Detta är berättelsen om den pojke som föddes och växte upp i Österrike och som genom Anschluss 1938 blev en undersåte i det nazistiska Stortyskland under dess führer Adolf Hitler. Det är också berättelsen om en österrikisk familjs motstånd mot nazismen, om ödesdigra följder av detta motstånd - ett motstånd i kamp mot tidens strömningar, ett motstånd som genom en önskan om att skydda familjen, leder den unge mannen fram till en officersfullmakt och till sist till att bli den siste befälhavaren över Batteri Merville. Detta är historien om Raimund Steiner!
 |
| Leutnant Steiner 23 år, februari 1944 |
Raimund Steiner föddes 1921 i Innsbruck, Österike. Han växte upp i en familj bestående av fadern Ludwig, modern Rosa, systrarna Zita och Cecilia samt lillebror Ludwig. Fadern var bagare och medlem av Innsbrucks Stadskammare. Hans politiska hemvist var Kristsocialisterna, vilka som namnet antyder hyllade en socialism på kristen värdegrund.
Den politiska villervallan i Österrike efter 1:a Världskriget skilde sig inte från den i Tyskland. Genom en fascistiskt kupp 1934 störtades den bräckliga demokratin, parlamentet upplöstes och landet styrdes diktatoriskt av presidenten och förbundskanslern. Det styrande partiet, Fosterländska Fronten, bekämpade både socialdemokrater och nationalsocialister.
Båda dessa senare partier sökte ett närmande till det nazistiska Tyskland.
 |
| Tyska och Österrikiska gränsvakter demonterar en gränsbom den 12 mars 1938 |
Så småningom fann Hitler tiden mogen att bringa ordning i det Österrikiska problemet. Den 12 mars 1938 invaderade Tyskland Österrike utan att möta något som helst motstånd. Den 13 mars beslutade han att Österrike skulle införlivas med Tyskland och därmed utgöra grunden för Grossdeutschland (Stortyskland).
 |
| Hitler på Heldenplatz den 15 mars 1938 |
Den 15 mars proklamerade Hitler Österrikes anslutning till Tyskland - Anschluss - från Heldenplatz i Wien.
Som synes fanns väldigt många Wien-bor på plats! Nazistsympatierna omfattade merparten Österrikare.
Över en natt förändrades Österrike! De styrande lagarna blev plötsligt desamma som i det nazistiska Tyskland, judarna blev andraklassindivider som det var önskvärt att utesluta från allehanda organisationer och det var inte längre tillåtet att framföra andra åsikter än de nazistiska. Över en natt hade också de österrikiska poliserna försetts med en hakkorsbindel att bära på vänster överarm.
En morgon någon vecka efter Anschluss, hördes märkliga ljud från trapphuset i det hus Steiner's bodde i. Dunk, dunk, dunk... och råa röster. Det var Gestapo som hämtade Innsbrucks Handelskammares ordförande, Hans Kostener. De drog honom i fötterna ner från 4:e våningen där han hade sin lägenhet. Ljudet uppstod när hans bakhuvud slog i trappstegen - hela vägen ner... De såg honom aldrig igen.
I Stadsrådet framförde Ludwig Steiner en dag, något aningslöst: "Hitler är kriminell, han kommer att störta oss in i krig!"
Den 29 september 1939 kom Gestapo och hämtade honom till förhörsrummen på 6-7 Bosenerplatz.
Han blev förhörd, hävdade sina åsikter och dömdes därför till åsiktskorrektion i Koncentrationslägret (KZ) Sachsenhausen. Därifrån fördes han till KZ Dachau utanför München. I båda lägren gällde samma stränga regler: hårt arbete, dåliga hygieniska förhållanden, usel mat och ständiga bestraffningar för struntsaker.
Några dagar efter faderns arrestering hämtades också pojkarna Raimund och Ludwig Steiner till förhör i Gestapos förhörsrum. Två pojkar 17 och 14 år gamla. De duschades med kallt vatten, de förhördes med en stark, bländande, lampa riktad mot ögonen. Under förhören uppmanades de att erkänna att föräldrarna brukade lyssna på BBC i London (vilket var förbjudet) och att de planerade anti-nazistiska aktiviteter.
