, men efter etablering av stödjepunkten en korsu, en timrad jordtäckt och i jorden nedsänkt, "enrummare" med britsar, bord och vedeldad kamin. Belysningen utgjordes av stearinljus, karbid- eller fotogenlampor. Korsun hade vanligtvis ett fönster som låg ett schakt under marknivån (splitterskydd).
De tunga vapen, som granatkastare (8 resp 12 cm) och haubitsar (kalibern varierade!), var grupperade norr om den s.k. Linjevägen - norr om Jandeba. För dessa vapen fanns inmätta och förberedda eldlägen vilka kunde utlösas, dag som natt, utan tillgång till eldledare.
 |
| Undersergeant Tore Lindgren. Kom till Frivilligkompaniet hösten 1942 och var i tjänst till dess avveckling i september 1944. Tidigare tjänstgöring i Frivilligkåren och Frivilligbataljonen. |
"Jag har kommit till Finland för att slåss och inte för att vila någonstans bakom fronten som en annan malaj!" Sagt inför Frivilli-kompaniets avlösning vid Jandeba 1944.
Bilden speglar just det "djävlar anamma" och muntra sinne som präglade Frivilligkompaniet och dess föregångare!
 |
| Fridfull vinterbild av gränsån Jandeba som här är ovanligt bred. Till höger Röda armén till vänster Svenska Frivilligkompaniet. Det hände att man sprängde isen för att försvåra ett sovjetiskt anfall. |
Frivilligkompaniets entré vid Jandeba var till synes enkel: "...kompaniet övertar frontansvaret för en 4 km lång sträcka av Jandeba" var den order som givits av regementskommendören för JR 13, överste Vaala.
Kapten Nilsson, chef för frivilligförbandet, skrev i en rapport: Hur skulle det vara möjligt att med 125 man försvara 4 kilometers skogsfront på en mark som är ett minfält där ingen vet var minorna ligger?
Svaret från överste Vaala var: "Vem fan har sagt att det är möjligt - det är bara nödvändigt!"
Avsnittet där Frivilligkompaniet etablerade sina 4 stödjepunkter var märkvärdigt fritt från sovjetisk nyfikenhet - men för att vinna visshet om motståndaren planerades nu forcerad spaning på Jandebas södra sida.
Anfallsstyrkan, under ledning av Frivilligkompaniets chef kapten Nilsson, formerades av en pluton ur Frivilligkompaniet, två plutoner ur 2./JR13 (andra komp JR 13), sju pionjärer samt eldledare för artilleri och granatkastare.
Frivilligkompaniets anfallspluton formerades av två grupper från 1. och 2. plutonen under ledning av den ryktbare, och oförvägne, löjtnant Hallberg-Cuula.
Frivilligkompaniets anfall slogs ut klockan 5 på morgonen den 4 mars. Säkringsstyrkorna, två plutoner från finlandssvenska (finska armén) 2. kompani, utgjorde flankskydd. I anfallsriktningen stötte Frivilligkompaniet på ett tidigare okänt motståndsnäste med kraftig minering med front mot Jandeba. En häftig eldstrid med alla vapentyper, även understödsvapen, utbröt varvid översergeant Pettersson sårades av en explosiv kula i höften. När soldat Holmgren sökte bistå Pettersson trampade han på en mina... Plutonchefen bedömde nu läget så att fortsatt anfall inte skulle vara framgångsrikt - och ville följaktligen retirera. Flankskyddet hade också stött på problem och lidit förluster. Kompanichefen, kn Nilsson, tillstyrkte med hänsyn till omständigheterna ett tillbakadragande.
Vi bläddrar framåt i Frivillikompaniets krigsdagbok och stannar klockan 02:30 den 25 maj, natten mot Annandag Pingst 1942. Röda Arméns artilleri och granatkastare täcker hela Frivilligkompaniets bevakningsområde med granater men elden ligger tyngst över stödjepunkterna Marocko och Mexico. Den tunga elden ackompanjeras av anfallarnas kulsprutor, kulsprutegevär och gevär. Marocko försvaras av bataljonens 18 man starka jägarpluton (finska armén) medan Mexico försvaras av pluton Hård af Segerstad ur Frivilligkompaniet. Plutonen som räknar 20 man leds i plutonchefens frånvaro av sergeant Eric Ericsson. Granatbeskjutningen medför att en finsk ordonnans stupar med en skärva i huvudet, Dessutom splittersåras svenske sergeanten Alvar Prahl och den danske sjukvårdaren Christiansen.
