Faktainnehållet i denna artikel kommer till stor del från engelska Wikipedia. Även annan dokumentation har dock kommit till användning. Lite märkligt är att flera av de artiklar om Psilanderaffären man finner på Internet har (i princip) samma ursprung!
Händelsen då Sverige var en hårsmån - eller snarare ett kanonskott från en svensk jagare - från att tvingas in i Andra Världskriget på Tysklands sida har av sin samtid fått namnet Psilanderaffären. Vadan detta namn och varför?
Jo, den 16 augusti 1669 föddes i Stockholm friherren och den blivande amiralen i Svenska Flottan, Gustav von Psilander. Psilander gjorde militär karriär och fick amiralsfullmakt 1715. Vägen dit gick bl a över anställning i Holländska Flottan 1689-1695 där han utkämpade ett flertal sjöstrider under Holländsk flagg.
 |
| Karl XII landstiger vid Humlebaek med 10 000 man den 4 augusti år 1700, Gregorianska, nuvarande, kalendern. 25 juli enligt dåvarande Julianska kalendern |
Väl hemma i Sverige befordrades han, i vederbörliga steg, till örlogskapten och deltog som fartygschef vid Karl XII landstigning i danska Humlebaek (Själland) år 1700 under Det Stora Nordiska kriget.
Den 28 juli år 1704 är Psilander eskortchef för en svensk konvoj som seglar söderut genom Engelska kanalen. Psilander är tillika befälhavare på det svenska linjeskeppet Öland vilket är bestyckat med 56 kanoner.
Vid Orford Ness, vid Englands nordöstra kust mot Engelska kanalen, möter man en engelsk eskader om nio fartyg med den sammanlagda eldkraften från 430 kanoner. Engelsmännen kräver, som tidens sed är, att svenskarna skall visa vördnad för den engelska drottningen genom att hala flagg och/eller beslå märsseglen. Karl XII har emellertid i en order till flottan uttryckligen förbjudit att svenska örlogsfartyg skall visa vördnad för andra nationers fartyg - detta vid hot om dödsstraff för den fartygschef som bröt denna kungliga order. Sverige var en stormakt - och skulle uppträda som en sådan!
På grund av underlåtenheten att sänka vare sig märssegel eller vimpel sköt engelsmännen två skarpa varningsskott. Psilander skickade då löjtnant Herman Schmidt i en roddslup till det engelska befälsfartyget. Enligt Psilander utspann sig följande samtal mellan löjtnant Schmidt och den engelske kaptenen Thomas Butler:
– Sen I intet Drottningens av England flagg?
– Jo, vi se den väl, men sen I icke Konungens av Sverige flagg?
– Jo, men varför avläggen I intet eder skyldighet till drottningen av England?
– Vad för skyldighet skall konungen av Sverige göra drottningen av England?
– I måste stryka edra märssegel.
– Därtill haver min kommendör inga order, ej heller lär han stryka.
– Well, så skall jag lära eder det nu strax!
Striden varade i 4½ timme och då var Psilanders fartyg, linjeskeppet Öland, så svårt skadat att men hissade sjönödssignalen. Striden avbröts, Öland bogserades till land och Psilander blev under en månad krigsfånge. Denna i sak helt försumbara strid kostade Sverige 16 döda och 37 sårade och på engelsk sida cirka 20 döda och 80 sårade. Engelsmännen gick förvisso segrande ur sjöslaget - men den svenska äran var, sedd med dåtidens ögon, obefläckad!
Datumet för slaget anges ovan enligt den då rådande Svenska Kalendern. I England anges datumet till den 27 juli, enligt den Julianska kalendern som gällde där. Större delen av Europa hade emellertid vid den här tiden gått över till den Gregorianska kalendern (som vi använder än idag), och enligt denna ägde slaget rum den 7 augusti.
Den Psilanderaffär som denna artikel handlar om inträffar 236 år efter ovanstående slag - men har samma parter: Svenska flottan och Brittiska flottan.
Vid Andra Världskrigets utbrott saknade Sverige mycket av behövlig krigsmateriel. Orsaken kan sökas bland de politiker som fallit för efterkrigstidens mantra: "Aldrig mera krig" och följdriktigt avrustat Sverige till den grad då egentligt försvar av vårt territorium inte längre var möjligt.
