fredag 29 mars 2024

Vägen till Hitlers Wolfsschanze del V: Rustningsminister Albert Speer och kuppen den 20 juli 1944

Rustningsminister
Albert Speer

Tysklands rustningsminister sedan 1942, då dr Fritz Todt omkom i en aldrig helt förklarad flygolycka vid Wolfsschaanze, var Albert Speer. Speer hade såväl tjänstemässiga - som i vissa fall personliga - kontakter med flera av de inblandande i det misslyckade 20 juli-attentatet 1944. Detta förhållande samt att hans namn fanns som föreslagen - men aldrig vidtalad - rustningsminister i attentatsmännens ministerlista gjorde hans situation dagarna efter attentatet tvivelsam. 

Dagen efter attentatet kallades de viktigaste ministrarna till ett möte med Hitler i Wolfsschanze. I Speers fall manades han ta med sina två närmaste medarbetare - Dorsch och Sauer. Ingen annan minister fick någon anmaning att ta med någon medarbetare. Speer noterade att Hitler hälsade hjärtligt på Dorsch och Sauer - men gick närmast likgiltigt förbi Speer. På kvällen inbjöds Dorsch och Sauer till aftonte i Nya Te-huset, men Speer fick för första gången någonsin ingen sådan inbjudan. Han noterade också att det blev märkvärdigt tyst när han steg in i någon gemensamhetslokal i Wolfsschanze. Det låg nära till hands att han kom att tro att omgivningen på något för honom okänt sätt fått för sig att han var misstänkt delaktig i attentatet. Vem som skulle planterat sådana misstankar var inte lätt att veta - men Martin Bormann, Hitlers privatsekreterare, hade alltid känt sig hotad av Hitlers och Speers nära relation. Möjligen hade han här sett sin chans att svartmåla Speer?

Dagen efter ministermötet och kvällste-drickningen var Hitler åter precis som vanligt och hälsade Speer å det hjärtligaste! Molnen drog därmed bort från Speers himmel.

I Nürnbergrättegången 1946, där de mest framstående nazistiska ministrarna och ledarna rannsakades och dömdes, undgick Speer med en hårsmån att dömas till döden. Den sovjetiske domaren, Iona Nikitsjenko, ville se Speer dömd till döden för sina brott (bl a utnyttjande av slavarbetare) medan övriga domare: USA, Storbrittanien och Frankrike utdömde ett frihetsstraff om 20 år.

Speer och övriga fängelsedömda tillbringade sina straff i Spandau-fängelset, Väst-Berlin. 

Segrarmakterna, USA, Storbrittanien, Sovjetunionen och Frankrike, förvaltade fängelset en månad i taget. 

Förutom ungefär 60 soldater hade fängelset även civila fångvaktare, fyra fängelsedirektörer med adjutanter, fyra läkare, översättare, kockar, serveringspersonal med mera.

Sedan Speer frigivits efter sina 20 år 1966 var Rudolf Hess den ende fången i Spandau. Västmakterna försökte flera gånger verka för en frigivning av Hess men Sovjetunionen sade bestämt nej. Han skulle sitta av sitt livstidsstraff. Det verkliga skälet torde ha varit att Sovjetunionen (med sin fängelsepersonal) genom sin vakttjänst i Spandau var garanterade närvaro fyra månader om året i Väst-Berlin

Omedelbart efter det att den siste fången, Rudolf Hess, avlidit 1987 revs fängelset.


Nedanstående berättelse från timmarna i Berlin direkt efter attentatet är tagen ur Speers bok "Tredje Riket inifrån" [ISBN 91-0-058148-8] vilken skrevs i hemlighet på cigarettpapper, toapapper etc och sedan smugglades ut från fängelset. Boken skrevs under den första delen av hans tjugo år långa vistelse i Spandaufängelset, Berlin.

Speers berättelse om de dramatiska timmarna då Europas öde radikalt skulle kunnat ha förändrats börjar här:


Propagandaminister
Joseph Goebbels


".... Goebbels tog strax därpå farväl av oss. Både han och jag måste ägna oss åt våra plikter som ministrar även under dessa omständigheter. Efter en försenad lunch mottog jag i enlighet med tidigare överenskommelse envoyén Clodius från utrikesdepartementet. Han rapporterade hur vi skulle "säkra den rumänska oljan”  men innan samtalet var slut ringde Goebbels upp mig. Hans röst hade påtagligt förändrats sedan förmiddagen. Han lät upprörd och skrovlig: ”Kan ni omedelbart avbryta ert arbete? Kom till mig! Det är ytterst viktigt! Nej, jag kan inte säga något i telefon." 

Jag avbröt omedelbart sammanträdet och  begav mig omkring klockan sjutton till Goebbels. Han tog emot mig i sitt arbetsrum i första våningen i sin palatsliknande bostad söder om Brandenburger Tor. Han sade snabbt: "Jag har just fått meddelande från högkvarteret om att en militärkupp är igång i hela  riket. I den situationen vill jag ha er hos mig. Jag är ofta litet för snabb i mina beslut. Ni kan väga upp det med ert lugn. Vi måste handla överlagt.” Denna nyhet gjorde i själva verket mig lika upprörd som Goebbels. I ett nu mindes jag alla de samtal jag hade haft med Zeitzler och Guderian, med Wagner, Stieff, Fellgiebel, och Lindemann. 

Det utsiktslösa läget på alla fronter, framgångsrika invasionen, Röda arméns övermakt och inte minst det hotande sammanbrottet för vår drivmedelsförsörjning fick samband med minnena av vår ofta bittra kritik mot Hitlers dilettantism, mot hans motsägelsefulla beslut, mot hans oupphörliga förolämpningar av högre officerare och mot hans ständigt ringaktande sätt att tala. Jag föreställde mig visserligen inte att Stauffenberg, Olbricht och Stieff och de övriga i den gruppen hade utfört kuppförsöket. Jag hade förr tilltrott en man med ett koleriskt temperament av Guderians typ ett sådant dåd. Goebbels måste, som jag senare fick reda på, redan vid denna tidpunkt ha varit underrättad om att misstankarna riktades mot Stauffenberg. Dock teg han inför mig om detta. Och han talade lika litet om för mig att han strax innan jag kom hade talat med Hitler själv i telefon. Jag hade fattat mitt avgörande utan att känna till dessa sammanhang.

Jag ansåg att en statskupp skulle vara katastrofal i vårt läge. Jag hade inte heller något till övers för den moral som låg bakom en sådan. Goebbels kunde räkna på min hjälp.

Brandeburger Tor, Berlin


Fönstren i rummet vette mot gatan. Några minuter efter min ankomst såg jag soldater i full mundering - med stålhjälmar, handgranater i bältet och automatvapen i hand - röra sig i små grupper mot Brandenburger Tor. Där ställde de upp sina kulsprutor och hejdade all trafik - medan två av dem med kraftig beväpning begav sig till ingångsporten i muren och fattade posto där. Jag ropade åt Goebbels att komma. Han förstod omedelbart vad det betydde, försvann in i sitt angränsande 
rum, tog upp några piller ur en ask och stoppade dem i kavajfickan: ”För alla eventualiteters skull!” sade han och avslöjade tydligt att han befann sig i spänning.

Genom en adjutant försökte vi ta reda på under vilket befäl dessa poster stod. Men vi kom inte långt. Soldaterna vid muren visade sig föga meddelsamma och förklarade slutligen kort: ”Här kommer ingen in eller ut."

Telefonsamtal som Goebbels ringde åt alla håll gav förvirrande uppgifter. Trupper från Potsdam var redan på marsch mot Berlin och även garnisoner från landsorten, sades det, var på framryckning. Själv hade jag, trots att jag spontant fördömde resningen, en märkvärdig känsla av att bara stå bredvid utan att vara berörd, som om den nervöst beslutsamme Goebbels hela hektiska aktivitet inte angick mig. Stundtals föreföll läget närmast hopplöst, och Goebbels visade sig utomordentligt orolig.

Endast på grund av att telefonen fortfarande fungerade och radion inte sände ut några proklamationer av upprorsmännen drog Goebbels slutsatsen att den andra sidan ännu tvekade. I själva verket var det obegripligt, att de sammansvurna underlät att sätta kommunikationsmedlen ur funktion eller ta dem i bruk för sina egna ändamål. Ändå hade de flera veckor tidigare i en detaljerad tidsplan räknat med att inte bara arrestera Goebbels, utan också ockupera telefonstationen för interurbana samtal i Berlin, huvudtelegrafkontoret, SS-centralen, det centrala rikspostkontoret, de viktigaste sändarna kring Berlin och radiohuset. Det hade bara behövts några få soldater för att ta sig in hos Goebbels och utan strid finna ministern och arrestera honom, ty några pistoler var allt vi hade som skydd och beväpning. Goebbels hade troligen sökt förekomma sitt infångande genom att äta det cyankalium han hade i beredskap. Därmed hade de sammansvurnas farligaste motspelare varit borta.

