Andra Världskrigets U-båtsklimax

Den som en vacker majeftermiddag, närmare bestämt den 5 maj 1945, befann sig vid Vinga Sand ytterst i inloppet till Göteborg såg plötsligt en syn som kom begreppen, och kanske håret, att stå på ända! Här kom ur havsdjupet en modernistisk maskin - tidigare skådad av några relativt få... Inga gamla fartygsmallar och former stämde med det som sågs..... det var Tysklands sista Wunderwaffe, u-båten av typ XXI (typ 21) som sökt nödhamn på svenskt vatten.

U-3503 av typen XXI hade lämnat Helsingör på morgonen efter att ha tagit emot 140 ton dieselolja från ett där förlagt fartyg och sedan tillsamman med två andra u-båtar satt kurs mot Trondheim i Norge. Väl ute i Kattegatt upptäcktes de av brittiskt flyg och blev bombade varvid ett av bombplanen sköts ner och U-534 sänktes. U-3503 fortsatte färden i u-läge med dieselmaskinerna i full gång samt naturligtvis med snorkeldrift.

Snorkelmasten, som egentligen bestod av två rör, ett för friskluften och ett för dieselavgaserna kröntes av ett huvud med en backventil som förhindrade att havsvattnet strömmade in i båten när snorkeln "dök" i en våg eller när djupstyrningen fallerade så att snorkelhuvudet skar ner under vattenytan. Efter några timmar besköt ett annat flygplan U-3503:s snorkelhuvud med automatkanoner varvid detta skadades och dieselavgaser omgående fyllde båten. U-båtschefen Hugo Deiring (24 år) beordrade andningapparat på (personlig mask med syrgastub) och lade kursen in på svenskt vatten, mot Göteborg.

Vid Vinga Sand gick man upp till ytan och ledsagades så småningom av jagaren HMS Göteborg till en ankarplats i närheten av Vinga. Förhandlingar om internering fördes den 7:e maj mellan fartygschefen, tyske militärattachén i Stockholm och Flottan. Den 8:e maj lämnade plötsligt U-3503 ankarplatsen. Väl ute på djupt vatten gick besättningen i gummibåtar efter att ha öppnat bottenventilerna! Försök gjordes av marinen att bogsera U-båten in på grunt vatten men hon sjönk på 18 meters djup.

Ett år senare gjordes en förhållandevis enkel bärgning genom att täta öppnade bottenventiler, stänga tornluckorna och evakueringsluckorna för- och akterut samt trycka ut vattnet i skrovet med komprimerad luft. U-båten bogserades in till Götaverken och lades i torrdocka den 6 augusti 1946.

 U-5303 i docka på Götaverken

Eftersom båten var självsänkt av sin besättning och därefter bärgad på svenskt territorialvatten och ägaren Tredje Riket var slutligt försvunnen är det lätt att tro att Sverige skulle bestämma över detta värdefulla byte - men så icke! Vi frågade snällt segrarmakterna om vi fick behålla det som redan var vårt - men svaret var nej eftersom man ville vara ensamma om denna revolutionerande nykonstruktion - framför allt ville man inte att Sovjetunionen skulle ta del av det nya. Sovjet hade emellertid på ett varv i Gdynia kommit över ett antal halvfärdiga u-båtar av denna klass - och ritningar! Sverige fick dock tillstånd att, på vår egen bekostnad, skrota U-5303!

Som lydiga småpojkar gjorde vi som de som vi kriget igenom försett med livsviktiga kullager från Göteborg sade... Men båten dokumenterades noggrant innan och under skrotningen. Viss materiel som t ex den för oss tidigare så obekanta snorkeln testades t.o.m i originalutförande på svenska U-båtar! Vad var då så märkvärdigt, ja revolutionerande, med denna konstruktion? Ja, det skall jag berätta om i mitt nästa ubåtsbrev!

Snorkeln från U-3503 monterad på U-båten Draken.

