onsdag 6 september 2017

General George S Patton, mannen utan fruktan

Han föll inte i strid - utan i följderna av en bilolycka i Heidelberg den 9 december 1945. Han blev död den 21 december 1945. Föddes i USA 11 november 1885. Han vilar på en amerikansk krigskyrkogård i Luxemburg...

Hans namn var George S Patton, general i Amerikanska armén. Närmare bestämt 3. armens chef... Patton blev känd för sin hårdhet, sin handlingskraft och för sin totala brist på rädsla... Till skillnad från andra befälhavare över olika arméer delade han sina soldaters vedermödor skuldra vid skuldra... granatregnet var hans regn... kulorna sökte honom likaväl som soldaten bredvid...

På Siciilien fick han sparken av Bradley och Eisenhower efter att ha, på ett sjukhus, örfilat upp en granatchockad soldat och kallat honom feg... Patton visste inget om feghet... mänskligt stål var hans hårda virke...


Men han behövdes... och återfick sitt befäl...

Ur Pattons efterlämnade skrifter...."Mitt i kulregnet manade jag mina mannar, på en kulle, att ta framförliggande terräng".... "Det är inte farligt"!!! 20 man stupade runt hans fötter....

En annan gång rekade han en flodövergång i Tyskland.... för den pansararmé han förde befälet över... de tyska kulsprutorna smattrade...Patton gick lugnt vidare med vatten över ridstövlarna...

George S Pattons 7. pansararmé svepte obetvingligt över Tyskland från sydväst.. Vid Oder-Neisse fick han order att stanna: "Nu tar vi dem"sa han i telefon till Eisernhower... och avsåg kommunisterna men han fick order om halt... Hade hans idéer vunnit gehör hade östeuropas kommunistvälde inte existiterat...

Lite fåfäng var emellertid denne amerikanske cowboy: han bar två förnicklade Colt 45 i bruna hölster på sina höfter!



George S Patton. mannen som bokstavligen kunde förändrat Europa


                                                        Ω

måndag 4 september 2017

Kommer du ihåg....

... referenterna från en gång när du vaknade och observerad att radioapparaten inte bara var till för Karrusellen ... Hönebjär, Grodan Boll och annat strunt... själv var jag 8 år och lyssnade till rapporterna från Koreakriget hemma hos min mormor i Edane.. Begrep jag något... det tror jag inte... men jag vaknade! Radion stod där längst till höger på den enorma köksbänken..., jo faktiskt ca 8 meter lång...

Alf Martin var den som oefterhärmligt slutade sina rapporter med "Alf Martin" och så en kort paus... "London" inte London utan Lon...Don

Men nu vill jag berätta om två andra ikoner från Sveriges Radios skuggiga kabinett.. Sven Vallmark och Leif "Smokrings" Andersson.

Sven Vallmark föddes 1912 i Härnösand, lärde sig ryska, satt i rullstol och lyssnade på rysk kortvågsradio och berättade i Ekot för oss lyssnare om vad som hände i Sovjet... En utmärkt korrespondent var han mellan 1945 och 1972.. utan att ha satt sin fot i Sovjetunionen...

Men Leif "Smokerings" Andersson då... (1925-1999) som sände jazzmusik från Malmö... och t ex berättade om ett rökigt källarhak på 52:gatan i New York... och alla andra hak som han livfullt illustrerade - utan att ha sett dem... han var aldrig utanför Malmö... en sann konstnär till skillnad från alla dagens SR korrespondenter som utnämnt sig till "Global xx-korrespondent" - och reser runt i världen med skattebetalarnas kreditkort ... Vallmark och Andersson var av en helt annan kaliber. Alf Martin likaså...


                                                          Ω 

fredag 1 september 2017

Raatteen Portti - Ett museum över död och förintelse

Bara 25 meter från vår husvagn finns en grop... Här stod en Ukrainsk soldat på post i januari 1940... sannolikt föll han... eller frös ihjäl... det gjorde de flesta av hans kamrater i 44. mekaniserade gevärsdivisionen... 17 000 man... tanken svindlar när man efter 77 år står på en plats där en ung man slutade sina dagar... tusen tankar korsar hjärnans vindlingar... vem var hans mor... fick familjen någonsin veta vad som hänt... ett vet vi... hans kropp ligger - förmodligen fullt igenkännerlig - i någonstans i myrmarkerna längs Raatevägen i östra Finland.