Under dessa hektiska timmar var det också förvånande nog omöjligt för Goebbels att komma i förbindelse med Himmler, den ende som förfogade över tveklöst pålitliga enheter som kunde stoppa kuppen. Han hade alldeles uppenbart dragit sig undan, och Goebbels var så mycket mer oroad över detta som han förgäves försökte finna en klar orsak till det. Han uttryckte flera gånger sin misstro mot riksledaren och inrikesministern. Mig föreföll det som ett tecken på vilken osäkerhet som kännetecknade dessa timmar att Goebbels uttalade öppet tvivel till och med om Himmlers pålitlighet.

Hyste Goebbels misstro också mot mig, då han under ett telefonsamtal skickade ut mig i ett annat rum? Han lät mig märka sin skepsis tämligen öppet. Senare började jag förmoda att han kanske hade en känsla av att han hade den bästa kontrollen över mig genom att ha mig i sin omedelbara närhet. Framför allt som Stauffenberg redan var den mest misstänkte och de misstankarna automatiskt också föll på Fromm. Goebbels kände val till min vänskap med Fromm som han sedan länge öppet brukade beteckna som ”partifiende”. Även jag tänkte genast på Fromm. När Goebbels hade kört ut mig lät jag ringa upp växeln vid Bendlerstrasse och bad att få tala med Fromm, ty först och främst han måste kunna tala om detaljer. ”Generalöverste Fromm är inte tillgänglig”, fick jag veta. Jag visste inte då att han då satt inspärrad i ett rum vid Bendlerstrasse. ”Får jag då tala med hans adjutant." Jag fick reda på att ingen svarade på det numret. ”Får jag general Olbricht då.” Han kom genast till telefonen. “Vad är det som händer, herr general?” frågade jag i den skämtsamma ton som vi ofta brukat använda och som kunnat överbrygga besvärliga situationer. ”Jag måste arbeta men kvarhålls här hos Goebbels av soldater." Olbricht bad om ursäkt. ”Förlåt, när det gäller er är det ett misstag. Jag skall genast ordna upp det." Han lade på, innan jag hann fråga något mer.

Jag undvek att återberätta hela samtalet för Goebbels. Tonen och innehållet i samtalet med Olbricht tydde närmast snarast på ett samförstånd som hade kunnat väcka öppet misstroende hos Goebbels.

Under tiden kom Berlins vice distriktsledare Schach in i rummet där jag var. En bekant till honom vid namn Hagen hade just gått i god för det nationalsocialistiska sinnelaget hos major Remer vars bataljon en stund tidigare hade omringat regeringskvarteret. Goebbels försökte genast förmå Remer till en rådplägning.

Major, från 1945 generalmajor
Otto Ernst Remer


Remer hade nätt och jämnt hunnit gå med på en sådan, när Goebbels lät mig komma in i sitt arbetsrum igen. Han var full av tillförsikt om att han skulle kunna få över Remer på sin sida och bad mig vara närvarande. Han förklarade att Hitler var underrättad om det förestående samtalet. Han väntade på resultatet i 
högkvarteret och var i varje ögonblick redo att själv tala med majoren.

Major Remer trädde in. Goebbels verkade behärskad men nervös. Han tycktes veta att kuppförsökets och därmed också hans eget öde nu skulle avgöras. Allt var över och kuppen förlorad redan efter några få, märkligt odramatiska minuter.

Först och främst erinrade Goebbels majoren om dennes ed till Führern. Remer svarade med ett trohetslöfte till Hitler och partiet men tillfogade att Hitler var död. Till följd därav måste han utföra de order hans kommendant generallöjtnant von Haase hade givit. Goebbels kastade då fram det argument som avgjorde saken: "Führern lever.” Och då han märkte, hur Remer först blev häpen och sedan osäker byggde han ofördröjligen på med: ”Han lever! Jag talade med honom för bara några minuter sedan. En liten klick äregiriga generaler har satt igång en militärkupp. Vilken gemenhet! Den största gemenheten i historien” 

Möjligheten att Hitler fortfarande levde verkade befriande på denne hårt ansatte, irriterade man som hade verkställt ordern om inringning. Lycklig men fortfarande klentrogen stirrade Remer på oss. Goebbels gjorde nu Remer uppmärksam på det historiska ögonblicket, på det oerhörda ansvar inför historien som vilade på hans unga skuldror. Endast sällan hade en människa givits en sådan möjlighet. Det kom an på honom själv, om han ville ta vara på den eller förspilla den. Den som nu såg Remer och iakttog vilka förändringar som skedde hos honom vid dessa ord visste att Goebbels redan hade vunnit. Men nu spelade denne ut sin högsta trumf: ”Jag skall nu telefonera till Führern och ni kan också tala med honom. Führern kan väl ge er en order som upphäver orderna från er general?” slutade Goebbels i lätt ironisk ton. Därpå ringde han upp Rastenburg.

Goebbels kunde sätta sig i förbindelse med Führerns högkvarter via en specialledning från telefonväxeln i sitt departement. Inom några sekunder var Hitler på tråden. Efter några kommentarer om situationen räckte Goebbels luren till majoren. Remer kände ögonblickligen igen den dödförklarade Hitler och intog omedvetet enskild ställning med luren i handen. Det kom bara om och om igen: ”Ja, min Führer . . . Ja! Skall ske, min Führer!”

Därpå tog Goebbels hand om luren igen och lät Hitler berätta om utgången av samtalet. Majoren hade i stället för general Haase anförtrotts genomförandet av alla militära åtgärder i Berlin. Han hade också fått order att verkställa alla befallningar Goebbels utfärdade. En enda intakt telefonledning hade oåterkalleligen gjort slut på resningen.

Goebbels gick omedelbart över till motaktion och gav order om att alla medlemmar av bevakningsbataljonen, som man kunde få tag på, omedelbart skulle samlas i trädgården framför hans bostad. 

Upproret hade misslyckats men var ännu inte helt nedslaget, då Goebbels fram mot klockan sju på kvällen via radion lät offentliggöra att ett mordförsök med sprängämne hade begåtts mot Hitler, att Führern levde och att han redan hade återupptagit sitt arbete. Därmed hade han ännu en gång utnyttjat ett av de tekniska hjälpmedel som upprorsmännen under de gångna timmarna hade försummat med så ödesdigra följder.

Men vår förtröstan var bedräglig. Framgången föreföll åter osäker, när det strax därefter anmäldes för Goebbels att en pansarbrigad hade dykt upp på Fehrbelliner Platz och vägrade att rätta sig efter Remers order. Den lydde endast generalöverste Guderian: ”Den som inte lyder blir skjuten", löd dess militärt knappa meddelande. Pansarbrigadens stridskraft var så överlägsen att det inte bara var de närmaste timmarnas utgång som bestämdes av vilken inställning den skulle inta.

Det var betecknande för osäkerheten i vår situation att ingen tveklöst kunde säga om denna pansartrupp, mot vars styrka Goebbels inte kunde sätta upp någonting, hörde till upprorsmännen eller till regeringen. Också Goebbels och Remer ansåg det möjligt att Guderian var inblandad i kuppförsöket. Brigaden leddes av överste Bollbrinker. Då jag kände honom rätt väl försökte jag att få kontakt med honom per telefon. Det jag fick reda på var lugnande. Pansarfordonen hade kommit för att slå ned upproret.

Omkring etthundrafemtio soldater ur Berlins vaktbataljon, mest äldre män, hade under tiden ställt upp sig i trädgården till Goebbels hus. Innan ministern gick ut till dem sade han: ”Har jag också övertygat dem, då har vi vunnit spelet. Titta på nu hur jag får grepp om deml” 

Det hade blivit mörkt, och scenen upplystes endast genom en öppen dörr till trädgården. Ända från de första orden lyssnade soldaterna med största uppmärksamhet till det långa i grund och botten intetsägande tal som Goebbels höll.

Han visade sig hela tiden utomordentligt självsäker, helt och hållet som dagens segrare. Hans tal verkade på en gång tjusande och upphetsande, eftersom han gjorde något personligt av de välkända nötta fraserna. Jag kunde direkt läsa av i ansiktena vilket intryck talet gjorde och hur han vann männen framför sig inte genom order och hotelser utan genom att övertyga dem.

Strax före elva på kvällen kom överste Bollbrinker in i det rum jag hade fått mig anvisat. Han berättade att Fromm ville hålla ståndrätt med de av de sammansvurna som nu hade arresterats vid Bendlerstrasse. Det stod genast klart för mig att detta skulle komma att innebära en svår belastning för Fromm. Dessutom var det enligt min mening Hitler själv som skulle fälla avgörandet om vad som skulle ske med upprorsmännen. Litet efter midnatt gav jag mig i väg för att förhindra en exekution. I min bil satt också Bollbrinker och Remer. I det helt mörklagda Berlin låg Bendlerstrasse kraftigt upplyst av strålkastare - en overkligoch spökaktig bild. Det verkade samtidigt teatraliskt som en filmkuliss som belyses mitt i en mörk atelier. Långa skarpa skuggor gjorde byggnaden överdrivet skulptural.