Dåvarande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson deklarerade efter krigsutbrottet den 1 september 1939 den berömda frasen: "Sveriges beredskap är god" - ett yttrande som helt saknade substantiell grund. Men vad skulle han säga? Att vi saknade egentligt försvar? Att vår beredskap var nära nog obefintlig?
För att snabbast möjligt fylla de militära materielluckorna måste man vända sig utomlands. Här stötte man genast på ett nytt problem: de länder som redan var i krig, eller omedelbart hotades av krig, var naturligtvis inte intresserade av att sälja sin materiel. Undantagna här var enbart Italien och USA som ännu stod utanför den begynnande världsbranden.
Förhandlingar med dessa två stater resulterade i köp av jaktplan från USA samt jakt och bomb/spaningsflygplan från Italien. (Se närmare artiklarna Flygplanet som aldrig flög samt Jaktflygplanet P51 Mustang och Svenska Flygvapnet).
Sökandet efter förstärkning av Svenska flottan, främst motortorpedbåtar och jagare fick också sin lösning i Italien. Italiens diktator Benito Mussolini ställde sig välvillig till avyttring av fyra stycken (mindre) jagare, fyra torpedbåtar samt ett betydande antal torpeder, ammunition, minor, reservdelar mm som fyllde mellan 700 och 800 järnvägsvagnar vilka transiterades genom Europa till Sverige!
 |
| Italienska Sella-klassen Svenska jagaren Puke |
De fyra jagarna var av två olika italienska klasser: Sellaklassen och Spica-3-klassen.
 |
| Italienska Spica-3-klassen Svenska jagaren Romulus |
De förra hade ur svensk synvinkel egentligen passerat "bäst före datum" eftersom de var sjösatta redan 1926 medan de två senare ur Spica-3-klassen sjösattes 1934 och betraktades som fullt moderna. Italienarna krävde emellertid att jagarpaketet omfattade alla fyra fartygen - varom inte, ingen affär!
Sverige hade egentligen inget val och köpen genomfördes den 21 januari 1940.
Jagarna skulle nu hämtas från Italien av svenska besättningar. Till chef för uppdrag utsågs kommendörkapten Torsten Hagman. För uppdragets genomförande krävdes ett transportfartyg och valet föll på Svenska Lloyds passagerarfartyg s/s Patricia. Fartyget rekvirerades av Svenska marinen och för att fylla de internationella reglerna för krigsfartyg försåg hon med en 12 cm kanon samt två 8 mm kulsprutor.
Med 450 man jagarbesättningar för de inköpta fartygen och 36 man tillhöriga Patricias sjöpersonal avseglade HMS (f.d. s/s) Patricia från Göteborg den 4 mars 1940 med kurs mot italienska La Spezia i nordvästra Italien. Patricia ankom efter en händelselös resa till La Spezia den 19 mars.
På de fyra nyinköpta jagarna hissades den svenska örlogsflaggan den 27 mars och fartygen fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus. Ursprungligen skulle fartygen fått fyra svenska namn men italienarna yrkade enträget på att två av fartygen skulle få namn som anknöt till fartygens ursprungsland. Valet föll då på två namn ur den Romerska mytologin: Romulus och Remus vilka skulle ha fötts upp av en varghona och så småningom, den 21 april 723 f.Kr, grundat Rom.
 |
| Kommendörkapten Hagman på jagaren Pukes brygga vid avfärden från La Spezia. Italienska matroser mannar reling på ankrade italienska jagare i bakgrunden |
Efter intrimning av besättningarna på de nya fartygen, tekniska prover och utrustning för hemresan påbörjades denna den 14 april 1940. Redan den 15 april ankrade man i Neapel för att på HMS Patricia ta ombord ett 30-tal torpeder, viss övrig ammunition samt reservdelar till jagarna och de tidigare levererade motortorpedbåtarna. Neapelbesöket blev också ett rekreationsbesök för flottisterna från Sverige.
 |
| Jagareskaderns färdväg från La Spezia till Göteborg. Röd = Jagarnas och Patricias rutt Grön = HMT Castors rutt. Gul (knappt synlig) = Jagarnas rutt från Färöarna till Kirkwall under engelsk flagg |
Den 18 april avseglade den svenska flottstyrkan från Neapel med Lissabon som nästa etappmål. HMS Patricia gick med sina 12 knop i täten och i hennes kölvatten gick de fyra jagarna vars toppfart var 34-35 knop.
