Spökskepp och oförklarade försvinnanden till havs

Genom århundradena har ett oräknerligt antal historier om kontakter med spökskepp och mystiska försvinnanden till havs berättats i skenet av talgdankar och fotogenlyktor. Det, i folkmun, mest drabbade området vad beträffar oförklarade - men kanske inte oförklarliga - försvinnanden på havsvidderna är Bermudatriangeln i Atlanten.

Den s.k. Bermudatriangeln i västra Atlanten

Försvinnandena i Bermudatriangeln har fått ett antal mer eller mindre fantasifulla förklaringar - utomjordingar, magnetiska stormar, jättegasbubblor där vattnets bärkraft försvunnit under fartyget och detta brutits itu och sjunkit inom få minuter, enorma jättevågor där fartygets för och akter burits upp av två vågtoppar och avsaknaden av vatten (vågdal) på mitten brutit fartyget i två delar etc etc.

Gemensamt för de oförklarliga försvinnandena är att de skett under mycket hårt väder - redan detta ett förhållande som fått många skepp att förlisa. Ett närtida exempel är passagerarfärjan Estonias förlisning på Östersjön i september 1994.

USS Cyclops

Bermudatriangelns 
rykte för gåtfulla försvinnanden började redan 1918 då amerikanska flottans fartyg USS Cyclops försvann spårlöst med 300 man trupp ombord. 

1945, i december, försvann 5 amerikanska stridsflygplan liksom ett räddningsflygplan i triangelområdet. Även civila flygplan har spårlöst försvunnit inom triangeln.

Idag anses, av forskare som noga prövat de olika teorierna, samtliga försvinnanden ha en naturlig förklaring - och, viktigt att notera: Bermudatriangeln har över tid inte haft fler försvinnanden än andra områden av havsvidderna!

Men spökskeppen då, har de existerat och kan de i så fall förklaras?

Mary Celeste

Ett av de mest namnkunniga spökskeppen är brigantinen Mary Celeste, ett tvåmastat segelfartyg om 103 fot (ca 31m) som, den 5 december 1872, påträffades av segelfartyget Gratia Dei öster om Azorerna i  Atlanten. 

Det kusliga med Mary Celeste var att ingen stod till rors - och inte en enda människa fanns ombord...

Fartyget var på väg från New York City till Genua. Förråden av mat och vatten var rikliga och lasten, alkohol i tunnor, stod surrad i lastrummen. Av de 10 ombord, kapten Briggs, hans hustru och späda dotter, samt 7 besättningsmän fanns emellertid intet spår!

Frågetecknen kring Mary Celeste och hennes besättning kommer aldrig att rätas ut...

Efter sjöförklaring i Gibraltar övertogs fartyget så småningom av en amerikansk ägare. År 1885 lät hennes kapten sätta Mary Celeste på ett rev utanför Haiti med avsikt att hon snabbt skulle sjunka. Så blev dock inte fallet och ett förfelat försäkringsbedrägeri uppdagades!

Men även i Östersjön har spökskepp anträffats - drivandes vind för våg.

Fredagsmorgonen den 20 februari 1948 gick den danska fiskekuttern Marie av Jyllinge ut från Rödvig på Själlands östkust. Den vinterkalla Östersjön var orolig med hög sjö och en vindstyrka på 7 beaufort (16 m/sek). Temperaturen var minus 20 grader Celsius.

Det var kända vatten skepparen Christian Simonsen och hans medhjälpare Holger Gunnar Andersen samt Valdemar Jensen färdades på. De tre var alla erfarna fiskare och hemmahörande i Jyllinge. 

Snart tre år tidigare hade Andra Världskriget slutat men farorna på Östersjön var därmed inte borta. 

Minorna från kriget gjorde havet osäkert. Handelsfartygen var anvisade minsvepta leder som skulle vara fria från minor. Men alla minor var faktiskt inte alltid avlägsnade i minsvepta leder - drivande minor som slitit sig från sina förtöjningar utgjorde därtill ett ständigt, och oberäknerligt, hot...

En annan fara utgjorde de krigsfartyg som trots freden inte försvunnit från Östersjön. Andra Världskriget följdes som bekant av Kalla Kriget. Världen var uppdelad i två maktblock, öst och väst, med totalt motsatta idéologier. Winston Churchill beskrev tillståndet i Europa som om en ridå av järn, Järnridån, fällts ner mellan de två blocken och misstroendet mellan Sovjetunionen och västmakterna var i det närmaste totalt. 

Den politiska kartan bekymrade för stunden sannolikt inte de tre danska fiskarna när de som enda Rödvigsbåt kämpade sig fram genom Östersjöns höga vågor. 

Efter någon timmes färd, omkring nio sjömil sydost Rödvig, påträffade de klockan 10.30 ett starkt nedisat fartyg utanför Stevns Klint söder om Köge bukt. Fartyget drev för ost-sydostlig kuling in mot fastlandet. De kunde inte identifiera den tremastade skonaren men kunde se att en brand härjat på akterdäck.

Men: Ingen stod till rors - och inget liv kunde upptäckas ombord.

