Visar inlägg med etikett Armé. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Armé. Visa alla inlägg

lördag 1 oktober 2022

Batteri Merville, del II : Den motvillige officeren Raimund Steiner, Mervillebatteriets siste befälhavare

Detta är berättelsen om den pojke som föddes och växte upp i Österrike och som genom Anschluss 1938 blev en undersåte i det nazistiska Stortyskland under dess führer Adolf Hitler. Det är också berättelsen om en österrikisk familjs motstånd mot nazismen,  om ödesdigra följder av detta motstånd - ett motstånd i kamp mot tidens strömningar, ett motstånd som genom en önskan om att skydda familjen, leder den unge mannen fram till en officersfullmakt och till sist till att bli den siste befälhavaren över Batteri Merville. Detta är historien om Raimund Steiner!

Leutnant Steiner 23 år,
februari 1944


Raimund Steiner föddes 1921 i Innsbruck, Österike. Han växte upp i en familj bestående av fadern Ludwig, modern Rosa, systrarna Zita och Cecilia samt lillebror Ludwig. Fadern var bagare och medlem av Innsbrucks Stadskammare. Hans politiska hemvist var Kristsocialisterna, vilka som namnet antyder hyllade en  socialism på kristen värdegrund.

Den politiska villervallan i Österrike efter 1:a Världskriget skilde sig inte från den i Tyskland. Genom en fascistiskt kupp 1934 störtades den bräckliga demokratin, parlamentet upplöstes och landet styrdes diktatoriskt av presidenten och förbundskanslern. Det styrande partiet, Fosterländska Fronten, bekämpade både socialdemokrater och nationalsocialister.

Båda dessa senare partier sökte ett närmande till det nazistiska Tyskland.


Tyska och Österrikiska
gränsvakter demonterar
en gränsbom
den 12 mars 1938

Så småningom fann Hitler tiden mogen att bringa ordning i det Österrikiska problemet. Den 12 mars 1938 invaderade Tyskland Österrike utan att möta något som helst motstånd. Den 13 mars beslutade han att Österrike skulle införlivas med Tyskland och därmed utgöra grunden för Grossdeutschland (Stortyskland).









Hitler på Heldenplatz den 15 mars 1938

Den 15 mars proklamerade Hitler Österrikes anslutning till Tyskland - Anschluss - från Heldenplatz i Wien.

Som synes fanns väldigt många Wien-bor på plats! Nazistsympatierna omfattade merparten Österrikare.





Över en natt förändrades Österrike! De styrande lagarna blev plötsligt desamma som i det nazistiska Tyskland, judarna blev andraklassindivider som det var önskvärt att utesluta från allehanda organisationer och det var inte längre tillåtet att framföra andra åsikter än de nazistiska. Över en natt hade också de österrikiska poliserna försetts med en hakkorsbindel att bära på vänster överarm.

En morgon någon vecka efter Anschluss, hördes märkliga ljud från trapphuset i det hus Steiner's bodde i. Dunk, dunk, dunk... och råa röster. Det var Gestapo som hämtade Innsbrucks Handelskammares ordförande, Hans Kostener. De drog honom i fötterna ner från 4:e våningen där han hade sin lägenhet. Ljudet uppstod när hans bakhuvud slog i trappstegen - hela vägen ner... De såg honom aldrig igen.

I Stadsrådet framförde Ludwig Steiner en dag, något aningslöst: "Hitler är kriminell, han kommer att störta oss in i krig!"

Den 29 september 1939 kom Gestapo och hämtade honom till förhörsrummen på 6-7 Bosenerplatz.

Han blev förhörd, hävdade sina åsikter och dömdes därför till åsiktskorrektion i Koncentrationslägret (KZ) Sachsenhausen. Därifrån fördes han till KZ Dachau utanför München. I båda lägren gällde samma stränga regler: hårt arbete, dåliga hygieniska förhållanden, usel mat och ständiga bestraffningar för struntsaker.

Några dagar efter faderns arrestering hämtades också pojkarna Raimund och Ludwig Steiner till förhör i Gestapos förhörsrum. Två pojkar 17 och 14 år gamla. De duschades med kallt vatten, de förhördes med en stark, bländande, lampa riktad mot ögonen. Under förhören uppmanades de att erkänna att föräldrarna brukade lyssna på BBC i London (vilket var förbjudet) och att de planerade anti-nazistiska aktiviteter.

Från denna dag förföljdes hela familjen av det lokala Nazistpartiets funktionärer - även barnen Steiner när de var i skolan.

Ludwig Steiner frigavs från Dachau den 20 september 1940 efter en petition från Innsbrucks Stadsråd (Kommunfullmäktige). Familjen satt och åt kvällsmat när det knackade på dörren. Raimund steg upp och öppnade. Där ute stod en darrande, gråtande, tunnsliten man i för stor kostym, insjunkna kinder och avbränt hår. Jo, avbränt! Vakter hade, strax före frigivandet, hållit honom i händer och fötter och svingat honom in och ut genom en öppen pannlucka så att det fångklippta håret svetts av.

Raimund kände så småningom igen sin far! Vid arresteringen hade denne varit en storväxt, muskulös man - nu vägde han bara 48 kg...

Ludwig Steiner avled två månader senare av de invärtes skador, det hårda arbetet och den undernäring som han under KZ-vistelsen utsatts för.

Dagen efter skolexamen, vid 18 års ålder, kallades Raimund in i RAD, Reich Arbeitits Dienst (Riksarbetstjänsten). Detta var en organisation upprättad 1934 och som 1935 blev obligatorisk för alla män mellan 18 och 25 år. Avsikten med organisationen var ursprungligen att minska arbetslösheten i Tyskland. När kriget var ett faktum omfattade RAD även kvinnor och uppgiften blev att vara en organisation till stöd för krigsansträngningarna.

RAD kan tveklöst klassas som en paramilitär organisation där samtliga bar uniform och där militär hierarki och disciplin härskade.


RAD hare egna uniformer och
befälsgrader. Huvudbonaden
kallades "Kaffebönan" av
de tjänstepliktiga - och
civilbefolkningen

För männen var RAD inledningen till den i direkt anslutning kommande 2-åriga militärtjänsten. Reich Arbeitsdienst räknade 1935 200000, och 1939 350000 individer.








Strikt militär puts! Notera att geväret ersatts
med spaden









RAD vid partidagar i Nürnberg

RAD i Nürnberg paraderande framför
Zeppelin Haupt Tribüne, paraderande
för Hitler och för de 70 000 sittande
särskilt inbjudna gästerna. "Vanligt folk"
satt på jordvallar med träbänkar
längs den fyrkantiga yta som rymde
200 000 man paraderande trupp














Steiner skriver att han hade det svårt i RAD till följd av sina politiska åsikter och därför placerades i en grupp för "återuppfostran" i den sanna nazistiska läran. I juni 1940 kallades han in i armén och placerades vid ett bergsjägarregemente i Innsbruck. 

