Unternehmung Walküre, Operation Valkyria
Ordet Valkyria leder, för Redaktören, dels till Asatro och fornnordisk mytologi i vilken Valkyrian var det väsen som letade upp och förde stupade krigare till Asgård, Asarnas hemvist. Några av krigarna hamnade hos gudinnan Freja åter andra hos Oden i Valhall. Oden samlade modiga och starka krigare på Valhall inför slutstriden, Ragnarök - världens undergång.
 |
Richard Wagner |
Tankarna går också till Richard Wagners opera Die Walküre som i sin tur är en del av operacykeln Der Ring des Nibelungen, Nibelungens Ring. Musiken till Valkyrian gjordes av Wagner åren 1854-1855. Det mest kända stycket i operan Die Walküre är der Walkürenritt, Valkyrieritten. Stycket återfinns i många filmer, så t ex i Apocalypse Now. Hitlers favoritkompositör och textförfattare var Richard Wagner och synnerhet dennes verk: Der Ring des Nibelungen.
Men det finns ännu en betydande händelse förknippad med ordet Walküre. Om denna ordets innebörd och om dess inverkan på det Tredje Riket handlar denna artikel.
Den nazityska statsledningen var inte omedveten om den fara för en revolt som lurade bland krigströtta tyskar, koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare i tyska verkstäder inne i Tyskland. Antalet tvångsarbetare inne i Tyskland uppgick 1944 till ca 7,5 miljoner människor vilka levde och arbetade under mycket knappa förhållanden.
En statskupp - eller till och med ett inbördeskrig var ingen omöjlighet.
Innan vi går vidare skall vi uppmärksamma två ord som varje tysk från barnsben och i generationer fått inpräntade: Befehl och Höhrsamheit, order och lydnad. Varje tysk soldat, från generalfältmarskalk till man i ledet, betraktade dessa ord som okränkbara - och brott mot att efterfölja Befehl ledde i princip till Ståndrätt och omedelbar avrättning. Preussiska hedersregler medgav i vissa fall att dömda högre officerare tog sina liv på egen hand. Samma levnadsregler fanns nedärvda i det Japanska Kejsardömet - vilket tydliggjordes under andra världskrigets strider i Asien.
 |
Tyska soldater svär trohet till Hitler |
Hitler hade låtit finslipa instrumentet för militär lydnad: en soldat förväntas normalt vara obrottsligt trogen sitt land men Hitler lät varje enskild soldat svära trohetsed till honom själv. Ett brott mot att följa en order blev därigenom ett brott mot Adolf Hitler - och vederbörande således utlämnad till Hitlers godtycke, vanligen döden.
I händelse av Hitlers död bröts trohetseden (som ju var knuten till den nu döde) och soldaten (general, överste, major, man i ledet etc) kunde i situationen, utan egentlig påföljd, vägra lyda order från en överordnad i befälskedjan. Detta är viktigt att förstå för att rätt kunna följa händelseutvecklingen framåt.
 |
Geralöverste Alfred Jodl |
Under stor sekretess, så stor att inte ens chefen för Wehrmachtführungsstab, den tyska generalstabens (OKW, Oberkommando der Wehrmacht)) operationsstab 1939-1945, generalöverste Alfred Jodl, visste om det planlades redan från 1942 hur man skulle hantera det hot som latent vilade i en stat som inom sina gränser hade 7,5 miljoner tvångsarbetare, miljoner koncentrationslägerfångar och en krigstrött befolkning.
 |
Tysklands indelning i Wehrkreise |
Tyskland var indelat i ett antal Wehrkreise (ung försvarsområden) vars huvudsakliga uppgift var att militärt inkalla och omforma unga tyska män till soldater, ombesörja truppernas beväpning och därefter personalförsörja armén med stridsdugliga förband. Dessa Wehrkreise samlades under Ersatzheer (Reservarmén) vars säte fanns i Bendlerblock i Berlin.
 |
Bendlerblock, Stauffenbergstrasse Berlin |
 |
Generlöverste |
Chef för Ersatzheer var sedan 1938 generalöverste Friedrich Fromm. Uppdraget att utforma en reservplan i händelse av ett internt uppror gavs åt en av Fromms stabsmedlemmar: general Friedrich Olbricht.
 |
Generalöverste |
Olbricht var chef för Wehrersatzamt (rekryteringskontoret) för de väpnade styrkornas överkommando och den av Olbricht framtagna planen godkändes av Hitler. Planen fick namnet Unternehmung Walküre, Operation Valkyria.