Från denna dag förföljdes hela familjen av det lokala Nazistpartiets funktionärer - även barnen Steiner när de var i skolan.
Ludwig Steiner frigavs från Dachau den 20 september 1940 efter en petition från Innsbrucks Stadsråd (Kommunfullmäktige). Familjen satt och åt kvällsmat när det knackade på dörren. Raimund steg upp och öppnade. Där ute stod en darrande, gråtande, tunnsliten man i för stor kostym, insjunkna kinder och avbränt hår. Jo, avbränt! Vakter hade, strax före frigivandet, hållit honom i händer och fötter och svingat honom in och ut genom en öppen pannlucka så att det fångklippta håret svetts av.
Raimund kände så småningom igen sin far! Vid arresteringen hade denne varit en storväxt, muskulös man - nu vägde han bara 48 kg...
Ludwig Steiner avled två månader senare av de invärtes skador, det hårda arbetet och den undernäring som han under KZ-vistelsen utsatts för.
Dagen efter skolexamen, vid 18 års ålder, kallades Raimund in i RAD, Reich Arbeitits Dienst (Riksarbetstjänsten). Detta var en organisation upprättad 1934 och som 1935 blev obligatorisk för alla män mellan 18 och 25 år. Avsikten med organisationen var ursprungligen att minska arbetslösheten i Tyskland. När kriget var ett faktum omfattade RAD även kvinnor och uppgiften blev att vara en organisation till stöd för krigsansträngningarna.
RAD kan tveklöst klassas som en paramilitär organisation där samtliga bar uniform och där militär hierarki och disciplin härskade.
 |
| RAD hare egna uniformer och befälsgrader. Huvudbonaden kallades "Kaffebönan" av de tjänstepliktiga - och civilbefolkningen |
För männen var RAD inledningen till den i direkt anslutning kommande 2-åriga militärtjänsten. Reich Arbeitsdienst räknade 1935 200000, och 1939 350000 individer.
 |
| Strikt militär puts! Notera att geväret ersatts med spaden |
 |
| RAD vid partidagar i Nürnberg |
 |
| RAD i Nürnberg paraderande framför Zeppelin Haupt Tribüne, paraderande för Hitler och för de 70 000 sittande särskilt inbjudna gästerna. "Vanligt folk" satt på jordvallar med träbänkar längs den fyrkantiga yta som rymde 200 000 man paraderande trupp |
Steiner skriver att han hade det svårt i RAD till följd av sina politiska åsikter och därför placerades i en grupp för "återuppfostran" i den sanna nazistiska läran. I juni 1940 kallades han in i armén och placerades vid ett bergsjägarregemente i Innsbruck.
Därifrån, i december 1940, kommenderad till Nordnorge och så småningom (1941) i strid mot Sovjetunionen. Under en räddningsoperation riktad till kamrater som hamnat i ett minfält sårades han svårt i ansiktet och ögonen av inkommande granateld. I brist på annan medicinsk hjälp fick han nöja sig med fältkirurgi men återfick så småningom synen.
Under konvalescensen besökta han sin mor och sina systrar i Innsbruck. Han fann att familjen fortfarande plågades av det lokala Partiet för sin avoga inställning till nazismen och att modern, till följd av detta, måst stänga bageriet.
En Hauptmann (kapten) från artilleriet sökte då upp den lokale Gauleitern (nazistledaren) och gav denne en rungande utskällning för att ha trakasserat familjen till en frontdekorerad soldat i Wehrmacht. Steiner fruktade för kaptenens säkerhet med anledning av intermezzot, men då ingenting hände formades tanken hos honom att möjligen kunna skydda modern och systrarna genom att acceptera erbjudandet om officersutbildning.
