Zjukovs barndom präglades av denna ständiga fattigdom, med dagligt arbete, med fysiska bestraffningar för gjorda fel - och med stunder av lycka när han var fri och kunde fiska eller jaga.
Emellertid beklagade han sig aldrig över denna sin barndom utan sade tvärt om, långt senare, till sin dotter Anna: ”Ett hårt liv är den bästa skolan”.
Redan som tolvårig, efter tre års folkskola, sändes Georgij år 1908 till Moskva som körsnärslärling hos sin morbror. Arbetsdagen var 12 timmar lång med en timmes lunchrast. Inte sälla fostrades lärlingarna med hugg och slag från sina mästare.
1914 var lärlingstiden förbi och Zjukov hade då, genom självstudier drivna av egen kraft och självdisciplin, tillsamman med sin kusin Alexandr även förvärvat kunskaper i matte, geografi, ryska språket och populärvetenskap. Han hade dessutom nått en position där han hade en stabil inkomstkälla - och redan var förman för tre lärlingar.
Av Aleksandr, som studerat tyska språket hos släktingar i Leipzig, lärde han sig tala god tyska - något som han skulle ha stor nytta av under sin kommande militära karriär.
Under hela sitt liv höll Zjukov fast vid att utbildning och läsning var vägen till personlig framgång - en inställning som han förde vidare till sin familj. Vid sin död uppges han ha haft fantastiska 20 000 böcker i sitt privata bibliotek!
Hade det nu inte varit för en 19-årig serb vid namn Gavrilo Princip (bild t.v) skulle Georgij Zjukov sannolikt blivit en välbeställd körsnär med eget företag i Moskva. Men ödet ville alltså annorlunda. Gavrilo Princip var det verktyg som tände elden under den väldiga häxgryta som kom att gå till eftervärlden som Världskriget, senare Första Världskriget.Europas östra del, Balkan och stormakten Österrike-Ungern, formligen kokade av politiska spänningar och Balkan kallades därför ofta ”Europas krutdurk”.
Serben Gavrilo Princip och den grupp ungdomar som han umgicks med ansåg att kejsardömet Österrike-Ungern bl a förtryckte slaver. Av detta skäl borde man utkräva hämnd genom ett attentat mot tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. Attentatet, som går under namnet 'Skotten i Sarajevo', genomfördes 28 juni 1914 och tronföljarparet avled av sina skador.
Arméerna i Europa stod rustade till tänderna och inget kunde hindra att Skotten i Sarajevo blev gnistan som tände en världsbrand.
Gnistans väg till världsbrand såg ut som följer:
- Ryssland ansåg år 1914 att Serbien var en av landets få allierade på Balkan och ville stödja landet om krig skulle bryta ut mellan Serbien och Österrike-Ungern. När det den 28 juli blev krig mellan dessa båda länder började Ryssland att mobilisera sin armé.
- I och med att Ryssland började förbereda sig för krig mot Österrike-Ungern betydde det i sin tur att Tyskland skulle dras med i kriget som allierat till Österrike-Ungern.
- När nu Ryssland mobiliserade räknade den tyska generalstaben med att Rysslands allierade Frankrike i sin tur skulle förklara krig mot Tyskland.
- För att undvika ett tvåfrontskrig ansåg den tyska militärledningen att man, medan Ryssland mobiliserade och förberedde sin armé, allra först borde koncentrera den tyska armén i ett anfall mot Frankrike.
- Tyskland startade i enlighet med detta det stora kriget genom ett massivt anfall mot Frankrike den 4 augusti 1914.
Den personliga effekten av kriget för Zjukovs del dröjde till augusti 1915 då han inkallades som värnpliktig kavallerist i tsarens armé. 1916 sårades han i strid av en exploderande mina och tilldelades två St Georgskors, dels för att ha tillfångatagit en tysk officer och dels för att ha sårats. Han hade också avancerat till underofficer.