När jag skulle svänga in på Bendlerstrasse fick jag anvisning av en SS-officer att stanna vid trottoarkanten på Tiergartenstrasse. Knappt urskiljbara stod i mörkret under träden Gestapochefen Kaltenbrunner och Skorzeny, Mussolinis befriare, omgivna av ett stort antal lägre ledare. Lika spöklikt som dessa gestalter tonade fram verkade också deras uppträdande. Ingen av dem slog ihop klackarna när de hälsade. Den kraftfullhet de annars brukade visa upp var försvunnen. Allt verkade dämpat, samtalet fördes med låg röst som i ett begravningssällskap. Jag förklarade för Kaltenbrunner att jag hade kommit för att stoppa Fromms ståndrätt. Men både Kaltenbrunner och Skorzeny, från vilka jag närmast väntat mig uttryck för hat eller triumf över den konkurrerande arméns moraliska nederlag, genmälde nästan likgiltigt att dessa händelser i främsta rummet var arméns angelägenhet: ”Vi vill inte blanda oss i det och under inga omständigheter ingripa. För övrigt har väl ståndrätten redan ägt rum.” Kaltenbrunner upplyste mig om att inga SS-styrkor skulle sättas in för att slå ned upproret eller verkställa rättens domar. Han hade till och med förbjudit sitt folk att gå in i byggnaden vid Bendlerstrasse. Varje ingripande av SS skulle skapa nya motsättningar till armén och förstora de spänningar som redan fanns. Sådana taktiska idéer som föddes av situationen, visade sig dock vara kortlivade. Bara några timmar senare var SS-organen i full gång med jakten på de inblandade arméofficerarna.

Kaltenbrunner hade knappt slutat, förrän en mäktig skugga blev synlig mot Bendlerstrasses starkt upplysta bakgrund. Med tunga steg kom Fromm alldeles ensam i full uniform mot oss. Jag sade farväl till Kaltenbrunner och hans svit och gick Fromm till mötes från mörkret under träden. ”Kuppförsöket är slut”, började han och behärskade sig med möda, ”jag har just givit militärområdeskommandona de nödvändiga orderna. För en stund var jag förhindrad att utöva befälet över hemmastyrkoma. Man låste faktiskt in mig i ett rum. Min stabschef, mina närmaste medarbetarel” Hans harm och oro blev märkbara, när han med ökande röststyrka rättfärdigade arkebuseringen av sin stab: ”Som domhavande var det min plikt att ofördröjligen hälla ståndrätt med alla de som var inblandade i kuppförsöket.” Plågat tillfogade han med dämpad röst: ”General Olbricht och min stabschef, överste von Stauffenberg, lever inte längre.”

Fromm ville närmast ringa upp Hitler. Förgäves bad jag honom att först komma med till mitt departement, men han tänkte söka upp Goebbels, trots att han lika väl som jag visste att denne endast hyste fientlighet och misstro mot honom. I Goebbels' bostad satt redan Berlins stadskommendant general Haase häktad. I min närvaro redogjorde Fromm kort för vad som hänt och bad Goebbels att förmedla ett samtal med Hitler åt honom. Men utan att svara bad Goebbels Fromm gå in i ett annat rum, varpå han satte sig själv i förbindelse med Hitler. När samtalet kom fram uppmanade han mig att lämna honom ensam. Efter ungefär tjugo minuter kom han ut genom dörren och kallade på en vakt, som ställdes framför det rum där Fromm uppehöll sig. Först efter midnatt dök Himmler, som dittills hade varit omöjlig att få tag på, upp hos Goebbels. Omständligt och helt oombedd motiverade han sin frånvaro med vad han sade var en gammal beprövad regel, när man skall slå ned uppror, nämligen att man alltid måste hålla sig borta från centrum och endast inleda motaktioner utifrån. Det var taktik. Goebbels tycktes acceptera det. Han visade sitt bästa humör och njöt av att med en detaljerad skildring av händelseförloppet låta Himmler förstå hur han praktiskt taget ensam hade bemästrat läget: "Om de inte hade varit så tafatta! De hade goda möjligheter. Vilka trumfkort! Men vilken barnslighet! När jag tänker på hur jag skulle ha gjort det! Varför ockuperade de inte radiohuset och spred de vansinnigaste lögner? Här ställer de vakter framför min port. Men kolugnt låter de mig telefonera till Führern och sätta igång allt! Inte ens min telefon tystade de! Att ha så många trumf på hand . . . Vilka nybörjare!" Dessa militärer, fortsatte Gocbbels, litade alltför mycket på det förlegade lydnadsbegreppet, enligt vilket varje order självklart skall följas av de underlydande officerarna och manskapet. Redan det hade dömt kuppförsöket till misslyckande. Ty de hade glömt, tillade han med en märkvärdig kylig belåtenhet, att tyskarna under de senaste åren tack vare den nationalsocialistiska staten har fostrats till politiskt tänkande: ”I dag är det inte längre möjligt att som dockor underkasta dem en generalsklicks order."

Goebbels tystnade abrupt. Som om han kände sig störd av min närvaro, sade han: ”Jag har några frågor att tala med riksledaren om i enrum, käre herr Speer! God natt!”


Som framgår av inledningen till denna artikeln tillhörde rustningsminister Speer under något halvdygn de misstänktas skara eftersom hans namn återfanns som en möjlig rustningsminister på de sammansvurnas lista över ministrar i en ny regering. Han arresterades dock aldrig - och misstankarna lades, efter diverse mer eller mindre diskreta undersökningar, åt sidan. Han fortsatte sitt arbete som rustningsminister fram till Tredje Rikes sammanbrott och fredsslutet den 8 maj 1945.

                                                                           - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!



fredag 1 mars 2024

Vägen till Hitlers Wolfsschanze, del III: Den enes död - den andres bröd...


Obergruppenführer 
dr Fritz Todt
1891-1942
I Wolfsschanze, Führerhauptquartier i nordöstra Polen 1941-1944, inträffade två mycket betydelsefulla händelser vilka båda hade ett synnerligen stort inflytanden på andra världskrigets förlopp i Europa. Att gå förbi dessa händelser är en omöjlighet! Den tredje artikeln i serien
Vägen till Hitlers Wolfsschanze har fått rubriken Den enes död den andres bröd... Frasen är lite sliten - men har sällan eller aldrig varit mer träffsäker - även om brödet många gånger var svårt att tugga för den till vilken det gavs...

Aktörerna i detta drama är
dr Fritz Todt, Generalmajor der Luftwaffe, Obergruppenführer SA (general)
Generalbauinspektor, arkitekt Alfred Speer
Der Führer Adolf Hitler
Reichmarschall Hermann Göring                                               

Dr Fritz Todt blev redan 1922 medlem i Nationalsocialistiska partiet. I december 1932 överlämnade han till Hitler en plan för Autobahn med titeln ”Förslag och finansiella planer på arbete för en miljon människor”. Hitler blev djupt imponerad av planen och gav Todt, efter maktövertagandet den 30 januari 1933, tre ministerposter i sin regering. Därmed blev Todt ansvarig för det nya Autobahn-projektet med uppgiften att bygga ett nationellt motorvägssystem över hela Tyskland. En liten intressant detalj är att Todt i sitt arbete betonade att Autobahn alltid skulle vara en harmonisk del av naturen! Betongbanden (ytskiktet på dåtidens Autobahn bestod inte av asfalt utan av 25 meter långa betongplattor) genom landskapet skulle närmast vara en harmonisk del av naturen.

Han var, med ministers rang, chef för alla vägbyggen, chef för alla kanaler, flodförbindelser och jordförbättringsprojekt, chef för alla kraftverk och dessutom, som Hitlers befullmäktigade, minister för krigsmaktens beväpning och ammunitionsanskaffning (rustningsminister).

I Görings fyraårsplan hade han hand om byggnadsekonomin och han skapade 1938 Organisation Todt, OT, som konstruerade och byggde befästningarna i Västvallen (der Sigfried-Linie) samt Atlantvallen från gränsen Frankrike-Spanien till i nord gränsen Norge-Sovjetunionen. OT byggde också de skyddade hamnanläggningarna för ubåtar vid Atlanten och anlade vägarna i de ockuperade områdena, alltifrån Nordnorge till Sydfrankrike och Ryssland.

Organisation Todt använde för sitt arbete drygt 800 000 tvångsuttagna män från de ockuperade områdena. 

Det förhållande att dr Todt 1939 utnämndes till Generalmajor der Luftwaffe (hedersutnämning) skapade allvarliga friktionsytor mellan honom och Reichmarschall Hermann Göring som formellt var hans överordnade.

Huruvida Fritz Todt verkligen avlagt doktorsexamen har inte gått att utröna - emellertid är det säkerställt att han på universitet avlagt vad som på svenska kallas civilingenjörsexamen. I de vägledande texterna har han genomgående prefixet 'dr' - så även här i Tidsspegeln.



Hitler tar första spadtaget till satsningen på en strukturerad uppbyggning av
Autobahn (motorvägar) i Tyskland.
Platsen är utanför Frankfurt och datum är den 23 september 1933. 
Dr Todt står till höger, snett bakom Hitler

Knappt 4000 km tyskt motorvägsnät projekterades och byggdes under åren 1933 till 1939 under ledning av dr Todt och hans organisation.

I rollen som rustningsminister insåg dr Todt, inte minst efter Hitlers krigsförklaring mot USA, att Tysklands rustningsindustri inte kunde mäta sig med de samlade produktionsresurserna i USA och Sovjetunionen. Hitler hade förklarat USA krig den 11 december 1941 som ett led i de s.k. Axelmakternas, Tyskland- Italien-Japan, överenskommelser. Med anledning av den produktionsunderlägsenhet som nu uppstått argumenterade dr Todt hos Hitler för att Tyskland snarast borde finna en politisk lösning på kriget mot Sovjetunionen.