Livbåten flöt, synbarligen oskadad, med kölen upp förtöjd i en 20 famnars (ca 35 m) stålwire i skeppets akter. På fiskarnas anrop svarade endast vindens vinande i tåg och tackel samt sjöarnas brusande dunsar mot fartygen...

Stabila fiskare ägnar sig just inte åt funderingar likt "spökskepp", inte minst vid kamp om brödfödan - här var vad som på sjömansspråk kallas ett "dött skepp" vars ägarskap övergår till den som tar sig ombord och bärgar fartyget. Det är denna månghundraåriga internationella sjöregel som får ett fartygs befälhavare att följa sitt skepp till botten... siste man ombord äger fartyget...

I den grova sjön - och utan jolle - kunde inte Christian Simonsen och hans två besättningsmän borda fartyget utan återvände till Rödvigs hamn för att underrätta myndigheterna - och låna en jolle.

Ryktet om ett "dött skepp" spred sig emellertid som en löpeld i Rödvig och en mindre armada av fiskefartyg löpte, trots vind och sjö, ut för att tillskansa sig bärgarlön.

Skepparen på Marie av Jyllinge, Christian Simonsen och hans medhjälpare Holger Gunnar Andersen samt Valdemar Jensen var en aning sena att åter gå ut på havet och blev därmed helt utan ersättning för upptäckten av, vad som visade sig vara, m/s Kinekulle eftersom andra var först ombord.

Med detta skulle vår historia om spökskeppet m/s Kinnekulle och hennes försvunna besättning kunna vara slut - men....

Vad hade egentligen hänt?

Ombord på m/s Kinekulle kunde konstateras att aktersalongen, vilken fungerade som befälshytt, var ansluten till kabyssen och båda var kraftigt eldhärjade. Fartygets namn på akterspegeln var så svett av eld att endast en del, "... kulle", kunde utläsas.

Stor uppmärksamhet följde fyndet. Tidningar och radio rapporterade dagligen från Danmark om den efterforskning efter besättningen som gjordes både till havs och från luften. Tidningsreportrar anlände till Rödvig, gick ombord på m/s Kinnekulle och rapporterade hem om den begränsade branden akterut vilken inte borde föranlett besättningen att lämna fartyget, om medtagna landgångskläder som inte pekade på panikåtgärder när båten övergavs, om fyra fullpackade koffertar på kojerna, om saknade sjömansböcker, om kvinnokläder, vilket tydde på en ombordsmugglad flykting, om en del personliga föremål som låg kastade på kojerna. Trots de många frågetecknen antog man först att besättningen lämnat fartyget på grund av branden, gått i livbåten, som sedan kantrat varvid besättningen omkommit. Detta var även den uppfattning som rådde under sjöförklaringen vid rådhusrätten i Lidköping den 24 maj 1948. 

Men snart tog rykten fart... om sovjetisk eller polsk bordning av m/s Kinnekulle och fängslande av de sju besättningsmännen.

Mystiken skulle tätna ytterligare. m/s Kinnekulle hade lämnat den polska hamnstaden Ustka den 18 februari klockan 13.30. En och en halv timme senare avgick ett annat svenskt fartyg från denna hamn, ångaren Iwan, med destination Oskarshamn. 

Iwan nådde aldrig svensk hamn. Både besättning och båt var spårlöst borta. Även i detta fall spekulerades det mycket om vad som kunde ha hänt.

Djupa misstankar rörande fartygens - eller besättningarnas - försvinnande riktades mot Sovjetunionen och framfördes i olika noter. Naturligtvis förnekade kommunisterna all sin inblandning i försvinnandena.

I september 1991, när glasnost gjort sin entré, besökte dåvarande sovjetiske utrikesministern Boris Pankin, tidigare ambassadör i Sverige, Stockholm som regeringens gäst. Han försäkrade då att de nya ledarna i Kreml var fast beslutna att få fram ett klarläggande av de dunkla episoder som i årtionden ansträngt förbindelserna mellan Stockholm och Moskva.

På svensk sida tog man fasta på Pankins utfästelser. En dryg månad efter besöket överlämnade Sveriges ambassadör i Moskva, Örjan Berner, en hemligstämplad lista till dåvarande sovjetiska, numera ryska, UD innehållande upplysningar om svenska fartyg med besättningar som, under gåtfulla omständigheter, under 1940- och 50-talet försvunnit på Östersjön . Sammanlagt omfattas ett tiotal fartyg och femtiotalet försvunna sjömän. Frågan regeringen ville ha svar på var: har svenska sjömän mött sina öden i Gulagarkipelagens fruktade läger? Kan i så fall någon av dem fortfarande finnas i livet?

Den till Moskva överlämnade listan upptog följande fartyg:

Bengt Sture
Ångfartyget Bengt Sture var på resa från Gdansk i Polen till Oxelösund via Trelleborg då hon försvann natten mellan den 28 och 29 oktober 1942. Ombord fanns 15 besättningsmän. 

Sovjetledaren Nikita Chrustjov medgav under sitt besök i Sverige 1964 att det var en sovjetisk ubåt som torpederade Bengt Sture, dessutom hade minst sex svenskar i besättningen tillfångatagits och förts till sovjetisk hamn.