Walküre innebar att all militär personal inom Tyskland omedelbart skulle kallas till tjänstgöring i Ersatzheer under ledning av Wehrmachsofficerare - inte SS.
Order om verkställande av Unternehmung Walküre kunde endast ges av två personer i Tredje Riket: Adolf Hitler eller i hans oförmåga att handla, chefen för Ersatzheer generalöverste Friedrich Fromm.
Insikten om Tysklands allt mer sviktande militära förmåga - och de oöverskådliga konsekvenser för Tyskland som ett nederlag skulle innebära - fanns hos många officerare inom Wehrmacht.
Hos några få av dessa officerare stannade inte insikten vid ett hopplöst betraktande av vad som skedde - här fanns män som var villiga att betala det ultimata priset för Tysklands framtid. Det främsta hindret mot en ny värld - var en värld utan Hitler. Med Hitler död löstes officerare och män i ledet från den bindande eden - en ed om trohet intill döden - som inte svurits till Tyskland utan till Hitler personligen. Med Hitler död skulle lydnadsförhållandena radikalt ändras och en statskupp därmed kunna genomföras!
De som nu sammansvurit sig insåg att det inte bara gällde att undanröja Hitler - man måste också säkra att den nationalsocialistiska statens alla politiska och administrativa organisationer och funktioner slogs ut.
 |
Överste |
Ytterst ansvarig för planläggningen av Unternehmung Walküre var alltså general Friedrich Olbricht med plats i general Fromms stab. Vad ytterst få visste var att general Olbricht och överste Albrecht Mertz von Quirnheim i all tysthet planerade ett dödligt attentat mot Hitler och en statskupp i Tyskland. Syftet var att störta nationalsocialismen och sätta in en statsledning som skulle kunna förhandla med de allierade om fred.
Både Olbricht och von Quirnheim insåg att Unternehmung Walkür var ett utmärkt verktyg för att med Ersatzheer ta kontroll över Tyskland. Verktyget kunde därmed också utgöra grund för deras planer men, för att genomdriva en statskupp krävdes något mer.
Walküre-planen måste bland annat kompletteras med instruktioner för ordergivning till de runt 300 000 permittenter som alltid fanns i Riket samt tydliga instruktioner för arrestering av alla ministrar och nazistiska partifunktionärer över hela Tyskland.
 |
Reichführer SS |
 |
Generalmajor |
von Tresckow ansåg att ett framgångsrikt utfall av en statskupp innebar att man måste lamslå den nazistiska partiapparaten och samtidigt få den att, i stunden, medverka till sin egen undergång. Av denna anledning utvidgade von Tresckow Unternehmung Walküre med en närmast pedantisk serie av order och inledde med följande laddade ord att sändas ut över Tyskland tillsamman med orderna i Unternehmung Walküre:
I. Der Führer Adolf Hitler ist tot!
Eine gewissenlose Clique frontfremder Parteiführer hat es unter Ausnutzung dieser Lage versucht, der schwerringenden Front in den Rücken zu fallen und die Macht zu eigennützigen Zwecken an sich zu reißen.
II. In dieser Stunde höchster Gefahr hat die Reichsregierung zur Aufrechterhaltung von Recht und Ordnung den militärischen Ausnahmezustand verhängt und mir zugleich mit dem Oberbefehl über die Wehrmacht die vollziehende Gewalt übertragen.
I. Führern Adolf Hitler är död!
En förrädisk grupp partiledare har försökt utnyttja situationen genom att attackera våra stridande frontsoldater i ryggen för att ta makten åt sig själva.
II. I denna stund av största fara har Riksregeringen, för att upprätthålla Rätt och Ordning utlyst ett militärt undantagstillstånd och samtidigt överfört den verkställande makten till mig liksom högsta befäl över Wehrmacht..... [dvs till generalöverste Friedrich Fromm - eller i hans ställe generalöverste Friedrich Olbricht]
Med denna kraftfulla inledning säkrades grunden för att Ersatzheer (Reservarmén) under general Fromm skulle kunna ta kontroll över statsorganen.