Under tiden i La Spezia har säkerhetsläget i Europa drastiskt förändrats. Det nazistiska Tyskland har igångsatt Fall Weserübung, dvs ockupationen av Danmark och Norge den 9 april. Det Brittiska Amiralitetet ansågs sig därefter inte kunna garantera säkerheten för den svenska fartygskonvojen under deras tänkte passage av Engelska kanalen. Detta förändrade den svenska planläggningen för seglatsen på så sätt att man för att undvika Kanalen skulle gå väster om Storbritannien och via Irland, Färöarna och norska kusten nå Göteborg.
Den nya utlagda rutten innebar att bränsleförråden i jagarna måste kompletteras för att de skulle kunna nå Sverige. Detta avsågs ske i Lissabon. Men mer problem lurade bakom hörnet för kommendörkapten Hagman och hans flottilj!
Vid middagstid den 20 april fick jagaren Puke maskinhaveri och tappade därmed fart. Efterföljande jagare, Psilander, observerade inte Pukes belägenhet och hennes efterföljande manövrar i tid utan kolliderade lätt med Pukes akter. Vid kollisionen slets babords propelleravbärare bort varvid en mindre vattenläcka uppstod. Psilander fick vid sammanstötningen en mindre läcka i fören. Det inträngande vattnet kunde utan problem kontinuerligt pumpas ut i havet och fartygskonvojen kunde, sedan Pukes maskinproblem åtgärdats, fortsätta mot Cartagena på Spaniens sydost-kust. Dit kom fartygen den 21 april.
 |
| Från vänster till höger i bild: Remus, Romulus och Puke. Den senare krängd åt styrbord |
I Cartagena dockades Psilander för att reparera de trasade plåtarna i förstäven medan skadan på Puke kunds hjälpligt åtgärdas efter att fartyget krängts åt styrbord så att skadestället vid babords propeller kom ovan vattenytan.
Det oplanerade reparationsbesöket i Cartagena blev kort och redan den 26 april avgick de fyra jagarna mot Lissabon i Portugal. HMS Patricia hade till följd av sin relativt jagarna låga marschfart, 12 knop, avdelats från styrkan och gått i förväg mot Lissabon.
Två dagar senare, den 28 april, anländer man Lissabon för att bunkra den sedan tidigare, av Marinstaben i Stockholm, beställda brännoljan samt färskvatten. Därefter skall man lätta ankar och gå mot Sverige. Men för kommendörkapten Hagman har bekymren bara börjat: Ingen brännolja finns att få - därmed ingen fyr under de oljeeldade ångpannorna i de fyra jagarna, därmed ingen fortsatt hemresa...
 |
| HMS Puke i torrdocka i Lissabon |
Väntan på olja blir lång: en hel månad under vilken Hagman låter HMS Puke gå i torrdocka för att få kollisionsskadorna på skrovet vid avbärare framför babords propeller permanent åtgärdade.
För att lösa oljeproblemet rekvirerar Chefen Marinen den svenska tankern M/T Castor och beordrar henne till Lissabon med 14495 ton olja och 1000 ton färskvatten. Castor blir med detta örlogsfartyget, HMTransportfartyg Castor, med den nyss civile kapten Juhlin som befälhavare - nu som löjtnant Juhlin i flottans reserv.
Den 10 maj går Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike. Säkerhetsläget för Europas stater är i gungning - liksom jagareskaderns framtida öde. Sverige har sedan tidigare förklarat sig som neutralt i den alltmer uppflammade konflikten - men hur kommer framtiden att utvecklas?
 |
| M/T Castor sänktes den 31/3 1941 av U46 under befäl av U-båtsesset Engelbert Endrass varvid 16 besättningsmän omkom. Endrass själv gick till botten med hela sin besättning på U567 efter ett sjunkbomsanfall av Brittiska örlogsmän den 21 december samma år |
Castor anländer Lissabon den 21 maj och man avseglade i samlad trupp till Vigo på Spaniens NV kust den 27 maj. I Vigo bunkrar Castor och Patricia brännolja och siktet ställs mot Cobh på Irlands sydkust.