Svan
Motorseglaren Svan med fyra mans besättning försvann spårlöst utanför den baltiska kusten den 9 september 1946. På förfrågan från svensk sida förklarade Sovjets marinledning att de saknade all kännedom om fartyget.

Envisa rykten talade emellertid om att sovjetiska bevakningsfartyg tvingat in Svan till hamn i östtyska Stralsund, och därifrån vidare till Stettin där det beslagtagits av sovjetiska myndigheter och besättningen fängslats.

Ett vittne uppgav att fartygets skeppare Valfrid Olsson skickats till det fruktade Ljublankafängelset i Moskva. År 1952 fick UD rapporter om att det i arbetslägret i Vorkuta fanns en svensk sjöman vid namn Olsson ”uppbringad till sjöss på ryskt område”...

Kinnekulle
Den 18 februari 1948 stävade motorskonaren Kinnekulle ut från den polska hamnstaden Utska. Två dagar senare hittades fartyget drivande herrelöst i Östersjön. Livbåten fanns kvar och ombord stod ärtsoppan serverad, men var aldrig rörd. Av de sju besättningsmedlemmarna fanns emellertid inte ett spår. Flera vittnesmål har gjort gällande att fartyget bordats och besättningen förts bort i fångenskap.


Iwan
En och en halv timme efter det att Kinnekulle lämnat Utska, avgick ångfartyget Iwan med 11 mans besättning från samma hamn med kurs på Oskarshamn. Inte heller detta fartyg nådde svensk hamn. Några spår efter de ombordvarande har man inte funnit, dock enstaka vrakrester. Också vad gäller Iwan florerade rykten om att svenskarna tagits till fånga. Den brittiska spionorganisationen MI 6 tipsade svenska försvarsstaben om att de erhållit information om att Iwans besättning först internerats i Gdansk men efter förhör förts till fängelse i Warszawa. Så sent som 1980 försökte ambassaden i Warszawa spåra Iwans besättning - men förgäves.


Dan
Den 14 januari 1953 försvann handelsfartyget Dan spårlöst utanför Lettlands kust. Med sina 42,6 meter var hon Sveriges längsta motorseglare, hade en besättning om sju man och avgick nämnda datum från Gdansk för färd till Degerhamn med kollast.

Inga vrakdelar eller andra spår hittades efter fartyget. Ett vittne, en avhoppad lettisk fiskeskeppare, sade sig en månad efter försvinnandet ha iakttagit Dan i den dåvarande sovjetiska örlogsbasen i Libau...


Vale
Motorseglaren Vale försvann efter att ha lämnat den för svenska sjömän så ödesdigra hamnen i Utska med last av kol den 15 februari 1955. Fartygets vrak återfanns efter några dagar utanför den danska kusten - utan några spår efter den sju man starka besättningen. Det finns indikationer som antyder att besättningen kan ha omhändertagits och förts till någon öststatshamn.


Vågen
Vågen, en fiskebåt från Karlskrona, försvann någonstans i Danzigbukten den 18 april 1955 med tre man ombord. Såväl fartyg som besättning försvann spårlöst, vilket gav upphov till olika spekulationer. Några vittnesmål som styrker misstankarna om att fartyget kapats eller om fångna Vågensjömän har UD, i motsats till många av de andra fallen, inte fått in.


Emanuel
Fiskefartyget Emanuel försvann liksom Vågen i Danzigbukten i april 1955 med fyra mans besättning. Försvinnandena, som skedde nära inpå varandra och i samma område, fick svenska UD att förhöra sig i Moskva som dock uppgav att de inte hade några som helst uppgifter om fartygen och att inga vrakrester eller överlevande påträffats, vare sig från Emanuel eller Vågen.


Höken
Enligt den mycket knapphändiga akten på UD försvann m/f Höken spårlöst mellan den 16 och 18 december 1955 i Östersjön efter att ha avgått från den ryska hamnen Klaipeda. Besättningen uppgick till 15 man. Också i fallet Höken agerade UD med en förfrågan om huruvida kommunisterna visste något. Svaret var att man endast visste att fartyget avgått från Klaipeda med samma besättning som det anlänt.


Silwana
Fiskefartyget Silwana med tre besättningsmedlemmar försvann den 7 december 1960 väster om Dagö. Inga nödsignaler sändes trots att radiotelefon fanns ombord, inte heller återfanns några av de 25 lysbojar som fartyget var utrustat med. Misstankar finns att Silwana, som var utrustat med toppmodern teknisk utrustning, med dess uppseendeväckande antenner och master väckt sovjetiska militärens nyfikenhet, betraktats som ett spionfartyg och tagits i beslag.



Spökskepp och oförklarliga försvinnanden i vårt närmaste hav - Östersjön - manar till eftertanke. Liemannen i kommunistisk skepnad har dräpt ca 100 miljoner oskyldiga människor runt om på vår jord. Några av dessa var svenskar som under hårt arbete - i total fred - sökte sin näring på havet. Den Kommunistiske Liemannen skördade deras liv... må vi aldrig glömma dem - och må vi aldrig glömma vem som dräpte dem...


                                                                Ω