Unternehmung Walküre innebar, efter von Tresckows justeringar och tillägg arrestering av alla Tysklands ministrar, av alla lokala politiska ledare som gauletiers, arrestering av ledande personal inom SD (säkerhetstjänsten SS) och Gestapo, besättande av radiostationer, flygfält, telefonväxlar, telegrafstationer, blockering av alla telefonförbindelser med Hitlers Führerhögkvarter Wolfsschanse, besättande av ministerier och viktiga platser i Berlin - med andra ord: ta total kontroll över Tyskland och också av erövrade områden som Frankrike.
Avsikten med attentatet mot Hitler och den efterföljande statskuppen var att tillsätta en ny regering sammansatt av civila och militärer med den gemensamma ståndpunkten att nu måste detta nazistiska välde gå i graven och med det fred kunna uppnås.
 |
Adolf Hitler |
Hitler hade under sin tid både som ledare för NSDAP före 1933, och sedermera som statschef och Führer, utsatts för ett flertal attentat för att röja honom ur vägen. Motståndarna försökte med skjutvapen och sprängladdningar - alla strandade på omständigheter som låg utanför deras kontroll. Tändrör för sprängladdningarna fungerade inte, vapenvisitation före mötet med Hitler genomfördes - gemensamt för dem alla var dock att själva organisationen för ett maktskifte saknades.
Faktum är att Hitler under sin tid vid makten utsattes för 42 mordförsök - men undkom dem alla!
Det tidigaste, och allvarligaste, försöket att mörda Hitler utfördes i Bürgerbräukeller i München den 8 november 1939. Där och då skulle NSDAP högtidlighålla minnet av den misslyckade Ölkällarkuppen 1923. Attentatsmannen var den kommunistiske 36-årige snickaren Georg Elser.
Elser var ingen frontkämpe för det förbund, Kommunistische Partei Deutschlands, KPD som han röstade på utan drog sina egna slutsatser beträffande NSDAP och dess Führer Adolf Hitler - och kom fram till att mannen måste dö!
 |
Rekonstruktion av |
Under 30 kvällar gömde Elser sig i ett kvastrum i Bürgerbräukeller tills lokalerna var tomma på öldrickare och personal. Han byggde och gömde en kraftig, tidsinställd, sprängladdning i en pelare snett bakom den talarstol från vilken det förmodades att Hitler skulle hålla tal till en publik om ca 2000 personer.
 |
Rudolf Hess i talarstolen i |
När Hess talat färdigt krävde dock publiken att få höra Hitler. Denne kände sig stressad över att han nästa dag skulle befinna sig på ett viktigt möte i Berlin - men steg ändå upp i talarstolen och höll - ett för att vara Hitler - kortare tal än vanligt.
 |
Förödelsen efter explosionen |
Tretton minuter efter att Hitler med sin stab lämnat lokalen exploderade bomben varvid 8 personer omkom och ytterligare 60 skadades.
Elser greps senare vid den Schweiziska gränsen och genomled tortyr och hård bevakning i olika koncentrationsläger. Han avrättades den 8 april 1945 i KZ-lägret Dachau.
Märkligt, eller kanske typiskt nog, accepterade de tyska generalstaberna Den österrikiske korpralen, så länge de olika krigsfallen ledde fram till att Tyskland gick segrande ur dem. När krigslyckan vände, tydligast i samband med nederlaget vid Stalingrad den 2 februari 1943, blev missnöjet med GröFaZ, Grösster Feldherr aller Zeiten (översatt: Den störste fältherren genom tiderna), dvs Adolf Hitler, allt större. Konsekvenserna därav var att ett antal mer eller mindre avancerade mordplaner riktade mot Hitler kom att smidas.