Kommendörkapten Hagman bedömer nu Castors marschfart, 8 knop, väl låg för eskaderns säkerhet och möjlighet att nå Cobh, och detacherar därför Castor, i strid med Marinstabens uttryckliga order att flottstyrkan skall gå samlad, att fritt gå mot Cobh. Han låter därefter de fyra jagarna och Patricia gå med ekonomifarten 12 knop mot delmålet Cobh.
Nu inträder en ny spelare på planen och förmörkar med sin närvaro ytterligare kommendörkapten Hagmans himmel - Frankrike!
Castor som enligt dokumenten tillhör Svenska flottan, som seglar under svensk örlogsflagg men utan internationellt föreskriven beväpning och med en befälhavare utan uniform, prejas den 30 maj av Franska flottan!
Den franske befälhavaren misstänker att Castor medför kontraband och tvingar därför fartyget att vända om och gå mot Casablanca på Afrikas nordvästra kust för vidare kontroll.
Den svenska regeringen informeras om händelsen, diplomatiska noter utväxlas och efter två dagar kan Castor åter gå på kurs mot irländska Cobh.
Under tiden strömmar tyska pansarstyrkor genom Frankrike och når snart nog Kanalkusten. Den Brittiska Expeditionsstyrkan (BEF), som satts in för att stödja franska stridskrafter, innesluts i Dunkerque och den fantastiska Operation Dynamo startar. Mot alla odds lyckas den, med i princip allt som flyter, evakuera drygt 300 000 soldater från stränderna kring Dunkerque över till södra England. (Jfr En historisk Europaresa 2016 del III)
Den svenska jagarstyrkan ankrar i Cobh och finner än en gång att brännolja till ångpannorna på jagarna är en bristvara. För att kunna nå Färöarna läktras olja från Patricia till de, trots ekonomifart, törstiga jagarna.
 |
| HMS Patricia |
Kommendörkapten Hagman får ännu ett bekymmer på sina axlar i Cobh. 117 civila passagerare, varav 40 kvinnor och 8 barn, skall lämna Irland/England med f.d. passagerarfartyget s/s Patricia, nu HMS Patricia. Bland passagerarna finns även sjömän från torpederade handelsfartyg.
 |
| 1:a klass matsalen på HMS Patricia |
Tyvärr finns inga bilder förställande hytterna ombord på Patricia tillgängliga. Här visas dock interiörerna i fartygets två matsalar!
 |
| 2:a klass matsalen på HMS Patricia |
HMS Patricia införlivades efter Italienresan med Svenska flottan som ubåtsdepåfartyg för den allt större Svenska ubåtsflottan
Den 17 juni sammanträder Krigskabinettet i London och medlemmarna informeras om att fyra Svenska jagare var på väg mot Färöarna. Då Danmark ockuperades den 9 april beslöt det Brittiska Krigskabinett att omedelbart ockupera Färöarna som tillhörde Danmark. Syftet var att förhindra att Tyskland inrättade en ubåtsbas på öarna. Den 12 april anlände två Brittiska jagare till Färöarnas huvudstad Tórshavn och förhandlingar inleddes.
 |
| Den Brittiska kryssaren HMS Suffolk |
Under den Tyska ockupationen av Norge genomfördes i fjordarna i Narvikområdet häftiga sjöstrider mellan Kriegsmarine och Royal Navy. Under tiden 10-13 april 1940 förlorar Kriegsmarine 10 nya jagare - en högst märkbar förlust. Jfr Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format
I det Brittiska Krigskabinettet väcktes nu tanken på att förhindra att de svenska jagarna kom under tysk kontroll - helt enkelt genom att kapa dem! Premiärminister Winston Churchill ställde sig bakom tanken och gav Amiralitetet uppdraget att planlägga kapningen. Juridiskt skulle man hänvisa till den internationellt gällande Right of Angary enligt vilken en stat som under krig och inom eget territorium, eller som ockuperat ett visst område tillhörigt annan stat, där har rätt att beslagta en neutral stats egendom. Misstanken kan också funnits om att de fyra jagarna redan från början var avsedda som förstärkning av Kriegsmarine efter de svåra förlusterna vid Narvik. Att det rörde sig om en diversionsmanöver...