Därifrån, i december 1940, kommenderad till Nordnorge och så småningom (1941) i strid mot Sovjetunionen. Under en räddningsoperation riktad till kamrater som hamnat i ett minfält sårades han svårt i ansiktet och ögonen av inkommande granateld. I brist på annan medicinsk hjälp fick han nöja sig med fältkirurgi men återfick så småningom synen.

Under konvalescensen besökta han sin mor och sina systrar i Innsbruck. Han fann att familjen fortfarande plågades av det lokala Partiet för sin avoga inställning till nazismen och att modern, till följd av detta, måst stänga bageriet.

En Hauptmann (kapten) från artilleriet sökte då upp den lokale Gauleitern (nazistledaren) och gav denne en rungande utskällning för att ha trakasserat familjen till en frontdekorerad soldat i Wehrmacht. Steiner fruktade för kaptenens säkerhet med anledning av intermezzot, men då ingenting hände formades tanken hos honom att möjligen kunna skydda modern och systrarna genom att acceptera erbjudandet om officersutbildning.

Efter 19 månaders fronttjänst i Ryssland återvände han till Tyskland och genomgick officersutbildning i staden Thorn. Därifrån sändes han till till Stalingrad där 6. armén under fältmarskalk Paulus gick under den 31 januari 1943. Av 90 000 tillfångatagna tyskar vid Stalingrad överlevde och återvände till Tyskland efter kriget endast 6000 man...

Steiner undkom från Stalingrad och kommenderades därefter till området alldeles norr om Krimhalvön. Där sårades han åter och sändes som konvalescent till Solbad Hall strax öster om Innsbruck.


Generalmajor
Wilhelm Richter


På juldagens morgon 1943 anmälde sig Steiner på sin nya kommenderingsort: Caen i Frankrike. Som officer anmälde han sig hos tjänsteförrättande befälhavare som var generalmajor Wilhelm Richter, chef för 716. infanteridivisionen. Richters hälsningsord var: "Ah, en bergsjägare med ihopsnörda byxor", (Zugebundene hosen, syftande på att bergsjägarna hade fältbyxans nedre avslut ihopsnörda med läderremmar), "se till att skaffa dig en anständig officersuniform och anmäl dig sedan vid Andra Batteriet i Colleville!"

Under en lång väntan vid Andra Batteriets officersmäss fann han att levnadsvillkoren i Frankrike var helt skilda från de han upplevt på Östfronten. Här var officersmässens bar dukad med allehanda starkvaror, matsalen och köket var av utmärkt, förkrigstida, klass - han var helt enkelt förundrad. På kvällen anlände hans nye närmast överordnade, Oberleutnant Ebenfeldt med kvinnligt sällskap - båda starkt berusade. Steiner gjorde ställningssteg och började sin anmälan varvid Ebenfeldt svarade: "Vänta med det där tills imorgon! Var är vår middag!"

20 maj 1944 förflyttas Steiner från Colleville till Batteri Merville eftersom dess chef, Hauptmann Wolter, just blivit dödad vid ett bombanfall mot batteriet.

I avsaknad av lämplig befälhavare med graderna Hauptmann eller Oberleutnant fick Leutnant Steiner, från 20 maj 1944, överta befälet över Batteri Merville, hans befäl kom att fortsätta till dess att batteriet övergavs den 17 augusti 1944.

Leutnant Steiner berättar: "Den 25 maj hade vi en extra svår flygräd mot Merville Batteriet. RAF använde sina tyngsta bomber. En bomb träffade Bunker1 mitt på taket. De som var i bunkern upplevde krevaden som ett våldsamt slag mot huvudet. När anfallet var över kunde vi se att bombträffen förorsakat en 40 cm djup krater i betongtaket, men detta höll!

Utanför fronten på Bunker3 fanns ett runt hål som något snett ledde ner under källarplanet på pjäsbunkern. Hålet antogs ha uppstått där en oexploderad flygbomb trängt ner. En pionjärgrupp tillkallades för att ta hand om bomben men deras arbete nödgades avbrytas då invasionen kom. I en lågt senare, fredstida, intervju säger Steiner att han förmodar att bomben ännu ligger kvar under Bunker3!

Natten mellan 3 och 4 juni skedde ännu en kraftig bombraid mot Batteri Merville. Skadorna från denna raid drabbade främst materiel vilka av stridsmässiga skäl förvarades utomhus - det viktigaste bland dessa var kulsprutorna i sina ställningar. Några skadades, några kunde repareras på plats med delar från skadade kulsprutor.

När markanfallet mot Batteri Merville började på natten den 6 juni fanns två kulsprutor eldberedda. Övriga tillgängliga vapen bestod av underofficerarnas kulsprutepistoler och pjässervicernas Mausergevär m/96. Det totala antalet soldater uppgick till ca 150 man.

Batteriplatsen i sig skyddades i sin perimeter av taggtrådshinder, minfält och ett aldrig riktigt färdigt stridsvagnsdike.

På förnatten den 6 juni låg Löjtnant Steiner och sov på sin O-plats (observationsplats) i strandlinjen strax väster om Franceville. För den artilleristiskt obevandrade kan här inskjutas att chefen för ett artillerikompani (i Sverige en kapten) aldrig befinner sig vid det skjutande batteriet utan framme hos sin e-trupp (som på begäran leder elden efter infanteriets önskemål) eller i den aktuelle infanterichefens stab. På batteriet härskar Batterichefen, i Sverige vanligen en fänrik.

Steiner väcktes kl 00:15 av sin adjutant (och batterichef) Hauptwachsmeister Buskotte som meddelade att batteriet låg under attack. Buskotte sa att ett glidlastflygplan landat inom batteriets perimeter.

Steiner i sin tur ringde sin chef, General Richter, som syrligt avfärdade händelsen med: "Om ett lastflygplan kraschlandar - inbilla Er inte att det innebär att Invasionen börjat!" Steiner loggade detta samtal till 00:26

Han gick ut ur O-platsbunkern och fick en osannolik upplevelse: "Jag såg stora mängder bombplan och transportflygplan. De flög så lågt att jag kunde se avgasflammorna från deras glödheta avgasrör! Jag såg fallskärmshoppare, jag såg väldiga glidflygplan" berättar Steiner.



Hauptwachtmeister
Hans Buskotte

Ett av glidflygplanen kraschlandade oavsiktligt alldeles bakom pjäsbunker 4. Steiner och hans adjutant - tillika Batterichef, Haupwachmeister Buskotte, ansåg båda att batteriet låg under attack. Steiner telefonerade något senare Buskotte och beordrade honom att samla den personal som inte hade sin förläggning i pjäsbunkrarna att samlas i Kommandobunkern (jfr bilder nedan). Därefter ringde han den närliggande 711. Divisionen och begärde att Batteri Merville skulle läggas under beskjutning av eget artilleri. Han gav koordinaterna för detta och även koordinaterna för Orne-kanalens slussportar. Avsikten var att på detta sätt slå ut Mervillebatteriets angripare samt förhindra att angriparen, via floden Orne, skulle kunna föra upp materiel och trupp till Caens kajer.