Ernst Röhm
chef för SA, Sturmabteilung.
SA hade som mest
3 miljoner medlemmar
och kunde som politisk kraft
ha utmanat Hitler

På eftermiddagen till sena kvällen den 7 februari 1942, i Wolfsschanze, hade dr Todt och Hitler en flera timmar lång diskussion i ärendet. Efter De Långa Knivarnas Natt 1934, då Hitler beslutade att låta mörda sin nära vän SA-chefen Ernst Röhm, var dr Todt faktiskt den ende som i du-form vågade säga Hitler sin mening i raka och oförtäckta ordalag. Det långa mötet och det höga tonläget vid mötet var mycket påfrestande för båda parter.


Albert Speer
Samtidigt som Hitler och dr Todt hade sitt uppslitande möte anlände Hitlers favoritarkitekt och Generalbauinspektor, Albert Speer, till Wolfsschanze. Han hade med sin stab varit på visitation i Dnjepropetrovsk. Ett kraftigt snöoväder omöjliggjorde hans planerade tågåterresa till Berlin. Han erbjöds emellertid av SS-general Sepp Dietrich att med dennes flygplan flyga till Wolfsschanze vid Rastenburg varifrån Speer sedan skulle ta tåget till Berlin. Vid sin anmälan om ankomst till Wolfsschanze framförde Speer också till Hitlers adjutanter att han önskade få tala med Hitler under sitt korta besök.

Strax före midnatt den 7 februari träffade Speer dr Todt över ett glas vin på mässen i Wolfsschanze. Todt var mycket trött, nedslagen och sluten vid detta möte. Han gav ingen orsak till sin nedstämdhet. 

Speer skriver i sin bok Albert Speers memoarer, Tredje Riket inifrån

"Dr Todt var en av de mycket få anspråkslösa och tillbakadragna personerna i denna regering - en människa man kunde lita på och från vilken man inte behövde frukta intriger. Med den blandning av sensibilitet och realism som man ofta finner just hos tekniker passade han ganska illa in i ledningen för den nationalsocialistiska staten. Han levde ensam, utan personliga kontakter med
partikretsarna. Det var till och med mycket sällan han infann sig vid Hitlers lunchbord, trots att han var välkommen där oftare. Men just hans tillbakadragenhet gav honom en viss respekt. Vart han kom, fann han sig vara i medelpunkten för intresset. Även Hitler betygade Todt och hans verk sin utomordentligt stora högaktning, medan Todt å sin sida bevarade sin personliga oavhängighet gent emot Hitler, trots att han var en lojal partimedlem från de tidigaste åren."

När Speer berättade att han planerade att ta tåget till Berlin erbjöd dr Todt honom att följa med i hans privata flygplan nästa morgon. Avresan skulle ske tidigt den 8 februari. Speer tackade ja - han skulle slippa den långa tågresan till Berlin och därmed kunna ägna sig åt arbetet på sitt kontor i stället för att sova ombord på ett tåg...

Kl 01 anmälde Hitlers adjutant att Führern önskade tala med Speer. Hitler verkade lite frånvarande och var uppenbarligen också han missmodig efter mötet med dr Todt. När samtalet kom in på Hitlers och Speers gemensamma byggprojekt i Berlin och Nürnberg (jfr Världshuvudstaden Germania del I och Världshuvudstaden Germania del II) livades han dock märkbart upp och deras möte varade till klockan 03 på morgonen den 8 februari.

Innan Speer gick till sängs för natten i sitt lilla tillfälliga sovrum i Gästbunkern kontaktade han dr Todts stab och avbeställde sin flygresa till Berlin.



Sovrum av den typ Speer
tilldelats vid sitt besök
i Wolfsschanze
den 7-8 februari 1942
Klockan 08:15 väcktes Speer av att det knackade på hans dörr. Det var Hitlers eskortläkare dr Karl Brandt som informerade honom om att dr Todts flygplan störtat strax efter start och att alla ombord dödats vid haveriet.
Anm. Dr Bandt åtalades i en av Nürnbergrättegångarna efter kriget och dömdes till döden som ansvarig för Eutanasiprogrammet, T4. Avrättad genom hängning i Landsbergfängelset den 2 juni 1948.

Flygplanet hade startat utan problem - men medan det ännu var inom synhåll från flygfältet intill Rastenburg gjorde det en plötslig u-sväng tillbaka in mot fältet. På 20 meters höjd exploderade någonting ombord och flygplanet slog i marken och övertändes av utströmmande bensin. Samtliga de ombordvarandes kroppar brändes svårt i den våldsamma branden.

Speer skriver i sina memoarer:

"Vid frukosten i Führerhögkvarterets matsal diskuterades livligt vem som kunde komma att bli dr Todts efterträdare. Alla var ense om att det inte skulle gå att ersätta honom, eftersom han upprätthöll tre ministrars poster......... Sålunda hade Todt under de närmast föregående åren samlat de viktigaste tekniska uppgifterna i sin hand....

.... Det stod redan nu klart för mig att jag skulle tilldelas en viktig sektor inom Todts omfattande verksamhetsområde. Redan våren 1939 hade nämligen Hitler under en inspektionsresa till Västvallen nämnt att han tänkte överlåta Todts uppgifter på byggnadsområdet på mig, om det skulle hända Todt något." 

Omkring klockan 13, bara 5 timmar efter dr Todts död, kallades Speer som första man till Hitler.

Speer skriver om vad som följde:

"Redan chefadjutanten Schaubs ansiktsuttryck utvisade att något viktigt förestod. Till skillnad från kvällen förut tog Hitler nu emot mig officiellt som rikets Führer. Han lyssnade stående, allvarligt och formellt, till mitt beklagande av Todts bortgång, besvarade det bara helt kort och sade sedan utan omsvep: ”Herr Speer, jag utnämner er till minister Todts efterträdare i alla hans ämbeten.” Jag blev bestört. Han räckte mig omedelbart handen och ville att jag skulle gå. Jag trodde dock att han hade uttryckt sig otydligt och svarade därför att jag skulle möda mig om att försöka ersätta dr Todt i hans uppgifter på byggnadsområdet. ”Nej, i alla hans ämbeten, också som rustningsminister” - "Men jag kan ingenting om.. .”, insköt jag.
”Jag hyser tilltro till att ni kommer att klara det”, högg Hitler av,”för övrigt har jag ingen annan. Sätt er omedelbart i förbindelse med departementet och börja!” - ”Då måste ni, min Führer, befalla det, för jag kan inte ansvara för att jag kommer att kunna bemästra denna uppgift.” Med några få satser gav Hitler mig då sin order, som jag tog emot utan ett ord.

Utan att säga ett personligt ord, som vi dittills hade brukat utväxla, tog Hitler itu med annat arbete. Jag började dra mig tillbaka och hade fått ett första prov på den nya arbetsstil vi nu skulle tillämpa. Dittills hade Hitler i viss mån visat mig en kollegial sympati som arkitekt. Nu började en ny fas, i det han från första ögonblicket upprätthöll det tjänstemässiga avstånd på vilket en honom underordnad minister skulle stå.

När jag vände mig mot dörren kom Schaub in: ”Riksmarskalken är här och vill tala med er omgående, min Führer! Han är inte kallad". Hitler gav honom en förargad och olustig blick: ”Låt honom komma in!” Han vände sig till mig: ”Stanna kvar här!” Göring trädde in med energiska steg och började häftigt efter några kondolerande ord: ”Det blir bäst om jag tar över dr Todts uppgifter i fyraårsplanen. Då skulle man undvika den splittring och de svårigheter som hittills har uppstått för mig på grund av att dr Todt hade den ställning han hade.”

Hitler gick inte med ett enda ord in på Görings erbjudande: "Jag har redan utnämnt Todts efterträdare. Riksrninister Speer har från och med nu övertagit alla dr Todts ämbeten.” Hans språk var så bestämt att det uteslöt alla motsägelser. Göring föreföll både förskräckt och förvirrad.... Efter några sekunder hade han återvunnit fattningen. Han talade nedstämt och avmätt och berörde inte med ett ord vad Hitler hade sagt: ”Ni har väl inget emot, min Führer, att jag inte närvarar vid dr Todts jordfästning? Ni vet vilka konflikter jag hade med honom. Det blir omöjligt för mig att komma dit.” Jag minns inte längre riktigt vad Hitler svarade, då jag naturligt nog var som lamslagen efter detta första samtal under min ministerbana. Jag erinrar mig dock att Göring slutligen gick med på att komma till Todts begravning, för att hans strid med denne inte skulle bli allmänt känd. Med tanke på den betydelse yttre formaliteter tillmättes inom detta system hade det verkat oroande och iögonenfallande, om den andre mannen i riket inte hade kommit till en avliden ministers statsbegravning.

Det kunde inte råda något tvivel om att Göring med sitt uppdykande hade försökt att ta initiativet från Hitler. Jag antog redan då, att Hitler hade väntat detta och därför utan dröjsmål hade utnämnt mig."