1918 ansluter han sig till den efter revolutionen nybildade Röda Armén. 1919 blir han kandidatmedlem i Kommunistpartiet och såras för andra gången, nu i strid för 'De Röda' i ryska inbördeskriget.
1920 blir han fullvärdig medlem av Kommunistpartiet och avancerar till plutonchef och i oktober till skvadronchef (kapten inom kavalleriet).
1921 tilldelas han medalj för tapperhet i fält
1922 blir han skvadronchef vid 38. kavalleriregementet och nu börjar på allvar hans utbildning till röd befälhavare och till kommande innehavare av den, näst intill, absoluta makten i Sovjetunionen
1923 avancerar han i mars till stf chef vid 40. kavalleriregementet och sedan, samma år i juni, till chef för 39. Buzulukkavalleriregementet
1930 Befordran till chef för 7. Samaradivisionens 2. kavalleribrigad
1933 Befordran till chef för 4. kavalleridivisionen
1935 Erhåller Leninorden
1937 Utnämnd till chef för Vitryska militärområdets 3. kavallerikår
1938 Övertar i mars befälet för 6. kosackkåren i Vitryska militärområdet, utnämns i juli samma år till stf chef för Vitryska militärområdet
1939 Utnämns i juni till chef för 57. specialkåren i Chalchin-Gol. Specialkåren omvandlas i juli till 1. armégruppen med Zjukov som befälhavare. Samtidigt erhåller han kårchefs (generals) rang
Japan ockuperade redan 1932 Manchuriet och bildade marionettstaten Manchukuo. Japans intressesfär omfattade i detta skede Kina, Mongoliet och Sovjetunionen. I början av 1936 skrev Mongoliet och Sovjetunionen under ”Protokollet om ömsesidig hjälp” och året därpå förlades sovjetiskt trupp på mongoliskt territorium i trakterna av floden Chalchin-Gol.
Rött = Japan inklusive Korea. Grönt är ockuperade Manchuriet omvandlat till marionetstaten Manchukuo. Den röda pilen markerar Chalchin-Gol.
Här, vid Chalchin-Gol, börjar sista delen av Georgij Zjukovs resa från fattig, obeläst, bondgrabb till en hyllad megastjärna med ett steg kvar till den absoluta makten i Sovjetunionen.
Oroande information om ”otillfredsställande insatser” vid Chalchin-Gol fick Generalstaben att besluta om att sända ut en kvalificerade officer för att på plats få en bild av såväl Japanska som Sovjetiska åtgärder. Valet föll på Georgij Zjukov som fick ett fördefinierat uppdrag från Folkkommissarien för försvaret, Kliment Vorosjilov. Uppdraget, vid skrivandet utan adresserad mottagare, hade följande lydelse: ”… Att studera kårchefens (NV Feklenko) och hans stabs arbete i fråga om utbildning för strid, att undersöka vilka åtgärder kårchefen har vidtagit för att stödja sina underordnade i deras arbete med att göra sina enheter stridsberedda, att kontrollera bemanningen vid 57. kåren vad gäller styrka och sammansättning och att granska kårens beväpning och tillgång till nödvändig materiel. I de fall brister i utbildningen för strid upptäcks skall han i samarbete med kårchefen vidta omedelbara och kraftfulla åtgärder för att avhjälpa dessa.”
Zjukov beordrades den 1 juni (obs! Juliansk almanacka), på stående fot och per telefon från Moskva, att omedelbart lämna sitt dåvarande arbete som stf chef för Vitryska militärdistriktet och att infinna sig i Moskva dit han kom på förmiddagen den 2 juni. Han sökte genast upp Folkkommissarien för Försvaret Kliment Vorosjilov (som fö fick sparken 1940 efter misslyckandet i Finska Vinterkriget) och fick information om sitt uppdrag.