Buskotte ringde nu åter och berättade att angriparen med hjälp av eldkastare försökte driva ut de soldater som var samlade i Kommandobunkern.

Steiner förnyade sin kontakt med 711. Divisionens artilleri och anhöll om att det skulle koncentrera sin eldgivning mot Batteri Merville. Under den första fasen hade de även avgivit eld mot Orne-kanalens slussar i avsikt att förstöra dessa. Detta hade också delvis lyckats. Steiner begav sig sedan mot sitt eget batteri. Färden gick via Franceville där våldsamma strider mellan tyska markbundna och brittiska luftburna förband pågick.

Överstelöjtnant Otway

Under tiden hade chefen för 
9. Parachute Battalion, överstelöjtnant Otway (jfr också Batteri Merville, del I) samlat sitt förband, nu bara 150 man i stället för de 600 man som fällts över Frankrike för anfallet på Batteri Merville.

Otway anföll batteriet från sydsydost enligt nedanstående skiss. Två anfallstäter sprängde med Bangaloretorpeder (ihopskruvade långa rörladdningar) öppningar i taggtrådshinder och minfält. 



Förberedelse till sprängning av taggtrådshinder med Bangaloretorped.
De meterlånga rörsprängladdningarna skruvas samman till
önskad (hanterbar) längd och bringas att detonera med en enda sprängkapsel
anbringad i den ände av de ihopskruvade rören som är längst bort från fienden


De två anfallstäterna delade sig sedan i fyra grupper som anföll var sin pjäsbunker. En tredje anfallstät anföll huvudinfarten till Batteri Merville.


De svarta pilarna visar den Brittiska anfallsriktningen och
uppbrytningen på fyra täter inom batteriet


Sidney Capon
5 juni 1944
Menige Sidney Capon från 12. plutonen, C kompaniet, 9. Bataljonen i Brittiska Fallskärmsregementet berättar: "På natten den 5 juni 1944, omkring kl 23:10  steg vi, 32 man, ombord på vår RAF Dakota (C-47) med uppdraget att anfalla Batteri Mervilles 1:a pjäsbunker. Alla undrade vi över vad som väntade oss. När vi kom in över Frankrike kom den tyska luftvärnselden mot oss. Flygplanet krängde hit och dit i tryckvågorna från explosionerna. Innan vi visste ordet av tändes först den röda (alert) och sedan den gröna lampan vilken betyder Hoppa! Jag tumlade ut i mörkret som en säck kol. Landningen blev dock perfekt och jag fann vår återsamlingsplats ganska snart.

Styrkan var dock endast 150 man av de planerade 600... Vi väntade nu på den tunga materielen som skulle anlända med tre Horsa-glidplan.


Airspeed Horsa under bogsering

Den första glidaren svepte förbi och landade någonstans... Det andra träffades av kulspruteeld från batteriet och kraschade bakom oss - det tredje syntes aldrig till.







I stället för en plutonattack med 32 man var vi i vår grupp bara sju! När överstelöjtnant Otway gav signal avancerade vi i zigzack genom kulspruteelden. Lieutnant Jefferson föll omgående men fyra av oss nådde målet. Vi kastade in handgranater i bunkern och ganska snart kom pjässervicen ut ropande "Ruskies, Ruskies Ruskies" (Vi är ryssar)!

Vi besköts av en kort, blond, tysk med kulspruta. När han såg de tillfångatagna som vi hade framför oss upphörde han med eldgivningen och gav sig fången.

Sergeant Eric Bedford anslöt sig till oss efter att vi intagit bunkern och undersökte möjligheten att förstöra artilleripjäsen.

Därefter reorganiserade vi oss och noterade att vi bara var 80 stridsdugliga kvar.

(75 enligt övlt Otway, red anm)

Vi drog vidare till byn Le Plain (andrahandsmålet, red anm) där vi snart nog fastnade i eldstrid med tyskarna.

Sent på natten kom Brittiska kommandosoldater som landstigit på Sword Beach och röjde byn."

Som vi vet från den föregående artikeln, Batteri Merville, del I, återtog tyskarna Mervillebatteriet så snart engelsmännen gått vidare till Le Plain. Steiners batteri besköt med sina pjäser invasionsområdet på SWORD fram till den 17 augusti då Batteri Merville övergavs.

Uppgifterna i källmaterialet divergerar beträffande artilleripjäsernas öde vid Otway's attack. Enligt brittiska källor skulle två av pjäserna hade förstörts vid striden - enligt tyska källor inga! Eftersom supporten med materiel (bl a sprängämnen) från glidflygplanen uteblev förmådde man sannolikt inte förstöra någon pjäs. Noteras skall också att batteriet stundtals låg under tung tysk eld. Inget är annars enklare än att förstöra en artilleripjäs - och detta utan externa sprängmedel! Ladda helt enkelt pjäsen med en granat, ladda med största krutladdning, fyll eldröret med sand och grus och avfyra från väl skyddad plats! 100% förstörelse av eldrör och vagga garanteras! (jfr FältarbI Sprängnings och Förstörelsearbeten)

Major Allen Parry

Vid en intervju 1987 om händelserna vid Batteri Merville fick dåvarande befälhavaren för A-kompaniet i 9. Fallskärmsjägarbataljonen, major Allen Parry, frågan om man lyckats förstöra någon av Mervillbatteriets pjäser. Parry svarde att situationen var kaotisk, att han själv sårats två gånger av granatskärvor men fortsatt sitt arbete som chef, att man hastigt fick avbryta och dra sig tillbaka då assisterande adjutanten meddelade att lätta kryssaren HMS Arethusa skulle lägga Mervillbatteriet under eld inom 4 minuter.

Då Parry fick höra att såväl Leutenant Steiner som Haupwachtmeister Buskotte hävdade att alla fyra pjäserna förblev oskadda svarade han enkelt: "If they say that, then I must accept what they say." (Om de säger så så måste jag acceptera vad de säger.)

Batteri Merville utsättes under morgonen och dagen den 6 juni för tre attacker i syfte att tysta batteriet. Ingen av dessa attacker var dock lyckosamma - men avsevärt kostsamma beträffande stupade och sårade.

Mellan den 6 juni och fram till den 12 augusti 1944 utgjorde Batteri Merville en viktig artilleriställning och bekämpade med störande eld framgångsrikt de Allierades landstigningsoperationer inom Sword-avsnittet.


General Josef Reichert

Batteriet, som ingick i den tyska 711. Divisionen under befäl av general Reichert, fick den 12 augusti order om uppbrott.