Mest omfattande bland planerna - och bäst underbyggd - var attentatet i Wolfsschanze den 20 juli 1944.
 |
Generalöverste |
Den 1938 pensionerade generalöversten Ludwig Beck och general Friedrich Olbricht hade länge diskuterat möjligheten att mörda Adolf Hitler. Deras bevekelsegrunder ansågs allmänt ha varit att "någon måste visa världen att det faktiskt fanns missnöje med både diktatorn själv och hela det nationalsocialistiska samhället". De ansåg - liksom flera generaler och fältmarskalkar vid tidpunkten - att om Tyskland skulle kunna räddas måste nazismen försvinna. Djupare planer på att till exempel hoppas på fred på västfronten var bara förhoppningar - och för sent enligt Churchill då nyheten nådde honom.
General Olbricht hade ett flertal gånger tänkt skjuta skjuta Hitler (men aldrig fått rätt tillfälle) och burit en självmordsbomb ombord på en flygning mellan Berlin och Ostpreussen när han reste med Hitler. Bombens utlösningsmekanism hade emellertid inte fungerat. Efter de västallierades landstigning i Normandie den 6 juni 1944 blev saken än mer akut.
 |
Överste Claus Schenk |
Nu trädde en ny aktör in på scenen, översten och greven Claus Schenk von Stauffenberg. von Stauffenberg hade sårats svårt i kriget under sin tjänstgöring i Tunisien och miste där vänster öga, sin högra hand och två fingrar på vänster hand.
Genom tillfälligheternas spel kom von Stauffenberg att stationeras i general Olbrichts stab och kom som sådan även att ha visst tillträde till Hitlers lägesgenomgångar i Wolfsschanze.
Inom kort fann Beck och Olbricht en starkt motiverad åsiktsfrände och därtill perfekt genomförare av ett attentat mot Hitler: överste Claus Schenk von Stauffenberg.
 |
Oberleutnant |
 |
Engelskt tändrör av samma typ som användes |
Vi förflyttar oss nu till Wolfsschanse i Ostpreussen, Hitlers högkvarter under kriget mot Sovjetunionen. Datum är den 20 juli 1944 och överste von Stauffenberg skall delta i en normal lägesföredragning tillsammans med Hitler och en grupp högre officerare. Föredragningen skall hållas i en byggnad med betongtak och väggar av putsat tegel. Byggnaden, med stålluckor att täcka för fönstren, ansågs nöjaktigt kunna motstå splitter från en bomb- eller artilleriattack.
Till följd av att Italiens diktator Mussolini förväntas ankomma per järnväg till Wolfsschanze denna dag har lägesgenomgångens starttid förlagts till klockan 12:30.
Under förevändning av att von Stauffenberg önskar byta till en ren skjorta inför mötet med Hitler ställer generalfältmarskalk Keitels adjutant, major John von Freyend, sitt sovrum till förfogande.
Registerkortet ovan med von Freyends foto kräver en förklaring! Alla officerare som ingått i någon högre stab registrerades på detta sätt efter krigsslutet. von Freyends tjänstegrad var major (Wehrmacht) och han arbetade endast som adjutant till generalfältmarskalk Keitel. Han rördes sig alltså bland höga beslutsfattare men deltog eller - bidrog - aldrig till några beslut. Ovetande kom han att spela en roll i attentatet 20 juli 1944. Amerikanarna, som utfört förhören med von Freyend, frigav honom strax efter förhören.
Tillsamman med von Stauffenberg är hans adjutant Werner von Haeften. Den senare skall hjälpa den gravt handikappade von Stauffenberg med skjortbytet. Skjortbytet och det verkliga skälet till manövern: att armera bomberna drar ut på tiden. De väntande generalerna blir oroliga och sänder överfältväbeln Werner Vogel till rummet för att mana på Stauffenberg. Tack vare att Vogel inte ser Stauffenbergs öppna portfölj med bomberna undgår attentatsmännen att upptäckas. Emellertid finns nu inte tid för Stauffenberg att armera den andra bomben - hans adjutant låter den försvinna i sin portfölj.
