tisdag 21 januari 2020

Julaftonsmorgon på SAQ Grimeton

Radiostationen Grimeton
Sverige har, när detta skrivs, 15 st världsarv - ett av dem är Radiostationen Grimeton 15 km öster om Varberg.
Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia.

För att skydda de mest värdefulla kulturhistoriska- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tillkom Unescokonventionen om skydd för världens kultur- och naturarv vid FN-organets general-konferens 1972. Sedan dess har denna viktiga internationella överenskommelse undertecknats av 193 stater som alla därmed förbinder sig att uppfylla konventionens krav och förpliktelser. Genom att underteckna Unescokonventionen åtar sig länderna att vårda och bevara viktiga kultur- och naturarv inom det egna territoriet och att stödja andra länder i deras ansträngningar att bevara vårt gemensamma världsarv. 


Under 1:a Världskriget noterades att kabelförbindelsen (Atlantkabeln) mellan Europa och Amerika var underdimensionerad. Den textmassa som, till följd av kriget, behövde överföras mellan kontinenterna var långt större än vad förbindelsen var dimensionerad för.

Sveriges Riksdag fattade 1920, mot bakgrund av detta, beslut om att bygga en radioförbindelse för telegrafi med Nordamerika.

Byggarbetet inleddes hösten 1922. Sändarstationen skulle byggas i Grimeton (15 km öster om Varberg) och mottagarstationen i Kungsbacka. Denna geografiska splittring minimerade att stationerna störde varandra. Vid valet av Grimeton som plats för sändarstationen vägdes också militära aspekter in - bl a avståndet till havet där fientligt fartygsburet artilleri utgjorde ett hot.

SAQ, stationens internationella telegrafibeteckning, Grimeton bestod ursprungligen av två identiska, elektromekaniska, Alexandersonsändare. Avsikten med detta arrangemang var att kunna upprätthålla en oavbruten telegramtrafik till Amerika - oavsett service eller haverier. Tvillingsändaren skrotades dock under 60-talet.

Ytterligare information om SAQ Grimeton finns i Tidsspegelns artikel

Radiostationen SAQ Grimeton - ett svenskt världsarv




Notera de höga hattarna!
Här finns inget utrymme för toppluvor och undertröjor!

Grimetons första sändning till Amerika skedde den 1:e december 1924 och den ståtliga invigningen skedde den 2:e juli 1925 i närvaro av HMK Gustav V.











I en tidningsartikel från starten 1924 stod att läsa: "... i Maskinsalen sköts allting på automatisk väg. Människor har i det allra närmaste gjort sig överflödiga..." Ack ja, hur långt från verkligheten var inte detta yttrande! Man kan ju, såhär efteråt, fundera över vad reportern egentligen uppfattade av det han såg?

Telegramtrafiken var under de följande åren intensiv och ännu under 2:a Världskriget var sändaren i full drift. Telegramsändningar till Amerika, och mottagning av telegram (Kungsbacka) genomfördes dygnet runt denna tid.

Stationens militära betydelse under 2:a Världskriget tydliggörs av de kamoflageåtgärder som vidtogs under krigsåren 1939-1945: all grönska (buskar, häckar, träd, vildvin på bostadshusen) lämnades oklippt, gångvägar, gångstråk och grusplaner gräsbesåddes, taket på sändarstationen täcktes med sandsäckar, fönstren togs bort och sattes igen. Anläggningens byggnader skyddsmålades i grön färg - allt för att försvåra flygspaning och öka hållbarheten mot flygbombning.

Hjärtat i radiostationen utgörs av en Alexanderson-alternator, en elektromekanisk maskin helt i avsaknad av radiorör! Hjälpaggregaten för kylning, motstånd, ventilation och förmagnetisering var många - och krävde ständig tillsyn, inte minst med smörjkannan!

En radiosändare behöver också en antenn. I Grimetons fall ett sammankopplat, linjerakt, nät om sex radiomaster om vardera 127 meters höjd. Varje sådan mast har på toppen en tvärbrygga om 46 meter i vilken de åtta matarlinorna hänger. Antenngatans längd är 2000 meter och under den, nedgrävt i jorden, finns 20 000 meter (jo, du läste rätt: 20 mil) kopparkabel vilka utgör ett förstärkt jordplan.