                                                                                      - Ω -

U-båten och ASDIC/Sonar

ASDIC och Sonar är kusiner på samma träd. ASDIC är en brittisk uppfinning medan Sonar är en amerikansk utveckling. Ja, skall man vara noga var det Leonardo da Vinci som 1490 angav att man kunde höra ett fartyg röra sig om man stack ner ena änden av ett rör i vattnet och lade örat till den andra änden!

Alltnog: härkomsten av namnet ASDIC är höljd i dunkel, flera teorier har marknadsförts genom åren men ingen belagts - medan namnet Sonar kommer från SOund Navigation And Ranging. ASDIC föddes vid mitten av 1917 i form av en testutrustning. Året hann dock skrivas 1920 innan tester kunde genomföras ombord på brittiska HMS Antrim. Den brittiska 6:e jagarflottiljen blev sedan först ut 1923 med att få sina fartyg ASDIC-utrustade och amerikanarna gick i mål med sin Sonar 1931.

Vad är då ASDIC/Sonar? Jo, en kvartskristallstyrd kraftig ljudsändare med en tillhörande mottagare för eventuella reflekterade ljud. Anläggningens "antenner" sitter i en sluten metallbubbla fylld med vatten. Bubblan är monterad under kölen och motiveras av att den genom att omsluta mikrofonen filtrerar bort ljudet av strömmande vatten då fartyget är under gång. Under WW2 var den absoluta maxfarten för ASDIC-funktion 18 knop - sedan blev omgivningsbruset för stort. "Antennen" var motordriven horisonten runt. Funktionen var - sedan man väl genererat en stark ljudpuls - enkel: pulsen sändes ut i en i ögonblicket definierad riktning och studsade mot en u-båt, en val eller ett större fiskstim och togs upp av mikrofonen. Bäringen till reflexytan framgick på display i ASDIC/Sonarrummet av "antennens" läge medan avståndet elektroniskt räknades fram med hjälp av tiden mellan pulsens utsändande och dess återkomst. Samma princip som för radarn men här med ljudpulser i stället för radiopulser. Vissa system var sammanlänkade med fartygskompassen och bäringen kunde då anges som absolut kompassriktning i stället för riktning i förhållande till fartygets längdriktning.

För övrigt har jag i detta faktasökande snubblat över en filmbluff! När vi på film följer u-båtsmännens helveteskval under ett sjunkbombsanfall hörs mellan detonationerna ASDIC-plinget. Pulsens frekvens är emellertid för hög för att uppfattas av det mänskliga örat och "plinget" genereras av mottagaranläggningen för att kunna höras i operatörens hörlurar respektive i bryggans högtalare! Möjligen skulle ljudpulsen då och då kunna uppfattas som ett knäppande i u-båtsskrovet - och detta har i litteraturen antagit formen av en näve grus kastad på skrovet.

Sant är emellertid att sjukbombsdetonationer med åtföljande vattenturbulens och även vilseledande bulleranordningar från u-båten gjorde ASDIC tillfälligt obrukbar. 

 

                                                            - Ω -

Tyska u-båtars utveckling

Som vi vet var Tyskland enligt Versaillesfreden förbjudet att ha u-båtar. Det innebar dock inte att man inte i hemlighet bedrev utvecklingsarbete och en ny u-båt började projekteras efter nazisternas makttillträde 1933. När Hitler ogiltigförklarade fredsvillkoren 1935 kunde arbetet exponeras för dagens ljus och redan i september detta år kölsträcktes den första modellen VIIA och sjösattes i juni 1936. VIIA konstaterades genast att ha för kort räckvidd, för låg fart och för liten torpedkapacitet samt begränsad manöverbarhet. 
 