 |
Mötesrummet i baracken är ett typiskt mötesrum, 5x10 meter, i ena änden av byggnaden. Mitt i rummet står ett mycket bastant ekbord som vilar på två, likaledes bastanta, ekstöd. Bordet mäter 5,5x1,5 meter och har en tjock bordsskiva av ek. På bordet ligger aktuella kartor... Till följd av sin hörselnedsättning orsakad av krigsskadorna i Afrika får von Stauffenberg en plats nära Hitler. Han ställer sin portfölj på den sida av bordsfundamentet som vänder mot Hitler. von Stauffenberg viskar strax därpå till en närstående att han väntar ett viktigt telefonsamtal från Berlin och lämnar byggnaden. Klockan är nu 12:37. Strax därpå finner överste Heinz Brandt att von Stauffenbergs portfölj står i vägen för honom. Av denna anledning flyttar han portföljen med bomben till andra sidan av det stabila bordsstödet. Denna förflyttning räddar förmodligen livet på Hitler!
Närvarande vid konferensen
1. Adolf Hitler, lindrigt skadad
2. Generallöjtnant Adolf Heusinger – ställföreträdande chef för arméns generalstab, lindrigt skadad
3. General Günther Korten – chef för Luftwaffes generalstab †
4. Överste Heinz Brandt – general Heusingers adjutant †
5. General Karl Bodenschatz – Hermann Görings förbindelseofficer vid Führerhögkvarteret, allvarligt skadad
6. Överstelöjtnant Heinz Waizenegger – en av Alfred Jodls stabsofficerare
7. General Rudolf Schmundt – chef för arméstaben †
8. Överstelöjtnant Heinrich Borgmann – Adolf Hitlers arméadjutant, allvarligt skadad
9. General Walther Buhle – chef för arméstaben vid OKW
10. Konteramiral Karl-Jesco von Puttkamer – Adolf Hitlers marinadjutant, lindrigt skadad
11. Stenograf Heinz Berger †
12. Kapten Heinz Assmann – marinstabsofficer vid OKW
13. Major Ernst John von Freyend – Wilhelm Keitels adjutant
14. Generalmajor Walter Scherff – militärhistoriker vid OKW, lindrigt skadad
15. Konteramiral Hans-Erich Voss – marinens förbindelseofficer vid Führerhögkvarteret
16. Otto Günsche – Adolf Hitlers SS-adjutant, lindrigt skadad
17. Överste Nicolaus von Below – Adolf Hitlers adjutant vid Luftwaffe
18. Generallöjtnant Hermann Fegelein – Waffen-SS:s representant vid Führerhögkvarteret
19. Stenograf Heinz Buchholz
20. Major Herbert Büchs – Alfred Jodls andre adjutant
21. Franz von Sonnleithner – Utrikesministeriets representant vid Führerhögkvarteret
22. General Walter Warlimont – ställföreträdande stabschef vid OKW
23. General Alfred Jodl – stabschef vid OKW, lindrigt skadad
24. Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel – Chef för OKW
 |
I Gamla Te-huset i Wolfsschanze finns en exakt kopia av det |
Ett knappt kilo sprängämne exploderar inte obemärkt! Här några bilder efter explosionen i rustningsminister Speers barack, vilken vid tillfället användes som sammanträdesrum.
 |
Göring, nr 2 från vänster, utanför attentatsbaracken. Till följd av den tryckande värmen är |
 |
Reichmarschall Hermann Göring, nyss ankommen från sitt högkvarter |
Telefonledes informeras general Fromm, chefen för Ersatzheer, att Hitler är död. Fromm är införstådd med att ett attentat mot Hitler är genomfört - men tvekar med att beordra Unternehmung Walkür. Han sätts i husarrest i Bendelblock och i hans ställe beordrar general Olbircht att planen sätts i verket.
 |
General |
I Paris sitter general Carl-Heinrich von Stülpnagel som befälhavare över det ockuperade Frankrike. Han är den ende av de sammansvurna som strikt följer orderna i Unternehmung Walküre. Han låter alltså ge order om att arrestera alla politiska organ som SD, Gestapo och SS-officerare inom sitt ansvarsområde. Den delen av kuppen är framgångsrik men i Riket i övrigt går det inte så som kuppmakarna planerat.
