Albatross - ett stycke svensk krigshistoria, del II

Frekattenkapitän Fritz West

Efter en sjöstrid öster om Gotland med en rysk eskader tvingades Fregattenkapitän Fritz West sätta sitt fartyg, den tyska minkryssaren Albatross, på grund 150 meter från land vid Herrvik på Gotland.  Året var 1915 - fredagen den 2 juli. 
(Jfr Albatross - ett stycke svensk krigshistoria del I.)

Minkryssaren Albatross efter grundsättning

Fartyget gled, med ett mullrande, gnisslande ljud, upp på pallkanten kl 08:12 och blev stilla med slagsida mot babord. Ångan släpptes med ett vrålande tjut ut från ångpannorna och därefter blev allt förunderligt stilla. De enda ljud som hördes i sommarmorgonen var befälens visselpipor som kallade manskapet till samling på däck - liksom ett stilla kvidande från de svårast sårade.

SMS Albatross var sjösatt 1907 med längd 102 m, bredd 11,5 m, djupgående 4,1 m, två kolvångmaskiner om sammanlagt 6000 hkr, maxfart 20 knop. 

Beväpningen utgjordes av 8 stycken 8,8 cm kanoner med öppen pansarsköld, tre på var långsida och två på fördäck. Ammunition: 2000 skott. (Bild th: förligaste kanon på Albatross styrbords sida) 

Albatross i hamn. Notera styrbords tre 8,8 cm kanoner, med kapell
 över mekanismerna.

37 mm revolverkanon på fartygs/befästningslavett

I beväpningen ingick också tre revolverkanoner.

Fartyget hade inget pansarskydd så när som på fartygsartilleriets pansarsköldar.

Huvudvapnet var 288 sjöminor. Vid det andra minerings-uppdraget, i juni 1915, uppgick dock antalet minor till 320.

Besättningen utgjordes av 11 officerare och 197 matroser.

Sjömina med hjulförsedd fällnings/förankringsanordning.
Hjulen rullar vid fällning på fartygets minräls. Förankringsanordningen
har en rulle med förankringsvajer och mindjupet förinställs
Anm: minan är lättare än vatten och flyter således.

Nedan: bilder på Albatross stridsskador

Bild från akterdäck. Notera att babords (vänster) aktra kanon är bortskjuten.
Styrbords akta kanon och minrälsen är intakta.

Till höger ingångshål efter 21-cm granaten som exploderade
 i fartygets lasarett.
Till vänster uppsprängda splitterhål efter denna explosion.

Föröver, mellan de båda skorstenarna,  på styrbords sida. 
Notera pjässköld och mekanism på kanonen till höger i bild!

Det aktra färgrummet efter träffen. Här förvarades
500 kg oljefärg som fattade eld och, brinnande, rann ner i
manskapsmässen.

Lotsarna i Kyllej, Slite och Herrvik var vana att via kikare, vid synranden, följa de stridande ländernas fartyg. Morgonen den 2 juli var dock annorlunda: nu hördes från havet ett tämligen ihållande dunder som av fjärran åska. Såväl lotsar som lokalbefolkning förstod snart nog att det inte var åska utan dunder från fartygskanoners eldgivning. Många skyndade i morgonväkten upp på åsen vid signalstationen Kuppen ovanför Herrviksstranden. Från denna utsiktstplats kunde man följa sjöslaget minut för minut - ända fram till att minkryssaren Albatross sattes på grund på stranden nedanför deras fötter!

Kapitänleutnan Karl Bühler,
sekond på Albatross

Fregattenkapitän Weis och hans sekond, Kapitänleutnant Karl Bühler förstörde direkt efter grundsättningen hemliga dokument, gav order om att ge de 52 sårade första hjälpen samt att sjösätta Albatross båtar. Samtidigt samlades, undan för undan, lokalt folk på såväl stranden nedanför Kuppen som i båtar som roddes ut mot haveristen. 

Besättningen, som trott sig vara på väg in i rysk fångenskap, jublade när de förstod att de var i Sverige - och att kriget för deras del var slut!

Snart nog var bärgningen av sårade, döda och behövligt gods (tex kläder) 

i full gång

Notera det tilltagande antalet åskådare!

Hos lotslöjtnant KP Kullander i Visby började telefonen ringa tidigt på morgonen den 2:e juli. Det var lotsarna på ostkusten som lämnade rapporter om främmande krigsfartyg involverade i sjöstrid. Han sammanställde en "ögonblicksrapport" till militärbefälhavaren på Gotland, generalmajor E W Bergström och till Chefen Marinstaben som vidarebefordrade rapporten till Utrikesdepartementet.

08:15 kom ett telegram från bevakninschefen på Kuppens signalstation som informerade om att sjöstriden var slut, att ett tyskt fartyg stod på grund (vid stranden) direkt nedanför signalstationen och att man omedelbart behövde assistans av 5 läkare för vård av de sårade.

Det dramatiska meddelandet gick vidare till landshövdingen för Gotland, Gustav Roos som, via generalmajor Bergström, beordrade tillgängliga truppförband att utrusta bilar med erforderlig materiel samt avdela läkare och sjuksköterskor i enlighet med begäran.

Under tiden fick de svårast sårade ombord 1:a hjälpen av skeppskamrater och av den från Ljugarn med båt anlände provinsialläkaren Erik Hellsten samt av tillskyndande ortsbor. Fartygets utplacerade stridsförråd av morfin och förbandsmateriel kom härvid till användning.

Krigssjukhuset i Roma

Parallellt fick landstormsman 25 181/1899, bankdirektören i Visby Sigurd Melin, för detta tillfälle befordrad till kapten, order om att omgående ställa i ordning det planerade krigssjukhuset i Roma. Klockan var 09:30 när Melin, på Visborgs slätt (Visby) fick detta uppdrag. Han hade tid på sig att till kl 15 samma dag bemanna och utrusta den nyuppförda, och helt tomma, byggnaden i Roma. Sjukhuset skulle ha plats för de 30 svårast sårade från Albatross. 

Otydligt foto föreställande
Sigurd Melin med en sårad albatrossman
utanför fältsjukhuset i Roma

Melins organisationsförmåga var närmast otrolig: kl 15 stod den från början helt tomma byggnaden i Roma färdig med 30 st nybäddade sängar, med 5 sjuksköterskor (två tillkom senare), med operationsutrustning, med husgeråd och nödvändigheter av alla de slag och med en - i Visby turistande - husmor!

Generalmajor Bergström rekvirerade också en tillfällig interneringslokal tillhörig Roma Sockerbruk för övriga icke - eller lätt - sårade av Albatross besättning.

Till höger i bild höskrinda med sårade. Till vänster, på marken,
en stupad albatrossman svept i hängmatta.

Klockan 12 på dagen anlände läkare och sjuksköterska från Visby  till stranden nedanför Kuppen och började genast arbetet med att, vid behov, förbättra de sårades förband liksom att lägga nya samt ge smärtlindring. 

Avtransport av de svårast sårade till sjukhuset i Roma förbereddes desslikes. För detta ändamål visade sig de speciella hästdragna gotländska höskrindorna vara särskilt lämpade. 