VIIA följdes därför omgående av version VIIB med ett något längre skrov, med större bränsletankar för ökad räckvidd, med turboladdade dieslar för högre fart (dock bara 1 knop!) ökad torpedkapacitet från 11 till 14 torpeder, två roder ökade manövrerbarheten och medgav samtidigt att den aktra torpedtuben kunde förläggas innanför tryckskrovet vilket gjorde den omladdninsbar i u-läge. (Aktertuben på VIIA kunde enbart laddas i hamn)

Utvecklingen gick vidare till VIIC som fick ett ännu längre skrov för att ge plats åt en aktiv sonarutrustning. VIIC fick också några andra tekniska förbättringar som nytt oljefiltersystem, nya kompressorer mm. Denna u-båt kom att bli Kriegsmarines arbetshäst nummer ett med 577 byggda exemplar..... varav de absolut flesta ligger på havsbottnen....

 

U-båt typ VIIC

 

Utvecklingen fortsatte men den sista förändringen på "arbetshästen" blev VIIC/41. Brittiska flottans all mer ökade vapeneffektivitet gjorde det nödvändigt att öka max dykdjup från 200 m till 250 meter. Detta kunde enbart ske genom ett tjockare tryckskrov. Genom att ta bort all "oviktig" utrustning samt ersätta andra föremål med (främst) aluminiumlegeringar i stället för stål blev detta möjligt.

Flera andra specialu-båtar byggdes t.ex s.k. mjölkkor vilka medförde dieselolja och torpeder och därmed kunde attack-u-båtarna "laddas om" ute till havs i sina operationsområden i stället för att gå i hamn. Vad som inte framgår av bifogade tekniska data för de olika typerna är att de 44 männen endast hade två toaletter till sitt förfogande. Den ena var dessutom under början av en stridspatrull använd som lagerutrymme för livsmedel! Den återstående toaletten var av denna anledning mycket hårt frekventerad!

	Type VIIA	Type VIIB	Type VIIC	Type VIIC/41
Role	Attack U-boat	Attack U-boat	Attack U-boat	Attack U-boat
Displacement Surfaced Submerged	626 tons 745 tons	753 tons 857 tons	761 tons 865 tons	759 tons 860 tons
Dimensions Length Beam Draught	211.6ft (64.5m) 19.0ft (5.8m) 14.4ft (4.4m)	218.2ft (66.5m) 20.3ft (6.2m) 15.4ft (4.7m)	220.1ft (67.1m) 20.3ft (6.2m) 15.7ft (4.8m)	220.5ft (67.2m) 20.3ft (6.2m) 15.7ft (4.8m)
Top speed Surfaced Submerged	16.0 knots 8.0 knots	17.2 knots 8.0 knots	17.2 knots 7.6 knots	17.0 knots 7.6 knots
Maximum range Surfaced at 12kt Submerged at 4kt	4,300nm 90nm	6,500nm 90nm	6,500nm 80nm	6,500nm 80nm
Crush depth	656ft (200m)	656ft (200m)	656ft (200m)	820ft (250m)
Weapons Bow tubes Stern tubes Torpedo capacity Mines Guns	Four 21 inch One 21in 11 22 TMA or 33 TMB 1 x 88mm cannon 1 x 20mm Flak	Four 21 inch One 21in 14 26 TMA or 39 TMB 1 x 88mm cannon 1 x 20mm Flak	Four 21 inch One 21in 14 26 TMA or 39 TMB 1 x 88mm cannon 1 x 20mm Flak	Four 21 inch One 21in 14 26 TMA or 39 TMB 1 x 88mm cannon 1 x 20mm Flak
Crew	44	44	44	44
Total built	10	24	577	88
First launch	June 24, 1936	April 27, 1938	Sept 19, 1940	July 17, 1943

                                                            - Ω -

Radarvarnare och torpeder

Vi börjar med att återuppta kontakten med radarvarnare på tyska ubåtar. Vi vet att METOX, kallad efter den franska firma som byggde apparaterna, blev oanvändbar sedan radarns våglängd blev kortare i samband med införande av hålrumsmagnetronen. Tyskarna förstod att frekvensen inte längre stämde men vilken frekvens var nu den rätta? I ett över Tyskland nedskjutet bombplan fann man så småningom en radarstation som kunde analyseras och den nya kortare frekvensen fastställas. Den nya radarvarnaren fick namnet NAXOS.