Efter några timmars flygning kommer von Stauffenberg och hans adjutant till Berlin. Där råder vad man skulle beskriva som ett kaos. Är Hitler, som von Stauffenberg säger, död eller är verkligheten någon annan?
 |
General |
General Fellgiebel är stationerad i Wolfsschanze som chef för krigsmaktens kommunikationsnät. Han kom tidigt i kontakt med motståndsrörelsen via sin tidigare chef, generalöverste Ludwig Beck. Han är som vi redan vet en av de sammansvurna. Fellgiebels uppgift består i att skära av Wolfsschanzes alla telefonkontakter med omvärlden. Fellgiebel lyckas emellertid inte att helt avbryta telefontrafiken och i Berlin får Josef Goebbels inom kort kännedom om mordförsöket på Hitler och att denne överlevt. Fellgiebel tvingas därmed att återupprätta telefonförbindelserna med Wolfsschanze samt meddela Berlin att Hitler inte är död - men väl utsatt för ett sprängattentat.
Oron sprider sig i Berlin. Radion, den viktigaste kommunikationslänken mellan de sammansvurna i Berlin och Tyskland, besätts aldrig… Teleprintrar fungerar inte och order kommer därmed aldrig ut till Wehrmacht-officerare runtom i Tyskland. Långsamt glider initiativet från kuppmakarna.
Strax före klockan 23 tränger ett kompani ur Berlins Vaktbataljon in i själva Bendlerblock. General Fromm befrias från sin husarrest. Det kommer till skottväxling varvid von Stauffenberg såras i höften. Kuppmännen arresteras därefter en efter en. Den pensionerade generalöversten Ludwig Beck gör två försök att ta sitt liv med pistol men misslyckas. Generalöverste Fromm beordrar då en officer att skjuta Beck. Den beordrade officeren vägrar varpå en underofficer blir den som skjuter Beck.
Chefen för Ersatzheer, generalöverste Fromm, är tämligen väl insatt i planerna på en statskupp men i avvaktan på besked från Wolfsschanze om att Hitler verkligen är död vägrar han alltså att ge order om Unternehmung Walküre. Nu, när kuppen misslyckats, gäller det för Fromm att sopa igen sina egna spår i sammansvärjningen. Han utnyttjar sin rätt som högste chef för de närmaste attentatsmännen att omedelbart, mitt i natten, sammankalla en Ståndrätt. Ståndrätten kan inte finna annat än att de gripna gjort sig skyldiga till högförräderi. Straffet för högförräderi är ovillkorligen döden.
Kort efter midnatt den 21 juli 1944 förs general Friedrich Olbricht, överste Mertz von Quirnheim, överste Claus Shenk von Stauffenberg och von Stauffenbergs adjutant Werner von Haeften ut på Bendlerblocks innergård till den väntande exekutionspatrullen. Scenen lyses upp av några bilstrålkastare. Claus von Stauffenbergs sista ord är: ”Es lebe das heilige Deutschland!“ (Länge leve det heliga Tyskland). Skottsalvorna ekar mellan husen, fyra kroppar faller och ligger stilla på marken, billjusen släcks - liksom hoppet om ett Tyskland utan Adolf Hitler.
 |
Avrättningsplatsen på Bendlerblockets innergård. |
 |
| Statyn "Wiederstand" av bildhuggaren Richard Scheibe |
En av huvudmännen vid utformningen av Unternehmung Walküre, generalmajor Henning von Tresckow befinner sig vid attentatet på östfronten. När han nås av nyheten att kuppen misslyckats tar han en handgranat, går ut i ett närbeläget skogsparti och avslutar sitt liv. Kort därförinnan dikterar han följande ord för en av sina stabsofficerare, Fabian von Schlabrendorff:
”Nu kommer hela världen att kasta sig över oss och okväda oss. Men nu som förut hyser jag den klippfasta övertygelsen, att vi har handlat rätt. Jag betraktar Hitler som inte bara Tysklands utan hela världens ärkefiende. När jag om några timmar står inför Guds domstol för att avlägga räkenskap för vad jag har uträttat och vad jag har underlåtit, så tror jag mig med gott samvete kunna försvara mina handlingar i kampen mot Hitler. Om Gud en gång kunde lova Abraham att han skulle skona Sodom, om det bara fanns så många som tio rättfärdiga i staden, så hoppas jag, att Gud också skall skona Tyskland för vår skull. Ingen av oss har rätt att beklaga sig över sin död. Den som har slutit sig till oss har i och med detta tagit på sig Nessusskjortan*. En människa vinner sitt moraliska värde först när hon är beredd att ge sitt liv för sin övertygelse.”