I sina memoarer skriver Zjukov om detta möte: "Han (Vorosjilov, red anm) började med att fråga om min hälsa och sade sedan: Japanerna har korsat gränsen till Mongoliet med vilket vi har ett försvarsavtal signerat 12 mars 1938. Här är en karta som visar var Japaner och Mongoler nu står mot varandra med vapen i hand vid floden Chalchin-Gol, inne på Mongoliskt territorium. Därpå sa han: Jag tror de har startat ett mycket stort militärt vågspel! Hur som helst är det bara början. Kan Ni flyga dit omedelbart och om nödvändigt ta befälet över våra trupper?
Jag svarade att jag var beredd att resa omedelbart varpå han sa: Bra! Flygplanet väntar vid Centrala Flygfältet (Moskva) kl 16:00 idag!"
Zjukov skriver vidare: "Vi anlände till Tamtsak-Bulak på morgonen den 5 juni och begav oss till 57. Specialkårens stabsplats. Där mötte jag Kårchefen generallöjtnant Feklenko.
Zjukov fick en lägesrapport av Brigadkommendören Kushchev som var stabschef. Det framgick tydligt av dennes rapport att ledningen för 57. Specialkåren inte hade en aning om läget vid fronten!
Zjukov frågade därefter Feklenko om denne ansåg att man kunde leda trupper på 120 km avstånd - det var nämligen avståndet mellan staben och fronten!
"Det är svårt att neka till att vi är lite långt ifrån" svarade Feklenko. "Och vad gör ni åt det?" frågade Zjukov. "Vi står i begrepp att begära in timmer och bygga en kommandopost" blev svaret. Det visade sig, skriver Zjukov, att ingen av stabsmedlemmarna, utom Regementskommissarien Nikishev, hade varit framme vid fronten. "Jag föreslår", sade Zjukov, "att chefen för 57. och jag omedelbart besöker fronten". Feklenko angav då att han väntade ett angeläget samtal från Moskva och föreslog att Nikishev skulle följa med i stället.
Zjukovs besök vid fronten och intervjuer med ansvarigt befäl, även det Mongoliska, klargjorde terrängens beskaffenhet, de Japanska truppernas förmåga, beväpning och numerär. En viktig brist som Zjukov noterade var den närmast totala, och naturligtvis helt oacceptabla, bristen på spaning vid och bakom fiendens linjer.
Zjukov rapporterade sina iakttagelser till Folkkommissarien för Försvaret, Vorosjilov, tillsamman med en plan för att hålla ett brohuvud på Chalchin-Gol's östra sida samt förbereda ett motoffensiv från Mongoliskt territorium. Vorosjilov svarade påföljande dag med att godkänna planen samt att avlösa 57. Specialkårens befälhavare Feklenko med Zjukov själv.
Zjukovs nästa steg var att hos Generalstaben begära förstärkning av materiel och trupp. Detta beviljades omgående.
Konflikten vid Chalchin-Gol handlade initialt bara om huruvida själva floden med detta namn skulle vara gränsflod mellan Mongoliet och Manchukuo (Japansk erövrad lydstat, tidigare Manchuriet) eller om gränsen skulle ligga kvar 20-25 km längre österut i det som nu var Manchukuo.
Det som verkligen stod på spel var emellertid kunskapen om vem av makterna Sovjetunionen och Japan som var den militärt starkaste. Svaret kunde endast erhållas vid en militär urladdning i området. Väpnade strider vid avsnittet hade förekommit sedan den 11 maj 1939 då Japan anföll en mongolisk postering i avsikt att ta området väster om gränsen mellan Manchukou och Mongoliet fram till floden Chalchin-Gol.
Zjukov grep sig energiskt an arbetet med att göra 57. kåren till den stridande enhet som den borde vara. Bland många konstaterade brister i Feklenkos truppföring var den svaga disciplinen, något som Zjukov inte kunde tolerera - så mycket hellre som han själv alltid och i alla lägen satte disciplinen mycket högt. För att statuera exempel lät han avrätta två soldater för feghet inför fienden och utfärdade en order som tydliggjorde att officerare och kommissarier allt framgent skulle hållas personligen ansvariga för sina enheters uppträdande i strid. Den som inte verkställde en meddelad order skulle ställas inför militärdomstol och straffas hårt - sannolikt med döden.