Leutnant Steiner berättar: "Vi fick nya friska hästar (artilleriet var hästdraget) från 711. Divisionen och klockan två på natten den 17 augusti, under hällande regn, lämnade vi artilleriställningen Batteri Merville. Vi arrangerade inte några försåtmineringar men sprängde bunkrarnas ventilationssystem med handgranater innan vi drog bort."



Steiner fortsätter: "Vi insåg att kriget närmade sig sitt slut och jag delade därför upp batteriet i tre delar - envar med syftet att på sikt nå hemtrakterna. Jag ledde den södra gruppen, Buskotte den norra - och jag har faktiskt glömt vem som ansvarade för center-gruppen. I trakten av Ypres, då vi ännu höll samman, stötte vi på ett tyskt förband under namnet Pariser Wachtbatallion - en samling officerare som aldrig hört ett skott avlossas annat än på skjutbanan. Deras chef, en överste, beordrade mig att gå i ställning med batteriet vid fronten i Ypres och skjuta på den första fientliga stridsvagn som uppenbarade sig. Jag förklarade att detta var vansinne varpå han drog sin pistol och hotade skjuta mig på stället om jag vägrade att lyda order! Jag gav Buskotte order att fortsätta vidare nordost med tre pjäser och gick själv i ställning med den fjärde. Vi ställde in pjäsen i ett garage med jalusiport och drog ner denna i avvaktan på strid.

När vi hörde en stridsvagn utanför avfyrade vi sex granater på kort avstånd och flydde därefter innan de hann öppna eld med sina kulsprutor.

Wachtmeister Rauch och jag befann oss nu på flykt på Ypres gator - gator fyllda av framryckande brittiska trupper och stridsvagnar. Vi hoppade över en mur och fann oss stå öga mot öga med en brittisk stridsvagn. Vagnchefen stod öppet i tornet och Rauch sköt mot honom. Vagnen kraschade mot ett hus och vi flydde. Tillsammans med andra gömde vi oss i en källare och insåg att spelet nu var slut.

Vi gav upp och överlämnade oss till ett Polskt förband som sedan lämnade oss till Kanadensiska trupper. Det var den 6 september 1944 och kriget var över för min och mina kamraters del." 

Nu väntade krigsfångenskap och en dag anlände ett för Leutnant Steiner oväntat brev. Under återtåget från Mervill-Francevill hade General Reichert rekommenderat Leutnant Steiner för befordran till graden Oberleutnant. 

Steiner berättar: "Olyckligtvis kontrollerades alla befordringar ännu i detta stadium av kriget av Berlin. Eftersom jag och min familj ansågs anti-nazistisk blockerades min befordran. Emellertid beslutades myndigheterna att jag, i händelse av att jag stupade i strid, skulle befordras postumt. På något sätt hade jag rapporterats stupad vid Ypres och blev sålunda befordrad till Oberleutnant - fast jag faktiskt var vid liv!"

Här slutar berättelsen om den ofrivillige soldaten i Tredje Rikets Wehrmach, soldaten som på egna grunder blev officer och den som förde Batteri Merville i strid från morgonen den 6 juni 1944 fram till dess tillbakadragande på morgonen den 17 augusti samma år. Han var därefter dess chef fram till batteriets totala upplösning den 6 september 1944.

Redaktören har besökt Batteri Merville som idag är ett museum - ett museum som inte liknar andra, ett museum som genom ljud och ljusföreställningen i Pjäsbunker 1 ger en fysiskt omskakande upplevelse av simulerad strid sådan den måste ha upplevts av de soldater som verkade i batteriets fyra artilleribunkrar. Om Du har vägarna förbi Merville-Francville är museet ett måste!

Till sist några blockritningar över bunkrarna i Batteri Merville, inklusive Leutnant Steiners två O-platser (Observationsplatser) vid Atlantkusten. Steiners favorit var OP 2a där han i bunkerns s.k. Tobruk-värn (nere till höger på blockritningen) hade fri sikt i alla väderstreck!












                                                                                           - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.



























































 







torsdag 18 augusti 2022

Batteri Merville, del I

Under återresan till Sverige från RoadTrip Syd 21/22 styrde vi mot Normandie. Vi återbesökte de berömda platserna från invasionen den 6 juni 1944, Pointe du Hoc blev den första, den blodiga Omaha-stranden och den ovanliggande amerikanska krigskyrkogården i Colleville det andra, den sägenomspunna "Pegasus Bridge" över floden Orne där majoren Howard landande med glidflygplan i den lilla staden Bénouville, på något som kan karaktäriseras som en halv fotbollsplan alldeles vid bron strax efter midnatt den 6 juni blev det tredje, och kom vi så att tillbringa några dygn, alldeles vid havet, i Merville-Franceville.

I utkanten av Merville-Franceville, byggdes under Andra Världskriget en artilleriställning som ett led i konstruktionen av Atlantvallen. Idag är ställningens pjäsbunkrar ett museum över invasionen den 6 juni 1944.

Under planläggningen inför D-dagen betraktades Batteri Merville med sina förmodat 15,5 cm pjäser som ett allvarligt hot eftersom pjäsernas kunde beskjuta den brittiska landstigningen på Sword Beach - och havet där utanför.

Av denna anledning beslutades att batteriet skulle tystas genom en attack redan under natten den 6 juni. 

Byst i Mervillebatteriet
till minne av överstelöjtnant
Terence Otway


Uppdraget gavs åt 9. Parachute Battalion  (Fallskärmsjägarbataljonen) 
under befäl av överstelöjtnant Terence Otway som med en styrka om 600 man, med tunga understödsvapen transporterade av 9 st Horsa-glidplan, skulle ta och förstöra batteriet. Företaget övades grundligt i England, med fullskalemodell av Merville-batteriet, under såväl dag- som nattförhållanden. 

Som så mång av planerna för D-dagen havererade dock företaget när det väl satts igång - bataljonen fälldes och spreds över ett mycket stort område utanför den tänkta samlingsplatsen. Ett av glidflygplanen med tung materiel sköts ner, ett annat fick nödlanda på ett fält i England sedan bogserlinan slitits av.... Stigfinnarnas landningsljus fungerade inte... Kort sagt: Krig är ofta liktydigt med kaos - och här var kaos. För att bringa ordning i kaos krävs en stark ledare - och en sådan fanns verkligen på plats, Terence Otway! 

På återsamlingsplatsen inför anfallet fanns endast 150 man - utan tunga vapen.




Pjäsbunker I i Mervillebatteriet

Övlt Otway lät sig dock inte avskräckas. Han samlade sina män i avpassade anfallsgrupper och stormade framgångsrikt det för markstrid tungt beväpnade batteriet.








Uppgången till Bunker I:s yttre observationspost. Jfr planritning nedan!







Mervillebatteriet hade från början endast öppna pjäsplatser. Dessa ersattes så småningom av betongbunkrar för såväl pjäser som manskapsförläggning och ammunitionsförråd. 