Albatross besättning, förutom de svårast sårade som redan anträtt den 40 km långa vägen till sjukhuset i Roma, samlades på Bengts Gård i Östergarn. Hit fördes också de stupade, insvepta i hängmattor eller segelduk.

De stupades antal uppgick i detta ögonblick till 27, varav en, av en exploderande granat, slungats överbord. 

Ytterligare två besättningsmän, doktor Hans Karrillon och minbåtsman Louis Ling, avled under transporten till Roma och ligger begravda på Björke kyrkogård.

Det varma vädret och brist på lämplig förvaringslokal gjorde det angeläget att utan dröjsmål få de stupade i jord. Östergarns kyrkogård utgjorde det naturliga valet av viloplats och i hast bestämdes att en massgrav skulle grävas vid kyrkans östra gavel. 15 unga män från Östergarn grävde (och fyllde igen) graven och erhöll vardera 5 kronor för sitt arbete.

Begravnings-processionen, mot Östergarns kyrka, startade vid 18-tiden från Bengts Gård.

Processionen leddes av Fregattenkapitän Fritz West som tillsamman med landshövding Gustaf Roos färdades i den av konsul Ekman körda och ägda bilen. Efter bilen följde de som kunde gå av Albatross besättning samt ett stort antal sockenbor.

Jordfästningen förrättades av kyrkoherde Ernst Berglund. 

Minnesstenen, som för all tid står vid graven, avtäcktes exakt ett år efter jordfästningen, den 2 juli 1916.

Internering, och bevakning, av Albatross besättning skulle bli ett huvudbry för militären. 179 överlevande skulle förläggas och utspisas. I det korta perspektivet vet vi att detta löstes genom rekvirering av lämplig lokal från Roma Sockerbruk dit besättningen marscherade den 3 juli (drygt 4 mil...). På längre sikt, ja så länge kriget rasade, måste andra lokaler tas fram.

Medan detta arbete pågick fann sig albatrossmännen tämligen väl tillrätta i Roma. Avståndet mellan förläggningen och sjukhuset, dit många hade medicinska anledningar till besök, var inte större än att man kunde se över fälten mellan byggnaderna. 

Visserligen hade landshövding Roos utfärdat ett direktiv som reglerade de internerades rörelsefrihet - likväl som lokalbefolkningens skyldigheter - men kungörelsen tolkades inte strängare än att många besättningsmän fick tillfälligt arbete på sockerbetsfälten!

Kulturella initiativ bland de internerade uppmuntrades likväl som tävlingar i allehanda idrottsgrenar. Albatrossmännen skapade ett eget musikkapell under ledning av Albert Walter (med trumpet bakom bastrumman) Walter så-rades svårt i striden och fick höger hand amputerad. Han fick, av Sveriges drottning Víktoria, en för vänster hand specialanpassad trumpet!


Den tillfälliga förläggningen i Roma lämnades den 10 oktober 1915 för förflyttning till ett nytt, anpassat, läger vid Blåhäll på Tofta skjutfält 15 km söder om Visby. 

Excerpt ur boken Albatross  av Svante Hedin:

"Officerarna äro förlagda i artillerikårens officersbyggnad, där chefen har tvenne rum och övriga var sitt. I samma byggnad är officersmessen samt svenska vaktstyrkans officerare bosatta. Messen liksom mathållningen är gemensam för svenska och tyska officerare. Däcksofficerarna (motsvarande svenska underofficerare) äro förlagda i artillerikårens underofficersbyggnad, där två och två bo i samma rum. I byggnaden är även däcksofficersmässen belägen. Underofficerarna (motsvarande svenska underbefäl) och de meniga äro förlagda i den vinterbonade baracken; underofficerare var för sig och de meniga var för sig. Någon samlingslokal för manskapet finns ej.

Det tråkigaste är dock att interneringslägret är beläget i så gott som ödemark, 8 km från järnvägsstation, varigenom den internerade personalen är lämnad helt åt sig själv och endast i undantagsfall har möjlighet att idka ungänge med den civila befolkningen. Sedan de emellertid fått börja med skogsarbete, och vi underlättat för dem möjligheten att emellanåt få besöka Visby med nattpermission under vederbörlig eskort till bekanta familjer osv, förefaller det som om de funno sig ganska bra och vore jämförelsevis belåtna med sina villkor. 
.....

Officerarna går det ingen nöd på. De kunna när som helst mot avlämnande av skriftlig förbindelse att ej rymma lämna interneringslägret, vilket också en del av dem i stor utsträckning begagna sig av. I interneringslägret hava vi ställt vagnar och hästar (4 par + 1 ridhäst) till förfogande, varigenom finns möjlighet att begagna skjuts till stationen eller eventuellt till Visby."

Den svenska vaktstyrkan, som avlöstes var 14:e dag, bestod av 4 officerare och underofficerare samt 125 meniga.

Livet för de internerade började anta fredsmässiga former. De flesta (alla?) hade förutom sin dagliga dräkt också bärgat sin "landgångsrigg" från Albatross vilket framgår av följande tre bilder tagna av proffsfotografer.

Albatross däcksofficerare utanför sin förläggning i Tofta vintern 1916

Torpedmatros Max Detlefsen

Okänd Albatrossmatros

Naturligtvis utgjorde interneringen, bevakningen och begränsningen av rörelsefriheten att många albatrossmän umgicks med flyktplaner. Inte minst svenska statens, enligt Haagkonventionen, begränsade möjlighet att bestraffa infångade rymlingar bidrog säkert till rymningsbenägenheten. Att rymma från ett interneringsläger under krig var inte att betrakta som en kriminell handling utan som ett diciplinärende där påföljden som mest kunde bli 14 dagars vaktarrest. Från lägret i Blåhäll rymde ett 20-tal man varav alla utom två infångades och återfördes. De två förlupna ansågs ha lyckats ta sig ombord på någon tysk båt i gotländsk hamn och på så sätt återvänt till Tyskland. 

De, trots allt sammantaget, negativa erfarenheterna av Blåhäll gjorde att man beslöt flytta de internerade till militärlägret i Skillingaryd där lämpliga lokaler iordningställdes. Flytten till Skillingaryd genomfördes 30 september till 2 oktober 1917.

Interneringen skedde i Västra Lägret där avståndet till folklivet i Skillingaryd skilde som natt från dag mot Blåhäll. Även om bevakningen nu var strängare än på Gotland spirade ett livligt ungänge i musikföreningar och på ortens välbefolkade kaféer! Liksom på Gotland knöts livslånga vänskapsband.

Liksom tidigare, och i större omfattning än på Blåhäll, beviljades inte sällan permissioner för enskilda angelägenheter hemma i Tyskland. Dessa permissioner utsträcktes ofta till flera månader, undantagsvis ett halvt år!

Kontakten med "Das Vaterland" - och för den delen med nyblivna svenska vänner - hölls levande med en omfattande korrespondens. Under tiden 5 juli till 31 december 1915 sände (dokumenterat) albatrossmännen otroliga 33 534 brev och vykort. Det uppskattade antalet postförsändelser från albatrossmännen under deras interneringstid i Sverige uppgår till fler än 100 000 stycken!