Hans chef, brigadchef Vinogradov, smet undan divisionen öde... men mötte ett annat i sitt hemland: han avrättades den 11 januari 1940, anklagad för att ha förlorat 40 fältkök...

Tidsspegeln har i ett reportage namnat Raatteen Tie - Dödens Väg redogjort för vad som hände längs denna väg... här kommer ett bildreportage från platsen Raatteen Porti där ett besöksvärt museum ligger.



Just vid kanten av museet ligger ett "muistomärrki", 
minnesmärke, över stupade finnar och ryssar... Minnesmärket påminner om det i Berlin, strax vid Brandenburger Tor, uppförda minnesmärket över Tredje Rikets mördade...

Platsen är dock vida större än den vid Brandenburger Tor - och lite avvikande... i mitten en klockstapel och runt omkring denna tusentals vassa sprängstenar - påminnande om stridsvagnshindren i Mannerheim- eller Salpa-linjen... stenarna...oräknade står för en stupad... klockorna i stapeln klingar i vinden... de är 105 st, lika många i antal som Vinterkriget varade i dagar.


Den ryska stridsvagnen av typ T-26 står där den stannade i januari 1940. Bokstavligen... Huruvida någon i den tre man starka besättningen klarade livet är obekant... Den öppna tornluckan tyder på att någon försökte lämna vagnen...





Om du, käre läsare, kommer 10 km öster om Suomussalmi får du helt enkelt inte missa Raatteen Porti... följ med mig till museet och längs spänger in i den finska ödemarken... där bortemot 17 000 Ukrainska soldater vilar under mullen...



Bort går vi, somliga in i evigheten, andra längs okända vägar... En spång ut i ödemarken.. .
Här vilar tusentals Ukrainska pojkar... som var sagda att de skulle frälsa de finska bönderna... de ville emmertid inte bli frälsta... inte till den kommunistiska tron... och pojkarna, de Ukrainska, vilar sedan 77 år i den Finska mullen... tusende av dem...






Efter 77 år har naturen återerövrat sin mark... men spåren finns kvar... Här en sovjetisk skyddsgrop...






Nej, det är ingen stupad ryss.. men ett sentida försök att efterlikna ett ryskt skydd mot den obarmhärtiga finska vinterkölden... En usel koja i en grop för två man...de flesta soldaterna i 44. divisionen frös helt enkelt ihjäl.., de som inte besparades lidande genom en kula från en finsk kulspruta... eller från skarpskytten Vita Döden... Gropen är äkta. ..







Här under vilar de...



Museet talar för sig självt















Att ta en stelfrusen handgranat ur frysen kräver egentligen ordentliga vantar... de finska soldaterna hade just inga vantar...




En finsk kulspruteställning någonstans i ödemarken...


Kommer ni ihåg, ksp 36 i dubbellavettage, ni som var med på A9


Denna stridsvagn har vi sett förut.... då sönderskjuten på Raatteen Tie, alldeles utanför museet

Svenska  Bofors tillverkade en internationellt hyllad 37 mm pansarvärnskanon... drygt 100 av dessa skänktes till Finland...

8200 svenskar gjorde sin plikt (i Sallaområdet, nordöstra Finland) "Finlands sak är vår" - 33 av dem kom aldrig hem..


Tikkakoskis maskinpisol, tilldelad, förutom Finland även Sverige, Danmark och Schweiz (m.fl) Magasinen var som synes runda och rymde som mest 71 patroner (olika magasin fanns...) Den svenska efterföljaren, kpist m/45 hade ett magasin om 36 patroner... och skotthastigheten var 600 per minut... Tikkakoski sköt 800-900 skott per minut.. men det effektiva skjutavståndet var mindre... 




Det ryska minnesmärket över de stupade vid Raatteen Tie, just öster om Raatteen Porti... 