Rommel med stab i Merville 6 mars 1944


Fältmarskalk Rommel inspekterade anläggningen den 6 mars 1944. Han fann därvid att endast två av pjäsbunkrarna var färdiga. Han befallde omgående Organisation Todt (OT, Tysklands byggkommando) att skyndsamt färdigställa bunkrar även för de två återstående pjäserna.



Till pjäsbunker nr 1, den största, användes 1330 kubikmeter betong, 63 ton armeringsjärn och 16 ton stål till portar och övrig skyddstäckning. 


Brittiskt spaningsfoto över Mervillebatteriet 31 mars 1944
















Planlösning över bunker typ H611, dvs Mervillebatteriets största bunker


När attacken på Mervillebatteriet framgångsrikt avslutats återstod endast 75 stridsdugliga soldater av de ursprungliga 150 på UFA, utgångsläget för anfall. Bataljonens övriga 450 man fanns utspridda någonstans över invasionsområdet.

Förlust av glidflygplanens materieltransport av fordon, tunga vapen och sprängmedel tvingade fram improviserade lösningar för att förstöra Merville-batteriets fyra haubitsar - dessa visade sig dessutom var av avsevärt klenare kaliber, och därmed skottvidd, än vad flygfototolkarna uppfattat. Batteriet bestod av fyra äldre tjeckiska 10 cm pjäser - med en maximal skottvidd om ca 8 km.

Som störningseld över engelsmännens landstigning på Sword Beach skulle de kunnat fungera - men inte för att avge tung verkanseld.

Alltnog: de ihopsamlade sprängmedlen, tyska och engelska, räckte till för att förstöra två pjäser - inte alla fyra, men batteriet var tystat inför landstigningen på morgonen den 6 juni 1944. Red anm: I de intervjuer som gjordes 43 år efter D-dagen förekommer olika meningar om huruvida ens någon av pjäserna demolerades. Det samlade intrycket nu, av dessa divergerade uppgifter, är att alla fyra pjäserna faktiskt lämnades intakta efter anfallet. Batteriet ansågs ju taget och nya uppgifter för övlt Otway väntade på att lösas omgående.

Britterna under ledning av övlt Terence Otway drog sig nu tillbaka för att kraftsamla inför andrahandsuppgiften: ett anfall på den närbelägna staden La Plein. Notera att alla trupprörelser i initialskedet syftade till att skapa kontroll över broar, vägkorsningar och övriga knutpunkter för att skapa ett brohuvud för de trupper, 160 000 man, med fordon, stridsvagnar, artilleripjäser, underhåll osv, som skulle komma att landsättas under morgonen och dagen den 6 juni 1944. De män som utgjorde spjutspetsen i anfallet kunde därmed inte bjudas någon vila!

Överstelöjtnant Otway ledde sin sammankrympta trupp (75 man) i anfallet på La Plein men anfallskraften räckte inte längre till. Halva staden togs - men sedan var det stopp.

Under tiden återbesatte tyskarna Merville-batteriet - och avgav med de återstående två pjäserna eld över britternas invasionsområde - Sword. Batteriet utsattes för ytterligare brittiska attacker men motstod dessa - med tunga förluster för engelsmännen. 

Först den 17 augusti, mer än två månader efter den första framgångsrika brittiska attacken den 6 juni, tystnade Batteri Merville för gott i samband med det allmänna tyska tillbakadragandet från invasionsområdet.

Här följer nu några bilder från Mervillbatteriet och det nuvarande museet. Bilderna är inte alltid av högsta kvalitet - men har i sammanhanget ett intresse.


Ett av de flygplan som användes vid fällningen av fallskärmsjägare och deras utrustning samt för bogsering av glidflygplan.
Typen, Douglas C-47, i civil version DC-3, är det mest tillverkade av alla
transportflygplan någonsin med drygt 16 000 exemplar. 


Pjäsbunkrarna II - IV samt en av de ursprungliga öppna pjäsplatserna
med en haubits. När bunkrarna var färdiga användes dessa
öppna pjäsplatser inte mer


Denna pjäs, av uppsättningen att döma en haubits, är troligen en
engelsk 14 cm medelsvår pjäs typ BL Mk3, kvarlämnad efter kriget...
och har just inget med Mervillebatteriet att göra...


Pjäsbunker II och III. Utsiktplattformen, ut över Sword Beach, på taket
till Bunker II är ett nutida bygge




Bakom den svarta pansarporten på Bunker I:s front döljer sig en av
Drakens fyra Tänder! Porten kunde sänkas ner i "bottenvåningen"
där även tomhylsor från eldgivningen kastades ner.
Pjäserna var väl skyddade mot inkommande eld


Här följer ett antal bilder från det museum som anläggningen nu formerar. I Bunker I visas en "skakande" bild och ljusshow. Jo, det är korrekt: Ljudet från pjäsens eldgivning är öronbedövande även för en gammal artillerist, ljusblixtar, kulspruteknatter - tom golvet i bunkern skakar! En stark upplevelse som väl illustrerar hur en strid upplevs inne i en pjäsbunker! Övriga bunkrar är inredda som utställningar för 9:e Parachute Battaljon vars sammankrympta numerär vid anfallets början bestod av 150 man i stället för 600...


Inne i pjäsbunkern. Mannen i bakgrunden använder en optisk
avståndsmätare



Överläggning i stabsbunkern




Förläggningsdelen i Bunker I. I bakgrunden observerar
en soldat omgivningen via ett periskop


Nedan fyra bilder över vapen som återfunnits i och kring Batteri Merville









En fallskärmsjägare stiger ut från sin C-47. I den ljusa "bagen" har
han personlig utrustning. Bagen hänger i en lina några meter
under soldaten och tar marken först. Därmed kan fallskärmen
minska fallhastigheten vid jägarens landning



Brittiska fallskärmsjägare



Den brittiska arméns standardunderstödsvapen: Bren kulsprutegeväret, konstruerat 1930 i Tjeckien och, efter vapenprov 1935, licensbyggt i
England i kaliber .303 (7,7 mm). Magasin: 30 patroner.
Eldhastighet 500 skott/min. Finns ännu i några arméer
även om produktionen upphörde 1971!



Interiör från cockpit i ett Horsa-glidflygplan. Här finns inga kontroller
utom för styrning och lossgöring av bogserlinan.
Glidflygplanet användes förutom för trupptransport för transport
av tyngre materiel som jeepar och lätta artilleripjäser, av
ammunition - och allt den trossmateriel som krävs för
att supporta landsatt trupp. En C-47 kunde faktiskt
bogsera upp till tre st av dessa glidflygplan




Återfunnen styrkolumn från ett Horsa-glidflygplan. Nere t.v. syns en
universalyxa för att - om nödvändigt - hugga sig ut efter kraschlandning...
ett vanligt slut på flygningen


I nästa avsnitt av Batteri Merville, del II, skall vi ta del av det livsöde som formade löjtnant Raimund Steiner, den siste befälhavaren vid Batteri Merville. Österrikaren som de hårda levnadsvillkoren efter annekteringen av Österrike, och mot hans grunduppfattning av nazismen, gjorde till tysk soldat - och officer.