Ovetandes om vilka planer som smiddes i London närmade sig den Svenska flottstyrkan Färöarna. Tidigt på morgonen den 19 maj råder stark dimma. Plötsligt siktar utkikarna på jagaren Psilander land och man slår stopp i maskin för att därefter försiktigt dra sig tillbaka och avvakta att dimman lättar. Så sker under förmiddagen och konvojen styr åter mot Tórshavn och tar ombord lots som för dem till den norr om Tórshavn belägna Skaalefjorden. HMS Patricia ankrar längst in i fjorden och de fyra jagarna fortsätter linjen mot havet i en rad, inifrån och ut: HMS Puke, HMS Psilander, HMS Romulus och HMS Remus. För att spara på den svåråtkomliga oljan låter kommendörkapten Hagman släcka fyrarna under ångpannorna. I och med detta har han också avhänt sig eskaderns rörlighet - det tar nämligen minst fyra timmar att åter få ångtryck till jagarnas turbiner och till deras stridsfart om ca 35 knop.
Den vackra linjen av svenska fartyg i Skaalefjorden får varsina två vakthundar i form av bestyckade trålare. I fjordmynningen cirkulerar tre brittiska högsjöjagare av Tribalklass. På kartan: Drifter, här lika med trålare (bestyckade hjälpbåtar)
 |
| HMS Maori - en av jagarna av Tribalklassen vid Skaalefjorden |
 |
| Puke (närmast kameran) långsides med en av Tribal-jagarna. Det skiljer 30 meter i längd... och 8x12 cm kanoner mot 4x10 cm... Kommendörkapten Hagman var en klok man... |
Uppvaktningen får sin förklaring strax efter klockan 7 på morgonen den 20 juni då Tribal-styrkans befälhavare kapten Caslon per båt kommer över till kommendörkapten Hagman på Puke. Caslon redogör för läget och uppmanar Hagman att kapitulera med hela styrkan. Hagman anger att han måste få rådgöra med Stockholm innan han fattar ett sådant beslut. Caslon förklarar då att all radiotrafik från den svenska eskadern är förbjuden! Hagman måsta alltså fatta ett självständigt beslut. Hagman säger då att han vill ha begäran skriftlig och får en i all hast, på maskin utskriven lapp tillställd sig:
 |
| De brittiska kraven nedskrivna på papper efter begäran av kommendörkapten Hagman |
Hagman skulle lämna svar på framställan senast kl 10:00 samt ha besättningarna klara för avtransport senast kl 11:00!
Kommendörkapten Hagman kallar i detta läge de övriga fartygscheferna till rådslag. I avvaktan på att de skall anlända till jagaren Puke säger Hagman till sin 1:e officer, löjtnant Bengt Hellsten, ”Här har jag en möjlighet, som ingen svensk sjöofficer haft på 200 år, att ansluta mig till Munthes ”Svenska sjöhjältar”. Men jag får stoppa min personliga ärelystnad i säcken, för enda möjligheten är att nu ge efter och satsa på att vi genom förhandlingar kan få jagarna tillbaka.”
Han visste mycket väl att ett av hans fartyg uppkallats efter amiralen Gustav von Psilander och han kände, som de flesta sjöofficerare på den tiden, till Psilanders heroiska strid enligt det som står skrivet i denna artikels början: 56 svenska kanoner mot 430 engelska. Det kunde bara sluta på ett sätt - men den svenska äran var obefläckad!
Enligt protokollet skulle den yngste fartygschefen yttra sig först i den aktuella frågan. Detta för att han inte skulle påverkas av de äldres anföranden - men här var alla av samma uppfattning: med tanke på det enorma underläget i rörelse (till följd av släckta pannor) och eldkraft samt med tanke på de civilister som fanns ombord på HMS Patricia som ju faktiskt låg rakt i skottlinjen vid en artilleriduell - och till sist: egensänkning skulle omöjliggöra ersättningsanspråk för de beslagtagna fartygen; allt sammantaget visade på att man nödgades följa britternas anvisningar och lämna över fartygen till dem.