Orsaken till haveriet har aldrig kunnat klarläggas - även om det utreddes av dåtidens mest kompetenta säkerhetsorgan. 

Spekulationer om att Hitler önskat undanröja sin motspänstige och klarspråkstalande rustningsminister, dr Todt, har dock aldrig riktigt förpassats till skuggorna...

I dåtiden talades ofta om olyckan i Hitlers närvaro. Det prövades - och förkastades - olika teorier ända till dess att Hitler en gång upprört sade: "Jag vill inte höra mer om saken! Jag förbjuder att man sysslar med den mer. Ni förstår, denna förlust tynger mig ännu för mycket för att jag skall vilja tala om den." 


Dr Fritz Todt förärades av det Nationalsocialistiska Tyskland en statsbegravning. Under Hitlers tid vid makten hände detta tre gånger. Den första hölls för Rikspresident Paul Hindenburg, den andra för Fritz Todt och den tredje för generalfältmarskalk Erwin Rommel som tvingades begå självmord som misstänkt delaktig i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944.


Dr Fritz Todts kista dragen på lavetten till
en 10,5 cm Leichte Feldhaubitze 18
Platsen är Berlin, Unter den Linden



Berlin den 12 februari 1942. Hitler talar vid dr Fritz Todts begravningsceremoni som
hölls i Mosaiksalen i Nya Rikskansliet

Därmed har vi kommit till slutet på den tredje artikeln om de mest avgörande händelserna vid Wolfsschanze. Speer själv sammanfattar i sina memoarer det ögonblick då Hitler utnämnde honom till arvtagare av dr Todts samtliga ämbeten som den största händelsen i hans liv.

Speer skriver:

"Efter nio år som Hitlers arkitekt hade jag arbetat mig upp till en beundrad och oomstridd ställning. De närmaste tre åren skulle ge mig helt andra uppgifter, som i praktiken tidvis skulle göra mig till den den viktigaste personen efter Hitler."

Inledningen till dessa tre år var för Speer samtidigt början på en lång rad för honom tidigare okända politiska intriger, avundsjuka och rivaliteter - samt till sist Tredje Rikets undergång i grus och aska.


Vid de efter kriget hållna Nürnbergrättegångarna var Reichsminister für Rüstung und Kriegsproduktion Albert Speer den ende av de åtalade som erkände de brott han ställts inför rätta för. Han undgick med knapp marginal att dömas till döden men fick sona sina brott med 20 års oavbruten fängelsevistelse i Spandaufängelset i Berlin.

                                                                            - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!


fredag 9 februari 2024

Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del II: Wolfsschanze, den militära maktens epicentrum under Tysklands krig mot Sovjetunionen

I nordöstra Polen, öster om den medeltida ostpreussiska staden Rastenburg - sedan 1950 Ketrzyn i Polen - finns ett gods som heter Görlitz. På dess marker kom tusentals arbetare från Organisation Todt att under året 1940-1941 uppföra ett stort antal byggnader och enorma, helt flygbombsäkra, bunkrar. Syftet var att bygga en kommandoplats från vilken Adolf Hitler skulle leda kriget mot den ideologiska ärkefienden Sovjetunionen. 

De tidigare redovisade ledningsplatserna med bombsäkra tunnlar för Hitlers Führersonderzug finns ej med på kartbilden ovan. Kartan anger dessvärre också en felaktig position för Görlitz och Wolfsschanze. Görlitz ligger i princip rakt öster om Rastenburg/Ketrzyn.

Wolfsschanzes yta var 2,5 kvadratkilometer. Antalet byggnader inom området var drygt 80 stycken. Byggnadsmaterialet varierade från armerad betong via tegel med betongtak till trä. 

Åtta av byggnaderna var enorma, helt bombsäkra, betongbunkrar med upp till 8,5 meter tjocka tak och fyra-fem meter tjocka väggar. Samtliga Wolfsschanzes byggnader försågs med vattenburen värme från en värmecentral samt varmt och kallt vatten. Ledningarna för värme, varmvatten, kallvatten, avlopp, telefon och elektricitet var dragna i kanaler under jord. Några av byggnaderna hade luftkonditionering - klimatet kunde vara mycket varmt om sommaren!

Wolfsschanzes utbyggnad från stramt fältläger till någorlunda bekväm arbetsplats  genomgick under åren 1940-1945 tre faser. 

Galeazzo Ciano


Prägeln av fältläger bestod dock genom åren. Den italienske utrikesministern, greve Ciano, skrev efter ett besök i Varglyan: "Du ser inte en enda färgad stor fläck, inte ett enda livligt ljud. Förrummen är fulla av människor som röker, äter och resonerar. Lukt av kök, uniformer, tunga stövlar." 

Adolf Hitler


Wolfschanzes geografiska läge verkar därtill ha varit mindre väl valt. Hitler klagade ofta över att "det sumpigaste, mest myggfyllda och klimatmässigt mest ogynnsamma området" hade valts. Med ironi tillade han: "Detta är förmodligen den billigaste fastigheten som erbjudits i hela Östra Preussen"

Generalmajor Alfred Jodl


Generalmajor Alfred Jodl uttryckte också sitt missnöje. "Det skulle ha varit svårt att ha hopp om att hitta en mer öde miljö - runt om bara lövskogar, sumpiga marker och sjöar med stillastående vatten." 

De som arbetade i Wolfsschanze klagade generellt över de många flugorna och myggorna i det fuktiga området. 






Christa Schroeder, en av Hitlers privatsekreterare, skrev i ett brev: "Men allt är fortfarande vackert, sånär som på myggorna. Mina ben är redan helt förstörda, de kliar och är täckta av stora bulor vilka myggorna ger oss. Tyvärr fungerar antiinflammatoriska läkemedel bara under en kort tid. Männen är tack vare sina långa skinnstövlar och tjocka uniform bättre skyddade från betten än vi. Deras enda sårbara punkt är halsen. Vissa går därför hela tiden runt med myggnät. I rummen är det inte så illa med de små bestarna. Om det dyker upp en mygga jagas den omedelbart... Den hemska myggplågan orsakar också Hitler mycket problem. (...) Flugsmällaren kom med tiden och den som inte gör annat går på myggjakt. De säger att de små myggorna kommer att ersättas av en betydligt obehagligare sort i slutet av juni. Sticken sägs vara ännu allvarligare. Gud hjälpe oss!"

Hitler försökte till och med skämta genom att säga att Luftwaffe borde ta itu med att skjuta ner myggor! 

Ett misslyckat försök att bekämpa myggor beskriver i sina memoarer Hitlers chefspilot Hans Bauer: ”Det fanns också ett antal vattenpölar i omedelbar närhet av Hitlers boende. Där bodde många grodor och på kvällarna och nätterna startade en mäktig konsert. En kväll förblev det tyst. Det tog ett tag innan Hitler saknade grodornas kväkande och han frågade då vad som pågick. Det rapporterades till honom att man gått myggplågan inpå livet. Man hade hällt några hundra liter bensin i vattenpölarna...  och grodorna hade inte hunnit sätta sig i säkerhet... de hade omkommit, konserten var över... Oräkneliga mygglarver hade också förintats, men många, många myggor fanns kvar, deras hämnd var skrämmande."

Hitler sade upprört: "Har man sett sådana idioter förut? Grodorna har lämnat oss, men myggorna är kvar! Grodorna äter mygglarver - tusentals varje dag! Nu är grodorna borta men myggorna finns kvar överallt!"

Skyndsamt genomförde man en rensning av gölarna, fyllde vid behov på nytt friskt vatten och återplanterade grodorna.


Wofsschanzes första fas var naturligtvis själva grundandet av ledningsbasen. Den genomfördes på ca 8 månader 1940-1941. Nicolaus von Below, Hitlers adjutant skriver i sin dagbok: "När vi kom hit fanns 10 luftskyddsbunkrar med två meter tjocka väggar. Bara en del av en sådan bunker kunde motstå ett bombanfall. I den "säkra delen" inrättades sovrum. Den främre delen av bunkern var av lättare konstruktionsmaterial och skyddade bara mot splitter. Denna del fick tjäna som arbetsrum."



Bunker under uppbyggnad. 'Kanalen' i riktning mot kameran
kommer att innehålla el-ledningar samt rör för vatten och avlopp.




Bunker avsedd att, förutom att vara personskydd, även tjäna som
Flak-bunker (luftvärnsbunker) med lv-kanoner på taket.
I förgrunden träd som skall planteras vid bunkern för att
åstadkomma naturlig grönska sommartid.
Taken på bunkrarna var försedda med gräsyta
och buskplantering.






Kasino I, snart färdigbyggt




Riksmarskalk Hermann Görings luftskyddsbunker i förgrunden,
i bakgrunden hans bostad med expedition.
 Noterbart är att Göring inte tillbringade en enda natt i Wolfsschanze!
Han vistades huvudsakligen i sitt fältresidens,
Rominten Heide, ca 90 km NNO Wolfsschanze. Jfr karta nedan

Red anm. Rominten Heide är ej att förväxla med Görings Karinhall, 65 km NO Berlin

Observera de konstgjorda 'maskeringsträden' till höger i bild!