De som inte kände till Georgij Zjukovs bakgrund, där fadern bokstavligen bankade in begreppet disciplin i den unge Georgij, kunde uppleva honom som brutal och känslokall. För den som var väl insatt i sammanhangen framstod han emellertid som en krävande - men rättvis och rättfram ledare.
Striderna vid Chalchin-Gol intensifierades under juni och juli till följd av japanska anfall. Under dessa inträffade en "intern incident" i det att ställföreträdande Folkkommissarien för Försvaret, G.I. Kulik, som var på inspektionsbesök vid Chalchin-Gol, den 13 juli beordrade Zjukov att lämna flodens östra strand och dra sig tillbaka till den västra. Zjukov som var exemplariskt lojal mot överordnade påbörjade tillbakadragandet. När denna åtgärd nådde generalstaben i Moskva genom Zjukovs lägesrapporter fick denne omgående order om att avbryta processen.
Kulik fick dessutom en rejäl örfil i form av direkta order från Vorosjilov om att fortsättningsvis inte blanda sig i Zjukovs angelägenheter!
För att helt göra Zjukov fri från krav och påverkan från andra militära befälhavare i befälskedjan från Moskva till Chalchin-Gol ombildades 57. Specialkåren till 1. Armégruppen vilken var direkt underställd generalstaben i Moskva. Samtidigt befordrades Zjukov till kårchef vilket motsvarar generals rang i en västerländsk armé.
Japans dolda agenda för striderna vid Chalchin-Gol, vilka alltså inletts redan i maj 1939, var att skaffa en språngbräda för att utvidga kejsardömet med delar av vardera Sovjet, Kina och Mongoliet. När generalstaben i Moskva insåg detta hot beslutades att 1. Armégruppen under Zjukov skulle anfalla och fördriva japanska styrkor från Mongolisk mark.
Zjukov ställdes nu inför en mycket stor logistisk uppgift: han skulle samla och utrusta en styrka om 57 000 man vilka skulle disponera mer än 500 eldrör, 900 stridsvagnar och pansarfordon samt 500 bomb- och jaktflygplan.
På den japanska sidan fanns sammanlagt 75 000 soldater som disponerade ett likvärdigt antal eldrör och flygplan - men var klart underlägsna beträffande stridsvagnar och pansarfordon.
De logistiska uppgifterna för 1. Armégruppen blev inte mindre av att trupperna befann sig i ogästvänligt och närmast väglöst land. Närmaste järnvägsstation låg 2½ dygn bort (65-70 mil) med bil - och lika långt tillbaka. Transporterna genomfördes med ca 5000 lastfordon. Zjukov skriver i sina memoarer: "Vi använde alla tillgängliga fordon - även artilleri(drag)traktorer. Förarna utförde mirakel!"
Under dessa förutsättningar transporterades till grupperingsområdet vid Chalchin-Gol:
18 000 ton artilleriammunition
6 500 ton ammunition till stridsflyget
15 000 ton bensin och smörjolja
7 500 ton ved
4000 ton livsmedel
4000 ton andra förnödenheter
På ryskt manér genomfördes en mycket omfattande ”maskirovka”, dvs vilseledande aktioner för att lura fienden. Falsk radiotrafik, nattliga förflyttningar och anfallsgrupperingar, vilseledande lokala framstötar och spaning inom områden som inte skulle användas för anfall, nattliga träningsuppgifter för hela armégruppen, särskild ljudutrustning vars ljud liknade dem från stridsvagns- och flygplansmotorer. Denna ljudutrustning förledde japanerna i början till planlös beskjutning av områden med motorljud - sedan, när stridsvagnar och flygplan grupperades för anfall, tog man ingen notis om oljudet!