Efter 19 månaders fronttjänst i Ryssland återvände han till Tyskland och genomgick officersutbildning i staden Thorn. Därifrån sändes han till till Stalingrad där 6. armén under fältmarskalk Paulus gick under den 31 januari 1943. Av 90 000 tillfångatagna tyskar vid Stalingrad överlevde och återvände till Tyskland efter kriget endast 6000 man...
Steiner undkom från Stalingrad och kommenderades därefter till området alldeles norr om Krimhalvön. Där sårades han åter och sändes som konvalescent till Solbad Hall strax öster om Innsbruck.
 |
| Generalmajor Wilhelm Richter |
På juldagens morgon 1943 anmälde sig Steiner på sin nya kommenderingsort: Caen i Frankrike. Som officer anmälde han sig hos tjänsteförrättande befälhavare som var generalmajor Wilhelm Richter, chef för 716. infanteridivisionen. Richters hälsningsord var: "Ah, en bergsjägare med ihopsnörda byxor", (Zugebundene hosen, syftande på att bergsjägarna hade fältbyxans nedre avslut ihopsnörda med läderremmar), "se till att skaffa dig en anständig officersuniform och anmäl dig sedan vid Andra Batteriet i Colleville!"
Under en lång väntan vid Andra Batteriets officersmäss fann han att levnadsvillkoren i Frankrike var helt skilda från de han upplevt på Östfronten. Här var officersmässens bar dukad med allehanda starkvaror, matsalen och köket var av utmärkt, förkrigstida, klass - han var helt enkelt förundrad. På kvällen anlände hans nye närmast överordnade, Oberleutnant Ebenfeldt med kvinnligt sällskap - båda starkt berusade. Steiner gjorde ställningssteg och började sin anmälan varvid Ebenfeldt svarade: "Vänta med det där tills imorgon! Var är vår middag!"
20 maj 1944 förflyttas Steiner från Colleville till Batteri Merville eftersom dess chef, Hauptmann Wolter, just blivit dödad vid ett bombanfall mot batteriet.
I avsaknad av lämplig befälhavare med graderna Hauptmann eller Oberleutnant fick Leutnant Steiner, från 20 maj 1944, överta befälet över Batteri Merville, hans befäl kom att fortsätta till dess att batteriet övergavs den 17 augusti 1944.
Leutnant Steiner berättar: "Den 25 maj hade vi en extra svår flygräd mot Merville Batteriet. RAF använde sina tyngsta bomber. En bomb träffade Bunker1 mitt på taket. De som var i bunkern upplevde krevaden som ett våldsamt slag mot huvudet. När anfallet var över kunde vi se att bombträffen förorsakat en 40 cm djup krater i betongtaket, men detta höll!
Utanför fronten på Bunker3 fanns ett runt hål som något snett ledde ner under källarplanet på pjäsbunkern. Hålet antogs ha uppstått där en oexploderad flygbomb trängt ner. En pionjärgrupp tillkallades för att ta hand om bomben men deras arbete nödgades avbrytas då invasionen kom. I en lågt senare, fredstida, intervju säger Steiner att han förmodar att bomben ännu ligger kvar under Bunker3!
Natten mellan 3 och 4 juni skedde ännu en kraftig bombraid mot Batteri Merville. Skadorna från denna raid drabbade främst materiel vilka av stridsmässiga skäl förvarades utomhus - det viktigaste bland dessa var kulsprutorna i sina ställningar. Några skadades, några kunde repareras på plats med delar från skadade kulsprutor.
När markanfallet mot Batteri Merville började på natten den 6 juni fanns två kulsprutor eldberedda. Övriga tillgängliga vapen bestod av underofficerarnas kulsprutepistoler och pjässervicernas Mausergevär m/96. Det totala antalet soldater uppgick till ca 150 man.
Batteriplatsen i sig skyddades i sin perimeter av taggtrådshinder, minfält och ett aldrig riktigt färdigt stridsvagnsdike.
