Skydd av soldatens huvud.. hjälmen i ett annat perspektiv?

En läsare av Tidsspegeln skrev följande inlägg med anledning av hjälmar avsedda som skydd i strid.

"Jag kan komplettera berättelsen med en erfarenhet av skjutprov på hjälm m/21. En mauserkula 6,5 mm gick rätt igenom. Provet genomfört i Filipstad 1962. Materielansvarig blev inte glad..."

Det finns många skjutprov mot gamla och nya hjälmar dokumenterade i filmade inlägg på YouTube. En slutsats är att stålhjälmen från WW1 och WW2 inte utgjorde ett skydd för finkalibrig eld - eld från karbiner, gevär och kulsprutor - men väl från granatsplitter och vildflygande kulor (rikoschetter). Under WW1 försedde Tyskland sina skyttegravssoldater med ett, på hjälmen anbragt, frontalt hjälmpansar... helt visst "på förekommen anledning".

Moderna material (bl. a. kevlar...) vänder uppochner på skyddstanken med hjälmen.

Visst skyddar den huvudet mot okontrollerbart kringflygande granatsplitter - men en välriktad - ensam - gevärskula är fortfarande oftast fatal för hjälmbäraren. Om inte annat lär anslaget av en fri kula ge huvudvärk och, måhända, hjärnskakning!

Följande länkar ger utökat vetande:

Test av tysk/finsk hjälm m/40
https://www.youtube.com/watch?v=oKvX8_nbD-Y

Test av den schweiziska stålhjälmen M1971

https://www.youtube.com/watch?v=gZ5CJJRzL6w

Test av U.S M-88 PASGT Kevlar Helmet
https://www.youtube.com/watch?v=xUtpqSsBKnQ

                                                         Ω 

Ljudbangen - ett flygakustiskt fenomen

En nyligen inträffad akustisk händelse i Karlstad/Hammarö-området visade sig vara en ljudbang skapad av ett svensk stridsflygplan vars flygförare i "stridens hetta" överskridit gällande hastighetsbegränsning vid flygning över bebodda områden. Vid ett samtal sa en gammal vän till redaktören av dessa rader: "Kan inte Tidsspegeln bringa lite klarhet i detta kända - men svårförstådda - fenomen?"

Handsken var därmed kastad - och här serveras ett försök att förklara fenomenet ljudbang.

När Chuck Yeager (jfr artikeln Yeager - först genom ljudvallen; maj 2016), som första människa någonsin, bröt genom ljudvallen den 14 oktober 1947 var han också först att med sitt raketflygplan - Bell X1 - åstadkomma en ljudbang.

Ja, Yeager var först med att medelst ett flygplan åstadkomma en ljudbang - miljoner män före honom hade dock skapat små men tydliga ljudbangar genom att avfyra ett skjutvapen! Varje avlossad kula skapar faktiskt en ljudbang genom att dess hastighet är större än ljudets. Förutsatt att du befinner dig i skydd hör du alltså först kulans ljudbang, därefter ljudet från anslaget och allra sist själva mynningsknallen från avfyringen.

Om vi för ett ögonblick går tillbaka till grunden för vårt hörande betingas detta av två saker: en ljudkälla och en ljudmottagare. 

Ljudkällan kan gestaltas av en plåtskiva som vi slår på med en hammare. Ett slag sätter plåten i svängning fram och tillbaka och rörelsen i plåten överförs till den omgivande luften. Denna - minst sagt minimala - ökning och minskning av lufttrycket fortplantas genom luften och når vårt öra där ljudmottagaren, trumhinnan, tvingas svänga i takt med plåtens svängningar. Genom ett sinnrikt system i våra öron förvandlas trumhinnans svängningar till elektriska impulser som vår hjärna tolkar som ljud.

Vi kan efter belysning av dessa grundläggande fakta ge oss i kast med frågeställningen: vad är en ljudbang?

Runt ett flygplan sprider sig med ljudets hastighet, 340 m/s eller 1224 km/h, (gäller vid lufttemperatur 20 grader Celsius och trycket 750 mmHg) koncentriska tryckvågor orsakade av vindens brus mot flygkropp och vingar och naturligtvis av ljudet från förbränningen i motorn. När flygplanets hastighet är lika stor som ljudets (typiskt 340 m/s) hinner ljudtryckvågorna "inte undan" och luften uppför sig nu som ett icke komprimerbart medium - t. ex. vatten.