* Nessusskjorta, urprung grekisk mytologi, översatt Offerskjorta
 |
Oberleutnant (fänrik) |
Fabian von Schlabrendorff undgick mirakulöst att dömas och avrättas som medbrottsling till attentatsmännen. I början av februari 1945 ställdes han inför Folkdomstolen ledd av den fullständigt hämningslöse nazistiske domaren Roland Freisler. Den 3 februari träffades emellertid domstolsbyggnaden av en amerikansk flygbomb och Freisler dödades. Samtidigt förstördes också de dokument som låg till grund för åtalet. Processen mot von Schlabrendorff fick då skjutas upp och återupptogs i mars 1945 med Freislers efterträdare Wilhelm Crohne i domarsätet. Denna gång tilläts von Schlabrendorff tala i egen sak och hävdade bland annat att den tortyr han under häktningstiden utsatts för var olaglig. Crohne valde att frikänna von Schlabrendorff.
Gestapo släppte dock inte von Schlabrendorff utan förde honom till koncentrationslägret (KZ) Sachsenhausen där han internerades. Senare förflyttades han till KZ Flossenbürg och därefter till KZ Dachau. Den 24 april 1945 fördes von Schlabrendorff till KZ Niederdorf i Sydtyrolen. Han befriades den 4 maj av amerikanska trupper.
På order från Hitler startade SD och Gestapo en oerhörd människojakt över hela Tyskland samt i de av Tyskland ockuperade länderna. Ett förödande dokument som återfanns hos de sammansvurna var ministerlistan för den tänkta regeringen efter nazismens fall.
Om attentatet hade lyckats, skulle följande personer ha ingått i en ny regering.
· Riksståthållare: generalöverste Ludwig Beck
· Rikskansler: Carl Goerdeler
· Vicekansler: Wilhelm Leuschner
· Finansminister: Ludwig Schwerin von Krosigk (eventuellt, tillhörde inte motståndsrörelsen)
· Rustningsminister: Albert Speer (eventuellt, tillhörde inte motståndsrörelsen)
· Utrikesminister: Ulrich von Hassell (ersätts eventuellt av Heinrich Brüning)
· Inrikesminister: Fritz-Dietlof von der Schulenburg (ersätts senare av Julius Leber)
· Krigsminister: Ludwig Beck (tillfälligt, med Erich Hoepner som statssekreterare)
· Polisminister: Wolf-Heinrich von Helldorf (övergångslösning, ersätts snarast av Henning von Tresckow)
· Arbetsminister: Paul Lejeune-Jung
· Kulturminister: Johannes Popitz (övergångslösning)
· Justitieminister: överdomare Karl Sack (övergångslösning, ersätts av Josef Wirmer)
· Försörjningsminister: vakant
· Militär överbefälhavare: generalfältmarskalk Erwin von Witzleben
· Chef för reservarmén: generalöverste Friedrich Olbricht
Redan den 8 augusti 1944 verkställdes, i Plötzenseefängelset i Berlin, de första dödsdomarna efter den misslyckade statskuppen den 20 juli 1944.
De dömda var
· Fältmarskalk Erwin von Witzleben
· General Erich Hoepner
· Generallöjtnant Paul von Haase
· Generalmajor Helmuth Stieff
· Juristen Albrecht von Hagen
· Kapten Friedrich Klausing
· Juristen Peter Yorck von Wartenburg
· Överstelöjtnant Robert Bernardis
Av tradition skulle en dödsdömd militär avrättas genom arkebusering. De nu och framgent i detta högförräderimål avkunnade dödsdomarna skulle på order av Hitler verkställas på ett vanhedrande sätt - därav hängning.
 |
Avrättningskammaren i Plötzenseefängelset, Berlin. |
De dödsdömda kopplade till 20 juliattentatet hängdes med stålsnaror fästa i slaktarkrokar. Hängningen blev därigenom snarare en plågsam strypning till döds än en knäckning av nackkotorna som vid traditionell hängning. Hängningarna filmades och Hitler uppges ha varit en hängiven tittare!