På förnatten den 6 juni låg Löjtnant Steiner och sov på sin O-plats (observationsplats) i strandlinjen strax väster om Franceville. För den artilleristiskt obevandrade kan här inskjutas att chefen för ett artillerikompani (i Sverige en kapten) aldrig befinner sig vid det skjutande batteriet utan framme hos sin e-trupp (som på begäran leder elden efter infanteriets önskemål) eller i den aktuelle infanterichefens stab. På batteriet härskar Batterichefen, i Sverige vanligen en fänrik.
Steiner väcktes kl 00:15 av sin adjutant (och batterichef) Hauptwachsmeister Buskotte som meddelade att batteriet låg under attack. Buskotte sa att ett glidlastflygplan landat inom batteriets perimeter.
Steiner i sin tur ringde sin chef, General Richter, som syrligt avfärdade händelsen med: "Om ett lastflygplan kraschlandar - inbilla Er inte att det innebär att Invasionen börjat!" Steiner loggade detta samtal till 00:26
Han gick ut ur O-platsbunkern och fick en osannolik upplevelse: "Jag såg stora mängder bombplan och transportflygplan. De flög så lågt att jag kunde se avgasflammorna från deras glödheta avgasrör! Jag såg fallskärmshoppare, jag såg väldiga glidflygplan" berättar Steiner.
 |
| Hauptwachtmeister Hans Buskotte |
Ett av glidflygplanen kraschlandade oavsiktligt alldeles bakom pjäsbunker 4. Steiner och hans adjutant - tillika Batterichef, Haupwachmeister Buskotte, ansåg båda att batteriet låg under attack. Steiner telefonerade något senare Buskotte och beordrade honom att samla den personal som inte hade sin förläggning i pjäsbunkrarna att samlas i Kommandobunkern (jfr bilder nedan). Därefter ringde han den närliggande 711. Divisionen och begärde att Batteri Merville skulle läggas under beskjutning av eget artilleri. Han gav koordinaterna för detta och även koordinaterna för Orne-kanalens slussportar. Avsikten var att på detta sätt slå ut Mervillebatteriets angripare samt förhindra att angriparen, via floden Orne, skulle kunna föra upp materiel och trupp till Caens kajer.
Buskotte ringde nu åter och berättade att angriparen med hjälp av eldkastare försökte driva ut de soldater som var samlade i Kommandobunkern.
Steiner förnyade sin kontakt med 711. Divisionens artilleri och anhöll om att det skulle koncentrera sin eldgivning mot Batteri Merville. Under den första fasen hade de även avgivit eld mot Orne-kanalens slussar i avsikt att förstöra dessa. Detta hade också delvis lyckats. Steiner begav sig sedan mot sitt eget batteri. Färden gick via Franceville där våldsamma strider mellan tyska markbundna och brittiska luftburna förband pågick.
 |
| Överstelöjtnant Otway |
Under tiden hade chefen för 9. Parachute Battalion, överstelöjtnant Otway (jfr också Batteri Merville, del I) samlat sitt förband, nu bara 150 man i stället för de 600 man som fällts över Frankrike för anfallet på Batteri Merville.
Otway anföll batteriet från sydsydost enligt nedanstående skiss. Två anfallstäter sprängde med Bangaloretorpeder (ihopskruvade långa rörladdningar) öppningar i taggtrådshinder och minfält.
 |
| Förberedelse till sprängning av taggtrådshinder med Bangaloretorped. De meterlånga rörsprängladdningarna skruvas samman till önskad (hanterbar) längd och bringas att detonera med en enda sprängkapsel anbringad i den ände av de ihopskruvade rören som är längst bort från fienden |
De två anfallstäterna delade sig sedan i fyra grupper som anföll var sin pjäsbunker. En tredje anfallstät anföll huvudinfarten till Batteri Merville.
 |
| De svarta pilarna visar den Brittiska anfallsriktningen och uppbrytningen på fyra täter inom batteriet |
 |
| Sidney Capon 5 juni 1944 |
Styrkan var dock endast 150 man av de planerade 600... Vi väntade nu på den tunga materielen som skulle anlända med tre Horsa-glidplan.
 |
| Airspeed Horsa under bogsering |
Den första glidaren svepte förbi och landade någonstans... Det andra träffades av kulspruteeld från batteriet och kraschade bakom oss - det tredje syntes aldrig till.