Rymningarna fortsatte trots bättre sociala förhållanden i Skillingaryd. 20 man genomförde lyckade rymningar - någon skrev tom från Tyskland och bad att få sina tillhörigheter eftersända!

Men Albatross då, hur gick det med fartyget som ju stod hårt på grund utanför Kuppen, Herrvik, på morgonen den 2 juli 1915?

Bärgningen, som faktiskt inte var självklar: Tyskland diskuterade en sprängning av vraket, ombesörjdes av Neptun-bolaget. Första momentet var att lossa fartygets kollast, inalles 142 278 kg brunkol som mödosamt, för hand, fördes ut från kolboxarna i små korgar, vägdes och tippades över till pråmen Esaias. För att förstå den mödosamma lossningen skall betänkas att vid kolning tippades brunkolet från däck ner i kolboxarna genom relativt små luckor. Nu skulle det ut igen genom samma luckor! Arbetet utfördes från början av 22 man från de närbelägna socknarna - styrkan ökades efter 24 timmar till 48 man.

Vägningen av det lossade kolet kom sig av ett redovisningstvång till såväl Svenska som Tyska myndigheter. Samtidigt med detta arbete länspumpades Albatross. 

Tre veckor efter grundstötningen drog två av Neptunbolagets bogserbåtar loss Albatross som i nästa etapp bogserades den korta sträckan till Herrviks hamn.

Från Herrvik gick sedan färden till Fårösund. I hamnen där embarkerades fartyget av 16 man ur den ursprungliga besättningen med uppgift att vårda skepp och materiel.

Det stod tidigt klart att Fårösund, inför vintern, inte var en vädermässigt säker hamn.

Det bestämdes därför att Albatross fortsatta internering skulle ske i Oskarshamn. Under en myckenhet av hemlighetsmakeri - för att förhindra ett ryskt sänkningsförsök respektive ett tyskt fritagningsförsök - påbörjades den 30 november bogseringen till Oskarshamn. Under bogseringen bemannades Albatross av en svensk besättning. Den 1 oktober förtöjdes Albatross långsides med sin bevakande jagare i hamnbassängen i Oskarshamn och ett 40-tal man av de internerade tyskarna förlades ombord för att utföra underhållsarbete. 

Senare förhalades Albatross till kaj men fann till sist sin slutliga plats 3 meter ut från kaj. Det kan med dagens ögon synas lite "larvigt" men vi skall minnas att fartyget och trafiken till och från detsamma kontinuerligt - jämlikt internationella regler - skulle bevakas av svensk militär.

Under fartygets vistelse i Oskarshamn lyckades sammantaget 8 man ur besättningen rymma: ingen av dessa återfanns.

Så kom då till sist den länge efterlängtade freden i denna utdragna världsbrand: eld upphör på det europeiska slagfältet blåstes, 1918, den 11/11 klockan 11.

Den 28 november fördes besättningen från Skillingaryd till Oskarshamn och embarkerade Albatross. Klockan 07:30 den 30 november lämnade man kaj med kurs Karlskrona. Den 10 december återfördes, i Karlskrona, till fartyget ammunition och kanonernas slutstycken vilka förvarats i Fårösund.

Måndagen den 30 december 1918, klockan 13:30, lämnade minkryssaren Albatross kaj i Karlskrona. Fartygets dåvarande befälhavare, sekonden,  Kapitänleutnant Karl Bühler avlämnade vid avskedsceremonin en skrivelse till tjänsteförrättande amiralen i vilken han tackade för den vänlighet som visats honom och besättningen under tre och ett halvt år: "Vi lämna Sverige med känslan av att den långa vistelsen härstädes för all framtid knutit oss fast samman med detta vackra land och dess vänliga invånare."

Kommunistiska revolutionsströmningar skakade vid denna tid den Tyska Marinen och när Albatross lämnade Karlskrona för att gå mot den hemmahamn, Gdansk, som man lämnat 3½ år tidigare, regerade ett matrosråd ombord med fartygets sekond, Kapitänleutnant Bühler, som underställd fartygschef... Ur detta rödgardistiska kaos steg så småningom nationalsocialismen...

Minkryssaren Albatross utrangerades från tjänst i mars 1919 och gick därefter till Kiel där fartyget skrotades.

Ur krigets död och elände kom livslånga vänskapsband att knytas mellan många albatrossmän och svenskar, såväl på Gotland som i småländska Skillingaryd. 

Några av dessa band innebar så småningom återflyttning till Sverige och även till äktenskap födda ur unga matrosers kontaktsökande med flickor på interneringsorterna.

Minkryssaren Albatross lämnar hamnen i Karlskrona den 30 december 1918

                                                          Ω

För den intresserade rekommenderas ett besök på Albatrossmuseet - ännu en stund i Östergarns Bygdegård i Katthammarsvik, så småningom i nya anpassade lokaler i hamnen i Herrvik. Internetadress: www.albatrossmuseet.se

Albatross - ett stycke svensk krigshistoria, del I

Bilden tagen vid stenens avtäckning 2/7 1916

Vid Östergarns kyrka på Gotland, vid kyrkans östra gavel, står en fyra meter hög gravsten - överst prydd av en örn med utbredda vingar och därunder ett malteserkors. Stenen upptar 29 namn varav 26 vilar i en massgrav i dess skugga - två av namnen vilar i gravar i Björke sydväst om Roma, en vilar i Östersjöns famn.

Överskriften på stenen säger: "Im Kamppe für Ihr Vaterland fanden während des Seegefächtes S.M.S. ALBATROSS bei Gotland am 2. Juli 1915 den Heldentodt" och därunder följer namnen på de 29 stupade vid sjöstriden utanför Östergarn. (Övers. "I kamp för sitt fädernesland fann, vid sjöstriden vid Gotland den 2 juli 1915, dessa besättningsmedlemmar från S.M.S ALBATROSS hjältedöden").

1:a Världskriget rasade runt omkring oss och den 2. juli detta år gästade Döden stranden utanför och vid gotländska Herrvik.

Pansarkryssaren Admiral Makarow. Systerskepp till Bajan

Rovdjurets eldsprutande käftar bestod av ryska 1:a brigadens pansarkryssare: Admiral Makarow, Bajan, Bogatyrj och Oleg. För tillfället var brigaden förstärkt med pansarkryssarna Rurik, lätta kryssaren Nowik och en jagarflottilj. Dessa senare kom dock att lämna brigaden innan striden började.

Pansarkryssaren Oleg. Systerskepp till Bogatyrj

Denna ryska styrka lättade ankar den 1 juli från baserna i Finska viken med uppdrag att på morgonen den 2:e juli beskjuta tyska ställningar i Memel (nu Klaipeda).

SMS Albatross. Vykort avsänt av signalgasten Martin Eder

Samtidigt startade från tyska hamnar i Danzig och Libau det tyska Uppdrag VII i vilket SMS Albatross hade huvudrollen: att lägga ut en minspärr öster om fyrskeppet Svenska Björn.

Syftet med denna och liknande mineringar var, likartat det med utläggandet under andra världskriget, av det 80 km långa u-båtsnätet (flerdubbla wirenät med 4x4 meters maskor) mellan Finland och Estland: att bokstavligen stänga in den ryska Östersjöflottan i Finska viken.