1. Armégruppen lät t.o.m. framställa en handbok med titeln ”Vad den sovjetiske soldaten måste veta om försvarsstrid” vilken delades ut till trupperna. Syfte var att förleda japanerna att tro att 1. Armégruppen förberedde sig för att övervintra i sina ställningar. Men här var det i verkligheten inte fråga om försvarsstrid utan om en bred sovjetisk offensiv med syfte att krossa den japanska Kwantung-armén. Därmed skulle det japanska hotet mot främst Sovjetunionen och avtalsparten Mongoliet samt i viss mån även Kina elimineras.
Den 17 augusti hade alla sovjetisk/mongoliska förband passerat klargöringsfasen och Zjukov utfärdade sin generalorder om anfall vid Chalchin-Gol till 1. Armégruppen. Anfallet skulle inledas söndagen den 20 augusti kl 06:15. Datum hade valts ut med grund i att många höga japanska officerare antogs ha tagit ledigt denna dag eftersom inget sovjetiskt anfall väntades. Den Sovjetisk/Mongoliska anfallsbredden var 74 km - den Japanska fronten var 38 km med ett djup av 20 km där ett antal ställningslinjer grupperats för djupförsvar.
 |
| Japansk infanterigrupp paddlar över floden |
Stridsterrängen kan karaktäriseras som öppen stepp men även delvis kuperad och bergig. Floden Chalchin-Gol är strid och genomsnittligen dryga 150 meter bred - även om den på vissa ställen mer liknar en sjö. (Jfr bild)
 |
Mongoliska soldater under fram-
ryckning mot floden Chalchin-Gol |
Sovjetiskt stridsvagnsanfall
Kartan nedan visar slagordningen vid Chalchin-Gol samt stridens förlopp från anfallets start 20 augusti 1939. Zjukovs strategiska reserv fanns utgångsgrupperad strax sydväst om hans högkvarter i Hamar Daba. Reserven bestod av starka motoriserade förband, inklusive stridsvagnar, som vid behov snabbt avsågs utnyttja de norra, respektive södra, grupperingarnas framgångar.
Anfallet var en klassisk dubbel omfattning via flankerna med uppgift att slå och förinta fienden. Det centrala anfallet, med i huvudsak infanteriregementen, avsågs binda Japanska trupper medan huvudanfallsriktningarna var från norr och söder och genomfördes med pansarspjutspetsar och mekaniserade förband - helt i enlighet med vad man kommit fram till i de taktiska studierna vid den tysk/ryska hemliga pansarbasen i Kama, (senare TEKO). Se vidare artikeln En glömd eller rentav förträngd militär hemlighet
Den mekaniserade reserven sattes in på norra flanken i ett relativt tidigt skede i striden. Denna insats var aningen riskfylld eftersom reserven nu inte längre stod till förfogande för att möta ett överraskande motanfall från Japanerna. Reservens pansrade eldkraft och rörlighet kom att bli avgörande för stridens förlopp.
Georgij Zjukov skriver i sina memoarer:
”Klockan 06:15 (den 20 aug. Gregoriansk almanacka. Red anm) öppnade vårt artilleri plötsligt kraftig eld mot fienden luftvärnsartilleri och luftvärnskulsprutor. Några kanoner sköt rökgranater mot de områden där vårt bombflyg skulle bomba. I området vid floden Chalchin-Gol växte dånet mer och mer från flygplan som närmade sig. 153 bombplan och över 100 jaktplan var i luften… Klockan 08:45 inledde artilleriet och granatkastare av alla kalibrar ett eldöverfall mot fiendemålen… Samtidigt utförde flyget ett nytt slag mot fiendens bakre led… Precis kl 09:00 när vårt bombflyg stormade fienden och bombade hans artilleri, sändes röda raketer upp i luften, vilket betecknade början för anfallet med alla styrkor. De attackerande förbanden som täcktes av artillerield störtade snabbt framåt.”