Mastarbetare Bo Johansson skrapar rost någon
gång på 1950-talet

Antenntornen kräver regelbundet underhåll. Varje torn skrapades med stålskrapor, mönjades och täcktes med s.k. pansarfärg. Färgåtgången är betydande: varje torn krävde 400 kg blymönja och 1200 kg pansarfärg. Ändtornen (torn 1 och 6) väger ca 160 ton per styck medan mellantornen (2-5) väger vardera ca 130 ton. Ändtornen är kraftigare byggda för att kunna ta upp antennlinornas dragkraft i sida. Antenntornen är konstruerade av professor Henrik Krüger.








Mastarbetarna Ivar Olsson och Oscar Svensson under matpaus
någon gång på 1930-talet. Utsikten är hänförande!

En anläggning av denna typ behöver stor energitillförsel - Grimetonsändaren tar därmed in 50'000 V (50kV) från stamnätet vilka transformeras ner till lämpliga spänningar. Den ursprungligen, till antennen, utmatade effekten var 200 kW, men med ålderns rätt kör man nu endast 80 kW. 
Ett räkneexempel:  Redaktörens eluppvärmda villa förbrukar drygt 29000 kWh per år. Omräknat ger det att Grimeton, under körning på full effekt, på sex dygn förbrukar årskonsumtionen el-energi för den aktuella villan.

Ett nätverk om totalt nio radiostationer likt Grimeton byggdes över hela världen 1918-1924, men av dessa finns idag endast Grimeton kvar.

Sedan telegrafikommunikationen med Amerika avtynat till följd av andra kommunikationsmedel (t ex satelliter) kvarstod Svenska Marinens behov av kommunikation med sina u-båtar. Radioförbindelse med en u-båt i u-läge är endast möjlig med långvågssändare - och Grimetons frekvens, 17,2 kHz och med våglängden 17,2 km passar utmärkt för sådan kommunikation. Ny sändarutrustningen installerades med tiden men de enorma antennerna var desamma!
Anm För kommunikation med havsgående u-båtar på avsevärda dykdjup använder sig stormakterna nu av frekvenser ned till 7-8 kHz eller ca 43 km våglängd.


Radiostationen Grimeton förvaltas sedan 2003 av Stiftelsen Världsarvet Grimeton, med TeliaSonera, svenska staten genom länsstyrelsen i Hallands län och Varbergs kommun som stiftare. Stiftelsens huvudsakliga ändamål är att äga, vårda, bevara och göra anläggningen, i form av de kultur- och industrihistoriska miljöer, inventarier och tekniska föremål, tillgänglig för såväl vetenskaplig forskning som allmänhet.

1996 bildades den ideella föreningen Alexander – Grimeton Veteranradios Vänner. Föreningens syfte är att bevara, dokumentera och levandegöra sändarutrustningen vid Grimeton Radiostation. Föreningen står också för det kunnande och den personalstyrka som krävs för att genomföra sändningar från stationen. I studiecirklar och arbetsgrupper vidareförs kunskaper för drift och skötsel av sändare och maskiner.

SAQ Grimeton's meddelanden hörs i etern vid två officiella tillfällen under året: Alexandersondagen, söndagen i skiftet juni/juli samt julaftonssändningen kl 09 (GMT+1) på morgonen den 24 december.


Vad får då människor likt Redaktören och hans husfru att resa 550 km till Grimeton för att övervara en julaftonmorgonssändning från SAQ? Jo, helt enkelt nyfikenhet och kunskapstörst! Att på plats uppleva hur en 95-årig "Gammal Dam" (operatörernas samlingsbenämning på maskintekniken) långsamt och stegvis väcks till liv och, via sina majestätiska antenntorn, med sina signaler når ut med en julhälsning till stora delar av världen!