Pansarkryssaren SMS Augsburg

SMS Albatross skyddades från ryska flottstyrkor av en betydande tysk flottstyrka bestående av pansarkryssarna Augsburg, Roon och Lübeck samt hela sju torpedbåtar. Sambandet mellan enheterna upprätthölls per radio via krypterade morse-meddelanden.

Obekant - men ödesdigert - för tyska flottan var att dess signalböcker (kryptokoder) kommit i ryska händer i samband med grundstötningen och totalhaveriet i Östersjön av den lätta tyska kryssaren SMS Magdeburg. 

Den samlade ryska artilleribeskjutningen från havet av de tyska ställningarna vid Memel måste emellertid avbrytas till följd av tät dimma i vilken de ingående fartygen förlorade kontakten.

Strax efter kl 01 på morgonen den 2:e juli kunde den ryska bevakningsstationen Dagerort på estniska Dagö uppfånga ett krypterat morsemeddelande från Kommodore von Karpf på flaggskeppet (= det fartyg i en styrka i vilket eskaderns befälhavare bor och vistas) Augsburg till de övriga tyska fartygen:

"Uppdrag VII genomfört. Inga fiender i sikte. Är klockan 1 i kvadrat 020e. Kurs 190o. Fart 17 knop."

Genom att ryssarna hade tillgång till de hemliga handlingarna: signalbok, kodbok och koordinatkartor från den havererade tyska lätta kryssaren SMS Magdeburg kunde signalstationen vid Dagerort till staben i Reval (Tallin) meddela tyskarnas exakta position.

Befälhavaren för den ryska första kryssarbrigaden, amiral Bachirow, kunde därmed i lugn och ro välja tid och plats för en drabbning. Valet föll på den tyska samlingsplatsen från 1:e juli.

Jakten på SMS Albatross 2. juli 1915

Trettio minuter före beräknad stridskontakt överraskades dock Bachirow av att den tyske eskaderchefen von Karpf kl 06 om morgonen den 2:e juli signalerade att eskadern skulle delas i två delar: kryssarna Roon och Lübeck samt fyra torpedbåtar skulle gå mot Steinort norr om Libau medan Augsburg, Albatross och de återstående tre torpedbåtarna skulle hålla en västlig kurs mot Gotlands sydspets för att därefter gå mot Danzig.

Den överraskande tyska delningen och samtidiga kursändring gjorde att det ryska anfallet höll på att gå om intet - samtidigt innebar delningen en betydande försvagning av de nu två tyska enheterna.

Från boken "ALBATROSS - en händelse under första världskriget" skriven av Svante Hedin är följande excerpt hämtad:

"Sedan klockan 4 på morgonen hade sekonden, kapitänleutnant, Karl Bühler vakten på SMS Albatross. Allt hade varit lugnt. Genom de täta dimbankarna förlorade man tidvis kontakten med SMS Augsburg. Med jämna mellanrum spanade han genom kikaren längs horisonten. Klockan 06:30 såg han plötsligt om babord en mörk skugga dyka upp ur dimman, och i nästa ögonblick blixtrade det till. Några granater slog ner bara ett par hundra meter från Albatross. Samtidigt som han slog larm kunde han urskilja ytterligare tre fartyg. Av eldstyrkan förstod han att det var tungt bestyckade fiendefartyg och att en motattack inte var tänkbar med det lätta artilleri SMS Albatross förfogade över. Han beordrade därför "Högsta fart framåt!" 

På Augsburg och torpedbåtarna hade man också fått kontakta med fienden, men Kommodore von Karp bedömde att Augsburgs lätta artilleri ännu inte skulle göra någon verkan. De ryska pansarkryssarna befann sig därtill på 8000 m avstånd och räckvidden för fartygens torpeder var ca 3000 m.

För att skydda Albatross lade Augsburg ut rökridåer och alla fartygen gjorde täta kursändringar. Kryssarna Roon och Lübeck samt de fyra torpedbåtarna som en timme tidigare ändrat kurs mot Steinort fick order om högsta fart tillbaka för undsättning.

Klockan 06:53 fick Albatross order om att försöka nå svenskt vatten vid Gotland, dit man skulle nå om en och en halv timme. De övriga tyska fartygen ändrade kurs mer åt babord och hoppades att ryssarna skulle följa efter. Dessa ändrade dock istället kursen mer åt norr, i tydlig avsikt att nå Albatross.

Den ryska eskadern bestod av pansarkryssarna Bogatyrj, Oleg, Admiral Makarow och Bajan. De båda förstnämnda följde Albatross rakt mot den gotländska kusten, medan de båda andra höll en parallell sydligare kurs.

Ännu klockan 07 hade Albatross inte fått någon allvarligare träff, men de båda ryska pansarkryssarna kom allt närmare och hade skjutit in sig. Ryssarna var nu så nära att Albatross lätta artilleri (88 millimeter, red anm) kunde nå fram. 

Men striden blev egentligen aldrig någon strid. Styrkeförhållandena var alltför ojämna. Sedan klocka 07:20 hade Albatross ej heller någon kontakt med de övriga tyska fartygen."


Excerpt ur Erich Tiery:s bok "Albatross", Gotlands Allehandas Tryckeri AB, Visby 1965:

"Klockan 07:00 (den 2:e juli, red anm) var Albatross så nära ryssarna, att fartygets små kanoner (88 mm, red anm) kunde komma till användning. Tyskarna gick nu in för att hålla sitt fartyg flytande så länge som möjligt. Det ryska anfallet hade pågått över en halv timme, men någon träff på Albatross hade man ännu inte lyckats få. Men till slut kunde den tyska minkryssaren inte undgå de ryska granaterna. Den första träffen kom i förrådsskåpet på akterdäck där 500 kg oljefärg fattade eld. Granatskärvorna slog igenom däcket, och den brinnande färgen rann in i manskapsrummet. Situationen blev allvarlig när en del hängmattor började brinna, men ett snabbt ingripande av släckningsmanskapet avvärjde faran. De ryska kanonerna sköt nu träff efter träff, och på Albatross  hade manskapet fullt upp med att släcka bränder. Det blev emellertid svårare och svårare för besättningen att bemästra eldhärdarna, och då därtill många sårade rapporterades, förstod man ombord att läget var mycket kritiskt. 

Många av fartygets hydranter (brandvattenposter, red anm) skadades eller förstördes helt, och detta bidrog till att ytterligare försvåra släckningen. Två granater slog ner samtidigt. Den ena träffade bryggan och förstörde stridstornet med all inredning och dödade de besättningsmän som uppehöll sig därinne. 

På bryggan låg vakthavande officeren med vänstra låret genomskjutet. Han låg där och rökte och tittade ut genom ett hål i relingen, när ännu en granat slog i bryggan och kastade den skadade åt sidan. 

Den andra granaten slog in i navigationshytten och dödade flaggstyrmannen. En fruktansvärd syn var det att se gnistmatrosen Wiessener som just hade passerat dörren till navigationshytten när denna träffades, nu hänga med den delade överkroppen över bryggans räck. 