 |
| Utslagen Sovjetisk pansarvagn vid Chalchin-Gol |
 |
| Stupande japaner vid Chalchin-Gol-fronten |
 |
Befälhavare vid Chalchin-Gol
Fr v G Sjtern, Mongolisk Marskalk C Tjojbalsan, G Zjukov
Bilden tagen innan Sjtern avkopplats som befäl över Zjukov
genom ombildandet av 57. Specialkåren till 1. Armégruppen och
utnämnandet av Zjukov till kårchef (general) |
Operationen följde i stort plan, japanerna blev initialt helt överraskade och de sovjetisk/monogoliska styrkorna tog snabbt terräng från japanerna. Den 24 augusti gick dock japanerna till motanfall med avsikt att slå en bräsch genom den järnring av sovjetisk/mongoliska styrkor som inneslöt de japanska styrkor som befann sig norr om floden Chajlastyn-Gol. Försöket misslyckades totalt - mycket tack vare 6. stridsvagnsbrigadens insatser - och anfallet hade helt upphört den 27 augusti.
Samma dag (27 augusti) informerade Zjukov den 1. Armégruppen att fienden var i grunden slagen och förintad - vissa hårdnackade motståndsfickor återstod dock att rensa. Detta krigsarbete var slutfört den 31 augusti.
Japanerna försökte emellertid vid två efterföljande tillfällen, den 4 och den 8 september, gå in i Mongoliet men tvangs genom kraftfulla motanfall att dra sig tillbaka. Luftstriderna fortsatte likaledes men upphörde efter att ett avtal om upphörande av krigshandlingarna i trakten av floden Chalchin-Gol undertecknats den 15 september 1939. Avtalet slöts mellan Sovjetunionen, Mongoliet och Japan och trädde i kraft den 16 september.
Slaget vid Chalchin-Gol skulle ha två betydelsefulla konsekvenser för den kommande utvecklingen av Andra Världskriget:
Konsekvens nr 1.
Japan övergav helt sin ambition att införliva Mongoliet och östra Sovjetunionen med det Japanska kejsardömet och riktade i stället blick och kraft söderut - där bl a olja fanns att hämta. För att nå sina mål måste Japan eliminera USA:s maktcentrum i Stilla Havet: Hawaii där den amerikanska Stilla Havsflottan med sina mäktiga hangarfartyg hade sin bas Pearl Harbor på ön Oahu.
Det japanska anfallet på Pearl Harbor skedde som ett överraskningsanfall utan krigsförklaring drygt två år efter nederlaget vid Chalchin-Gol: den 7 december 1941. Tursamt nog för USA - och resten av världen - var hangarfartygen med sina eskortfartyg till havs vid anfallet och undgick därmed det öde som drabbade merparten av de ankrade slagskeppen och deras mindre eskortfartyg.
Anfallet på Pearl Harbor tvingade det dittills isolationistiska USA till inträde i kriget genom att förklara krig mot Japan den 8 december. I enlighet med Tremaktspakten förklarade Tyskland och Italien krig mot USA den 11 december. Andra Världskriget var nu ett faktum! USA:s inträde i kriget förändrade dramatiskt krigsproduktionen - och därmed utgången av den globala konflikten. Landets väldiga produktionsapparat, världens största, ställdes om till krigsproduktion av en omfattning som fienderna inte kunde möta. Till detta kom den stora kadern amerikanska soldater som nu gjorde massiv entré på alla världens krigsskådeplatser.
Konsekvens nr 2.
Trots åtaganden i "Tremaktspakten" 1940 mellan Tyskland, Italien och Japan biföll inte Japan Nazitysklands begäran senhösten 1941 om att öppna en andra front i öster genom anfall på Sovjetunionen. Japan hade i färskt minne erfarenheterna från Chalchin-Gol samt hade flyttat sin intressesfär - och kriget - till Sydostasien.