Efter stormelden anföll ryssarna med anfallstyngdpunkt på stödjepunkten Mexico.
Ryssarna lyckades ta sig igenom de yttre stormningshindren till Mexico och våg efter våg slog mot stödjepunktens inre stormhinder. Svenskarnas eld var ursinning! I striden utmärkte sig särskilt den svenske översergeanten Gunnar Hansson. Med sitt ryska snabbeldsgevär (kulsprutegevär) var han alltid närvarande där striden stod hetast. Han sprang barfota i skyttegravarnas kalla lera för att kunna "vara överallt"!
Med suveränt dödsförakt störta de ryska soldaterna framåt, skrikande sitt "urra","urra", "urra",´men mötas av försvararnas häftiga eld och kastas tillbaka. Återigen och återigen. Anfalla på nytt och kastas tillbaka. Svenskarna skjuta som galningar. Ladda och skjuta, ladda och skjuta. Lasse (alias för oidentifierad Frivilligsvensk) har två gevär, och när det ena blir hett, griper han det andra. Han är fullständigt vild, åsidosättande all försiktighet hänger han med halva kroppen ovanför värnet och skjuter, skjuter...
Omkring halv fyra på morgonen drog sig ryssarna tillbaka men striden fortsatte, med varierande intensitet, större delen av den påföljande dagen.
Efter 14 timmars förlustbringande strid framför stödjepunkten Mexico avbröt ryssarna sitt anfall. Men priset för den svenska segern var högt: sex finlandsfrivilliga stupade. Två sårades svårt, sju lindrigt och en nervskadades. Till detta kom en stupad finsk artilleriledare, en finska jägare och en finsk ordonnans.
Flera ryssar låg stupade endast 15 meter från skyttevärnen och nerskjutna trädskyttar (prickskyttar) låg runtom i terrängen. Det exakta antalet stupade ryssar kunde inte fastställas men torde röra sig om ett femtiotal...
När snön smälte avslöjades krigets ansikte och en kväljande (även för härdade krigare) stank av ruttnande kött låg över Mexico och dess omgivning.
 |
| Stupad ryss där väder, vind och råttor gått hårt åt kvarlevorna. |
 |
| Ryssarna överlät ofta till Frivilligkompaniet att ombesörja att stupade Rödarmister kom i jord. Arbetet utfördes av etiska och sanitära skäl... Dock riskerade man att "som tack för hjälpen" få en kula från en sovjetisk prickskytt i huvudet... |
Så kom då sommaren 1942. Frivilligkompaniet
hade inom sitt frontavsnitt byggt taggtrådshinder, löpgravar och korsuar, genomfört nattliga räder i avsikt att ta tillfånga enskilda sovjetiska poster, avvärjt sovjetiska anfall - men stod nu prisgivna för den luftburne fienden: myggorna! Jandeba och omgivande kärrmarker utgjorde en utmärkt bas för dessa mordiska flygfän!
"I myriader komma de, hungrande och törstande efter vårt blod. Aldrig lämna de oss någon ro. De anfalla oss när vi äta, när vi sova och när vi stå på post. Vi skriva efter myggnät och myggolja, men det tager veckor innan det begärda hinner anlända, och under tiden svullna våra händer och ansikten av tusen ilskna sting"
Frivillighetskompaniets chef, kapten Nilsson, skriver till Frivillighetsbyrån i Stockholm:
"Så ännu ett nödrop om myggplågan. Mina poster bli träffade av prickskyttar (två sårade på en dag) bara därför att de icke kunna stå still i myggmolnen. En huva av myggnät till varje post, myggfönster i korsur och någon smet på händer och hals måste hit illa kvickt."