 

                                                                                           - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

 

 

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

 

 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.














lördag 29 januari 2022

Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Åren efter kriget Del III


Marskalken av Sovjetunionen
Georgij Zjukov 1944

Den 25 februari 1956, under den 20:e partikongressen, briserade en politisk bomb i Moskva. Chrusjtjov höll, vad som senare kom att kallas ett hemligt tal. Ett anförande riktat till enbart kongressmedlemmarna. I talet kritiserade han mycket hårt Stalin, hans på terror byggda makt samt personkulten runt honom. Han kritiserade, likaledes hårt, Stalins förmenta militära genialitet och anklagade honom för att bära ett ensidigt ansvar för de svåra åren med militära bakslag. Naturligtvis kritiserade han också den totalt hämningslösa slakten på militära befälhavare i slutet på 30-talet.

Chrusjtjov avslutade sitt anförande med orden: ”Inte Stalin utan partiet som helhet, den sovjetiska regeringen, vår hjältemodiga armé, dess begåvade ledare och tappra soldater, hela den sovjetiska nationen - där hittar ni dem som säkrade segern under det Stora Fosterländska Kriget!”

De församlade mötte detta tal med stormande, långvariga, applåder.

Talet publicerades aldrig i media men lästes upp vid partimöten runt om i Sovjetunionen. Förvirringen var stor, detroniserades "Lillefar" Stalin? Var han en simpel förbrytare som för egen vinnings skull förkvävt nationens folk? Var han ensam ansvarig för alla dessa, i Sovjetunionens namn, mördade? För alla dessa fängslade och till GULAG bortförda? Diskussionens vågor gick höga i partilokalerna.

Leninmausoleet, Röda Torget
Moskva
Lillefar Stalin som efter sin död 1953 balsamerades och placerades i glaskista bredvid självaste Lenin i det mausoleum vid Röda Torget i Moskva vilket byggdes för den balsamerade kroppen efter Vladimir Lenin vid dennes frånfälle 1924.

Lenin och Stalin i Leninmausoleet








Avstaliniseringen medförde dock att Stalin 1961 flyttades från denna hedersplats och fick sin grav, likt andra särskilt prominenta kommunister i Sovjetunionen, invid muren till Kreml.

Vid den 20:e partikongressen nådde så Zjukov ”den översta parnassen” då han valdes in som kandidatmedlem i partipresidiet. Därmed befann han sig i maktens centrum och kunde direkt påverka viktiga politiska beslut. Han ställde sig också bakom Chrusjtjovs avstaliniseringskampanj, samtidigt som han lovade att krigsmakten evigt skulle vara fosterlandet trogen.

Vid partikongressen presenterade Zjukov krav beträffande de sovjetiska, hemvändande, krigsfångarnas behandling. Han sa att Röda Arméns soldater aldrig givit upp en tum sovjetisk mark utan strid, (en vanlig åtalspunkt mot de hemvändande krigsfångarna) och fortsatte: ”Vi måste se till att all antipati mot de före detta krigsfångarna försvinner, ta avstånd från att de bestraffas utan laglig grund och göra slut på den misstro de utsätts för!”

I september 1955 beslutade regeringen att de som dömts till fängelse eller straffarbete (GULAG) för att de låtit sig tillfångatas skulle få amnesti. I april påföljande år sattes Zjukjov som ordförande i en kommission som skulle utreda fångarnas situation samt ta ställning till om de skulle återfå sina partiböcker. Kommissionen föreslog ett antal åtgärder för att få slut på diskrimineringen. Betalt för den tid de suttit inspärrade, pension till sig själva och till deras familjer och en propagandakampanj för att hedra deras hjältemodiga insatser under kriget.

Som konsekvens av detta utfärdade regeringen i september 1956 en order om att det dekret om amnesti som utfärdats ett år tidigare skulle följas in extenso!

Zjukovs nya ställning som presidiemedlem medförda att han involverades i partiets innersta arbete. På så sätt kom han att bli medansvarig för hanteringen av det frihetsvindar som, till följd av Chrusjtjovs hemliga tal vid 20:e partikongressen, svepte in över östblocket - och i synnerhet Ungern. 

Först ut var emellertid Polen där protestkravaller utbröt och bedömdes så svåra att polska säkerhetsstyrkor sattes in mot folket. I Poznan kulminerade våldet den 28 juni 1956 när säkerhetsstyrkorna, 10 000 man understödda av 400 stridsvagnar, öppnade eld mot omkring 100 000 demonstranter. 600 människor sårades och ett 70-tal dödades.

Wladyslaw Gomulka
Satt som politisk fånge
i fängelse 1951-54

Krisen löstes så småningom genom att återinsätta den tidigare kommunistledaren Wladyslaw Gomulka på posten som partiledare. (Gomulka satt åren 1951-1954 i fängelse anklagad för att vara högerreaktionär och motståndare till jordbrukets kollektivisering i Polen.) Gomulka försäkrade den nyanlände Chrusjtjov om Polens fortsatt kommunistiska styre och fortsatt medlem av den relativt nya försvarsalliansen Warsawapakten.

Men nu flammade frihetselden upp i Ungern! En antikommunistisk människomassa om 100 000 personer stormade den 23 oktober 1956 radiohuset i Budapest och satte huset i brand. Säkerhetsstyrkorna öppnade eld mot människomassan - och regeringen bad telegrafiskt Moskva om militärt stöd för att slå ner upproret.

Partipresidiet tillstyrkte denna begäran och Zjukov motiverade sitt stöd enligt följande: ”Läget är annorlunda än i Polen. Det är nödvändigt att använda truppor, utlysa undantagstillstånd och utegångsförbud.”

Sovjetiska trupper fanns stationerade i Ungern sedan krigsslutet med motiveringen att de skulle säkra försörjningsleden till sovjetiska trupper i det ockuperade Österrike.

Imre Nagy
Avrättad 1958

Den 26 oktober sattes de sovjetiska trupperna in. 30 000 soldater och 1000 stridsvagnar säkrade strategiskt viktiga platser i Budapest och spärrade gränsen mot Österrike. Läget stabiliserades något i och med att en ny regering med Imre Nagy i spetsen tog kommandot i Ungern. Röster höjdes för att dra tillbaka de sovjetiska trupperna men Zjukov ansåg att det vore att kapitulera för reformivrarna. Snart nog förändrades dock attityden från Moskva och Zjukov fick i uppdrag att utarbeta en ny plan för en militär insats. Det fanns tecken på att Imre Nagy var beredd att lämna Warsawapakten och förklara Ungern som neutral stat.


Grunden för planläggningen för ett förnyat militärt ingripande i Ungern förstärktes av att Storbritannien, Frankrike och Israel anföll Egypten i avsikt att återta kontrollen över Suezkanalen.