Kaffe, lussebullar och SAQ:s speciella radiokaka med
stationssignalen SAQ i chokladsträngar



Hjärtat i anläggningen: Alexandersonalternatorn.
Närmast kameran elmotorn på 500 hkr
Anläggningens kompletta vikt: 50 ton!

Mellan motor och alternator ligger växellådan där ett motorvarv
växlas upp till ca tre alternatorvarv


Alternatorn där högspänningsfrekvensen 17,2 kHz genereras

Kylvattenpumparna
Kylvattnet tas - och återvinns - från en kylvattenbassäng


Vätskemotstånden
Hjälpaggregaten


I förgrunden vätskemotstånd, i bakgrunden kylluftfläktar

Manövertavlans vänstra tredjedel

Manövertavlans mitt- och högra del.
Notera att alla knivbrytare på tavlan har en
spänning på (minst) 400 volt!
Stor försiktighet rekommenderas - eller
HÅLL FINGRARNA I STYR!

Grimetontomtarna Jan och Anders genomför stegvis stationens uppstart.
Jan är dessutom konferencier och når den intresserade
publiken trådlöst via hörlurar som dämpar det minst sagt

höga ljudet i Maskinsalen!







Volt-, ampere- och frekvensinstrument närmar sig
de nödvändiga värdena. Frekvensmätaren allra överst
visar 16,97 kHz. Finjusteringar av alternatormotorns varvtal sker
fram till SAQ:s fastställda frekvensvärde: 17,2 kHz

Högfrekvenskretsarna för avstämning och nyckling.
De elektriska ledarna utgörs av kopparrör







Up, up and away! Signalvägen, via kopparrören, till antennerna!

Operatörsbordet i Maskinsalen. Den vänstra telegrafnyckeln är
den som kommer att användas vid julaftonsmorgonsändningen


Enmansteamet Fredrik sköter Internetsändningen (Youtube)
av evenemanget

Den 82-årige telegrafisten Lars Kålland förbereder
sitt sista pass med telegrafnyckeln på Grimeton

Hallands Nyheter uppmärksammade julaftonsmorgonens sändning
Journalisten Rebecka Kvint intervjuar tre tomtar
från Veteranradions Vänner


Jan adresserar rutinerat de morgontidiga åskådarna och
och berättar om startprocedurens alla faser



Lars Kålland avvaktar sändningsstarten kl 09:00, GMT +1
GMT står för Greenwich Mean Time, dvs tiden vid nollmeridianen
som löper genom Greenwich-observatoriet i England
Notera den lilla grå burken bakom telegrafprintern. Den sänder oavbrutet
morsesignalen "V" via en hålremsa, en sorts paussignal på SAQ-frekvensen 17,2 kHz

Frekvensen 17,2 kHz är nära...


Klockan är sekunderna före 09:00.
Lars Kålland kopplar in sändarnyckeln

SAQ:s julbudskap nycklas ut i världsalltet med van hand!


En klippa vilar lugnt efter fullbordat värv!



Lars Kålland avtackas efter fullbordad telegrafivakt av
såväl Grimetons Veteranradios Vänner som Världsarvet Grimeton
båda genom Jan Steinbach
En obesegrad mästare lämnar ringen...

50 kV transformatorhuset, antennlinor och
den första av sex förlängningsspolar (på marken th 

om transformatorhuset)


Det första av de sex majestätiska, 127 meter höga,
antenntornen krönta av den 46 meter breda
bryggan



QSL-kort för SAQ Grimeton


Länk till SAQ:s julaftonssändning 2019 (Youtube, 42 min):

SAQ Julsändning 2019
  

                                             - Ω -      

















lördag 4 januari 2020

Utvisning av en mördare...

Där satt vi i slottets rökrum bekvämt nedsjunkna i famnande läderklädda chesterfieldfåtöljer. Utanför, i den mörka natten, slet höstvindarna i i trädens kronor. I öppna spiseln flammade en munter eld och på bordet framför oss stod kristallglasen med Lagavullins röktyngda whisky. Det dämpade ljuset förstärkte konstrasten mellan nu och då - där då innebar dagens intensiva överläggningar rörande Risk Management och nu var - just nu, med dämpad belysning, med bekväma fåtöljer, en sprakande eld och whisky i glasen.