                                                            Ω  








söndag 27 augusti 2017

Museet vid vägs ände

Vägs ände betyder ju det definitiva slutet - och här står vi bokstavligen vid "vägs ände" - ja, för att vara exakt: på Finska sidan av den för vanliga människor förbjudna gränszonen mellan Finland och Ryssland. Tre kilometers djup mäter den - sedan är allt annorlunda. En svensk, halvfull, cyklist struntade i grindar och bommar och cyklade glad i hågen vidare österut... tills han stoppades av ryska gränsvakter och fick tillbringa några månader på rysk korrektionsanstalt!

Vid "vägs ände", i den lilla byn Raate, alldeles vid grindarna som spärrar vägen till den förbjudna zonen finns ett lite museum väl värt ett besök.





Lustigt nog belyser INTE museet Vinterkriget utan Fortsättningskriget - det mot Sovjetunionen mellan 25 juni 1941 och 5 september 1944.



Entréavgiften är lika blygsam som museichefen tvärt emot är omfamnande! Han talar svenska, finska och, fan vet: kanske ryska! Ja ne panemjo pa russki!



Sakkunnig är han hur som helst denne omfångsrike finne! Eero Paavola heter han.





Tavlan till vänster om Eero berättar, isande, om hur sovjetiska partisaner - i sann stalinistisk anda - skapar FRUKTAN. Kommunistiska s.k. partisaner mördar hjältemodigt kvinnor och spädbarn... Bilderna får själen att darra... Möjligen var det just detta som Stalin och hans bödlar eftersträvade... att få enkla medborgare att darra av fruktan... var glad att du besparas närbilderna...


Nedan följer ett antal bilder från Eeros lilla museum i Raate. Kommer Du dit skall Du besöka museet - allt annat är omöjligt!




Alldeles öster om museet ligger denna gränspostering. I tornet finns övervakningskameror...
Ta nu inte miste: finsk och tysk hjälm tillverkades i samma smedja!

Intressant samling buteljer... I mitten, något till höger (minsta flaskan), finns den ryske soldatens dagsranson av vodka. Inför ett anfall delades två flaskor ut!

Till vänster om soldatens flaska finns den ryska officerstilldelningen! Alla innehöll vodka... Ju högre grad dess mer vodka!







Till höger i montern finner vi tyska flaskor. Dessa innehöll alla vin... i vilken mängd och tilldelning vet vi inte!














 Tysk soldat i äkta läderkappa men sentida kopia av en Schmeisser k-pist


Rysk Maxim-kulspruta


Sovjetisk officer med sin Nagant-pistol, ett tecken på att han har befälsrätt.


Till vänster den berömda k-pisten Suomi KP/-31. Vikt utan magasin 4,6 kg!

Ryskt maskingevär med tallriksmagasin. I förgrunden rysk k-pist.
Ryska k-pistar känns igen på sina fyrkantiga kylmantlar.

Lotta Svärd

200 000 finska kvinnor (motsvarande 7 finska divisioner) var engagerade i Lotta Svärd. Organisationen totalförbjöds i fredsvillkoren 1944 och bokstavligen allt skulle utraderas...  men märkt porslin, emblem och dräkter gömdes under de finska sängarna och kan beskådas än i denna dag!



     Ω  

lördag 26 augusti 2017

Raatteen tie - Dödens Väg

Det är tidig morgon den 30 november 1939 och gränsvakterna vid Raate-posteringen på gränsen mellan Finland och Sovjetunionen hör mullret från 100-tals motorer, slamret från stridsvagnskedjor, hästars frustanden och mummel från tusentals ryska strupar. De har inget annat val än att retirera från sitt postställe inför hotet från 44. sovjetiska divisionens 17 000 man starka formering som tränger in i Finland längs Raatteen tie - det som för Röda Arméns ukrainska soldater kommer att bli Dödens Väg.