Reichsjägerhof Rominten
Reichmarschall Hermann Görings fältresidens
90 km NNO Wolfsschanze.
Allt bränt till grunden den 20 oktober 1944 på order av Göring



Görings luftskyddsbunker var på taket försedd med 
två luftvärnskanoner, en lv-kulspruta och två luftvärnsstrålkastare.
I förgrunden konstgjorda träd med kronor av maskeringsnät



Hitler talar med (till) arbetare från Organisation Todt (OT).
Wolfsschanze byggdes av säkerhetsskäl uteslutande
med tysk personal från OT



Stora delar av gångstråken inom Wolfsschanze var
uppbyggda med pergolaliknande tunnlar med dåtidens
nyhet: maskeringsnät av plastmaterial!
Med tanke på gräs och ogräs vid kanterna
av gångvägen är bilden tagen senare än 1945


Den andra byggfasen genomgicks åren 1942-1943. Under denna fas uppfördes ett större antal byggnader i tegel med betongtak. Dessa byggnader hade fönster som kunde tillslutas med stålluckor som skydd mot splitter och kringflygande byggnadsdelar...  De stora bunkrarna fick tillbyggnader som tjänade som bostads- och arbetsrum. Vid denna tid fick Hitlers bunker även en större samlingssal tillbyggd.

Den tredje byggfasen genomfördes 1944. Då fick de största bunkrarna en massiv mantel av armerad betong med ett 0,5 meters gruslager mellan betonglagren för (explosions)stötupptagning. Alla ev fönster i bunkrarna försvann i och med denna ombyggnad.



Bunkerytterväggar och tillämpliga byggnadskonstruktioner var putsade med betong blandat med sjögräs. (Jfr bild till höger) Denna yta målades sedan med skogsgrön färg. Resultatet blev en mycket god maskering av byggnaden. En stor mängd icke brännbara maskeringsnät liksom de "paraplyliknande" konstgjorda träden fullkomnade maskeringen.

Hela anläggningen präglades av tysk noggrannhet och preussisk puts. 




Förutom rena bunkrar och byggnader uppföra av tegel fanns också ett stort antal traditionella hus uppförda i timmer. Genomgående skapades en angenäm, varm, bostadskänsla i samtliga byggnader genom att rum och korridorer antingen var  utförda i timmer eller boisserade, dvs klädda med naturfärgat trä.

Notera bevakningsmannen (soldaten) till höger i bild. Dessa män från Leibstandarte Adolf Hitler bevakade dygnet runt alla byggnader i Wolfsschanze.





Myggplågan var ett gissel för de flesta.
Männen hade det förhållandevis bra eftersom
uniformen och stövlarna stoppade moskiternas
anfall - men de runt 20 kvinnorna i Wolfsschanze
var mycket utsatt eftersom de bar kjol. De vakter, likt
ovanstående man, som hade stationär posttjänst utomhus
skyddade ofta ansikte och nacke med ett speciellt myggnät!





Notera maskeringsnätet på taket. Det verkar vara lite i oordning...



Ett av många arbetsrum i Wolfsschanze



Enkelsovrum för officer. Notera handfatet
till höger i bild



Hitlers matsal i Kasino I (nr 13b på kartan nedan). Här åt Hitler med
sina närmaste medarbetare - och i förekommande fall med gäster. 
Ofta nog hade han emellertid enskilda måltider med gästerna 
i sin privata matsal vilken låg i direkt anslutning till hans bunker.
Kasino I hade ytterligare en matsal för de övriga
medarbetarna i Sperrkreis I



Rum för samvaro i Nya Te-huset som låg
i direkt anslutning till Kasino I (nr 13b på kartan nedan)



Hitler själv anlände med sitt Führersonderzug Amerika till Wolfsschanze den 24 juni 1941. Då var kriget mot Sovjetunionen två dagar gammalt. Han skulle, med korta avbrott, förbli i Wolfsschanze i 837 dagar - sedan förflyttade han sitt högkvarter, FHQ, till Rikskansliet i Berlin. Där skulle han stanna till sin död genom självmord den 30 april 1945.

Hitlers vistelser vid Wolfsschanze
Tabellen är baserad på dagboksnotiser bland officerare vid Hitlers stab

Från

Till

24 juni 1941

15 juli 1942

1 november 1942

5 november 1942

23 november 1942

18 februari 1943

13 mars 1943

21 mars 1943

29 juni 1943

7 november 1943

16 november 1943

februari 1944

16 juli 1944

20 november 1944

Under frånvaron juli till november 1942, liksom under februari till mars 1943 uppehöll Hitler sig vid sitt högkvarter Werwolf i Ukraina. Under några av de andra frånvaroperioderna uppehöll Hitler sig på Berghof i Bayern.


När det militära läget påfordrade en flytt av FHQ Wolfsschanze västerut till Zossen (49 km syd Berlin) tillkallades experter på sprängnings- och förstörelsearbeten. 

Det beräknas att mellan 6 och 8 ton sprängämnen per objekt krävdes för att de stora bunkrarna skulle kollapsa. Mindre bunkerliknande hus krävde mindre laddningar för att förstöras - även om inte alla helt sammanstörtade,

Hur många ton sprängmedel som förbrukades är till dags dato obekant, men otroligt stora mängder krävdes för att ödelägga hela Wolfsschanze. 

Syftet med denna förstörelse var inte att begrava nationalsocialismen utan fastmer att förhindra att sovjetarmén skulle kunna använda byggnaderna för eget bruk. Ett skolexempel på "brända jordens taktik".

I Wolfsschanze arbetade ca 2100 man militär personal. För att föra ett krig i den aktuella storleksordningen behövdes emellertid inte bara en Führer, det fordrade också en mängd organ som verkställde Führerns order. Flera av dessa militära organ fanns därför grupperade i Wolfsschanzes närhet. Se nedanstående kartbild!


Översättning av siffrorna på kartan

1 FHQ Wolfsschanse, Varglyan, Hitlers ledningsplats

2 Hans Lammers fälthögkvarter. Hans Lammers, tämligen osynlig i historien, var mellan 1933 och 1945 chef för Rikskansliet och direkt underställd Adolf Hitler. Just genom sin närhet till Hitler hade han bl a stort inflytande över den tyska polisens verksamhet.

3 Huvudkvarter för OKH, Oberkommando des Heeres, tyska arméns högsta ledning. Platsen hade kodnamn Mauerwald. Chef för OKH var 1941-1945 Adolf Hitler

4 Utrikesminister Joachim von Ribbentrops fälthögkvarter

5 Heinrich Himmlers (SS-Reichführer) fältkommandoställe Possersen

6 Abwehr, tjänsteställe. Abwehr var den militära underrättelsetjänsten med ansvar för spionage, kontraspionage och sabotage. Abwehr drev sin verksamhet i den gamla preussiska 1800-talsborgen Festung Boyen

7 Oberkommando der Luftwaffe (OKL), flygvapnets överkommando

8 Abwehr, tjänsteställe Walli II

9 Luftwaffes generalstab, kodnamn Robinson

10 Generalfältmarskalk Hermann Görings uppehållsplats, Reichsjägerhof Rominter - ej att förväxla med "Karinhall" som låg ca 90 km nordnordost om Berlin


Det finns inga siffror över den sammantagna numerären militärer på alla dessa platser i det östra högkvarteret - en försiktig uppskattning
landar på totalt 10 000-15 000 man militär personal. Vi bör härvid komma ihåg att förutom de "rent militära tjänstemännen" fanns ett närskydd bestående av 500-1000 man stridsberedda soldater.




Översiktbild av Wolfsschanzes omgivningar. De röda markeringarna avser de avreglade områdena Sperrkreis I-III


Wolfsschanze var indelat i tre behörighetszoner (Sperrkreis I-III). I den innersta behörighetszonen levde Hitler med sin livvakt ur divisionen Leibstandarte Adolf Hitler, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel, generalöverste Alfred Jodl samt den "brune eminensen" Martin Bormann. Läs mer om (den okände) Martin Bormann i den tredelade artikelserien Martin Bormann, Nazismens Brune Eminens. Länken leder till del I.



Wilhelm Keitel                         Alfred Jodl                          Martin Bormann

Hitlers ständiga skuggor var generalöverste Wilhelm Keitel, från 1938 till 1945 chef för den tyska krigsmaktens överkommando OKW, generallöjtnant Alfred Jodl, chef för Wehrmachsts operationsstab (WFSt) samt Martin Bormann, chef för partikansliet från 1941. Från 1943 var Bormann även Adolf Hitlers privatsekreterare. I denna funktion kom han att ha mycket stort inflytande över vem/vilka som över huvud taget fick träffa Führern - och därmed över såväl de militära som de partipolitiska beslut som Hitler fattade.




Plan över Wolfsschanze med sina tre behörighetszoner ('Sperrkreise').
Det lila området markerar Wofsschanzes skydd
av personminor, 54 000 sådana röjdes efter kriget!
Byggnad nummer 13 i Sperrkreis I är Hitlers bunker

Med hjälp av nedanstående karta skall vi nu göra en mindre rundtur, huvudsakligen i Sperrkreis I. De röda, blåa och gula prickstreckade linjerna är föreslagna turistpromenadvägar. Kartan nedan har fått egen länk vilken öppnar kartan i ett nytt fönster. På så sätt blir det enkelt att växla mellan skärmbilderna. Klicka här för att öppna kartan i nytt fönster!