Vi var åtta män, envar med skilda kompetenser inom ämnet - men nu är fritid, eller en tid då sinnet är befriat från vardagens tvång.

Samtalen svävar mjukt runt bordet och landar så småningom hos kriminalkommissarie EP. 

- Jag har en historia ur livet som törhända intresserar er, säger han med sitt skånska idiom - ett idiom som trots ett långt arbetsliv i huvudstaden är fullt märkbart.

- En afton blir jag och två kollegor kommenderade till ett annorlunda uppdrag, säger EP - Vi skall eskortera en intern från Österåkeranstalten till ett i förseglat kuvert angivet mål. Kuvertet får brytas först när vi befinner oss i bilen tillsamman med fången.

- Efter sedvanliga formaliteter rörande fångens identitet övertar jag befälet, bryter kuvertet och läser att vår resmål är den militära flygbasen i Karlsborg.




Bildresultat för Miro Barešić
Miro Barešić

- Vår fånge är den internationellt beryktade Miro Barešić, mannen som tillsamman med Anđelko Brajković mördade den jugoslaviska ambassadören i Sverige, Vladimir Rolović, den 7 april 1971. Barešić skall omgående utvisas från Sverige - hur eller vart är ännu förborgat för oss.





- Barešić och Brajković dömdes till livstids fängelse 1971 men fritogs vid Sveriges hittills första flygplanskapning den 15 september 1972. Sedan Barešić och fem andra fängelsedömda kroater utväxlats mot SAS-planets 86 passagerare flögs kroaterna till Spanien.


- Efter ett brokigt mellanspel greps Miro Barešić av CIA-agenter 1980 och utlämnades till Sverige för vidare befordran till fängelse. 1985 omvandlades hans livstidsstraff till 18 års fängelse.

- Två år senare, 1987, sitter han nu med mig och två kollegor i en bil på väg mot Karlsborg - för vidare färd ut ur Sverige.



Flygvapnets Tp84, Lockheed C-130 Hercules
Lastförmåga 19,8 ton. Räckvidd 3800 km
- På flygbasen får vi nya instruktioner. Barešić med eskort skall flygas ut ur landet med en av Flygvapnets Hercules-maskiner. Målet är Las Palmas på Kanarieöarna.






Tp 84 Hercules
För ändamålet har en husvagn tagits ombord i flygplanet. I husvagnen väntar Barešićs fru och deras 6 månaders baby. 

- Jag, säger EP, och mina två kollegor får vackert sitta på de spartanska säten som är maskinens standardinredning. Att påstå att sittplatserna var bekväma är lika falskt som att påstå att bullernivån från de fyra motorerna med sina dånande propellrar liknade sommarvindens lek i lindarnas löv! Öronproppar var vad som gällde...

Färden till Las Palmas var helt händelselös - undantaget att vi avundades familjen Barešić som hade en varm, relativt tyst, och ombonad miljö i sin husvagn!

- I Las Palmas får vi emellertid nya instruktioner. Barešić med familj skall flygas västerut över Atlanten till Paraguay i Sydamerika.

- Flygningen över Atlanten till Sydamerika förlöper friktionsfritt. De dånande propellrarna äter sig fram genom lufthavet och ger maskinen en marschfart om 500 km/h. Färden är lång, 7400 km, och vi måste landa och tanka innan vi når vårt mål, Paraguays huvudstad Asunción. Mat och varmdryck serveras regelbundet under resan - i husvagnen dricker man vin och firar frigivningen och ett nytt liv i diktatorn Stroessners Paraguay. Barešić har under sin "utflykt" från trista fängelseanstalter i Sverige hunnit bekanta sig med Stroessner och varit en av hans livvakter. Nu skall tråden åter spinnas...

- Resten är historia säger EP ock läppjar på sitt glas Lagavullin.