Raatteen tie, Raatevägen, sträcker sig i öst-västlig riktning genom den finländska ödemarken knappt 38 kilometer mellan byarna Suomussalmi och Raate i östra Finland. Raate ligger bokstavligen vid Finlands gräns mot Ryssland





Den sovjetiska strategin är att med 163. och 44. divisionerna skära av Finland på mitten i linjen Raate/Suomussalmi-Uleåborg. Andra sovjetiska förband anfaller samtidigt Finland hela vägen från längst i norr till längst i söder. Tanken är att än en gång göra Finland till en rysk (kommunistisk) ägodel. Men Finland vill annorlunda - den nationella frihet som vanns vid den ryska revolutionen 1917 (eg en statskupp arrangerad av Lenin) och efter inbördeskriget med egna kommunister 1918 - var folket villigt att besegra ärkefienden med sisu och med finskt blod.



Den 23 augusti 1939 undertecknades den s.k. nonagressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen, för Tyskland av utrikesminister Joachim von Ribbentrop (bild t.v) och för Sovjetunionen av utrikesminister Vjatjeslav Molotov, (bild nedan).













Molotov signerar 23/8 1939 nonagressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Pakten blir grundstenen för Finsk-Sovjetiska Vinterkriget, 105 dagar 1939-40. I bakgrunden (fr v) von Ribbentrop och "Lillefar" Stalin.








Pakten innehöll också en hemlig del som definierade respektive lands intressesfärer - Sovjetunionen fick fria händer i Baltikum och Finland...












Sovjetunionens anfall  på Finland den 30 november 1939, från Ishavet i norr till Finska Viken i söder, hade alltså sin grund i denna pakt - och i Stalins sjuka önskan att härska över världen.

Vad STAVKA (sovjetiska arméöverkommandot) och sovjetkommissarierna (politiska officerare) inte räknat med var finsk sisu - en orubblig beslutsamhet att till sista andetaget försvara det land som de vunnit frihet för 1917!

De sovjetiska soldaterna i 163. och 44. divisionerna vars förstahandsanfallsmål var Suomussalmi var förvisso tilldelade skidor - men saknade all kunskap om hur dessa skulle brukas! De hade heller ingen utrustning för -  eller erfarenhet av - vildmarksliv.

De finska soldaterna, däremot, hade stor vana vid snö, vid skidor, vid kyla - och vid skogstillvaro!

De ukrainska soldaterna var heller inte införstådda med mötet med den finska ödemarksvintern... Meterdjup snö och temperatur stundtals ner mot minus 40 grader (som lägst noterat -47 grader Celsius). Till följd av snön kom divisionerna att bli stående i kolonn på anfallsvägarna. Artilleri, pansar, fordon, hästar - allt blev stående på vägen...

Nikita Chrusjtjov (då politiska kommissarie - sedermera sovjetunionens ledare 1953-1964) skriver i sina memoarer: "Vi trodde att finländarna skulle sträcka vapen när de såg oss, varom inte skulle vi avfyra några skott och de skulle ge sig.... Vi hade artilleriammunition för tre dagars kampanj, det skulle räcka..."

Men verkligheten blev annorlunda...

Den 7 december 1939 erövrade den från nordost kommande sovjetiska 163. divisionen det av finländarna nedbrända Suomussalmi (nedbränt för att inte ge skydd mot kylan...) den 9 december tillträdde översten Hjalmar Sillasvou befälet över disponibla finska styrkor i området.

Vi lämnar här den 163. divisionen åt dess dystra (kommande) öde och lägger 44. sovjetiska divisionen under luppen!

44. divisionens framryckning hejdades vid en bäck någon mil öster om Suomussalmi där finnarna fällt träd över vägen och där kulsprutor hindrade röjning.




Överste Sillasvou lät anlägga en vinterväg söder om Raatevägen, längs med 44. divisionens 30 km utsträckta formering. Här fanns tält för varm vila, här fanns varm mat för de finska soldaterna här fanns skidburet utgångsläge för anfall, UFA, mot den 44. divisionen.





Fienden delades in i "motti" en finländsk skogshuggarterm som anger en kubikmeterstor mängd timmer....

Varje motti anfölls sedan nattetid från alla väderstreck...

Under några dagar (1-8) i januari 1940 utplånades 44. sovjetiska mekaniserade gevärsdivisionen. Ingen vet idag hur många sovjetiska, här ukrainska, stupade som vilar i kärren lägs Raatevägen.... mellan 7000 och 17000... kanske fler... ingen vet...