Vårt nästa objekt är torpeden. Från början, och även under detta krig, hade den ett anslagsrör som fick den att explodera vid kontakt med fartygssidan. Emellertid var det så att om fartygsbesättningen gjort som den skulle, dvs stängt alla vattenavskiljande skott, sjönk inte fartyget efter en sådan träff (detta gäller inte lastfartyg med sina stora lastrum).

Medlet för att bemästra detta problem hette magnetisk utlösning. En magnetanordning som tände torpedens sprängladdning när vapnet passerade under ett magnetiskt metallföremål. En tung explosion under ett fartyg fick det vanligen att knäckas i två delar och därmed var uppgiften löst.

Kvar stod då de förhatliga eskortfartygen. Medlet blev här en akustisk målsökande torped - den första någonsin. Detta vapen lyssnade med två mikrofoner efter det s.k. kavationsljudet från örlogsmannens propellrar. Ljudet från de två mikrofonerna styrde torpeden så att båda mikrofonerna fick identiska ut-värden och den gick därmed rakt på målet även om detta sökte gira undan.

Örlogsfartyg har genomgående mindre propellrar än fraktfartyg och detta kompenseras med det högre varvtalet från bränsleslukande men urstarka turbiner. Denna snabbgående propeller skapar ett undertryck på sin "baksida" och därmed bringas vattnet till förångning även om vattentemperaturen är mycket långt under den normala kokpunkten. (Det tar som bekant längre tid att koka ett ägg uppe på alptoppen än nere i dalen eftersom vattnets kokpunkt är lägre uppe på alpen!) Ångblåsorna har emellertid en mycket kort livslängd och när de faller ihop uppstår en liten "smäll". Detta ljud använder sig en målsökande torped av! Tyskarnas namn på detta vapen var Zaunkönig medan alliansen döpte den till GNAT. Motmedlet mot Gnat var att minska varvtalet på propellrarna tills farten var ca 7 knop varvid ingen kavation uppstod.

Många oexpoderade torpeder som missat sitt mål ligger idag på havsbottnen. Så småningom utrustade man dock vapnet med en tryckkänslig tändning som sprängde torpeden på ca 80 meters djup.

                                                      - Ω -

Tidsspegelns första artikel

Hej och välkommen till Tidsspegeln!

Jag hittade i min omfattande samling av krigshistoria häromdagen en oläst bok med titeln Havets Vargar. Den fick mig att söka kring- och detaljinformation om Tysklands u-båtar och om de allierades kamp för att eliminera det hot som riktades mot konvojerna till England. Jag har tänkt att i några brev nedteckna vad jag funnit och dela med mig av kunskaperna. Första brevet handlar om radarn, och jag hoppas du inte låter dig förskräckas av inledningens något teoretiska framtoning!

Radar (akronym från engelskans Radio Detection and Ranging men också palindrom som "reflekterar" radarns verkningssätt) betyder upptäckt och avståndsbestämning med radiovågor. Det var US Navy som myntade förkortningen radar 1942. I radarns "hemland" England användes radiolocation eller förkortningen RDF - Range and Direction Finder. Tyskarna använde ordet Funkmess. I radarteknikens barndom förekom den svenska termen ekoradio, men det fick aldrig brett genomslag. I Sverige började ordet radar brukas 1946.

Radar använder kortvågiga radiovågor, det vill säga elektromagnetisk strålning, för att identifiera avstånd, höjd och eventuell färdriktning för olika föremål. En signal skickas ut, reflekteras och detekteras av avsändaren. Radar har idag en omfattande såväl civil som militär användning.