Man förhandlade sig fram till att i stället för att skeppas till England så fick man embarkera HMS Patricia som ju var på väg till Sverige. Patricia kunde efter denna manöver räkna 619 personer ombord i stället för de i fredstid tänkta 250 civila passagerarna!
Britterna som inte hade något intresse av att kvarhålla vare sig HMS Patricia eller den märkligt marin/civila, inhyrda, tankern Castor uppmanade dessa att lämnade Färöarna snarast. Så skedde också vid 14-tiden den 21 juni. Före avfärden betonade britterna att den radiotystnad som tidigare påbjudits gällde fram till dess att fartygen kommit ut på internationellt vatten.
Omedelbart efter att territorialgränsen samma dag passerats sände kommendörkapten Hagman ett kryptogram till Chefen marinen och klargjorde vad som inträffat samt att, enligt britterna, den svenska regeringen var underrättad.
Klockan 22 samma kväll mottog Hagman order från Stockholm om att omedelbart återvända till Tórshavn samt att kräva att jagarna utan dröjsmål återlämnades. Han fick också genom telegrammet klargjort att ingen inom svenska regeringen var införstådd med det inträffade.
HMS Patricia och Castor gjorde en 180 graders gir och styrde åter mot Tórshavn där de kastade ankar klockan 08:00 lördagen den 22 juni.
De diplomatiska förhandlingarna mellan Stockholm och London resulterade att britterna, på kvällen den 25 juni, meddelade att jagarna snarast skulle återlämnas.
Bidragande till detta beslut torde ha varit att Amiralitetet insett att fartygen var för små och för svagt bestyckade för att fylla en funktion i Royal Navy. Man behövde helt enkelt fartyg som kunde operera lång tid ute på Atlanten och vars beväpning inte understeg den i Tribal-klassen.
De svenska jagarna hade under tiden förflyttats till Kirkwall, strax norr om den stora Royal Navy-basen Scapa Flow på Orkneyöarna och Patricia anlände dit klockan 23:00 den 30 juni. (Jfr gärna artikeln Scapa Flow 13 november 1939)
På morgonen den 1 juli kunde fartygscheferna inspektera sina fartyg. Synen var bedrövlig. Vapensmeden Clas Dake på Romulus skrev i sina minnesanteckningar:
"1/7 Gick ombord på morgonen samtliga uppbördsmän. Det var det sorgligaste jag har sett. 'Romulus' såg ut som om en jordbävning dragit fram. Skåp, lådor och allt av (trä) var sönderbrutet, allting i uppbörden upp- och nervänt. Allt av mässing borttaget. Porslin, silver och rostfria saker borta. Det var värre än vad vandalerna kunde ha kunnat (göra). På eftermiddagen gick vi igenom uppbörderna och skrev upp allt som fattades. Tog upp trycket i ena pannan och körde runt turbinerna. Gick bra. En panna torrkokad. Skamfilad här och där på utsidan av tilläggningar. 'Pukes' stäv såg ut som ett dragspel efter kollision med 'Remus'."
Till följd av britternas okunskap och ignorans hade ångpannor på både Romulus och Remus skadats genom torrkokning!
Britterna kom så småningom att ersätta Svenska staten med 879 644 kronor för skadorna och den i vissa fall rena vandalismen ombord.
Den 5 juli klockan 02:00 var jagarna åter sjövärdiga och lämnade Kirkwall tillsammans med Patricia. Kursen var åter ställd mot Färöarna där man skulle möta Castor för att sedan gå mot Norge.
Under färden dit anfölls Castor (av misstag) av Brittiskt flyg. Fyra bomber fälldes men detonerade i haver 50-75 m från Castor. Ingen skada uppstod. Några drivande minor upptäcktes vid den Norska kusten och detonerades genom beskjutning från Romulus respektive Remus.