Några få tog sig genom den frostiga ödemarken tillbaka till Sovjetunionen. En av dessa var 44. divisionens befälhavare brigadchef Vinogradov som ställdes inför krigsrätt åtalad för att ha förlorat divisionens 40 fältkök (=ingen varm mat för manskapet) och avrättades 11 januari 1940.
















Krigsbytet vid Raatevägen var betydande: 43 stridsvagnar, 71 kanoner, 260 lastbilar, 
1 170 hästar, 29 pansarvärnskanoner samt andra vapen som var av stort värde för den finländska armén. Finland hade faktiskt bara en enda fullt fungerande stridsvagn vid krigets utbrott!

Striderna vid Suomussalmi utgör än idag ett lysande exempel på vad en liten, väl tränad och beslutsam, styrka kan åstadkomma gentemot en vida överlägsen fiende. De båda sovjetiska divisionerna, 163. och 44. , räknade sammantaget ca 40 000 - 50 000 man inklusive artilleri och pansar. Finnarnas numerär uppgick till ca 1800 man - män i avsaknad av pansarvärnskanoner och artilleri!

De sovjetiska förlusterna vid anfallet på Suomussalmi kommer aldrig att klarläggas. En försiktig beräkning av antalet stupade anger siffran 25 000. De finska förlusterna beräknas vara 1000 stupade... 

De allra flesta finska stupade (i båda krigen, Vinterkriget och Fortsättningskriget) fördes till sin hemförsamling för att begravas i det som idag kallas Hjältegravarna (finns på alla finska kyrkogårdar) - de sovjetiska fallna fick ligga där de låg... och begravdes senare i massgravar av finska soldater.

Till sist några bilder från Raatteen Tie - Dödens Väg 1939-1940




Döden måste inte nödvändigtvis bjudas som gäst av en kula från "Vita Döden" - Belaya Smert - alias den finländske soldaten Simo Häyhä som under Vinterkriget ensam dödade mellan 500 och 700 sovjetiska soldater med sitt prickskyttegevär. Här (t.h.) har Dödens iskyla brett ut sina svarta vingar över två sovjetsoldater i en skyddsgrop längs Raatevägen.




Belaya Smert, Vita Döden, finländaren Simo Häyhä, världens mest framgångsrike skarpskytt.























Den 6 mars 1940 träffades skarpskytten Häyhä av en sovjetisk explosiv kula i ansiktet och hans bana som skarpskytt var till ända. Under sin aktiva period - Vinterkriget - använde han aldrig kikarsikte - han ansåg risken var allt för stor att en reflex i kikarens linser skulle röja hans skjutplats.

Häyhä befordrades, av fältmarskalk Mannerheim ÖB Finland, som den ende soldaten i Finlands armé direkt från undersergeant till fänrik!



                                                   Ω  


lördag 24 juni 2017

Jagarkatastrofen vid Märsgarn, finalen

Gamla talesätt säger ”Gräv där du står” och "Ju mer du gräver dess djupare blir hålet – och dess mer material kommer i dagen." Det stämmer förstås...

Jag har nu snabbläst en del av det arkivmaterial om Jagarolyckan på Hårsfjärden – eller som det också stavas: Horsfjärden som Fältkrigsrätten och Kriminalpolisen lämnat efter sig på dammiga hyllor i Krigsarkivet.

Någon har frågat var Märsgarn egentligen ligger och jag återger därför Wikipedias beskrivning:

Märsgarn är en ö i Horsfjärden i Stockholms södra skärgård, strax utanför Amfibieregementet i Berga i Haninge kommun.



Märsgarn friköptes av staten år 1911. Därefter var Märsgarn, liksom grannön i söder, Vitsgarn, en bas och utbildningscentrum för svenska flottans verksamhet på ostkusten. I samband med att verksamheten successivt flyttades över till den näraliggande Musköbasen avrustades Märsgarn omkring år 1970. 

På Märsgarn har även Flottans Attackdykarskola haft sin verksamhet innan den lades ned 1979. 