Planets nos befinner sig i detta läge i spetsen av en konisk akustisk bogvåg (jfr bild nedan) orsakad av tryckstegringen vid nosen. Oftast uppstår också en tydlig akter- eller häckvåg bildad av tryckfallet när luftströmmen "släpper" stjärtpartiet. Fenomenet överensstämmer helt (bog- och häckvåg) med förhållandena då en båt rör sig genom vatten.

När de två vågfronterna når marken uppfattas de av örat som en eller två skarpa knallar - knallar (ljudtrycksförändringar) som faktiskt kan vara så kraftiga att de skakar byggnader och spräcker fönsterrutor.

Detta ljudfenomen, orsakat av flygplan i överljudsfart, kallas ljudbang eller enbart bang. Det följer av ovanstående att bangen inte är en stationär företeelse utan att den "rullar" över marken med den fart och riktning som flygplanet har.

Hela tiden när planet flyger fortare än ljudhastigheten, åstadkommer det alltså en kontinuerlig, rullande, "ljudbang" på marken - ett akustiskt fenomen som sålunda följer i släptåg på flygplanets färd. En konformad ljudtrycksförändring, en akustisk bogvåg, uppstår vid planets nos, och når så småningom jordytan bakom planet. 

Energin som erfordras för att bygga denna våg tas från flygplanet, vilket alltså måste kompensera energiförlusten med ett ökat motorpådrag för att kunna bibehålla sin fart.

En utbredd missuppfattning är att det smäller när planet går genom "ljudvallen". Av ovanstående framgår att ljudbangen (dvs förändringen av lufttrycket) följer flygplanet under dess färd.

Den maffiga bild som visas nedan, har publicerats i vissa tidningar som ett "fotografi av ljudvallen". Det är naturligtvis helt galet. Bakom chockvågen förtunnas luften. Mindre lufttryck betyder enligt den allmänna gaslagen lägre temperatur. Om luftfuktigheten är den rätta, kondenseras vattenångan, och man får ett kondensationsmoln, som följer planet.

Nedanstående illustrationer med vidstående text ur Bonniers stora lexikon 1986



                                                         Ω 

Stridshjälmen genom tiderna

Texten är inledningsvis tagen ur Wikipedia

Historia

Militära hjälmar tillverkades i förhistorisk tid av olika organiska material, troligen främst skinn. Det har även förekommit hjälmar förstärkta med plattor av horn eller ben. I Illiaden berättas att Akilles bar en läderhjälm tätt besatt med vildsvinständer. Efter bronsens upptäckt gjordes hjälmar även i detta material. 

Militärhjälmarna har haft mycket olika utseende, i Assyrien var hjälmarna toppiga, i Eturien hjälmar med en vass hjälmkam, av så kallad "villanovatyp". I Grekland uppstod kägelformade hjälmar med hjälmkam samt heltäckande hjälmar med en Y-formad springa som lämnade ögon och mun fria.

Ur denna typ utvecklade sig den attiska hjälmen med gångjärnsförsedda kindskydd. Den kom att bli förebild för de romerska montefortino-hjälmarna som infördes under sista århundradet före Kristus. Under kejsartid förbättrades hjälmarna och under galliskt inflytande övergick man till hjälmar i järn i stället för brons. De romerska hjälmarna kom att påverka germanska hjälmar såsom märks av hjälmen från Sutton Hoo och Vendelhjälmarna. Parallellt med dessa uppträdde även koniska hjälmar med nässkena. Dessa hjälmar kom under 1000- 1100-talet att bli vanliga i Europa under benämningen normandisk hjälm.

Vid slutet av 1100-talet uppträdde en ny hjälmtyp, upptill platt och nästa cylindrisk. Nässkyddet utvecklar sig till en plåt som täcker nästan hela ansiktet, med hål för ögon och andningshål. I början av 1200-talet utbildar de sig till en hela huvudet omslutande hjälmtyp, den så kallade kittelhjälmen (även kallad Tunnhjälm, tyska Topfhelm). Den fortlevde under hela 1200-talet men förlängdes nedåt, i början av 1300-talet ytterligare, så att den kom att vila på axlarna. Upptill omformades den för att mera följa huvudets form. På grund av sin vikt bars hjälmen oftast bara i strid.