1. SS-eskorttrupp samt Rikssäkerhetstjänsten, RSD. Idag restaurang och hotell.
 
2. SS-eskorttrupp samt Rikssäkerhetstjänsten, RSD
 
3. 'Lagebaracke' ung. sammanträdesbarack. Platsen där attentatet mot Hitler förövades den 20 juli 1944
 
4. Reichsicherheitsdienst, RSD. Rikssäkerhetstjänsten
 
5. SS-eskorttrupp dedicerad Hitlers personliga tjänst
 
6. Gästbunker. Här bodde Hitlers gäster vid besök i Wolfsschanze
 
7. Stenografisternas lokaler. Dessa byggnader var byggda av tegel, vanligen med stålluckor för fönstren för att skydda mot kringflygande bombsplitter och finkalibrig eld. Den tyska benämningen är 'baracke' även om detta ord i svensk översättning leder lite fel
 
8. Arbetslokaler för Hitlers livvaktschef Johann Rattenhuber. Rattenhuber innehade denna tjänst, chef för RSD, 1933-1945
 
9. Arbetslokaler för förbindelseofficerare (mellan truppslagen inom hären)
 
10. Förrådsrum
 
11. Martin Bormanns luftskyddsbunker
 
11a. Bastu
 
11b. Martin Bormanns hus
 
12. Bunker med luftvärnskanoner på taket
 
13. Hitlers bombsäkra bunker (hans bostad). Vidbyggt bunkern fanns matsal, kök arbetsrum och en större mötes/samlingslokal
 
13a. Nya Tehuset
 
13b. Kasino I. Här fanns Hitlers vardagsmatsal samt en matsal för de som arbetade inom Sperrkreitz I
 
13c. Gamla Tehuset
 
14. Branddamm
 
15. Riksmarskalk Görings hus
 
16. Riksmarskalk Görings luftskyddsbunker
 
17. Bostad och ämbetslokaler Chefen för Wehrmachsts operationsstab (WFSt), generallöjtnant Alfred Jodl
 
18. Kasino II. Matsalar för de som arbetade i Sperrkreitz II och III
 
19. Arbetslokaler och luftskyddsbunker för OKW:s (Oberkommando der Wehrmacht) chef, fältmarskalk Wilhelm Keitel
 
20. Adjudantur för krigsmaktens personalmyndighet (Heerespersonalamt)
 
21. Luftskyddsbunker/arbetslokaler för Underrättelse- och Teleprinterfunktioner
 
22. Garage
 
23. Rikspresschefens, SS-Obergruppenführer (motsv. general) Otto Dietrich, tjänstelokaler och luftskyddsbunker
 
24. Förbindelsestab Oberkommando der Luftwaffe, OKL
 
25. Förbindelsestab Oberkommando der Kriegsmarine, OKM
 
26. Luftskyddsbunker för personal i allmänhet
 
27. Kasern för Führerns eskortbataljon
 
28. Rustningsmininster Albert Speers hus (tidigare Fritz Todt)
 
29. Utrikesminister Joachim von Ribbentrops förbindelsestab



Framsidan på Hitlers bunker i Wolfsschanze

Adolf Hitler oroade sig ständigt för ett luftangrepp på Wolfsschanze utfört av hans fiender. Av denna anledning förstärktes hans bunker upprepade gånger. I sin slutversion hade bunkern 8,5 meter tjockt betongtak med 4 meter tjocka väggar. I detta 'mausoleum', fanns bara ett sovrum, en liten hall, ett badrum och ett arbetsrum. Bunkern mätte hela 67 x 38 meter i basen! Vidbyggt bunkern, med splitterskyddande väggar och med stålluckor för fönstren, fanns Hitlers privata kök och matsal, ett arbetsrum samt sammanträdesrum och en samlingslokal.


Vy över Hitlers bunker i Wolfsschanze. Den centrala delen av bunkern
var närmast kvadratisk, med 36x36 m sida. Bunkern var 11 meter hög
och sträckte sig 7 meter under markytan. I källarvåningen fanns
en för denna bunker egen panncentral, kolbox,
ventilationsaggregat mm. Vidbyggt, men ej bombsäkert,
var Hitlers privata kök, matsal, arbetsrum, sammanträdesrum
och en större möteslokal.



Planskiss över en av bunkrarna i Wolfsschanze. De angivna måtten stämmer inte med Hitlers bunker. Mycket tyder på att det är Martin Bormanns bunker men det kan också vara Keitels. Den senares bunker är emellertid helt sammanrasad och dess utseende är omöjligt att identifiera. Det sista alternativet är Hermann Görings bunker - men ingångarnas lokalisering stämmer inte med ingångarna till hans bunker.



Detta skulle enligt bildtext vara Hermann Görings luftskyddsbunker. Mot detta påstående står ingångarnas placering.
(Jfr ovanstående bilder på Görings bunker). Rumsindelning och frånvaron av toalettutrymme ger två möjligheter: antingen är bunkern den ena halvan av en tillflyktsort vid flyganfall för envar i Sperrkreis II, Allgemeiner Luftschutzbunker - eller, så tillhör den någon som bor i en bunkern vidstående/närliggande bostad, ergo Martin Bormann eller generalfältmarskalk Wilhelm Keitel.


Det finns mycket få interiörbilder från Hitlers privata bunker. Planritning saknas också. Det finns emellertid en beskrivning av Hitler sovrum i bunkern av Alfonz Schults som arbetade i Wolfsschanze som radiooperatör. Schults skriver: "....Hitler hade ännu inte anlänt till Wolfsschanze då jag en morgon gick förbi hans bunker och fann att den endast bevakades av en gammal bekant, en SS-officer från Säkerhetstjänsten. På något sätt lyckades jag övertala honom om att släppa in mig i bunkern för att se Chefens - ja, han kallades ofta så internt - sovrum. Efter viss tvekan följe han mig in - vi riskerade ju båda 'Kopf und Nacke' [huvud och hals] för detta tilltag.

Sovrummet var mycket spartanskt inrett. En enkel fältsäng*, en bokhylla med två böcker, ett klädskåp, ett litet bord med en telefon samt två stolar. Jag var intresserad av vad sorts litteratur 'Chefen' hade - besviken kunde jag konstatera att det endast var två böcker om magsjukdomar."

* Sannolikt innebär ordet 'fältsäng' inte det vi känner som en rektangulär, hopvikbar, ram med fyra korta ben och med kanvasduk spänd över ramen - utan en enkel vardaglig säng med madrass, lakan, kudde och täcke.

Arkitekten Herrman Giesler erinrar sig ett besök i Hitlers bunker: "Hitler sov på en fältsäng i sin bunker. Vid huvudänden stod ett lågt bord. På detta låg en stapel av underrättelser, rapporter, lägeskartor några böcker och en telefon. Ovanför (sängen) fanns en rörlig vägglampa vars ljus strålade ut över de vitgrå betongväggarna och gav det lilla rummet en overklig känsla av gravkammare. Det lätt surrande ventilationssystemets friskluft kämpade mot den typiska betonglukten i bunkern.

Bristen på foton från Hitlers bunker är närmast total. Här nedan är dock två som anges vara från Hitlers arbetsrum i bunkern.



Hitlers arbetsrum i hans bunker; nr 13 på kartan ovan



I arbetsrummet: Hitler i samtal med (fr.v.),
Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop,
Walther Hewel (chef Ribbentrops personliga stab),
Slavko Kvaternik, ÖB Kroatiens väpnade styrkor,
Wilhelm Keitel, chef OKW



Gamla Te-huset; nr 13c på kartan ovan



Nya Te-huset; nr 13a på kartan ovan.
Albert Speer skriver: "I Sperrkreis I fanns ett Te-hus.
Dess inriktning avvek på ett angenämt sätt från
FHQ:s allmänna nykterhet. Här kunde man träffas
över ett glas Vermouth, här väntade fältmarskalkar inför
sina möten med Hitler. Själv undvek han (Hitler) detta rum
och därmed undvek han också umgänget med generaler
och stabsofficerare vid Wehrmachts Överkommando"



Wolfsschanze hade ett betydande
kommunikationsnät, dels inom området,
dels med yttervärlden - här telefonväxeln



Radiorummet i Wolfsschanze. Via radiokommunikation hade Hitlers stab direktkontakt med trupperna. 
Hans sporadiska tal till nationen Tyskland gick dock per
telefontråd till de olikasändarstationerna i Riket


Överste Claus von Stauffenberg





Den 20 juli 1944 utfördes i Wolfsshanze ett sprängattentat med avsikt att röja Hitler ur världen. Genomföraren var överste Claus Schenk von Stauffenberg. Fyra personer dödades - men Hitler överlevde med ringa skador. En oerhörd jakt på de inblandade i attentatet inleddes. 





Generalfältmarskalk
 Erwin Rommel

 

En av de misstänkt medsvurna var nationalhelgonet generalfältmarskalk Erwin Rommel, Ökenräven kallad. Han tvingades att i tysthet begå självmord och fick i gengäld fribrev för sin familj samt en av NaziTysklands tre ståtliga statsbegravningar. Givetvis höll Hitler tal... och sörjde en stupad hjälte! 