Sovjetisk rutnätskarta över Horsfjärden/Märsgarn - tänka sig...





Redaktionen saknar tyvärr ryskt tangentbord på datorn men ryskans p= vårt r, c= vårt s, ryskans r (eg ett uppochnervänt L)= vårt g och h= vårt n. Den rakt söder om Märsgarn liggande Vitgarn tillhörde också flottbasen. Jagarna låg vid katastrofen förtöjda vid Jagarbryggan direkt "under" de två "svarta husprickarna" vid Märsgarns östa udde.


Ön, och de byggnader som återstår, disponeras sedan 1981 av den frivilliga försvarsorganisationen Sjövärnskåren, som driver en kursgård och arrangerar utbildningsläger för ungdomar.

Ön fungerade både som bas för flottan och för marinflyget, det senare lämnade Märsgarn i slutet av 1940-talet. Flyghangaren i trä är numera riven, och ersatt av en tälthangar som används för förvaring och reparation av Sjövärnskårens båtar. Fartygen låg förtöjda vid bryggor som till stor del har rivits.

Märsgarn var ett eget litet samhälle med egen färjeförbindelse med fastlandet, bostäder, poststation, telefonväxel, biograf, idrottshall, tandläkarmottagning och bibliotek. På Vitsgarn fanns även en idrottsplats. På Märsgarn fanns också marinens kustradiostation, Hårsfjärden radio, som flyttade till Muskö år 1986.

Det arkivmaterial som jag granskat omfattar 191 maskinskrivna A4-sidor. På dessa ryms ett stort antal vittnesutsagor. Plötsligt hajar jag till – se där levereras förklaringen till uppfattningen att flygplan S12 skulle vara ett, som typbokstaven S anger, renodlat spaningsflygplan! 


När flygplan S12 på våren 1941 anlände från Tyskland hade Sverige helt enkelt inte råd med lyxen att låta en ny flygplantyp, tillhörande Neutralitetsvakten, sväva omkring i det blå utan möjlighet att utföra offensiva anfallsuppgifter. 

Om man studerar den långa historiska raden av bombflygplan finner man att nära nog alla har sina bomber i lastutrymmen inuti flygkroppen – så och med flygplan S12. I flygkroppen, rakt under vingarna, fanns en bombrum vilket rymde två st 50 kg sprängbomber. Utrymmet var försett med luckor som helt tillslöt detsamma. Inne i flygplanet fanns knappar och en fällningsspak med två lägen: läge 1 lösgjorde en bomb, läge 2 lösgjorde båda bomberna. Genom bombtyngden från den lösgjorda bomben öppnades de båda luckorna och fjädrar såg sedan till att de, när bomben passerat, åter tillslöts. En enkel, lufmotståndsminskande och billig lösning.

Ett stort antal vittnen anger att de sett ett föremål (troligen bomb) lösgöras från ett av planen (mest sannolikt nr 24) i ”botten” på en anfallsdykning och omedelbart före att det aktuella flygplanet åter börjar sin stigning.

Märkligt nog är Fältkrigsrättens rapporter mycket knapphändiga vad beträffar vittnesmål från de tre piloterna. Detta framstår som besynnerligt mot bakgrund av att vittnet Johansson  anger att han och flera andra arbetare strax efter katastrofen mött en person i Flygvapnets uniform. 

Ur protokollen: Flygaren ifråga hade troligen fänriks grad, enär han hade en guldkokard i lägermössan samt en guldträns om ärmen. På något sätt kommo de [arbetarna, red anm] i samspråk med flygaren. Troligen frågade någon av arbetarna vad som hänt. Flygaren upplyste då om att det inträffat en explosion å några jagare samt tillade, att han befunnit sig mitt ovanför explosionshärden med sin maskin, när explosionen inträffade. Därefter sade han ungefär följande: ”Maskinen kastades upp av lufttrycket, och det djäkliga var att vi hade bomber ombord”. Flygaren verkade mycket nervös och uppskakad under sitt samtal med arbetarna.

Det framgår att S12 regelmässigt bar bomber under sina spaningsflygningar för Neutralitetsvakten. Vid anfallsövningar mot flottans fartyg skulle dock flygplanens bombrum alltid vara plundrade och tomma.