 |
| Vy österut över Jandeba från stödjepunkten Omar. I bakgrunden Murmanbanans förstörda järnvägsbro över Jandeba. Bron, och framförallt de på banvallen kvarstående söndersprängda järnvägsvagnarna, användes flitigt av sovjetiska krypskyttar och eldledare. |
Liemannen var ständigt närvarande vid Frivilligkompaniets fyra kilometer breda frontansvar vid Jandeba. Än i form av en prickskytt uppe i ett träd, än i form av ett sovjetiskt anfall mot någon stödjepunkt. Vaksamhet vid rörelser utanför korsun var en livsnödvändighet. Prickskyttar var en realitet - som ständigt skördade offer, inte sällan med en kula i pannan. Sovjetiska prickskyttar använde, i strid med Genèvekonventionen, explosiva kulor... detta innebar med stor sannolikhet att målet vid träff dödades.
Nedan följer en redogörelse över en sammandrabbning vid stödjepunkt Björken, på Svenska Frivilligkompaniets frontavsnitt vid Jandeba sommaren 1942.
Text: Okänd
Kvart över tolv natten till den 18 juni 1942 slog dubbelposten vid stödjepunkt Viktor larm. De hade hört något misstänkt och upptäckt en fientlig patrull som bestod av sex ryska soldater som rörde sig längs Jandebas strand i riktning mot stödjepunkt Björken vid Jandeba. Posterna öppnade eld och lyckades träffa minst en av ryssarna, varefter den fientliga patrullen försvann i den täta och snåriga skogen.
En stund senare hamnade Björkens postställe i strid med den fientliga patrullen. Såväl Viktor som Björken alarmerades. Den fientliga patrullen försökte klippa sig igenom den svenska taggtråden, men besköts varvid en man sårades. Ytterligare två ryssar nedgjordes då de försökte undsätta sin sårade kamrat, varefter de anfallande drog sig tillbaka. Det fientliga återtåget skyddades av en säkringsgrupp på södra sidan av Jandeba, vilken avgav eld från snabbeldsgevär och grovkalibriga maskingevär. Då den fientliga säkringsgruppen lades under granatkastareld av två finska granatkastare uppstod ett ödesdigert missförstånd vid eldledningen. En granat slog ned i ett värn på Björken. Värnet var för tillfället bemannat av undersergeant Folke Jacobsson, som sårades svårt av splitter i buken, lungorna och ena armen. Jacobssons liv stod inte att rädda och han avled av sina skador på krigssjukhus följande dag.
Nedan återges, ur boken: I/JR 13 Kavas Bataljon
Martin Groops sentida beskrivning av hur han upplevde ankomsten till JR 13:s II bataljon sommaren 1943. Han hörde till maskingevärskompaniet och beskrivningen avser stödjepunkten Rudan.
"Jag brukar säga, att jag hörde till de yngsta, som i egenskap av frontman sett Svirflodens stilla vatten och Jandebaåns fåra.
Hur var det att som 19-åring komma ut i stridslinjen en vacker julidag 1943? Då var man ung, oerfaren och föga inställd på att berätta för eventuella barnbarn. Man levde för dagen och framtiden berodde helt på att kriget skulle sluta. Ingen pratade om att det för mången kanske inte fanns någon framtid alls.
Jag kom till JR 13:s II bataljon via Podporozje. I väntan på transport ut till linjen fick man en, nu, vag minnesbild av bebyggelsen där, av rätt nybyggda ryska baracker och kaserner, otroligt dåligt uppförda.
Det led mot kvällen, då jag var framme vid Lampenius stödjepunkt och korsu. I korsun, som var uppförd av stock, fanns sovbritsar längs båda sidorna, en undre och en övre. Vidare en rund kamin av plåt i ena hörnet, alldeles invid dörren, samt ett litet bord vid kortsidan. Ett nedsänkt förnster, under marknivå, gav lite dagsljus. På utsidan såg korsun ut som en gräsbevuxen kulle.
En borgåpojke, Blomkvist, tog sig an mig den första dagen. Tillsammans gick vi till poststället längs kanten av en löpgrav. Till höger stod granskogen tät och mörk, till vänster låg en igenvuxen åker med täta buskrader. Själva poststället befann sig invid bäcken Jandeba (enligt hörsägen bred som en å i snösmältningstiden), omgivet av ett taggtrådshinder. På motsatta sidan reste sig en kulle med höga, torra granar och resterna av en nedbränd by [Demidovskaja].