Egypten var allierat med Sovjetunionen och Zjukov sade vid ett möte i partipresidiet den 31 oktober: ”Om vi lämnar Ungern kommer de amerikanska, brittiska och franska imperialisterna att uppfatta det som en uppmuntran. De kommer att tolka det som en svaghet hos oss och gå på offensiven… Först Egypten sedan Ungern.”

Det sovjetiska militära ingripandet i Ungern började den 4 november 1956 och genomfördes lika beslutsamt som blodigt. 17 divisioner sovjetiskt infanteri, pansar och flyg rullade in över landet - i synnerhet över Budapest. Förlusterna på sovjetisk sida blev 2000 man, sårade och döda, medan Ungersk civilbefolkning och revoltörer räknade 25 000 förluster varav 5000 döda. 200 000 Ungrare lyckades fly till Österrike trots de sovjetiska gränsspärrarna.

János Kádár
Satt som politisk fånge,
i fängelse 1951-54

Imre Nagy ersattes med János Kádár och ”ordningen var återställd inom östblocket”. Sovjetunionens maktdemonstration i Ungern fick östblockets övriga frihetslängtande människor att bida den tid som komma skulle!

Zjukovs maktposition i partipresidiet stärktes avsevärt av hans handlande och beslutsamhet vid hanteringen av Ungernkrisen. På 60-årsdagen i december 1956 tilldelades han sin 4:e Lenin-orden och hyllades på tidningarnas förstasida - men molnen började så sakteligt hopa sig bakom hans rygg!

Ovetande om den annalkande faran blev Zjukov den som räddade Chrusjtjov undan ett misstroendevotum arrangerat av Molotov, Kaganovitj och Malenkov. Detta skedde med start den 18 juni 1957. Zjukov avslöjade under plenarmötet att Stalin, Molotov och Kaganovitj mellan den 27 februari 1937 och den 12 november 1938 personligen hade godkänt 38 679 avrättningar. På en enda dag hade Stalin och Molotov signerat en lista med 3 167 personer vilka skulle skjutas!

Utgången blev, för Chrusjtjov, lyckosam mest tack vare det stöd han fick från sin försvarsminister! ”Georgij, du räddade situationen, bara du kunde göra det!” lär Chrusjtjov efteråt ha yttrat - och tillade: ”Det skall jag aldrig glömma!”

Men glömma denna skuld var precis vad Chrusjtjov skulle göra några månader senare! Att det blåser mycket kalla vindar på toppen skulle Zjukov snart, än en gång, få erfara.

Förspelet grundades i en ideologisk konflikt med Chrusjtjov rörande spaningsflygning över sovjetunionen för att kontrollera efterlevnaden  av nedrustningsavtalet mellan de två länderna. USA hade framlagt en kompromiss i frågan och Zjukov ville anta kompromissen, Chrusjtjov inte. Resultatet blev att partipresidiet gick på Chrusjtjovs linje.

Nästa steg i det allt mer sluttande politiska planet inträffade när Zjukov befann sig på en utrikesresa till Albanien. Vid ett möte i partipresidiet den 17:e oktober kritiserades, i hans frånvaro, Zjukovs inställning till det politiska arbetet inom krigsmakten. Zjukov, som värnade om krigsmaktens rent militära kompetens, ansåg att det politiska arbetet skulle vara underordnat försvarsmaktens militära chefer. Han ansåg, med rätta, att de politiska officerarna saknad grundläggande militära kunskaper! Det är ställt utom tvivel att dessa anklagelser aldrig skulle framförts med mindre än Chrusjtjovs gett sitt medgivande.

Chrusjtjovs ”glömska” blev allt tydligare i och med att han avskedade general Sjtemenko från chefskapet för den militära underrättelsetjänsten. Skälet som anfördes var att Stjemenko tillsamman med Zjukov grundat en skola för utbildning av sabotörer utan att först tillfråga partipresidiet.

General Sergej Stjemenko


Stjemenko (eng. Shtemenko), som efter ett tidigare avskedande som biträdande chef för generalstaben till följd av sitt samröre med Lavrentij Beria, hade omplacerats och tilldelats uppdraget som stabschef för Sibiriens militärområde. Zjukov hade kallat hem honom till Moskva för att axla chefskapet för underrättelsetjänsten.

Det underliggande budskapet från Chrusjtjov var att Zjukov visat dåligt omdöme dels när han utnämnde Stjemenko, dels när han var med och bildade sabotörskolan - utan att inhämta partiets godkännande.

Zjukov anlände från Albanien den 26 oktober och, trots en svår influensa, deltog han i ett presidiemöte samma dag. Vid detta anklagades han för att söka skilja krigsmakten från partiet, för att söka ta åt sig för stor ära för framgångar i kriget, för att försöka samla på sig själv allt mer makt etc. Många höga militärer skyndade sig att ställa sig på Chrusjtjovs sida - somliga för att hämnas tidigare, förmenta, oförrätter. Chrusjtjov avrundade mötet med att påminna om Zjukovs bredvillighet att godkänna det amerikanska kompromissförslaget om spaningsflygningarna.

Marskalk Rodion Malinovskij
Försvarsminister 1957 till
sin (naturliga) död 1967
Mötet slutade med att presidiet beslöt att avsätta Zjukov från posten som försvarsminister samt att utse Rodion Malinovski till hans efterträdare.

Den 28 och 29 oktober sammanträdde centralkommittén för att godkänna åtgärderna mot Zjukov. Nya anklagelser om att underblåsa den gryende personkulten rörande Zjukov anfördes liksom tidigare och nya anklagelser om att söka förhärliga sig själv och ta åt sig för stor del av äran för framgångarna i kriget.

Liksom vi mötet i presidiet några dagar tidigare hölls avslutningsanförandet av Chrusjtjov. Han levererade nu beskyllningar gällande Zjukovs (förmenta) ansvar för Kievs kapitulation, för fiaskot vid Charkov 1942 samt problemen vid Stalingrad.

Han ansåg därtill att Zjukov visade sig obenägen att söka förstå modern militär teknologi!

Resultatet blev att Zjukov avsattes från posten som försvarsminister och att han uteslöts från såväl centralkommittén som presidiet. Han fick dock behålla sin partibok men var inom ett par veckor berövad all makt.

I samband med att han avskedades från sin ministerpost fick han av Chrusjtjov löfte om annan befattning - men därav blev intet, Chrusjtjov hade glömt allt! I stället beslutade partipresidiet i februari 1958 att pensionera honom. Han tillerkändes förutom pension generösa sjukvårdsvillkor, livvaktsskydd, rätt till personlig bil, rätt att behålla sin våning i Moskva samt fick behålla sin datja. Utöver detta fick han behålla rätten att bära uniform när han så ville!