Under denna hjälm bars på 1300-talet en rundkullig järnhuva, ur vilken samtidigt utvecklade sig en ny hjälmtyp, Bascineten (tyska Beckenhaube, franska bassinet). Denna bars nu enbart försedd med ringbrynja och ett ansiktet skyddande uppfällbart visir. För att underlätta andningen utdrevs visiret till en hundnosliknande spets, varav den tyska benämningen Hundsgugel. Under denna hjälmtyp utvecklar sig flera av de senare visirhjälmarna.

En rent hattformig hjälmtyp med breda brätten uppträder under tidig medeltid. Denne så kallade järn- eller kittelhatt bars i synnerhet av fotfolk och bågskyttar. Ur denna utvecklar sig den på 1400-talet mycket använda saladen. 

Den italienska saladen, som torde ha influerats av en antik romersk hjälmtyp, 
får en säregen, huvudet nästan helt omslutande form. Då på 1400-talets slut riddarrustningen utvecklat sig till den krigaren helt omslutande helrustningen, blev visirhjälmen den dominerande hjälmtypen. Den omsluter huvudet helt, och är nedtill försedd med en bunt, som grep om rustningens halskrage och gjorde den helt ogenomtränglig. 

Visiret fick en efter ansiktet mera avpassad form och delades i 2 rörliga stycken. Hjälmtypen som efter den franska benämningen kallades armet bibehöll sin grundform för hjälmar så länge rustningar användes. 

Som prydnad försågs den med fjäderbuske och kom under 1500- och 1600-talen att ingå som en del i rustningen. Den på 1500-talet mycket brukade burgunderhjälmen var ett mellanting mellan salad och visirhjälm. Den var i allmänhet öppen och försedd med hög hjälmkam samt nackskydd och två kindskydd. Kindskydden kunde dock förenas under hakan och då ofta ett löst visir användes, fick burgunderhjälmen ofta stor likhet med visirhjälmen.

Många av 1500-talets praktrustningar är utrustade med både en visirhjälm och en lättare burgunderhjälm. På 1600-talet användes dessutom mycket, särskilt i 30-åriga kriget, den från Orienten stammande, med turkiska och polska trupper inkomna så kallade Zichäggen, en öppen hjälm med kraftig nackskydd och pannskärm samt vanligen försedd med nedfällbart nässkydd. Under 1500-talet och 1600-talet brukade även, särskilt av fotfolket, hjälmtyperna morion och cabasset. Den förra med en hög, halvmånformig kam och breda uppböjda brätten, den senare utan kam med en bakåtböjd, stjälkformad spets, varav den tyska benämningen Birnenhelm.

Då hjälmen på 1600-talet började komma ur bruk, användes i stället under hatten skålformiga, med bred skärm försedda järnhuvor, som till sist ersattes med enbart ett järnkors, fästat i hattkullen.

Modern tid

Under första världskriget kom hjälmarna åter till heders. Vid krigsutbrottet var Tyskland faktiskt den enda nation som med sina pickelhuvor i läder använde någon typ av hjälm.

För frontbruk försågs, snart nog, den blänkande pickelhuvan med ett hjälmöverdrag.

I skyttegravskriget visade sig dock hjälmarna vara av största vikt och 1916 bytte Tyskland ut pickelhuvan mot stålhjälmen

Notera tilläggsskyddet för pannan på den tyska m/16 hjälmen. Skyddet var avsett för skyttegravstjänst. Hjälmen känns lätt igen på de främre "hornen" (ett på var sida) på vilka pansarskyddet vilar. Notera också att 1916-års hjälm sitter djupare på hjässan än WW2-hjälmen.

Hjälmvikten (utan pansarfrontskydd var betydande: 1,2 kg - jämfört med Gustav II Adolfs stormhatt vägde den dock lätt! 

Gustav II Adolfs stormhatt. Vikt 15,3 kg!

Fransmännen införde kort efter krigsutbrottet en liten kalott av stålplåt, och antog 1915 en verklig hjälm om 0,76 kg, som skyddade mot mindre granatsplitter och skrot.

Storbritannien antog 1915 en något tyngre och motstånds-kraftigare hjälm med en vikt på 0,98 kilo. 

Från 1917 infördes denna hjälmtyp även i amerikanska armén. 

Sverige antog 1921 hjälm m/21, som med en vikt av 1,3 kilo hade ett gott skydd mot splitter och finkalibrig eld. Före detta årtal bar man en trekantig filthatt av Karolinermodell.

Svensk hjälm m/21 ersattes 1937 av hjälm m/37. 