"Akta dig, när du står på vakt", fick jag höra som råd. "Prickskyttar brukar vara i farten ibland". Avståndet till de ryska ställningarna var visserligen så långt, att de ej syntes från vårt postställe. Den branta åbrinken åstadkom en död vinkel där framför, så att vattenytan (vid lågvatten) inte syntes. Detta hade utnyttjats av en rysk patrull, som en gång gjorde påhälsning hos oss. Med fatalt resultat för dem. Som minnen av händelsen stod där små namnlösa kors av björk på låga gravkullar.
Redan den första natten hade korsuns alla vägglöss storkalas på unga jag. Andra dagen hade ryssarna upptäckt nykomlingen, ty de ordnade en hjärtlig välkomsthälsning. Det var en vindstilla, varm sommarmorgon. Pojkarna timrade på ett maskingevärsnäste på backen, jag satt och förrättade min morgonandakt på bänken (en förbättring av stångtypen), som låg ett stycke ifrån, då ett skott från en direktskjutande kanon, en "piiskatykki", åstadkom en krevad bakom korsun. Blixtsnabbt rusade pojkarna mot skyddet. Någon gav mig ett tecken. Ett ryck i byxorna och hållande dem upp med ena handen, hann jag som den sista ned i fönstrets försänkning innan backen pepprades full med skott. Jag tror att marginalen till döden, denna gång, kunde beräknas till 6-7 sekunder. Det var första upplevelsen av krigets vardag. Splittret från en granat gick illa åt bänken, där jag suttit, men den var ännu fullt användbar.
Såg dom oss? Jag tror att ryssen hade en ballong uppe ibland, en som vi inte kände till. Ty en kort tid därefter, då jag kom från min vakttur kl. 5 på morgonen och skulle gå över den öppna platsen bredvid korsun, visslade en kula tätt förbi. Jag kröp ihop invid en hop stockar, osäkrade vapnet och lyssnade länge och väl efter, vad jag trodde, en rysk patrull någonstans i närheten. Allt förblev dock lugnt, så jag reste mig för att fortsätta, men då hände samma sak igen. Det var tydligen en skicklig skytt, som knappast hade bommat från närmare håll. Något ljud av skott hördes inte.
Så förflöt dagarna, likartat enformiga. Då och då susade en granat över stödjepunkten. Pojkarna lärde mig tolka krigets olika ljud, projektilernas visslande läte, avfyringarnas dova klang, avstånd och riktningsbedömning m.m. Det var en välbehövlig kunskap för en nyanländ. I synnerhet i ett senare skede av fronttjänsten.
Vakthållningen var enformig, en timme på post följd av en timme korsuvakt för att väcka avlösningen som stod i tur. Tiden kunde användas för brevskrivning. Särskilt på senhösten var det kusligt ute på poststället, när man spände hörseln för att tolka alla ljud i natten. Det prasslade i gräset efter djur med nattliga vanor, eller vad annat kunde det vara? Vem skjuter först, jag eller motståndaren på patrulluppdrag? - Skulle jag våga döda, skulle jag klara första handgranatkastet? Kunde jag räkna med snabb hjälp från korsukamraternas sida, om jag plötsligt blev tvungen att rycka i alarmanordningen. Fungerade den? Avståndet till korsun från det nattliga poststället var 100 á 150 meter. I den stilen gick tankarna då och de kom ofta igen långt efter kriget, då allt var över och drömmarna färgades av de krigstida upplevelserna. Gjorde sig rädslan påmind den gången? Nej, jag tror att min ungdom fungerade som ett skydd och att tillförsikten var en barriär, trots de svårare bördor som skulle komma.
"Tiden går, den kan ej annat / men sakta, sakta så förbannat", var ett talesätt, vanligt vid Svir-fronten, då det begav sig. Vi väntade. Väntade på maten, på brev, på paket, på permission, på krigets slut.