För Zjukovs del kom segern, i denna för Röda Armén första seger i en mellanstatlig konflikt, segern vid Chalchin-Gol, att betyda enormt mycket, både vad personlig utveckling beträffar och för den fortsatta vägen till den högsta makten i Sovjetunionen och till det Ryska folkets stora kärlek! Den senare skulle visa sig ovärderlig när avundsjukans och misstänksamhetens kalla vindar efter krigsslutet började blåsa över Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov.
Många krigshistoriker har jämfört Zjukov vid Chalching-Gol med Hannibal vid Cannea år 216 fKr. 2200 år har förflutit mellan slagen - men liksom Hannibal förintade en långt starkare Romersk fiende genom en dubbel omfattning, förintade Zjukov i augusti 1939 sin långt större fiende likaledes med en dubbel omfattning. Låt vara att Zjukov använde flyg, stridsvagnar och mekaniserade förband för sin seger - men taktiken var densamma!
Under slaget vid Chalchin-Gol visade Zjukov sina kvalitéer som militär ledare: han vinnlade sig om djup personlig kunskap rörande stridens växlande förutsättningar genom ingående studier av inhämtade spaningsresultat, om stark offensiv vilja, om nytänkande, om att uppnå maximal samverkan mellan de stridande förbanden såväl i luften som på marken och därtill förmågan att acceptera relativt stora förluster förutsatt att vinsten stod i proportion till dessa.
Man kan härvid notera att det Ryska folket genom århundradena haft en annan syn på livet och döden än vad som är vanligt i västerlandet. Komprimerat kan detta ryska betraktelsesätt på den mest existentiella frågan sammanfattas i en travestering på Nils Ferlins dikt På Ahrendorffs tid: "Ja, man lever och dör, begravs utan kör - det är ingenting särskilt med det!"
Zjukov utmärkte sig också genom ett stort personligt lugn i alla krävande situationer och genom sin hårdhänta disciplin mot sig själv, mot underlydande chefer och mot sina soldater. Under slaget använde han mästerligt de nya metoderna i krigföring i form av djupa pansarframstötar - utvecklade från Mikhail Tukhachevskijs och Hans von Seeckts idéer vid den hemliga pansarbasen Kama (senare TEKO) i Sovjetunionen. (Jfr En glömd - eller rentav förträngd militär hemlighet)
Efter slaget vid Chalchin-Gol var Zjukovs militära karriär tämligen rak - och segerrik. Han utnämndes till generalstabschef den 14 januari 1940 men efter en stormig dispyt med Stalin rörande ett förslag om att (tillfälligt) dra tillbaka trupperna från Kiev avskedades han från posten den 29 juni 1941. Zjukov skriver i sina memoarer: Stalin blev rasande (över detta förslag) och skrek: "Hur kunde Ni komma på tanken att överlämna Kiev till fienden?" Jag tappade min behärskning och svarade: "Om Ni anser att jag, som chef för generalstaben, bara talar dumheter, så har jag inget här att göra. Jag ber att bli befriad från posten som chef för generalstaben och därefter bli sänd till fronten!" Stalin svarade (på klassiskt despotvis, red anm) "Om Ni ställer frågan så, kan vi klara oss utan Er..."
Zjukov fick gå och i slutet av juli 1941 fick han operativ fronttjänst genom utnämning till chef för Reservfronten som bestod av 6 armén - omfattande ungefär 50 divisioner. Han sändes också, under en tid, till Leningrad (nu åter St Petersburg) för att som chef där stärka försvaret och bygga upp moralen under tyskarnas intensiva belägring av staden.
Han utsågs dessutom, den 26 augusti samma år till Stalins ställföreträdare som högste chef för Röda Armén och till Stalins militäre problemlösare. Han var också aktiv som chef i slaget om Moskva hösten/vintern 1941/42.