I stället för en plutonattack med 32 man var vi i vår grupp bara sju! När överstelöjtnant Otway gav signal avancerade vi i zigzack genom kulspruteelden. Lieutnant Jefferson föll omgående men fyra av oss nådde målet. Vi kastade in handgranater i bunkern och ganska snart kom pjässervicen ut ropande "Ruskies, Ruskies Ruskies" (Vi är ryssar)!
Vi besköts av en kort, blond, tysk med kulspruta. När han såg de tillfångatagna som vi hade framför oss upphörde han med eldgivningen och gav sig fången.
Sergeant Eric Bedford anslöt sig till oss efter att vi intagit bunkern och undersökte möjligheten att förstöra artilleripjäsen.
Därefter reorganiserade vi oss och noterade att vi bara var 80 stridsdugliga kvar.
(75 enligt övlt Otway, red anm)
Vi drog vidare till byn Le Plain (andrahandsmålet, red anm) där vi snart nog fastnade i eldstrid med tyskarna.
Sent på natten kom Brittiska kommandosoldater som landstigit på Sword Beach och röjde byn."
Som vi vet från den föregående artikeln, Batteri Merville, del I, återtog tyskarna Mervillebatteriet så snart engelsmännen gått vidare till Le Plain. Steiners batteri besköt med sina pjäser invasionsområdet på SWORD fram till den 17 augusti då Batteri Merville övergavs.
Uppgifterna i källmaterialet divergerar beträffande artilleripjäsernas öde vid Otway's attack. Enligt brittiska källor skulle två av pjäserna hade förstörts vid striden - enligt tyska källor inga! Eftersom supporten med materiel (bl a sprängämnen) från glidflygplanen uteblev förmådde man sannolikt inte förstöra någon pjäs. Noteras skall också att batteriet stundtals låg under tung tysk eld. Inget är annars enklare än att förstöra en artilleripjäs - och detta utan externa sprängmedel! Ladda helt enkelt pjäsen med en granat, ladda med största krutladdning, fyll eldröret med sand och grus och avfyra från väl skyddad plats! 100% förstörelse av eldrör och vagga garanteras! (jfr FältarbI Sprängnings och Förstörelsearbeten)
 |
| Major Allen Parry |
Vid en intervju 1987 om händelserna vid Batteri Merville fick dåvarande befälhavaren för A-kompaniet i 9. Fallskärmsjägarbataljonen, major Allen Parry, frågan om man lyckats förstöra någon av Mervillbatteriets pjäser. Parry svarde att situationen var kaotisk, att han själv sårats två gånger av granatskärvor men fortsatt sitt arbete som chef, att man hastigt fick avbryta och dra sig tillbaka då assisterande adjutanten meddelade att lätta kryssaren HMS Arethusa skulle lägga Mervillbatteriet under eld inom 4 minuter.
Då Parry fick höra att såväl Leutenant Steiner som Haupwachtmeister Buskotte hävdade att alla fyra pjäserna förblev oskadda svarade han enkelt: "If they say that, then I must accept what they say." (Om de säger så så måste jag acceptera vad de säger.)
Batteri Merville utsättes under morgonen och dagen den 6 juni för tre attacker i syfte att tysta batteriet. Ingen av dessa attacker var dock lyckosamma - men avsevärt kostsamma beträffande stupade och sårade.
Mellan den 6 juni och fram till den 12 augusti 1944 utgjorde Batteri Merville en viktig artilleriställning och bekämpade med störande eld framgångsrikt de Allierades landstigningsoperationer inom Sword-avsnittet.
 |
| General Josef Reichert |
Batteriet, som ingick i den tyska 711. Divisionen under befäl av general Reichert, fick den 12 augusti order om uppbrott.