Under tiden kokade vi te, "tjajo", (trol ryska "tjaj" red anm) på kaminen och vattnet tog vi från en nedtrampad grop på ett sankt ställe, där det vällde fram gyllenbrunt till färgen. Det var under de gemensamma tepauserna vi diskuterade läget och utbytte tankar tillsammans. Samhörigheten växte sig stark och den lever fortfarande kvar bland oss veteraner."
 |
| Linjevägen vintertid. Sovjetiska krypskyttar och pv-kanoner sköt flankerande eld på utsatta sträckor av vägen vilket tvingade Frivilligkompaniet att sätta upp insynsskydd av unga granar! |
 |
| Infarten från Linjevägen till Frivilligkompaniets kommandokorsu, Borgen Tre Kronor. Notera emblemet med de två korslagda grankvistarna och Riksvapnet Tre Kronor. Den vita skylten till höger om emblemet anger förbandets täck-/fältpostnummer: 7605. |
 |
| Den vakne iakttagaren noterar att det är på dagen 75 år sedan denna kolteckning signerades. Föga anade konstnären att hans alster skulle publiceras i Tidsspegeln, på dagen 75 år efter dess färdigställande! Anm: med finlandssvensk (beteckning ovan) avses en svensktalande soldat i finska armén. |
Den våldsamma sovjetiska offensiven på Karelska näset sommaren 1944 tvingade de finska försvararna på reträtt mot den sista försvarslinjen i höjd med Viborg. Alla tillgängliga reserver, däribland 17. divisionen i vilken JR13 och därmed Svenska Frivilligkompaniet ingick, beordrades till Karelska näset. Kompaniet förflyttades per järnväg till Kavantsaari ett par mil nordost om Viborg. Kompaniet och en finsk pluton grupperades så småningom vid Vierumäki där mycket hårda strider rasade utan uppehåll i fyra dygn. Gång på gång dränktes försvararna i artilleriets, granatkastarnas och Stalinorglarnas (raketartilleri; Red anm.) våldsamma stormeldar; gång på gång stormade ryssarna mot den tunna försvarslinjen, gång på gång avvisades anfallen med maskinpistoler och handgranater. Fienden tillfogades stora förluster i stupade och sårade men även de egna leden glesnade betänkligt. Den 20-24 juni förlorade Frivilligkompaniet 53 procent av stridsstyrkan. Den 22 juni blev den tyngsta dagen i kompaniets hela historia då 19 man förlorades: sex stupade, tolv sårade och en nervskadad.
Men krigsarbetet fortsatte. På morgonen den 25 juni bröt ryssarna igenom försvaret vid Tali och II. bataljonen, där Frivilligkampaniet ingick, beordrades till motanfall. I den improviserade försvarslinjen vid Tali-Ihantala utvecklades det våldsammaste slaget i Norden. Striden pågick oavbrutet, natt och dag, i sex dygn. Efter en besvärlig lösgöring från själva frontlinjen där bataljonen hotade att bli inringad av ryska förband nådde man åter den finska huvudförsvarslinjen. Av den finska II. bataljonen återstod 82 man, Svenska Frivilligkompaniet hade förlorat 72 procent av stridsstyrkan och bestod nu av endast 16 man.
Natten till den 1 augusti genomförde Svenska Frivilligkompaniet sin sista strid: Kompaniet stormade in i en rysk stödjepunkt, rullade upp densamma och tillfogade ryssarna stora förluster. Företaget var dock inte utan smärta: tre frivilliga stupade och sex sårades....
Den 4 september blåstes eld upphör och den 19 september slöts vapenstillestånd mellan Finland och Sovjetunionen.
Svenska Frivilligkompaniet återvände till Åbo där det avtackades och avvecklades. Den 26 september 1944, klockan 24, upphörde Svenska Frivilligkompaniet att existera. Det hade då, som enda svenska frivilligenhet i Finska armén, utfört krigsarbete i Finland under 33 månader av Finska Fortsättningskriget.
 | ||
| Översergeant Bertil "Molle" Mohlin (t.v.) och Frivilligkompaniets förste chef, kapten Rickard Nilsson (t.h.) Båda bär förbandstecknet, de korslagda tallkvistarna med tre kronor, ovan höger bröstfickas ficklock.
|
Ω