I lä av kajutan låg artilleriofficeren med ena armen bortskjuten, och skeppsläkare Karrillon höll på att förbinda honom. Medan detta pågick träffades strålkastaren, som var placerad uppe i märsen (främre masten. red anm), och granaten kreverade där. Artilleriofficeren, oberleutnant Löwenberg, dödades och doktor Karrillon träffades av en granatskärva i bakhuvudet. (Dr Karillon skulle aldrig vakna upp ur sin medvetslöshet utan dog senare under transport till Roma.)

Detta var olyckligt, då de sårades antal raskt växte, och behovet av läkare blev allt större och större. Genom luftschakten kunde Richard Weis på sin station höra sina sårade kamraters stönanden. Flera kretsar hade blivit strömlösa på grund av kortslutning och han försökte att förnya säkringarna i första hand till kommandoenheten som tjänstgjorde för överföring av order. Det lyckades några gånger men snart var den elektriska anläggningen så pass skadad att det var kortslutning överallt. Weis fick arbeta med rökbindel framför näsan då brandröken drog in i hans station. Genom bortfall av de olika strömkretsarna steg spänningen i huvudgeneratorn över normalt, och just då när han skulle koppla in ett kraftigt motstånd för att på så sätt reglera spänningen, kreverade en 21 cm granat i centralen, precis ovanför huvudet på honom. Han kände smärtor i halsen och benet samtidigt som all belysning slocknade. Ångröret till generatorn sprang läck och med ett tryck av 23 kg/cm2 strömmade ånga ut  och fyllde hela rummet och endast med möda kunde Weiss lämna stationen. Han sprang till maskincentralen för att rapportera "stor fara för ånga".

Längre föröver på Albatross var lasarettet beläget. Där befann sig 11 sårade när en 21 cm granat slog in från babord och kreverade. Den massaker som granaten orsakade var fruktansvärd. Hela inredningen, sängar, operationsbordet och det som sekunderna innan varit levande människor, slungades av det kraftiga explosionstrycket längst bort i ena hörnet. Man förstår bättre granatens verkan, då man räknade till över 250 hål i lasarettets väggar, tak och golv. Det började brinna t.o.m i "högen" (av döda, red anm), och en ohygglig lukt uppstod däromkring. 

Medan eldsläckningsmanskapet höll på med släckningsarbetet träffades åter navigationshytten, vars väggar blåstes bort som om det hade varit papper. Hela inredningen slungades ut i korridoren och spärrade denna, och en allvarlig eldsvåda bröt ut. Sekonden skyndade ner till sin central för att beordra folk till eldhärden, vilket inte var så lätt längre, då de besättningsmän han hade till sitt förfogande var fullt upptagna på annat håll, och förlusterna i människoliv blev allt mer kännbara.

Läget blev ytterst allvarligt då en 15 cm granat rev upp ett 35x25 cm hål under vattenlinjen. En läcka uppstod i kolboxen. som var belägen intill det mellersta pannrummet, där nu vatten trängde in. Timmermannen började nu arbetet med att stötta väggarna, och pumparna trädde i funktion. 

Man kan lätt föreställa sig det virrvarr som uppstod. Genom talröret meddelades nu: "Fullträff på akterdäck!" Det var en 15 cm granat som slagit in i ångslupen, vilken var placerad på en överbyggnad på akterdäck. All olja och trassel som fanns i ångslupen gav bra näring åt elden. När sekonden kom dit för att hjälpa till med en vätskebrandsläckare, fanns där redan en man, som bekämpade elden med en vattenslang. De båda "brandsoldaterna" stod på ett par meters avstånd från varandra när sekondens släckningsapparat plötsligt blev tom. Han såg sin kamrats överkropp ligga ett par meter längre bort, munstycket till brandslangen var bortskjutet, och sekonden var från mössan till skorna översköljd med blod. Allt gick så fort, det blev ingen tid till förklaringar, men med besättningens hjälp fick man elden under kontroll."

Den ojämna striden - eller skulle man skriva slaktandet av Albatross - fortgick medan de sårade, som lagts i skydd på styrbords sida, bar sitt svåra lidande under tystnad. Ingen läkare, inga sjukvårdare, inget morfin för smärtlindring. De dolde sin smärta under tystnad rökandes som borstbindare på de cigarrer och cigaretter som förbipasserande kamrater bestod dem med.

Albatross åtta st 88 mm kanoner och tre revolverkanoner (kaliber okänd) bar nu mot fienden och sköt så snabbt som laddare och ammunitionshämtare kunde arbeta. Det dånade och brakade oavbrutet från egen eld och inkommande granater! Ljudet och explosionstrycket gjorde däcksmanskapet tillfälligt döva. Fienden beräknades efter slaget ha avfyrat 3000 granater av varierande kaliber medan Albatross klena kanoner avfyrade ca 500 granater. 

Albatross hade en exceptionell stryktålighet: hon höll sig flytande trots intensiv beskjutning. Fartyget träffades av tolv st 21 cm granater, nio st 15 cm granater samt fyra granater av mindre kaliber.

Som en krigslist i trängt läge lät befälhavaren på SMS Albatross, fregattenkapitän West i klartext anropa SMS Augsburg med följande morsemeddelande: "Föreslår hitkallande av andra eskadern!" Avsikten var att ryssarna skulle duperas av bluffen och dra sig tillbaka. Strax kom svar, inte från flaggskeppet SMS Augsburg, utan från ryssarna: "Ni har ju inga fler eskadrar stationerade i Östersjön!"

Kursen förde de stridande mot den Gotländska kusten och i ett sista gnisttelegram från ryska Admiral Makarow till SMS Albatross kunde man på felfri tyska läsa: "Ihr Schweinehunde, Ihr entkommt uns nicht! Wir kriegen Euch doch Ihr Saubande!" Översättningen av detta invektiva meddelande är inte så lätt men ett försök: " Era svinpälsar, ni undkommer oss inte! Vi tar er till sist era svinrövare!"

Vidare utväxling av otidigheter avbröts när en rysk granat träffade och knäckte Albatross förliga mast vilken bar upp radioantennernas wirar.

Läget för Albatross var nu mycket kritiskt: fartyget kunde endast styras med maskinerna (två propellrar) och tog dessutom in vatten i akterskeppet där en 21 cm granat öppnat ett hål 2½ x 1½ meter. Fartyget låg nu så djupt i sjön att det tog in vatten även via de aktra ventilerna. Fregattenkapitän West ansåg att Albatross hade max 10 minuter kvar till dess hon skulle sjunka. Han beslöt då att sätta henne på grund på Gotland, närmare bestämt vid Herrvik på Östergarn. 

SMS Albatross kom in på svenskt territorialvatten kl 07:45 och inställde då sin eldgivning i enlighet med internationella krigslagar - ryssarna fortsatte dock och sköt i projektilbanor över Östergarnsholm så att fyrvaktaren med familj och underställd personal fick söka skydd i klippgrottor på holmens "läsida" i förhållande till den ryska eldgivningen.

Ryssarna struntade (sin vana trogen?) i territorialgränser och seglade ogenerat in på svenskt vatten varifrån de avlossade flera salvor mot Albatross. 