Moderna stridshjälmar är gjorda i lätta mycket motståndskraftiga material. Sverige använder idag en sådan hjälm, Hjälm 90 som har följande data:

Vikt: 1,4 kg (storlek Medium)
Material: Ballistiskt fiber/para-aramid. 
Skydd: TV50 550m/s (1,1 gram splitter), enkelskott >530m/s

Hjälmar burna under WW2 av trupper i Europa

Engelsk infanterihjälm

Tysk SS-hjälm. De tyska (med ett undantag: fallskärmsjägarna) hjälmarna hade samma form för de olika vapenslagen men märkningen varierade. Som ett "minne" från WW1 finns en antydan till "horn" även på denna hjälm. Här är "hornen" dock inte avsedda att bära ett frontalpansar utan rätt och slätt avsedda för ventilation.

Amerikansk infanterihjälm

Tysk fallskärmsjägarhjälm

Sovjetisk infanterihjälm

                                                         Ω 

Pickelhuva, kask eller hjälm?

"Den som gräver en grop får inte bara ett hål utan även en hög"... 

Tidsspegeln fick nyligen en förfrågan rörande tyska arméns huvudbonad, den s.k. pickelhuvan, under första delen av första världskriget. Svaret syntes enkelt - 
men allt eftersom forskningshålet blev djupare växte också högen!

Det enkla svaret är att tyska armén tidigt 1916 insåg att antalet dödade och sårade soldater till följd av granatsplitter och finkalibrig (kulsprute)eld väsentligt kunde reduceras om man bytte paradhuvudbonaden, pickelhuvan, av blankat läder mot en stålhjälm. (Varianter av pickelhuvan i plåt förekom som synes också..., alla med paraden som mål!)

Pickelhuvan, eller kasken, skall ses som en uniformspersedel präglad av den föga fältmässiga - men mycket imponerande - anblick som forna tiders soldater utgjorde. En marscherande armé - oavsett nationalitet - skulle tydligt markera styrka och nationstillhörighet.

Den skrämmande dödande köttkvarn som 1:a världskrigets artilleri och kulsprutor utgjorde fick dock till sist även den stiliga franska armén att byta uniform!

När Frankrikes soldater gick i krig 1914 bar de i princip samma uniform som deras föregångare bar i fransk-tyska kriget 1870-1871. Tiden för vackra, paraderande och imponerande, soldater var dock ute, här - i skyttegraven - gällde skydd i stället för bländande skönhet!

Franska armén uppfattade världskrigets brutala budskap och införde en 1915 en himmelsblå uniform och en stålhjälm! 

En brittisk soldat från 13th Regiment of Foot, 1742, illustrerar tydligt den tid då granater och - framför allt - kulsprutor inte tog sin tull.

Visst är han både stilig och imponerande denne brittiske fanjunkare vid 40th Regiment of Foot 1881. Världsvant och överlägset poserar han, betvingare av negrer och indier... Föga anade man då att hans röda vapenrock - och vita läderkask - skulle vara ett utmärkt riktmärke för en tysk kulspruta!


















Tyskland antog 1907 en ny, fältgrå, uniform för sina stridskrafter, 1916 kom stålhjälmen. Sverige kom, uniformsmässigt, snart efter - 1910 blev den grå uniformen standard. Stålhjälmen dröjde något - 

Men pickelhuvan/kasken då - vad blev av den? 

Gustav II Adolf hade en stormhatt vägandes 15,3 kg! Dagens legerade stålhjälmar väger dryga kilot... 

Svenska försvaret införde 1923 sin första stålhjälm - tidigare bar soldaten en trekantig filthatt!

Jo, en paradpersedel blev pickelhuvan/kasken - använd än i dag  av bl a Beridna Högvakten (gemenligen Vaktparaden, Sverige) och av Londons Bobbies (Poliser i yttre, patrullerande, tjänst)

                                                         Ω 

Ett stort uppdrag

"Jag har ett angeläget uppdrag åt er", sade han högtidligt där han stod mitt i rummet. "Jag måste snart hålla viktiga överläggningar. För det behöver jag stora rum och salar med vilka jag kan imponera på framför allt mindre potentater. Som tomt ställer jag hela Vosstrasse till förfogande. Vad det kostar intresserar mig inte. Men det måste gå mycket snabbt och trots det byggas gediget. Hur lång tid behöver ni? Planer, skisser, alltihop? Ett och ett halvt eller två år är redan det för mycket för mig. Kan ni vara färdig till 10 januari 1939? Jag vill hålla nästa diplomatmottagning i det nya kansliet." Sedan var audiensen slut. (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

Det var i slutet av januari 1938, den som talade var Tysklands Führer Adolf Hitler och den han talade till var den då 33-årige arkitekten Albert Speer.