En snabb inblick i det hårda livet som intern i svensk kriminalvård ges i Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten

"Baresic får frikostigt permissioner för körkortslektioner och för maratonträning. Vid ett tillfälle under hans många vistelser utanför fängelset följer polisens spanare honom till ett möte med en ljushårig kvinna i en björkdunge på Norra Djurgården. Hon lutar sig vällustigt mot ett träd och drar upp sina vida kjolar. Efter en flåsande kärleksakt hoppar hon in i sin japanska personbil och kör från platsen. Det visar sig att hon jobbar på Täbyanstalten.
Finns någon annan plats på jorden en kriminalvård som vår?"

Förvisso fick Holmér mycket kritik för hanteringen av mordet på Olof Palme - men detta stycke har aldrig ifrågasatts!


Epilog Miro Barešić (från Wikipedia)

Efter att Kroatien förklarat sig självständigt från Jugoslavien återvände Miro Barešić 1991 till hemlandet för att delta i det kroatiska självständighetskriget. Han blev löjtnant i det kroatiska nationalgardet och ledde en mindre grupp soldater.

Miro Barešić stupade i strid den 31 juli 1991 vid 40 års ålder. Den kroatiska regeringen hemlighöll hans död i över ett år för att inte moralen i den kroatiska armén skulle sjunka. Han utnämndes postumt till major.

I den kroatiska byn Drage Drage avtäcktes en staty av Barešić på 25-årsdagen av hans död vilket väckt starka reaktioner från Serbien.


                                                             - Ω -






söndag 8 december 2019

Redaktörens ärtsoppa


De flesta av oss har minnen från fältlivets ärtsoppa. Säkert har du någon gång funderat över varför ärtsoppa vanligen är synonymt med ärtgröt? Säkert har du också funderat över varför ärtsoppa är den typiska soldatmaten?

Svaren är enkla: Ärtor kan förvaras och medföras i fält i säckar. Hållbarheten för dessa gula, torra, ärtor är närmast obegränsad. Det eventuellt ingående fläsket får sin hållbarhet genom att vara rimmat. Givetvis kan det inte bevaras lika länge som de torkade gula ärtorna men ligger det i saltlag kan det vara ätligt efter flera månaders lagring! Min far gjorde sin värnplikt vid Bodens Fästning 1918 och berättade att där fanns stora cementkar med fläskkött i saltlake. Där, i karen, kunde fläsket ligga årsvis. Övriga fästningar i Sverige, till exempel Tingstäde Fästning på Gotland som Redaktören besökt, hade motsvarande lagringskar för fläsk för att kunna uthärda belägring.

När man kokar ärtsoppa i fält finns vanligen ingen fast tidpunkt för serveringen - stridsläget avgör när skaffningen serveras. Dock är det så att ärtorna blir alltmer mjuka och trasiga ju längre de får koka (eller hållas varma) - därav lätt att förstå att soppan vanligen serverades som ärtgröt.

Ett personligt minne av fältmässig ärtsoppa är som följer: Mina tjänsteåligganden som Parkunderofficer (PU) vid ett traktoranspänt 10,5 cm artillerikompani innebar inte sällan att uppkomna underhållsfrågor måste lösas med högsta prioritet. Vid det här aktuella tillfället hade skymningen övergått i mörker och klockan närmade sig 21:30. Jag hade missat middagen, som bestod av ärtsoppa, och måste nu finna något att döva hungertecknen från min mage med. Jag fann igen koktrossens traktorkärra lastad med resterna från middagen dryga fyra timmar tidigare. Jag klättrade upp på släpet och hittade efter visst letande isolerkärlet med stelnad ärtgröt. Efter diverse rotande fann jag en papperstallrik, lite hårt bröd och ett smörpaket. Sleven till kärlet låg strax bredvid och jag öste upp kall ärtgröt och njöt den samman med en hårdbrödbit med smör. Besticken medförde jag fältmässigt i vänster bakficka på vapenrocken. Jag vill inte påstå att det var en festmåltid - men hungern stillades och jag kunde till sist söka upp mitt nattläger i batteriets fordonsförartält!

Sammantaget ledde dessa erfarenheter till att jag nyligen experimenterat fram ett ärtsopperecept - där ärtorna inte är söderkokta till ärtgröt!