Albatross grundsatt vid Herrviksstranden på Östergarnslandet

Ryssarnas eldgivning upphörde 08:07 och Albatross sattes på grund ca 150 meter ut från stranden vid Herrvik klockan 08:12.

Ångan släpptes tjutande ut från pannorna och fyrarna rakades rena från kol. Tystnaden bröts endast av visslandet i kommandopipor vilka kallade fartygets matroser och befäl till samling på däck.

Många fruktade en rysk fångenskap och jublade när de förstod att de befann sig i Sverige.

Enligt internationell rätt hade stridande fartyg uppehållstillstånd i icke krigförande land under 24 timmar. Vid haverier kunde denna frist utökas till dess att arbeten gjort fartyget sjödugligt. Fregattenkapitän Fritz West bedömde dock att Albatross omfattande skador inte kunde repareras på plats och att hon var sjöoduglig för lång tid framöver. 

I enlighet med detta fattade han beslut om att omgående förstöra alla hemliga dokument och därefter ombesörja att de sårade fördes iland för att förhoppningsvis få vård, och - med tanke på det synnerligen varma vädret - att de stupade omgående kom i jord.

Lokalbefolkningen på Östergarnslandet såväl som boende runtom på Gotland skulle bli fregattenkapitän West till ovärderlig hjälp i detta - och kommande - arbete.

Minnessten på platsen vid Herrvik där Albatross sattes på
grund 150 meter ut från stranden

                                                          Ω


Fortsättningen på dramat, Albatross - ett stycke svensk krigshistoria del II, kommer inom kort!

För den intresserade rekommenderas ett besök på Albatrossmuseet - ännu en stund i Östergarns Bygdegård i Katthammarsvik, så småningom i nya anpassade lokaler i hamnen i Herrvik. Internetadress: www.albatrossmuseet.se

Valentin - ett mäktigt, oförstörbart, byggnadsverk

De tyska varven drabbades från 1943 hårt av de allierades luftangrepp och produktionslinan kunde bli obrukbar för månader... 

Samtidigt hade Kriegsmarine tagit fram ritningar till den revolutionerade ubåten
Typ XXI (romerskt skrivsätt där X=10, I=1; 10+10+1=21).

U-båtsvärlden tog med Typ XXI ett gigantiskt kliv framåt: från att ha varit en båt som vid behov kunde dyka var U-båt Typ XXI en båt som "levde" i u-läge och då och då gick till ytan för att ta in frisk luft och ladda sina batterier! Detta senare gjordes även vid snorkelgång om ytläge bedömdes farligt.

Du kan läsa två specialartiklar om u-båt Typ XXI på Tidsspegelns länkar nedan

U-båt XXI

och

Bakgrundshistoria IV

det senare en trist titel men redaktionens stilistiska förmåga har bättrats :-)


Vi reser 30 km norrut från Bremen till den stilla orten Farge vid floden Weser. Här materialiserades brutalt den nya idén beträffande slutmontering av de nya u-båtarna av typen XXI - ubåtsbunkern Valentin

Valentin-bunkern idag.
Det blå på taket är solceller.
Nere till vänster i bild syns sjösättningsporten

Typ XXI skulle, på verkstäder runt om i Tyskland, produceras i åtta sektioner vilka så småningom skulle sammanfogas i bombsäkra lokaler, typ Valentin.

Typ XXI-sektioner under avlastning vid varvet i Danzig

Bunkern är mäktig: 400 meter lång, 100 meter bred och 30 meter hög... 13 st u-båtar samtidigt i dess inre... Överallt i dagens trolska dunkel kan man föreställa sig väsande svetslågor, skärbrännare... skrammel av stål mot stål och stål mot betong... allt vid tillkomsten av en ny U-båt Typ XXI.

Produktionstakten för Valentin-bunkern skulle vara en sjöklar U-båt var 56:e timme! Mörkret började falla över det Tredje Riket, men här, i skälvande stund, fanns en strimma av hopp för Riket... Dessbättre, för oss alla, falnade och slocknade detta hopp rätt snart... den slutliga nedräkningen hade börjat..

När Valentinbunkern nästan var färdigställd flög Royal Air Force den 27 mars 1945 en bombräd mot anläggningen. Bomberna närmade sig en ännu icke färdigställd del av det annars sju meter tjocka taket - fick träff med två 10-tons Grand Slam flyg-bomber vilka rev upp stora hål i det på denna del 


av byggnaden "endast" fem meter tjocka bunkertaket. Notera den sittande mannen överst i bilden!

Interiör i blixtljus. Tv skymtar en rälstralla från byggtiden och bortom den
betongrester efter bombgenomslag

I bakgrunden strålar ljuset in i mörkret genom
sjösättningsporten.

Sjösättningsbassängen i Valentin-bunkern. Tyvärr saknas referenser
till storleken. Längden torde dock vara knappa 100 meter eftersom ubåt typ XXI hade
en total längd om 76.7 meter.

Valentin-bunkern från Weser-sidan.
T.v. sjösättningsporten. Efter kriget har utloppskanalen
från sjösättningsporten fyllts igen.

Efter inspektion av bombskadorna stoppades byggarbetena. Den 30 mars 1945 utfördes ett nytt angrepp genom United States Army Air Forces som fällde flera 2,5 tons bomber. De kunde inte skada själva bunkern, men den kringliggande infrastrukturen förstördes och därmed stoppades, definitivt, materialleveranserna och bygget.

U-båtsbunkern Valentin kom aldrig att tjänstgöra i sin planerade funktion - som dödens altare blir den dock evig: här omkom/mördades 1200 - 1400 slavarbetande människor vilka tvingades leva och arbeta under de mest vidriga förhållanden... 

Bunkern existerar än idag (den är helt enkelt för stor för att rivas...) - nu som minnesmärke och dokumentationscentrum för nazismen och dess brott mot mänskligheten... 

Idag finns solpaneler på en del av taket... Kanske kan de döda i detta bygge, drygt 600 per år under två år... två människor per dygn... få en sentida upprättelse.... 

Få vet idag att endast kommunismen som ideologi och terrorinstrument räknar långt fler döda än nazismen.... mördade i Marx anda... av Lenin... av Stalin... av Mao... av Pol Pot... kanske 100 miljoner mördade av dessa kriminella ledare vars enda drivkraft var personlig makt... omgivna av ja-sägare... som gör mördandet möjligt...


                                                    Ω

Norskt tungvatten och Andra Världskriget

Över tid förändras det mesta som inte är hugget i sten! Idag används t ex beteckningen "Folköl" på ett öl som länge varit känt i Sverige som öl klass 2. Jfr "Sagan om Folkölet" (Klicka på länken!)

För många är det känt att Hitler och det ledande skiktet inom Nationalsocialismen hade sommarvisten i Bayerska Berchtesgaden. Fel igen! Platsen heter Obersaltzberg och ligger på 1000 möh vid foten av alpen Kehlsten. Avståndet till Berchtesgaden är ca 5 km.

På toppen av alpen Kehlstein, 1881 möh, ligger ännu Kehlsteinhaus, en gåva från NSDAP till Hitler på hans 50-årsdag.