Albert Speer hade tilldragit sig Hitlers uppmärksamhet som övergripande formgivare för Partietagsgelände och de spektakulära arrangemangen där vid partidagarna i Nürnberg.

Bilden: Hitler och Speer

Bild från Partidagarna 1937 i Nürnberg. Zeppelinfeld omgärdat av ljuspelare genererade av 150 st luftvärnsstrålkastare. 

Zeppelinfeldts area motsvarade drygt 12 fotbollsplaner.

Zeppelinfeld rymde 320 000 personer varav 70 000 på tribunens läktare.




30 januari 1937 utnämnde Hitler Albert Speer till Generalbauinspektor (GBI) för Berlins omdaning till Welthaupstadt Germania (Världshuvudstaden Germania) viken avsågs stå klar 1950.

Redan samma kväll som Hitler framställt sin fråga om möjligheten att bygga ett nytt rikskansli återvände Speer till Hitler och presenterade en tidplan för bygget. 

I själva verket var detta det lättsinnigaste löfte jag har givit i hela mitt liv skriver Speer i sina memoarer.

Aldrig någonsin tidigare hade ett så stort bygge, komplett, ja bruksfärdig i ordets fulla betydelse med fullständig möblering och tavlor, genomförts på så kort tid som Hitler ställt till förfogande för Speer.

Rivningen av husen på Vosstrasse började omedelbart samtidigt som Det Nya Rikskansliets yttre samt rumsfördelningen i den stora byggnaden fastställdes.

Redan från början planerades en stor underjordisk bunker i anslutning till byggnaden och arbetet med denna måste till en början utföras efter handskisser.

Byggnadsdetaljer (t ex dörrar, fönster, marmorgolv) måste oftast beställas innan de arkitektoniska förutsättningarna för de rum de skulle monteras i var fastställda. De många stora handknutna mattorna hade de längsta leveranstiderna och utformning, färgsättning/väggbeklädnad i dessa rum kom därmed att bestämmas av rummens mattor.

Den långsträckta tomten (vid Vosstrasse, red anm) inbjöd till att lägga en följd av rum i en lång rad. Genom en stor port for den besökande från Wilhelmsplatz in på en gård. Från en yttertrappa kom han först in i en mindre mottagningssal från vilken nära 5 meter höga dubbeldörrar ledde in till en med mosaik klädd hall. Därifrån gick man upp några trappsteg, fortsatte genom ett runt, kupolkrönt rum och stod inför ett 145 meter långt galleri. Hitler visade sig särskilt imponerad av mitt galleri, eftersom det var mer än dubbelt så långt som spegelgalleriet i Versailles. Djupa fönsternischer skulle skapa ett indirekt ljus... (Kursiverade stycken ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

I det stora hela alltså en följd av rum i ständigt växlande material och färgkombinationer. Alltsammans mätte 220 meter på längden. Först därefter nådde man Hitlers mottagningssal.

Bygget av Neue Reichkanzlei sysselsatte, i tvåskift, 4500 arbetare - alla kategorier. Därtill kom "några tusen" som tillverkade inredningsdetaljer, möbler och mattor.

Byggnaden skulle överlämnas till ägaren den 9 januari 1939. Speer hade emellertid planerat in några reservdagar som inte behövde utnyttjas och kunde därför redan den 7 januari guida Hitler genom den helt färdiga byggnaden.

Rikskansliets entré vid Vosstrasse

Vy, från trädgården, mot Hitlers arbetsrum

Neue Reichkanzlei, fasad mot Vosstrasse

Hitler uppskattade särskilt den långa entréväg som statsbesökarna och diplomaterna i framtiden måste tillryggalägga, innan de kom fram till mottagningssalen. Mina betänkligheter angående det polerade marmorgolvet, som jag inte gärna ville ha någon gångmatta på, delade han inte: 


"Det är alldeles riktigt. Som diplomater skall de röra sig på hal is."

Hitler ansåg mottagningssalen vara för liten och beordrade en ombyggnad till tre gånger större sal! Ritningarna för detta låg färdiga vid krigsutbrottet - men ombyggnadsarbetet utfördes aldrig.

Arbetsrummet (Hitlers, red anm) däremot vann hans förbehållslösa bifall. 