Koka du också - och njut av en ärtsoppa såsom den bör vara!

Till soppan serverar du hårt bröd med smör och ost - och om så önskas, en kopp varm punch!



Redaktörens ärtsoppa

Du behöver till 6 portioner
500 gram gula (torra) ärtor
350 gram rimmat stekfläsk (i skivor)
1 gul lök
3 tärningar mörk oxbuljong
1½ liter kallt vatten
1 matsked timjan

Salt behöver inte tillsättas. Buljongtärningarna och det rimmade fläsket ger tillräcklig sälta!

Tillagning

Lägg ärtorna i vatten 10-12 timmar. Vattnet skall väl täcka ärtorna. Välj en tillräckligt stor gryta så att tillkommande vatten och råvaror får plats. Häll bort vattnet när blötläggningen är klar. Ställ grytan med ärtorna åt sidan.

Skala löken och skär den i fyra klyftor

Tillsätt 1 liter vatten till en passande kastrull. Lägg i löken och de 3 buljongtärningarna. Koka upp.

Låt löken koka sakta under lock i 10 minuter - eller tills den är mjuk. Skumma av löken med en hålslev och kasta bort den.

Dela stekfläsket på mitten med en skarp kniv. Sära skivorna och lägg dem sedan i den varma ox/lökbuljongen. Låt koka upp och sjud sedan fläsket under 15 minuter.

Ta upp köttet och skär det, efter behag, i bitar (små bitar är bäst!)

Häll köttet och buljongen över ärtorna. Tillsätt ½ liter kall vatten. Ströa över 1 matsked timjan.

Koka upp soppan och koka sedan över sakta eld (dvs låt soppan sjuda) i 30 minuter.

OBS! Koka INTE sönder ärtorna!

Prova under de sista 5 minuterna huruvida ärtorna har ”rätt” hårdhet enligt dina preferenser. Är de för hårda så låt soppan sakta koka ännu några minuter. Eventuella ärtskal skall vara kvar i soppan - fibrer är nyttiga för matsmältningen!

Ärtsoppa går utmärkt att frysa! Satsar du på infrysning bör koktiden (= ärtornas hårdhet) kortas något eftersom ärtorna ytterligare mjukas upp vid uppvärmningen!

"Nich nach zeit kochen sonder immer wieder probiren" stod det på en spagettiförpackning som Redaktören en gång läste tillagningsanvisningen på i Schweitz! Detsamma gäller Redaktörens Ärtsoppa: Slutkoka inte efter tid utan prova oupphörligt ärtornas hårdhet med en sticka!

Bon apetit!
Redaktören

fredag 6 december 2019

Flygplanet som aldrig flög

Flygvapenmuseet i Malmslätt omfattar mer än 100 000 föremål med anknytning till flygverksamhet. De flesta av dessa föremål förvaras emellertid i magasin. Museets samlingar av flygplan omfattar 300 stycken varav många är utlånade - även till utländska museer.

Av de i museet utställda flygplanen finns ett synnerligen udda exemplar: flygplanet som aldrig någonsin flög!

Inför Sveriges Televisions storsatsning på TV-produktionen Tre Kärlekar krävdes exteriörer/interiörer av "en av huvudaktörerna", bomb-/fjärrspaningsflygplanet Caproni C.313

Emellertid visade det sig att inget enda flygplan av denna typ undgått skrotning varför SVT beslöt att bygga en exakt kopia i skala 1:1.

En mindre sektion av cockpit byggdes likaså och denna sektion monterades på ett lastbilsflak så att man även kunde "skjuta scener" med flygplanet i rörelse.

Inom SVT Ateljé fanns två flygentusiaster, Göthe Johansson (Snickeriet) och Bo Ekström (Mekaniska verkstaden). Dessa två ytterst skickliga hantverkare byggde med hjälp av gamla ritningar en exakt kopia av Caproni C.313.

Det må ses som en erkänsla för utomordentligt gott hantverkskap att deras arbete finns utställt och bevarat i Flygvapenmuseets samlingar - även om detta flygplan är Flygplanet som aldrig flög.