Leutnant Steiner berättar: "Vi fick nya friska hästar (artilleriet var hästdraget) från 711. Divisionen och klockan två på natten den 17 augusti, under hällande regn, lämnade vi artilleriställningen Batteri Merville. Vi arrangerade inte några försåtmineringar men sprängde bunkrarnas ventilationssystem med handgranater innan vi drog bort."
Steiner fortsätter: "Vi insåg att kriget närmade sig sitt slut och jag delade därför upp batteriet i tre delar - envar med syftet att på sikt nå hemtrakterna. Jag ledde den södra gruppen, Buskotte den norra - och jag har faktiskt glömt vem som ansvarade för center-gruppen. I trakten av Ypres, då vi ännu höll samman, stötte vi på ett tyskt förband under namnet Pariser Wachtbatallion - en samling officerare som aldrig hört ett skott avlossas annat än på skjutbanan. Deras chef, en överste, beordrade mig att gå i ställning med batteriet vid fronten i Ypres och skjuta på den första fientliga stridsvagn som uppenbarade sig. Jag förklarade att detta var vansinne varpå han drog sin pistol och hotade skjuta mig på stället om jag vägrade att lyda order! Jag gav Buskotte order att fortsätta vidare nordost med tre pjäser och gick själv i ställning med den fjärde. Vi ställde in pjäsen i ett garage med jalusiport och drog ner denna i avvaktan på strid.
När vi hörde en stridsvagn utanför avfyrade vi sex granater på kort avstånd och flydde därefter innan de hann öppna eld med sina kulsprutor.
Wachtmeister Rauch och jag befann oss nu på flykt på Ypres gator - gator fyllda av framryckande brittiska trupper och stridsvagnar. Vi hoppade över en mur och fann oss stå öga mot öga med en brittisk stridsvagn. Vagnchefen stod öppet i tornet och Rauch sköt mot honom. Vagnen kraschade mot ett hus och vi flydde. Tillsammans med andra gömde vi oss i en källare och insåg att spelet nu var slut.
Vi gav upp och överlämnade oss till ett Polskt förband som sedan lämnade oss till Kanadensiska trupper. Det var den 6 september 1944 och kriget var över för min och mina kamraters del."
Nu väntade krigsfångenskap och en dag anlände ett för Leutnant Steiner oväntat brev. Under återtåget från Mervill-Francevill hade General Reichert rekommenderat Leutnant Steiner för befordran till graden Oberleutnant.
Steiner berättar: "Olyckligtvis kontrollerades alla befordringar ännu i detta stadium av kriget av Berlin. Eftersom jag och min familj ansågs anti-nazistisk blockerades min befordran. Emellertid beslutades myndigheterna att jag, i händelse av att jag stupade i strid, skulle befordras postumt. På något sätt hade jag rapporterats stupad vid Ypres och blev sålunda befordrad till Oberleutnant - fast jag faktiskt var vid liv!"
Här slutar berättelsen om den ofrivillige soldaten i Tredje Rikets Wehrmach, soldaten som på egna grunder blev officer och den som förde Batteri Merville i strid från morgonen den 6 juni 1944 fram till dess tillbakadragande på morgonen den 17 augusti samma år. Han var därefter dess chef fram till batteriets totala upplösning den 6 september 1944.
Redaktören har besökt Batteri Merville som idag är ett museum - ett museum som inte liknar andra, ett museum som genom ljud och ljusföreställningen i Pjäsbunker 1 ger en fysiskt omskakande upplevelse av simulerad strid sådan den måste ha upplevts av de soldater som verkade i batteriets fyra artilleribunkrar. Om Du har vägarna förbi Merville-Francville är museet ett måste!
Till sist några blockritningar över bunkrarna i Batteri Merville, inklusive Leutnant Steiners två O-platser (Observationsplatser) vid Atlantkusten. Steiners favorit var OP 2a där han i bunkerns s.k. Tobruk-värn (nere till höger på blockritningen) hade fri sikt i alla väderstreck!
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