Särskilt gladde han sig åt en intarsia på skrivbordet som föreställde ett ur skidan halvt utdraget svärd: "Bra, bra! När diplomaterna som sitter framför detta bord, ser det, kommer de att lära sig fruktan".





Bilden av Hitler skrivbord ovan visar tydligt hur bedräglig - och detaljfalsk - informationen som brusar runt oss kan vara! Bilden kommer från en filmsekvens i den tyska dramadokumentären Speer und Er (Speer och Han).

Redaktionen för Tidsspegeln hade, på Internet, förgäves sökt en "framifrånbild" på Hitlers skrivbord av den anledningen att intarsian på bordets front särskilt nämns i boken "Albert Speers memoarer".

Under ett research-arbete för kommande artikel om Germania, den planerade världshuvudstaden som skulle avlösa Berlin, dök plötsligt nedanstående bild på skrivbordet upp! Filmmakarna för Speer und Er har fumlat med fakta - och spegelvänt bilden av intarsian. I dramadokumentären är svärdet draget (halvt ur skidan) till höger, i verkligheten var det på motsvarande sätt draget halvt till vänster. Som vanligt undrar jag: vad annat i denna (och andra) dokumentärer och sakuppgifter i tidningar (etc) är fel? Andra uppgifter som jag inte har kunskap att ifrågasätta.... Redaktionens råd är att ständigt vara misstänksam mot medias uppgifter... Glöm inte att en journalist, som gått två år på journalistskolan, anser sig veta allt bättre än alla världens ledare! Beakta det när du, käre läsare, bläddrar i din tidning!

Hitlers skrivbord i Neue Reichkanzlei

Regeringens sammanträdesrum, som av akustiska skäl var helt täckt med träpanel tyckte han mycket om, men han använde det aldrig för dess avsedda ändamål. Flera av ministrarna frågade mig, om jag kunde ordna så att de åtminstone fick se "sin" sal. Hitler biföll detta, och så stod ibland någon minister tyst ett par minuter vid sin plats som han aldrig intagit och på vilken det låg ett stort skrivbordsunderlägg av läder som bar hans namn i guldbokstäver.  (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

Det nya Rikskansliets bunker blev Hitlers sista tillflyktsort. Här släckte han och hans, sedan några timmar, hustru Eva Hitler, född Braun sina liv den 30 april 1945. Kropparna brändes (ofullständigt) med bensin i en grund grop i Rikskansliets trädgård. Till höger ventilationsschakt, till vänster nedgång till Führerbunkern. 

Rikskansliet skadades svårt under slutstriden om Berlin. Sovjetmakten rev byggnaden 1947-1950. 

En del av Rikskansliets röda marmor kan idag skådas i och vid sovjetunionens stora monument över sina fallna vid Berlins erövring (80 000 man varav 5000 är här begravda) i Treptow-parken.

Den glest gräsbeväxta marken vid Brandenburger Tor var under många år en del av gränsen mellan Öst- och Västtyskland. 1961 uppförde kommunisterna i Östtyskland en mur runt hela Västberlin. Muren gick rakt över den mark där Rikskansliet en gång låg - och under ytan fanns ännu Führerbunkern.

Den dubbla muren gick till stor del genom centrala Berlin på östtyskt territorium och omfattade däremellan även militära säkringsanordningar som diken, minor, vakttorn och bunkrar. Den mätte 43,7 kilometer; resterande 112,7 kilometer runt Västberlin utgjordes av dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland (Todesstreifen, ungefärlig betydelse "dödsremsor"). Därmed blev Västberlin helt omringat av den cirka 156 kilometer långa gränsbefästningen.

Efter det att de två tyska staterna återförenats byggdes på den mark vid Brandenburger Tor där Rikskansliet en gång stått ett minnesmärke över de judar som mördats under Tredje Rikets tid. Minnesmärket heter 

Denkmal für die ermordeten Juden Europas och är till ytan 19 000 kvadratmeter. På denna yta står i snörräta rader 2711 betongpelare av varierande höjd. Mellan pelarna löper 0,95 m breda gångar där besökaren kan ströva kring - som i en gigantisk labyrint! Under minnesmärket finns ett museum.

Till sist några bilder från Neue Reichkanzlei

Entré till Hitlers arbetsrum

Mosaiksalen

Entrén från Vosstrasse

Då och sedan... Det tusenåriga riket blev 12 år gammalt.

                                                         Ω