Konstantin Simonov
Här krigskorrespondent
i Röda Armén


Den djupt sårade självkänslan botade Zjukov på soldatens eget sätt: han gick hem och sov! Till Konstantin Simonov (rysk författare, poet, krigskorrespondent) sa han: ”Jag var fast besluten att inte bli ett offer, inte bryta samman, inte kollapsa, inte förlora viljan att leva. När jag kommit hem tog jag en sömntablett. Jag sov flera timmar. Jag steg upp, jag åt samt tog en sömntablett och föll åter i sömn. Gick upp, tog en sömntablett och somnade. Så höll jag på i två veckor. I mina drömmar återupplevde jag allt som plågat mig. Jag argumenterade. Jag kämpade för mina uppfattningar. Jag sörjde - allt i sömnen. Sedan, efter två veckor, åkte jag ut och fiskade.”


Mindre angenämt i pensionärslivet var att han konstant övervakades av KGB. Han utgjorde ju ännu ett tänkbart hot mot Chrusjtjov och den rådande ordningen. Av bevarade KGB-rapporter kan vi läsa om hur Zjukov, i sitt hem, kritiserade Chrusjtjovs regim och karaktäriserade sin efterträdare marskalk Malinovskij som ”smilfink”. Han sade också att de politiska kommissariernas utökade makt försvagade krigsmakten.

När han tog sin familj på semester på Krim undersökte KGB hans datja noggrant för att komma över de memoarer som han förmodades skriva.

Leonid Brezjnev


I juni 1963 beslutade partpresidiet att sända den delegation ledd av Leonid Brezjnev till Zjukov för att varna honom för fortsatt kritisering av regimen. Om han inte omgående rättade in sig i ledet skulle han uteslutas ur kommunistpartiet och arresteras…

Vid besöket visade Zjukov ingen ånger, tvärt om förklarade han för Brezjnev att han inte kunde acceptera resolutionen som antogs vid plenumet i oktober 1957 eftersom han inte beretts möjlighet att försvara sig. Han var mest förbittrad över beskyllningen att han skulle varit en äventyrare. ”När var jag en äventyrare” sa han till Brezjnev ”I vilket sammanhang? Jag har tillhört partiet i 43 år, jag har kämpat i fyra krig, jag har offrat min hälsa för fosterlandet - och ändå skall jag ha sysslat med äventyrligheter. Var finns fakta om detta? Svaret är: Det finns inga sådana fakta!” Han svor vid besöket evig lojalitet gentemot partiet och försäkrade Brezjnev att denne inget hade att frukta i fråga om memoarerna.

Naturligtvis skedde också en grundlig historierevision med den uteslutande avsikten att förvandla Zjukov till en ”ickeperson”. Den vanliga raderingen ur historiska faktaböcker (sovjetisk variant med ”fakta för dagen”), bilder, målningar, filmer genomfördes systematiskt.


Historiens kvarnstenar maler dock tungt oberoende av världens tillfälliga herrar! Den 14 oktober 1964 var det Chrusjtjovs tur att gå över plankan, smutskastas och bli ännu en i Sovjethistoriens rad av ”ickepersoner”.

För Zjukov betydde Chrusjtjovs fall att vägen tillbaka från en ”ickeperson” till den av folket älskade, men av partiet förskjutne, Marskalken av Sovjetunionen nu, lite trevande, började. 

I mars 1965 skrev Zjukov ett brev till partiets ledning och hävdade att han borde få upprättelse eftersom han fallit offer för Chrusjtjovs diktatoriska ledning. Brevet synes inte ha besvarats men en månad senare återgav TASS ett inlägg från Marskalken av Sovjetunionen Konev.

Marskalk Ivan Konev


Konev menade att Zjukov förvisso hade sina brister men att han var en stor militär ledare som borde få sin rättmätiga plats under det kommande firandet av 20-årsdagen av segern över Tyskland i Det Stora Fosterländska Kriget. 

Zjukov fick mycket riktigt inbjudan till firandet och när han steg in i festsalen möttes han av stående ovationer. När den nye ledaren Brezjnev nämnde Zjukovs namn direkt efter Stalins blev applåderna starka och långa.

Påföljande dag stod Zjukov återigen samman med andra marskalkar och höga militärer på Leninmausoleet för att övervara den militära paraden.

Vid mottagningen i Kreml efter paraden applåderade gästerna när Zjukov tog plats vid sitt bord. Det stod klart att angreppen under Chrusjtjovs tid vid makten inte minskat Zjukovs popularitet. Han var, och skulle förbli, den store generalen som räddat Sovjetunionen från ett katastrofalt nederlag mot Hitler - och därmed lett landet till en storartad seger i detta förödande krig.

Zjukov kom emellertid aldrig mer att inneha något ämbete för Sovjetstaten. Han var dock en flitigt anlitad debattör och gav ett stort antal intervjuer. Han skrev också ett betydande antal artiklar som publicerades i sovjetiska tidningar. Han skrev också en diger (i engelsk översättning ca 1200 sidor) självbiografi. Ständig återkommande i denna biografi är soldatens trohet mot det land - och dess ledning - som gav honom livet!

Zjukov avled i Moskva den 18 juni 1974, i en ålder av 77 år. Bara några månader före sin bortgång skrev han ett förord till en bok skriven av veteraner från Det Stora Fosterländska Kriget. Orden skulle kunna avse Zjukov själv: ”Åren går. Många veteraner finns inte längre bland oss. Och hos många andra har åldern tagit ut sin rätt. Men veteraner ger aldrig upp. De behåller sitt ungdomliga sinnelag, de förblir outtröttliga.”

Efter Sovjetunionens upplösning den 26 december 1991 hedrades Marskalken av Sovjetunionen, av kompetenta bedömare ansedd som 1900-talets främste militäre befälhavare, den mest dekorerade sovjetiske soldaten någonsin, Georgij Zjukov med en ryttarstaty vid det centralt belägna Manegetorget i Moskva. Springaren är förvisso inte vit, som då vid segerparaden på Röda Torget 1945, utan bronsfärgad. Ryttarens stolta hållning tillhör dock en fältherre av format!


Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov
rider stolt sin springare med samma perfekta hållning
som när han red in på Röda Torget vid segerparaden
efter Det stora Fosterländska Kriget den 24 juni 1945


I och med denna artikel avslutas Tidsspegelns serie om Marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov - Tidsspegelns största projekt hittills! Reserch-arbetet har varit omfattande - inte minst sökandet i Zjukovs 1200 sidor långa publicerade memoarer. Tidsutdräkten, 3/4 år, har varit besvärande och Redaktören har vid flera tillfällen haft tankar på att helt överge projektet! Det som trots alla svårigheter envist drivit arbetet framåt är Redaktörens fasta övertygelse "Har man tagit Fan i båten så får man också lov att ro honom iland!"

Bitvis skrämmande, men också intresseväckande, har bilden av sovjetstatens inre liv vuxit fram under arbetet - och jag hoppas att Tidsspegelns läsekrets har funnit Zjukovs liv lika mångfacetterat och fascinerande som Redaktören gjort!


                                                                                                - Ω -


 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.