Vid den aktuella övningen, som var satt att starta kl 09:30, plundrades flygplanen nr 18 och nr 23. Bombrummet på flygplan nr 24 var, utan angivande av orsak (jfr understruket ovan), redan tomt. Enligt vittnen skall detta ha kontrollerats. Övningsstarten blev något försenad till följd av att den särskilda s.k. powerbåten,  som användes vid plundring inte fanns på samma plats som de förtöjda flygplanen. Powerbåten fördes vid plundring in mellan flygplanets pontoner, bombluckorna öppnades och en flygtekniker i flygplanet ”fällde” i tur och ordning bomberna vilka togs emot av två man i båten och därefter fördes till bombförrådet.

Omedelbart efter olyckan gjordes en noggrann inventering av bomberna i bombförrådet varvid konstaterades att en av de 12 bomber som kunde monteras i flygplan S12 saknades. Efterforskning visade att tre bomber av misstag fällts eller helt enkelt lossnat under 1941. Två från flygplan S5 och en, i början av september, från flygplan typ S12. Denna bomb skulle av misstag (slapphet?) inte bokförts som tappad vilket skulle förklara varför en bomb saknades.

Att noggrannheten att följa givna order och instruktioner hade sina brister kan förklaras av rutin, tristess och mänsklig svaghet. Så var t ex de i fällningsställen i aktern på jagarna HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla och HMS Göteborg förefintliga sjunkbomberna inte, i strid med landinstruktioner, säkrade efter fullgjord eskorttjänst. De kom också att explodera…

Det är känt att de tre flygplanen efter anfallsövningen mot de ankrade/förtöjda fartygen vid Märsgarn skulle utföra bombfällning med stridsladdade bomber (övningsbomber till S12 saknades f.ö. vid tillfället ifråga).

Det ligger nära till hands att misstänka att personalen faktiskt underlät att plundra flygplanen, i synnerhet det som antogs redan vara plundrat – flygplanen skulle ju efter förestående övning omedelbart åter bombladdas! Givetvis vill ingen av de inblandade vittnena i plundringen uppge den alternativa sanningen och Fältkrigsrätten prioriterar gärna en teori som bygger på sabotage genom annans handaverkan - det ligger nämligen i Sveriges intresse att vi för omvärlden uppvisar en stålblank vapensköld där verksamheten fortgår med urverksmässig precision.

Sprängskadorna på HMS Göteborgs akterdäck visade att explosionstrycket utgått från fartygets inre. Fätkrigsrätten anser att detta berodde av att stridskoner från två av de tre torpederna i HMS Göteborgs aktra torpedställ fallit ner genom skylightet till turbinrummet och sedan sekundärt exploderat till följd av den våldsamma oljebranden.

Det finns dock en annan möjlighet: en 50 kg sprängbomb, fälld från flygplan, tränger utan vidare ner genom en jagares däck och kommer därefter, till följd av fördröjd utlösning, brisera inombords varvid fläkning av däcksplåtar sker inifrån och ut – precis som på HMS Göteborg.

Det är märkligt att Fältkrigsrätten negligerar alla de vittnen som säger sig ha sett en bombliknande föremål falla från ett av de dykanfallande flygplanen. Och vart tog den uppskakade fänriken/flygföraren vägen?

I vissa stycken är Fältkrigsrätten en föregångare till hovrättens bedömning av Lisbeth Palmes utsago om gärningsmannens identitet när den (fältkrigsrätten alltså) skriver:

… Det må emellertid framhållas, att på grund av de mänskliga sinnenas otillförlitlighet vittnesmål, särskilt när det gäller iakttagelser av något som händer hastigt, utspelar sig inför vittnens ögon, många gånger kunna visa sig vara sakligt oriktiga även om de är avgivna i god tro.

Givetvis går det inte att, snart 76 år efteråt, definitivt avgöra vad som egentligen skedde där vid Märsgarn kl 09:52 den 17 september 1941. Att det finns alternativa möjligheter till det förmodade sabotaget är dock ostridigt.

                                                   Ω