Den första radarliknande konstruktionen patenterades av den tyske ingenjören Christian Hülsmeyer redan 1904. Hans så kallade "Telemobiloskop" var främst avsett att undvika kollisioner mellan fartyg och annat i nedsatt sikt. Grunden till den moderna, och i dag mycket effektiva, radartekniken lades 1935, då den skotske fysikern Robert Watson-Watt konstruerade en anläggning där elektromagnetiska radiovågor reflekterades från fasta föremål och åstadkom ett eko som avbildades på en bildskärm. Militären drog nytta av upptäckten och bedrev i hemlighet utvecklingsarbete för att förbättra anordningens effektivitet. Man byggde skyndsamt upp en kedja av radarstationer längs den engelska sydkusten, Chain Home Radar. De första primitiva radaranläggningarna arbetade med frekvenser inom kortvågsområdet på 20 – 30 megahertz.

De brittiska bombningarna av tyska mål visade sig snart ha en mycket låg träffprocent – omkring tio procent. Planen behövde ett system som kunde hjälpa navigatören att finna målet med bättre säkerhet. Ursprungligen gjordes detta genom att leda planen med radiovågor som sändes från flera sändare, och där man letade efter den plats där radiosignalerna korsade varandra. Även den modellen hade alltför låg precision och man behövde en radaranläggning som var tillräckligt liten för att bäras av ett flygplan.

Problemet var främst att man inte kunde skapa kombinationen av hög frekvens och hög effekt, men detta löstes då man vid universitetet i Birmingham lyckades konstruera en magnetron med hålrumsresonatorer som skapar mikrovågor med en våglängd som är mindre än tio centimeter (mer än tre gigahertz); ju kortare våglängd desto högre precision uppnås. Magnetronen blev sedan huvudkomponenten i det som idag kallas radaranläggning.

Nazityskland hade också kommit en bit på väg med liknande system, kallat Peilfunk som betyder ungefär "pejlradio", men man låg efter britterna med tekniken. Telefunken var den ledande tillverkaren.

Till Sverige kom radarn under 1940-talet, men kallades här "ekoradio", vilket är ett bra ord för att beskriva funktionsprincipen. För att underlätta kommunikationen med andra länder övergick man snart till den internationellt vedertagna benämningen radar.

I det militära fortgår ju en ständig kamp om jämvikten mellan medel (tex tjockare pansar) och motmedel (effektivare pansarbrytande ammunition). Radarn var naturligtvis inget undantag. 1940 kom den första flygburna radarn som kunde "se" framåt. Detta var förstås ett stort framsteg. 

Innan hålrumsmagnetronen gjorde entré 1943 med funktionella radaranläggningar även för flygplan blev Tysklands motmedel för att skydda sina u-båtar en radarvarnare kallad METOX efter det företag som i ockuperade Frankrike byggde apparaten. Med den kunde tyskarna upptäcka om man var "radarspanad" och helt enkelt dyka och försvinna - faktiskt innan man dykt upp på fiendens radarskärmar!

Det fanns dock ännu problem att lösa för de allierade! För att kunna genomföra ett anfall från luften var man tvingad att gå ner på mycket låg höjd. Radarvågorna kom då att reflekteras av havsvågorna och radarskärmarna drabbades av "fläcktyfus" där u-båten var omöjlig att se. Motmedlet mot denna naturens bildrag till nazitysklands framgångar hette Leigh-ljuset. En mycket stark framåtriktad strålkastare som belyste havet framför det lågflygande flygplanet. Emellertid fanns även här törnen att undvika! När man nattetid flyger lågt är det svårt för piloten att avgöra hur högt över havsytan han flyger - med risk att krascha i havet. Detta löstes med att piloten instrumentflög fram till det ögonblick då en annan besättningsmedlem hade identifierat målet. Då övergick piloten till visuell flygning.

Hålrumsmagnetronen medförde att radarvåglängden drastiskt minskade, medan precisionen ökade liksom räckvidden. METOX blev samtidigt oanvändbar eftersom den inte var byggd för att upptäcka den kortare våglängden.

I mars 1943 hade pendeln således ännu en gång svängt över till de allierades fördel! Medlet hette denna gång flyplansradarn ASV MARK III

                                                       - Ω -