Vägen dit, 6,5 km,  kostade i 2007 års penningvärde 150 miljoner Euro, eller 231 kKr per meter, och anses fortfarande vara ett oöverträffat ingenjörskonststycke! 












Huset på Kehlsteins topp kallas idag ofta felaktigt Örnnästet en namnförblandning med den engelska filmen Where the eagles dare (sv. Örnnästet) från 1968. Filmen har ingen som helst koppling till Kehlsteinhaus!

Kehlsteinhaus användes enbart för representativa syften - och Hitler besökte det faktiskt endast vid 14 dokumenterade tillfällen 1939-1945. Han ogillade höjdläget och den tunna luften... Namnet var under den "aktiva tiden" Diplomatvillan aldrig någonsin Örnnästet. 

Adlerhorst (Örnnästet) var namnet på det strikt hemliga bunkerkomplexet 40 km norr om Frankfurt am Main vid slottet Ziegenberg. Platsen byggdes som ledningsplats inför den planerade invasionen av England (Operation Seelöwe) 1940. Hitler använde området under Ardenneroffensiven i december 1944. Från Adlerhorst flyttade han slutgiltigt till bunkern under Rikskansliets trädgård i Berlin - en plats han inte skulle komma att lämna levande!

Se, här är redan tre exempel på hur det som inte är hugget i sten förändras över tid... det kommer ännu ett exempel lite längre fram i denna text!


Tungt vatten eller Deuteriumoxid - vad är nu det? Vatten är väl vatten? Eller... 

Så här enkelt är det! Vanligt vatten, det vi dricker och tvättar både oss och våra kläder i, är kemiskt uttryckt H₂O. Två atomer väte (H) och en atom syre (O). En ensam elektron "rusar runt" i skalet. Tillsamman bildar de vanligt vatten - förutsättningen för allt liv på jorden.

Normalt väte består av en proton och en elektron. Men naturen förser oss också med det som fått namnet Tungt väte, deuterium, vilket i kärnan består av en proton och en neutron samt, som vanligt, en elektron i det yttre skalet. Den kemiska beteckningen för föreningen med syre är D₂O, Deuterium-oxid. Tillskottet av en neutron till atomkärnan innebär att vätet i detta vatten blir dubbelt så tungt som i vanligt vatten. Det tunga vattnet, i sig, ökar dock i vikt bara ca 10 %.

Den dåtida utvinningen av tungvatten krävde stora mängder av elektricitet - elektricitet till billigt pris. Världens då största elkraftverk - det i norska Vemork uppfyllde kraven!

Många har hört talas om tungvattenframställningen i Rjukan... men det var alltså i det närbelägna Vemork det skedde! Återigen: upprepas en osanning tillräckligt ofta upplevs den till sist som sann!

Vemork ca 1935 med konstgödsel- och tungvattenfabriken 
i förgrunden

Under 30-talet första hälft erfor Norsk Hydro en gryende marknad för tungt vatten. Kraftverket i Vemork, då tidens största om 200 000 hkr och 280 meters fallhöjd,  framställde salpeter för konstgödsel och den utomordentliga tillgången på elkraft gjorde steget till Tungt Vatten mycket kort. I själva verket blev Vemork den största leverantören i världen av tungt vatten där andelen deuterium anrikats från den naturliga halten på 0,0155 % till över 99,75 %. 

Det största användningsområdet för tungt vatten är som moderator i tungvattenreaktorer, en reaktortyp som är extra gynnsam om man har för avsikt att framställa plutonium. Länder med kärnvapenambitioner visar ofta intresse för tungvattenreaktorer för att kunna producera vapenplutonium.

Tyskland drev under 30 och 40-talen atomforskning - med sikte på en atombomb. Ett vapen som skulle säkra slutsegern - och världsherraväldet - för nationalsocialismen.

Tungvattenproduktionen i Vemork blev därmed, efter invasionen av Norge den 9 april 1940, en strategisk ädelsten för Tyskland.

Givetvis oroades England av denna tyska forskning. Ett sätt att bromsa den tyska atomforskningen var att eliminera produktionsanläggningen för tungvatten i Vemork.

Genom Redaktörens förträfflige kusin, fallskärmsjägarkaptenen emeritus, skolläraren i Svenska på gymnasiet i A, ännu vid 75 års ålder aktive hoppare under sidenkupolen, Jörgen, har försett mig med en skrift benämnd Minne frå okkupasjonstida i Rauland utgiven av Rauland Historielag. I skriften redovisas bl a motståndsmannen Knut Dagalids minnen - inte minst rörande attackerna på Vemork och produktionen av Tungt Vatten.

Det är viktigt att komma ihåg att Hardangervidda är mycket stor och att antalet s.k. Hytter, små stormtåliga hus med eldstad och britsar, var betydande. De tyska ockupationstrupperna hade stora svårigheter att lokalisera dessa Hytter trots idoga försök med radiopejling av Hjemmefrontens kommunikationen med London.

Den fortsatta berättelsen och den givna informationen är huvudsakligen tagen från ovanstående skrift.

Under senare delen av 1942 hade man i England planlagt en sabotageaktion mot tungvattenanläggningen i Vemork. Som förberedelse för attacken släpptes 4 norska motståndsmän ner i fallskärm "på Vidda". De fyra skulle komma att utgöra kärnan i den attack som så småningom framgångsrikt genomfördes.

Förtruppen, vägvisarna, utgjordes av Jens Anton Poulsson, Knut Haugland - så småningom känd som en av besättningsmännen på balsaflotten Kon-Tiki, Arne Kjelstrup och Claus Helberg. Olyckligtvis hade piloterna inte funnit rätt landningsplats utan de fyra hade två dagars slit med att förflytta förnödenheter och hårdvara (vapen och ammunition), inalles 300 kg till UFA - dvs Utgångsläge För Anfall.

Men vad då "så småningom"? (Jfr ovan!) Jo, den i London planlagda aktionen fick ett tragiskt slut: Vädret stod inte aktionen bi. De 34 engelska elitsoldaterna i två glidflygplan måste pga bränslebrist överges av bogserarna ovanför Rogaland. De män som överlevde kraschen avrättades som sabotörer av tyskarna...

I London satt professor/major Leif Tronstad och formade en ny plan. Den hade som huvudtes att använda norrmän med stor lokalkännedom. Gruppen bestod av 6 män från Kompani Linge vilka luftlandsattes "på Vidda". Den 28 februari, på natten, anföll man Vemork och sprängde de processtankar som innehöll tungvatten. Operationen var en fullständig framgång - trots att inget enda skott avfyrades! Tusentals tyska soldater genomsökte de närliggande fjällområdena men fann intet! Hardangervidda är stor...

Effekten av anfallet blev dock i ett större perspektiv magert: efter bara tre månader var verksamheten åter igång.

Nu kände London att klockan tickade allt hastigare mot undergången - den av atomernas inneboende energi betingade undergången - kontrollerad av nazisterna.

Ett definitivt slag mot tungvattenproduktionen ansågs av strategerna vara ett massivt bombanfall mot Vemork.

Tungvattenfabriken efter bombanfallet november 1943

Den 16 november 1943 anföll därför 161 amerikanska flygplan och släppte nära ettusen tunga bomber mot Vemork-anläggningen.