Tidsspegelns fjärde och avslutande artikel i serien Vägen till Wolfsschanze kommer i sin helhet att ägnas åt 20 juli-attentatet, dess genomförande och konsekvenser.



    

Rommels flaggdraperade katafalk: 10,5 cm leFH18
Denna haubits är hästdragen vilket ses på
'förridarna' på den korta, två-hjuliga vagn som tar upp
haubitsens uppbröstade lavettvikt.


Red anm: Hästar var på tysk sida i andra världskriget långt mer vanliga än vi idag förstår. Det talas ofta om "blixtkrig" med pansarspjutspetsar. Detta äger sin riktighet - men det efterföljande infanteriet marscherade sig huvudsakligen igenom kriget till fots precis som tidigare generationer soldater. 

En tysk infanteridivision bestod av 16 860 man. Divisionen disponerade (bl a) 5375 hästar men bara 536 lastbilar. Hästar drog artilleripjäser samt kärror med en stor del av förnödenheter som ammunition och allehanda intendenturvaror. 

På platser bakom frontlinjen byggdes häststallar enligt fastställda ritningar. Dessa standardritningar användes också för att bygga bostadsbaracker i koncentrationslägren. I till exempel Auschwitz byggdes många hundra sådana häststallar. I ett utrymme avsett för 52 hästar tvingades där och på andra ställen upp till 2000 fångar ha "sitt hem"....





Minnesmärke på den plats i Wolfsschanze där Claus von Stauffenberg
genomförde attentatet den 20 juli 1944.





Bilden ovan visar de kvarvarande resterna av järnvägsstationen
och perrongen - perrongen som en gång vimlade av uniformerad
personal med tjänst i Wolfsschanze och vanligtvis med Hitler främst
i egenskap av gästmottagare


Varglyans järnvägsstation var förlagd inom Sperrkreis II. Här stannade Hitlers Führersonderzug Amerika när han första gången anlände till Wolfsschanze den 24 juni 1941.

Hit kom, då och då, andremannen i det Tredje Riket, Riksmarskalken Herrman Görings Sonderzug Asien, 1943 omdöpt till Pommern 1, från det tämligen närbelägna jaktgodset Rominten Heide, hit kom celebriteter och ledande män från Tysklands allierade eller - som i det oberoende Finlands fall, marskalk Mannerheim, högste befälhavare för Finlands armé (Mannerheim utsågs 1944 till Finlands president).


Marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim och Hitler
på perrongen i Wolfsschanze den 29 juni 1942.
I bakgrunden fältmarskalk Wilhelm Keitel



Slovakiens president Jozef Tiso besöker
Wolfsschanze 20 oktober 1941. I bakgrunden
Alexander von Dörnberg, Protokollsansvarig
Utrikesdepartementet



Här ser vi kung Boris III av Bulgarien på Wolfsschanzes perrong



På denna suddiga bild ser vi Hitler med uppvaktning
vänta på en gäst...



... och här en sällsynt färgbild vid
mottagandet av en gäst...
Bilden har ingen textförklaring...



Här väntar Hitler, stående på en regnvåt perrong,
timmarna efter sprängattentatet den 20 juli 1944.
Den ankommande gästen är Italiens diktator
Benito Mussolini



Hitler hälsar
Benito Mussolini välkommen
till Wolfsschanze. Hitler hälsar med vänster hand.
Högerarmen/handen skadades vid attentatet samma dag,
den 20 juli 1944, och blev aldrig helt bra


I takt med de sovjetiska truppernas avancemang västerut kom FHQ Wolfsschanze med dess militära etableringar i form av olika för kriget nödvändiga funktioner (jfr karta ovan) i ett alltmer ohållbart läge. De 20 november, när sovjettrupperna var på 100 km avstånd, lämnade Hitler för alltid Wolfsschanze. Komplexet övertogs av staben för 4. armén ledd av general Friedrich Hossbach.

Ödesdagen för Wolfsschanze stod den 24 januari 1945 då generalfältmarskalk Keitel gav order om att platsen/området skulle överges och sprängas. Tyska pionjärer stod för förstörelsearbetet och det beräknas att de väldiga bunkrarna laddades med 8 ton sprängmedel vardera.

Resultatet kan ännu idag beses i form av ruinerna av bunkrarna samt kvarvarande rester av hus. En sprängladdning om 8 ton kan inte fullt ut förstås - men bringad att detonera inuti en byggnad innebär det en ofattbar sprängkraft och förödelse jämfört med en eller flera flygbomber av 'blockbuster-storlek' (1400 - 5400 kg sprängämne) som faller utanpå byggnaden.




                                                                                                       
Hitler passerar med sin bilkaravan på väg tillflygfältet.
Vaktpersonalen gör Stortysk hälsning och bommen är lyft.
Så såg det ut då...



... och så ser det ut nu. Notera fästet för
spärrposteringens bom!


När Redaktören med hustru Agneta besökte Wolfsschanze i maj 2006 fanns där inget annat än en parkeringsplats, där vi betalade en parkeringsavgift, en souvenirshop samt 'skogsstigar' som slingrade sig in mellan de söndersprängda objekten. Idag har en av de byggnader som 'överlevt' sprängningarna i januari 1945 renoverats och blivit ett hotell - och många av 'skogsstigarna' har fått beläggning av marktegel.

De militärhistoriskt intresserade (eller bara nyfikna) besökarnas antal har vuxit enormt. Samma fenomen kunde vi iaktta när vi för några år sedan återbesökte Auswitz I och II. Där vi 10 år tidigare varit nästan 'ensamma' stod nu ca 100 turistbussar och biljettkön var 50 minuter lång. Man fick inte längre vandra i sin egen takt och meditation utan var tvungen att ingå i en grupp som med en ledare stressade runt... Vi lurade dock systemet och blev, kanhända, de sista besökarna  någonsin som gick enskilt. Faktum är att vi ett flertal gånger 'blev överkörda' av en grupp som manades på av sin guide! Det var med blandade känslor vi konstaterade att Dödens Boningar förvandlats till en turistattraktion!



Här inkvarterades en gång SS-eskorttrupp samt en
del av Rikssäkerhetstjänsten.
Numera hotell och restaurang



Entrétrappa och gavel till SS eskorttrupps - samt 
Rikssäkerhetstjänstens förläggning (nr 2 på kartan ovan)



Gästbunkern (nr 6)



Gästbunkern. (nr 6) Explosionen har slitit loss en
vidbyggd del (obekant vad den innehöll) 



Martin Bormanns hus (nr 11B)



Martin Bormanns luftskyddsbunker (nr 11)



Sydsidan av Hitlers bunker (nr 13) Ingen risk att väggen
välter: den sträcker sig 7 meter ner i jorden!



Riksmarskalk Hermann Görings hus (nr 15)
Enligt uppgift bodde Göring inte en enda natt i Wolfsschanze!
Han använde sitt Sonderzug Asien för den korta transporten
till Rominten Heide, 90 km bort, där han hade sitt jaktslott



Riksmarskalk Görings luftskyddsbunker (nr 16)



Chefen Wehrmachsts operationsstab,
Generalöverste Alfred Jodls, arbetslokaler och bostad (nr 17)



Rustningsminister mm Albert Speers
 bostad (nr 28)



Stenografernas arbetslokal (nr 7). Stenograferna hanterade
klassificerad hemlig information och deras arbetslokaler
hade därför en extra intern skyddszon med vakter
och taggtrådsstängsel runt byggnaden


Till sist ett kollage av, huvudsakligen okommenterade, bilder som formerar ruinkomplexet Wolfsschanze. 










Hitlers bunker (nr 13). Till höger resterna av privat kök och matsal




Generalfältmarskalk Wilhelm Keitels totalt sammanstörtade bunker (nr 19). 
Keitel var den som 24 januari 1945 gav order om att Wolfsschanze skulle sprängas








Några av bunkrarna hade luftvärnsställningar på taket. Vägen dit gick via dessa utvändiga stegar





Luftskyddsbunker för Underrättelse- och Teleprinterfunktioner (nr 21)



Hitlers bunker (nr 13). Till höger resterna av hans privata kök och matsal


Bildmaterialet från dessa söndersprängda kolosser gör det lätt att förstå att så kallade Slagfältsarkeologer har intet att hämta på denna plats. Allt av värde (ekonomiskt såväl som historiskt) har långt innan Wolfsschanze blev en turistattraktion dammsugits av traktens polacker i jakt på byggnadsmaterial som kunde användas för att reparera hus förstörda av kriget. 


Wolfschanze står idag som ett monument över människans dårskap - härifrån leddes under 3½ år världshistoriens hittills största krig. Ett krig som kostade miljoner människor, soldater som civila, deras liv - och ofattbara materiella värden gick till spillo. Platsen är ett gigantiskt, krossat, byggnadsverk till vanärat minne av de män som bar ansvar för detta krig. 

I dåtiden vilade ansvaret på de män som hade Hitler och nationalsocialismen som sin ledstjärna - i nutiden agerar starka revanschistiska krafter i Ryssland vilka önskar återfå Sovjetunionens tyranniska makt över folk och stater... och de tvekar inte inför kriget som verktyg för att nå framgång i denna strävan...

Måtte dessa krafter aldrig nå sina mål!


                                                                          - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!