I Plötzenseefängelset avrättade naziregimen mellan 1939-1945 fler än 2800 människor.
 |
Konstnären Alfred Hrdlicka ger oss i denna bild en föreställning om hur en |
Många dödsdomar skulle det bli med anledning av 20 juli-attentatet. Den 1934 inrättade Volksgerichtshof (Folkdomstolen) var den speciella domstol i Nazityskland som prövade och dömde i hög- och landsförräderimål. Dess ordföranden var Otto Georg Thierack (1936–1942) och Roland Freisler (1942–1945). Folkdomstolen tillkom sedan Hitler uttryckt missnöje med utgången i rättegången efter riksdagshusbranden 1933, där det tyska rättsväsendet markerat sitt oberoende och byråkratiska korrekthet genom att fria samtliga anklagade utom den huvudmisstänkte, Marinus van der Lubbe. Volksgerichtshof var en helt igenom nazistiskt styrd domstol som inte hade med juridik och blind rättvisa att skaffa!
 |
Roland Freisler |
Freisler hann under sina tre år på posten som President i Volksgerichtshof avkunna fler än tre tusen dödsdomar.
Att bli ställd inför Folkdomstolen var under Freislers, framför allt senare tid, liktydigt med en dödsdom.
 |
Volksgerichtshof förkunnar en dom. |
General Carl-Heinrich von Stülpnagel (kommendanten i Frankrike) förstod vad som väntade när han blev kallad till Berlin. Han lät stanna sin bil i franska Verdun och avsåg att skjuta sig. Han lyckades dock bara göra sig blind. Efter dom i Volksgerichtshof (Folkdomstolen) under ledning av Roland Freisler avrättades han genom hängning den 30 augusti 1944.
 |
Generalfältmarskalk |
Den mest bemärkte officeren inblandad i sammansvärjningen mot Hitler var fältmarskalk Erwin Rommel. Rommel var ett nazistiskt nationalhelgon. Han återfanns på listorna över möjliga befattningshavare i det nya Tyskland och Hitler bestämde att Rommel måste dö. Han gavs dock alternativet att, i stället för rättegång, ta sitt liv och få en statsbegravning. Rommel gavs också garantier för hans familjs säkerhet. Rommel valde det senare alternativet och tog gift den 14 oktober 1944. (Jfr även Vägen till Hitlers Wolfsschanse del II)
Med anledning av 20 juli-attentatet och försöket till statskupp arresterade och förhörde SD (Sicherheitsdienst SS, Säkerhetstjänsten SS) och Gestapo (Geheime Staatspolizei, Hemliga statspolisen) fler än 7000 personer. Av dessa dömdes 4980 personer i Volksgerichtshof (Folkdomstolen) till döden och avrättades!
 |
Rustningsminister |
En av de män som var snubblande nära undergången var rustningsminister Albert Speer. Han fanns upptagen på de sammansvurnas list över (tänkbara) ministrar. Det fanns dock inget i hans eget agerande som knöt honom till attentatet eller kuppförsöket och efter att i några dagar ”befunnit sig i frysen” var allt åter som vanligt i relationerna med Adolf Hitler och de ledande männen omkring honom.
Speer ger oss, i boken ”Tredje Riket inifrån”, sin version av händelseförloppet i Berlin den 20 juli 1944. Händelserna, sedda med Speers ögon och refererade i den självbiografiska boken skriven i Spandaufängelset i Berlin, ger oss sentida läsare en närmast kuslig känsla av att vara närvarande. Framför våra ögon utspelar sig under några timmar 1900-talets största och mest betydelsefulla sammansvärjning, en sammansvärjning som om den lyckats kunde ha sparat 100 000-tals liv. Tidsspegeln publicerar i en separat artikel ett utdrag ur boken "Tredje Riket inifrån" rörande de kritiska timmarna samt händelserna i Berlin under dessa timmar. Artikeln har fått namnet "Rustningsminister Albert Speer och kuppen den 20 juli 1944". Klicka på länken!
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!