Anfallet blev ett misslyckande: anläggningen ligger skyddad av höga berg och hela resultatet var att en generator slogs ut. Ett 20-tal civila dödades. 

Detta blev inledningen till den tredje - och slutliga - fasen i Nazitysklands drömmar om en tysk atombomb!

Motståndsrörelsen, Hjemmefronten, fick underrättelser om att Tyskland ämnade flytta tungvattenproduktionen till hemlandet. Förutom 10 ton leveransklart tungvatten skulle all nödvändig teknisk utrustning förflyttas till Tyskland.

Men Hjemmefronten hade andra planer!

Den 29 januari 1944 mottog den hemliga norska radiostationen på Hamrefjell information om den omedelbara flytten av Vemorks tungvattenutrustningen till Tyskland. Den efterföljande ordern löd: Sänk färjan "Hydro" oavsett kostnader i liv! (Färjan skulle frakta såväl utrustning som färdigt tungvatten)

Under ledning av Knut Haukelid, som deltagit vid den tidigare aktionen mot Vemork, planerades ett sprängattentat riktat mot den färja som nödvändigtvis måste anlitas för att forsla såväl teknisk utrustning som färdigt Tungt Vatten över Tinnsjø och vidare ut från Norge.

Den 20 februari 1944 avseglar D/S Hydro mot sin undergång. Väl ett gott stycke ute på Tinnsjø detonerar den tidsinställda sprängladdning som placerats ombord av team Haukelid. 14 människor följer färjan till graven på 400 meters djup  i Tinnsjø.

Denna händelse utgör det definitiva slutet på Tysklands strävan att bli en kärnvapenmakt.

Verksamheten i byggnaden för konstgödsel och tungvatten upphörde 1971 och Norsk Hydro rev (sprängde) anläggningen 1977.

Kraftstationen Vemork idag

                                                      Ω

Har du hört historien om Fet-Mats?

Visste du att det som är känt som Falu Koppargruva är världens äldsta gruva? Brytningen av kopparmalm började redan på 850/900-talet. De första nedtecknade dokumenten som behandlar gruvan är daterade 1288! Under medeltiden var gruvan känd som Tiskasjöberg. Brytningen pågick till 1992, dryga 1100 år! 

Produktionstoppen av koppar nåddes 1650 då 2/3 av världskonsumtionen av koppar kom från Stora Kopparberget. Gruvan var då den i särklass största arbetsgivaren i Sverige med 1000 anställda.

Falukorven är faktiskt en biprodukt till kopparn. Uppfordringsverk och tunnor för gods och personbefordran, jo, man stod faktiskt på tunnans kant för att bli hissad upp eller ner... t ex i det 208 meter djupa Creutz Schakt, krävde starka långa linor. Dessa tillverkades av oxhud. Naturligtvis önskade man ta tillvara allt det kött som blev en "biprodukt" vid lintillverkningen. Falukorven var född!

Falu Koppargruva är sedan 2001 ett världsarv. 

Den som idag kommer till Stora Kopparberget kommer med all sannolikhet att höja på ögonbrynen med anledning av det minst sagt "stora hål" som gapar i naturen. Hålet skulle i sig ensamt kunna utgöra ett världsarv: På St Davids dag, den 25 juni 1687 uppstod det som kallas "Stora Stöten".

Den intensiva brytningen och planlösa drivningen av orter och salar i berget resulterade i ett stort ras - idag 1,6 kilometer i omkrets och 95 meter djupt. Mirakulöst nog omkom ingen i raset eftersom helgdagar, bönedagar och söndagar var arbetsfria vid gruvan.

Vår historia börjar år 1719. Gruvdriften hade på senare tid gått mindre bra. Av denna anledning återupptog man arbetet på ställen man tidigare hade övergivit. Just detta år bestämde man sig för att städa upp i det gamla Mårdskinns-schaktet i jakt på nya fyndigheter. På 150-meters nivån gjorde man en gruvlig upptäckt: i det vitrioldoftande gruvvattnet låg liket av en ung gruvarbetare! 

Vaxdocka föreställande Fet-Mats

Man bedömde av skicket på kroppen att mannen inte hade legat där särskilt länge och man bar upp honom till marknivån. Väl uppe började folk strömma till för att se vem det var som hade förolyckats. Konstigt nog var det, till en början, ingen som kände igen mannen och ryktet att man hade hittat en okänd människa död i gruvan spred sig över staden Falun. Fler och fler kom för att se på liket. Efter ett tag kom en gammal gumma förbi. Då hände något märkligt… I samma ögonblick som gumman fick syn på liket skrek hon till och utbrast att mannen i fråga var hennes försvunne fästman! 

Till en början trodde ingen på detta. Mannen som man hade hittat såg ut att vara i tjugoårsåldern och att han hade varit förlovad med en gammal gumma höll man inte för troligt. 


Det visade sig, trots allt, att gumman hade rätt eftersom några äldre gruvarbetare identifierade liket som Fet-Mats Israelsson från Boda i Svärdsjö socken och mycket riktigt förlovad med den, nu, gamla gumman Margareta Olsdotter. Det var bara det att gumman inte alls hade varit gammal när hon förlovade sig med Mats. Fet-Mats hade försvunnit någon gång på hösten 1676 eller våren 1677 och alla trodde då att han smet ifrån sin fästmö. Men av någon anledning, och ingen vet varför, hade han begivit sig ner i Mårdskinnsschaktet på egen hand och så hade han störtat in i evigheten…

Fet-Mats hade alltså legat i gruvan i 42 år utan att någon hade vetat om det! Det märkvärdiga var att han var så otroligt välbevarad. I fickan hade han snus som nästan såg ut att vara färskt... Det kopparvitriolhaltiga gruvvattnet hade helt enkelt konserverat kroppen och kläderna... 

Fyndet ansågs så märkligt att kroppen lades i en glasmonter och ställdes ut i Stora Kopparberget i 30 år. 

Frisk luft är dock inte alltid så bra som man kan tro: kroppen började torka ut, falla sönder och lukta illa. Efter nästan 30 år som turistattraktion var Fet-Mats inte särskilt stilig längre. Han begravdes så äntligen, med stor pompa och ståt, under golvet i Stora Kopparbergs kyrka den 21 december 1749. 

Tyvärr fick han inte vila särskilt länge. 1816 flyttades hans kvarlevor till kyrkogården. Några år senare flyttades han åter igen. 1862 tog man upp honom och lade kvarlevorna i en liten trälåda som sedan ställdes upp på vinden i kyrkan och glömdes bort.

År 1900 höll man på att bygga om kyrkans vind och då fann man åter den lilla lådan med Fet-Mats kvarlevor. Återigen ställdes han ut till allmän beskådan uppe på läktaren i Stora Kopparbergs kyrka. Nu började dock folk i allmänhet tycka synd om den stackars mannen som aldrig fick vila i frid och fler röster höjdes för att han skulle komma åter i vigd jord. Det dröjde dock till 1934 innan Fet-Mats begravdes ute på kyrkogården. Där vilar han fortfarande. Över 250 år efter sin död fick Fet-Mats äntligen frid.

                                                         Ω