Med Reservfronten återtog Zjukov genom den s.k. Jelnaoffensiven den 2 september staden Jelna från tyskarna. Ett betydelsefullt slag för Röda Armén.
Han var närmaste chef under Stalin under striderna vid Stalingrad 1942/43 vilka ledde till tyska 6. arméns (under nyutnämnde fältmarskalken von Paulus) undergång och blev en vändpunkt i försvaret av Sovjetunionen. Slaget vid Stalingrad var mycket förlustbringande - för båda sidor sammantaget beräknas de till nära två miljoner människor.
Den 18 januari 1943 utnämns han till Marskalk av Sovjetunionen. Den 12 november 1944 utnämns han till chef för 1. Vitryska fronten. I denna roll erövrar han Warszawa i januari 1945 och inleder 16-19 april 1945 anfallet mot Berlin via Seelowhöjderna belägna 90 km öster om Berlin.
Inför detta slutanfall disponerade Zjukov 1 miljon soldater, 3059 stridsvagnar samt 16 934 artilleripjäser och granatkastare. Mot denna jättevåg av manskap och materiel ställdes den tyske generalen Gotthard Heinrici, chef för 9. armén, med 112 143 soldater, 587 stridsvagnar och 2625 artilleripjäser.
Utgången kunde bara bli en i detta ett av de våldsammaste slagen under Andra Världskriget - även om de sovjetiska förlusterna blev höga. Beräkningar är mycket osäkra men säger ca 30 000 döda på den sovjetiska sidan mot 12 000 på den tyska (Uppgifter ur Wikipedia). Andra, betydligt högre, siffror anges av andra källor.
Stalin hade "ordnat" en kapplöpning mot Berlin där de två huvudtävlande var Zjukov med 1. Vitryska fronten och Ivan Konev med 1. Ukrainska fronten.
Zjukovs soldater hedrade sin befälhavare genom att ta Riksdagshuset i Berlin den 1 maj 1945 och han vann därmed denna "tävling". Han hade tidigare fått, och stärkte med detta ytterligare, det Ryska folkets oreserverade kärlek! Hans namn fanns på allas läppar. Detta kom, som vi senare skall se, över tid att två gånger bli hans fall och återupprättelse!
 |
Zjukov, på vit springare, vid segerparaden
på Röda Torget, Moskva,
den 24 juni 1945 |
Marskalken av Sovjetunionen, Georgij Zjukov, nådde sin militära karriärs absoluta höjdpunkt då han den 24 juni 1945, på Röda Torget i Moskva, uppsutten på en vit häst, tog emot de paraderande trupperna ur Röda Armén vid Segerparaden i Det Stora Fosterländska Kriget. Han gör då vad ingen tidigare någonsin gjort vid motsvarande ceremonier: Han rider genom Spasskijtornets port ut på Röda Torget och har uniformsmössan på! Måhända en egensinnig markering av makt och ära?
Stalin stod med andra celebriteter på Leninmausoleets balkong
Bakomhistorien till Zjukovs paradritt säger att Stalin, som varande Röda Arméns överbefälhavare, skulle varit den som tog emot trupperna vid segerparaden. Vid en förövning inför paraden hade han provsuttit den aktuella hästen - och blivit avkastad! Han kom då att tänka på sin ställföreträdare, marskalk Zjukov, som faktiskt var kavallerist i botten och överlät den ceremoniella handlingen med den, i detta sammanhang obligatoriske ryttaren till häst, till Marskalken av Sovjetunionen Zjukov!
Några bilder från Segerparaden på Röda Torget, Moskva den 24 juni 1945
 |
| Erövrade tyska förbandsstandar kastas på marken... |
Tidsspegeln kommer i den avslutande artikeln (del II ) om Georgij Zjukov att belysa hans politiskt dominerade karriär efter kriget, med en förbluffande berg- och dalbana - från Segerparaden på Röda Torget fram till hans död 1974.
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