Den 9 juli kom eskadern fram till Kristiansand (Norge) där man ute till havs fick tysk minlots ombord. Fartygen, sånär som på Puke, ankrade ute på redden. Puke förde kommendörkapten Hagman till kaj där han sammanträffade med tyska myndigheter för att få fri lejd till Svenskt territorialvatten. Hagman blev mycket väl mottagen under sin väntan på klartecken för den avslutande seglatsen. Hagman sa senare:
"Jag fick ett hjärtligt mottagande hos dem som jag helst inte hade velat besöka, medan jag hos dem som jag trodde var våra verkliga vänner togs på sängen med uppfordran till kapitulation."
 |
| Vid kaj i Göteborg. Från vänster HMS Remus, Romulus, Psilander, Puke Notera Pukes tillbucklade stäv! |
På eftermiddagen kom klartecken för fortsatt färd från tyskarna och på morgonen den 10 juli kom man in på svenskt vatten. Klockan 17 gick signalen från bryggan på Puke ut i alla högtalare ombord: "Allt väl i maskin och roder" vilket betydde att man, med nedsläckta pannor, låg förtöjd vid kaj på Nya Varvet i Göteborg!
Efter fyra händelserika månader var nu operationen avslutad och besättningarna kunde åter trampa svensk jord! Fartygen togs emot av amiralen Fabian Tamm - men beställaren och den främste tillskyndaren av affären, försvarsministern Per Edvin Sköld, fanns inte närvarande. Inte heller statsministern Per Albin Hansson som personligen utnämnt kommendörkapten Torsten Hagman till chef för operationen fanns på kajen. Enligt statsminister Hanssons hustru skall Per Albin ha sagt att han ångrade att han inte var där och tog emot flottiljen.
Nu stundade ett efterspel där kommendörkapten Hagmans agerande vid kapningen lades under luppen. Fältkrigsrätten vid Västkustens marindistrikt tog den 6 augusti 1940 upp fallet och undersökte om Hagman på något sätt handlat klandervärt, och i strid mot lagen om fältkrigföring, då han utan strid överlämnade sina fartyg till britterna. Hade den Svenska Äran naggats i kanten? Borde Hagman, trots den totala underlägsenheten där i Skaalefjorden, ha agerat som amiral Psilander 236 år tidigare? Ärendet slutade i "remi" - rätten tog aldrig upp fallet och därmed blev Hagman heller inte vare sig fälld till ansvar eller frikänd.
En följd av Psilanderaffären blev dock att Chefen för Kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, den 22 augusti 1940 utfärdade en hemlig order där allt befäl förbjöds överlämna sina fartyg till främmande makt... en nutida betraktare av Psilanderaffären anser säkert att denna order blivit obsolet och att konsekvens numera går före ära...
En som tidigt tänkte i sådana banor var självaste Winston Churchill. Han ansåg att kommendörkapten Hagman skött den svåra och pinsamma affären på ett beundransvärt sätt. Han sa också "Om den svenske chefen varit en brittisk officer i motsvarande läge skulle vi ha givit honom en lämplig utmärkelse för att uttrycka vår beundran och nationens tacksamhet".
Kommendörkaptenen av 2:a graden, Torsten Hagman, utnämndes efter Psilanderaffären till kommendörkapten av 1:a graden och 1943 till Kommendör.
Något erkännande av hans handlande i Skaalefjorden, ett handlande som med stor sannolikhet förhindrade ett påtvingat svenskt inträde i Andra Världskriget på Tysklands sida, fick han aldrig under sin livstid.
Inför 50-årsminnet av Psilanderaffären kom emellertid en postum upprättelse i förordet till minnesskriften "Jagarköp under krig" genom att dåvarande Chefen för Marinen, viceamiralen Bengt Schuback i förordet skriver:
"Varje annat alternativ, att sänka fartygen eller att uppta en hopplös och blodig strid, skulle ha spolierat huvuduppgiften, nämligen att föra jagarna till Sverige. Det skulle också ha betytt förlust av svenska liv och kanske till och med ha dragit in Sverige i kriget.
Vårt folk, och speciellt förbandets besättningar, har all anledning att vara tacksamma för kommendörkapten Hagmans kloka beslut i denna svåra situation, som kunde ha slutat mycket illa."
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