Flygplanet, Caproni C.313, köptes under brinnande krig från Italien - men konstruktionen var till dels undermålig, till dels inte anpassad till det nordiska klimatet. Flygplanet användes därtill initialt som störtbombare - något det inte var hållfasthetsberäknat för. Ett oproportionerligt stort antal flygplan havererade till följd av dessa brister - liksom av ovanstående nyttjandefel - varvid 41 besättningsmän omkom.

Caproni C.313:s svenska beteckningar var B16, S16, T16 och Tp16. Antal i tjänst: 127 flygplan. I tjänst vid Flygvapnet åren 1940-1945.  
(Anm. B, S, T och Tp står för Bomb, Spaning, Torped och Transport)

I dåtida press kallades det olycksdrabbade Caproni för "Den flygande likkistan"... 


Flygplanet som aldrig flög: Flygvapenmuseets, av SVT byggda, kopia av Caproni C.313




























                                                                   
                                                                                 - Ω -


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till 

erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress. Väl mött i Tidsspegeln!

lördag 16 november 2019

Ett brev - med Hugins bakgrund

I senaste artikeln, TP 79 Hugin - bilderna, skrev jag om hur trådarna i livsväven på ett märkligt sätt korsas. I denna artikel kommer ytterligare vittnesbörd om detta!

Redaktören fick efter artikelns publicering ett mail från andra sidan jordklotet.  Brevets avsändare var en gammal bekant och trogen läsare av Tidsspegeln. Med brevet följde tre bilder på DC3:or konverterade från USAF:s C-47, en verklig arbetshäst inte minst vid invasionen av Normandie 6 juni 1944.

Brevets innehåll samt de tre bilderna redovisas nedan.

"Tack för intressant läsning. Just den DC-3:an har en stark anknytning till min familj. 1946 köpte min far, i egenskap av VD för Skandinaviska Aero, SAA, tre stycken C-47 av amerikanerna som då ockuperade Tyskland. 

C-47:orna flögs till  Norrtälje och Bromma där de konverterades till DC-3. En av de tre registrerades som SE-APZ och fick namnet Pollux och ingick tillsammans med de andra samt ytterligare en DC-3 i SAA:s flygande flotta. 

Meningen var att man skulle öppna ett antal flyglinjer men staten ville ha monopol, så alla koncessioner tillföll statliga SILA. 

Efter ett par år med charter och transportflyg köptes SAA upp av SILA och ABA varur SAS sedan uppstod. 

SE-APZ, Pollux, flögs av SILA under något år men såldes sedan till Flygvapnet och blev Tp 79  79001 Hugin. Tyvärr fick min far aldrig uppleva Pollux återkomst från den halvsekellånga vilan på Östersjöns botten. Han gick bort redan 1983."


SAA:s DC3 "Pollux" poserar stolt i bolagets målning. På "blixtens" övre del, just till höger (på bilden) och strax bakom cockpit syns namnet "Pollux"

.
Tre av SAA:s DC3 sannolikt på flygfältet i Norrtälje i vars utkant SAA hade hangar, flygverkstad och kontor.

























Saxat ur Norrtälje Tidning:


"Den 1 april(!) 1938 invigdes inofficiellt Norrtälje flygfält. Ett privatplan från Stockholm landade, trots att fältet ännu inte var färdigt. Ivern var stor även bland de lokalt flygintresserade.

.....

I april 1943 kunde Björkvallsflyg under nya namnet Skandinaviska Aero 

(SAA, red anm) flytta in i den nu färdiga hangaren och verkstadshallen. Norrtälje hade fått en av landets modernaste flygverkstäder! Hit kom plan från när och fjärran. ”Täljefältet” blev ett begrepp runt om i Flyg-Sverige! Hangaren är tack och lov bevarad, fylld av annan verksamhet." 


Norrtäljefältet är sedan länge nedlagt (Red anm).


Sidvy av SE-APZ, Pollux, sedermera TP 79 Hugin med
Flygvapennummer 79001





                                      
                                           - Ω -
 

PS Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-brev till 

erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.